Slutstation.

Ja det går ju inte att komma ifrån det faktum att jag så småningom börjar närma mig slutet på den här långa resan.

Och så är det.

Jag har mindre tid kvar att leva än den tid jag levt och ju äldre jag blir desto närmare ett förlikande med döden kommer jag. Jag tror att det är så för de flesta. Att när du börjar skymta slutstationen vid horisonten så känner du en längtan dit. Det finns en nyfikenhet som är svår att värja sig mot inför det okända och det orimliga som låg i att dö en gång känns plötsligt riktigt rimligt.

Jag känner mig mätt på livet. Det är få rätter på livsbuffén som gör mig exalterad nu för tiden och att fortsätta äta av samma utbud dag efter dag känns mindre och mindre lockande. Vissa kreationer tröttnar jag aldrig på visserligen och det är väl dessa mirakel, smaken och doften av dem, som gör det mödan värt att sätta sig till bords.

Det finns en mening med den livslängd vi har anser jag. Oavsett vad vi åstadkommit under vår tid här på jorden, mirakel eller katastrofer, så infinner sig en ”kandetintetaslutnu” känsla när åren läggs på hög. Nyfikenheten avtar och du vill dra upp sovtäcket till hakan och bara ligga still och vegetera över just ingenting. Bara sträcka ut dig där i din stora säng och låta tankarna flyga, sväva på uppvindar som albatrossen gör. Komma högre och högre, upp över molnen och vidare mot höjder och visioner du inte varit på eller haft tidigare.

Jag känner mig som en Gnu. En anonym del i en gigantisk flock som rör sig över jordens yta på jakt efter mat och vatten och andra livsuppehållande epitet. En stor del av den tillhörighet till flocken som fanns när jag var yngre har försvunnit. Jag är en enstöring nu med några få bundsförvanter. Jag är ensam och jag är inte det. Jag är på vagnen och jag ser vartåt jag är på väg. Mina tankar är mina och jag bryr mig föga om vad andra tycker. Jag är på ”döhalvan” och jag är helt okej med det.

Fastän döden, det känns plötsligt väl radikalt och slutgiltigt. Vi kanske kan börja med att pensionera mig.

Godmorgon 😀

 

 

 

Se inte tillbaka..

Det är inte så lätt det, att låta bli. Jag gör inget annat tycker jag än att älta det som varit och det som jag gjorde förr och det leder mig ju inte framåt direkt. ”Acceptera det du inte kan förändra”, står det i visan. Visst, ingen skulle vara gladare än jag om det var så enkelt men det är ju inte det tyvärr. Acceptera att du var en idiot betyder det ju om du ska hårddra devisen. Och jag vet att det var det jag var men jag vill inte att det ska ha varit på det sättet. Jag har så svårt att acceptera att jag för mig själv kunde rättfärdiga det jag gjorde och sa och jag vill krypa ur skinnet och gömma mig bakom all världens skämskuddar när jag tänker på allt vansinnigt som jag lyckats åstadkomma. Allt som var mitt förra liv står så diametralt emot den jag är idag och samtidigt som jag vill radera, deleta, allt som har varit så vill jag på något sätt inte det.

Jag vill istället försöka förstå hur jag kunde låta det bära iväg på det sätt som jag gjorde. Hur kunde jag stå i fören på ett skepp med helvetets flagg och medvetet svinga den destruktiva sabeln ovanför mitt huvud  med ett vansinningt flin klistrat över mitt blossiga ansikte. Vad var det som fick mig att släppa sans och vett och gång på gång segla skeppet över kanten på världen utan att fatta vad jag höll på med? Det vill jag förstå en gång för alla, och mitt ältande hjälper tror jag.

Min fru tycker att jag överdriver och att det som hände inte var så farligt och att det finns de som varit mycket värre ute och längre bort än vad jag var. Och visst, så kan det vara. Fastän det handlar i grund och botten om vad du har för grundläggande moraliska värderingar säger jag då. Så som det var för mig, när det hände, och efteråt, så visste jag att det inte var rätt och riktigt det jag höll på med. Och ändå så fortsatte jag och däri ligger mysteriet och orsaken till min vånda idag.

Jag kan ibland avundas dem som inte har mina plågsamma, moraliska bevekelsegrunder. Eller de som har förmågan, alternativt är korkade nog, att fötränga synder och förfall.

Det är konsekvenserna det handlar om. Inte så mycket vad som hände under Stockholms himlar under de här åren, utan följderna det fick för människor runt omkring mig. Att jag inte insåg det får mig att krympa ihop och implodera och önska att det aldrig hänt. Men återigen, du lär dig av dina misstag. Åtminstone så gjorde jag det, och det kan väl framhållas till mitt försvar när jag skall rannsakas och dömas av evigheten.

Godmorgon.

 

 

I ärlighetens namn…

images (7)

Han visste, han var säker på sin sak och det spelade ingen roll hur oskulden bedyrades eller hur fast blicken var som såg på honom. Han visste att lögnen låg under ytan och att sanningen aldrig skulle yppas, det var han också övertygad om. Han var inte heller förvissad om att han ville veta. Ena sekunden så prisade han ärligheten och såg den som ett renande svärd som skulle rensa bort ohederlighetens ogräs och skänka plats åt ett friskt och spirande rättsinnigt gräs. Å andra sidan så vill han gömma sig i förnekandets burka och lura sig själv att inget hade hänt. Men han visste som sagt, och det åt honom som en mask inifrån.

Han kunde inte för sitt liv förstå dock hur det var möjligt att försöka hålla fast vid en lögn när det var så uppenbart att den som blivit utsatt visste om den. Alla tecken på skuld hade ställts ut som på en utställning. Reaktionerna hade varit precis så överdrivna som de blir när du blir ertappad med fingrarna i kakburken och hysteriska förklaringar och urskuldande maner blev istället för att vara något som skulle förklara att inget hade hänt, till klart lysande bevis på motsatsen.
Ilska hos den lögnaktiga likaså, och idiotförklarande av din person och ett anklagande pekfinger som gjorde dig till paranoid och sinnessjuk. Allt var bevis på lögn och förbannad dikt för honom och han hatade verkligen att bli utsatt för sådant. Det var som en förolämpning av hans intellekt och även hur svår och smärtsam sanningen än skulle bli, så föredrog han den framför patetiska bortförklaringar.

Det fanns mycket att förlora för den som begått oförrätten, det förstod han. Emellertid så fattade inte den skyldige hur mycket denne förlorade på att försöka föra honom bakom ljuset. Ett långsamt söndrande av en solid grund, droppe för droppe av lögner som till slut skulle få byggnaden att falla sönder som ett korthus blev ett sådant handlande till. Istället för att rakt och ärligt säga som det var, orsaka en skada i den östra paviljongen som ändå aldrig användes, reparera sedan och gå vidare.
Icke desto mindre så kändes det ändå försent nu. Osanningen hade blivit manifesterad genom otaliga försäkringar om oskuld och alla möjliga olika taktiska turer hade använts för att försöka få honom att tro på utsagan.

Allt från:
”Jag tycker så synd om dig som är så osäker på dig själv.”
Till:
”Du måste släppa det där nu, det förstör så mycket.”
Eller:
”Du är sjuk! Du måste söka vård!”

Det fanns en tid då han verkligen hade trott på alla dessa floskler och börjat tvivla på sig själv och sin egen övertygelse, men det var då det. För en tid sedan så var hela han ett gungfly av osäkerhet och tvivel och även om han innerst inne visste, så behövdes det inte mycket för att han skulle börja tvivla.

Idag var det annorlunda. Istället för att hamna i grubbel över om han hade rätt eller fel så stod han bredvid situationen nästan och såg på det hela med neutrala ögon och han såg allt som det var. Såg slingrande stigar och hur missdådaren trasslade in sig i motsägelser och såg alla byten av ståndpunkter och strategier och masken inom honom fortsatte envetet och målmedvetet sitt gnagande.

