I med eller motvind, hård snö och kalla fötter och en näsa av is, eller i solsken med vinden i sitt hår, gick han. Han plutade med läpparna av någon anledning som han alltid gjorde när han var koncentrerad. Det såg ut som om han ville pussas. Ögonen var ihopknipna till tunna springor eller öppna för världen och han såg knappt två meter framför sig eller hur långt som helst. Han strävade  och svävade om vart annat och så länge som han levde skulle han vara på väg, och skulle väl snart komma fram hoppades han.

Förståndet var förlorat, så mycket var klart. De värderingar och uppfattningar han tidigare haft hade lämnat scenen och kvar stod bara kulisser från en annan pjäs och han hade glömt alla sina repliker. Publiken hade gått hem och det tomma eko som fanns i lokalen var det bara han som hörde. Han hade en historia att berätta men ingen var där för att lyssna och hans mumlande var entonigt. Mannen letade i sitt minne, röjde runt bland gammal bråte och skräp som han lämnat efter sig och fann allt och ingenting. Han ville måla en bild av sitt liv men alla färger föreföll grå.

Det hade börjat sakta. Som om en osynlig dimma steg upp i hans hjärna och minne och sakta men säkert suddade ut allt som skett de senaste tio åren. Nja, inte allt förstås men mycket, och sådant som försvann först var namn. Dessa namn, det gjorde honom galen att inte komma ihåg vad en skådespelare hette till exempel, eller en gitarrist eller en sångare i ett band eller namnet på bandet också för den sakens skull. Filmnamn var som förgjort och utan Google så hade han stått sig slätt. Jag trampar runt i meterdjup snö och ljusen brinner ner och mörkret kommer närmare, står och bankar på dörren och månen skrattar ihjäl sig, tänkte han. Fast å andra sidan så var det inte alls konstigt. Inte enligt hans kollegor och vänner i alla fall som gladeligen berättade om samma problem. Det som dock var lite underligt var att minnet hade flyttat sig trettio år tillbaka i tiden och det som skedde då i hans liv hade han inga som helst bekymmer att minnas. Lekar i skogen med pilbågar och slangbella, gräsbränder och arga brandmän och en risbastu från en ond pappa. Emellertid, ytterligare ett exempel på att allt inte stod rätt till var att när han bestämde sig för att se om en film som han visste att han sett förut. Så var det som om han såg den för första gången.

När han till slut inte kom ihåg namnen på sina arbetskamrater utan att titta på deras namnskyltar så insåg han att det var fara och färde. Att förståndet verkligen var förlorat förstod han när en av hans söner ringde och han inte för sitt liv kunde komma ihåg vad sonen hette eller var han bodde. Gränserna har suddats ut och vad som var då och nu var ett enda sammelsurium och han tog på sig sina ytterkläder och gick ut på promenad. Gick där och såg på världen, såg den som på nytt och det som varit rädsla övergick i nyfikenhet. När vindarna vände och kom bakifrån och pushade honom framåt ökade han på stegen och blåste liv i något som legat gömt och han svävade i det blå för en stund.

När han till slut hittade hem igen, och det var som att komma till en annan människas hem, så kokade han kaffe och han gjorde som han alltid gjort men det kändes som att vara med i en spelfilm. Som om någon stod bredvid och filmade det han gjorde. Hjärtat slog sina slag och hans händer vibrerade  när han hällde upp kaffet och han hade allt du kan önska dig, förutom förståndet. Han gick ut på sin uteplats och såg sina minnen flyga bort tillsammans med snöskator, sparvar och kråkor och skatorna satt på parad i den stora björken och kärlek och liv fanns där men var på något sätt overkliga. Som en saga som någon berättat för honom. Han var i en annan del av verkligheten och vilken som var reell eller fiktiv gick inte längre att avgöra och hade han någonsin kunnat det?

Det kändes som om han mötte sig själv för första gången och det var en fascinerande känsla och inte alls obehaglig utan snarare tvärtom. Han stod  där tyst och såg hur solen gick ner och en röst i hans inre viskade, tisslade och tasslade om vad visste han inte men det var skönt med sällskapet. Hans kropp längtade efter något och han kände att det liv som han levt bara hade varit en transportsträcka fram till den här stunden och att det var dags att ta klivet, öppna en dörr, dra undan draperiet och fångas av det nya, det spännande och obegripliga.

