Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och på det enkla caféet satt han och stirrade ner i sin kaffekopp och utanför på gatan brusade morgontrafiken och människor sprang stressade fram och tillbaka på trottoaren och han satt i fängelse. Han fick kortet när han föddes och han hade suttit bakom galler sedan dess och stirrat ut på människor som var fria och han hade inte riktigt förstått att han satt där han satt förrän han blev vuxen. Kaffet blev kallt och bullen var degig och klockan slog tolv och det var dags för lunch så han reste sig och gick ut från det lysrörsupplysta konditoriet och gav sig i kast med hög puls och stirrande blickar och etanolstinkande bussar och hamnade till slut på Donken. Och han satt fortfarande i fängelse.

Han ville gå det raka spåret. Raka spåret rakt fram och rakt in i pudelns kärna utan omskrivningar och omvägar och bortförklaringar. Han ville vara rak som en spik och inte böja sig för hugg och slag. Spikrak som ett spjut som kastades nittiofem meter av den där tjeckoslovaken som hette Jan och han ville vara ett världsrekord och stå högt i kurs på börsen. Men i stället så satt han i fängelse för att han fått ett kort på sin födelsedag. Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och du får inte fyra tusen och du får inte se hur filmen slutar. Men det visste han redan. Han visste hur alla filmer slutade.

Det mentala fängelset med sina osynliga galler som höll honom borta från det normala livet. Och när han klättrade upp på den där järnvägsvagnen när han var femton och visste att om han bara tog tag i ledningen som gick ovanför honom så skulle allt vara över. Fängelsemurarna skulle rivas och det var en kittlande känsla av att vara så nära slutet och även om han inte visste varför han kände som han gjorde då vid så unga år, så förstod han det idag. Allt var förgängligt, som två strumpstickor i väggkontakten och farväl till jordelivet, som i en bil rakt in i en bergvägg eller ett hopp från Eiffeltornet och på radion sa de att krigen aldrig skulle ta slut. Och han åt sin Quarter pounder cheese och den var god och han tänkte på hur enkelt livet var för dem som inte satt i fängelse och han hade väntat i åratal på Du slipper ut ur fängelset kortet och om han hade tur nog att passera Gå så skulle han kanske dessutom få inkassera fyra tusen. Och kvinnan som han talat med i telefonen på video hade sett trevlig ut och hon hade haft halvlångt, blont hår och hon hade den där blicken som de har de där som förstår sig på fängelsekunder och han hade frågat henne när han skulle få sitt kort.

Han lämnade restaurangen och gick ner till stadsparken och satte sig vid dammen och matade änderna med den andra, degiga bullen som han hade i en påse och som han egentligen skulle ha till eftermiddagsfika. Och änder ska inte äta bröd det visste han men det märktes inte på dem för de åt ur hans händer och deras vassa näbbar nafsade hans fingrar så att det nästan gjorde ont. Deras ljud gjorde honom glad. Det var ett nöjt men samtidigt uppfodrande läte. Som om att ”ge mig lite mer annars så blir jag sur och det vill du väl inte.” Han skrattade och försökte härma dem vilket bara fick till följd att de drog sig skrämda tillbaka så han slutade. När bullen var uppäten så lämnade de kvackande kamraterna honom och sökte sig tillbaka till dammen.

Jag kanske är för normal tänkte han. Uppfyller inte knäppkraven riktigt. Fast å andra sidan så tyckte de flesta av hans vänner att han var en underlig filur. Charmig men underlig och allt ljus på mig var vad han ville och han tog plats och att dölja sitt ljus under en skäppa hade aldrig legat för honom. Han var ett geni i sina egna ögon, och han tyckte att de flesta andra var idioter och han älskade att synas men ville ändå dra sig undan när det blev för mycket och han spelade en roll för att överleva och han hade lärt sig att handskas med livet. Det var dock påfrestande att alltid behöva anstränga sig för att passa in och ibland ville han bara skrika rakt ut och rusa iväg. Men sådant gör du ju inte om du är vuxen tänkte han och reste sig upp och började gå hemåt.

Och bilarna for fram och tillbaka på den breda vägen och flygplanen flög i himlen och tågen rullade på rälsen och på teve sade de att alla krig fortfarande höll på och att det aldrig skulle bli fred. Väderleksprognosen förutspådde att det skulle bli regn i en vecka och i hans kyl stod tio kalla pilsner från den tid då han drack. De var fem år gamla nu och han hade dem kvar för att testa sin karaktär. Som var god, och han var stolt över sig själv. Och på nätterna sov han inte så bra och i hans hjärna var det kaos för det mesta och tusen tankar slogs om utrymme och han hade bara tid för en i taget och i morgon var det midsommarafton och han skulle inte supa och slåss och ragga brudar förstås det här året heller.

