Det var så, han hade en fjärdedel kvar att leva, och det var inte så mycket att göra åt det. Jerker lutade sig tillbaka i soffan och slöt sina ögon. Vart hade alla år tagit vägen tänkte han och kände sig låg och trög och sömnig. Han var trött nu för tiden. Både en kroppslig och mental trötthet och han lade sig ner i soffan och slöt sina ögon med teven på där vältränade unga män slet livet ur sig på skidor för att komma först i mål. Vad är det som driver dem tänkte han? Vad är meningen med att tävla? Varför är det så viktigt att vinna? Och varför framställs ett nederlag av engagerade kommentatorer som en nationell katastrof? Jerker tyckte synd om dessa förlorare trots allt. Inte för att de förlorat utan för att de var tvungna att stå till svars inför reportrar som krävde en förklaring till varför de misslyckats och han led när idrottsmän kände att de svikit nationen och bad om ursäkt. Varför ber du om förlåtelse din idiot tänkte han? Be istället där den flåshurtiga, krävande apan med mikrofon i handen att spänna på sig skidorna och åka själv. Stackars människor tänkte han.
Det var en vacker vinterdag och när han såg ut genom fönstret så gnistrade snön i solskenet. Det var några grader kallt och det hade snöat en hel del den sista tiden och han borde gå ut. Ta en promenad i vinterlandet. Få lite frisk luft i sin gamla lungor och vädra ut dystra tankar och onödig sorg. Så många nätter och så många dar mumlade han tyst. ”Och nu har jag bara en fjärdedel kvar”, sade han högre. Jerker suckade och reste sig upp ur soffan och gick ut i hallen och snörde på sig vinterkängor. Tog på sig jacka och ryssmössa och dunhandskar och gav sig ut i världen.
Natten innan, precis när han varit på väg att somna så hade han hört en kattuggla som satt i trädet utanför hans sovrumsfönster. ”Klävitt, klävitt, klävitt”, ropade den eftersom det var vårvinter och Jerker tänkte på den gamla föreställningen att det var ett förebud om död. Att klä den döde i vitt. Och han hade legat där i sängen och tänkt att det kanske var dags nu, att det var hans egen död som förebådades Men så kom det en uggla till antog han för han hörde smattrande vingslag och upprörda uggleljud och så blev det plötsligt tyst, och han tänkte att han kanske hört en parningsakt och han tänkte på det en stund till och så somnade han.
Och nu tänkte han på det igen när han gick motionsspåret runt den lilla sjön i närheten av där han bodde och han mindes när han var barn, eller ungdom snarare, och följde med sin far ut i natten för att locka på ugglor. De hade suttit där tillsammans i skogsmörkret tysta och med jämna mellanrum så härmade hans far och även Jerker de uggleljud som de kunde och ibland fick de svar och vid ett tillfälle, vid en tjärn långt in i skogen så svarade en berguv. Jerker skulle aldrig glömma den stunden.
Hans far var död nu och så var det med den saken. Han blev gammal och hade levt ett bra liv och Jerker saknade honom inte speciellt mycket konstigt nog. Sorgligt var det naturligtvis att ta farväl med begravning och allt som hörde till men samtidigt skönt med ett avslut och när allt var över och pappan låg i jorden och alla begravningsgäster sagt det som du ska säga vid en jordfästning och kyrkan var låst och tillbommad så ryckte Jerker på axlarna och gick vidare med sitt liv.
En fjärdedel kvar. Det var naturligtvis ett deprimerande sätt att se på tillvaron men ofrånkomligt och döden kom obönhörligt närmare för varje dag som gick men som det var nu så gick det väl an. Kroppen fungerade som den skulle och han åt nyttigt och försökte motionera tre gånger i veckan. Det var hur det skulle bli sedan, när hans lekamen började lägga av som oroade honom. Jerker såg verkligen inte fram emot skröplighet och stapplande och att inte kunna klara sig själv. Hans pappa hade tack och lov varit klar i huvudet ända till slutet och Jerker hoppades på samma resa.
