Att gå…

Jag går, varje dag, och jag går bra tycker jag. Till bussen, till T-banan, tll jobbet och jag pinnar på i ett gott tempo anser jag nog. Försöker få mig lite vardagsträning i en för övrigt av måsten fullspäckad vardag. Nåväl, hur jag än beter mig, hur mycket jag än tar ut stegen, så kommer det alltid någon som går fortare. Som med en lätthet i steget passerar mig till synes helt utan ansträngning. Jag blir förstås frustrerad och tänker att det ska väl själva fan gå här och dra benen efter sig, så jag ökar på tempot, men måste ge upp efter något hundratal meter. Vad beror detta på tänker jag? Min uppfattning är ju att jag inte går långsamt. Tvärtom faktiskt, jag går fort, tycker jag. Men så är det uppenbarligen inte. Det förefaller som om jag släpar mig fram i jämförelse med de andra som går. Som om något hindrar mig, håller en stoppande, osynlig hand i min panna för att få mig att gå långsammare. Som om att gå i en motvind som bara är min. En högst personlig vindpust som går emot mig och viskar i mitt öra att jag ska ta det lugnt. Det är som att gå i uppförsbacke fast vägen är plan, eller  att lyssna på ett gitarrsolo där gitarristen aldrig hittar hem. Som att höra ett munspel i natten långt, långt borta och inte ha en aning var tonerna kommer ifrån.

Och jag gå och går och här kommer en kvinna i min ålder och hon ler när hon passerar på insidan och snön sprutar om fötterna på henne. För det är inte bara yngre människor än jag som går fortare. Alla gör det. Det är som min värld går långsammare än alla andras. Tiden tar god tid på sig för mig och till och med min klocka drar sig tillbaka och detta trots att jag bytte batteri igår.

Mitt hjärta kanske slår långsammare än andras, mitt blod flyter kanske trögt som i en flod som är bred. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men bra tror jag. Om min biologiska klocka går långsammare än atomuren och universums stjärnor så kommer jag kanske aldrig att dö.

Eller också så går jag som en gammal gubbe helt enkelt. Men nej, jag kommer att leva för evigt. Så är det bara.

Godkväll.

Viktiga saker…

Vad är viktigt?

Är fotboll viktigt, champions league? EM eller VM i fotboll är det något som har någon verklig betydelse? Eller idrott överhuvudtaget, har det någon signifikans, förutom att det är bra för kropp och själ? Det här tävlandet, och all den energi som läggs ner på kommentarer och funderingar på huruvida ditt lag eller din favoritidrottsstjärna vinner eller förlorar, är det relevant? För att inte tala om alla likvida medel som läggs ner på sport. Gigantiska summor florerar vid övergångar och prissummorna vid eventuell vinst inom vissa sporter når astronomiska höjder och jag sitter och häpnar och förundras över, hur viktigt kan det vara?

Icke desto mindre så sitter jag där framför teven och blir upprörd, arg, glad och ledsen beroende på hur det går för mitt lag eller min favorit. Även jag har åsikter om spelet, spelare och tränare och jag blir understundom heligt förbannad när det inte går som jag vill att det ska gå i  matcher jag tittar på, mindre nu än förr dock, men jag frågar mig återigen. Hur viktigt är det? Är idrott något som finns för att vi ska förledas att inte tänka på verklightens verklighet? På hur det står till i världen? På alla bomber som sprängs? På alla barn som är sjuka och svälter? Konspirationsteorierna växer i mig som ogräs på en fotbollsplan men klipps ner lika snabbt och så står jag där i sverigetröjan igen och vrålar ut glädje eller sorg och skiter i världsläget och jag förstår ju att det är precis det som är meningen med det hela. Att idrott och sport är en säkerhetsventil.

Något som vi behöver för att orka med eländet i världen, för att slippa vara seriösa för några timmar, för att kunna släppa taget. Och så länge du har den insikten så är det ok tycker jag.