Och med natten kom åska och regn och blixtar och han stod på balkongen och rökte och tittade på skådespelet och tyckte att det var vackert. Och hon där i videosamtalet hade frågat om han ibland vill ta livet av sig men det ville han inte sa han. Däremot så önskade han livet ur andra ibland sade han skämtsamt. Inte så att han bokstavligt verkligen skulle ha ihjäl någon, men han hade tänkt tanken och han kunde se på hennes minspel att det inte var bra att tänka på det sättet. Han försökte förklara vad han menade men fastnade i sitt synapstrassel och gav upp. Men hon förstod sade hon och han tyckte att det var bra att hon gjorde det.

Han gick och lade sig och somnade till slut. Och han drömde om den där hunden igen. Den som sprang i strandkanten med sin långa tunga hängande ur munnen som en rosaröd slips och vattnet sprutade om dess tassar och det var sol och varmt vid havet. Han tittade på klockan när han vaknade och den var fyra på morgonen och det var ljust och solen lyste från en klarblå himmel och var höll regnet hus? Han gick ut på sin balkong och såg ut mot havet och långt därute där han ibland kunde se tankbåtarnas ljus var det som en svart ridå men han kunde inte avgöra om den var på väg bort eller hit. Antagligen bort tänkte han och mindes nattens åskväder. Nere på gatan såg han tidningsbudet och det var längesedan han hade haft en papperstidning och han kunde sakna det ibland. Det var något särskilt att sitta med en riktig morgontidning till frukosten. Det trevliga prasslandet och vikandet för att få plats med den på bordet utan att välta kaffekoppen. Det var inte riktigt samma sak att ha nyheterna i mobiltelefonen. Men det var billigare och mer praktiskt.

Och den här stora staden där han levde som bar en stor tyngd på sina axlar. Vacklade ibland under den tyngden och dess innevånare likaså och ute bland öarna som snart skulle dränkas av sprit och tårar rullade vågor av lycka och sorg om vartannat. Och det satt en havsörn på en torr gren intill strandkanten den där gången då han var därute ute och fiskade och när den fick syn på honom så lyfte den och flög rakt emot honom och den var så stor och han hukade sig och den var inte mer än en meter ovanför honom och vingarna, vingarna var som två ladugårdsväggar och han hörde bruset från vingpennorna och han såg den gula näbben och den vita kanten längst ut på stjärten och han var tvungen att sätta sig ner en stund. Och livet var som det var tänkte han då och han hade levt det länge nu och förhoppningsvis så skulle han fortsätta leva ett tag till.

Men han borde ge sig ut och fiska igen. En sysselsättning som gav honom lugn och ro. Det monotona kastandet och vevandet gjorde honom avspänd och han vill egentligen inte ha någon fisk. Han tyckte inte ens om fisksmaken. Men det var spännande när det högg och kampen var rolig och han satte alltid tillbaka fångsten men han tänkte på om han skadat fisken, och på om den skulle överleva, och på att det var barbariskt att kroka en en fisk bara för sitt höga nöjes skull. Trots detta så fortsatte han med sitt fiskande, för att det gav honom smörjning av spända nervtrådar. Han gick och lade sig igen och hade som vanligt svårt att somna för den där örnen flaxade omkring i hans skalle och rörde upp en massa gammalt damm som han var tvungen att ta hand om och när allt var städat och klart så hade klockan blivit sex på midsommarafton och då kunde han sova.

Raka spåret. Han hade gått det raka spåret när hon ringde och nu satt de och stirrade på varandra i varsin telefon och han hade sagt vad han ville säga och hon hade lyssnat och de där ögonen såg rakt igenom honom tyckte han. En dörr hade öppnats på glänt sade hon och han förstod inte vad hon menade till en början men sedan så gjorde han det, när hon förklarade. Det var vardag igen. Måndag, och det var skönt för även om han inte firat midsommarhelgen som han gjorde förr så låg det över honom att det ansågs att du var tvungen att göra något speciellt. Att det skulle vara så jävla perfekt och underbart och hysteriskt somrigt och romantiskt och det skulle grillas och drickas och vädret skulle vara fint och även på den tiden då han verkligen tog i och firade ordentligt och följde mallen så var han aldrig bekväm med detta. Likadant med alla andra stora helger också för den sakens skull var det. De pratade om detta en stund och de skrattade tillsammans hon och han i detta videosamtal och så lade de på och han kände sig tillfreds med tillvaron.