En fjärdedel kvar, tänkte han igen. Vad skulle du göra med det sista livskvartalet? Vad fanns det förresten för alternativ? För Jerker var ingen rik man. Hans pension var visserligen duglig och gav honom ett bekvämt och tillrättalagt leverne men det fanns knappast något utrymme för en flärdfull tillvaro och det var inte heller vad han var ute efter och det var där han var. I villrådighetens land, där ingenting kändes särskilt inspirerande. Där dagarna bara gick. Och när solen gick ner så kändes det som ännu ett dygn utan mening eller mål och han saknade att gå till jobbet, något som han aldrig trodde skulle inträffa.
Jag kanske skulle börja knarka igen, tänkte han och log. Det är ju en heltidssysselsättning och så slipper du ha tråkigt och han mindes sin marijuanaodling som han haft i sin lägenhet i den stora staden och hur han på kvällarna rullade ett par cigaretter som han tillsammans med en flaska vin tog med sig upp till den grillplats som fanns på taket där han bodde. Där satt han sedan och njöt av livet och såg på utsikten och skrev kryptiska dikter som enligt honom själv var genialiska. Nu hade han ju en egen liten trädgård och inget hindrade egentligen honom från att bygga ett litet växthus där han kunde driva upp de olagliga plantorna. Det var ju det här med fröna förstås. Jerker hade inte längre några kontakter inom den branschen men han antog att det gick att köpa på nätet och han bestämde sig för att kolla upp det när han kom hem från promenaden.
Han tände en cigarett och fortsatte sin vandring runt sjön.
Jerker drogs med tunga tankar. Hade alltid gjort det mer eller mindre. Det kom i vågor men främst på kvällar och morgnar då allt kändes nattsvart. Då hatade han sig själv och alla andra människor också. Men det gick över längre fram på dagen och då kunde han plötsligt må osedvanligt bra bara för att när solen gick ner återigen halka ner i ångestbrunnen och förbanna allt.
Han levde ett påfrestande liv.
Jerker satte sig ner framför sin dator och sökte på marijuanafrön och fick en hel uppsjö svar och det gick att beställa och försändelsen skulle vara diskret stod det, precis som texten löd om du stod i begrepp att köpa sexleksaker. Vilket han gjort en gång, när han ingick i ett förhållande, men det var längesedan och nu hade han levt ensam i alltför många år. Han tänkte på henne en stund, sin före detta partner. På hur han hade älskat henne och på hur kärleken försvann och han tänkte på hur hon fått nog och lämnat honom och det hade varit precis som situationen blev med hans pappa. Han saknade henne inte och hon hade hatat honom för det, men som han sade till henne. Det var bortom hans kontroll. Och det var ingenting som han bara sade, utan det var verkligen så. Känslorna försvann och plötsligt så var skimret som han sett henne i försvunnet och han såg henne som hon var och antagligen alltid varit men det var inte så han hade sett henne tidigare eller när han träffade henne och han kunde inte förklara för henne vad han menade. Så hon avskydde honom och ibland när hon var full så ringde hon och skrek åt honom att han var ett o-empatiskt svin och att han hade förstört hennes liv. Okvädningsorden rann dock bara av honom som vatten på en gås och han kunde inte ens tycka synd om henne och tryckte bara bort samtalen. Numera hade han blockat hennes nummer.
Skulle han verkligen våga beställa marijuanafrön på nätet? Var det inte så att tullen kollade sådana försändelser och att istället för att få en påse frön i brevlådan så skulle knarkpolisen ringa på dörren. Var det förresten olagligt att beställa bara frön tänkte han? Var det inte så att det blev en kriminell handling först när du drev upp plantorna? Jerker var osäker och bestämde sig för att kolla upp detta innan han beställde.
Mycket riktigt, det var inte mot lagen att beställa frön, men tullen informerar polisen att cannabisfrön är beställd till en viss adress och det var tydligen grund för en husrannsakan. Fan också! Tänkte Jerker. Sedan tänkte han på Johnny. Johnny var en gammal vän från förr som han inte pratat med på tio år och det var från honom som han fått underlaget till den odling han hade en gång och när han gick igenom sin kontaktlista i telefonen så fanns han kvar. Det var väl inte särskilt troligt att numret stämde men ”what the hell”, sade han högt och slog in siffrorna.
