En drömresa

Nicke körde, Robert satt bredvid och hans fru och Maja, en väninna, satt i baksätet, och längst bak, eftersom det var en minibuss satt tvillingarna Joel och Edvin. Det var förvirrat i bussen, liksom suddigt, som om någon blåst ut rök i kupén och rösterna lät som sordinerade. Nicke var stressad, han hade kört fel fyra gånger nu och det spelade ingen roll hur många gånger han studerade kartan, han hamnade alltid på fel avtagsväg och målet de hade, en affär som sålde begagnade saker, föreföll alltmer avlägsen ju längre de körde. Maja, väninnan, brydde sig föga, hon satt med sin vinbox i knäet och för varje gång som hon slog upp ett nytt glas så sa hon skrattande, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Frun, Ulla, var förbannad mest hela tiden för att det inte fanns några skyltar som visade vägen. Robert var tyst, för det var så han var, och tänkte bara på vad han skulle köpa när de väl kom fram, om de nu gjorde det. Tvillingarna i baksätet ropade hela tiden att de ville bada och att det var varmt i bilen.

Landskapet de körde omkring i var platt som en pannkaka och låg nära havet och när kameran panorerade ut, för det gjorde den, så kunde du se hur branta klipporna var som stupade ner i havet. Deras väg var bred men från den slingrade sig otaliga småvägar som alla ledde mot havet och Nicke körde fort och gav upp kartläsandet och svängde gång efter annan in på första bästa väg som dök upp, vände när det visade sig att det var fel och svor så det osade och det gick får och betade innanför stängsel som aldrig tycktes ta slut och Maja skrattade och drack och sa, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Till Majken Niklas Ulrika och Johan och Erik…. En dröm jag hade igår…

Gammal som gatan

Han såg sin spegelbild i vattenytan på den lilla sjön högt uppe på det stora berget, och tillbaka stirrade en gammal förvrängd gubbe med suddiga konturer. Det slet och drog i ansiktet när vattnet rörde sig och han såg ut som en målning av Picasso ena sekunden och relativt normal i den andra. Han var där han var för att fiska, flugfiska och han band sina egna flugor och spöet var gjort av bambu och han var en snobb i det avseendet. Han hade gått uppför fjällets brant, och det tog fyra timmar, i detta förbannade Norge som han under vägen upp kom att hata innerligt för dess branta stigar, och för dess stickande flygfän av alla de slag som for runt hans huvud och kröp in under hans kläder. Men nu älskade han landet där han stod vid kanten av detta trolska vatten och han såg trollsländor som likt bombplan svävade fram tätt över den krusiga och ibland spegelblanka ytan och han såg och hörde sörplande från fiskar som vakade och sög i sig en mindre sorts sländor som i oförstånd tagit en paus på ytspänningen.

Han satte sig ner och studerade ett exemplar av dessa flygfän och han letade i sin fluglåda och hittade en som liknade den verkliga uppenbarelsen Men innan han satte igång fiskafänget så slog han läger. Reste sitt tält, ett litet tvåmans som en kupol och som var lätt och behändigt att montera. Lade in sitt liggunderlag och sovsäck. Gick ut och samlade stenar och byggde en eldstad samt tände en eld i avsikt hålla borta mygg och knott. Det fungerade inte. Klockan var nu närmare sju på kvällen och solen var fortfarande uppe som den nästan alltid var på de här breddgraderna, men det kändes en aning svalare och han riggade sitt spö och gick ner till strandkanten i sjöstövlar och hela utrustningen. Mannen vadade ut till lårhöjd och började svinga sitt spö. Linan ritade svepande mönster i den klara luften och den utvalda flugan gjorde så småningom en buklandning alldeles intill ett vak. Fiskaren väntade och skärpte blicken och plötsligt så öppnade sig ett litet hål i ytan och flugan sögs ner i en hungrig fiskmun och så satt den fast på kroken. En kort kamp senare så landade han en fin röding på strax över kilot. Middagen var räddad, eller supén snarare tänkte han när han såg på klockan.

Den gråhårige, snaggade, mannen hette Robert och var från Sverige och Vallentuna utanför Stockholm men hade sitt ursprung i Västmanland och Dalarna. Han var gammal, egentligen alldeles för till åren kommen för att ge sig ut på sådana här strapatser som att klättra i berg för att komma till en fiskeplats, men han hade känt att det var nu eller aldrig och han hade gett sig av. Fylld av förväntan och äventyrslusta och även fast knäna knakade som fjädringen på en gammal vagn så tog han sig fram. Sakta men säkert och noggrann med var han satte sina fötter var han, och svetten rann som rännilar ner över hans ansikte och på ryggen och han svor men kände att han orkade och han tog sig fram och det fanns en glädje i detta.

Robert hade ätit nu och låg på rygg och tittade på molnen som seglade fram över himlen. Han hade öppnat en flaska vin som han druckit hälften av redan och han ville ha mer. Det ville han alltid. Det var så med hans drickande, att han aldrig ville sluta, och det var tur att hans moral och självinsikt var på en så hög nivå att han förmådde sig till att sluta innan det bar iväg allt för mycket. Trots att han befann sig långt ifrån civilisationen och vakande ögon från sin närmaste omgivning och han egentligen skulle kunna göra som han ville så låg Luthers skugga över honom och han hukade sig och ställde ifrån sig glaset och satte korken i flaskan. För att i samma sekund öppna den igen och ställa frågan till sig själv, ”vad håller du på med egentligen?” Han svarade att han inte visste, ryckte på axlarna och slog upp ett glas till. Det var kanske dags att släppa taget nu tänkte han. Lossa på greppet om de strama tyglarna och släppa fyllesvinet löst. Som det var förr i tiden. Det pirrade till i magen och den känslan kände han igen, visste vad den innebar. Han reste sig upp och tog med sig sitt spö och några flugor för en promenad mer än en fiskesejour. Sin kikare hängde han runt halsen och började gå utmed strandkanten. Det var obeskrivligt vackert, en lätt dimma låg som en sidenslöja över vattnet och solen stod lågt och ljuset var magiskt. Den lilla sjön låg spegelblank och sländorna dansade sin mystiska dans, upp och ner, upp och ner, som dansande dervischer och när någon av de långvingade individerna landade på vattenytan så tog det inte lång stund innan den slukades av de lurande monstren i den svarta vätan. Robert stannade och provade några kast, fick genast hugg och tog upp ännu en röding, som han släppte tillbaka då han inte hade sin fiskekorg med sig. Den får växa till sig tänkte han och satte sig på en sten och tände en cigarett. Visserligen så hade han slutat för många år sedan men han unnade sig en cigarett då och då vid sådana här tillfällen och det var underligt att det alltid smakade så gott. Det spelade ingen roll hur länge han hållit upp med rökandet. Varje gång han tände en av sina eviga Marlboro så njöt han och nikotinkicken gjorde honom säll. Det kanske var dags att börja på riktigt igen funderade han. Det var ju inte så många år han hade kvar på jorden så varför inte ta steget fullt med både cigaretter och alkohol. Han skulle säkert kunna hålla det under kontroll ljög han för sig själv. Och visste innerst inne att han gjorde just det, ljög som en häst travade.