Och sommaren friskade på och värmen var tropisk där han satt nere på gården under ett träd. Det var helt vindstilla och till och med duvorna som gick omkring och pickade efter osynliga frön såg medtagna ut. Han hade shorts och linne på sig och när han såg sig i spegeln innan han gick ner så tyckte han om vad han såg. Nu satt han i en solstol och drack kaffe och den där galna käringen på tredje våningen skrek som vanligt högt och på finska åt någon i lägenheten. Antagligen så var det hennes man som han bara sett vid några få tillfällen och då som en krum, grå skugga som gick i ledband till sin fru. Hon skrek på nätterna ibland också, eller sjöng, han var osäker på vad, och spelade finsk tango på stereon. Han ruskade uppgivet på huvudet, drack upp det sista kaffet och tände en cigarett. När han rökt klart så hämtade han sin cykel ur cykelrummet, fäste sin badväska på pakethållaren och tog raka spåret till badstranden.

Tankarna gick åter till det där videosamtalet och han kände, att kanske, eventuellt så skulle ett nytt liv börja nu. Du slipper ut ur fängelsekortet var under tillverkning. Han hoppades det i alla fall.

På sin begagnade blå cykel som han döpt till gåsen och med vinden i sitt korta hår så svängde han efter att han lämnat stadens byggnader bakom sig till först vänster, och sedan till höger och sedan nerför en ganska brant backe och han kunde höra hur barn skrattade och skrek nere vid bryggorna och han längtade efter det svalkande vattnet. Raka linjer nu, håll hårt i styret, inga avvikelser tänkte han. Nu jävlar rymmer jag!

Huvudet bland molnen och fötterna djupt nere i lera. Händerna nerkörda i byxfickorna och tunga steg, blytunga steg sakta framåt. Hans humör satt i en bergochdalbana och det åkte än upp och än ner och han ville inte ha det så längre. Hellre ville han sitta i en öppen bil med vinden i sitt hår på en raksträcka utan slut. Tråkigt, tillfreds och tryggt var vad han önskade sig och han ville ha en tanke i taget i sitt huvud.

Och Googlemaps tog honom hem igen, ända ner på gatunivå och han sprang återigen på den gamla grusplanen i fotbollsmatch efter fotbollsmatch med Bullen, mini-Bullen, Peter och Nisse och Lofen och Lille och Åke som lekte engelsman sade han, med sin glidtacklingar. Och Peter Bonetti stod i mål om det inte var Gordon och Johan Cruyff slog sina yttersidor även här. Och ännu en gång så ramlade han ner från strömhuset och höll på att bryta nacken. Och sedan kom brandkåren och släckte gräsbranden som han och hans bror startat och som belöning för det fick han en risbastu av sin far.

Det var en omtumlande upplevelse. Att återigen se sin barndoms gator och ingenting föreföll ha förändrats. Det var som om tiden stått stilla. Full broms och uppförsbacke hela dan och en stiltje och inte ett fladder i framtidsseglen överhuvudtaget. Han kände sig vemodig. Det var så förtvivlat längesedan och som han kom ihåg så var det på det stora hela en lycklig barndom men att inse tidens förlopp fyllde honom med sorg. Han stängde av datorn.

Ibland hög och ibland trög och vid vissa tillfällen både hög och trög, det var så han levde sitt liv. Hans humör skiftade som färgerna i bensin och var lika flyktigt. Då och då så dansade han fram och alla dörrar som han öppnade var som att komma hem och vid andra tillfällen så var det låst, förbommat och stängt på obegränsad tid. Han ville ha allt igår och ibland så ville han ingenting och hans läppar rörde sig men han sade inte någonting som var värt att säga och han ville så mycket men fick inte något gjort. Han satt fast med fötterna i betong och sjönk djupare för varje dag som gick.