Han önskade sig ärlighet mest av allt.
Även om han ibland valde att gömma sig bland sina egna förnekelser om att det som hade hänt inte hade gjort det.
Varför ljuga? Ansåg han. Vad fanns det för mening med att försöka hålla ihop något med lögner? Ett svek är ett svek och antingen så erkänner du att du är skyldig och får ta konsekvenserna av ditt handlande och hoppas på det bästa. Eller också så kniper du käft och lämnar situationen outredd för att aldrig mer komma tillbaka.
Vad du inte gör är att fara med osanning för det var värre än allting annat tyckte han. Han kunde inte förstå varför någon som svikit och som genom detta så uppenbart inte hyste någon respekt för den som blivit sviken framhärdade. Att denne ville försöka rädda något som redan var förstört det gick inte ihop. Det måste ju från början ha funnits en möjlighet till att svek skulle kunna begås menade han. Allt var en motsägelse som han inte kunde få någon rätsida på.

Nej, det här gick inte. Han bankade pannan blodig bara genom detta grubblande. Bättre var att gå vidare och inse att det som du en gång trodde på och ansåg vara oförstörbart var precis lika bräckligt som allting annat i livet.

Således drog han åt snaran runt halsen, såg till att änden av repet satt ordentligt fast i den tjocka grenen och vinglade till lite grann på sockerlådan som han stod på. Fäste sedan blicken på horisonten och tog efter några djupa andetag utan tvekan det stora klivet ut i det okända.

”No worries mates! It´s all fiction.”

Törstens land…

törst

Han sa så Haddock när han var i öknen och törstade svårt.
”Det här är törstens land TinTin”, sade han. ”Törstens land min gode TinTin, och det kommer att bli min bleka död”, eller något i den stilen. Huruvida det var vatten eller sprit han törstade efter blir rätt uppenbart efter ett tag och när jag läste den serien som grabb så förstod jag inte riktigt det här med att han vill hälla i sig alkohol hela tiden. Idag – jag såg den fantastiska dataanimerade filmen Enhörningens hemlighet för ett tag sedan – så ser jag tragiken i det hela.
Sverige är också ett törstens land, och det blir värre för varje år som går.

Jag älskade verkligen alkohol, och kunde inte tänka mig att leva utan att vara berusad då och då. Det var målet och meningen med all form av ledighet och allting var förknippat med öl, vin, eller någon annan form av sinnesförändrande dryck. Att inte få slå upp ett stort glas med rödvin på fredagen efter jobbet kändes som en katastrof och en kall öl eller fem var ju ett måste om du skulle stå vid grillen och tillaga middag och nej, jag tänker inte skriva om alkoholens fördärv den här gången. Jag är färdig med det och är min egen lyckas smed nu för tiden och jag ser inte ner på människor som dricker.

Jag är mest förvånad över hur det här samhället fungerar visavi öl och vin och sprit. Att alla alkoholhaltiga drycker framställs som om det vore en nödvändighet för själslig lycka och ett gott och framgångsrikt liv.
Dessa vackra män som i mysig pubmiljö med hjorthuvuden på väggarna och softad belysning – och alla har skägg och stickade tröjor – sitter tillsammans och skrattar och dunkar varandra i ryggen och dricker, ja vad annars? Whisky.
Ni vackra kvinnor dricker champagne eller rosévin och det är sommar hela tiden och ni har perfekta kroppar och ni bär tunna sommarklänningar och koketterar och tittar under lugg och fnissar som om vore ni tonåringar under det att era testosteronstinna män står vid grillen och dricker öl.
Det är sommar, ni är lediga, och ni dricker alkohol för så står det i sommarlagen: Om du är fri från ditt arbete, är ledig eller har semester, så är du skyldig att dricka något som innehåller alkohol.

Är inte detta en utveckling som eskalerat de sista tio åren? Eller är det bara det att jag inte dricker längre som får mig att reagera? Jag vet inte. Sedan alkoholreklam i teve är tillåten så matas vi dagligen med fördelarna av att vara berusad och vi lär oss att om livet ska vara lite extra underbart så måste Lindeman eller någon annan vinsort stå på bordet.
På vägen hem från mitt arbete när helgen randas och alla dagar på sommaren – jag cyklar genom doften av grillat kött – så ser jag lediga kvinnor och män på uteplatser och alla har glas i händerna och det står vinboxar på borden och det leker barn.
Blir jag avundsjuk? Saknar jag den tiden? Nej, faktiskt inte, vad jag kan sakna dock är gemenskapen som alkohol gav. Samhörigheten som du är utesluten från i sådana sällskap om du inte dricker. Innan berusningen sätter in hos festdeltagarna så går det alldeles utmärkt att konversera och diskutera om allt mellan himmel och jord med vem som helst. Dock, när vinet börjar göra sin efterfrågade verkan, och det blir uppenbart att inte du dricker, så söker sig din diskussionspartner till likasinnade och du hamnar på obestånd. Det är så bara, och som jag minns så gjorde jag likadant själv och jag tror inte ens att det är en medveten handling. På något sätt så känner du när du lämnar verkligheten och kliver in i en artificiell – i dina ögon – mycket trevligare värld, att den som du nyss talade med hamnar i en annan tråkigare dimension och förefaller otydlig, obskyr och inte längre värd att spendera tid på. Som sagt, jag förstår det, och har varit där själv.
Idag är det Kristi himmelsfärdsdag och de flesta är lediga i fyra dagar. På Facebook märks det tydligt. Den ena bilden efter den andra visar immiga ölglas, bubbliga champagnedito eller välfyllda rödvinsglas och kommentarerna under önskar oss en trevlig helg. Eller utbrister äntligen! Alternativt, det är helg, fan vad skönt! Som jag nämnde tidigare så är det så uppenbart och påtagligt att ledighet är lika med alkoholintag.
Jag säger inte att det gäller alla, men min uppfattning är att det är så mycket mer frekvent idag än det var för några år sedan. Eller är det ”fejan?” Att spriten är en nödvändighet för att må bra och kunna slappna av. Det är legitimt också, för det säger de på teve. Och vem vill inte ha det lika underbart som de glimrande människor som dricker bubbel på verandor dukade med kristallglas och det finaste porslinet och där sommarblommorna står som fontäner ur vita porslinsvaser.
Emellertid, jag kritiserar inte er som tycker om att dricka vin och bli berusade – oavsett hur mycket – och känna er lyckliga och oövervinnliga. Jag vet hur det känns.
Vad jag däremot tycker är oroväckande är den tendens som jag ser hos vänner och bekanta, grannar och kollegor att det blir ett måste. Tvunget är att ha vin hemma när det är helg. Hur skulle det annars gå?
Så var det för mig. En mental besatthet som tog sig uttryck i att om det inte fanns vin i kylen och i vinstället så var det inte lika roligt längre. Det blev ett problem. Ett problem jag inte ville ha och som jag inte har längre. Jag mår riktigt bra faktiskt, trots att jag inte dricker.
Det finns egentligen bara en sak som är jobbigt med att inte dricka, och det är att jag måste förklara för andra som dricker varför jag inte gör det.
Någonstans så tycker jag att det borde vara tvärtom.

Skål kamrater!

Skönhetsdeal…

ångest

”Vi gör ett deal du och jag”, viskade rösten. ”Som det är idag så är ju du rätt fet och ful och ingen flicka ser åt dig annat än för att tycka att du är för tjock.” Han som lyssnade suckade, men rösten fortsatte envetet sitt hemlighetsfulla viskande. Det var lite spännande nästan och han – lyssnaren – kände sig på något sätt som utvald. ”Vill du verkligen ha det på det här sättet i framtiden?” Roger, som han som var idel öra hette, skakade på huvudet och kände sig lite ledsen. Han visste ju om sin roll och situation. Hade levt med den sedan han var liten och hade mer eller mindre vant sig vid att bli kallad för tjockis men aldrig accepterat epitetet. Han led av att se ut som han gjorde och det blev bara värre ju äldre han blev. Idag var han sexton år och skulle börja gymnasiet till hösten så han hade sommaren på sig att göra något åt saken. ”Är du redo? Det kommer att bli jobbigt men jag vet att du kommer att klara det Roger”, viskade rösten tätt intill hans öra och Roger kunde känna fukten i den varma andedräkten som var så nära.