Det är när det börjar gå över styr som jag drar öronen åt mig. När det börjar talas om katastrofer och skandaler och att de som gjort en i andras ögon dålig prestation borde skämmas. För vadå frågar jag mig? När människor börjar slå halvt ihjäl varandra, och folk dör faktiskt, för att de håller på olika lag. När idrott, och främst då fotboll, blir till en anledning för att berusa sig och för att bete sig som svin. Då vill jag inte vara med längre. Det är vid sådana tillfällen jag undrar över hur människor tänker, om de nu gör det.

Fiasko är också ett epitet som ofta används när sport ska refereras. Fiasko? Allvarligt talat, ibland tänker jag att sportreportrar är dårar. Men de kanske bara är verktyg i den stora ”vi-vill-inte-att-du-reflekterar-över-Trump-May-Merkel-eller något annat verklighetsbaserat-problem-nu-konspirationen” utan vi vill att du istället fokuserar på det gigantiska fiasko det innebär att Sverige har förlorat i fotboll, ishockey eller någon annan sport. Det är sådant vi vill att ni fyller era stackars små förstånd med. Viktiga saker förstår ni, viktiga ting. Att världen går under tar vi en annan dag.

Vad är således av vikt? Champions League? Jajamensan! Ikväll kör vi igen.

Godmorgon.

 

 

 

En prioriterad plats.

Som när solen går upp och raderar det oklara, dunkla som morgonen är. Så var det den dagen när jag fick sitta på min plats. Den som varit reserverad för mig sedan jag föddes och som sedan dess stått gapande tom. Jag kan ju inte säga att jag lagt ner någon större energi på att hitta den direkt under de här åren som jag har virrat omkring på jorden. Jag visste inte ens att den fanns om jag ska vara ärlig. Som en nektarberusad humla studsade jag omkring från den ena blomprakten till den andra och något letande efter en fast punkt i tillvaron var det aldrig tal om.

Fastän det var det nog om jag rannsakar mig själv en aning. Det orubricerade irrandet var nog ett sökande i sig även om jag inte förstod det själv och att det fanns en prioriterad plats för en desorienterad humla full av intryck och upplevelser gick aldrig upp för mig. I detta vimmel av människor som är livet gick jag omkring som i en sfär av aningslöshet och jag ägnade inte många tankar på framtid och på var jag skulle hamna när jag var klar med det jag höll på med. Jag hade visserligen kortsiktiga planer och var relativt målinriktad men på det hela taget, när jag ser på det så här i retroperspektiv, så visste jag inte vad jag skulle bli när jag blev stor.

Om jag nu ens ville bli det.

Det tar så lång tid ibland, innan du förstår, och jag levde ett liv som till det yttre nog var rätt och riktigt enligt alla levnadsregler som är skapade av samhället. Men jag var någon annastans. Och så här i efterhand så skulle jag önska att jag kunde varit mer närvarande. Jag trodde nog att jag var det och spelade min roll så gott som jag kunde och självbedrägeriet blev till slut till en livsnödvändighet och att andra visserligen också bedrog mig fick jag veta långt senare. Och det gjorde ju inte saken bättre direkt.

Det var där någonstans som jag tappade tråden och det svider fortfarande när jag tänker på det och på det faktum att om jag vetat så hade allt säkerligen sett annorlunda ut idag. Eller inte, det är svårt att veta sådant. Det är lätt att se tillbaka och utifrån de erfarenher du har idag tro att du skulle fattat andra beslut än de du tog.

Väck mig när imorgon är över var vad jag tänkte varje dag när jag vaknade. Det var inte lätt att inse att det du trott var kärlek och ärlighet bara var ett istället för och ett svek som jag aldrig kommit över riktigt. Men alla får sitt straff vad det lider och som sagt, jag har hittat min prioriterade plats.

Det finns de som inte gjort det.

Godmiddag.

 

 

Nu så kommer julen…

Jag gillar julen. Både det kristna budskapet, även om det har något av en saga över sig och mer är en önskan om hur det skulle kunna vara, och allt annat som kommer med högtiden. Alla ljusen som glimmar i fönster och på gator och torg. Och så tycker jag om vad som händer med oss människor. Det är som om det tänds ljus i våra ögon också. Ett ljus som kommer inifrån och som vittnar om godhet. Ett tecken på att det finns hopp om en bättre värld.