Han hörde ljud på andra sidan sjön och höjde sin kikare. Och till sin förtret så såg han två människor, en kvinna och en man, som var i färd med att slå upp ett tält, större än hans, med ett förtält och han tänkte att det måste ha varit ansträngande att frakta den boningen uppför fjället. Robert svor stilla över att hans dröm om att vara för sig själv i naturens sköte kommit på obestånd och han hoppades att de inte skulle stanna länge. Han suckade djupt och tänkte att det naturligtvis hade varit en fåfäng dröm. Det här vattnet var beskrivet i tidningar på och på nätet och att han skulle få vara själv var naturligtvis dumt att tro. Icke desto mindre så kändes det surt och hans frihetskänsla fick sig en kraftig törn. Robert blev helt enkelt förbannad, gick hem till sitt tält och började dricka ”Jag ska ta mig fan se till så de försvinner härifrån”, tänkte han när alkoholen började kicka in. ”De ska få ångra att de kom hit och störde.” Han gick ner och satte sig vid strandkanten och funderade och blev surare och surare. Han kände det som om det var hans sjö, hans tid här och han hade kämpat för att komma hit till stillheten och upplevelsen och ingen skulle förstöra detta och han blev fullare och bestämde sig för att rekognosera vad det var för typer som skändade hans heliga plats och han gav sig ut i den ljusa sommarnatten. Klockan var två.

Robert smög som en ande i den låga vegetationen intill vattnet. Det var varmt tyckte han och han svetten rann och om det var alkoholen som öppnade porerna eller om det verkligen var så varmt tänkte han inte på. Han kände sig som en kommandosoldat på uppdrag men det var längre runt sjön än han uppskattat och han började tappa fokus när han blev trött och spriten började gå ur kroppen. Men det var försent att avbryta nu tänkte han, uppdraget måste slutföras och till slut så befann han sig bara tio meter från tältet. Det var tyst, de två verkade sova och han hade inte en aning om vad han skulle göra nu. Han lutade sig mot en sten och slöt ögonen för att fundera och somnade naturligtvis.

Han vaknade av att någon ruskade hans axel och han slog upp ögonen och stirrade in i ett par blåa ögon som satt tätt ihop på en kvinna som var blond och hade pageklippt hår. Hon såg arg och lite rädd ut men var söt och hade någon slags pyjamas på sig och när hon stod framåtlutad som hon gjorde så såg han, när han sänkte blicken, hennes bröst. Och det var visserligen trevligt, men ännu trevligare om förutsättningarna varit annorlunda, och Robert trettio år yngre. Nu glodde han alltså på ett par vackra bröst och hörde knappt när hon lågt sade. ”Vad i helvete gör du här?” Roberts huvud dunkade där han satt i solen lutad mot sin stenbumling och det tog några sekunder innan han kom ihåg varför han var där han var, och ytterligare tid innan han kunde komma på ett bra svar. ”Jag gick vilse igår kväll”, sade han och kisade mot solen. ”Och så såg jag ett tält och tänkte att jag skulle sätta mig här och vänta på att ni vaknade”, ljög han och försökte se trovärdig ut. Damen, som var i trettiofemårsåldern trodde han, reste sig upp och såg misstänksamt på honom. ”Du luktar sprit”, sade hon. Robert flinade. ”Ja det var väl därför jag gick vilse antar jag”, sade han. ”Men jag fattar var jag är nu när det är ljust. Jag har mitt tält på andra sidan sjön”, flinade han och pekade. ”Hur fan kunde jag gå så fel?” Han skrattade till nervöst. Den blonda damen tittade skeptiskt på honom och sade, ”det är ljust dygnet runt här.” Robert reste sig mödosamt upp, rätade på ryggen och sade tyst, ”mhm, det är bara i min hjärna som det är mörkt, det blir det när jag dricker.” Och när han sade det så insåg han att det var sant. Hon tittade medlidsamt på honom. ”Du kanske inte skulle göra det då.” ”Vadå?” Frågade han dumt för han visste ju svaret. Hon började gå mot sitt tält. ”Dricka förstås”, sade hon över axeln.”

Precis innan hon skull dra ner dragkedjan till tältet så öppnades det inifrån och ut klev en manhaftig kvinna med ett hår som ett yrväder och armar som en flottare med färg och med en rörlig byst som stod i alla väderstreck under en gul, stor T-shirt. Alltså ingen man som Robert kvällen innan trott att det var. ”Godmorgon älskling”, sade den blonda och kysste den bastanta kvinnan på munnen. ”Vi har fått besök inatt.” Den stora kvinnan glodde på Robert och morrade rentav, ”Vad fan har han här att göra?” Hon såg vrång ut. ”Ja han säger att han gick vilse för att han var full, han bor på andra sidan sjön”, sade den blonda sarkastiskt. ”Jag vet inte vad jag ska tro, men han luktar sprit och han verkar snäll så jag antar att han talar sanning.” Hon log nu.

