Den perfekta flickan

Hon var verkligen det. Han såg henne på bussen och tåget ibland, de dagar då han började tidigt, då solen ännu inte gått upp, då frukostbrödet, det nyttiga, låg i hans mage och sög åt sig all fukt och gjorde honom illamående. Då klev hon på och hon var som en uppenbarelse, en overklighet, en sådan där flicka som du ser på bild och tänker, nja hon finns inte på riktigt, hon är fotoshoppad, beskuren, förskönad och du undrar hur hon egentligen ser ut.

Men här står hon nu. Den perfekta flickan, med proportioner som det gyllene snittet och hennes blick lite förskrämd, som ett skyggt rådjur och hon håller huvudet högt och hon har ett hår som böljar när hon rör sig, parerar bussens rörelser, och hon står lite bredbent och hennes ben är så långa, hennes mage så platt, hennes bröst är så fylliga och hennes hals så lång och hon har den där överläppen. Den som är ett måste på vackra flickor på film, och som i de flesta fall är skapad, tillverkad, men här, på den perfekta flickan, ser den naturlig ut. Det enda som är konstgjort är läppglanset.

Han stod som alltid hänförd och försökte låta bli att stirra och han såg hennes småleende och deras blickar möttes då och då och han undrade vad hon tänkte på, hur hon såg honom, och han kände sig gammal, vilket han var, men han ville inte framstå som någon pervers äldre man, så han vände bort blicken.

Vad jobbade hon med tänkte han och varför måste en sådan varelse gå upp så tidigt och stå och trängas med oss vanliga dödliga på bussar och tunnelbanor? Var inte hennes plats i en stor säng med sidenlakan iklädd ett vackert nattlinne av samma material? Borde hon inte sova med håret som flagga över kudden, hennes lätta snusningar som från en katt på sin favoritkudde? Borde hon inte drömma om vackra ting och vakna sedan när hon hade lust och äta sin frukost i sängen, tillagad och serverad av en ödmjuk tjänare?

Vården tänkte han, hon jobbar inom sjukvården. Var hon läkare eller sjuksköterska? Inte läkare, han fick inte de vibrationerna, nej hon var den där snygga syrran med skärp i midjan på sin sjukhusrock. Hennes nästan osminkade ansikte talade för det och det att hon fortsatte sin resa till någonstans efter t-centralen, där han klev av. Södersjukhuset eller Hudddinge sjukhus trodde han. Han kände sig som en detektiv och han letade efter tecken på att han hade rätt, men fann inga sådana, icke desto mindre, han kände sig relativt säker på att han var på rätt spår.

Hon såg snäll ut. Inte högdragen och avvisande och alltid så snar till ett nej som så många andra vackra flickor hölls med. Det fanns ett vänligt drag över hennes uppenbarelse och en gång på tunnelbanan hade hon suttit med knäppta händer, slutna ögon, med ett par stora hörlurar över öronen och han fick intrycket av att hon mediterade. Det stod som en aura av frid och ro omkring henne den gången och tåget föreföll att skaka mindre på resan. Det liksom dansade en långsam wienervals över spåren och han kände sig ledsen när han var tvungen att kliva av vid sin destination.

På det stora tåget sedan lyssnade han på Mozarts andra violinkonsert med Ann Sophie Mutter som solist och han tänkte på den perfekta flickan igen och undrade om hon var lycklig. Han hoppades det.

Var inte alla perfekta flickor lyckliga förresten? De möttes alltid av leende ansikten, fick alltid den bästa servicen och det bästa bordet på restaurangen. De behövde aldrig vänta på sin drink i baren utan uppmärksammades genast av bartendern oavsett vilket kön drinktillhandahållaren tillhörde. De behövde aldrig vänta länge i någon kö till ett inneställe utan vinkades med detta eviga leende in genom porten och om de ville ha sex, så var det bara att välja och vraka bland alla dreglande aspiranter som stod på rad. De måste i sanning vara lyckliga tänkte han när han klev av tåget i det lilla samhället som bestod till största delen av antidepp och psykofarmaktuggande individer.

Han tänkte på sin egen perfekta flicka som han varje kväll kom hem till, och som i sin tur såg honom som sin perfekta man och han tänkte på att han var lycklig och han hoppades att hon också var det.

Men det var hon nog, för alla perfekta flickor var ju lyckliga.

Eller hur?

En jul bland andra

Jag minns hur det var, tänkte han. När julen var magisk. När det vilade ett skimmer, som en frostnupen fönsterruta, att se igenom, på julen. När allt var tvunget att vara på ett visst sätt, när inget annat än det, som det alltid varit, dög. Han tänkte att det var skönt att det inte var på det sättet längre, och på om det bara var han som känt tvånget att uppfylla en dröm, känt paniken och den frustration som julen förde med sig. Han trodde inte det, denna allt förtärande julångest, var något som alla bar på, ung som gammal. Han var som sagt glad att det var över.

Han såg på sin pojke som sov nu äntligen, som somnat i förvivlan över att han inte känt någon julstämning, att pirret var borta, att det magiska stängt sin dörr. Och han, pappan, hade gjort sitt bästa för att försöka trösta, berättat för honom att även han, när han var liten, känt samma förtvivlan och att det tog lång tid för honom att komma över detta faktum att julfirandet aldrig skulle bli detsamma igen, som det var en gång. Inte den bästa trösten kanske men han var av den uppfattningen att sanningen var den bästa medicinen, men det hade inte fungerat och hans fru tyckte att han var en idiot, vilket han säkert var, men även vita lögner var ett gissel ansåg han. Och överlät därför ljugandet till henne, och sömnen kom, men problemet skulle kvarstå. Det visste han. Han satte sig ner på hans sängkant och smekte honom över håret. Min lille älskling tänkte han. Du är ett mirakel.

Ute var det regnigt och de vita jularna var ett minne blott. Han mindes när han var barn och bodde längre norrut, närmare tomten, och drivorna var meterhöga och kylan påtaglig och evig och bandyplanen med sin elbelysning som de manipulerade så att den lyste så länge som de ville spela. Iskalla fötter sedan i varma fotbad och smärtan när blodet återvände till de frusna tårna var hemsk, och chokladen och limpsmörgåsarna med leverpastej lindrade plågan. Han såg på sin son och tänkte på hur livet var annorlunda nu för små pojkar och på hur utelekar och sportaktiviteter ersatts av dataspel och telefoner. I alla fall för hans barn, och han greps av dåligt samvete. För det var hans fel, och deras mor.

Han reste sig upp och gick ut från sonens sovrum och satte sig ner i soffan i det julpyntade vardagsrummet och fyllde sin mun med Marabou mjölkchoklad. Han log mot sin vackra fru som spelade spel på sin telefon och han tänkte att det var som det var och försent att göra något åt nu. Han petade sin fru på foten, hon tittade upp och besvarade hans leende och fortsatte sedan sitt spelande. En viss irritation letade sig in i hans tänkande, över att hon hellre spelade än pratade med honom, men han slog bort den. Denna själviskhet han besatt, som han avskydde den, och hur lång tid hade det inte tagit för honom att bearbeta den. Det var fortfarande en kamp, men han vann oftast nu för tiden.

