Jag minns hur det var, tänkte han. När julen var magisk. När det vilade ett skimmer, som en frostnupen fönsterruta, att se igenom, på julen. När allt var tvunget att vara på ett visst sätt, när inget annat än det, som det alltid varit, dög. Han tänkte att det var skönt att det inte var på det sättet längre, och på om det bara var han som känt tvånget att uppfylla en dröm, känt paniken och den frustration som julen förde med sig. Han trodde inte det, denna allt förtärande julångest, var något som alla bar på, ung som gammal. Han var som sagt glad att det var över.

Han såg på sin pojke som sov nu äntligen, som somnat i förvivlan över att han inte känt någon julstämning, att pirret var borta, att det magiska stängt sin dörr. Och han, pappan, hade gjort sitt bästa för att försöka trösta, berättat för honom att även han, när han var liten, känt samma förtvivlan och att det tog lång tid för honom att komma över detta faktum att julfirandet aldrig skulle bli detsamma igen, som det var en gång. Inte den bästa trösten kanske men han var av den uppfattningen att sanningen var den bästa medicinen, men det hade inte fungerat och hans fru tyckte att han var en idiot, vilket han säkert var, men även vita lögner var ett gissel ansåg han. Och överlät därför ljugandet till henne, och sömnen kom, men problemet skulle kvarstå. Det visste han. Han satte sig ner på hans sängkant och smekte honom över håret. Min lille älskling tänkte han. Du är ett mirakel.

Ute var det regnigt och de vita jularna var ett minne blott. Han mindes när han var barn och bodde längre norrut, närmare tomten, och drivorna var meterhöga och kylan påtaglig och evig och bandyplanen med sin elbelysning som de manipulerade så att den lyste så länge som de ville spela. Iskalla fötter sedan i varma fotbad och smärtan när blodet återvände till de frusna tårna var hemsk, och chokladen och limpsmörgåsarna med leverpastej lindrade plågan. Han såg på sin son och tänkte på hur livet var annorlunda nu för små pojkar och på hur utelekar och sportaktiviteter ersatts av dataspel och telefoner. I alla fall för hans barn, och han greps av dåligt samvete. För det var hans fel, och deras mor.

Han reste sig upp och gick ut från sonens sovrum och satte sig ner i soffan i det julpyntade vardagsrummet och fyllde sin mun med Marabou mjölkchoklad. Han log mot sin vackra fru som spelade spel på sin telefon och han tänkte att det var som det var och försent att göra något åt nu. Han petade sin fru på foten, hon tittade upp och besvarade hans leende och fortsatte sedan sitt spelande. En viss irritation letade sig in i hans tänkande, över att hon hellre spelade än pratade med honom, men han slog bort den. Denna själviskhet han besatt, som han avskydde den, och hur lång tid hade det inte tagit för honom att bearbeta den. Det var fortfarande en kamp, men han vann oftast nu för tiden.

De gick och lade sig sedan. Och som vanligt så somnade hon på fem minuter medan han fick den icke önskade förmånen att ligga och stirra genom sina sluta ögonlock ett par timmar. Han såg färger, gult och blått som pulserade som ringar framför honom och ibland en vit punkt mitt i ringarna. Han visste inte var de kom ifrån, men de gjorde att han till slut somnade, för att sedan vakna igen efter exakt en timme. Varje natt var det likadant men han hade lärt sig att leva med det. Det är nog åldern, hade han sagt till sin fru, men hon hävdade att han alltid varit sådan, och hon hade säkert rätt. Hon kände honom bättre än han kände sig själv.

Julen var över nu. Nyåret stod för dörren och han skulle inte lova något i år heller, mer än det att han inte lovade något bestämt, att det fick bli som det blev, att han skulle försöka vara nöjd med det som han hade, vilket i och för sig var ett löfte, ett som han hittills inte lyckats hålla, så det var mer ett konstaterande av ett faktum än en försäkran.