Den här morgonen, den första dagen på sommarlovet, stod Roger framför spegeln i hallen utanför det inre badrummet i lägenheten där han bodde med sina föräldrar. Han stod naken och stirrade på – i hans ögon – en sorglig uppenbarelse. Tårar fyllde hans ögon när hans händer greppade den degiga magen och skakade den upp och ner. Hela han dallrade som en geléklump och när han tittade ner så kunde han inte se sin egen snopp utan att börja sig fram.
”Det här kommer aldrig att gå”, sade han med låg röst. ”Jag kommer att få vara fet i hela mitt liv.”
”Nej då Roger, misströsta inte. Det här kommer att gå bra.” Rösten var tillbaka igen. ”Vi ska gå ner på stan idag du och jag, och shoppa lite.”
”Handla vadå?”
”Ja, lite böcker och lite mat. Mager mat som passar en tjockis som du.” Den nu något elaka rösten skrockade hest.
”Kalla mig inte det är du snäll.”
”Vadå, menar du tjockis? Men det är ju det du är Roger och det är därför jag är här. För att hjälpa dig din lilla knubbis. Snart så kommer flickorna att stå i kö, det lovar jag dig.”
Roger tittade sig i spegeln igen och tårarna rann nerför kinderna på honom.
”Om du kan det”, snyftade han. ”Så kommer jag att vara dig evigt tacksam.”
”Det räknar jag med”, sade rösten sataniskt.

Roger tog sin cykel och cyklade den korta biten ner till city i den lilla staden där han bodde och gick raka vägen till bokhandeln. Han vågade inte fråga expediten var böckerna om bantning stod så det tog sin lilla tid innan han hittade rätt hylla. Det var inte lätt att välja och han skulle väl egentligen behöva lite råd från någon som kunde sådana här saker. Han svettades lätt efter cykelturen trots att det bara varit nerför hela vägen så han torkade sig i pannan med tröjärmen och våndades.
”Behöver du hjälp?” Roger vände sig om och där stod en söt, blond tjej i hans egen ålder, kanske något år äldre. Det var svårt att veta med tjejer tyckte Roger. Hon hade de blåaste ögon han någonsin sett och han började svettas ännu mer.
”Eh, jag vet inte riktigt”, sade han generat. Men så bestämde han sig för att vara ärlig. Han såg henne i ögonen och tog ett djupt andetag. ”Jag behöver gå ner i vikt som du ser”, sade han och hjärtat hamrade som en stångjärnshammare i bröstet på honom. ”Jag är ute efter en bok som kan hjälpa mig med det snabbt.” Flickan log snällt och inte alls vare sig medlidsamt eller överlägset. Hon såg helt enkelt vänlig ut.
”Då vet jag precis vad du behöver”, sade hon. ”Jag har använt den själv och den fungerade jättebra. Jag har också varit lite rund förstår du. Hon plockade ner en bok från bokhyllan och räckte den över till honom.
Ner i vikt kvickt”, läste han högt. ”Ja, det var ju passande”, sa han och log blygt.
”Det är en metod som kallas flygvärdinnedieten”, sade hon. ”Men om du inte gillar ägg så sak vi nog välja något annat. Men den är verkligen jättebra för det finns en meny för varje dag i en månad och om du kör den i sommar så kommer du att vara smal som en tråd när skolan börjar.” Hon lade sin hand på hans arm och log igen. ”Jag heter Lina förresten”, sade hon och lade huvudet på sned. ”Det vore kul att få se dig igen efter sommaren.”
”Den var ju inte så dyr heller”, sade han snabbt och visste inte riktigt hur han skulle tolka hennes sista uttalande. ”Jag tar den då.”
”Kul, då kan du följa med mig till kassan här.”
Han betalade och gick ut från affären. Precis när han kommit ut genom dörren så hörde han hur hon ropade efter honom:
”Lycka till!”
Han vände sig om och vinkade och log med hela ansiktet och kände sig för första gången på länge, riktigt glad.
”Du ser, det börjar redan”, sade rösten när Roger satt på cykeln och stånkade i uppförsbacken med matkassarna hängande på styret på väg hem. Torskrom på burk, han kände sig spyfärdig vid bara tanken, och ost och ägg i stora lass och grönsaker förstås. Sista backen kvar nu bara, han skulle bli tvungen att duscha för svetten dröp om honom.
”Vad menar du?”
”Flickan i affären förstås, hon kommer att stå först i kön i höst.”
”Så det är bara utseende det handlar om då”, sade han och parkerade cykeln i det gamla rostiga cykelstället. ”Den Roger som finns innanför det här fettlagret – min så kallade personlighet – har ingenting med det hela att göra förstås?”
”Såklart inte, vad trodde du?”
”Ungefär det trodde jag. Eller vet snarare.” Han lyfte ner kassarna från styret och började gå mot ingången till huset. Den idiotiske grannpojken – en riktig tack-och-bock-idiot – öppnade dörren för honom.
”Nämen så trevligt, har du handlat Roger?” Frågade dåren högtravande, fjorton år gammal.
När Roger och hans föräldrar flyttade in i lägenheten för cirka ett år sedan så kom den här mycket konstige killen och ringde på och önskade dem välkomna. Sedan klev han helt enkelt på och gick in och struttade omkring och drog ut lådorna i köket och mumlade halvhögt för sig själv:
”Hmm, nu ska vi se vad mamman har här då!”
Roger och hans mor stod häpna och stirrade på den konstige uppenbarelse som med ett hysteriskt flin över läpparna nogsamt gick igenom innehållet i skåp och lådor. Ända tills Rogers pedantiske mor fick nog och gick fram och tog honom i armen och ledde honom till dörren och sade:
”Adjö med dig min lille vän. Nu kan du gå och rota i lådorna hos någon annan.” Sedan slängde hon igen dörren, vände sig till Roger och knackade sig själv på tinningen. Hon sade ingenting mera utan gick ut på balkongen och ställde sig och rökte hysteriskt för att lugna ner sig.
”Ja, just det Arvid”, sade Roger med ett förbindligt leende. ”Vill du titta i påsen?” Och även om Arvid uppfattade den ironi som dröp om uttalandet så kunde han inte motstå sina impulser. Utan han tog helt enkelt den av Roger framsträckta påsen och satte sig ner på marken och gick noga igenom vad som blivit inhandlat.
”Jaha ja, torskrom, låter gott det! Och ägg och ost och grönsaker har du också köpt ser jag, och torsk.” Han såg besviken ut och stirrade på Roger. ”Jag gillar inte fisk!” Sade han och räckte tillbaka påsen. ”Varför har du köpt fisk?”
Roger skrattade och klappade Arvid på axeln.
”Jag vet inte Arvid, men jag lovar att jag inte ska göra om det.”
”Det låter höra sig”, sade Arvid åttiofem och spatserade ut i världen.
Roger stod en lång stund och såg efter pojken.

På sitt rum sedan, efter att han ställt in alla matvarorna i kylen, spelade han sin nya Alice Cooper skiva. Billion dollar babies hette den. Han spelade den på sin hopfällbara grammofon med högtalare i locket och det lät sådär. Roger hade önskat sig en en egen stereo i födelsedagspresent men fått det här missfostret istället. Besvikelsen hade varit stor och han hade haft svårt att dölja den.
Han bläddrade i sin bok medan Alice sjöng om allt från tandläkarbesök till mobbade nice guys.
Det verkade inte vara särskilt svåra recept till maträtterna så han trodde nog att han skulle klara det själv utan hjälp från sin mor. Köket var hennes revir dock, och att någon annan skulle laga mat på hennes spis sågs inte med blida ögon.
”Ni stökar bara till.” Var hennes standarduttalande och med disktrasan i hand for hon omkring och torkade och torkade som en vettvilling, och i hennes ögon så blev det aldrig rent. Roger insåg att det nog var så att det borde städas i mammans huvud istället för i lägenheten. Vid något tillfälle så hade han sagt det till henne. Vilket var ett misstag då det renderade i gråt och ett självömkande en masse, och till slut så kände sig Roger tvingad att be om ursäkt för att få ett slut på teatern. Det bar honom emot, men efter att hans pappa bett honom att göra det – för husfridens skull – som han uttryckte det, så gjorde han honom till viljes.

