Jag har fått nog av prat. Alla pratar och pratar och ingen säger något. Ingenting av det som mals och stöts och blöts mellan käkar på människor runt omkring och överallt är av något intresse för mig. Jag flyr genom musiken i mina lurar då. Bort ifrån begär av självhävdelse, åsikter utan grund och allmänt orerande om kreti och pleti.

Varför pratar människor så mycket? Varför låter de munnarna gå utan slut? Älskar de verkligen sina röster så mycket och varför pratar de så högt? Är de så övertygade om att det de har att säga är så intressant att alla inom tjugo meters radie måste påtvingas detta? Och varför ser de sig omkring när de talar? Som om de tänker, ”ni hörde väl, ni missade ingenting va?” Nej då din idiot brukar jag tänka. Ingen missade att du är så förbannat osäker i själen att ditt bekräftelsebehov är större än universum. Jag har hört dig. Nu kan du vara tyst och fundera över vad du sagt. Eller har du redan glömt det? Din mun kanske redan är så full av ord som måste ut och ordet eftertänksamhet är definitivt inget som bor i din munhåla idag, och inte i morgon heller skulle jag tro.

Och det här meningslösa konverserandet. Vad är det för påfund? Att sitta ner och konversera om ämnen tagna ur luften, lägga ut texten om saker som enligt den som talar borde intressera den som lyssnar.

Herregud! Jag minns en gång i min ungdom när jag var på middag hos min dåvarande flickväns släktingar och när vi ätit satte oss ner runt ett bord, förfriskningar serverades, läsk och vatten, och sedan aviserades det att vi skulle prata med varandra. Någon valdes ut av värdinnan att välja det första ämnet och sedan talades det en stund om det. Tills det var dags för nästa person, medsols, att välja något annat att dryfta, och så där höll det på. Jag var häpen. Dels över det i mina ögon idiotiska påfundet, och dels över på hur stort allvar alla utom jag tog det här.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här är inte, snillen spekulerar. Även om de som är med är övertygade om att det är det och att Bengt Feldreich sitter med vid bordet. Det är snarare en dumskallarnas sammansvärjning.

Jag log vid den tanken och det misstolkades då för att jag var i fas med resten av dårarna där. Inget kunde ha varit mer fel.

Sedan finns det naturligtvis prat som är bra. När det fyller en funktion, när det löser upp knutar som gör dig fri och när det river fördämningar som gör att din flod kan flyta fritt igen. Prat som kan få dig att se igen, som gör dig fri och som kan få dig att ro din båt över dina mörka vatten. Sådant prat är bra och behövs.

Det hörs alltför sällan bara.

God morgon.

Det är det jag vill vara, bra för dig min älskling. Bra för alla i min närhet egentligen, för mina barn,  för min ohängde bror, för min far och för din syster och hennes man och deras barn. En svår uppgift, näst intill omöjlig och jag tror inte att jag lyckas speciellt bra alla dagar, men jag har i alla fall en vilja att försöka.

Det värsta med att vara en riddare i ärbarhetens och godhetens tjänst är det dåliga samvete jag alltid dras med när jag inte lyckas tillfredsställa allas lycka. Samtidigt, när jag är så här ödmjuk som jag är så vill jag ju inte sticka ut för mycket. Nej, jag vill hålla min vanliga låga profil och göra gott i skymundan så att säga. Glida omkring som en ljuskygg ängel i tillvaron och liksom välsigna min omgivning. Frälsa dem ifrån ondo, leda dem rätt i tillvaron. Vara en förebild för mänskligheten, nja nu tog jag nog i lite, en förebild för min närmsta sfär kanske räcker? Sedan så finns ju alltid möjligheten att utöka mitt verksamhetsområde. Fastän då förstås hela tiden under ödmjukhetens paroll.

Men allvarligt talat och raljerande och skämtande åsido så är jag idag en rätt snäll person som försöker göra rätt. Det är gott och väl och jag har verkligen blivit snällare med åren och tänker mer på hur andra människor påverkas. Förr var jag en mästare på att göra mig rolig på andras bekostnad. Allt för ett skratt var min idé om humor och jag var ibland ett riktigt praktarsele som många gånger gjort mig förtjänt av en rejäl dagsedel och det var bara min väloljade mun och mitt lismande som klarade mig undan blessyrer. Jag antar att mitt beteende som vanligt kan återknytas till den osäkerhet jag burit på i mina dagar.

Jag är en vänlig människa idag och jag morrar i tysthet och bara åt de verkliga idioterna. Åt lismarna, åt överlägsna män i kamelhårsrock och scarf, åt pimpinetta, överfixade mammor på tunnelbanan med barn som de ser som en belastning, åt mobbande tonåringar som förstör andra ungdomars liv, åt sådana som ljuger för sig själva och andra, åt sådana morrar jag och visar tänderna och väser otidigheter i mungipan.

Och inte alltför sällan morrar jag åt mig själv.

Godafton.