Godmorgon…

solen

”Godmorgon!” Sade han och sträckte resolut fram handen. ”Trevligt att träffas till slut, det har ju varit på gång ett tag men nu är jag här som du ser.”
Den han hade för avsikt att hälsa på mötte inte hans hand utan höll sina utefter sidorna och stirrade på den mörkt klädde mannen som stod mitt emot honom. Han kunde känna en unken lukt tyckte han, nej, inte unken, men en lite äldre doft utsöndras från besökaren. Alltså inte en doft från en man som var äldre, utan en arom med några år på nacken ville han beskriva den som. Hans första impuls var att rynka på näsan som du gör inför något som är obehagligt, men han kom av sig och vädrade istället i luften som en hund och fann att doften inte alls var kvalmig som han först tyckt. Utan tvärtom, den skapade en känsla av intresse hos honom och han ångrade att han inte fattat den uträckta handen.
Nu var det försent dock.

”Hur mår du idag”, frågade mannen i den mörka kostymen, sänkte sin hand och såg sig om i rummet efter en stol. Han fick syn på en skinnfåtölj som såg bekväm ut och det stod en soffa alldeles intill. ”Vi kanske ska slå oss”, ner sade han och gjorde en gest bort emot soffgruppen.
”Ursäkta, men känner jag dig?” Frågade han som inte hälsat och kände sig lite orolig till mods som du alltid gör när du träffar någon som gör sken av att vara bekant med dig och du inte på något vis kan relatera till någon tidigare bekantskap med personen i fråga.
”Vi sätter oss ner och pratar en stund Anders, så klarnar det säkert” Sade mannen med den intressanta doften och rörde sig bort mot fåtöljen. ”Själv så heter jag Daniel förresten.” Han log försiktigt. ”Och ja Anders, du känner mig, det har du gjort länge.”
Den säregna doften blev på något sätt mer påtaglig när han sade hans namn tyckte Anders och han följde honom som vore han lätt hypnotiserad och slog sig ner i soffan snett mitt emot denne Daniel.
”Hur länge har du legat inne nu?” Frågade den mystiske mannen och lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Det börjar bli ett tag nu va? Upp emot sex veckor eller hur? Vad säger läkarna, får du komma hem snart?”
Fläktarna i rummet susade där Anders satt med gapande mun.
”Men hur kan du veta något om det det, är du läkare eller? Du ser inte ut som en sådan i alla fall”, sade Anders och började svettades lätt i detta uppehållsrummet och den långa vita sjukhusrocken borde nog ha bytts redan för ett par dagar sedan. Inte blev det bättre av att han blev varm.
”Nej.” Daniel skrattade till. Ett klingande skratt som hängde kvar i rummet några sekunder och Anders kände sig genast en aning bättre till mods. ”Inte läkare, nej det kan du väl inte kalla mig direkt, men att jag är i branschen, så mycket kan jag väl säga.” Han gäspade lite vårdslöst. ”Förlåt mig”, sade han och satte handen för munnen. ”Det har varit lite mycket jobb på sista tiden.”
Anders kunde inte bli klok på doften som denne något underlige Daniel utsöndrade. Det var inte som en parfym som du sprutat på dig utan mer som om den kom ur porerna, ur själva kroppen och ju mer han pratade desto mer märkbar blev vällukten. Han blev som berusad.
”Du doftar gott”, viskade Anders, nästan som i trans.
”Tycker du? Tack så mycket, alla är inte av den uppfattningen det kan jag lova dig, men det är ett gott tecken min vän. Så mycket kan jag säga.” Han log. ”Det är synd att du inte får röka härinne”, sade han sedan och såg sig omkring. ”Men det är väl dödsstraff på att vara rökare nuförtiden.” Han skrockade lågt. ”Röker du Anders? Nej, men vad dum jag är, det är klart att du gör annars så skulle du väl inte ligga här.” Han skrattade högt och hela rummet dallrade av goda vibrationer och Anders som inte uppfattat det hela som ett skämt utan snarare tvärtom fann sig själv sitta och le åt det makabra uttalandet.
”Det finns ett rökrum”, sade han sedan och pekade bort mot andra änden av rummet.
Den doftande mannen rynkade på ögonbrynen och spände ögonen i Anders.
”Jag tror att vi hoppar över det Anders”, sade han bekymrat. ”Det är ingen bra prognos på ett sådant förfarande när jag tänker efter, ursäkta att jag förde det på tal. Hur mycket röker du om dagarna egentligen?”
”Inte så mycket.”
Anders kände sig plötsligt som en ertappad skolpojke med händerna i syltburken. Det hade alltid varit så för honom. Att han kände sig skyldig om han blev anklagad för något, även om han var oskyldig. Det låg något skrämmande i själva anklagelsen som fick honom att tvivla på sin egen oskuld och det var likadant den här gången.
”Jag gör faktiskt inte det”, sade han urskuldande. ”Fyra till fem cigaretter på kvällen. Mindre på det här stället. Mer när jag är hemma.” Han log mot Daniel som du ler mot en gammal vän underligt nog. ”Det är som du säkert förstår lite trevligare att röka i sin egen trädgård än att stå här i något som liknar en gaskammare och blossa.” Han började känna sig väldigt avslappnad nu i Daniels sällskap och han lutade sig tillbaka i soffan och lade upp det ena benet över det andra.
Daniel såg på honom ingående. Ett litet försmädligt leende lekte i hans ena mungipa. Han lutade sig fram och lade sina underarmar på bordet och knäppte sina händer och såg ner i bordet medan han talade.
”Vet du varför jag är här Anders?” Frågade han tyst. Den behagliga doften spred sig i rummet igen, fastän den här gången fanns det ett pikant tillägg. Något fränare, mer stickande, dock fortfarande angenäm och Anders mådde bra av den här parfymen – eller vad det nu var – kände han.
Anders skakade nekande på huvudet,  och upplevde sig nästan som luftburen.
”Den här doften alltså, vad är det för någonting? Jag har aldrig känt något liknande.” Han satte sina handflator mot tinningarna för att stilla suset i sitt huvud.
Daniel tittade upp och såg in i hans ögon och det var som om tiden stannade. All rörelse försvann och det enda som återstod var den bedövande arom som strålade ut från Daniels kropp. Efter en stund så sade han:
”Du börjar närma dig vägs ände Anders. Det är den samlade essensen av ditt liv som du känner.” Daniel sträckte fram handen igen i någon slags tröstande form och den här gången så tog Anders emot den och han höll den hårt.
Var detta verkligheten? Anders började tvivla på att det här skedde på riktigt. Det var som om han upplevde en dröm med mycket starka förankringar i den verkliga tillvaron. Han andades trots sina tvivel på sitt förstånd djupt för att få med sig så mycket som möjligt ner i lungorna av den underbara tinktur som hela tiden fanns i rummet.
””Är det så?” frågade Anders omtöcknat. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska tro
”Är du redo min vän?” Frågade Daniel.
”För vadå, jag förstår inte?
Daniel lade sitt huvud på sned och såg in i Anders dimmiga ögon.
”Är du klar. har du skrivit ditt sista kapitel?”
”Nej, det här övergår mitt förstånd alltså, vem är du egentligen? Varför pratar du om slutet och sista kapitlet, är du någon slags dödsängel eller liknande? Drömmer jag?” Anders satte sig upp och försökte få lite ordning på tankebanorna. Han höll fortfarande krampaktigt i Daniels hand.