Mannen tände en cigarett, vände sig om och såg på sig själv i vardagsrumsfönstret. Såg en spegelbild av någon som inte längre var han. En skuggfigur med suddiga konturer och han visste att det var dags nu. Han kände en närhet av någonting, som om någon höll en trygg hand på hans axel och hans andetag blev djupare och lugnet sänkte sig i hans kropp och vågorna som alltid gått höga stillade sig och lade sig till ro.

Hin gick in sitt hus igen och tog på sig sin parkas och sina snyggaste skor och även om mörkret fanns i världen så satte han på sig sina solglasögon och gick ut. Ut till en civilisation som han inte hade förstått sig på den sista tiden och han låste och larmade dörren och gick sedan upp till garaget och körde ut bilen.  På vägen, den stora och breda och upplysta vägen, tryckte han gaspedalen i botten och han hade ingen aning om vart han var på väg men det spelade inte längre någon roll. Han kände en tillförsikt och han hade aldrig älskat och han hade aldrig förstått vad känslor var på riktigt. Han hade varit nära dock men alltid känt att det fanns mer att hämta, att det saknades en pusselbit och att den där sista meningen som skulle göra hans roman till ett odödligt verk aldrig skulle komma att skrivas.

Jag är på väg tänkte han. Om några timmar är det gryning och Gud vet var jag befinner mig då och det har egentligen ingen betydelse för jag vet att det var dags att gå vidare och om jag börjar om eller om det här är slutet det går inte att se. Jag är inte rädd och det doftar vår och sommar och det finns en känsla i min kropp som jag inte förstår på något annat sätt än att jag tycker om den.

Han tog sin älskades hand och han tryckte den hårt och hon böjde sig fram och kysste honom lätt på halsen och det fanns ingen tid, inget rum, och om du bara kunde förstå, tänkte han, vad du har betytt för mig. Han släppte vägen med blicken för några sekunder och såg henne i ögonen och han kände hennes leende, hur det letade sig in i hans medvetande och han skymtade för en sekund slutet på filmen och han frågade henne och hon svarade.

”Alltid älskling, alltid.”

Klockan var två på morgonen. Solen hade precis gått ner och var nu på väg upp igen. De satt i varsin stol på en gräsmatta framför ett hus i vilket den ena bodde och den andra var gäst i. De hade en kartong med rött vin emellan sig och ett varsitt glas i handen. Koltrastarna sjöng och det var tjugofem grader varmt ute.

”Om det nu finns någon högre makt”, sade den ena som hette Peder. ”Så kan du ge dig fan på att han håller på att skratta ihjäl sig.” Han drack djupt ur glaset.

”Ja, det har du rätt i”, mumlade den andra som hette John utan att lyssna egentligen. Han satt och fumlade med en cigarett och hade istället koncentrationen på att rulla papperet och samtidigt få tobaken och filtret att stanna kvar. Till slut lyckades det och han satte den i munnen och tände. ”Vad sa du förresten?”

Peder upprepade vad han sagt.

”Gråt vore väl en mer rimlig känsloyttring tycker jag”, sade John. ”Så mycket skit som vi ställt till med här på jorden.” Han pumpade upp mer vin i glaset. ”Högre makt förresten, tror du på Gud eller?”

”Tror och tror, jag vet inte vad jag ska tro, jag skulle vilja men jag törs inte. Fastän om vi tar och struntar i det nu och bara ponerar att det verkligen finns en Gud och att han har någon form av makt att styra och ställa över oss som bor här på jorden. Så tror jag också att han skulle blivit grymt besviken över hur hans skapelse betedde sig och säkert så skulle han till en början ha gråtit en skvätt, men sedan.” Peder gjorde en paus och pumpade även han upp mer vin i sitt glas. ”Sedan så är jag övertygad om att han skulle börja garva åt eländet.”