Men så kommer de här galopperande idioterna som springer som om livet hängde på en skör tråd för att hinna med ett tåg fast nästa går om två minuter, och då kom julstämningen på obestånd en liten stund.

Men sådär, nu så är det lugnt igen, dårarna hann med sitt tåg och är säkert lyckligare människor nu… Själv så tog jag nästa och kan fortsätta med julorerandet.

Mörkret är en nödvändighet för att den rätta julkänslan ska infinna sig. Det går inte att att föreställa sig en jul utan att det är mörkt större delen av dygnet anser jag. Lucia till exempel, hur stämningsfullt skulle det vara om hon skred fram i vit skrud och med ljus i hår i gassande solsken och värme. Nej kallt och mörkt som i en säck och helst med rimfrostiga fönster och snö i drivor ska det vara. Och här kommer tomten i shorts och t-shirt en ljus och varm kväll och svettig är han också. Nej, ni hör ju själva. Mörkret behövs, om inte annat för att skingras.

Jag minns när jag var  barn, den här julstämningen som var så magisk. En ogripbar känsla i kroppen, ett förebådande, ett skimmer i själen, ett evigt tindrande av ljus i hjärtat och denna längtan efter julaftonen. Jag kommer även ihåg när känslan försvann. Hur förtvivlad jag var och jag grät i min mors famn över den förlorade julstämningen och hur jag till slut med fasa insåg att den aldrig skulle komma tillbaka. Jag var otröstlig.

Även som vuxen så har det kännts lite tomt utan julpirret du hade när du var barn. Men det fanns ju pirr på flaska som jag använde mig av på den tiden tyvärr.

När sedan barnen kom så återkom ju lite av barndomskänslan inför julen och idag så är den nästan helt återställd. Jag är som barn på nytt och Kalle Anka på teve har aldrig varit bättre. Jag tror att julen och jesus och de tre vise männen och stallet och herdarna och stjärnan i det blå är viktiga attribut för oss stackars vilsna själar på det här oroliga klotet oavsett hur mycket tro du lägger ner i konceptet. Det finns en trygghet i allt detta som vi, som firar jul på det här sättet, behöver tror jag.

Så vräk ner snö, sänk temperaturen till långt under noll och tänd alla upptänkliga ljus.

För nu så kommer julen, nu är julen här, lite grå och kulen men ändå så kär.

Bra för dig…

Det är det jag vill vara, bra för dig min älskling. Bra för alla i min närhet egentligen, för mina barn,  för min ohängde bror, för min far och för din syster och hennes man och deras barn. En svår uppgift, näst intill omöjlig och jag tror inte att jag lyckas speciellt bra alla dagar, men jag har i alla fall en vilja att försöka.

Det värsta med att vara en riddare i ärbarhetens och godhetens tjänst är det dåliga samvete jag alltid dras med när jag inte lyckas tillfredsställa allas lycka. Samtidigt, när jag är så här ödmjuk som jag är så vill jag ju inte sticka ut för mycket. Nej, jag vill hålla min vanliga låga profil och göra gott i skymundan så att säga. Glida omkring som en ljuskygg ängel i tillvaron och liksom välsigna min omgivning. Frälsa dem ifrån ondo, leda dem rätt i tillvaron. Vara en förebild för mänskligheten, nja nu tog jag nog i lite, en förebild för min närmsta sfär kanske räcker? Sedan så finns ju alltid möjligheten att utöka mitt verksamhetsområde. Fastän då förstås hela tiden under ödmjukhetens paroll.

Men allvarligt talat och raljerande och skämtande åsido så är jag idag en rätt snäll person som försöker göra rätt. Det är gott och väl och jag har verkligen blivit snällare med åren och tänker mer på hur andra människor påverkas. Förr var jag en mästare på att göra mig rolig på andras bekostnad. Allt för ett skratt var min idé om humor och jag var ibland ett riktigt praktarsele som många gånger gjort mig förtjänt av en rejäl dagsedel och det var bara min väloljade mun och mitt lismande som klarade mig undan blessyrer. Jag antar att mitt beteende som vanligt kan återknytas till den osäkerhet jag burit på i mina dagar.