Robert tittade försiktigt på det omaka paret som nu stod och höll varandra om axlarna och skärskådade honom. Hon den stora verkade farlig och lite aggressiv, tänkte han. Men den blonda är ju både söt och snäll och vad hon ser i den där ohyggliga skapelsen som hon håller om begriper jag bara inte. Han skakade lätt på huvudet åt situationen och gjorde sig beredd att gå hem till sitt. ”Vill du ha frukost?” Frågade den manhaftiga när han reste sig upp och hon såg plötsligt väldigt snäll ut. ”Du ser ut som om du behöver det. Svart kaffe och hembakt rågbröd med ost, kan det vara något?” Det lät som musik i Roberts öron och han fann att han var väldigt hungrig och de tankar han haft kvällen innan försvann och han såg istället möjligheter till en trivsam samvaro med två lesbiska kvinnor. Han kände sig på något sätt stor som så lättvindigt accepterade att de var just det, vilket i sig var idiotiskt eftersom i den bästa av världar så skulle han inte ens ha reagerat på att de var avvikande, vilket han innerst inne tyckte att de var, utan istället sett dem som medmänniskor utan etikett och stämpel. De åt en trevlig frukost tillsammans och utbytte fiskeerfarenheter och det visade sig att dessa två kvinnor var långt mer avancerade än vad Robert var vad det gällde fiskeresor. De hade varit över i stort sett hela världen och även, vilket var Roberts våta dröm, fiskat blue marlin på Key West. De visade bilder både på fångster och på hur de festade loss på Sloppy Joes bar, som egentligen var en turistfälla och långt ifrån det dryckeshål som Hemingway bevistade en gång, men Robert kände sig avundsjuk trots detta. För han insåg att han aldrig skulle få uppleva vad de varit med om. Det var försent, han var gammal som gatan och skulle snart dö kändes det som. Han uttryckte sin besvikelse och sina tankar för dessa kvinnor och de sa som alla andra, att du aldrig skulle säga aldrig och att det alltid fanns tid för det som du verkligen ville. Det handlade om att lägga manken till sade de och sedan kom förstås det klassiska uttrycket att ålder är bara en siffra. Robert visste att så inte var fallet. Ålder är orörlighet, trötthet, impotens och förstorad prostata och en till viss del saknad av det som var en gång. Det var inte så att han skulle vilja leva om sitt liv, nej det handlade mer om att han tyckte att de här sista åren han hade kvar kändes meningslösa och han led av att inte orka men främst av att han tappat motivationen till att finnas till. Som att han var försumbar, både för sig själv och andra. Han hade verkligen fått ta sig i kragen för att komma iväg på den här resan och in i det sista hade han tvekat. Tänkt som om att det inte var värt besväret, att det var skönare att gå hemma och påta i trädgården, sitta i soffan och glo på teve, att låta dagarna gå och komma som de ville. Men nu när han var här så kändes det bra, och han var glad över att det var på det sättet och han bestämde sig för att inte dricka mer. Det gjorde honom bara än mer deprimerad och han vill inte vara det. Han ville göra det bästa av det som han hade framför sig och han kände sig glad plötsligt över att han träffat dessa två faktiskt behagliga människor trots att de var lesbiska, tänkte han med glimten i ögat.

Astrid och Helena hette de två och Helena var den söta. De kom från Värmland och deras dialekt var som att lyssna på ett rallyreferat på teve eller radio. De hade levt tillsammans i tio år, var fyrtio och fyrtiofem år gamla, Astrid var förvånansvärt nog yngst. Bodde och arbetade i Värmland, båda inom sjukvården och de älskade att fiska och möttes i Älvkarleby under det årliga laxfisket och de hade varit oskiljaktiga sedan dess. Robert fick sig till livs deras liv tillsammans med frukosten och han hade lärt sig att lyssna. Han var bra på det nu. Det hade inte varit så förr om åren då han istället för att lyssna på vad den andra hade att säga förberedde sin nästa kommentar, vilket gjorde att han alltid hamnade i dispyt. Men nu var han som sagt en lyssnare av rang och människor tyckte bättre om honom som sådan. Så han satt tyst och leende och lyssnade på deras livs historia och ju mer de berättade desto mer kom han att tycka om dessa tu och när de föreslog att han skulle slå läger på deras sida av sjön istället så tackade han ja och känslan av att vilja vara ensam dog, och ersattes av en trängtan efter samvaro. Robert kände sig förunderligt tillfreds.

Under en vecka så fiskade de tillsammans. Lagade mat tillsammans. Badade nakna tillsammans och Robert fick uppleva två totalt oblyga kvinnor som inte skämdes för sin nakenhet, och till slut så skämdes inte han heller för sin slappa mage och något modesta penis. Inte för att någon av kvinnorna brydde sig om huruvida han var välutrustad eller inte men det kändes skönt att inte behöva fundera över sådant. Vissa kvällar kunde han höra hur kvinnorna förlustade sig i tältet, hans eget var uppslaget bara några meter ifrån deras, men det var längesedan han slutade bry sig om köttsliga begär så det bekom honom föga. Det hade funnits en tid då han var väldigt amorös, då hans fru levde, men när hon dog så försvann alla sådana tankar och han inträdde i gubbelivet med allt vad det innebar och han hade tänkt då, på den tiden, att det skulle kännas hemskt när lusten försvann. Men så blev det inte. Snarare så upplevde han en lättnad över att det var över, att inte längre behöva prestera, att slippa bejaka en manlighet som sakta, likt luft ur ett däck med pyspunka, pyste ur honom. Han kunde dock fortfarande känna ett visst pirr i vissa delar av kroppen när han såg Helenas nakna bröst och hennes ganska snygga rumpa gunga fram över gräsmattan där tälten stod, och det var ju ett friskhetstecken förstås, men det gick över när Astrid med sin inte lika behagfulla kropp gjorde entré. Han flinade och kunde fortfarande inte förstå vad Helena såg hos sin partner, men hon var ju snäll, och föreföll dyrka sin söta flickvän och sådant kan ju också vara attraktivt tänkte Robert.