Sommaren förflöt i svältens tecken. Ost och ägg och fisk i alla möjliga varianter och hans mamma hade oväntat nog ställt sig väldigt positiv till att han både lagade maten själv och att han försökte gå ner i vikt.
Det fungerade! Efter en månad så hade han gått ner åtta kilo och hans kläder började sitta löst och slappt och när han ställde sig framför spegeln så mådde han inte längre dåligt av att se sig själv. visserligen så fanns det fortfarande en hel del fläsk runt midjan men du kunde börja se en antydan till midja och ansiktet såg inte längre ut som en fotboll.
”Du börjar se okej ut nu Roger”, sade rösten.
”Tycker du?” Roger vred och vände sig framför sin spegelbild och kände sig nöjd. ”Ja kanske att det börjar se lite bra ut ändå.” Han drog en T-shirt över huvudet som han köpt häromdagen och som satt lite tight men slet den av sig lika snabbt. Valkarna blev alltför tydliga – tyckte han – med tyg över eländet.
”Fan! Jag är fortfarande alldeles för fet”, morrade han. Han gick in på sitt rum och spelade en skiva på hög volym och även om det skrällde och egentligen lät för djävligt så rensade det ut de flesta av de onda safterna han bar på och han var hungrig, men ståndaktig. Således så gick han ut i köket och skar sig en tjock skiva ost och till det några skivor gurka och sedan så kändes det bättre.
Den senaste tiden så han han börjat fundera över det skönhetsideal som fanns i samhället. Varför var det så viktigt att vara smal för att bli accepterad? Han hade märkt det redan bland framförallt tjejerna i bekantskapskretsen men även bland pojkarna hur han plötsligt blivit intressant. Hur det han sade och de åsikter han framförde helt plötsligt beaktades i ny dager. Vad han – Roger – ville göra fick helt plötsligt betydelse och från att ha varit någon som fick hänga med bara, så var han nu en del av gemenskapen och han älskade det.
Emellertid så gjorde det honom förbannad också. Han var ju ändå samma Roger som innan och det borde ju inte spela någon roll huruvida han var fet eller inte tyckte han. Fastän det gjorde det och han märkte det mer och mer för varje kilo han tappade och hon som han älskade hade gett honom en kyss på sista festen. Hon som inte bevärdigat honom med en blick tidigare, stod nu och tittade på honom under lugg och hennes ögon var lika beslöjade som väl Lauren Bacall,s och så klev hon fram och kysste honom med öppen mun. Han blev chockad, och kom sig inte för att göra något. Stod bara stilla och lät henne kyssa honom.
”Varför gjorde du ingenting Roger?” Frågade rösten indignerat. ”Du hade ju världens chans och så står du bara där som ett fån och glor.”
”Ärligt talat, så blev jag sur!”
”Sur?”
”Ja, vad fan! Ska allting handla om utseende i den här världen. Jag är exakt samma människa som jag alltid varit och hon har vetat hur länge som helst vad jag känner för henne och så helt plötsligt, bara för att jag gått ner åtta kilo så tycker hon att nu ska jag kyssa Roger.” Det kokade i honom och han fick nästan svårt att tala. ”Jag ställer inte upp på det, fan heller!” Han lade sig ner på sängen och slöt sina ögon. ”Jag tänker sova en stund nu så jag skulle uppskatta om du ville vara tyst ett tag.”
”Du är dum i huvudet Roger. Du måste acceptera att det är på det här viset, viskade rösten. ”Vill du hellre vara tjock igen då?”
Roger satte sig upp och stirrade in i väggen.
”Nej, jag ska bli så jävla smal och så förbannat oemotståndlig och när människor som föraktat mig på grund av mitt utseende tidigare kommer fram och vill vara min vän eller eventuellt min flickvän. Så ska jag tala om för dem vilka hopplösa hycklare och opportunister de är och sedan ska jag be dem dra åt helvete.”
”Det tror jag inte på”, sade rösten misstroget.
”Inte jag heller”, sade Roger och suckade. ”Nu ska jag sova, så håll käften röstdjävel.
”Tjejen i affären då, hur ska du göra med henne?”
”Jag vet inte. Jag kanske går ner dit imorgon.”
”Och ber henne dra åt helvete?”
”Ja, eller hur?” Sade Roger och sedan somnade han.

I dimman….

dimma

Tyst och stilla, han kunde nästan höra fukten. Hur den kröp utefter trädstammarna, täckte grässtrån och blad och hängde som ett dämpat lätt prasslande draperi i luften. Han såg dimman, hur den flöt in som ett svävande täcke av mjölk och långt ute över vattnet kunde han förnimma ljus ifrån något. En båt? En fyr? Ett irbloss? Han drog djupt efter andan och klockan på hans arm tickade i takt med hans hjärta.

Denna eviga oro som han kände. Oförmågan att känna lugn och tillförsikt bodde i honom som en ovälkommen hyresgäst som aldrig sov om nätterna. Som rumstrerade runt i sitt rum, flyttade på saker eller låg och snurrade i sin knarrande säng eller spelade musik alldeles för högt och alltid musik som störde. Aldrig något som var lugnande.
Han visste att det inte var på riktigt att det inte fanns någon verklig anledning till att han kände som han gjorde och att den leda som kröp i honom som skabb i hans hud inte var verklig. Klådan kunde trots detta bli olidlig och han rev sig utan att tänka på det över armar och ben om nätterna och han hade till och med sökt läkare, men fått lugnande besked. Att han var torr i huden och ett recept på mjukgörande salva låg i cyberrymden. Emellertid så visste han att problemet inte låg där och han stålsatte sig numera och efter ett par timmar så släppte det.
Han satte sig ner på bänken som stod intill honom och lyssnade på näbbmössen som pep högt i det fuktiga gräset alldeles intill honom. Han kände sig glad att han fortfarande kunde höra dem. Det var annars ett säkert tecken på ålder, detta att du inte längre kunde höra de högre registren och han tänkte på den gamla dängan med Zarah Leander. ”Jag kan inte längre höra syrsor det är sant.”

Det fanns ett träd hemma på hans gård som inte längre bar några löv. Inte ens om våren och sommaren var det så. Plötsligt en sommardag när han satt i sitt fönster och tittade på duvorna som bajsade ner hela plåttaket på huset mitt emot, så föll löven. Singlade som torra pappersbitar mot marken och forslades sedan bort av en illvillig vind ut genom porten för att aldrig mer återvända, och dörren förblev stängd. Det kom inga löv tillbaka och det var så han kände sig. Likt ett träd som så gärna ville blomma. En vindpinad lind som hade tusentals löv i sprickfärdiga knoppar som aldrig ville brisera och han var där och ryckte i dörren om och om igen men den förblev låst.
Vägen han vandrade var orimlig tyckte han. Det fanns ingen rim och reson i de vägval han gjorde och det var som att gå i en labyrint som hela tiden ändrade sitt mönster men han hade vant sig. Blev inte längre lika förvånad när saker som han förväntat sig skulle hända inte alls gjorde det. När han i stället för att komma hem fann sig på en annan plats än dit han ämnat sig och när han var tvungen att ändra på allting hela tiden så var det numera som det skulle för denne vilsne man. Nya intentioner, nya visioner och nya ambitioner hade blivit vardagsmat för honom och han längtade efter sinnesro som ett hungrigt barn längtar efter sin mammas bröst.
Vinden friskade i och fukten lyfte från marken och lade sig som en tunn film av vätska över hans ansikte och hår. Det var kort nuförtiden för övrigt – hans hår – snaggat som på en marinsoldat och han kände sig en aning modern när tog sina promenader i sin skinnjacka och sina svarta boots. Regnet hängde i luften.
Han reste sig och började gå utefter stranden. En och annan kvällspigg strandskata vinglade fram i den tilltagande vinden och han kunde höra hur ejdrarna ropade sitt karakteristiska a-ooh-å men det var för mörkt för att se dem.
Ejdern var en av hans favoritfåglar och han hade spekulerat i varför när han suttit på sin strand och spanat på dem i sin kikare. Det fanns något tryggt hos den kompakta fågeln, och detta att de levde i flock appellerade också till hans längtan efter trygghet och det var nog därför han tyckte om dem trodde han, och lätet var behagligt att lyssna till.
Han suckade och ökade på stegen när regndropparna började trumma lätt på hans hjässa. Sannolikt så skulle han vara dyngsur innan han var hemma då han hade åtminstone tre kilometers promenad till sin västkuststuga men det gjorde honom inte så mycket. Regn var något som han kunde stå ut med så länge det inte var kallt. Alla typer av väder var acceptabla så länge han slapp kyla ansåg han och han värderade vår och sommar högt och skulle egentligen inte alls ha något emot att bo på varmare breddgrader året runt. Dock så var det nu och en gång för alla det här med ljuset på sommaren. Ingenting skulle kunna få honom att avstå från det. Visserligen så kunde ju inget jämföras med skenet om nätterna i Dalarna där han kom ifrån. Här i Skåne så blev det ju rätt mörkt under dygnets sista timmar, men han hade dagsljus i sin själ och mindes gärna midsommarnätterna från sin ungdom.