Jag är en vänlig människa idag och jag morrar i tysthet och bara åt de verkliga idioterna. Åt lismarna, åt överlägsna män i kamelhårsrock och scarf, åt pimpinetta, överfixade mammor på tunnelbanan med barn som de ser som en belastning, åt mobbande tonåringar som förstör andra ungdomars liv, åt sådana som ljuger för sig själva och andra, åt sådana morrar jag och visar tänderna och väser otidigheter i mungipan.

Och inte alltför sällan morrar jag åt mig själv.

Godafton.

Skydd från stormen…

Jag behöver det, ett skydd från vindar som blåser snålt och illvilligt. Och jag får det dagligen från sådant som jag tar för givet men jag får det även från ett litet rum på nedre våningen i en plats gjord för Gud. Jag kan inte förklara hur det går till men varje gång som jag besöker den här salen så fylls mina sprickor med tätningsmassa och mina tomma rum är inte längre tomma när jag går därifrån.

Det händer inget särskilt i det här rummet, inga böner eller ramsor mumlas och inga ritualer med mystiska förtecken utföres. Det tänds ingen rökelse och vi som sitter där har inga kåpor eller masker på oss och samtalen som förs ligger på en trevlig och ödmjuk nivå och alla lyssnar på vad den som talar har att säga och det är verkligen ett skydd från stormar som viner att befinna sig i det här rummet. Där finns smärta och lycka och förtvivlan och lättnad sammanvävt till en filt av förtröstan som alla där tar del av och värmer sig under. Där finns något som är bra och som jag tror att alla män och kvinnor skulle trivas med att få uppleva. Ingen annanstans har jag mött så mycket vänlighet och avsaknad av förutfattade meningar och förståelse för varje människas benägenhet som i det sparsamt möblerade rummet på nedre våningen i huset som är gjort för de som tror på Gud.

Jag gillar ju ärlighet. Nästan in absurdum om jag ska vara ärlig… Hellre en plågsam ärlighet som ett glödgat spjut i magen, än en fetvaddsinlindad halvsanning i ansiktet. Du vet ju alltid ändå om någon ljuger för dig, eller om de ljuger för sig själva. Det känns i luften, som en vibration, som en störning i kraften, för att tala starwarsspråk. Lögner är den största orsaken till sorg och krig och elände. Några vita lögner finns inte. Alla typer av förljugenhet är av ondo.

I det här rummet finns inga lögner. Alla är fullständigt ärliga till slut. Under en övergångsperiod så kanske du far med osanning men du märker snart hur löjlig du ser ut när du sitter där och trasslar in dig i ett nystan av falsifikationer. Och när du lyfter ditt ansikte från marken och möter överseende leenden, för vi har alla varit där, där du är just nu, så gör du kanske ett sista försök att ta dig loss. Tills du ger upp, resignerar, och börjar tala sanning.

Du borde ta dig dit. Det är inte långt och kaffe finns det också och ibland en bulle eller två. Men framförallt så finns sanningen där och en ibland plågsamt naken verklighet och om du är redo för en dos av den verkliga världen och är trött på att lura dig själv. Så ta en tripp till det sparsamt möblerade rummet en trappa ner i huset som är byggt för de som tror på Gud.

Godmiddag.

 

Faller ihop.

Med läppglans och stora pupiller och med farlig blick faller snart världen samman som ett hus av kort. Världshuset står fortfarande men gungar betänkligt i sina grundvalar och den en gång så styva och yviga svansen som stolt och så fräckt vajade i vinden som en symbol för välmående hänger nu som en sliten dammvippa i gruset.

Det faller, det rasar och inget annat var att vänta.

Ur bråten dock kommer en ny värld att danas men ingen av oss kommer att få vara där när hoppets torn och tinnar strävar mot en ny himmel. En blå sådan, så blå att du aldrig sett något blåare och världen blir som den en gång var. Det är min förhoppning.