Sista kvällen innan de for så hade de en liten avskedsfest och Robert gjorde avsteg från sitt löfte att inte dricka och de hade det mycket trevligt fram till det att Astrid och Helena i sitt rus började hångla. Då tyckte Robert att det fick vara nog och drog sig tillbaka till sitt tält och somnade som klubbad.

När han vaknade långt in på förmiddagen så hade de två damerna lämnat platsen och hans första tanke var besvikelse för att de inte tagit farväl, tills dess att han upptäckte en lapp fästad med häftstift på ett av de låga träden som växte intill platsen där deras tält stod. Robert tog ner lappen och läste att de försökt väcka honom, men att han varit som död och de uttryckte sin glädje över att ha träffat honom och de hade bifogat telefonnummer och adress i Värmland om han hade vägarna förbi. Robert kände sig varm inombords men trodde väl inte att han skulle komma till skott med en visit. Det var ju så oftast, att det var trevligt och otvunget på neutral mark och på semester, men nästan aldrig samma sak i efterhand, det var åtminstone hans erfarenhet och han mindes sin visit till Oslo när han var ung för att återse en flicka som han träffat på en resa. Det visade sig att det var ett fatalt misstag och de var som främlingar för varandra och han åkte hem igen med svansen mellan benen och svor att han aldrig skulle göra om det misstaget igen.

Robert tog av sig sina kläder och tog sig ett bad. Flöt som en gråsäl på rygg och studerade himlen som var blå med luddiga moln här och där. Det var varmt i luften, men vattnet var kallt så han var snart på land igen. Lade sig naken i solen och tänkte på hur det var, hur det skulle bli, och han kände att det inte var så illa när allt kom omkring. Det hade gjort honom gott att träffa de här, ja han kallade dem flickorna, för de var flickor för honom. De hade gett honom en ny syn på livet. Han visste inte riktigt hur det gått till, men att umgås med dem och skratta tillsammans med dem och att fiska sida vid sida och tävla om vem som tog den största fisken, vilket Robert gjorde, hade gjort honom gott och han hade känt sig yngre än vad han gjort på länge. Det kanske var så att det inte var dags att dö riktigt ännu, att det ännu fanns tid kvar innan maskarna skulle kalasa på hans kropp, eller snarare så att lågorna skulle slicka hans lekamen tills bara aska återstod. Att det fanns en del saker kvar att göra innan det var dags att mata duvorna från parkbänken vid strömmen. Det kändes så nu, och Robert var nöjd med att han kände på det sättet och han bestämde sig för att det var dags att åka hem.

Hem till vadå tänkte han sedan? Hem till den lilla lägenheten, ikeasofforna och ryamattan och det slitna vardagsrumsbordet och den eviga teven som alltid stod på, mer för sällskap än något annat. Men sängen i sovrummet var skön och hans kropp tog stryk av att ligga på ett liggunderlag, som visserligen var av den tjockare typen, men han hade ont i ryggen så han längtade efter resårmadrassen. Robert klädde på sig och gick ner för att fiska en stund och tog upp ännu en röding som han rensade och fyllde med kryddor, virade in den i folie och lade den i skuggan. Gjorde sedan upp en eld och när den började falna så lade han i fiskpaketet i glöden, vände det då och då och efter en halvtimme så åt han den tillsamman med pasta som han kokat på primusköket. Det smakade mycket bra och han tänkte på att det var nyttig mat för en gammal man men att han började tröttna på fiskdieten nu och längtade efter en rejäl köttbit, pommes frites och bearnaisesås, ett gott rödvin och en bra film på teve. Han fattade sitt beslut.

Efter att han packat ihop allting och monterat det som skulle monteras på ryggsäcken så började han sin långa färd nerför bergssidan ner mot där han parkerat bilen. Google mapps var verkligen en fantastisk uppfinning tänkte han där han gick med telefonen i handen som visade honom vägen. Lugnt och försiktigt gick han. Höll sig i de låga björkslyn som växte där, eller i vilka buskage som helst egentligen, han var ingen trädexpert, och det hade mindre betydelse vad det var han grabbade tag i bara det räddade honom från att falla handlöst nerför flinade han. Vådligt var det och hjärtat bankade av ansträngning och rädsla och mygg och knott var sända från helvetet för att plåga honom. Han vilade sig var femtionde meter, satt ner bland ormbunkar och fästingar och det var tunt med luft och han drack av sitt vatten som snart var slut och han kände sig yr i huvudet som ett barn på en karusell och det var som att ha sockervadd i skallen, dimmigt och kletigt och Robert var på gränsen till att svimma av.

Han lade sig ner och det snurrade i hans huvud och han mådde illa så han reste sig upp igen och då slog det till. Det svartnade för hans ögon och han föll handlöst ner utmed bergssidan, slog i en klippavsats, studsade ut en meter och fortsatte sitt fall till han till slut fastnade i en tall som växte ur en klippskreva och där hängde han, i ena bärremmen till ryggsäcken, hade fruktansvärt ont i höften där han slagit i och det var fortfarande femtio meter ner till plan mark. Robert var halvt medvetslös av både chock och smärta och det tog en lång stund innan han kunde förstå vilken prekär situation han befann sig i och när det väl gick upp för honom på riktigt så förstod han att hans sista stund mycket väl kunde vara kommen nu. Han försökte nå trädgrenen ovanför sig men så fort han sträckte sig det minsta så smärtade höften och låret och han tänkte att han hade brutit lårbenshalsen, och det vore ju fint grinade han. Ens klassisk fraktur för en man som var gammal som gatan. Det knakade i grenen han hängde från och han tänkte att just det var en fraktur som skulle ha mer fatala följder för honom än en bruten lårbenshals och därför gjorde han ett nytt försök att nå upp till tallgrenen och få tag för att kunna klättra in mot klippväggen och därefter förhoppningsvis ner till marken. Det gick inte.