Regnet tilltog nu och han tog trots allt sin tillflykt till en gammal bunker från något krig – vilket hade han ingen aning om – som stod på den övre delen av stranden och som han visste var öppen.
Väl därinne så kom det över honom.
Liksom alltid så trivdes han i mörker. Det var som att gömma sig för världen och han hamnade nästan genast i något slags meditativt tillstånd där den övriga världen fick stiga tillbaka för en fiktiv – behagligare – tillvaro. På den tiden då han var gift så hade han för vana att stänga in sig i förrådet på gården och bara sitta där och låta sig fraktas bort till sin drömvärld. Han insåg förstås att det var någon slags flykt bort ifrån något som han inte ville ha. Icke desto mindre så ansåg han att det var bättre än att ta till droger. Den dåvarande frun tyckte att hans beteende var konstigt dock, och hade nog hellre sett att han tog sig en bläcka då och då istället för att sitta som en spökgestalt i ett mörkt rum och dessutom tycka att det var skönt.
Doften i bunkern var kvalmig och det luktade fukt och jord. Han tände en cigarett och i ljuset från cigarettändaren såg han hur det såg ut därinne. Det stod en gammal bänk i ett hörn och det låg ölburkar och vinflaskor slängda på jordgolvet och han förstod att det var ett tillhåll för traktens ungdomar när det skulle supas till. Den doften hängde också i luften tyckte han. Omisskännlig och påfallande – ångest och rädsla – tilltvingad eufori och mod att våga göra saker som du aldrig skulle göra i nyktert tillstånd.
Varför fanns den driften hos människor undrade han? Hur kunde det komma sig att i alla män och i alla kvinnor så bodde en mental besatthet som tvingade dem att dricka av flyktsodan för att komma bort ifrån den vanliga världen? Varför räckte inte verkligheten till?
Själv var han inget undantag. Han satt i sina mörka rum och tog den vägen istället. Den ledde likväl som sprit också bort. Han ville verkligen bort också, mer än någonting annat så ville han det. Från vad var han inte riktigt säker på men han var alltid på väg.
Alla dessa saker som män och kvinnor gör i berusat tillstånd tänkte han ofta på. Situationer som du hamnar i därför att hjärnan är omtöcknad och ditt omdöme är nedsatt. Det behöver inte alltid handla om negativa ting men icke desto mindre så rör det sig om sådant du aldrig skulle ha gjort i ett icke påverkat tillstånd. Vad var det för ett liv, om ingenting annat än ett låtsasliv? Och hur många barn har inte blivit till därför att människor knullat för att de varit fulla? Vad har du då gett din son eller dotter för start i livet?
Han ryste till och reste sig upp och gick ut i regnet för att skölja bort de obehagliga tankarna. Han var en kärlekstok. En boren romantiker som trodde på att sex mellan två människor var en kärlekshandling och ingenting annat. Den tron hade gett honom många besvikelser och svåra stunder men till slut så hade han hittat ett sätt att handskas med sorg över andra människors handlingar och insett att det inte var så mycket att göra åt.  Att det inte var hans problem.

Väl hemma vid sin kära stuga så gick han in och bytte till torra kläder. Kokade sig en kopp te och gick ut och satte sig för att titta på naturens eget fyrverkeri när blixtarna briserade över det svarta havet. Han rökte ännu en cigarett och nu när han var torr så var det inte så kallt längre. Sista kilometern hem hade varit ett huttrande utan like och regndropparna var stora som hallon och slog upp små kratrar i sanden där han gick. Han hade blicken i marken och tunnelseende påkopplat och blev överraskad när han till slut stod utanför sitt hus, sin borg, sitt slott, sitt gömställe från svarta vingslag och all världens ondska. När hans son var åtta år och för första gången fick gå med i fackeltåget för att sedan tända majbrasan så utbrast han där han gick bredvid sin äldre bror:
”För friheten brorsan, för friheten!” Sedan höjde han facklan i skyn och så lycklig ut att till och med hans tuffe storebror blev rörd.
Något det hållet kände även denne man när han klev in i sin stuga för ungefär tio år sedan. Han älskade sitt hus.
Ögonlocken kändes tunga nu och var tjocka som limpskivor så han reste sig och gick in och gjorde sig klar för natten. Ännu en dag var till ända. Ytterligare en dag i ensamhetens tecken hade lagts till handlingarna och han kände att det var dags att lämna Skåne nu och ta sig till Stockholm igen. Han hade en lägenhet kvar där som han hade hyrt ut till någon ung flicka som studerade. Han kom överens med sig själv om att han skulle ringa henne imorgon och avisera att det var dags för henne att flytta relativt snart.
Nöjd med sitt beslut gick han in och lade sig i sängen och stirrade i taket en stund som han alltid gjorde. Han somnade på fem minuter.
Och blixten slog ner i det svarta vattnet så det fräste och kokade som i en helvetssoppa. Men då sov han redan.

Godmorgon…

solen

”Godmorgon!” Sade han och sträckte resolut fram handen. ”Trevligt att träffas till slut, det har ju varit på gång ett tag men nu är jag här som du ser.”
Den han hade för avsikt att hälsa på mötte inte hans hand utan höll sina utefter sidorna och stirrade på den mörkt klädde mannen som stod mitt emot honom. Han kunde känna en unken lukt tyckte han, nej, inte unken, men en lite äldre doft utsöndras från besökaren. Alltså inte en doft från en man som var äldre, utan en arom med några år på nacken ville han beskriva den som. Hans första impuls var att rynka på näsan som du gör inför något som är obehagligt, men han kom av sig och vädrade istället i luften som en hund och fann att doften inte alls var kvalmig som han först tyckt. Utan tvärtom, den skapade en känsla av intresse hos honom och han ångrade att han inte fattat den uträckta handen.
Nu var det försent dock.