Han stirrade in i en gulblå ring och somnade sedan.

Det skulle som vanligt bli en lång natt.

Komplicerat, var ledordet. Allt som var enkelt och rakt och i fyrtakt och kött och potatis ratades å det bestämdaste. Och vi talar svårt här nu, svårt och svart och ödesmättat.

Han satt i sin soffa och lyssnade och njöt faktiskt av det han hörde. Till en början hade allt låtit som ett sammelsurium av toner och takter och volymsolon på gitarr som han avskydde, men, efter en stund med slutna ögonlock tillbakalutad i soffan fick han ordning på gröten, tillsatte kanel, och plötsligt så smakade det bra. Hans hjärna tänkte plötsligt i synkoper och sjutakt och det var som när han låg i lumpen och spelade Ten Years After för sina lumparkompisar och alla klagade högljutt på olåten ”extension on one chord” när den precis började, men tystnade efter en stund och de tog in musiken i sina fyrkantiga vardagsrum och fann att den passade in där, trots dess irreguljära form. Så var det nu för honom och jazzens hemlighetsfulla rum öppnades i alla fall lite på glänt denna afton i december. Ända tills hans rumskamrat och tillika vän från hemstaden kom hem och utbrast

”Och ikväll i drygjazz, presenterar vi… och lät sedan resten hänga i luften.

Han i soffan, han med slutna ögon och foten stampandes i sjutakt, började skratta hysteriskt. Magin var bruten och han fick en öl kastad till sig. Musiken byttes ut till fyrkantig fyrtakt och testosteronfyllda gitarrer och bröstkorgsdunkande basar, och på den vägen gick de sedan, hela natten.

Nere vid den mörka tjärnen, där näckrosor och deras blad växte. Där det ibland var natt och ibland dag som överallt annars. Men där dagen just här var, om inte vardaglig, men i alla fall nästan, så var å andra sidan natten magisk med ett mörker så kompakt att det nästan gick att skära med kniv. Och om det inte hade varit för stjärnorna, som var som socker på ett mattsvart papper, så hade allt varit som ett svartare hål än de som fanns i rymden.

Mitt i tjärnen den här natten satt en pojke i en båt utan åror. I centrum av ekan, för det var en eka, som luktade tjära, satt han rak i ryggen med blicken fäst i den evighet som han trodde på och som han som barn fått lära sig att lita till. Han tänkte på att att han var på väg och att han snart skulle komma fram. Ensam kändes starkt och orubbligt och han hade oftast inte några behov av andra. Han var tretton år och var mycket äldre, och yngre, än sina år. När han talade, det var inte ofta han gjorde det, så talade han med ord som betydde det han sa, det fanns inget utrymme för feltolkningar eller missförstånd. Det som sades det stod fast, som armeringsjärn i cement. Men nu var han tyst, och han lyssnade på det som sades, på den vänliga röst som fyllde hans huvud med goda tankar och han nickade eftertänksamt och det föreföll som om han höll med om det som dryftades.

Situationen föreföll en aning underlig och mystisk för den utomstående, om det hade funnits någon, men den var inte det för den unge mannen. Han var trygg i den som han var och även om han visste att omgivningen oroade sig för honom och försökte låtsas som att de tyckte att allt var som det skulle vara så kände han att de inte tyckte det. Men han lät dem hållas, fast i sin förvissning om att de hade fel, och han spelade med i spelet och tänkte att de till slut skulle förstå vem han egentligen var.