”Ja det är Johnny”, sade Johnny.
Sex månader senare, i augusti, satt Jerker bekvämt tillbakalutad i sin solstol och tittade in i sitt lilla växthus. De taggiga bladen växte så det knakade och plantorna var nu så höga att de böjde sig mot innertaket och det började bli dags att skörda.
Johnny hade blivit själaglad när han hörde från Jerker och det var som om det var tio dagar sedan de sågs istället för tio år. Och visst hade han frön, ”skitbra grejer Jerker, kaliforniskt supergräs, du kommer att bli så överstenad och om du inte har rökt på länge så ta det jävligt lugn grabben”, sade han på sitt vanliga släpiga sätt. Sedan följde en lång och noggrann beskrivning hur du på bästa sätt skulle driva upp växterna. ”Knipsa de översta skotten så kommer din lilla baby att förgrena sig bättre och du får fler livgivande blad, annars blir det bara en lång räkel och ingen buske direkt”, sade Johnny och lät koncentrerad. ”Och när du skördar sedan, och då vill jag vara med är det ok?” ”Javisst självklart”, sade Jerker. ”Då ska du koka upp sockervatten, mycket socker, och hälla det på petflaskor lika många som du har rötter.” ”Sockervatten?” Sade Jerker förvånat. ”Visst, det är det som är grejen. Du drar upp plantorna med rötterna och sätter ner dem i petflaskorna med det heta sockervattnet och då när plantan suger upp sötman så pressas godsakerna, det som kommer att göra dig skyhög”, skrockade han. ”Ut i bladen och den doften som uppstår grabben, den går inte av för hackor.” ”Varför sade du inte det här förra gången då?” Skrattade Jerker. ”Fast det funkade ju bra ändå vad jag minns.” Johnny skrockade glatt vidare. ”Man lär så länge man lever Jerker, man lär så länge man lever.” De småpratade sedan en stund om gamla tider och Jerker lovade ringa när det var dags för skörd och så avslutade de samtalet.
Fröna kom efter några dagar på posten med en handskriven bruksanvisning och Jerker satte igång med att bygga sitt växthus. Han hade köpt en byggsats i från Byggmax och höll till ute i sitt förråd och det var snabbt gjort och han var mycket nöjd med resultatet. Jerker kände sig händig och det var kul att ha något att göra. När han var klar så tog han några bilder som han skickade till Johnny. Han fick inget svar. Och tiden gick och odlandet gick bra men Johnny förblev anonym. Jerker ringde och skickade meddelanden med jämna mellanrum men gav upp till slut och tänkte väl att han inte ville ha någon kontakt och innerst inne så kändes det skönt.
Men nu när Jerker satt där i sin solstol och mådde bra och tittade på sina färdigväxta skötebarn så tänkte han återigen på sin gamle vän och kände sig av någon anledning lite försmådd. ”Hur svårt kan det vara att bara skicka en emoij eller nåt”, muttrade han. Och så tänkte han att Johnny kanske var död. ”Så är det säkert”, sade han och ryckte som vanligt på axlarna som han alltid gjorde i situationer som för andra människor skulle varit upprörande. ”Ett o-empatiskt svin. Det är vad du är”, sade han till sig själv. Han gick ut i köket och började koka sockervatten.
Johnny hade haft rätt. Så fort han satte ner rötterna i det heta sockervattnet så spred sig en bedövande, sötaktig, karakteristisk doft i huset och Jerker blev lite nojig och stängde alla fönster och dörrar. Plantorna skulle stå i sockerlagen i tjugofyra timmar hade Johnny skrivit med spretig handstil och han hade ritat en leende streckgubbe med en cigarett i mungipan. Jerker flinade och tänkte på honom hur han var när de var unga. Hur Johnny alltid började dagen med en joint.
