Det skulle ju bli så här, de sade precis just det , och det stod så skrivet, och jag ville tro, hoppades, och nu så står jag mitt i det, som en tomte i en snöstorm och jag har säcken full med klappar, och jag tror knappt att det är sant.

Och jag ser allt det andra, det olyckliga, tråkiga, tragiska, det ligger och krälar på bussen, på golvet, i utspilld öl. Och det håller masken inför vänner och arbetskamrater och ler rödbrusigt och tror och hoppas att det inte ska märkas. Men det gör ju det. Det tragiska finns överallt runt omkring mig och det är inte så roligt att ha det epitetet, jag vet det, av egen erfarenhet. Och du tror att du är bättre, vet mer, står över de där som du tycker är hopplöst vanliga. Du är liksom lite förmer, som Karlsson ville vara, han på Hemsö, och du vaggar omkring som en berusad beduin på en lika knall kamel i en öken utan slut, och din övertygelse om din egen förträfflighet motsvaras bara av din förnekelse. Och när hanen galt inte tre, utan etthundratre gånger, kanske fler, så står du fortfarande där och förnekar dig själv. Som en lallande dåre, och dina drömmar närs av det som finns i det du dricker.

Ja, jag vet, rättrådiga Rudolf vid tangenterna, men vad ska jag göra? De förstår ju inte. Lika lite som jag förstod och jag vet att jag skulle bett dig dra åt helvete om du sagt något jag inte ville höra om du hade varit jag. Och det är först nu, när dimmorna lättat, eller för några år sedan, eller jag vet inte, kanske först nu, när blicken är klar och förståndet har återvänt som ett bortsprunget lamm som jag förstår. Och det här drickandet, det gör mig galen, de här flatgarven du hör från hysteriska män och kvinnor som tror att de är lyckliga och ha ha ha som Janne Loffe Karlsson i de där idiotiska filmerna, och jag blir så trött. Och än tröttare blir jag när jag tänker på att jag var likadan.

Till slut, när jag kom dit, dit där de talade om det som skulle komma att hända om jag gjorde som de sa, och de till och med lovade. När jag kom dit så var jag inte skeptisk. Jag hade slutat att förneka vem jag var, och jag visste när jag gick därifrån att jag hade börjat att skriva på ett nytt kapitel.

Och jag förstår inte idag var skimret kom ifrån. Det där magiska glittrandet som jag såg runt omkring den hägrande berusningen. Hur jag kunde vara låg som en valbarometer för liberalerna, tung som en elefant på flortunn is, och bara genom att gå till den där platsen, magneten, plötsligt kunde bli lycklig som en sparv i en rågåker utan att jag förstod varför. Fascinerande är det hur korkad jag var och hur den hade mig i sitt grepp, den där drycken. Den som hyllas i reklamen. Den som stjälper familjer, tar fler liv än cancer, och som fortfarande säljs fritt och som är orsak till mycket av allt det tragiska runt omkring oss.

Nu är det snart jul, och julen kräfva dessa drycker. Det är väl så och inte så mycket att göra åt tyvärr men jag håller mig till julmust utan socker och jag vet att mina barn är glada för det och jag känner en tomte som inte luktar av den där drycken när han kommer till oss. Han är från Göteborg konstigt nog. Ett mysterium är vad det är.

Ännu en gång, en god jul till alla, och jag hoppas att tomten ger er vad ni förtjänar.

God afton.

.

Kallt, blåsigt, regnet hänger i luften, pandemi, ”och nu så kommer julen, nu är julen här, lite grå och kulen men ändå så kär…” Jaha och nu så ska vi glädjas för oss är en frälsare född, och helga natt och nu tändas tusen juleljus och mamma dog i ett badkar för många år sedan och en älskad broder ser jag också som har födelsedag på julafton. Allt är ett sammelsurium av känslor och den där racerföraren som jag gillar, vet inte varför riktigt, men det är något med hans ögon och hans vemodiga leende, som inte får köra  formula ett längre och som var en hårsmån från döden. Romain Grosjean, ända sedan jag såg honom köra för första gången och hörde honom tala så har jag älskat den killen. Det finns något i honom som jag kan relatera till. En rädsla för att framstå som svag som återspeglas i hans tuffa och arroganta attityd och som mindre perceptiva människor inte ser utan bara irriterar sig på. Jag inbillar mig att jag vet hur han känner sig. Den där desperata viljan att framstå  som tuff, att trycka tillbaka sina verkliga känslor, hålla rädslan i schack. Fastän det måste du väl om du färdas fram i över trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken.