Han lutade sig över relingen och doppade ner sina nagelbitna fingrar i det sommarljumma vattnet. Månen hade letat sig upp över den täta skogen som omgav tjärnen och mörkret gav vika en aning och släppte fram ljuset som lade sig som en gyllene väg över det mörka vattnet. Han log åt det som sades i hans huvud, skrattade till, och ljudet av hans glädje hoppade som en yster fisk över vattenytan, landade sedan vid strandkanten och tystnade. Den muntre pojken satte sig upp igen, mumlade något som bara han visste vad det betydde, och båten började sakta att röra sig framåt. När den till slut kom fram till bryggan förtöjde han den. Klättrade ur båten och kom med ett visst besvär upp på den rangliga brädkonstruktionen och började att gå hemåt mot den lilla stugan och till dem som tillsammans med honom bodde där. Han gick försiktigt in, tog av sig sina kläder och hängde prydligt upp dem på en köksstol. Iklädde sig sin pyjamas och kröp ner i bäddsoffan bredvid sin äldre bror. När han lade sig ner så lade brodern sin arm över hans mage. Han kände sig trygg av detta och somnade inom ett par minuter.

När morgonen kom så låg de och småpratade, bröderna, och den äldre frågade om han varit ute med båten igen. Den yngre såg sig omkring, tittade efter föräldrarna, lyssnade om de var vakna, och när han var säker på att de sov så svarade han jakande.

Sedan sade de inget mer om den saken. Det ämnet var uttömt sedan länge. Storebrodern hade accepterat att hans yngre bror hade gåvor som han inte förstod sig på. Till en början så hade han trott på föräldrarnas prat om diagnoser och obskyra svårigheter som hans bror hade, och som de hade, i något slags förtroende, meddelat honom. Men efter att ha lyssnat på sin lillebrors berättelser om vad som hände honom om nätterna och vad han upplevde i båten på kvällarna så förstod han att de inte hade förmågan att se vem brodern verkligen var. Han önskade hett att även han hade tillgång till det som bara, tydligen, hade förlänats lillebrodern, men han hade accepterat att så inte var fallet och var en aning avundsjuk.

Dagen blev varm och den yngre brodern tyckte inte om värme utan satt i huset när de andra gick och badade. Han roade sig med sin telefon och tog sin tillflykt, med sin hörlurar över sina öron, in i en värld som han tyckte om att vara i. En tillvaro som fanns till enbart för honom. Där ingen störde och där han var den som bestämde. Han tog ibland en paus. Mest för att det blev varmt om öronen men också för att utan lurar och sociala medier och youtube, lyssna till den andra sidan, den som, bara genom att han slöt sina ögon, gav honom tillträde till underbara ting och företeelser. Som gav honom möjligheter att se förbi det som andra tog för verkligheten, in bakom, det som för honom var kulisser, till det som var hur det verkligen förhöll sig.

Här var han herre över allt. Ting och ljus och mörker, glädje och sorg var hans. Han flyttade möbler, öppnade dörrar och skapade sinnestämningar allt efter hur han ville ha det, och det var först efter att han var klar och återvände, efter första gången han gjort sin resa, som han upptäckte att de förändringar han gjort i sin värld också i viss mån fanns i de andras. Det var en fascinerande upptäckt och mycket användbar för en uppfinningsrik trettonåring. Han hade funnit en väg, eller snarare ett maskhål, från den sida av verkligheten som han ansåg var den riktiga, till det falsifikat av lögner och svek och ondska som de flesta ansåg var den enda tillvaro som fanns och som, ansåg han, ingen egentligen ville leva i. Varför annars alla dessa droger och andra tusentals möjligheter att fly den förhatliga vardagen? Vad han skulle göra med den väg som han upptäckt visste han inte riktigt. Att visa den för någon annan som inte var som han, som inte hade rätt karta och kompass, var otänkbart och han rös vid tanken på att den värld, som han såg som sin egen, sin upptäckt, skulle förstöras av oinvigda barbarer och klumpfötter som inte skulle se det sublima i uppenbarelsen, utan bara ännu en underbar plats att förstöra för egen vinnings skull.