Han ångrade sig nu, och tänkte att han skulle tagit ett foto på sig själv innan han skördat. Tittat fram genom plantorna när han satt inne i växthuset, som Peter Tosh, ”legalize it”, liksom. Han flinade. Johnny skulle ha gillat det. Men nu var ju Johnny död troligen. Han kände det på sig. Jerker kunde känna sådana saker. Det var en märklig gåva han hade. Det var likadant när hans far dog. Redan när telefonen ringde så visste han vad det handlade om utan att han sett vem som ringde och när han tog upp samtalet så var redan hans hjärna inställd på mottagandet av dåliga nyheter. Det gick för snabbt i hans skalle. Tankar exploderade som granater och skickade ut synapser som granatsplitter och när han var ung så hade hans kamrater svårigheter med att hänga med i hans tankebanor och han själv också. På den famösa rockklubben som han en sommar livligt frekventerade när han var i tjugoårsåldern var amfetamin, eller speed som det kallades, en vanligt förekommande drog. Men det som fick hans vänner att studsa som flipperkulor mellan ”bumpers” av olika slag gjorde honom lugn och avspänd och Jerker inbillade sig då att det var så det kändes att vara att vara normal och det var i sin tur en drog för honom.
”Du måste ju ha ADHD”, skrek den söta tjejen som spelade bas i ett band. Och det var först senare som han förstod vad hon menade. ”Det är meningen att du ska bli som jaag!” Fortsatte hon sitt skrikande i hans öra för musiken var lika hög som hon och sedan hoppade hon upp och ner framför honom med ett vilt uttryck i blicken. Och han älskade henne och han älskade henne och hon hade en annan. Men han älskade henne. Och han såg henne idag ibland på Facebook och hon var lika söt nu som då och han undrade om hon visste vilka känslor han hade för henne då, när de var unga, under jord, på den omtalade rockklubben. Han skulle aldrig få veta.
En fjärdedel kvar tänkte han igen och satt och tittade på de fyra plastpåsar fyllda med kaliforniskt gräs som låg framför honom på bordet. Jerker hade torkat bladen i ugn vilket var tvärt emot vad Johnny skrivit i beskrivningen men han orkade inte vänta. Han plockade fram sitt nyinköpta paket med Rizla cigarrettpapper och började rulla en cigarrett och lade den ifrån sig på bordet. Satt sedan och stirrade på den en stund och tänkte på om han skulle våga. Det var många år sedan han senast rökte gräs men han var yngre då, och nu var han gammal. Det är nog bäst att vara lite full tänkte han och gick och hämtade en flaska vin som han hade i kylen. Jerker slog upp ett stort glas och svepte det i ett drag. Väntade en stund och drack sedan ett till på samma sätt och lutade sig sedan tillbaka i soffan och kände hur alkoholen tog tag i kopplingarna i huvudet och lugnade ner dem. Till slut när han kände berusningen komma på allvar så tog han upp cigaretten och satte den i munnen och tände på. Drog två bloss och höll röken inne så länge han kunde och andades sedan ut.
”Herrejävlar!” sade han högt när gräset fick fäste och han stirrade rakt framför sig och det såg ut som om rummet han satt i blev större. Jerkers händer kändes som två blodfyllda klubbor och det susade i hans öron. Han kunde inte röra sig utan satt i soffan med rak rygg och väntade på att det skulle lägga sig en aning men det blev bara värre. Han försökte andas lugnt för att få hjärtat att stilla sig och han drack mera vin och till slut så landade han en aning och istället för att vara rädd, vilket han varit, så infann sig ett välbehag. Jerker reste sig upp och började vanka runt i rummet. Lyfte på fötterna som om han gick i högt gräs och han skrattade okontrollerat när han insåg vad han höll på med. Han gick på toaletten och såg sig själv i spegeln och knallröda ögonvitor lyste emot honom som stoppljus och han kände knappt igen sig själv. Konturerna på ansiktet hade flutit ut och han såg ut som en akvarellmålning i regn tyckte han. När han log så såg han än mer grotesk ut och han kunde inte göra annat än att skratta.
Jerker gick ut i vardagsrummet och satte på en platta med Pink Floyd för det var så det skulle vara tänkte han, men insåg efter de första inledande takterna att det var helt fel. Han bytte till Oasis liveplatta och det slog an rätt sträng i hans kropp så han satte på sig sina solglasögon och gick ut och tog sig på baksidan och seglade iväg till tonerna av ”Some Might Say”. När han slöt sina ögon så kändes det som om han var på konserten, stod i publikhavet och var tjugo år gammal och underbar och oövervinnerlig. Och plötsligt så hade han återigen tre fjärdedelar kvar.
