Om du idag skulle skapa en maskin vars funktionskänslighet skulle ligga inom tre graders temperaturskillnad, där den lägre graden är toppen och den högre verkligen är botten, så tror jag att du skulle få svårt att lansera en sådan på världsmarknaden.

Icke desto mindre så finns det cirka sju miljarder sådana aggregat i arbete på jorden varje dag och hittills så har det inte skett någon produktutveckling av den konstruktionen. Det lanseras inte några uppgraderingar och inga uppdateringar skickas ut till dig via internet och den drivrutin som är installerad har samma gamla föråldrade teknik som när den skapades.
Redan när temperaturen börjar stiga en grad över idealvärdet så börjar maskinen krångla. Verkningsgraden går ner, den börjar hosta och hacka och den effektiva tid då den gör ett bra jobb blir väsentligt mycket kortare. Visserligen så kan du installera komponenter som gör att apparaten fortsätter att fungera ett tag till men det är en kortsiktig lösning. De tilläggen mister snart sin verkan och det enda som till slut hjälper är att stänga ner skiten. Starta om hela anordningen och efter en tids vila, hoppas på att det hjälper.

Jag har varit sjuk således. Det är inte ofta det händer men när det väl är ett faktum så brukar jag repa mig en till två dagar efter att sjukdomen brutit ut för att sedan vara på jobbet igen för att utföra mina arbetsuppgifter. Så har det dock inte varit denna gången
”Du drivs av ett överjag.” Brukar jag säga till min fru när hon går till sitt arbete fast hon egentligen borde ligga hemma i sängen och vila upp sig. ”Du borde tänka mer på din hälsa och mindre på vad din arbetsgivare förväntar sig av dig. Det är ingen som tackar dig för att du sliter ut dig själv och även om du tycker det själv, så är du inte oersättlig på något sätt”, säger jag förebrående.
”Det gör du också”, säger hon då. ”Du är också onödigt lojal.” Och det har hon alldeles rätt i.
Även om jag den här gången verkligen har varit under isen och det inte har funnits några möjligheter för mig att arbeta. Så är det fortfarande så att det dåliga samvetet för att du ligger i sängen och omvartannat svettas eller fryser och varken kan ligga, sitta eller stå på grund av de demoner som huserar i din kropp. Så rider dig rättskänslan som en succubus och du kan inte slappna av och koncentrera dig på att bli frisk på grund av den här förbannade ansvarskänslan.
”Det Lutherska arvet”, hävdar min fru. Med det så menar hon att du inte tillåts vara sjuk. Du ska göra din plikt, inte vara självisk utan se till det stora hela och agera utefter vad som är bäst för samhället – eller i det här fallet företaget – och inte reflektera så mycket över vad som kan komma dig själv till gagn.
Det är svårt att släppa den känslan av pliktrogenhet.
Jag vet inte vad jag är rädd för riktigt när sådana tankar om att jag egentligen borde vara på jobbet dyker upp? Är det för vad arbetskamrater och min chef skall säga bakom min rygg? Kan det ha att göra med att jag tror att de anser att jag är lat, att jag sviker lagkänslan och bara agerar utefter själviska bevekelsegrunder? Är det därför jag är så mån om att verkligen beskriva och förklara mitt sjukdomstillstånd på ett överdrivet dramatiskt sätt när jag väl kommer tillbaka? Och är det inte så att ju mer livfullt du beskriver hur sjuk du varit, desto större är risken för att tvivel på att du verkligen varit sjuk på riktigt ska uppstå?
Det är en svår balansgång detta och det bästa är väl att inte försöka förklara dig överhuvudtaget.

Det finns en ledare i min närhet – en trevlig och duktig sådan – som har för vana att när detta att vara sjuk eller inte kommer på tal brukar säga:
”Jag är inte sjuk, bara inte riktigt frisk.”
Med detta menas då förstås att den här chefen kan vara på arbetet, att denne är arbetsför och inte har rätten att ligga i sängen och ”gona” sig trots att det verkligen är det den här människan borde göra, och i förlängningen så innebär det att även de anställda bör och ska tänka på samma sätt.
Det är ett förhållningssätt visavi sina arbetskamrater som i grund och botten bara skapar osäkerhet och rädsla anser jag. Visserligen så finns det personal som utnyttjar rätten att vara sjuk på ett oseriöst sätt, och jag kan förstå inställningen. Emellertid så tror jag att ju mer misstro mot att du verkligen är sjuk en chef visar, desto större är risken för att du verkligen stannar hemma även om du bara ”inte är riktigt frisk.”

Nu är det ju så att jag inte är Guds bästa barn vad det gäller sådana här saker själv, långt därifrån. Det är inte bara en gång jag ifrågasatt mina kamrater, tvivlat på äktheten i deras utsaga om att de är sjuka, och jag tvekar inte heller att säga det högt och ljudligt så att alla som vill och kan ska höra det.

Varför? Frågar jag mig.

Är det inte ärlighet och tillit som det här samhällets grundvalar ska bygga på? Om du hela tiden blir ifrågasatt och allt du säger tas med en nypa salt och en känsla förmedlas att du inte gör vad du borde göra? Skapar inte det en dålig magkänsla hos den utsatte och därigenom en otrygg och olustig arbetssituation?
Det är min övertygelse i alla fall, men icke desto mindre så är jag den förste att stå på barrikaderna och basunera om pliktkänsla och lojalitet och missriktad sådan.
Det är sådant jag tänker på idag när jag vistats hemma i två veckor. Jag vet att det finns de som anser att jag borde varit tillbaka för ett bra tag sedan och jag har dåligt samvete, tro inget annat. Jag borde inte ha det i ärlighetens namn, men det sitter där som en varig tagg i mitt medvetande och jag är övertygad om att det hämmar läkningsprocessen. Både vad det gäller den mentala delen och den kroppsliga

Nåväl, nu är jag kurant, arbetsför. Jag är inte ”inte riktigt frisk” och på måndag trär jag på mig selen igen och till de chefer som eventuellt läser detta:
”Jag längtar till jobbet.”

”Gesundheit!”