De gick och lade sig sedan. Och som vanligt så somnade hon på fem minuter medan han fick den icke önskade förmånen att ligga och stirra genom sina sluta ögonlock ett par timmar. Han såg färger, gult och blått som pulserade som ringar framför honom och ibland en vit punkt mitt i ringarna. Han visste inte var de kom ifrån, men de gjorde att han till slut somnade, för att sedan vakna igen efter exakt en timme. Varje natt var det likadant men han hade lärt sig att leva med det. Det är nog åldern, hade han sagt till sin fru, men hon hävdade att han alltid varit sådan, och hon hade säkert rätt. Hon kände honom bättre än han kände sig själv.

Julen var över nu. Nyåret stod för dörren och han skulle inte lova något i år heller, mer än det att han inte lovade något bestämt, att det fick bli som det blev, att han skulle försöka vara nöjd med det som han hade, vilket i och för sig var ett löfte, ett som han hittills inte lyckats hålla, så det var mer ett konstaterande av ett faktum än en försäkran.

Han stirrade in i en gulblå ring och somnade sedan.

Det skulle som vanligt bli en lång natt.

Och ikväll i drygjazz, presenterar vi…

Komplicerat, var ledordet. Allt som var enkelt och rakt och i fyrtakt och kött och potatis ratades å det bestämdaste. Och vi talar svårt här nu, svårt och svart och ödesmättat.

Han satt i sin soffa och lyssnade och njöt faktiskt av det han hörde. Till en början hade allt låtit som ett sammelsurium av toner och takter och volymsolon på gitarr som han avskydde, men, efter en stund med slutna ögonlock tillbakalutad i soffan fick han ordning på gröten, tillsatte kanel, och plötsligt så smakade det bra. Hans hjärna tänkte plötsligt i synkoper och sjutakt och det var som när han låg i lumpen och spelade Ten Years After för sina lumparkompisar och alla klagade högljutt på olåten ”extension on one chord” när den precis började, men tystnade efter en stund och de tog in musiken i sina fyrkantiga vardagsrum och fann att den passade in där, trots dess irreguljära form. Så var det nu för honom och jazzens hemlighetsfulla rum öppnades i alla fall lite på glänt denna afton i december. Ända tills hans rumskamrat och tillika vän från hemstaden kom hem och utbrast

”Och ikväll i drygjazz, presenterar vi… och lät sedan resten hänga i luften.

Han i soffan, han med slutna ögon och foten stampandes i sjutakt, började skratta hysteriskt. Magin var bruten och han fick en öl kastad till sig. Musiken byttes ut till fyrkantig fyrtakt och testosteronfyllda gitarrer och bröstkorgsdunkande basar, och på den vägen gick de sedan, hela natten.

Stjärnor och tjärnar…

Nere vid den mörka tjärnen, där näckrosor och deras blad växte. Där det ibland var natt och ibland dag som överallt annars. Men där dagen just här var, om inte vardaglig, men i alla fall nästan, så var å andra sidan natten magisk med ett mörker så kompakt att det nästan gick att skära med kniv. Och om det inte hade varit för stjärnorna, som var som socker på ett mattsvart papper, så hade allt varit som ett svartare hål än de som fanns i rymden.

Mitt i tjärnen den här natten satt en pojke i en båt utan åror. I centrum av ekan, för det var en eka, som luktade tjära, satt han rak i ryggen med blicken fäst i den evighet som han trodde på och som han som barn fått lära sig att lita till. Han tänkte på att att han var på väg och att han snart skulle komma fram. Ensam kändes starkt och orubbligt och han hade oftast inte några behov av andra. Han var tretton år och var mycket äldre, och yngre, än sina år. När han talade, det var inte ofta han gjorde det, så talade han med ord som betydde det han sa, det fanns inget utrymme för feltolkningar eller missförstånd. Det som sades det stod fast, som armeringsjärn i cement. Men nu var han tyst, och han lyssnade på det som sades, på den vänliga röst som fyllde hans huvud med goda tankar och han nickade eftertänksamt och det föreföll som om han höll med om det som dryftades.

Situationen föreföll en aning underlig och mystisk för den utomstående, om det hade funnits någon, men den var inte det för den unge mannen. Han var trygg i den som han var och även om han visste att omgivningen oroade sig för honom och försökte låtsas som att de tyckte att allt var som det skulle vara så kände han att de inte tyckte det. Men han lät dem hållas, fast i sin förvissning om att de hade fel, och han spelade med i spelet och tänkte att de till slut skulle förstå vem han egentligen var.

Han lutade sig över relingen och doppade ner sina nagelbitna fingrar i det sommarljumma vattnet. Månen hade letat sig upp över den täta skogen som omgav tjärnen och mörkret gav vika en aning och släppte fram ljuset som lade sig som en gyllene väg över det mörka vattnet. Han log åt det som sades i hans huvud, skrattade till, och ljudet av hans glädje hoppade som en yster fisk över vattenytan, landade sedan vid strandkanten och tystnade. Den muntre pojken satte sig upp igen, mumlade något som bara han visste vad det betydde, och båten började sakta att röra sig framåt. När den till slut kom fram till bryggan förtöjde han den. Klättrade ur båten och kom med ett visst besvär upp på den rangliga brädkonstruktionen och började att gå hemåt mot den lilla stugan och till dem som tillsammans med honom bodde där. Han gick försiktigt in, tog av sig sina kläder och hängde prydligt upp dem på en köksstol. Iklädde sig sin pyjamas och kröp ner i bäddsoffan bredvid sin äldre bror. När han lade sig ner så lade brodern sin arm över hans mage. Han kände sig trygg av detta och somnade inom ett par minuter.

När morgonen kom så låg de och småpratade, bröderna, och den äldre frågade om han varit ute med båten igen. Den yngre såg sig omkring, tittade efter föräldrarna, lyssnade om de var vakna, och när han var säker på att de sov så svarade han jakande.

Sedan sade de inget mer om den saken. Det ämnet var uttömt sedan länge. Storebrodern hade accepterat att hans yngre bror hade gåvor som han inte förstod sig på. Till en början så hade han trott på föräldrarnas prat om diagnoser och obskyra svårigheter som hans bror hade, och som de hade, i något slags förtroende, meddelat honom. Men efter att ha lyssnat på sin lillebrors berättelser om vad som hände honom om nätterna och vad han upplevde i båten på kvällarna så förstod han att de inte hade förmågan att se vem brodern verkligen var. Han önskade hett att även han hade tillgång till det som bara, tydligen, hade förlänats lillebrodern, men han hade accepterat att så inte var fallet och var en aning avundsjuk.

Dagen blev varm och den yngre brodern tyckte inte om värme utan satt i huset när de andra gick och badade. Han roade sig med sin telefon och tog sin tillflykt, med sin hörlurar över sina öron, in i en värld som han tyckte om att vara i. En tillvaro som fanns till enbart för honom. Där ingen störde och där han var den som bestämde. Han tog ibland en paus. Mest för att det blev varmt om öronen men också för att utan lurar och sociala medier och youtube, lyssna till den andra sidan, den som, bara genom att han slöt sina ögon, gav honom tillträde till underbara ting och företeelser. Som gav honom möjligheter att se förbi det som andra tog för verkligheten, in bakom, det som för honom var kulisser, till det som var hur det verkligen förhöll sig.