Dörren till stugan öppnades och hans bror kom in. De log mot varandra. Det fanns en kärlek mellan de två som var stor och oberoende och en förståelse som var outgrundlig och visst bråkade de som andra bröder och kunde driva sina föräldrar till vansinne, men de skulle aldrig svika varandra. Den äldre litade på den yngre och visste att han aldrig skulle behöva vara rädd i hans sällskap. Det fanns en trygg upplevelse i att vara tillsammans med den snaggade lille hjälten, det var så han kallade honom, och den yngre brodern hade avskytt smeknamnet till en början, men förstod kärleken i smeknamnet, och accepterade, och släppte storebrodern ännu lite närmare. Den äldre förstod inte riktigt varför han kände sig så lugn i den lille mannens närhet. Det var som om han var ett kärl som behövde fyllas och han återvände ständigt, som en törstig gnu på savannen, till sitt snaggade lilla vattenhål.

De skulle snart gå vidare, tänkte den yngre brodern och tittade ingående på sin storebror som ryckte till och såg sig omkring.

”Var det du?” Frågade han och flinade.

Den snaggade hjälten nickade.

”Vart ska vi gå då?”

”Jag vet inte riktigt än. Och jag är osäker på om du kan, jag menar, om du vill”, sade han.

”Vadå kan och vill? Jag har inte det du har, det trodde jag att vi båda visste”, sade han och satte sig bredvid sin bror och drog handen genom hans snaggade hår. Brodern njöt av beröringen.

”Fast du hörde ju mig nyss, det har du aldrig gjort förut.”

”Har du försökt tidigare då?”

Den snaggade hjälten nickade.

”Många gånger.” Han log mot honom. ”Sluta inte”, sade han när storebrorsan tog bort sin hand från hans huvud. ”Jag tror att det är dags för dig att följa med ut i båten”, sade han tyst sedan.

Den äldre brodern drog efter andan och hans hjärta klappade vilt.

”När då, ikväll?”

”Kanske, vi får se.”

Men det gick flera dagar och regnet föll och temperaturen likaså och när de mer eller mindre hade börjat att klättra på väggarna alla fyra så vände det. Vinden kom in från sydväst och blåste bort de regntunga molnen som hängt över huset som fuktiga yllefiltar och solen kom, och värmen.

I en båt denna speciella natt, i en eka som luktade tjära, som saknade åror, mitt på en tjärn, i mörkret, satt två pojkar. Den ena lugn, den andra förväntansfull och häpen över det som han hörde i sitt huvud utan att någon sade något. Och båten rörde sig när han ville det, stannade när det var hans önskan. Han hörde vad hans bror tänkte och han gjorde det som han lärde honom, och det var dags att gå nu.

”Kommer vi tillbaka?” Tänkte han.

”Om du vill.”

”Jag tror att jag vill det.”

”Då gör vi det.”

Och i mörkret, som var så tjockt att det gick att skära med kniv, glimmade stjärnorna som diamanter, och pojkarna satt stilla och deras silluetter liknade skurna pappfigurer som successivt tunnades ur, som om färgen rann av dem som vatten, för att till slut förenas med nattens dunkel och allt som blev kvar var en eka utan åror som sakta, som av sig självt, tog sig mot land och den rangliga bryggan där den på något sätt förtöjdes. Fotsteg i gräset sedan, av osynliga fötter och ett rådjur i skogskanten höjde sitt huvud, men såg inget, kände ingen vittring av något farligt, och fortsatte därför lugnt sitt betande.

I det lilla huset sov två föräldrar och de drömde samma dröm. Om två hundar som sprang i kanten av en strand. Vattnet skvätte om vovvarnas våta tassar och tungorna hängde lyckligt ur deras leende munnnar. När mamman och pappan vaknade skulle de tala med varandra om drömmen och de skulle förstå vad som hänt utifrån detta. De skulle inte sakna eller sörja utan vänta. Allting skulle komma att ordna sig. Det rådde ingen tvekan om detta.

Den mörka tjärnen låg tyst och stilla i skogen där den legat i tusen år och bara den visste vad som hänt. Vattnet bar som en svart spegel bilden av tusentals stjärnor och en måne som inatt verkligen såg ut som en ost.