Robert hängde där han hängde och han tänkte på sin hädangångna fru och på sina barn som var vuxna sedan länge och han tänkte på att han kunde ha varit en bättre far men också på att han varit en trogen och bra äkta man och på att hans fru älskat honom och att han älskat henne tillbaka. När hon dog så dog även en del av honom och han hade sår som aldrig skulle komma att läka. Han hade utsatt sina barn för en onödig smärta genom att skilja sig från deras mor när de var små och det var något som de aldrig hade förlåtit honom för även om de sade motsatsen. Och han tänkte på att om han skulle gjort det annorlunda om han hade vetat vad det skulle leda till? Han var övertygad om att så inte var fallet. Det han gjort hade han gjort för sin egen skull det rådde ingen tvekan om det men som det var då så hade han att välja på ett liv i olycka tillsammans med en kvinna som inte älskade honom, eller att vara med någon som gjorde det och inte var rädd för att leva tillsammans med en man som redan hade tre barn med en annan. Valet hade varit enkelt och han hade aldrig ångrat sig, inte för en sekund. De hade gift sig och hans barn hade varit med på bröllopsfotot och de hade sett glada ut och han hoppades att de inte farit alltför illa.

Robert lyfte blicken när han hörde hur knakandet i grenen tilltog och han såg hur den sakta höll på att brytas. Han blundade och knäppte sina händer och bad i desperation ”fader vår” så många gånger han hann. Sedan föll han. Och han föll, föll som en gråsten genom år av självförnekelse och självömkan. Föll genom eoner av rädsla och osäkerhet. Men han föll också genom obeskrivlig lycka och stolthet över sina barn och över det som han åstadkommit i sitt liv. Och han föll genom kärlek och tillit och genom en känsla av att äntligen ha hittat sin hemmahamn efter att ha kryssat som ett skepp i nöd över en rullande ocean av illvilja och utan nåd. Och han föll och föll och föll genom ljus och mörker, värme och kyla, tills han till slut landade hårt och obevekligt och slog skallen i en sten och allt ljus försvann.

Robert låg där sedan still och fridfullt på en gräsplätt mellan två stenblock och hans ögon var oseende men hans mun log. Som genom en slump så hade hans fiskespö landat i hans ena hand efter fallet. Det var visserligen brutet men det var det mesta i Roberts kropp också så det följde på något sätt ett gudomligt mönster. Och om du böjde dig riktigt nära Robert där han låg så kunde du se ett svagt skimmer av grönt runt hans kropp. Det var hans aura. Robert hade alltid haft en grön aura det hade hans schaman till vän sagt och nu kunde du se att hon hade haft rätt.

Det landade en Korp intill hans kropp. Det var hans fru. Det var tydligt. Hon var där för att hämta hem honom.

Den stora fågeln så skimrande svart satt intill kroppen och lade huvudet på sned, än hit och än dit. Liksom den pratade med mannen som låg där. Understundom så satt den alldeles still, till synes som om fågeln lyssnade. Den fortsatte sedan den tysta konversationen tills den till slut med kraft upphov sitt karakteristiska ljudhärmande läte: korp, korp, korp, och bredde ut sina breda, svarta vingar och svingade sig uppåt till uppvindar och framtidstro och lämnade kroppen som en gång varit en Robert kvar på marken.

Skalet av Robert, med ett brutet fiskespö i handen. Skalet av ett liv. Skalet på en man som varit med om det mesta. Skalet, som julklappspapper slängt i ett hörn i vilket det varit en vacker present inslagen. Och det vara bara ett skal, det som var värt något var nu någon annanstans och korpen högt uppe i det blåa med vita molntussar skrek ut sin glädje över att vara fri. Och det var Robert också.

Verkligen fri var han, för första gången i sitt liv.

Resan

Morgonen var tidig och dimman låg som ett duntäcke över den steniga heden. Det var kallt och olustigt och fuktigt och att ge sig ut tog emot. Lederna knakade när han tog sig ur sängen, speciellt knäna, de var som om vore de rostiga och orörliga, som styrlederna på en gammal folkvagn, och det tog sin tid innan de började fungera. Han satt vid frukostbordet och såg ut genom fönstret. Daggen glittrade i gräset i det bleka solljuset och en koltrast hoppade omkring och letade mask. Lade huvudet på sned, pejlade in avståndet och dök som en svart pil ner i gräset och drog upp en fet daggmask. Den gula näbben öppnade sig och svalde. Mums tänkte mannen vid bordet och tog en tugga av sin limpmacka med ost. Kaffet var starkt och gott, precis som han ville ha det och han kände hur kroppen började vakna till liv.

Han var tillbaka på den avlånga ön igen. Det var längesedan sist och då hade han varit här med sin far. Han mindes hur de bott i tält den första gången de var här för ännu längre sedan och hur det var så kallt på morgnarna att de var tvungna att knacka hål på en isskorpa på vattenhinken utanför tältet innan de kunde koka kaffe på det gamla klassiska primusköket som gick på fotogen. Han log åt minnet. Allt var förgängligt tänkte han sedan och han kände ett sting av saknad trots att det var flera år sedan hans far tog till himlarna och förenade sig med sina älskade fåglar. Han hoppades att hans pappa kunde se honom nu då han var en äldre man med grånat hår och skägg. Han skulle ha varit nöjd tänkte han, att han fortsatt att titta på fåglar. Även om han inte var lika inbiten som sin far så tyckte han att det var roligt. Inte på långt när så duktig som han, som kunde avgöra på ett pip eller två vilken art det rörde sig om, var han. Men han var bättre än de flesta  tyckte han nog. Hörseln hade varit problem för fadern på slutet, när han inte längre kunde höra fågelsången. Det hade varit sorgligt att se uppgivenheten i hans ansikte den sista gången de var här. De hade diskuterat hörapparat men det blev aldrig av. Mannen med det gråa skägget som satt vid fönstret och drack kaffe hoppades att han kunde höra nu i alla fall där han var. Han reste sig upp och hängde handkikaren runt halsen, tog sin tubdito på axeln och gick ut till bilen.