Daniel reste sig plötsligt upp, krånglade sig ur Anders grepp och började gå runt i rummet med långsamma steg. Den till synes lätt drogade Anders satt kvar i soffan och följde honom med blicken.
”Nej, någon dödsängel är jag inte”, sade Daniel och ställde sig vid fönstret och såg ut över fjärden som låg alldeles intill sjukhuset. ”Jag har följt dig hela ditt liv Anders, varit din skyddsängel snarare. Hållit dig vid liv då du ställt till med dumheter eller utsatt dig för onödiga faror, och jag försökte sätta stopp för det här också, men jag lyckades inte riktigt verkar det som.” Han vände sig om och såg på Anders. ”Är du klar, frågar jag dig igen?
Anders tog sitt huvud i sina händer, sänkte det och såg ner i golvet och viskade:
”Men jag är ju inte sjuk. Läkarna säger att mina lungor ser relativt friska ut och att jag snart få åka hem. Jag måste drömma”, sade han och nöp sig själv i kinden. ”Det här händer inte.” Men han visste innerst inne att det gjorde det. Så han reste sig upp och gick fram till fönstret och ställde sig försiktigt bredvid Daniel skyddsängel som nu återigen hade vänt sig om och såg ut över vattnet. ”Finns det ingen bot då? Hur lång tid har jag kvar?”
”Gillar du lukten, min parfym som du kallar den?”
Anders nickade.
”Det är bra, för den kommer att vara som ett extraklädesplagg för dig de dagar som du har kvar. Så det är ju viktigt att den är till belåtenhet.” Daniels röst var mild och förförande tyckte Anders. ”Väldoften Anders, kommer att bli påtagligare för varje dag som du närmar dig din slutstation, och den kommer att få dig att somna till slut.”
”Kommer jag att vakna igen?” Frågade Anders med låg röst och ett visst darr på stämman
Daniel log och lade sin högra arm om Anders axlar.
”Det får du se då min kära vän.” Han rufsade om Anders i håret och började gå mot dörren. ”Det är i alla fall dags för mig att gå nu. Jag är ledsen att jag inte kan stanna längre men vi kommer att ses snart igen”, sade han och såg på sin klocka. ”Jag har ett annat möte om en halvtimme förstår du.” Han skrattade tyst för sig själv som om han sagt något roligt som bara han förstod. ”Fastän var inte rädd min skyddsling, du kommer i alla fall inte att ha ont det kan jag lova dig.” Sedan var han borta, suddades liksom bort ur bild, och Anders stod kvar och såg ut genom fönstret. Den behagliga aromen hängde kvar i rummet och han bestämde sig för att gå och duscha och fräscha upp sig lite.
Han kände sig mitt i verkligheten nu, och lite ledsen men samtidigt förväntansfull så när syster Karin frågade vem det var som var på besök så sa han som det var:
”Det var min skyddsängel. Han tittade in för att ge mig en ny parfym. Vad tycker du?” Han gick närmare sjuksystern så att hon skulle känna doften. Ställde sig alldeles intill henne och hon snusade i luften med sin lilla söta näsa.
”Jag känner ingenting”, sade hon. ”Vad heter den?”
Last chapter”, sade han och skrattade. ”Jag går och tar en dusch nu, är det ok?”
”Visst, det är snart lunch bara, glöm inte det.” Sedan gick hon och han stod länge och såg efter henne. Han slöt ögonen och lät den underbara parfymen slingra sig in i hans näsborrar.
”Jag kan leva med det här”, tänkte han. ”Och dö.” Han gick in i sin sal, hämtade handduk och tvål och gick visslande mot duschrummet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s