Allt var som det skulle. Bröderna var där de skulle vara, och när de återvände så skulle allt vara annorlunda, eller inte.

Det återstod att se.

Det är fredag och det står och väger. Än tippar det hit och än dit och i baren mixas det drinkar och tappas upp blaskigt öl och hälls upp whisky och rödvin och de kortaste kjolarna i världshistorien sitter på de som serverar och alla heter de Mindy eller Betty. I ett hörn av lokalen sitter en man som läser ett brev från sin hemstad, han tittar inte på matchen och han ser inte så glad ut. Den stora fläkten i taket sveper runt den unkna lukten som är en mix av detta öl och det röda vinet och bourbon och tunga, sensuella parfymer på stereotypa kvinnor och män. I hörnet står en jukebox. Den spelar ”Oh daddy” med Fleetwood Mac men den lågmälda låten hörs knappt i oväsendet från teven och engagerade män och kvinnor.

Mannen med brevet höjer sin blick samtidigt som han knölar ihop papperet. Han får ögonkontakt med en Mindy eller en Betty, pekar på sitt glas och efter par minuter så står ett nytt på hans bord. Han sveper den gyllengula vätskan i ett drag, lägger pengar på bordet och reser sig och går. Det ihopknycklade brevet ligger kvar på bordet.

Klockan är åtta och trettio på kvällen och tjoandet och hurrandet och förbannelserna fick ett abrubt slut när slutsignalen gick och matchen var slut. Teven stängdes av och mer öl dracks. De flesta stannade kvar trots att drabbningen var över och hockeymatchen föreföll mer ha varit en anledning till att få hälla i sig orimliga mängder öl än något annat. Det slutade oavgjort, ingen vann, ingen förlorade, ingen är överdrivet glad eller ledsen. Det är ibland bra att det blir så. För om det finns en vinnare så finns det alltid en förlorare, och ”Oh Daddy” ersattes av ”Stay with me” med Faces.

Mindy, om det nu var Mindy, vecklade upp brevet som lämnats på bordet, såg sig omkring skuldmedvetet, och läste och önskade genast att hon inte gjort det. Hon blev ledsen, det var ingenting hon ville vara igen. Hon hade fått nog av vemod i sitt liv. Hon lade ifrån sig brevet och såg ut genom det stora panoramafönstret som vette ut mot vägen, såg mannen som fått brevet stå utanför vid busshållsplatsen och hon kvävde en impuls att gå ut till honom för att trösta. Insåg att det troligen inte fanns något hon kunde göra. Torkade av bordet och fortsatte med det hon gjorde varje kväll. Hon drog i kjolen som hade åkt upp igen och hon tänkte att den var för kort och att hennes rumpa var för stor. Det var den nu inte och hon visste det, men med den här kjolen, som var gjord som för en tolvåring, så var alla rumpor för stora. Hon tänkte för tusende gången att hon måste skaffa sig ett nytt jobb.

Hon gick fram till jukeboxen och lade i en personalpollet och valde sin älsklingslåt och dansade lätt mellan borden till tonerna av sin favoritsångerska och hon såg sig själv i slöjor och och blont hår och vem som var häxan som låten handlade om det visste hon sedan gammalt.

Rhiannon, om Mindy fick en dotter någon gång så skulle hon heta så, eller Stevie, det spelade ingen roll. För henne var de en och samma person och hon skulle aldrig glömma den där konserten, eller honom som hon var där med och som svikit henne och fått henne att tro på något som inte fanns.