Han vaknade av att han frös. Solen hade nästan gått ner och när han slog upp sina ögon så var förvirringen där, som en gammal vän som han inte sett på länge. Han satt mitt emot honom och log och sade, ”vet du var du är Jerker?”. ”Inte en aning”, sade Jerker och såg sig omkring och sakta, sakta kom världen tillbaka. ”Det var en skaplig resa du var ute på”, sade förvirringen. ”Den trippen var du inte beredd på va?” Jerker flinade och skakade på huvudet. ”Nej fy fan, det var jävligt skrämmande till en början med sedan blev det bättre.” Han tittade ingående på förvirringen som satt framför honom med korslagda ben. ”Det var längesedan vi sågs du?” Sade Jerker sedan. ”Säkert trettio år”, sade förvirringen. ”Men det verkar som om vi kommer att ses oftare nu för tiden”, sade han och nickade in mot vardagsrumsbordet där påsarna med gräs låg. Jerker skrattade till. ”Ja tydligen”, sade han. ”Jag funderar på att ta en tripp till faktiskt. Kvällen är ung och jag har ju halva ciggen kvar.” Han reste sig mödosamt upp ur solstolen. ”Är du kvar när jag kommer tillbaka?” Högst troligt”, sade förvirringen och upplöstes sedan i sensommarkvällens vindar och försvann.
Jerkers sista fjärdedel föreföll bli en munter historia. Allt som han företog sig fick ett skimmer som det inte haft förut och även de mest vardagliga göromål blev roliga. Att diska till exempel var en fröjd. Detta att glas och tallrikar var gnistrande rena när de stod i diskstället fyllde Jerker med glädje och han kunde stå i flera minuter och stirra på bubblorna i diskhon. Hur de förändrades i färg och form och ibland briserade var fascinerande tyckte Jerker. De fisketurer som han tidigare tyckt varit så påfrestande vad det gällde fraktandet av båt till vatten blev plötsligt till ett nöje. För att inte tala om njutningen han upplevde av att sitta i båten med spöet riggat, några kalla pilsner i kylväskan och ett antal specialcigaretter i etuiet av silver som han köpt på Myrorna för en billig penning. Till och med en så trivial sysselsättning som att gå och handla blev till en fest.
Och när det gått ett år så återstod fortfarande två påsar lyckogräs som Jerker kallade det. Förvirringen hade nu flyttat in i Jerkers lilla hus och de kom bra överens. Han var alltid vid hans sida och Johnny hade till slut hört av sig. Han var således inte död konstig nog utan hade flyttat till Skåne och hade träffat en kvinna som han mådde bra tillsammans med och stackars Johnny hade fått välja mellan henne och kaliforniskt gräs berättade han i brevet som han skrev till Jerker. Men det var det värt tyckte han och love is all you need avslutade han brevet med och i ett PS. så tillade han att de frön han hade kvar hade han skickat till Jerker och innan DS. så skrev han att det inte kunde bli tal om någon mer leverans. ”Love is all you need”, mumlade Jerker för sig själv. Fan trot, tänkte han sedan. Kärleken är en nyckfull partner.
Han vände sig till förvirringen som satt i soffan. ”Eller hur, visst är kärleken en opålitlig partner?” sade han. ”Ingenting att ha Jerker”, sade en okoncentrerad förvirring. ”Kärlek är bara skit och alla kvinnor är horor förresten.” Den, förvirringen, lutade sig tillbaka i soffan och slöt sina ögon sinnligt. ”Det är i alla fall min erfarenhet”, mumlade den tyst och mer för sig själv än någon annan. ”Jerker skrattade högt. ”Är alla kvinnor horor? Vad har du fått det ifrån?” Förvirringen satte sig upp i soffan och stirrade på Jerker. ”Sluta upp med att larva dig Jerker”, sade den med skärpa. ”Du vet mycket väl vad jag menar.” Och det visste ju Jerker, men han ville inte tänka på det just nu så han bad förvirringen att hålla käften.
