I dimman….

dimma

Tyst och stilla, han kunde nästan höra fukten. Hur den kröp utefter trädstammarna, täckte grässtrån och blad och hängde som ett dämpat lätt prasslande draperi i luften. Han såg dimman, hur den flöt in som ett svävande täcke av mjölk och långt ute över vattnet kunde han förnimma ljus ifrån något. En båt? En fyr? Ett irbloss? Han drog djupt efter andan och klockan på hans arm tickade i takt med hans hjärta.

Denna eviga oro som han kände. Oförmågan att känna lugn och tillförsikt bodde i honom som en ovälkommen hyresgäst som aldrig sov om nätterna. Som rumstrerade runt i sitt rum, flyttade på saker eller låg och snurrade i sin knarrande säng eller spelade musik alldeles för högt och alltid musik som störde. Aldrig något som var lugnande.
Han visste att det inte var på riktigt att det inte fanns någon verklig anledning till att han kände som han gjorde och att den leda som kröp i honom som skabb i hans hud inte var verklig. Klådan kunde trots detta bli olidlig och han rev sig utan att tänka på det över armar och ben om nätterna och han hade till och med sökt läkare, men fått lugnande besked. Att han var torr i huden och ett recept på mjukgörande salva låg i cyberrymden. Emellertid så visste han att problemet inte låg där och han stålsatte sig numera och efter ett par timmar så släppte det.
Han satte sig ner på bänken som stod intill honom och lyssnade på näbbmössen som pep högt i det fuktiga gräset alldeles intill honom. Han kände sig glad att han fortfarande kunde höra dem. Det var annars ett säkert tecken på ålder, detta att du inte längre kunde höra de högre registren och han tänkte på den gamla dängan med Zarah Leander. ”Jag kan inte längre höra syrsor det är sant.”

Det fanns ett träd hemma på hans gård som inte längre bar några löv. Inte ens om våren och sommaren var det så. Plötsligt en sommardag när han satt i sitt fönster och tittade på duvorna som bajsade ner hela plåttaket på huset mitt emot, så föll löven. Singlade som torra pappersbitar mot marken och forslades sedan bort av en illvillig vind ut genom porten för att aldrig mer återvända, och dörren förblev stängd. Det kom inga löv tillbaka och det var så han kände sig. Likt ett träd som så gärna ville blomma. En vindpinad lind som hade tusentals löv i sprickfärdiga knoppar som aldrig ville brisera och han var där och ryckte i dörren om och om igen men den förblev låst.
Vägen han vandrade var orimlig tyckte han. Det fanns ingen rim och reson i de vägval han gjorde och det var som att gå i en labyrint som hela tiden ändrade sitt mönster men han hade vant sig. Blev inte längre lika förvånad när saker som han förväntat sig skulle hända inte alls gjorde det. När han i stället för att komma hem fann sig på en annan plats än dit han ämnat sig och när han var tvungen att ändra på allting hela tiden så var det numera som det skulle för denne vilsne man. Nya intentioner, nya visioner och nya ambitioner hade blivit vardagsmat för honom och han längtade efter sinnesro som ett hungrigt barn längtar efter sin mammas bröst.
Vinden friskade i och fukten lyfte från marken och lade sig som en tunn film av vätska över hans ansikte och hår. Det var kort nuförtiden för övrigt – hans hår – snaggat som på en marinsoldat och han kände sig en aning modern när tog sina promenader i sin skinnjacka och sina svarta boots. Regnet hängde i luften.
Han reste sig och började gå utefter stranden. En och annan kvällspigg strandskata vinglade fram i den tilltagande vinden och han kunde höra hur ejdrarna ropade sitt karakteristiska a-ooh-å men det var för mörkt för att se dem.
Ejdern var en av hans favoritfåglar och han hade spekulerat i varför när han suttit på sin strand och spanat på dem i sin kikare. Det fanns något tryggt hos den kompakta fågeln, och detta att de levde i flock appellerade också till hans längtan efter trygghet och det var nog därför han tyckte om dem trodde han, och lätet var behagligt att lyssna till.
Han suckade och ökade på stegen när regndropparna började trumma lätt på hans hjässa. Sannolikt så skulle han vara dyngsur innan han var hemma då han hade åtminstone tre kilometers promenad till sin västkuststuga men det gjorde honom inte så mycket. Regn var något som han kunde stå ut med så länge det inte var kallt. Alla typer av väder var acceptabla så länge han slapp kyla ansåg han och han värderade vår och sommar högt och skulle egentligen inte alls ha något emot att bo på varmare breddgrader året runt. Dock så var det nu och en gång för alla det här med ljuset på sommaren. Ingenting skulle kunna få honom att avstå från det. Visserligen så kunde ju inget jämföras med skenet om nätterna i Dalarna där han kom ifrån. Här i Skåne så blev det ju rätt mörkt under dygnets sista timmar, men han hade dagsljus i sin själ och mindes gärna midsommarnätterna från sin ungdom.