”Men vad skulle han skratta åt? Jag fattar inte.” John knäppte iväg fimpen ut över gräsmattan.

”Du får plocka upp den där sedan.”

John himlade med ögonen och gjorde en grimas

”I grund och botten så handlar det väl om att han inte begriper hur vi kan ta det här torftiga livet som vi skapat åt oss på så mycket på allvar.” Peder ruskade på huvudet och drack mer vin. ”Allvarligt talat, om du var Gud skulle du inte ha en lite högre ambitionsnivå för din skapelse än så som vi blev och är idag?”

”Och hur är vi då?”

”Ja, men för helvete, titta bara folks arbetsplatser. Hur män och kvinnor lever efter regler som är skapade av andra människor som säkert i sin tur lever efter andra regler skapade av folk över dem.” Peder stirrade upprört, framåtlutad på John. ”Det värsta  är”, sade han och lutade sig tillbaka igen. ”Det är att alla tar det här skitlivet så seriöst, som om allt står och faller med att alla ska göra likadant.” Han drog upp skjortan ur byxlinningen. ”Fan vad varmt det är alltså, och klockan är bara halv tre på morgonen. Vad jag menar är”, fortsatte Peder. ”Är att livet som vi människor lever här på jorden. Alla som strävar och sliter och gör samma saker varje dag och har åsikter och är otrevliga och trevliga och nickar och bockar och tar i hand. Det livet ter sig för mig så torftigt och onödigt. Det måste ju ha funnits en större idé med oss som skapelse betraktat.”

”För att inte tala om dem som super och knarkar och horar och stjäl och mördar”, sade John.

”För att inte tala om dem”, nickade Peder. ”Men fattar du vad jag är ute efter här? Den potential som vi besitter ödslas ju bort på idiotier dag ut och dag in och vad var det som gick fel? När tog dumheten över? Vid vilken tidpunkt lämnade vi den stig som skulle lett och till ett högre plan och vidare ut i ett oupptäckt medvetande för att istället börja koncentrera oss på att tjäna så mycket pengar som det bara går.”

”Jag tänkte på de här som knarkar och super igen”, sade John. ”Det kanske är så att de har insett det högre målet och söker saligheten i drogerna istället när alla vi andra är idioter och inte begriper vad livet egentligen går ut på?” Han drack ur sitt glas. ”Som du och jag Peder, vi super bort paniken och besvikelsen, eller hur?”

”Kanske det”, skrattade Peder. ”Men lyssna på det här nu. Jag vill inte släppa Gud riktigt. Tänk om det är så att det finns en enda allvetande och allsmäktig kraft som i ett anfall av lust att skapa något enastående gjorde oss, och sedan tillbakalutad sitter i sitt högsäte för att betrakta sitt verk och istället får se oss springa omkring som yra höns och slå ihjäl varandra för att vi inte tror på rätt Gud. Det måste ju vara hysteriskt roligt.” Peder skrattade högt och några cyklister på vägen nedanför vinkade och log. John och Peder vinkade tillbaka och lyfte sina glas och skålade tyst.

”Eller också förbannat sorgligt”, sade John och rullade en ny cigarett.

”Jag tror ändå att han, eller hon förstås, står över sådant. Han eller hon är så förbannat gudomliga att de ser oss som ett slags experiment som gick åt helvete och nu kollar de på oss om kvällarna istället för att se på teve och håller på att skratta ihjäl sig som sagt.”

”På teve, har de teve i himlen?”

”Det är klart de har.” Peder sträckte fram handen mot John och vinkade uppfodrande med fingrarna. ”Rulla mig en cigg är du snäll.”

”Jag trodde du hade slutat.”

”Jag började just igen för jag insåg att det inte spelar någon roll om jag dör av lungcancer  eller ålder. Jag såg tillbaka nu och insåg att det här livet som jag kunde gjort så mycket av. Har ägnats åt att dansa efter andras pipor och mandoliner och jag fattar inte varför jag har levt alla de här åren på det sättet. Det känns just nu helt meningslöst, och jag vet att du sitter där uppe och asgarvar åt mig din jävel”, sade han och gav fingret åt sommarhimlen.