Men plötsligt gick solen upp och han red på en våg av tillfredsställelse och glömde bort varför han varit låg och han kände sig lycklig rent av och de vita tunna gardinerna fladdrade i sommarvinden i det öppna fönstret där han satt och dinglade med benen och han spelade musik för grannarna och drack vin. Och han satte på sig vingar och flög högt några dagar och världen var hans estrad och vinden ven och var hans och han svävade. Och han lovade sig själv att aldrig mer landa. Men det gjorde han förstås. Gick i backen som ett nedskjutet, tyskt bombplan över London. Och det var blod och eld igen. Och djupa sår och bandage över hela kroppen och han var mumien, och zombien, den odöda, och han blev en medlem i gangstergänget och kastade ner Pelle Svanslös i en potatissäck och stod och hånskrattade när den fraktades bort från land på ett lastfartyg.

Han var således en demon när han var trög och en ängel när han var hög och det föreföll som om det ena tillståndet var beroende av det andra för att kunna fungera och han var osäker på om han verkligen skulle stå ut med att inte ha motpolerna. Lika mycket som han njöt av att vara lycklig som en katt vid middagsmjölken, lika mycket frossade han i elakhet och det verkade som om han var tvungen att ha det ena för att kunna få det andra. Och han tänkte på om det alltid varit så, om han var likadan när han var barn? Och han tänkte på att det inte var så mycket att göra åt det nu. Förlåta sig själv och gå vidare och inse att du ibland varit en skitstövel och ibland riktigt snäll var rätt väg att gå ansåg han.

Han tog fram gitarren och spelade låtarna han kunde, och tappade tråden för att han tänkte på annat och han svor så det osade och lade i från sig instrumentet bara för att fem minuter ta upp det igen och han var sådan. Envis som synden men att lära sig en ny låt tog en evig tid nu för tiden. När han var yngre så gick det mycket lättare. Allt gick för övrigt lättare när han var yngre och det kändes som att uppförsbackarna var fler än nerförs-dito idag och klockan klämtade någonstans långt ifrån. Ekade över åkrarna och rågen svajade som ett hav och den bruna kärrhöken svävade över stråna och letade efter mat. I skogskanten stod ett rådjur och vinden var ljum och solen var fortfarande tänd och brann hett och innerligt för den jord som den värmde. Han suckade djupt och lade sig ner på sängen och somnade.

När han vaknade var solen på väg ner. Han låg kvar på rygg och stirrade i taket. Hörde tickandet från pendylklockan i vardagsrummet och det lät ödesmättat. Som om hans tid räknades ner sakta och obevekligt, tick, tack, tick, tack och tack för den här tiden sade klockan och slog åtta på kvällen. Han reste sig upp och gick ut i hallen och tog på sig jackan för att gå en promenad.

Han gick över bron nere vid ån och stannade en stund och stirrade ner i det flytande vattnet. Räknade löven som flöt förbi och försökte se vilken sorts löv det var men de enda han kände igen var lönnlöv och björk. Det fanns andra runda löv också, antagligen asp eller al, men det var omöjligt att avgöra vad som var vad i det skumma ljuset och till slut så kändes det som om det var han som färdades uppströms och löven låg stilla och han var tvungen att gå därifrån. Han gick uppför en trapp och hamnade i den lilla parken som han ofta besökte. Satte sig ner på en parkbänk och slöt sina ögon och lyssnade till en lågmäld koltrast som sjöng in skymningen. Det var varmt och skönt trots att klockan var nio på kvällen och han kunde höra ungdomar som skrek och skrattade nerifrån fotbollsplanen som låg ett stenkast därifrån och han mindes återigen fotbollsmatcherna från förr.

Det kändes behagligt nu. Tankarna höll sig i skinnet och han andades lugnt och drog in doften av sommaren i sina näsborrar. Hägg och Syrén, nyklippt gräs och jord och den stickande doften av nässlor, allt fanns där och han njöt där han satt och han tänkte på alla somrar som passerat och på hur få han hade kvar. Sommarloven, när han gick i skolan, var evighetslånga och ju äldre han blivit desto kortare blev sommaren som verkade låna sin tid till vintern som här där han bodde höll landskapet i ett järngrepp och vägrade släppa taget. Våren var alltid kort och intensiv och för det mesta så blev det sommar direkt. Våren var hans. Han ägde den, hade alltid gjort det, och han tänkte inte släppa den ifrån sig för även om det var upp och ner och hit och dit och mörka nätter och svårmod och ibland svindlande lycka, så hade han vår i sitt sinne. Han var född på våren och han ansåg att människor födda i april var bättre människor än andra. De var frukten av semester och ledig tid och frihet för de som avlat dem och det återspeglades i hur de blev som människor. Han var övertygad om att det förhöll sig på det sättet.