Idag, den här morgonen, den här regniga och fuktiga och inte så  lyckliga fredagsmorgonen så är himlen långt ifrån ljusblå och tillmötesgående. Nej den är mörk och kall och full av sådant som jag trodde jag hade lämnat bakom mig. Den står på tvären och ger inte med sig och jag vill inte att det ska vara på det sättet och så som det är idag. Jag har ingen önskan att vara här. Låt mig försvinna. Jag orkar inte med repriser. Jag var ju på väg framåtlutad och positiv. Varför måste jag tvingas tilbaka till dit där jag inte vill vara. Varför kan det inte få vara som det var, det var ju bra? Varför måste jag ta ett steg tillbaka till något som jag inte trivdes med? Fan! Jag orkar inte. Jag vill kräkas på människors beteende ibland.

Istället för att vara tillfreds med livet och vakna med positiva förtecken så kliver jag ur sängen och sätter fötterna på ett kallt och ogästvänligt golv och det känns inte alls bra det här. Var kom detta ifrån? Idiotiskt och onödigt och jag fattar inte anledningen till den här passerade hållningen till livet som är ett faktum idag den här hopplösa fredagsmorgonen. Låt inte solen gå upp idag, den har inget här att göra. Idag är en dag för mörker och bakåtsträvande och jag för ett krig som är totalt onödigt enligt mitt sätt att se på saker och ting. Men det måste göras. Jag tar inte ett enda steg tillbaka.

Du fattar det, eller hur? Du värld som hellre går bakåt än framåt.

Godmorgon, nä inte riktigt, men morgon är det i alla fall.

 

 

 

 

Slutstation.

Ja det går ju inte att komma ifrån det faktum att jag så småningom börjar närma mig slutet på den här långa resan.

Och så är det.

Jag har mindre tid kvar att leva än den tid jag levt och ju äldre jag blir desto närmare ett förlikande med döden kommer jag. Jag tror att det är så för de flesta. Att när du börjar skymta slutstationen vid horisonten så känner du en längtan dit. Det finns en nyfikenhet som är svår att värja sig mot inför det okända och det orimliga som låg i att dö en gång känns plötsligt riktigt rimligt.

Jag känner mig mätt på livet. Det är få rätter på livsbuffén som gör mig exalterad nu för tiden och att fortsätta äta av samma utbud dag efter dag känns mindre och mindre lockande. Vissa kreationer tröttnar jag aldrig på visserligen och det är väl dessa mirakel, smaken och doften av dem, som gör det mödan värt att sätta sig till bords.

Det finns en mening med den livslängd vi har anser jag. Oavsett vad vi åstadkommit under vår tid här på jorden, mirakel eller katastrofer, så infinner sig en ”kandetintetaslutnu” känsla när åren läggs på hög. Nyfikenheten avtar och du vill dra upp sovtäcket till hakan och bara ligga still och vegetera över just ingenting. Bara sträcka ut dig där i din stora säng och låta tankarna flyga, sväva på uppvindar som albatrossen gör. Komma högre och högre, upp över molnen och vidare mot höjder och visioner du inte varit på eller haft tidigare.

Jag känner mig som en Gnu. En anonym del i en gigantisk flock som rör sig över jordens yta på jakt efter mat och vatten och andra livsuppehållande epitet. En stor del av den tillhörighet till flocken som fanns när jag var yngre har försvunnit. Jag är en enstöring nu med några få bundsförvanter. Jag är ensam och jag är inte det. Jag är på vagnen och jag ser vartåt jag är på väg. Mina tankar är mina och jag bryr mig föga om vad andra tycker. Jag är på ”döhalvan” och jag är helt okej med det.

Fastän döden, det känns plötsligt väl radikalt och slutgiltigt. Vi kanske kan börja med att pensionera mig.

Godmorgon 😀

 

 

 

Se inte tillbaka..

Det är inte så lätt det, att låta bli. Jag gör inget annat tycker jag än att älta det som varit och det som jag gjorde förr och det leder mig ju inte framåt direkt. ”Acceptera det du inte kan förändra”, står det i visan. Visst, ingen skulle vara gladare än jag om det var så enkelt men det är ju inte det tyvärr. Acceptera att du var en idiot betyder det ju om du ska hårddra devisen. Och jag vet att det var det jag var men jag vill inte att det ska ha varit på det sättet. Jag har så svårt att acceptera att jag för mig själv kunde rättfärdiga det jag gjorde och sa och jag vill krypa ur skinnet och gömma mig bakom all världens skämskuddar när jag tänker på allt vansinnigt som jag lyckats åstadkomma. Allt som var mitt förra liv står så diametralt emot den jag är idag och samtidigt som jag vill radera, deleta, allt som har varit så vill jag på något sätt inte det.