”Hur mår du idag”, frågade mannen i den mörka kostymen, sänkte sin hand och såg sig om i rummet efter en stol. Han fick syn på en skinnfåtölj som såg bekväm ut och det stod en soffa alldeles intill. ”Vi kanske ska slå oss”, ner sade han och gjorde en gest bort emot soffgruppen.
”Ursäkta, men känner jag dig?” Frågade han som inte hälsat och kände sig lite orolig till mods som du alltid gör när du träffar någon som gör sken av att vara bekant med dig och du inte på något vis kan relatera till någon tidigare bekantskap med personen i fråga.
”Vi sätter oss ner och pratar en stund Anders, så klarnar det säkert” Sade mannen med den intressanta doften och rörde sig bort mot fåtöljen. ”Själv så heter jag Daniel förresten.” Han log försiktigt. ”Och ja Anders, du känner mig, det har du gjort länge.”
Den säregna doften blev på något sätt mer påtaglig när han sade hans namn tyckte Anders och han följde honom som vore han lätt hypnotiserad och slog sig ner i soffan snett mitt emot denne Daniel.
”Hur länge har du legat inne nu?” Frågade den mystiske mannen och lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Det börjar bli ett tag nu va? Upp emot sex veckor eller hur? Vad säger läkarna, får du komma hem snart?”
Fläktarna i rummet susade där Anders satt med gapande mun.
”Men hur kan du veta något om det det, är du läkare eller? Du ser inte ut som en sådan i alla fall”, sade Anders och började svettades lätt i detta uppehållsrummet och den långa vita sjukhusrocken borde nog ha bytts redan för ett par dagar sedan. Inte blev det bättre av att han blev varm.
”Nej.” Daniel skrattade till. Ett klingande skratt som hängde kvar i rummet några sekunder och Anders kände sig genast en aning bättre till mods. ”Inte läkare, nej det kan du väl inte kalla mig direkt, men att jag är i branschen, så mycket kan jag väl säga.” Han gäspade lite vårdslöst. ”Förlåt mig”, sade han och satte handen för munnen. ”Det har varit lite mycket jobb på sista tiden.”
Anders kunde inte bli klok på doften som denne något underlige Daniel utsöndrade. Det var inte som en parfym som du sprutat på dig utan mer som om den kom ur porerna, ur själva kroppen och ju mer han pratade desto mer märkbar blev vällukten. Han blev som berusad.
”Du doftar gott”, viskade Anders, nästan som i trans.
”Tycker du? Tack så mycket, alla är inte av den uppfattningen det kan jag lova dig, men det är ett gott tecken min vän. Så mycket kan jag säga.” Han log. ”Det är synd att du inte får röka härinne”, sade han sedan och såg sig omkring. ”Men det är väl dödsstraff på att vara rökare nuförtiden.” Han skrockade lågt. ”Röker du Anders? Nej, men vad dum jag är, det är klart att du gör annars så skulle du väl inte ligga här.” Han skrattade högt och hela rummet dallrade av goda vibrationer och Anders som inte uppfattat det hela som ett skämt utan snarare tvärtom fann sig själv sitta och le åt det makabra uttalandet.
”Det finns ett rökrum”, sade han sedan och pekade bort mot andra änden av rummet.
Den doftande mannen rynkade på ögonbrynen och spände ögonen i Anders.
”Jag tror att vi hoppar över det Anders”, sade han bekymrat. ”Det är ingen bra prognos på ett sådant förfarande när jag tänker efter, ursäkta att jag förde det på tal. Hur mycket röker du om dagarna egentligen?”
”Inte så mycket.”
Anders kände sig plötsligt som en ertappad skolpojke med händerna i syltburken. Det hade alltid varit så för honom. Att han kände sig skyldig om han blev anklagad för något, även om han var oskyldig. Det låg något skrämmande i själva anklagelsen som fick honom att tvivla på sin egen oskuld och det var likadant den här gången.
”Jag gör faktiskt inte det”, sade han urskuldande. ”Fyra till fem cigaretter på kvällen. Mindre på det här stället. Mer när jag är hemma.” Han log mot Daniel som du ler mot en gammal vän underligt nog. ”Det är som du säkert förstår lite trevligare att röka i sin egen trädgård än att stå här i något som liknar en gaskammare och blossa.” Han började känna sig väldigt avslappnad nu i Daniels sällskap och han lutade sig tillbaka i soffan och lade upp det ena benet över det andra.
Daniel såg på honom ingående. Ett litet försmädligt leende lekte i hans ena mungipa. Han lutade sig fram och lade sina underarmar på bordet och knäppte sina händer och såg ner i bordet medan han talade.
”Vet du varför jag är här Anders?” Frågade han tyst. Den behagliga doften spred sig i rummet igen, fastän den här gången fanns det ett pikant tillägg. Något fränare, mer stickande, dock fortfarande angenäm och Anders mådde bra av den här parfymen – eller vad det nu var – kände han.
Anders skakade nekande på huvudet,  och upplevde sig nästan som luftburen.
”Den här doften alltså, vad är det för någonting? Jag har aldrig känt något liknande.” Han satte sina handflator mot tinningarna för att stilla suset i sitt huvud.
Daniel tittade upp och såg in i hans ögon och det var som om tiden stannade. All rörelse försvann och det enda som återstod var den bedövande arom som strålade ut från Daniels kropp. Efter en stund så sade han:
”Du börjar närma dig vägs ände Anders. Det är den samlade essensen av ditt liv som du känner.” Daniel sträckte fram handen igen i någon slags tröstande form och den här gången så tog Anders emot den och han höll den hårt.
Var detta verkligheten? Anders började tvivla på att det här skedde på riktigt. Det var som om han upplevde en dröm med mycket starka förankringar i den verkliga tillvaron. Han andades trots sina tvivel på sitt förstånd djupt för att få med sig så mycket som möjligt ner i lungorna av den underbara tinktur som hela tiden fanns i rummet.
””Är det så?” frågade Anders omtöcknat. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska tro
”Är du redo min vän?” Frågade Daniel.
”För vadå, jag förstår inte?
Daniel lade sitt huvud på sned och såg in i Anders dimmiga ögon.
”Är du klar. har du skrivit ditt sista kapitel?”
”Nej, det här övergår mitt förstånd alltså, vem är du egentligen? Varför pratar du om slutet och sista kapitlet, är du någon slags dödsängel eller liknande? Drömmer jag?” Anders satte sig upp och försökte få lite ordning på tankebanorna. Han höll fortfarande krampaktigt i Daniels hand.

Daniel reste sig plötsligt upp, krånglade sig ur Anders grepp och började gå runt i rummet med långsamma steg. Den till synes lätt drogade Anders satt kvar i soffan och följde honom med blicken.
”Nej, någon dödsängel är jag inte”, sade Daniel och ställde sig vid fönstret och såg ut över fjärden som låg alldeles intill sjukhuset. ”Jag har följt dig hela ditt liv Anders, varit din skyddsängel snarare. Hållit dig vid liv då du ställt till med dumheter eller utsatt dig för onödiga faror, och jag försökte sätta stopp för det här också, men jag lyckades inte riktigt verkar det som.” Han vände sig om och såg på Anders. ”Är du klar, frågar jag dig igen?
Anders tog sitt huvud i sina händer, sänkte det och såg ner i golvet och viskade:
”Men jag är ju inte sjuk. Läkarna säger att mina lungor ser relativt friska ut och att jag snart få åka hem. Jag måste drömma”, sade han och nöp sig själv i kinden. ”Det här händer inte.” Men han visste innerst inne att det gjorde det. Så han reste sig upp och gick fram till fönstret och ställde sig försiktigt bredvid Daniel skyddsängel som nu återigen hade vänt sig om och såg ut över vattnet. ”Finns det ingen bot då? Hur lång tid har jag kvar?”
”Gillar du lukten, min parfym som du kallar den?”
Anders nickade.
”Det är bra, för den kommer att vara som ett extraklädesplagg för dig de dagar som du har kvar. Så det är ju viktigt att den är till belåtenhet.” Daniels röst var mild och förförande tyckte Anders. ”Väldoften Anders, kommer att bli påtagligare för varje dag som du närmar dig din slutstation, och den kommer att få dig att somna till slut.”
”Kommer jag att vakna igen?” Frågade Anders med låg röst och ett visst darr på stämman
Daniel log och lade sin högra arm om Anders axlar.
”Det får du se då min kära vän.” Han rufsade om Anders i håret och började gå mot dörren. ”Det är i alla fall dags för mig att gå nu. Jag är ledsen att jag inte kan stanna längre men vi kommer att ses snart igen”, sade han och såg på sin klocka. ”Jag har ett annat möte om en halvtimme förstår du.” Han skrattade tyst för sig själv som om han sagt något roligt som bara han förstod. ”Fastän var inte rädd min skyddsling, du kommer i alla fall inte att ha ont det kan jag lova dig.” Sedan var han borta, suddades liksom bort ur bild, och Anders stod kvar och såg ut genom fönstret. Den behagliga aromen hängde kvar i rummet och han bestämde sig för att gå och duscha och fräscha upp sig lite.
Han kände sig mitt i verkligheten nu, och lite ledsen men samtidigt förväntansfull så när syster Karin frågade vem det var som var på besök så sa han som det var:
”Det var min skyddsängel. Han tittade in för att ge mig en ny parfym. Vad tycker du?” Han gick närmare sjuksystern så att hon skulle känna doften. Ställde sig alldeles intill henne och hon snusade i luften med sin lilla söta näsa.
”Jag känner ingenting”, sade hon. ”Vad heter den?”
Last chapter”, sade han och skrattade. ”Jag går och tar en dusch nu, är det ok?”
”Visst, det är snart lunch bara, glöm inte det.” Sedan gick hon och han stod länge och såg efter henne. Han slöt ögonen och lät den underbara parfymen slingra sig in i hans näsborrar.
”Jag kan leva med det här”, tänkte han. ”Och dö.” Han gick in i sin sal, hämtade handduk och tvål och gick visslande mot duschrummet.

Tre grader…

nötkråka

Om du idag skulle skapa en maskin vars funktionskänslighet skulle ligga inom tre graders temperaturskillnad, där den lägre graden är toppen och den högre verkligen är botten, så tror jag att du skulle få svårt att lansera en sådan på världsmarknaden.