”Det är väl inte försent än”, sade John och räckte över cigaretten. ”Det är väl bara att säga upp sig imorgon, sälja huset och ge dig ut på en resa utan slut.” Han flinade. ”Du kanske träffar Bob Dylan igen och så kan du hänga med på hans never ending tour och så kan ni kanske tillsammans hitta den hemliga dörren.

”Och så kan jag slå på kopparbunken då menar du.”

”Du kommer aldrig att glömma det där va?”

Peder skakade på huvudet.

”Men vad fan, vad jag menade var ju bara att eftersom pappa spelade fiol, Leffe dragspel och jag gitarr så fanns det ju inga instrument kvar så kopparbunken skulle ju bli ett utmärkt rytminstrument, som en tamburin nästan.” John skrattade hjärtligt och klappade sin bror på axeln.

”Ja eller hur.” Peder flinade dock. ”Men du, nu dricker vi upp den här skiten och går och lägger oss och sedan sticker vi när vi vaknar, ska vi säga så då?”

”Topp!” Sade John och de klingade sina glas och rökte sina cigaretter.

Högt uppe i himlarna hade någon legat och lyssnat och tittat över kanten på ett guldkantat moln ner på de diskuterande bröderna. Han flinade och drog sig i skägget. Vinkade på sin fru som kom fram och tittade hon också. Han tittade på henne, berättade vad de sagt och gjort och nickade förnöjt, gjorde tummen upp och flinade. Hon gjorde likadant och pussade sin man på munnen. Tog honom under armen och skuttade glatt vidare till nästa moln och nästa program. Det var bråttom för det började när som helst.

 

Jag kanske håller på att bli vansinnig. För just nu känner jag det som om jag lever i en teaterpjäs där de flesta av oss människor har blivit tilldelade roller och repliker och precis som i teatervärlden, så finns det bra och dåliga skådespelare.

Skrev han och lade ner pennan. Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och såg ut genom fönstret. Granskade sin egen spegelbild i fönsterrutan och drog handen genom sitt yviga skägg och hår. Suckade sedan djupt och fattade pennan igen och skrev.

Fastän då och då, inte så ofta dock, så råkar jag på män eller kvinnor som lärt sig sin roll så bra att du nästan skulle kunna tro att de är på riktigt. Att de verkligen är den de ger sig ut för att vara. Det är då det blir svårt. Finns det människor utan manér tänker jag då, som inte spelar en roll, som inte är uppgraderade och fyllda med måsten och invanda beteendemönster? Jag blir då, när jag träffar en sådan människa, en detektiv med förstoringsglas och Holmeshatt och jag synar och rannsakar på min jakt efter brister och rupturer i en förmodad fasad och utbrister i ett triumfatoriskt ha! ha! när jag finner en spricka där falskheten skiner igenom. ja, jag håller verkligen på att bli vansinnig.

Han reste sig upp från skrivbordet och gick ut i köket. Frukosten stod fortfarande framme och osten svettades och smöret rann som en flod av guld på det lilla fatet med grön kant. Kaffet i koppen var kallt men han drack det ändå. Utanför ven vindarna som jagade av vargar och i sin förtvivlan så bet vintervindarna alla som var ute i kinder och näsa. De flesta höll sig inomhus dock. Han gick fram till sin väderstation och läste av minus tjugo utomhus samt plus tjugoen grader inomhus. I vardagsrummet brann en brasa i braskaminen. Ralf Larsson slog sig ner i soffan framför teven och satte på den. Svor en stund över idiotiska reklaminslag och ondgjorde sig över språkmissbruk och tillgjorda intonationer. Fick nog till slut och stängde av och gick ut.