Här var han herre över allt. Ting och ljus och mörker, glädje och sorg var hans. Han flyttade möbler, öppnade dörrar och skapade sinnestämningar allt efter hur han ville ha det, och det var först efter att han var klar och återvände, efter första gången han gjort sin resa, som han upptäckte att de förändringar han gjort i sin värld också i viss mån fanns i de andras. Det var en fascinerande upptäckt och mycket användbar för en uppfinningsrik trettonåring. Han hade funnit en väg, eller snarare ett maskhål, från den sida av verkligheten som han ansåg var den riktiga, till det falsifikat av lögner och svek och ondska som de flesta ansåg var den enda tillvaro som fanns och som, ansåg han, ingen egentligen ville leva i. Varför annars alla dessa droger och andra tusentals möjligheter att fly den förhatliga vardagen? Vad han skulle göra med den väg som han upptäckt visste han inte riktigt. Att visa den för någon annan som inte var som han, som inte hade rätt karta och kompass, var otänkbart och han rös vid tanken på att den värld, som han såg som sin egen, sin upptäckt, skulle förstöras av oinvigda barbarer och klumpfötter som inte skulle se det sublima i uppenbarelsen, utan bara ännu en underbar plats att förstöra för egen vinnings skull.

Dörren till stugan öppnades och hans bror kom in. De log mot varandra. Det fanns en kärlek mellan de två som var stor och oberoende och en förståelse som var outgrundlig och visst bråkade de som andra bröder och kunde driva sina föräldrar till vansinne, men de skulle aldrig svika varandra. Den äldre litade på den yngre och visste att han aldrig skulle behöva vara rädd i hans sällskap. Det fanns en trygg upplevelse i att vara tillsammans med den snaggade lille hjälten, det var så han kallade honom, och den yngre brodern hade avskytt smeknamnet till en början, men förstod kärleken i smeknamnet, och accepterade, och släppte storebrodern ännu lite närmare. Den äldre förstod inte riktigt varför han kände sig så lugn i den lille mannens närhet. Det var som om han var ett kärl som behövde fyllas och han återvände ständigt, som en törstig gnu på savannen, till sitt snaggade lilla vattenhål.

De skulle snart gå vidare, tänkte den yngre brodern och tittade ingående på sin storebror som ryckte till och såg sig omkring.

”Var det du?” Frågade han och flinade.

Den snaggade hjälten nickade.

”Vart ska vi gå då?”

”Jag vet inte riktigt än. Och jag är osäker på om du kan, jag menar, om du vill”, sade han.

”Vadå kan och vill? Jag har inte det du har, det trodde jag att vi båda visste”, sade han och satte sig bredvid sin bror och drog handen genom hans snaggade hår. Brodern njöt av beröringen.

”Fast du hörde ju mig nyss, det har du aldrig gjort förut.”

”Har du försökt tidigare då?”

Den snaggade hjälten nickade.

”Många gånger.” Han log mot honom. ”Sluta inte”, sade han när storebrorsan tog bort sin hand från hans huvud. ”Jag tror att det är dags för dig att följa med ut i båten”, sade han tyst sedan.

Den äldre brodern drog efter andan och hans hjärta klappade vilt.

”När då, ikväll?”

”Kanske, vi får se.”

Men det gick flera dagar och regnet föll och temperaturen likaså och när de mer eller mindre hade börjat att klättra på väggarna alla fyra så vände det. Vinden kom in från sydväst och blåste bort de regntunga molnen som hängt över huset som fuktiga yllefiltar och solen kom, och värmen.

I en båt denna speciella natt, i en eka som luktade tjära, som saknade åror, mitt på en tjärn, i mörkret, satt två pojkar. Den ena lugn, den andra förväntansfull och häpen över det som han hörde i sitt huvud utan att någon sade något. Och båten rörde sig när han ville det, stannade när det var hans önskan. Han hörde vad hans bror tänkte och han gjorde det som han lärde honom, och det var dags att gå nu.

”Kommer vi tillbaka?” Tänkte han.

”Om du vill.”

”Jag tror att jag vill det.”

”Då gör vi det.”

Och i mörkret, som var så tjockt att det gick att skära med kniv, glimmade stjärnorna som diamanter, och pojkarna satt stilla och deras silluetter liknade skurna pappfigurer som successivt tunnades ur, som om färgen rann av dem som vatten, för att till slut förenas med nattens dunkel och allt som blev kvar var en eka utan åror som sakta, som av sig självt, tog sig mot land och den rangliga bryggan där den på något sätt förtöjdes. Fotsteg i gräset sedan, av osynliga fötter och ett rådjur i skogskanten höjde sitt huvud, men såg inget, kände ingen vittring av något farligt, och fortsatte därför lugnt sitt betande.

I det lilla huset sov två föräldrar och de drömde samma dröm. Om två hundar som sprang i kanten av en strand. Vattnet skvätte om vovvarnas våta tassar och tungorna hängde lyckligt ur deras leende munnnar. När mamman och pappan vaknade skulle de tala med varandra om drömmen och de skulle förstå vad som hänt utifrån detta. De skulle inte sakna eller sörja utan vänta. Allting skulle komma att ordna sig. Det rådde ingen tvekan om detta.

Den mörka tjärnen låg tyst och stilla i skogen där den legat i tusen år och bara den visste vad som hänt. Vattnet bar som en svart spegel bilden av tusentals stjärnor och en måne som inatt verkligen såg ut som en ost.

Allt var som det skulle. Bröderna var där de skulle vara, och när de återvände så skulle allt vara annorlunda, eller inte.

Det återstod att se.

Oavgjort…

Det är fredag och det står och väger. Än tippar det hit och än dit och i baren mixas det drinkar och tappas upp blaskigt öl och hälls upp whisky och rödvin och de kortaste kjolarna i världshistorien sitter på de som serverar och alla heter de Mindy eller Betty. I ett hörn av lokalen sitter en man som läser ett brev från sin hemstad, han tittar inte på matchen och han ser inte så glad ut. Den stora fläkten i taket sveper runt den unkna lukten som är en mix av detta öl och det röda vinet och bourbon och tunga, sensuella parfymer på stereotypa kvinnor och män. I hörnet står en jukebox. Den spelar ”Oh daddy” med Fleetwood Mac men den lågmälda låten hörs knappt i oväsendet från teven och engagerade män och kvinnor.

Mannen med brevet höjer sin blick samtidigt som han knölar ihop papperet. Han får ögonkontakt med en Mindy eller en Betty, pekar på sitt glas och efter par minuter så står ett nytt på hans bord. Han sveper den gyllengula vätskan i ett drag, lägger pengar på bordet och reser sig och går. Det ihopknycklade brevet ligger kvar på bordet.