Brev, tänkte han sedan. Vem fan skriver brev nu för tiden? Johnny tydligen och hans pappa när han levde. Han skrev långa ibland osammanhängande brev som gav Jerker dåligt samvete och handstilen var vacker men ibland oläslig. Jerker satte sig i soffan bredvid den nu något förnärmade förvirringen och läste igenom brevet från Johnny en gång till och försökte känna in sinnesstämningen han haft när han skrev. Och långt bakom texten, djupt in ibland bokstäverna så gick det att förnimma en rädsla tyckte Jerker. En rädsla över att inte våga säga vad han tyckte eller kände till sitt hjärtas dam och som tog sig uttryck i ett avståndstagande från det som i hela hans liv varit, om inte viktigt, så påtagligt. Jerker suckade över den flathet, ansåg han, som fanns hos alla människor. Att det skulle vara så svårt att vara ärlig och säga vad du tänkte istället för att gå och hymla och kritisera i förtäckta ordalag och trycka tillbaka det du egentligen kände. Och han var säker på att förhållandet som Johnny gett sig in i var dömt att misslyckas. Inte för ett ögonblick trodde han att hans hobbyknarkare till kamrat skulle kunna ge upp det han alltid pysslat med. Det skulle förstås fungera ett tag medan kärleken var varm men när den kallnade, som den alltid gjorde enligt Jerker, så skulle de bräckliga kärleksväggarna rasa ihop som ett korthus. Han lade sig ner i soffan och somnade och drömde om en hund som sprang i en strandkant. Dess tassar skvätte upp vatten och tungan hängde lång och lycklig ur hundens mun.
En vårdag många år senare så hade Jerkers sista fjärdedel kommit till ett slut. Det var i april och vårfåglarna tävlade om vem som kunde låta mest i skogarna runt den lilla sjön där Jerker brukade promenera. Gäddorna lekte i sjön och tumlade runt i det grunda vattnet och det seglade en ormvråk högt i skyn och jamade som en katt. Rådjur stod i strandkanten och drack vatten och en grävling plöjde fram i det höga gräset på jakt efter sork och möss.
Jerker satt hemma i sin solstol i vårsolen och rökte en av sina lyckocigaretter. Det skulle bli hans sista, men det visste han inte ännu och han njöt av ruset och förvirringen satt vida hans sida. Han hade solglasögon på och hans hår var lite för långt för hans ålder och det var gråsprängt men tjockt och fylligt. Det var varmt i solskenet och han knäppte upp sin jacka och tog några djupa klunkar ur ölglaset som stod på bordet. Han mådde osedvanligt bra.
Men skymningen var på väg. Jerkers egna personliga skymning. Den kom från öster och segade sig fram över landskapet som en mörk skugga, som om någon målade svart med en gigantiskt bred pensel över jorden och den var osynlig för alla utom för dem som den var avsedd för. En del såg den komma och hade anat den i en lång tid. För andra kom skymningen hastigt och slog ner som en uggla tar en sork om natten, tyst och obevekligt. För Jerker handlade det om det sistnämnda. Dödens uggla slog sina klor i honom där han satt och blossade på sin cigarett och det var ingenting dramatiskt med det hela. Inga ljus i några tunnlar syntes. Ingen pärleport som skimrande slog upp dörrarna och släppte in honom. Inget himmelrike heller för den delen utan Jerker somnade helt enkelt in. Tappade cigaretten som föll till marken och förvirringen försvann för gott och en stillhet lade sig över baksidan på huset där Jerker satt. Fåglarna nyanserade sina strofer en aning och vinden höll sig lite lugnare. Det var som om tiden stannade upp för några ögonblick. Liksom för att understryka att något hänt. Och det som hade skett var det som sker alla förr eller senare. Den sista fjärdedelen tar slut. Sista sidan vänds och boken läggs ihop. Den avslutande sucken dras och sedan var det bra med det.
Och det slutade relativt vacker ändå. En någorlunda tillfreds man tar farväl av jordelivet sittandes i en solstol med en kall öl på bordet framför sig och en halvrökt marijuanacigarett på marken nedanför honom. Och solen gick ner den här dagen också, och upp nästa, och inget hade egentligen förändrats på jorden på grund av Jerkers frånfälle.
Och inget annat var väl att förvänta.