Jag vill istället försöka förstå hur jag kunde låta det bära iväg på det sätt som jag gjorde. Hur kunde jag stå i fören på ett skepp med helvetets flagg och medvetet svinga den destruktiva sabeln ovanför mitt huvud  med ett vansinningt flin klistrat över mitt blossiga ansikte. Vad var det som fick mig att släppa sans och vett och gång på gång segla skeppet över kanten på världen utan att fatta vad jag höll på med? Det vill jag förstå en gång för alla, och mitt ältande hjälper tror jag.

Min fru tycker att jag överdriver och att det som hände inte var så farligt och att det finns de som varit mycket värre ute och längre bort än vad jag var. Och visst, så kan det vara. Fastän det handlar i grund och botten om vad du har för grundläggande moraliska värderingar säger jag då. Så som det var för mig, när det hände, och efteråt, så visste jag att det inte var rätt och riktigt det jag höll på med. Och ändå så fortsatte jag och däri ligger mysteriet och orsaken till min vånda idag.

Jag kan ibland avundas dem som inte har mina plågsamma, moraliska bevekelsegrunder. Eller de som har förmågan, alternativt är korkade nog, att fötränga synder och förfall.

Det är konsekvenserna det handlar om. Inte så mycket vad som hände under Stockholms himlar under de här åren, utan följderna det fick för människor runt omkring mig. Att jag inte insåg det får mig att krympa ihop och implodera och önska att det aldrig hänt. Men återigen, du lär dig av dina misstag. Åtminstone så gjorde jag det, och det kan väl framhållas till mitt försvar när jag skall rannsakas och dömas av evigheten.

Godmorgon.

 

 

Trött!

Så obeskrivligt trött så att hela min kropp mår illa. Varje steg är en ansträngning och min hjärna går på lågvarv idag. Det är så det är. Inget att göra något åt och det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Eller sover, skämtar du? Jag menar ligger i sängen och försöker sova var vad jag ville säga. En gammal mans dilemma, sömnlöshet, ett gissel jag burit ett tag nu och som jag börjat att vänja mig vid. Idag är det tungt dock, som sagt, och hela min lekamen vill kräkas.

Så, nu är det sagt, och tåget skumpar på. ”Nästa tekniska högskolan”, säger en metallisk röst. Och det är skönt att sitta en stund. Det är relativt lugnt så här dags på morgonen. Inte så många människor i farten ännu och det vilar frid över våra håglösa anleten där vi sitter och stirrar ner i våra mobiltelefoner. En blå ton, en sordin över trumpeten, och tempot är så lågt att basisten nästan somnat och batteristen gäspar svårt mellan vispandena. Även jag gäspar, så hårt att käkarna knakar och att skriva något i det här halvvakna tillståndet är inte lätt. Fingrarna halkar snett, kommer på villospår och det går inte att förstå vad jag menade. Ord som inte finns eller inte uppfunnits ännu skapas av touchtangenter som gör som de vill.

 


 

Dagen är slut nu. Kajorna i träden vid Tierps tågstation sitter tätt på grenarna som svarta skuggor i eftermiddagsdunklet och de håller ihop, är tillsammans och de för en högljudd konversation med varandra. Jag är tyst och smyger förbi för att inte störa och på perrongen lyser lamporna gula där jag står och mina tankar går till min bror. Jag hoppas verkligen att han löser sina gåtor och lyckas lägga sitt pussel den här gången. Det förefaller så.

Kajorna hörs knappt nu. De sitter kvar, jag ser dem, men hör dem inte. Då och då far de upp i luften, gråa och svarta mot den mörka himlen och det är lite olycksbådande när de är så många. Jag tycker om kajor, fast än mer gillar jag korpar. Kungen av kråkfåglar, svart och mystisk och full av hemligheter. En aristokrat med skinande näbb av likt ebenholst och ögon som svarta hål som rymmer evigheten.

Jag har en egen korp. Den har jag fått av henne som jag älskar.

Godmiddag.