Klockan är åtta och trettio på kvällen och tjoandet och hurrandet och förbannelserna fick ett abrubt slut när slutsignalen gick och matchen var slut. Teven stängdes av och mer öl dracks. De flesta stannade kvar trots att drabbningen var över och hockeymatchen föreföll mer ha varit en anledning till att få hälla i sig orimliga mängder öl än något annat. Det slutade oavgjort, ingen vann, ingen förlorade, ingen är överdrivet glad eller ledsen. Det är ibland bra att det blir så. För om det finns en vinnare så finns det alltid en förlorare, och ”Oh Daddy” ersattes av ”Stay with me” med Faces.

Mindy, om det nu var Mindy, vecklade upp brevet som lämnats på bordet, såg sig omkring skuldmedvetet, och läste och önskade genast att hon inte gjort det. Hon blev ledsen, det var ingenting hon ville vara igen. Hon hade fått nog av vemod i sitt liv. Hon lade ifrån sig brevet och såg ut genom det stora panoramafönstret som vette ut mot vägen, såg mannen som fått brevet stå utanför vid busshållsplatsen och hon kvävde en impuls att gå ut till honom för att trösta. Insåg att det troligen inte fanns något hon kunde göra. Torkade av bordet och fortsatte med det hon gjorde varje kväll. Hon drog i kjolen som hade åkt upp igen och hon tänkte att den var för kort och att hennes rumpa var för stor. Det var den nu inte och hon visste det, men med den här kjolen, som var gjord som för en tolvåring, så var alla rumpor för stora. Hon tänkte för tusende gången att hon måste skaffa sig ett nytt jobb.

Hon gick fram till jukeboxen och lade i en personalpollet och valde sin älsklingslåt och dansade lätt mellan borden till tonerna av sin favoritsångerska och hon såg sig själv i slöjor och och blont hår och vem som var häxan som låten handlade om det visste hon sedan gammalt.

Rhiannon, om Mindy fick en dotter någon gång så skulle hon heta så, eller Stevie, det spelade ingen roll. För henne var de en och samma person och hon skulle aldrig glömma den där konserten, eller honom som hon var där med och som svikit henne och fått henne att tro på något som inte fanns.

Betty, jag är ganska säker på att det var Betty, stod bakom bardisken och tittade på sin dansande vän. Hon blev alldeles varm i kroppen när hon såg Mindy röra sig i takt till musiken och en tyngd sjönk ner i henne. Hon älskade den där tjejen, hade gjort så från den första stund hon såg henne, när hon satt på kontoret med Bettys chef, och sökte jobb. Hon hade bett till sin alldeles personliga Gud om att hon skulle få jobbet och hon svävade som på moln efteråt, när Mindy hade kommit ut och berättat att hon fått anställningen. Betty hade kramat om henne, och hade antagligen hållit om lite för länge, för hon hade känt hur Mindy stelnat till och tittat underligt på henne. Hon hade släppt taget och hon hade rodnat och hennes hjärta hade bankat så hårt så att det kändes som att det skulle hoppa ur kroppen och hon höll sina händer mot sitt bröst för att stilla och lugna den upprörda muskeln. Det var tre år sedan nu och hon bar sin kärlek som ett ok på sina axlar och önskade sig hett och lidelsefullt varje kväll att hon någon gång skulle få gå och lägga sig, och vakna sedan med Mindy vid sin sida. Hon förstod dock att det troligen aldrig skulle inträffa.

Fyra unga män kom in i den lilla baren, hängde med den självsäkerhet som bara något beskänkta ungdomar kan uppbåda, upp sig vid bardisken och ropade på öl. Betty suckade, serverade dem vad de ville ha, lät de sexuella anspelningarna visavi hennes kropp passera, och fortsatte att titta på sin väninna.

Mindy tänkte på brevet hon läst och hon undrade varför människor inte kunde vara snälla mot varandra. Hon hade en inneboende godhet som revolterade mot elakhet och missunsamhet och som fick henne att må fysiskt illa när hon kom i närheten av ondska. Mannen vars brev hon läst stod fortfarande och väntade på bussen och han hade som en air av ledsamhet omkring sig tyckte hon sig se. Hon kände det som om hon ville gråta och hon såg på sin väninna som stod i baren för att få något annat att tänka på. Fångade hennes blick och log. Hon tänkte att hon också ville vara sådär söt som Betty var och när hon såg blickarna och hörde kommentarerna från de unga männen vid baren och kände hon sig både arg och svartsjuk. Hon hade, ända sedan hon började jobba i den här baren, känt att det var något speciellt mellan henne och Betty, som en tyst överenskommelse, en hemlighet som de hade tillsammans utan att tala om den. Och att Betty hade känslor för henne som i den här lilla inskränkta staden skulle anses som osedliga och onaturliga var hon relativt säker på. Mindy visste dock inte hur hon skulle handskas med detta. Hon tänkte ofta på hur det skulle vara om hon vågade, och på om hon ens ville ta steget över gränsen till det som hon var uppfostrad till att se som något onaturligt. När hon stod nära henne, eller när Betty som av en händelse lät en hand glida över hennes rygg och stjärt så ökade hennes puls och hon blev alldeles varm och saker hände i hennes kropp som hon inte hade kontroll över. Hon höll sig dock tillbaka och i sin strävan att behärska sig så kände sig stackars Betty för det mesta bortstött.

Mindy hade ofta en känsla av att hon stod i en kö som aldrig rörde sig framåt. Porten som hon ville in igenom, och som hon skymtade långt därframme, öppnades då och då men bara för att släppa in människor som likt ouppnåeliga stjärnor glittrade när de gick förbi den stillastående raden av människor och hon ville vara en av dem. Önskade att hon tillhörde de priviligierade, de som blev serverade istället för att vara någon som serverade, och hon höll sig hårt i det som för henne tycktes det, var ouppnåeligt för det mesta. Men hon tänkte aldrig släppa taget för drömmen om ett annat liv var det som fick henne att stå ut.

Hon gick till baren. Stod en lång stund och putsade glas. Hon sade ingenting, lyssnade bara på skrålet från baren som började fyllas på med fler människor. Hon kände sig som om hon stod på en stege och såg ner på sitt liv och långt där borta såg hon mannen vid dörren, väktaren av porten hon ville in igenom. Hon såg hur han vinkade på henne och ropade hennes namn och just då, i den sekunden, fattade hon sitt beslut. Hon klättrade ner på marken sig, ställde sig brevid Betty och lade armen om hennes midja och lutade huvudet mot hennes axel och frågade viskande om de fyra vid baren var dumma mot henne.

Betty skakade nekande på sitt lilla huvud och de blonda lockarna kittlade Mindy i ansiktet. Betty vågade knappt andas, stod bara stilla och kände värmen från Mindys kropp. Hon hörde knappt de uppskattande ropen och visslingarna från de hormonstinna vid bardisken som vädrade kärlek mellan kvinnnor. Hon vände dem ryggen och såg Mindy i ögonen och tänkte att, nu eller aldrig. Hon tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne på munnen.

Och solen gick upp nästa dag också och rullade in sin gula matta i Bettys sovrum. I sängen låg de och sov tätt sammanslingrade, de som tagit steget in i en ny värld, de som äntligen vågat, och när de vaknade så skulle de vara lyckligare än vad de var innan den här dagen kom.