Betty, jag är ganska säker på att det var Betty, stod bakom bardisken och tittade på sin dansande vän. Hon blev alldeles varm i kroppen när hon såg Mindy röra sig i takt till musiken och en tyngd sjönk ner i henne. Hon älskade den där tjejen, hade gjort så från den första stund hon såg henne, när hon satt på kontoret med Bettys chef, och sökte jobb. Hon hade bett till sin alldeles personliga Gud om att hon skulle få jobbet och hon svävade som på moln efteråt, när Mindy hade kommit ut och berättat att hon fått anställningen. Betty hade kramat om henne, och hade antagligen hållit om lite för länge, för hon hade känt hur Mindy stelnat till och tittat underligt på henne. Hon hade släppt taget och hon hade rodnat och hennes hjärta hade bankat så hårt så att det kändes som att det skulle hoppa ur kroppen och hon höll sina händer mot sitt bröst för att stilla och lugna den upprörda muskeln. Det var tre år sedan nu och hon bar sin kärlek som ett ok på sina axlar och önskade sig hett och lidelsefullt varje kväll att hon någon gång skulle få gå och lägga sig, och vakna sedan med Mindy vid sin sida. Hon förstod dock att det troligen aldrig skulle inträffa.

Fyra unga män kom in i den lilla baren, hängde med den självsäkerhet som bara något beskänkta ungdomar kan uppbåda, upp sig vid bardisken och ropade på öl. Betty suckade, serverade dem vad de ville ha, lät de sexuella anspelningarna visavi hennes kropp passera, och fortsatte att titta på sin väninna.

Mindy tänkte på brevet hon läst och hon undrade varför människor inte kunde vara snälla mot varandra. Hon hade en inneboende godhet som revolterade mot elakhet och missunsamhet och som fick henne att må fysiskt illa när hon kom i närheten av ondska. Mannen vars brev hon läst stod fortfarande och väntade på bussen och han hade som en air av ledsamhet omkring sig tyckte hon sig se. Hon kände det som om hon ville gråta och hon såg på sin väninna som stod i baren för att få något annat att tänka på. Fångade hennes blick och log. Hon tänkte att hon också ville vara sådär söt som Betty var och när hon såg blickarna och hörde kommentarerna från de unga männen vid baren och kände hon sig både arg och svartsjuk. Hon hade, ända sedan hon började jobba i den här baren, känt att det var något speciellt mellan henne och Betty, som en tyst överenskommelse, en hemlighet som de hade tillsammans utan att tala om den. Och att Betty hade känslor för henne som i den här lilla inskränkta staden skulle anses som osedliga och onaturliga var hon relativt säker på. Mindy visste dock inte hur hon skulle handskas med detta. Hon tänkte ofta på hur det skulle vara om hon vågade, och på om hon ens ville ta steget över gränsen till det som hon var uppfostrad till att se som något onaturligt. När hon stod nära henne, eller när Betty som av en händelse lät en hand glida över hennes rygg och stjärt så ökade hennes puls och hon blev alldeles varm och saker hände i hennes kropp som hon inte hade kontroll över. Hon höll sig dock tillbaka och i sin strävan att behärska sig så kände sig stackars Betty för det mesta bortstött.

Mindy hade ofta en känsla av att hon stod i en kö som aldrig rörde sig framåt. Porten som hon ville in igenom, och som hon skymtade långt därframme, öppnades då och då men bara för att släppa in människor som likt ouppnåeliga stjärnor glittrade när de gick förbi den stillastående raden av människor och hon ville vara en av dem. Önskade att hon tillhörde de priviligierade, de som blev serverade istället för att vara någon som serverade, och hon höll sig hårt i det som för henne tycktes det, var ouppnåeligt för det mesta. Men hon tänkte aldrig släppa taget för drömmen om ett annat liv var det som fick henne att stå ut.

Hon gick till baren. Stod en lång stund och putsade glas. Hon sade ingenting, lyssnade bara på skrålet från baren som började fyllas på med fler människor. Hon kände sig som om hon stod på en stege och såg ner på sitt liv och långt där borta såg hon mannen vid dörren, väktaren av porten hon ville in igenom. Hon såg hur han vinkade på henne och ropade hennes namn och just då, i den sekunden, fattade hon sitt beslut. Hon klättrade ner på marken sig, ställde sig brevid Betty och lade armen om hennes midja och lutade huvudet mot hennes axel och frågade viskande om de fyra vid baren var dumma mot henne.