Icke desto mindre så finns det cirka sju miljarder sådana aggregat i arbete på jorden varje dag och hittills så har det inte skett någon produktutveckling av den konstruktionen. Det lanseras inte några uppgraderingar och inga uppdateringar skickas ut till dig via internet och den drivrutin som är installerad har samma gamla föråldrade teknik som när den skapades.
Redan när temperaturen börjar stiga en grad över idealvärdet så börjar maskinen krångla. Verkningsgraden går ner, den börjar hosta och hacka och den effektiva tid då den gör ett bra jobb blir väsentligt mycket kortare. Visserligen så kan du installera komponenter som gör att apparaten fortsätter att fungera ett tag till men det är en kortsiktig lösning. De tilläggen mister snart sin verkan och det enda som till slut hjälper är att stänga ner skiten. Starta om hela anordningen och efter en tids vila, hoppas på att det hjälper.

Jag har varit sjuk således. Det är inte ofta det händer men när det väl är ett faktum så brukar jag repa mig en till två dagar efter att sjukdomen brutit ut för att sedan vara på jobbet igen för att utföra mina arbetsuppgifter. Så har det dock inte varit denna gången
”Du drivs av ett överjag.” Brukar jag säga till min fru när hon går till sitt arbete fast hon egentligen borde ligga hemma i sängen och vila upp sig. ”Du borde tänka mer på din hälsa och mindre på vad din arbetsgivare förväntar sig av dig. Det är ingen som tackar dig för att du sliter ut dig själv och även om du tycker det själv, så är du inte oersättlig på något sätt”, säger jag förebrående.
”Det gör du också”, säger hon då. ”Du är också onödigt lojal.” Och det har hon alldeles rätt i.
Även om jag den här gången verkligen har varit under isen och det inte har funnits några möjligheter för mig att arbeta. Så är det fortfarande så att det dåliga samvetet för att du ligger i sängen och omvartannat svettas eller fryser och varken kan ligga, sitta eller stå på grund av de demoner som huserar i din kropp. Så rider dig rättskänslan som en succubus och du kan inte slappna av och koncentrera dig på att bli frisk på grund av den här förbannade ansvarskänslan.
”Det Lutherska arvet”, hävdar min fru. Med det så menar hon att du inte tillåts vara sjuk. Du ska göra din plikt, inte vara självisk utan se till det stora hela och agera utefter vad som är bäst för samhället – eller i det här fallet företaget – och inte reflektera så mycket över vad som kan komma dig själv till gagn.
Det är svårt att släppa den känslan av pliktrogenhet.
Jag vet inte vad jag är rädd för riktigt när sådana tankar om att jag egentligen borde vara på jobbet dyker upp? Är det för vad arbetskamrater och min chef skall säga bakom min rygg? Kan det ha att göra med att jag tror att de anser att jag är lat, att jag sviker lagkänslan och bara agerar utefter själviska bevekelsegrunder? Är det därför jag är så mån om att verkligen beskriva och förklara mitt sjukdomstillstånd på ett överdrivet dramatiskt sätt när jag väl kommer tillbaka? Och är det inte så att ju mer livfullt du beskriver hur sjuk du varit, desto större är risken för att tvivel på att du verkligen varit sjuk på riktigt ska uppstå?
Det är en svår balansgång detta och det bästa är väl att inte försöka förklara dig överhuvudtaget.

Det finns en ledare i min närhet – en trevlig och duktig sådan – som har för vana att när detta att vara sjuk eller inte kommer på tal brukar säga:
”Jag är inte sjuk, bara inte riktigt frisk.”
Med detta menas då förstås att den här chefen kan vara på arbetet, att denne är arbetsför och inte har rätten att ligga i sängen och ”gona” sig trots att det verkligen är det den här människan borde göra, och i förlängningen så innebär det att även de anställda bör och ska tänka på samma sätt.
Det är ett förhållningssätt visavi sina arbetskamrater som i grund och botten bara skapar osäkerhet och rädsla anser jag. Visserligen så finns det personal som utnyttjar rätten att vara sjuk på ett oseriöst sätt, och jag kan förstå inställningen. Emellertid så tror jag att ju mer misstro mot att du verkligen är sjuk en chef visar, desto större är risken för att du verkligen stannar hemma även om du bara ”inte är riktigt frisk.”

Nu är det ju så att jag inte är Guds bästa barn vad det gäller sådana här saker själv, långt därifrån. Det är inte bara en gång jag ifrågasatt mina kamrater, tvivlat på äktheten i deras utsaga om att de är sjuka, och jag tvekar inte heller att säga det högt och ljudligt så att alla som vill och kan ska höra det.

Varför? Frågar jag mig.

Är det inte ärlighet och tillit som det här samhällets grundvalar ska bygga på? Om du hela tiden blir ifrågasatt och allt du säger tas med en nypa salt och en känsla förmedlas att du inte gör vad du borde göra? Skapar inte det en dålig magkänsla hos den utsatte och därigenom en otrygg och olustig arbetssituation?
Det är min övertygelse i alla fall, men icke desto mindre så är jag den förste att stå på barrikaderna och basunera om pliktkänsla och lojalitet och missriktad sådan.
Det är sådant jag tänker på idag när jag vistats hemma i två veckor. Jag vet att det finns de som anser att jag borde varit tillbaka för ett bra tag sedan och jag har dåligt samvete, tro inget annat. Jag borde inte ha det i ärlighetens namn, men det sitter där som en varig tagg i mitt medvetande och jag är övertygad om att det hämmar läkningsprocessen. Både vad det gäller den mentala delen och den kroppsliga

Nåväl, nu är jag kurant, arbetsför. Jag är inte ”inte riktigt frisk” och på måndag trär jag på mig selen igen och till de chefer som eventuellt läser detta:
”Jag längtar till jobbet.”

”Gesundheit!”

På andra sidan…

andra sidan

Jag står på andra sidan. På vilken sida du vill, men jag står på andra sidan.

”Det är ett eget val, jag vill inte ha det på något annat sätt för den andra sidan har alltid känts bättre och de gånger som jag försökt att hålla mig på din sida så har det alltid blivit för trångt och även om din söta mun lockar och viskar att jag ska stanna kvar så sticker jag, till andra sidan”, sade han och flinade.

Hon stod stilla och stirrade på honom oförmögen att säga eller göra något. Trodde knappt sina öron och ville helst bara gå därifrån men hennes fötter satt fast i ryamattan och ville inte ta ett steg.

”Fattar du?” Fortsatte han och satte sig upp i soffan. ”Du har din sida och jag min och om ett tag min lilla sötnos, så kommer du att förstå att det var den enda vägen att gå. Vi är inte skapta för att gå på samma trottoar genom livet.” Han hade rest sig upp nu och gick omkring i rummet och gestikulerade med armarna. ”Det är bättre om vi har en väg emellan oss som bussar och bilar och mopeder och cyklar trafikerar och så kan vi vinka till varandra då och då när trafiken är gles och kanske mötas på ett övergångsställe vid tillfälle. Håll med om att det är en bra idé?” Sade han och tittade under lugg med det där förbannade leendet klistrat över sin mun. Som en glad pappersmun kletat över ett elakt grin som avspeglades i hans ögon och hela situationen var absurd tyckte hon.

”Jag förstår inte”, viskade hon så tyst att det knappt hördes.