Mindy hade kysst henne tillbaka kvällen innan och det hade varit som om himlen öppnat sig och lyft dem båda upp genom taket och in i en högre sfär där ingen kunde nå dem för Betty. Där de var som de alltid hade varit och som de hade velat vara. När de bröt kyssen så såg hon Mindy i ögonen och hon kunde inte hålla tårarna tillbaka.

När baren stängde gick de tillsammans och att det regnade brydde de sig inte om och de höll om varandra som älskande gör och Betty som fortfarande inte kunde tro att det som hände var sant, ville så gärna ha bekräftelser på att det var det och var så oskyddad och rädd och Mindy kysste henne igen och sa att hon var lika osäker.

När de till slut kom hem till där Betty bodde så satt de länge tillsammans i vardagsrumssoffan. De drack vin och skrattade och det fanns tusen saker att tala om. När det till slut var dags att gå och lägga sig så blev de tysta och försynta och de klädde av sig i mörkret och kröp ner i sängen och de var nakna som sanningen är. Och de njöt av samhörigheten och av varandra och natten var som sammet och de virade in sig i den och somnade till slut och Betty drömde om en hund som sprang i strandkanten till ett hav och den såg lycklig ut och pälsen glittrade av havets vatten och vågorna kom i långsamma slag, i samma takt som hennes hjärta slog, och dagen vaknade, men inte flickorna, och ingenting skulle någonsin mera vara som det hade varit. Det var bra att det blivit så. De visste det inte ännu, att det skulle bli på det sättet. Men det var så, och de skulle snart få veta att det var på det viset.

Och solen gick som sagt upp över den lilla staden som vaknade så sakteliga och ingen, förutom kanske de unga männen i baren och kanske någon annan uppmärksam gäst, visste vad som hade hänt. Att kärlek segrat över rädsla. Att barriärer brutits ner av obändiga känslor mellan två människor. Att ensamhet och oro var ett minne blott och att Mindy och Betty aldrig skulle behöva några andra än sig själva, när de var tillsammans.

De skulle alltid minnas den där kvällen. När de blev gamla så skulle de sitta tillsammans i soffan och de skulle komma ihåg de berusade unga männen vid baren som jublat vid deras kyss, och de skulle tala om den sorgsna mannen som läst brevet från sin dotter och de skulle lyssna på Fleetwood Mac och Mindy skulle fortfarande dansa till Rhiannon och Betty skulle fascinerat titta på och känna som hon alltid kände när hon såg sin kärlek dansa.

De skulle bli lyckliga ihop. Det stod skrivet så i stjärnorna, men de sov tillsammans nu och visste som sagt inget om sitt lyckliga liv som de skulle leva ihop. Men om du hade stått i sovrummet, och tittat på dem, så hade det inte rått något tvivel om den saken. Det satt en ängel vid sängkanten nämligen, och om du fortfarande hade varit osäker så hade du bara behövt fråga honom.

Men du förstår säkert att det hade varit onödigt.

Dagen som idag…

Våt asfalt och knaprande dubbdäck och en tid och ett rum för eftertänksamhet och oro och en insikt om att det som var och det som kommer spelar allt mindre roll ju närmare slutet på dagen du kommer.

När du ser dig omkring och du får svårare och svårare att förstå meningen med det som blev ditt liv, och när dina andetag blir tyngre och när de fyller dina lungor med luft som har för lite syre för att du ska kunna sväva, är det då du ska ta nya tag, räta på ryggen, fästa blicken i horisonten och gå vidare i samma hjulspår? Eller ska du stanna upp, haka av dig ryggsäcken med problem, sätta pistolen under hakan och trycka av och därigenom avsluta mardrömmen?

Det känns som att det mer och mer handlar om att försöka hitta kickar i tillvaron för att stå ut och det är så det blivit den sista tiden. Det är fel, jag vet att det är det tänkte han, jag borde istället gå inåt och sätta mig ner på golvet och försöka nysta upp vindlingarna i min hjärna som när du nystar upp en härva av garn och försöka hitta ett sätt att lura mig själv på. Ett sätt som jag inte kan genomskåda. Han såg ut genom fönstret och hans tankar gled in i novembermörkret som en vålnad och han kände fukten och hösten och det var inget fel med det. Att det var höst, det var väntat och han hade alltid tyckt om hösten och dagen som idag är en regnig dag, tänkte han. Och på teve spelades det en fotbollsmatch och den var tydligen viktig, det gick att höra det på intensiteten i kommenterandet, falcetterna, de spruckna stämmorna, och han satt och tittade en stund och drogs med i villervallan när Sverige vann och tog sig vidare till, ja vad var det nu, jo EM-slutspel. Han kände sig plötsligt glad och såg fram emot den utlovade fotbollsfesten som tydligen skulle gå av stapeln i sommar. Men så tänkte han att det är väl ändå ett torftigt liv vi människor lever när vi lägger in så mycket vikt i vilket lag som vinner fotbollsmatcher, varför är det viktigt för oss? Eller idrott överhuvudtaget, varför håller vi på med sådant? Så meningslöst det verkar. Är det för att vi inte ska kriga och slå ihjäl varandra som statsapparater lägger ner enorma summor pengar för att engagera oss i fotboll, ishockey, tennis, eller någon annan djävla idrott? Eller är det för att hålla oss i schack? Självklart är svaret ja på bägge frågorna tänkte han. Men till vilken nytta frågar jag mig? Vi krigar ju i alla fall och så infantilt det förefaller detta med idrottsutövande. Vuxna människor som jagar efter bollar och puckar eller som strävar efter att springa fortast eller hoppa högst eller längst, och återigen, varför?

Krig känns fanimig bättre tänkte han. Att åtminstone slåss för sina rättigheter, sin övertygelse, eller för att få vara fri utan bojor både reella och mentala. Att slåss och döda för att få behålla sin integritet och slippa förtryck och han förstod plötsligt varför krig fanns och meningslösheten med allt.

Och Stockholm city glittrade förföriskt från hans fönster. Tusentals lampor och fönster och hur många människor fanns det inte här tänkte han. Och han mindes när han hålögd och förmodligen vettlös bodde på barer och pubar i den stora staden. På den tiden då han trodde att livet var det som det inte var, och som han först nu förstod. Den man som han var idag skulle han ha velat vara under mycket längre tid och när han tänkte på det sättet så kändes alla åren som han varit annorlunda som förspillda. Han suckade och längtade och ångrade men tänkte ändå att allt hade en mening och utan det som inte hade varit så angenämt så hade han inte fått möta sitt riktiga liv och det hade han ju faktiskt levat rätt länge nu. Och om allt gick efter planen, så skulle mer än halva hans liv bli som han ville att det skulle vara.

En glädjens vindil blåste plötsligt i hans själ och han log mot sig själv i vardagsrumsfönstret när han tänkte på hur många lyckliga år han haft och om han skötte sig, på hur många som återstod.

Han skulle nämligen aldrig bli sjuk. Aldrig bli gammal, och han skulle aldrig någonsin dö.

Det var så det var bestämt och det var så det skulle bli.

Han satte sig i soffan igen och lyssnade på lyckliga svenska fotbollsspelare och han tänkte, att det kanske inte är så dumt med idrott när allt kommer omkring. I alla fall inte med fotboll.