Regnet tilltog nu och han tog trots allt sin tillflykt till en gammal bunker från något krig – vilket hade han ingen aning om – som stod på den övre delen av stranden och som han visste var öppen.
Väl därinne så kom det över honom.
Liksom alltid så trivdes han i mörker. Det var som att gömma sig för världen och han hamnade nästan genast i något slags meditativt tillstånd där den övriga världen fick stiga tillbaka för en fiktiv – behagligare – tillvaro. På den tiden då han var gift så hade han för vana att stänga in sig i förrådet på gården och bara sitta där och låta sig fraktas bort till sin drömvärld. Han insåg förstås att det var någon slags flykt bort ifrån något som han inte ville ha. Icke desto mindre så ansåg han att det var bättre än att ta till droger. Den dåvarande frun tyckte att hans beteende var konstigt dock, och hade nog hellre sett att han tog sig en bläcka då och då istället för att sitta som en spökgestalt i ett mörkt rum och dessutom tycka att det var skönt.
Doften i bunkern var kvalmig och det luktade fukt och jord. Han tände en cigarett och i ljuset från cigarettändaren såg han hur det såg ut därinne. Det stod en gammal bänk i ett hörn och det låg ölburkar och vinflaskor slängda på jordgolvet och han förstod att det var ett tillhåll för traktens ungdomar när det skulle supas till. Den doften hängde också i luften tyckte han. Omisskännlig och påfallande – ångest och rädsla – tilltvingad eufori och mod att våga göra saker som du aldrig skulle göra i nyktert tillstånd.
Varför fanns den driften hos människor undrade han? Hur kunde det komma sig att i alla män och i alla kvinnor så bodde en mental besatthet som tvingade dem att dricka av flyktsodan för att komma bort ifrån den vanliga världen? Varför räckte inte verkligheten till?
Själv var han inget undantag. Han satt i sina mörka rum och tog den vägen istället. Den ledde likväl som sprit också bort. Han ville verkligen bort också, mer än någonting annat så ville han det. Från vad var han inte riktigt säker på men han var alltid på väg.
Alla dessa saker som män och kvinnor gör i berusat tillstånd tänkte han ofta på. Situationer som du hamnar i därför att hjärnan är omtöcknad och ditt omdöme är nedsatt. Det behöver inte alltid handla om negativa ting men icke desto mindre så rör det sig om sådant du aldrig skulle ha gjort i ett icke påverkat tillstånd. Vad var det för ett liv, om ingenting annat än ett låtsasliv? Och hur många barn har inte blivit till därför att människor knullat för att de varit fulla? Vad har du då gett din son eller dotter för start i livet?
Han ryste till och reste sig upp och gick ut i regnet för att skölja bort de obehagliga tankarna. Han var en kärlekstok. En boren romantiker som trodde på att sex mellan två människor var en kärlekshandling och ingenting annat. Den tron hade gett honom många besvikelser och svåra stunder men till slut så hade han hittat ett sätt att handskas med sorg över andra människors handlingar och insett att det inte var så mycket att göra åt.  Att det inte var hans problem.

Väl hemma vid sin kära stuga så gick han in och bytte till torra kläder. Kokade sig en kopp te och gick ut och satte sig för att titta på naturens eget fyrverkeri när blixtarna briserade över det svarta havet. Han rökte ännu en cigarett och nu när han var torr så var det inte så kallt längre. Sista kilometern hem hade varit ett huttrande utan like och regndropparna var stora som hallon och slog upp små kratrar i sanden där han gick. Han hade blicken i marken och tunnelseende påkopplat och blev överraskad när han till slut stod utanför sitt hus, sin borg, sitt slott, sitt gömställe från svarta vingslag och all världens ondska. När hans son var åtta år och för första gången fick gå med i fackeltåget för att sedan tända majbrasan så utbrast han där han gick bredvid sin äldre bror:
”För friheten brorsan, för friheten!” Sedan höjde han facklan i skyn och så lycklig ut att till och med hans tuffe storebror blev rörd.
Något det hållet kände även denne man när han klev in i sin stuga för ungefär tio år sedan. Han älskade sitt hus.
Ögonlocken kändes tunga nu och var tjocka som limpskivor så han reste sig och gick in och gjorde sig klar för natten. Ännu en dag var till ända. Ytterligare en dag i ensamhetens tecken hade lagts till handlingarna och han kände att det var dags att lämna Skåne nu och ta sig till Stockholm igen. Han hade en lägenhet kvar där som han hade hyrt ut till någon ung flicka som studerade. Han kom överens med sig själv om att han skulle ringa henne imorgon och avisera att det var dags för henne att flytta relativt snart.
Nöjd med sitt beslut gick han in och lade sig i sängen och stirrade i taket en stund som han alltid gjorde. Han somnade på fem minuter.
Och blixten slog ner i det svarta vattnet så det fräste och kokade som i en helvetssoppa. Men då sov han redan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s