Nere vid hamnen, som skulle blivit en hamn, men som visade sig bli en kapital missräkning och istället blev ett fågelparadis, satt han och tänkte på hur det var en gång och på hur det blev och det var inga roliga saker att tänka på så han slutade med det och koncentrerade sig istället på de svartvita skärfläckorna som gick fram och åter i dyn och svepte med sina uppåtböjda, långa näbbar på jakt efter småkryp i det dyiga vattnet. Dessa vackra fåglar som hans far beskrivit som japanska tuschteckningar och så träffande det var tänkte han. Solen var varm och skön nu och morgondimman bortblåst av en skön vind från sydväst. Han kisade mot solen och fylldes av en sällsam känsla av att höra ihop med naturen. Att vara en del av det glittrande vattnet, de långsamt som i dans vajande vassarna och sävsångarens raspiga sång slog an en ton i hans själ och det var skönt att leva just nu där han på en bänk av trä upplevde våren. Och han önskade att han kunde flyga som tofsviporna som gjorde akrobatiska manövrar i luften, som konstflygare, och dofterna från havet förde med sig visioner om länder långt borta men han längtade inte bort. Istället var han nöjd med att vara där han var och han längtade efter sin fru som han lämnat. Ja, inte lämnat i den bemärkelsen att de skiljts åt för evigt, utan det var så att han gjort den här resan för att det var nödvändigt ansåg han. De var nästan aldrig ifrån varandra och att vara så långt bort från henne kändes ovant och ensamt och han undrade om det var värt det. Hon är sanningen och livet för mig och hon gjorde att han kände sig fri tänkte han. Livet innan henne kändes ibland meningslöst. Allt hade förändrats när han träffade den här kvinnan. Han hade färdats på en motorväg till helvetet och när hon en dag stod där vid sidan av vägen med tummen i vädret och frågade om hon fick följa med så hade han aldrig tvekat och hon fick honom att ta den avfart som han borde tagit för många år sedan.

Han lyfte blicken och följde med kikaren den bruna kärrhökens glidflykt över den guldgula vassen. Så vacker den var sade han högt till sig själv och han kom att tänka på sin bror som han inte träffat sedan han for till ett annat land, till sitt efterlängtade paradis, och han hoppades att han skulle finna vad han sökte. Mannen sänkte kikaren och funderade på varför han aldrig hade förstått sig på honom. Men det gjorde detsamma nu och visst saknade han honom ibland men han hade varit en spillra, en vilsen själ, när han for. Som ett pussel utan de bitar som skulle fullbordat motivet och det hade varit tusen tårar mellan dem när han reste, som regnvatten på en ruta, och han önskade hett att brodern skulle hitta sitt shang ri la. Att gräva där han stod hade aldrig varit något för hans bror och han hade tyckt synd om honom då, då han var kvar. Antagligen låg problemet med att de inte nådde fram till varandra i att han applicerade sina egna värderingar på honom och ville att brodern skulle tänka som han gjorde. Mannen förstod idag inte varför han envisats men det berodde på att han inte kunde acceptera det destruktiva liv som hans drömmande bror levde. Vilket säkert hade att göra med att han själv varit likadan en gång i tiden och nu såg tillbaka på det livet med en avsky som gränsade till förakt. Han visste inte ens om hans bror fortfarande levde. De hade ingen kontakt.

Han reste sig och gick över spången som ledde in i den glest bevuxna skogen på andra sidan hamnen. väl framme där så slog han sig ner i gräset på sitt liggunderlag och tog fram sitt medhavda kaffe och sina eviga limpmackor med messmör och ost. Efter att han ätit lade han sig ner i solen och somnade. Han drömde som vanligt om hunden som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna och vaknade utvilad och kokande varm efter två timmar. Han satte sig yrvaket upp, gnuggade sömnen ur ögonen och ägnade sig sedan en stund åt att lyssna på härmsångaren som satt i ett buskage bara några meter ifrån honom. Vilken storsångare den fågeln var. Vävde in alla skogens fåglar nästan i sin sång och med en stämma som överröstade till och med näktergalen. Han tog fram sin mobiltelefon, spelade in och skickade ljudfilen till sin fru som nästan genast svarade att hon tyckte om sången, och att hon älskade honom.

Den grånade mannen tänkte att han älskade henne tillbaka och skrev det och sände iväg meddelandet. Han plockade ihop sina saker och stoppade ner dem i ryggsäcken och började gå därifrån, hem till sin stuga som han hyrt i fyra dagar. Väl framme så lagade han lunch och åt den och gick efter ytterligare en stunds vila ut på den kalkplatå som kallades Alvaret. Där såg han en ängshök och kände sig glad över det, en ovanlig fågel som nästan enbart fanns på Öland och han stod länge och studerade den blå fågeln med sina svarta streck på undersidan av vingarna. Runt omkring honom på marken växte en orkidé som hette Adam och Eva som också var väldigt speciell, den växte i stort sett bara här och på ett fåtal andra platser på jorden, om han mindes rätt av vad hans växtkunnige släkting sagt. Han som var naturens McGyver och mannen kom ihåg när de var här en gång tillsammans och det blåste halv storm och de tog skydd bakom en stenmur och hur den multibegåvade släktingen inom fem minuter hade kokat upp vatten, gjort kaffe, och brett smörgåsar och skurit upp skinka med sin kommandokniv. Allt var fascinerande och det faktum att han var en av de snällaste och mest ödmjuka människor han någonsin mött gjorde att minnena han hade av den resan stod i ett särskilt skimmer. Dessutom så var han ytterligt vänlig mot hans far vilket gjorde att den här mannen tyckte mycket om sin släkting. Han böjde sig ner och tog ett foto av den rara blomman som även det fick gå genom cyberrymden till frun tillsammans med en förklaring om vad det var för något. Han kände sig välvilligt inställd till livet nu, härute under himlarna, och det var så här människan var ämnad att leva tänkte han.