I det bleka ljuset.

Det var där han befann sig, i det som inte riktigt var färdigt, i det som var på väg att bli något, i en tillvaro som ännu led av födslovåndor i en långt framskriden grosess utan synbart slut. Hans utmärglade anletsdrag var som en tavla, ett gammalt konstverk med sprucken oljefärg och med en ram av ek och krackelerad guldlackering. Han var som en morgon med blekt ljus fast med skymningen i själen.

När solen gick upp den här morgonen och färgade himlen rosa och molnen hängde som tunna tyllgardiner i horisonten så satt han med sitt kaffe på verandan, den som borde slipas och oljas och som hade varit vacker en gång men som inte var det längre. Den fyllde sin funktion men var inte angenäm att se på. Precis som han själv tänkte han. Det fanns många likheter mellan honom själv och en sprucken, gisten veranda.

Vemod och otillräcklighet och ånger fyllde hans vardag och sällan skådade han glädje och sorglöshet. Han sov dåligt, vaknade en gång i timmen och låg då tyst och stirrade i taket med slutna ögon och upptäckte att det fanns stjärnor i mörkret och han undrade var de kom ifrån. Ut i hans eget högt personliga universum gick då hans färd och han kryssade mellan stjärnbilder och planeter tills han somnade om, och vaknade, och allt började om igen. Det var år sedan han sov en hel natt och spåren av dålig sömn var som djupa spår i en sandstrand och inte ens höga vågor och stormar som rasade i hans själ kunde utplåna dem. Jag är som ett slott tänkte han. Nej förresten, jag är en slottsruin numera. Men en gång stod jag på toppen av en höjd med vajande fanor och guldskimrande torn och tinnar och ingen kunde passera min vallgrav och komma innanför murarna utan rätt lösenord. Jag var min egen lyckas smed och aldrig hade jag trott att de svärd jag smidde en gång skulle vändas mot mig.

Mannen suckade, avslutade sitt kaffe som nu blivit kallt, reste sig och gick in i huset. Han tittade in i sovrummet där hans fru låg och sov, eller skulle ha gjort om det varit för fem år sedan. Han var ensam nu, ensammare än en övergiven katt i skogen och den sorg han bar på var tung. Han var osäker på hur länge han skulle stå ut. Hösten var på väg, det gick att känna det och han hade sett gässens vinkelhakar i skyn och hört deras rop och han tänkte på Akka och hennes medgäss som ropat ”kom med! Kom med!” till den stackars Mårten gås som gick med klippta vingar på ladugårdsbacken och hans fruktlösa försök att lyfta var sorgligt att se. Det var så han kände sig, som en fågel med vingar som inte bar och han kände bojorna kring sina fotleder, hur de skavde när han försökte göra sig fri. Men det finns ingen verklig frihet tänkte han. Visserligen så kan du inbilla dig att du går hand i hand med friheten men det är bara en lek med en tanke, om du är människa så sitter du fast. En fågel är fri så är det, och han tänkte på alla människor i sina små hus, hur de bodde där, hade sina liv och sina små och stora bekymmer och han tänkte på den stora rockpoeten av alla människor, och på hans drömmar om den stora friheten och hur även han själv trott på den sagan. Han visste bättre nu, bättre än de flesta, inklusive rockpoeter och andra.

Det här livet, han såg sig själv i spegeln, det var inte så roligt alla gånger. Han gjorde en grimas och gubben i spegeln lipade åt honom. Mannen skrattade ansträngt. Varför lever vi? Och han halkade åter igen in i spekulationer och funderingar visavi livets mening. Varför går vi här tillsammans? Och när han såg ungdomar och barn så tänkte han att, stackare, ett helt liv att leva. Att anträda världens längsta resa utan mål och mening och en strävan efter att hitta en anledning att fortsätta kändes för honom som ett straff och han led med dessa resenärer som inte hade en aning om vilka vedermödor som väntade dem. Denna inrutade tillvaro, som pjäser på ett gigantiskt schackbräde, som programmerade robotar, att utföra ett förutbestämt arbete, och för vem då? Vem har beställt detta och återigen, till vilken nytta?

Nu hade solen klättrat lite högre på himlen och det föreföll som att det skulle bli en varm dag trots att det var oktober. Det spelade ingen roll. Vädret var inte viktigt för honom och han tänkte att ingenting var det längre. Han var som en maskin. En perpeteum mobile fast med ett slut och han ville att det skulle vara över snart.

När han såg tillbaka på sitt liv så önskade han att han gjort saker och ting annorlunda och fastän han insåg att sådana tankar var onödiga och bara fick honom att sjunka ännu lägre ner i misströstan och håglöshet så var det omöjligt att låta bli. Visst, du skulle leva i nuet, han förstod det, lära sig att uppskatta det du hade och inte ångra och älta, men det han hade, vilket egentligen inte var så illa, kändes inte tillräckligt. Han ville fly men det fanns ingenting att fly till tänkte han. Nya platser, nytt liv, skulle ändå bara sluta med att han återvände till melankoli ansåg han och döden var inte längre skrämmande så som den varit en gång. Han såg den istället an med tillförsikt och han skulle bli grymt besviken om det inte fanns någonting på andra sidan.

Han flinade åt motsägelsen i den tanken, satte sig ner vid datorn och startade spelet med den tjej som aldrig sade nej.

Fan också!

”Jag begriper inte det här”, sade han. ”Hur jag än vrider och vänder och försöker, så kan jag fanimig inte hitta någon mening med att fortsätta med den här skiten.”

Hon såg ledset på honom.

”Nej, ja, men det har ingenting med dig att göra egentligen. Jag har bara så svårt att förstå vad som förmår människor att gå vidare, hur de kan tycka att det de gör är så betydelsefullt att det ger dem energi att fortsätta framåt.” Han suckade. ”Jag struntar i det vanliga livet. Att arbeta känns meningslöst, jag gör det bara för att jag måste och finner verkligen ingen mening med det jag gör och ondgör mig över dem som finner en sådan med sitt småaktiga förvärvsarbete trots att jag är i samma situation själv. Jag bryr mig inte ett spår om nyheter eller om Greta och Donald eller om andra som det skrivs om hela tiden i upprört tillstånd.”

”På riktigt?” Sade hon och såg tvivlande på honom.

”Javisst, jag orkar inte bry mig om miljöförstöring eller rasism eller krig i mellanöstern eller svältande harmynta barn längre. Jag har fått nog.” Han såg arg ut. ”Bara en sådan sak som att gå till jobbet varje dag suger musten ur mig, och att sedan de jag jobbar åt anser att jag ska engagera mig i företagets väl eller ve, när jag knappt orkar med mig själv, får mig att bli galen.”

”Det verkar jobbigt det där”, sade hon sarkastiskt.

”Det kan du fethaja att det är. Jag är så jävla trött på att behöva lyssna på människor på bussen och på tunnelbanan som talar om sina jobb, sina relationer och sina åsikter som om det vore det viktigaste i världen. Och alla idiotiska inlägg på Facebook och bilder på glas med sprit i och jag bryr mig inte om vem som har dött och vem som saknar vem. Det är mig fullständigt likgiltigt.” Det osade ur öronen på honom när han talade. ”Varför kan inte folk bara leva sina egna liv och hålla käften och inse att det finns högre värden, större saker att lägga sin energi på än petitesser.”