Men det är något särskilt med Romain, han är rädd för sina barns skull, inser att hans död skulle påverka andra än honom själv det är åtminstone vad jag tror och det jag tycker mig se i hans ögon. Jag ser mig själv i honom lite, utan att göra anspråk på att vara racerförare, även om jag förstår varför de utsätter sig för livsfaran. Det måste vara kickarnas kick helt enkelt. Nåväl nog om detta. Jag tycker mycket om Romain Grosjean, älskar karln.

Mörkret är här och har varit det länge. Tomtarna har tagit över vårt hem  och det glittrar och glimmar överallt och vi eldar i vår kamin och jag tänker på min pappa som numera sitter ensam i Skåne och på min bror och hans drömmar om ett liv i frihet som grusats och jag vill att han ska hitta sin gyllene väg som han letat efter i hela sitt liv. De ska fira jul tillsammans och jag är glad för det. Två män i en båt som skvalpar på ett hav av grusade drömmar och jag hoppas att de kan landa på den där gyllene stranden till slut som åtminstone den ene längtar så hett efter. Det är ledsamt att vi inte kan ses under den här något hysteriska högtiden och jag saknar dem båda. Men bättre tider kommer, det är jag övertygad om och i sommar ska vi ses igen om  det elaka viruset lägger sig på rygg och dör innan min pappa gör det, men sådant får du inte skriva, så jag stryker det helt enkelt.

Och allt som återstår nu är att klä sig i julstämningen, andas in julens ångor, ladda julbatterierna och så kör vi julen som en F1 racer med full gas genom varenda kurva och P1 är mitt mål. P1 kära vänner, inget annat räknas. Jo förresten, en poängplats duger.

God Jul.

Det kommer och går, det goda humöret. Ibland på topp och blicken ut över fjärden och en önskan att som en mås glida över vattenytan med svarta pepparkornsögon i en nervös skalle, ivrigt spanande efter nya idéer och upplevelser. För att i nästa stund klättra ner i hålet på den där rangliga trästegen som när du väl kommit ner på botten faller ihop som ett korthus och du kan inte längre ta dig upp. Du sitter där nere och frossar i ditt eget elände och spanar emot ljuset långt där uppe och du ber och längtar efter försoning med dig själv och andra.

Men det är skönt också, att vara olycklig och missmodig. Det finns en pervers tillfredsställelse i att plåga sig själv med onda minnen, och att anklaga andra för din egen misär. På så sätt finns det en njutning i lidandet tänker jag, och ibland så känns det mer meningsfullt att kräla som en mask i leran, att simma som sutaren nere i dyn, än att sväva som den där måsen i skyn. Det är som att det måste till en stor portion av självömkelse för att till fullo kunna uppskatta svävandet tycks det mig, och det finns säkert en diagnos för mitt tillstånd, men det gör det ju för allting.

Bipopulär kanske, ibland älskad, ibland hatad, oftast älskad och upp och ner som i en hiss mellan himmel och helvete. Ingen kan lida som jag. Jag har också en utsökt känsla för kunna synkronisera med andras olycka och att gråta över sådant som kunde ha hänt, istället för att glädjas över att det inte hände. Och allt hänger över mig som de gråaste skyar du sett och det som hände för fyrtio år sedan bli plötsligt högaktuellt och jag vrider mig som en metmask på en krok när det drabbar. Herregud!

I glädje är jag stor och generös och ger av allt jag har utan att knussla dock och det är där jag helst av allt vill vara. Som ett ymnighetshorn som sprider guld och rikedomar över de fattiga. Inte ett oväder som får människor att gömma sig och huka för vinande vindar och iskallt regn.

Så många tankar far igenom mitt huvud och det är aldrig lugnt och stilla och allright riktigt. Alltid detta surr och en djupt liggande oro som lurar som en orm i gräset och bara väntar på en chans att hugga tag i ett blottat ben eller arm för att spruta in sitt förlamande och glädjedödande gift.

Nåväl, det har jag levt med i hela mitt liv och inget kommer att förändras det vet jag ju men det bekommer mig mindre och mindre ju äldre jag blir och jag vet numera att det som händer, och som just i själva skeendet, tycks oåterkalleligt och för evigt, ondska och elände och sorg i evinnerliga tider, är av övergående art och det gör allt lättare att hantera.

Jag är i grund och botten en positiv människa, men min lyckas grundvalar är av lera och jag svajar betänkligt på min väg genom livet. Som om jag vore berusad tänker ni kanske. Men det vet ni väl att jag inte är, eller hur?

Nu är det snart jul älskling och det mesta känns rätt, och jag kan älska dig, rätt och slätt.

Godnatt.