Nu kände han sig lite trött igen, han var ofta det nu för tiden, så han bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner på rygg och tittade på de framrusande molnen. Han hörde ljungpiparens klagande vissling och han visste var de fanns. Senare tänkte han ta sig en tur till det vatten där de bodde längre ut på Alvaret men nu ville han vila sig. Det kändes bra att göra det, att kunna rå sin egen tid och inte behöva känna sig stressad att ta sig hem för att laga mat till sina tonåringar som ofta var fallet var när han gjorde sina exkursioner på hemmaplan oavsett om det gällde fågelskådning eller fiske, och när han tänkte på dem så saknade han sina söner. Mannen på liggunderlaget var en hemkär man och han var glad åt att få åka hem imorgon. Den här resan hade varit bra för honom. Han hade behövt lite tid för sig själv för att få ordning på sina tankar men nu ville han hem och han såg fram emot bilresan. Att köra bil var för honom en njutning, ju längre desto bättre. Det var en frihetskänsla att få ligga på vägen och att få vara på väg någonstans. Att flyga var för honom inte att resa på riktigt. Att kliva in i ett flygplan och sedan tre timmar senare vara på en plats flera hundra mil ifrån den han for ifrån lämnade alltid en känsla av tomhet i honom. Att vandra, cykla eller att köra bil och känna att resan var värd något och inte bara målet var något han föredrog. Han reste sig upp och bestämde sig för att redan nu gå ner till den lilla vätan där han visste att de vackra ljungpiparna fanns. Det var bara här på Öland, på våren, som du kunde se de svartvita dräkterna, sedan flyttade de långt norrut och när de återvände så hade tappat sin stiliga kostym och såg vardagliga ut. När han kom fram så riggade han sin kamera till tubkikaren och tog några riktigt bra bilder som återigen frun fick ta del av, och även Facebook faktiskt.

Mannen med det gråa skägget gick nu hem och vädret slog om och gråa skyar kom in från öster och vinden friskade i och det blev kallare och så kom regnet. Himlen öppnade sig och han blev blöt ända in på kroppen och frös så han skakade. Han hängde upp sina kläder på en torkställning framför den öppna spisen, tände en brasa och klädde sig i mjukiskläder, bryggde mer kaffe och satte sig framför elden tills han blev varm igen. Då lagade han middag och åt med god aptit. Tittade på klockan och såg att hon var över nio på kvällen. Kläderna var någorlunda torra nu och han packade sin väska och gjorde allt klart för hemfärd på morgonen. När han gick och lade sig var klockan över tio och han somnade relativt snabbt för att vara den han var.

På morgonen städade han, åt frukost och bar ut sakerna i bilen. Låste dörren när han var klar och placerade nyckeln i det hemliga nyckelskåpet med kod. Sedan satte han sig i bilen, ställde in GPS,en och såg att resan hem skulle ta sex timmar. Han lät blicken svepa över Alvaret en sista gång och började sedan sin långa resa hem. När han passerade bron så återvände den svindlande känsla han haft när han kom och han såg ut över havet och tänkte att det varit en bra resa. Han sade hejdå till sin far eftersom han trodde att det var där på ön han fanns i någon slag metafysisk uppenbarelse. När han svängde av och kom in på E20 så kände han sig lycklig. Dels därför att han varit där han varit och dels för att hans själ var i balans. Han ringde till sin fru som var glad över att han var på väg hem.

Det hade varit en bra resa. Den demon som han alltid hade i sig och som såg till att han aldrig riktigt kunde slappna av hade hållit sig på sin kant och han hoppades att det skulle bli så i fortsättningen också. Han visste dock att det var ett fåfängt hopp men han njöt av att det var så nu och han var beredd att slåss när den onde återvände.

Mannen bakom ratten valde musik och bestämde sig för Jeff Lynne,s Armchair Theatre som var, ansåg han, en av världens bästa plattor. ”I`m blown away, like a boat out on the ocean.” Sjöng han och tänkte på sin fru.

Det skulle bli skönt att komma hem.

In i ljuset.

Tåget rullade in på stationen och det fanns fortfarande lite ljus kvar av det som funnits under dagen. Det hade varit varmt och tåget hade stått stilla i två timmar mitt ute på ett slättlandskap vid tolvtiden  av okänd anledning och solen hade varit obeveklig och det hade sprungit barn vid sidan av vagnarna med vattenflaskor till försäljning. Han hade inte köpt något, han visste av tidigare erfarenhet att du skulle bli sjuk om du drack av det de sålde. Han drack vin istället, och blev full. Konduktören hade inget att säga honom när han på engelska frågade om anledningen till stoppet. Jo han hade en massa saker att förtälja på obegriplig franska och konduktören hade varit irriterad och länge och noggrant synat hans biljetter. Trots att han som reste hade läst franska i skolan i fem år så kunde han bara säga två eller tre meningar på språket, och det var fraser ur skolboken som handlade om var Monsieur Duval var någonstans, och att han var i badrummet. Samt var Pierre och Monique höll hus, och det visade sig att de var på place de la Victor Hugo. Inga meningar som var särskilt användbara i verkliga livet men han brukade köra dem när någon frågade om han kunde franska. Det var inte så långt ifrån att han använde dem när den vresiga konduktören började lägga ut texten, men han hade hejdat sig i sista stund och det var nog tur det hade han tänkt och drack istället djupt ur flaskan.

Han hade somnat sedan och vaknat med en dunkande huvudvärk. Rödvin i stekande sol och värme var inte att rekommendera och det hade känts som han skulle kräkas och inget vatten hade han. Hela kroppen hade skakat och det var som om han hade feber. Klockan var då fem på eftermiddagen och det återstod två timmar innan de skulle komma fram till Nice, och då hade han räknat med förseningen. Han hade stapplat ut i korridoren och fick till slut tag på den skärmmössebeprydde gentlemannen och lyckades med gester och något enstaka ord här och där på franska förklara att han var våldsamt törstig och det var säkert som amen i kyrkan att han skulle han dö om han inte fick vatten. Tågsoldaten hade flinat till slut åt hans tafatta försök och sade till honom att vänta. Efter fem evighetslånga minuter så kom han tillbaka med en flaska vatten, en en och en halvliters flaska med mineralvatten och att det var äkta vara visade plastplomberingen på korken. Han ville ha tjugo franc hade han sagt och höll för tydlighetens skulle upp tio fingrar två gånger. Den törstige skulle gladeligen gett hundra och halade snabbt upp två tiofrancssedlar som konduktören hastigt nappade åt sig. Väl tillbaka i sin kupé så drack han nästan upp allt vatten i ett svep och det kändes som om någon lyfte ett draperi som hängt framför hans ögon och han började se klart igen. 