”Du menar petitesser som miljöförstöring, svält och krig?” Sade hon och skrattade.

”Den här världen går åt helvete i alla fall oavsett vad vi gör idag, och anledningen till att den gör det är att människan fokuserat på fel saker från början. Egen vinning, rädsla för förändring och allt som är annorlunda, kortsiktigt tänkande, profithunger och en tro på det materiella istället för att fokusera på andlighet och djupare värden i tillvaron. Det är anledningarna till att vi idag står på gränsen till undergång. Och jag orkar inte lyssna på idiotiska ledare, rasister och andra, som mer eller mindre beter sig som pajaser längre, ej heller på unga aktivister som verkligen tror på att det går att göra något.”

”Du tänker på Greta?”

”Ja Greta, men förstå mig rätt nu. Jag är full av beundran över hennes engagemang och jag tror att även om hon säger att hon förlitar sig på vetenskapen, så har hon egentligen ett uppdrag från någon högre makt. Det är bara det att det är hundra år försent. Någon måste ha sovit, och missat väckarklockan.”

”Men du menar ändå att vi ska vara tysta, be, och hoppas på det bästa? Det verkar inte så genomtänkt tycker jag.”

”Vi måste be, gå inåt, sluta dyrka Mammon, inse att det vi håller på med här på jorden inte leder någon vart och att det inte har någon betydelse hur mycket pengar du tjänar eller hur duktig du tycker att du är eller hur stora insatser du gör för att rädda miljön. Ingenting förutom böner och andlig trovärdighet hjälper. Och vi ska inte hoppas på det bästa utan på det sämsta. Vi ska sluta att fokusera på oss själva, sluta tro på att någon politiker verkligen menar vad de säger. Inse att ingen kan göra något åt det vi ser idag. Det enda vi kan göra är att hålla käften, mumla innerliga böner och försöka hitta den gömda porten.”

”Den gömda porten?”

”Ja just det, den väl gömda dörren som du bara kan hitta och komma in igenom om du är mentalt förberedd.”

”Porten till stjärnorna.”

”Ja om du vill, en port till stjärnor du inte trodde existerade. En resa till en tillvaro bortom den här materiella skiten vi lever i. En existens utan de värderingar som vi nu låter oss bli styrda av.” Han fick något drömmande i blicken. ”En väg till insikt om hur det verkligen hänger ihop.”

”Jag är inte så säker på att jag förstår vad du menar.”

Han skrattade.

”Nej vem fan gör det. Jag begriper knappt själv vad jag pratar om. Det är mer en känsla jag har som att famla i mörkret, som en blind, med en önskan att kunna se.”

”Så det här livet du lever nu, hur ser du på det?”

”Ser?” Skrattade han. ”Jag är ju som en blind sa jag ju. Nej, livet som det är idag liknar ingenting tycker jag. Jag går mest och väntar på någonting annat.”

”Vadå?”

”Ja som jag sa, en öppning, en väg värd att gå, något som får mig att se tillvaron an med tillförsikt.”

”Och det gör du inte med mig?”

Han såg på henne och tänkte att det gjorde han ju, att om det inte varit för henne så hade han gett upp för längesedan.

”Det är du som har nyckeln”, log han.

”Till din port?”

Han nickade.

Under lugg…

Det regnade den här dagen, ett tunt regn, som ett dis snarare, och det gjorde allting fuktigt. Han satt i sitt tält och tittade under lugg på henne som höll på att ta av sig kläderna, vilket inte var någon lätt uppgift i det trånga tvåmanstältet, och han tyckte om vad han såg.

Hon log mot honom när hon såg att han tittade för hon visste att han tyckte att hon var vacker. Och hon blev vacker i hans ögon. Hon hade aldrig känt sig så åtråvärd som hon gjorde med honom och hon hade börjat tycka om sig själv. Inte bara hur hon såg ut utan hur hon var som människa. Han tog fram det bästa ur henne för att han sa som det var, och att hon numera också gjorde det, och hon kände att det var så här som hon var menad att vara.

”Du är vacker”, sade han.

Hon såg honom i ansiktet, i sin nakenhet, och tänkte säga att hon tyckte att var snäll. Men hon visste vad han skulle säga då så hon sa bara,

”Tack.”

Det fanns en klang i henne tyckte han som sjöng och levde med henne. Likt en kyrkklockas genomträngande ljud som ekade över nejden och kallade till bön. En renhet, utan spruckna bitoner och du kunde höra hur mässingens molekyler vibrerade samstämmigt vid varje slag av kläppan. En vibration av kärlek och omtanke.

”Vänta!” Sade han. ”Ta inte på dig än jag vill titta på dig.

Hon satt stilla och gjorde som han sa. Hans ögon var som smekningar och hon kände hur en tyngd föll i henne, och han såg det och han kröp till henne, och hans händer var sedan där hon ville att de skulle vara, och sommarnatten där i tältet vid den lilla sjön där de skulle fiska i morgon blev varm och het och hon var som en flod, som alltid, och när det var över så somnade hon.

Han låg länge på rygg bredvid henne och lyssnade på det tilltagande regnets hamrande på regnskyddet som han monterat utanpå tältduken. Han lade sig sedan ner intill sin fru, lade täcket över dem båda och och han andades i hennes takt. Till slut så somnade även han.

Han drömde om den där hunden igen,den som med hängande och slängande tunga sprang vid havets strand med vattnet sprutande om tassarna. Han satte sig upp och undrade vad drömmen betydde, om den nu hade någon speciell mening, och han tänkte att det kanske hade med frihet att göra. Att han var fri eller att han ville bli det. För det mesta så ansåg han att han var just det men även en fri fågel kan ibland känna sig instängd, när himlen inte räcker till tänkte han och såg på sin sovande hustru.

”Du är i alla fall det friaste jag känner”, viskade han och kröp sedan ut ur tältet. Han gick naken ned till sjön, hade en handuk i handen och det var en aning kyligt i luften för klockan var bara åtta, men det kändes att det skulle bli varmare för solen var redan där den skulle vara. Vattnet var kallt men uppfriskande och han simmade ett tag. Han var en duktig simmare och han kände sig hemma i vattnet, hade alltid gjort det, ända sedan han var liten, och han mindes badet de cyklade till och Tjolle, som var den enda som vågade dyka från femman. Han log när han tänkte på det, på vilken status han hade haft Tjolle tack vare detta dykande. Att även han själv senare också dök från femmetersplatån hade mindre betydelse. Tjolle var först och som alla pionjärer hyllades han, rättvist.

Han klev upp ur vattnet och torkade sig, kröp sedan in i tältet igen och kysste sin fru tills hon vaknade. Hon slog armarna kring honom där han stod på knä och drog ner honom till sig.

”Du har badat”, viskade hon. ”Det vill jag också göra.”

”Gör det”, sade han och kysste hennes ena bröstvårta. ”Jag fixar frukosten.”