Det blev svalare och det hördes i träden att blåsten tilltagit och koltrastens drillar blev kortare och ljudet från trafiken nere på den stora vägen som gick inte så långt härifrån och som ledde bort från den här lilla staden där han bodde hördes tydligare nu när allt lade sig till ro. Och han såg sig själv som långtradarchaufför på väg mot kontinenten med countrymusik och en bratwurst med mos och pucko vid något gatukök och vita piller i en burk i fickan för att hålla sig vaken. Det hade varit hans dröm när han var ung. Att köra stora bilar ner mot Europa och få betalt för det. Varför det inte blev så visste han inte. Han reste sig upp och började gå hemåt. Stora svarta moln seglade upp på himlen och regnet kom och han ställde sig vid ingången på ett hyreshus för att få skydd men vinden var emot honom och blåste regnet in i öppningen. Han försökte öppna dörren för att komma in och få skydd men det var ett kodlås så han stod där han stod och blev så småningom blöt men tänkte att det hade varit värre därute.

Det var alltid värre därute tänkte han, och han tänkte också på alla drömmar som gått i kras och på de som uppfyllts och ensamhet var för det mesta okej för honom för han stod inte ut med människor längre och han ville sitta på en ö i havet ibland men den ensamheten skulle bli för påfrestande trodde han. När det inte fanns några alternativ. Det måste alltid finnas en annan väg att gå. Korsningar, och val att göra, och det slutade regna plötsligt och han valde att gå på restaurang. Han satte sig i ett hörn i ett bås och han åt, och han drack en Coca Cola och han studerade män och kvinnor som var där och han log. Och han tänkte på hur idiotiskt män betedde sig för att förföra kvinnor och han tänkte på Brushanars skuttande dans för att få para sig och han mindes resorna till Öland med sin far och han tänkte på att pappan var död och på att han trots allt fick ett lyckligt liv.

När han gick hem så mötte han två kvinnor som skrattade och rökte och han blev röksugen igen när han kände doften trots att det var tjugo år sedan han slutade. Vid Seven Eleven som låg alldeles intill där han bodde köpte han cigaretter och han kände sig som en tjuvrökande tonåring när han tände sin första cigarett på mycket länge. Han stod på balkongen för att han inte ville att det skulle lukta rök i lägenheten och han såg bort mot kyrkan med sin spetsiga spira och korset på toppen avtecknade sig mot den mörka himlen och det kändes ödesmättat och om inte Gud fanns. Så skulle det ju vara ett förbannat slöseri med tid och arbetskraft och människors liv för att bygga monument som en hyllning till något som inte existerade tänkte han. För att inte tala om all musik som skrivits till Guds ära. Det måste ju ligga någon sanning i att det existerade en Gud funderade han. Annars skulle ju det vara lätt löjeväckande med all denna tro som fanns i världen. Hur det stod till med hans egen visste han inte riktigt. Ibland när han var riktigt trög så bad han till en kraft som fanns i något som vi kallar för universum, brukade han säga. För det var också en teori som han hade. Att det som vi benämner som universum inte existerar utan bara är en metafor för något som vårt förstånd ännu inte kan handskas med. När han bad till den här förmodade kraften så kändes det bättre. Om det var självsuggestion eller inte spelade ingen roll för honom. Det tog honom upp ur hans hål som han ramlade ner i ibland och det räckte för att han skulle fortsätta.

Han var således hög och trög om vartannat. Det var hans epitet. Hans signum så att säga, och han hade vant sig vid att det var på det sättet. Men när han nu stod på sin balkong och såg ut över sin lilla stad och tänkte på Gud som haver barnen kär och på att han aldrig fick några sådana så kändes det inte så illa trots allt. Barn var ansvar och han kunde knappt ta ansvar för sig själv ibland och han var osäker på om han skulle klarat av att vara pappa. Och istället för att vara trög, så kände han sig nu ganska hög faktiskt. Om det var nikotinet eller något annat hade ingen betydelse. Han tände en till cigarett direkt efter den första och det kom en fiskmås och satte sig på taknocken mitt emot där han bodde. Den såg så vit ut mot den mörka bakgrunden. Som en herrens ängel tänkte han och drog ett djupt bloss på sin Marlboro.

Livet är rätt okej ändå tänkte han och knäppte iväg cigaretten ut det som han kallade för universum. Gick in och satte sig i soffan och slog på teven. Och där blev han sittande tills han somnade.