Han stod på toppen av det lilla berg som låg i närheten av hans hus. Fullt vinterriggad med pälsmössa och dunjacka och överdragsbyxor och rejäla vinterkängor stod han och kisade mot den bleka solen. Det rev och slet inte bara i hans kinder utan även i hans själ och Ralf längtade efter lugn och ro. Det satt en hare i snön inte långt ifrån honom. Den såg ut att frysa och verkade vara lika orolig som han var. Ralf började gå igen och haren fick panik och for iväg som ett vitt spöke in under granarna. Det var halt och brant och Ralf ramlade och gled nerför branten ett par meter. Reste sig upp och borstade av sig snön och log. Han tyckte om ensamheten och kylan kändes riktigt behaglig när du var rätt klädd. Han mindes när barnen var små och hur de var tillsammans i pulkabacken med matsäck, varm choklad och smörgåsar och kexchoklad, och hur trevligt de hade haft det och han saknade den tiden. Idag var han ensam och barnen var utflugna sedan länge. De mådde bra så vitt han visste. De sågs inte så ofta utan den kommunikation som fanns gick via sms eller messenger. Ralf hade vant sig vid detta.

Långa raska steg nu. Ökad andhämtning och luften stod som en plym ur hans mun och ju snabbare han gick desto behagligare till mods kände han sig. Han hade varit ute i nästan två timmar och började känna sig hungrig. Isterband och stuvad potatis stod på den sena lunchmenyn. När han närmade sig sitt hus så mötte han den idiotiske grannen som alltid ville prata så han tog på sig sin sociala kostym och bytte några artiga fraser med den gamle mannen med yvigt hår och stirriga ögon. Till slut så kapade han konverstionsbanden och gick in till sig. Hängde upp kläderna i tvättstugan och satte skorna på tork i torkmaskinen och satte igång med lunchen.

I sängen mätt och belåten låg han och läste en stund tills ögonen började rasa. Ralf lade ifrån sig boken och gick ut i vardagsrummet. Fyllde på med mer ved på brasan och gick in i sovrummet igen. Lade sig ner och drog över sig fleecefilten han köpt på Lidl, slöt ögonen och somnade efter fem minuter.

Han drömde om våld och mord och skoningslöst krig.

När han vaknade var det mörkt ute. Brasan hade slocknat och det första han gjorde när han klivit ur sängen var att tända upp den igen. Ralf bryggde sedan kaffe och när det var klart så drack han det i vardagsrummet framför teven och ännu en gång reklamterror, ännu en gång intelligensbefriade copywriterformuleringar som fick det att krypa i hela kroppen på honom. Han bytte till Sveriges television och Rapports nyhetssändningar och fick sig till livs ännu mera ond bråd död fast i verklighetsform denna gången. Nyhetsankaret med de stora ögonen förmedlade allt med påtagligt allvar och sorg i blicken och återigen tänkte han på om det var verkliga känslor eller spel för galleriet.

Ralf längtade efter sin fru. Han såg henne alltid framför sig och när hon togs ifrån honom så sörjde han, han fortsatte sörja och han skulle alltid ha ett svart hål inom sig och fastän det var många år sedan nu så kunde han fortfarande känna hennes doft i sina näsborrar när han klev upp på morgonen. Han reste sig och gick ut i köket och satte sig ner vid köksbordet. Tog fram sin anteckningsbok och började skriva igen.

Det är alltid en pusselbit som saknas, alltid ett penseldrag för lite i konstverket och en mening som romanen längtar efter. Ingenting är komplett för mig och hur jag än letar så står jag där med rynkad panna och frustrerat sinne och ju längre jag lever utan min hustru desto mer övertygad blir jag om att hon och jag till slut blev de enda ärliga människorna på jorden. Alla ljuger och alla har sina repliker som sagt och alla gömmer sig själva bakom broderade draperier och döljer sina verkliga uppsåt med vackra ord som inte betyder någonting. Hur ser verkligheten ut? För det kan ju inte vara den vi lever i nu väl? Hur skulle världen se ut om vi skalade den som ett ägg och satte tänderna däri och tuggade i oss renhet och ofördärvad sanning. Skulle vi klara av det? Är det kanske så att vi måste ha lögner och försåt och svek för att stå ut med oss själva? Jag skulle kunna ha gjort så många saker annorlunda om jag bara varit ärlig mot både mig själv och andra.  Om jag bara vågat säga som det var, stå naken och sårbar med enbart sanningen som vapen istället för att som jag gjorde, leva ett låtsasliv. Mitt liv innan min hustru var som en svagt upplyst väg i ett totalt mörker och ett enda felsteg utanför var ett fall ner i avgrunden och det kunde ta månader innan jag kom upp på banan igen. Lamporna tändes när hon kom och solen gick upp och jag kunde äntligen se horisonten och himlarna och de glittrande stjärnorna på natthimlen och de betydde något, och även om jag aldrig kommer att förstå vad. Så vet jag i alla fall att det finns en mening med allt det här. Du finns med mig min älskling, jag vet det och även om jag är desperat ibland och inte hittar öppningarna i stängslet så vet jag att du älskade mig och du är min regnbåge och jag hittade verkligen krukan med guld. För du höll den i din famn hela tiden.