Han kom fram till henne och stod så nära att hans rakvatten blev påtagligt och hon hade gillat den doften, men nu luktade den som ättika och hon tog ett steg tillbaka och rynkade på näsan.
”Vad är det du inte förstår lilla gumman”, sade han och tog henne under hakan och lyfte upp hennes ansikte och hon såg sig själv i hans irisar och det hade blivit frostigt i rummet tyckte hon och hon huttrade till.
”Egentligen så har det väl alltid varit på det sättet”, Sade han och släppte hennes haka och hon sänkte blicken och såg ner på den rödsvarta ryamattan med gula inslag. ”Att vi har försökt att gå på samma sida och hållit varandras händer och hett önskat oss att det vi sade var vad vi båda menade och tyckte och att våra steg som ibland höll samma takt – det håller jag med om ändå – gick åt samma håll.” Han stirrade i taket nu medan han talade. ”Men håll med om att du känt som jag då och då”, sade han och började gå omkring igen. ”En vilja att kasta sig rakt ut trafiken med risk för liv och lem bara för att komma bort och över på den andra sidan?” Frågan blev ställd rakt ut i rummet och hon undrade om det verkligen var henne han frågade, men hon viskade:
”Nej.”
Hon visste inte om han hört henne eller inte men det verkade inte som om det spelade någon roll. Han var i sin egen värld nu och hans mun gick och gick som på en bandslinga som aldrig tog slut. Till slut så satte hon sig ner i soffan där han legat tidigare och följde honom med blicken där han vankade omkring med ett vad det verkade, drogat leende på läpparna. Emellertid så visste hon att han inte var påverkad och det gjorde hela situationen så mycket mer kaotisk och främmande och hon fattade ett beslut.
”Håll käften nu!” Skrek hon och reste sig upp och ställde sig bredbent på golvet och såg hur han snurrade runt och avbröt sig själv mitt i en mening och såg stint på henne. ”Kan du vara tyst nu några minuter”, sade hon med normal stämma och lade huvudet på sned. ”Jag vet inte vad du håller på med min vän och jag förstår inte vad du pratar om med dina vägar och trottoarer och trafik och övergångsställen och jag skiter i det om jag ska vara ärlig.” Hon kände hur hennes ögon fylldes med tårar. ”Jag har alltid älskat dig med hela min kropp och på mitt sätt, så som jag förmår älska, och jag har alltid känt mig trygg med dig och att hålla dig i handen har varit för mig som att stå under ett tak när det regnar och när vi har gått på samma sida av vägen så har jag alltid känt att det varit vår väg. Att vi har valt den och att den är anlagd för vår skull och jag tror dig inte när du säger att det inte varit så för dig.” Hon svalde gråten och fortsatte. ”Jag antar att du har dina skäl att säga så här till mig och jag är inte säker på att jag vill vilka de är men om du vill gå till din sida av vägen så gör det för all del. Fastän kom ihåg min vilsne älskling att om du går så är dörren stängd när du kommer tillbaka.

När jag kommer tillbaka? Frågade han och hon såg hur han försökte hålla det försmädliga leendet vid liv.

Nu var det hennes tur att le och hon gick ut i köket och kokade sig en kopp te.
”Vill du ha älskling?” Ropade hon in i vardagsrummet.
”Vill jag ha vad?”
”En kopp varmt te, jag tycker att det är lite kallt härinne och jag fryser. Tycker inte du att det har blivit kyligt?”
”Så du är ok med att jag går då?” Sade han när han kommit ut i köket och fått sin tekopp. ”Bara sådär liksom, rycka på axlarna och säga by by darling, take care”, sade han och försökte hålla ordning på sina anletsdrag som hoppade omkring som gräshoppor på en varm elplatta.”
”Du gör vad du känner att du måste göra”, sade hon lågt och satte sig ner vid köksbordet och tog en skorpa och doppade i sitt te. ”Fastän om hela den här pjäsen har satts upp för att jag ska tigga och be och ligga på marken och hålla dig i byxbenet när du går så måste jag nog göra dig besviken.” Hon tittade ner i sitt te och såg på skorpsmulorna som seglade omkring där.
Han satte sig ner mitt emot henne och tog försiktigt hennes händer och flätade hennes fingrar utan att lyfta blicken
”Du känner mig för väl”, sade han efter en lång och eftertänksam tid ”Du är mycket starkare än jag”, viskade han till slut. ”Och jag önskar att jag kunde vara som du. Lika ärlig och öppen men jag är som en gammal dörr som står och slår i vinden och jag vet varken ut eller in.” Han lyfte blicken till slut och såg in i hennes så blå ögon. ”Och vad jag menar eller vad jag inte menar har jag inte en aning om.”
Hon sträckte ut sin hand och strök honom över kinden och de satt så en lång stund och han kunde inte vara utan hennes hand på sin kind och långsamt så fick han tag i sina sinnen och höll dem hårt och svalde en klump i halsen och log emot sin älskade på andra sidan bordet
”Jag kanske håller på att bli galen?” Sade han och tog hennes hand i båda sina. ”På riktigt alltså, jag undrar verkligen ibland.”
”Då blir vi galna tillsammans älskling, på samma sida av vägen, eller hur?”
”På samma sida är nog bäst”, sade han och skrattade lätt.

(Till dig min älskling)

Mellan raderna…

otydlig

Det finns något mellan raderna, jag är övertygad om det. Något som inte är utkristalliserat ännu, en bakomliggande kontur som väntar på att få kliva fram i rampljuset så fort förhållandena är de rätta.

Det kanske är sanningen som lurar i bakgrunden, som väntar som en skugga och kikar fram bakom förljugenheten och väntar på sin chans för att kunna avslöja vem du verkligen är, vad vet jag? För inte är det väl så att du är ärlig käre vän, inte visar du väl världen hur du egentligen tänker?
Nej, jag tänkte väl det, för det gör nästan ingen idag. I stort sett alla gömmer sig bakom egentillverkade fasader av antingen hårda eller mjuka material och alla gör sitt bästa för att hålla färgen torr och uppdaterad.
Ytterst få människor vågar säga som det är idag och jag frågar mig om det var annorlunda förr?
Hur var det till exempel för bonddrängar och pigor som möttes på logen på lördagskvällen efter en hård vecka på fälten eller i ladugården? Körde drängarna också med filtrerade hälsningsfraser och stadiga handslag och stirrande blickar för att dölja en bakomliggande osäkerhet? Var pigorna koketta och tillgängliga men ändå hårda och tillknäppta för att inte verka slampiga?
Säkert var det så – inte lika utstuderat som det är idag – men det var med största säkerhet ingen större skillnad för det verkar farligt att vara helt ärlig, om jag ska vara ärlig.
”Ärligt talat”, säger folk. Varför säger de så? Det de tänker säga efter den inledningsfrasen har absolut ingenting med sanningsenlighet att göra utan snarare det motsatta.
”Ärligt talat, jag tänker ljuga dig full nu. Är det ok eller?”
”Javisst”, svarar du kanhända. ”Det gör ingenting för jag i min tur tänker svara dig så oärligt som det bara går och sedan kan vi gå hand i hand in i lögnens förlovade land efter att vi lovat varandra evig trohet inför Gud och hela församlingen.”

Det är så det fungerar. Ingen är fullständigt ärlig, alla skyddar sig på något sätt och det innebär i sin tur att ingen där ute längre vet hur du egentligen tänker innerst inne och du i din tur har inte den blekaste aning om vem du lever ditt liv tillsammans med exempelvis. Eller vad din arbetskamrat är för en typ och inte ens barn är ärliga nu för tiden. Det är för mig skrämmande, detta att barn så lättvindigt drar en lögn. Där finns det en tydlig skillnad mellan förr och nu i alla fall som jag ser det.
Jag vågade aldrig ljuga för mina föräldrar och om jag gjorde det så stod det skrivet över hela mitt ansikte att den här pojken ljuger. Och sedan så började jag gråta och bad om förlåtelse och fick den förstås.

Det finns en anledning – ja inte bara en naturligtvis, men en påtaglig – till att jag tar upp det här med ärlighet och varför det har blivit så uppenbart för mig hur viktigt det är. Det finns nämligen människor som jag känner som är fullständigt ärliga. De har inget skäl att ljuga längre och det är så befriande att få träffa dem och samtala med dem och vara säker på att ingen far med osanning att jag blir rent lycklig. Och lika upplyft som jag känner mig efter att ha träffat dessa genomärliga män och kvinnor, lika nedtryckt i skoskaften blir jag när jag kliver ut i den otydliga värld jag till vardags lever i igen.
Icke desto mindre så säger jag till mig själv när jag och mina kamrater setts och jag går hem genom natten att det finns hopp Staffan, det finns hopp.

Men för att återgå till det jag inledde med och titta på vad jag egentligen menar. Jag är övertygad om att det verkligen finns något okänt under ytan. Någonting som väntar på sin tur men som inte direkt lurar där kanske, utan mer bidar sin tid för att när du är redo, vända blad och ta dig vidare. Det finns inget farligt i detta – trots att de flesta tror det – när förlåten faller och visar ditt verkliga jag.
Det är inget du styr över själv heller, det är min övertygelse. En dag så har du nått den nivå som krävs då din chimär som du hela tiden trott varit du sammansmälter med den skugglika företeelse som alltid gjort dina konturer otydliga och du plötsligt framstår som knivskarp. Inte bara du för övrigt, utan även omgivningen går från en otydlig analog vision till en krispig – nästan plågsamt tydlig – bild i HD-format.

Jag väntar på den dagen som ett barn väntar på jultomten. Den morgonen då universum visar sig från sin rätta sida och det visar sig, att det inte finns något universum.

”Ärligt talat Staffan, vad menar du egentligen. Jag fattar ingenting!”