I en gungande rytm av tillfredställelse och glädje åt de frukost och att kaffe bryggt med hjälp av primuskök och vatten från en plastdunk är godare än någonting annat i kaffeväg fick de uppleva tillsammans med korpar som seglade över skogsbrynet. Och morgonen var smäktande och vattnet låg spegelblankt och det var näst intill en overklig upplevelse och när han såg hennes fuktiga, hasselnötsfärgade hår hänga ner över hennes ögon och upptäckte att hon tittade på honom och att hon inte såg någon annan så kände han sig tillfreds, på gränsen till lycklig, men lycka var en känsla han passade sig för.

De fiskade sedan, och deras fluglinor ritade behagliga bågar i luften och flugorna landade graciöst som balettdansörer på ett glänsande golv och flöt högt och lätt och slukades glupskt av hungriga fiskar. De flesta fick gå tillbaka men de sparade en var som de senare tillredde till lunch.

Och det var så det var för dem här och på alla platser de besökte. De var varandra och de behövde inga andra och i ögon från omgivningen föreföll de introverta och osociala och de hade inga problem med att bli sedda så. De var två av få som haft turen eller försynen att hitta varandra och som insett att de var skapta för att leva tillsammans och de gjorde just det. De levde, och de var livet, och de såg blygt under lugg på tillvaron och visste att vårda det de hade.

De satt tillsammans insvepta i en filt när kvällen kom och de såg på sländor som steg och föll och de lyssnade till storlommens vemodiga sång och månen var stor och gul och hängde som en ost i ett snöre över den täta granskogen på andra sidan sjön. Och de talade om Neil och Buzz och förundrades över deras resa och han sade,

”Det finns inget universum.”

Hon log och tände en cigarett och räckte den till honom. Han tog ett bloss och så skickade de den fram och tllbaka tills den var slut. Hon sade,

”Jag tror att du har rätt.”

De gick och lade sig sedan och när de sov så hörde de inte räven som kom och åt upp fiskrenset som de lagt i en grop. När den ätit klart så satte den sig ner vid strandkanten och såg även den på månen.

Vad räven tänkte visste bara han själv och det var så det var och skulle vara. En kattuggla ropade till den listige och ljudet färdades över det stilla vattnet och den rödklädda lyfte sin spetsiga nos mot den mörka himlen och log hemlighetsfullt.

I tältet sov hon och han tätt sammanslingrade och räven satt kvar nere vid vattnet och slickade sig om munnen. Reste sig sedan och drack av det kalla vattnet och fortsatte sin väg i natten.

Om några timmar skulle solen gå upp igen och allt skulle börja om.

I ett universum som inte existerade.

Getingbo…

I den här stunden, vid det här tillfället, just nu där jag sitter och ser hur världen rusar förbi utanför mitt fönster, så hör jag hur getingarna surrar. Ni hör dem väl? Som en svag vibration, som en generalbas i tillvaron, som ett biljud, en bakgrundsmusik, som ett mässande av tibetanska munkar i en avlägsen kyrka någonstans i Himalaya, och den pågår ständigt, säg inte att ni inte hör de små flitiga randiga sakerna?

Det är klart att ni inte gör, jag vet ju det. Det känns bara så underligt, att vara så väl förtrogen med något att det blir som en del av dig själv, och få klart för sig att inte alla har det som jag. Jag saknar ett lugn, att vara tillfredställd, som att sitta under ett träd på en äng bland blommor och bin och getingar, som för omväxlings skull finns i verkligheten och inte i mitt huvud, med nollställt sinne och behagfull själ och bara känna att nu! Nu är det lugnt.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så tror jag att jag aldrig har haft den känslan. Den där du är nöjd med att leva, den där ditt liv är möblerat som i ett dockskåp och allt står på sin rätta plats, när mattfransarna är kammade och kuddarna i soffan ligger som de ska och sängen är bäddad med så sträckta lakan, täcke och överkast att ett mynt skulle studsa om du slängde det på den. Ett liv i fullständig harmoni, som en melodi spelad på en välstämd fiol eller cello. En mjuk klang som vaggar dig, gungar dig som i en båt på havet. En tillvaro där du är nöjd med vad du har, du önskar dig inget annat, och allt som skulle kunna vara störande ligger i en säck på botten av glömskans sjö, nedsänkt med stenar tillräckligt tunga för att hålla sorgerna kvar därnere för alltid. Du är således tillfreds, något som jag aldrig varit eller kommer att bli.

Det låter ju väldigt hopplöst och ödesmättat, jag inser det. Aldrig kommer att bli. Tyvärr så inser jag att det är sant och att jag troligen inte kommer att få känna det som andra människor känner. Det att kunna vara nöjd med sin lott i livet, att inte behöva sträva efter något annat varje dag, att slippa irritation över andras idiotier, att vandra på livets väg som en proppmätt zombie utan att uppröras av någonting. Att vara uppfylld av bara sig själv och de som står dig närmast, som lobotomerad. Att ha tunnelseende och korkskallementalitet, att säga självklarheter som vore det en universums sanning och med hög röst för att alla runt omkring dig ska höra hur intelligent du tycker att du är, när resultatet blir det motsatta för oss som har skallen full av surrande getingar.

Men, tänker ni kanske, är det något att sträva efter? Att vara en tillrättalagd dåre som är go och glad och bär förnumstighetens fana högt?

Ja, säger jag. För om du i hela ditt liv varit som en Jack Nicholson i filmen gökboet, ständigt omgiven av likriktat beteende, som en katt bland hermelinerna, då kan en lättare lobotomering som skulle ge dig frid och ro faktiskt, trots att det i filmen framställs som något fruktansvärt, vara befriande. Eller när du till slut längtar efter att få hitta en frökapsel under din säng och äntligen kunna gå ut på gatorna och vara som alla andra, utan att känna dig jagad som ett villebråd. Och att äntligen kunna få sova utan att behöva kämpa emot, fri från skräck för att bli upptagen i meningslösheten som du var så rädd för, och istället känna en befrielse att höra till de robotliknandes skara.

Fast å andra sidan…

Det är intressant också, och roande, att känna sig som Karlsson i Hemsöborna, att vara lite förmer, så att säga. Med boplats i eget rum och ha lerkrus runt halsen och en struttande gång som en stolt tupp på mammas gata. Med blodet brusande som en älv i dina ådror och varför inte? Varför inte allt på en gång? Vad finns det att vänta på? Jag har aldrig varit någon bra väntare och istället för att invänta ett svar så ställer jag en ny fråga och framstår som arrogant och dryg. Fast hellre det än menlös och seg, tycker jag ibland. Men det kan bli för mycket getingbo också och det är då jag längtar efter kirurgens gnistrande skalpell eller en kapsel under sängen.

För det mesta är det som det ska vara dock och jag har ingen aning om hur andra människor har det med hur de känner sig. Men min egen form av harmoni infinner sig ibland och även om det är så att den inte liknar din, eller någon annan vanlig man eller kvinnas uppfattning av lugn, så är det vad jag får nöja mig med.

Jag tror för övrigt att de där vanliga, de som går i varandras fotspår, har det rätt trist, även om de inte förstår det.

Jag tror att jag, vid närmare eftertanke, hoppar över lobotomeringen.