Utanför på staketet runt uteplatsen glittrade julbelysningen fortfarande även om månaden hade blivit februari. Det kändes tryggt att ha den tänd tyckte Ralf för det var mörkt om vintern och även om ljuset var kallt och nätterna likaså så var det på något sätt ett löfte om ljusare tider. Hans fru tyckte likadant. Som de gjorde om det mesta. På den tiden då han arbetade, de sista åren, och när han inte längre stod ut med förljugenheten hos kunder och kollegor och alltid sade vad han tyckte och inte lindade  in sanningar, både obehagliga och behagliga, i något förskönande så blev han ansedd som en besvärlig fan. Emellertid, ingen kom åt honom och han var inte rädd för varken Gud eller Fan så de samtal som hans kvinnliga chef kallade in honom på resulterade bara i ännu större förakt för de petitesser som hon kallade regler. Han sade det också. Hans pensionsdag var som julafton för alla på hans arbete. Han fattade pennan igen.

Det fanns en tid då allt verkade vara mitt fel. Då jag tyckte mig ha del i allt som gick åt helvete och om någon led eller mådde dåligt så var det min skuld och tyvärr så är det så att om du hakar på dig det oket. Då märker din omgivning detta och istället för att lätta på din börda så lägger de än mer tyngd på dina axlar. Helt enkelt för att  göra det lättare  att bära sina egna kors. Jag var ett enkelt byte i min ungdom för jag bar rädsla och osäkerhet som en måltavla på min mage och jag bytte personlighet utefter vilket umgänge jag befann mig i. Ena dagen den revolutionära flummaren som mer än gärna tog en pipa eller två. Den andra den välklädde discodansaren på restaurang Humlan och min attityd var tuff och hård eller rolig och slagfärdig, medveten eller omedveten om allting och jag tittade på mig själv i spegeln och den enda som såg mina tårar var jag.

Skrev han och tänkte, är det verkligen sant det här som jag skriver? Eller är det bara efterkonstruktioner? Ralf trodde inte det utan var mer eller mindre övertygad om att han hade hittat hem. Att han verkligen var ärlig nu. Hade kastat alla förklädnader och att han var begåvad med en förmåga att se igenom skenhelighet och lismande. Icke desto mindre, han levde inte en dag utan att han avskydde sitt tidigare liv och det fanns en konflikt i att han, som han nu gjorde, hatade allt som hade med lögn och förbannad dikt att göra, varit likadan som dem som han föraktade en gång. Han skrev.

Min eld brinner ännu men jag är ett offer för villfarelse och en vilja att vara alla till lags och snart är veden slut och lågan kommer att slockna. Fastän jag kan i alla fall se tillbaka på den senare delen av mitt liv och vara relativt nöjd med vad jag åstadkommit.  Allt som är jag är du och allt som jag gör och gjort har jag dig att tacka för mitt hopp, min kraft, min hustru.  Jag ställer mig vid vägkanten nu med tummen i vädret och jag liftar mig hem till dig. Skylten som jag målat min destination på är sedan länge förstörd av väder och vind men jag vet att när rätt bil kommer så syns där vad som står. Det dröjer inte så länge till. Jag väntar bara på att det ska bli vår först.

”Vi ses.” Sade han och lade ifrån sig pennan, fällde ihop boken och lade tillbaka den på sin plats. gick in i vardagsrummet och lade mer ved i kaminen. Stoppade in en snus och slog på teven igen för att se på långfilm.