Betty skakade nekande på sitt lilla huvud och de blonda lockarna kittlade Mindy i ansiktet. Betty vågade knappt andas, stod bara stilla och kände värmen från Mindys kropp. Hon hörde knappt de uppskattande ropen och visslingarna från de hormonstinna vid bardisken som vädrade kärlek mellan kvinnnor. Hon vände dem ryggen och såg Mindy i ögonen och tänkte att, nu eller aldrig. Hon tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne på munnen.

Och solen gick upp nästa dag också och rullade in sin gula matta i Bettys sovrum. I sängen låg de och sov tätt sammanslingrade, de som tagit steget in i en ny värld, de som äntligen vågat, och när de vaknade så skulle de vara lyckligare än vad de var innan den här dagen kom.

Mindy hade kysst henne tillbaka kvällen innan och det hade varit som om himlen öppnat sig och lyft dem båda upp genom taket och in i en högre sfär där ingen kunde nå dem för Betty. Där de var som de alltid hade varit och som de hade velat vara. När de bröt kyssen så såg hon Mindy i ögonen och hon kunde inte hålla tårarna tillbaka.

När baren stängde gick de tillsammans och att det regnade brydde de sig inte om och de höll om varandra som älskande gör och Betty som fortfarande inte kunde tro att det som hände var sant, ville så gärna ha bekräftelser på att det var det och var så oskyddad och rädd och Mindy kysste henne igen och sa att hon var lika osäker.

När de till slut kom hem till där Betty bodde så satt de länge tillsammans i vardagsrumssoffan. De drack vin och skrattade och det fanns tusen saker att tala om. När det till slut var dags att gå och lägga sig så blev de tysta och försynta och de klädde av sig i mörkret och kröp ner i sängen och de var nakna som sanningen är. Och de njöt av samhörigheten och av varandra och natten var som sammet och de virade in sig i den och somnade till slut och Betty drömde om en hund som sprang i strandkanten till ett hav och den såg lycklig ut och pälsen glittrade av havets vatten och vågorna kom i långsamma slag, i samma takt som hennes hjärta slog, och dagen vaknade, men inte flickorna, och ingenting skulle någonsin mera vara som det hade varit. Det var bra att det blivit så. De visste det inte ännu, att det skulle bli på det sättet. Men det var så, och de skulle snart få veta att det var på det viset.

Och solen gick som sagt upp över den lilla staden som vaknade så sakteliga och ingen, förutom kanske de unga männen i baren och kanske någon annan uppmärksam gäst, visste vad som hade hänt. Att kärlek segrat över rädsla. Att barriärer brutits ner av obändiga känslor mellan två människor. Att ensamhet och oro var ett minne blott och att Mindy och Betty aldrig skulle behöva några andra än sig själva, när de var tillsammans.

De skulle alltid minnas den där kvällen. När de blev gamla så skulle de sitta tillsammans i soffan och de skulle komma ihåg de berusade unga männen vid baren som jublat vid deras kyss, och de skulle tala om den sorgsna mannen som läst brevet från sin dotter och de skulle lyssna på Fleetwood Mac och Mindy skulle fortfarande dansa till Rhiannon och Betty skulle fascinerat titta på och känna som hon alltid kände när hon såg sin kärlek dansa.

De skulle bli lyckliga ihop. Det stod skrivet så i stjärnorna, men de sov tillsammans nu och visste som sagt inget om sitt lyckliga liv som de skulle leva ihop. Men om du hade stått i sovrummet, och tittat på dem, så hade det inte rått något tvivel om den saken. Det satt en ängel vid sängkanten nämligen, och om du fortfarande hade varit osäker så hade du bara behövt fråga honom.

Men du förstår säkert att det hade varit onödigt.