Resenären klev av tåget på svaga ben. Nice, där hade han varit förut och att säga att han kände igen sig var en kraftig överdrift då det var åtminstone tio år sedan han sist stod på den här perrongen. Det kändes fortfarande som om han hade feber då han svettades och frös om vartannat och han behövde någonstans att sova. När han var här förra gången så fanns en hotellförmedlingsfirma alldeles intill stationen och han hade vaga aningar om var den låg. Till hans glädje så fanns den kvar där han hade trott att den skulle finnas och han gick in och tack och lov så talade kvinnan bakom disken engelska. Han förklarade vad han var ute efter, ett billigt hotellrum för två nätter, och hon, en parant kvinna på några och fyrtio i knytblus och röda läppar gav honom en adress och en karta och han gav sig ut i skymningen med sin ryggsäck på ryggen och med ett dunkande huvud och det doftade storstad och smuts och gatorna var fyllda av folk på väg mot restauranger och kvällsliga nöjen ety det var lördag kväll men han såg dem inte. Fokus låg på att hitta hotellet. Kartan ledde honom bort från de fina gatorna in till stadens baksida med trånga gator och prång och han såg en råtta stor som en katt och till slut så stod han framför hotellets port. Det var en varm kväll och han svettades som sagt, och frös. Hans T-shirt och shorts var smutsiga efter den långa resan och han luktade inte gott. På något sätt så passade han in i den här miljön. Brisen som svepte fram genom gatorna luktade hav och bensin och sopor och han såg en svart man med gula ögonvitor som stirrade på honom från bara några meter bort. Mannen med ryggsäcken blev rädd och skyndade sig in genom dörren och stod sedan i en förvånansvärt prydlig hotellfoajé med palmer i stora krukor här och var och en snygg orientalisk matta på golvet. Trädisken var gjord av ett mörkt träslag och det stod en vinklad, inplastad skylt som hälsade dig välkommen på fyra språk. Mannen bakom hotell disken var också svart men såg vänlig ut och han log brett och sade något på franska som han, gästen, inte förstod så han svarade på engelska att han inte talade franska. Hotellportieren svarade då på bruten dito att han var glad över att just han som stod framför honom valt hans hotell och han hoppade på att vistelsen här skulle bli angenäm. Mannen med ryggsäcken svarade ansträngt att det var han säker på att den skulle bli och sedan föll han till marken som en säck potatis.

När han vaknade så låg han i en säng och huvudet värkte fortfarande och när han såg sig omkring så förstod han att han befann sig i ett typiskt hotellrum. Hans kläder hängde prydligt hopvikta på en stol och när han kände efter så han hade bara kalsonger på sig. Hans ryggsäck stod lutad mot väggen till vänster om dörren och det luktade lavendel i rummet. Lakanen kändes fräscha och nytvättade och att det var morgon eller förmiddag förstod han eftersom det var ljust i rummet och solen lyste och dammet dansade i dess sken och att han tittade på klockan. Möblemanget var sparsamt, ett bord, två stolar en garderob, allt i furu, ljusa, vita, nästan genomskinliga gardiner som vajade i vinden eftersom fönstret stod på glänt. Bilar tutade nere på gatan och människor samtalade högt och ljudligt på vad han antog var arabiska, franska var det inte i alla fall, möjligtvis en blandning. Mannen i sängen hade vaga begrepp om hur han hamnat där han var. Han mindes allt fram till det att han gått in genom dörren till hotellet, men sedan var allt höljt i dimma. Han försökte sätta sig upp men huvudet kändes som om det höll på att sprängas så han lade sig ner igen. Det knackade diskret på dörren.

”Kom in”, ropade han på svenska. ”Entré”, sedan när han fick hjärnan att fungera. Den svarte portieren satte försynt in huvudet genom dörröppningen och frågade, ”how are you today sir?” Han såg uppriktigt orolig ut. ”Feeling better?” Den sängliggande tvingade sig själv upp på en armbågen och lyckades åstadkomma ett leende. ”Much better thank you, what really happened last night, I dont´t seem to remeber much of it?” Portieren skakade bekymrat på huvudet. ”You fainted sir, and the doctor came. He told us not to worry and to put you to bed, so we did.” Portieren klev in i rummet och lade en bit papper på furubordet. ”Here is his bill, he gave you an injection of some kind and said that you would be ok in the morning.” Han log vänligt. ”It seems that he was right, nec´st pas?” Mannen i sängen gav honom ett leende tillbaka. ”In spite of a headace I´m fine i guess”, sade han. Portieren bugade sig och lämnade honom åt sitt öde.

En injektion, tänkte han oroligt, vad då för jävla injektion? Han reste sig mödosamt upp ur sängen och gick fram till bordet för att kolla på räkningen. Det första han såg var summan. ”Sjuhundra jävla franc, vad i helvete är det jag har fått för någonting”, sade han högt. Men när han läste vidare så var arvodet det som stod för större delen av summan, och det kunde han väl fatta. Ett läkarbesök sent en lördagskväll var inte billigt, inte i Sverige heller, och vad det gällde innehållet i sprutan som han fått så gick det inte att läsa vad läkaren skrivit, inte heller fattade han vad problemet hade varit, samma kråkfötter där. Han försökte använda sig av Google men det var omöjligt att få någon rätsida på vad han lidit av eller vad som injicerats. Att han fått sprutan i rumpan gick inte att ta miste på dock, han var öm i halva högra skinkan. Men sjuhundra franc, det var en missräkning, hans reskassa skulle bli reducerad och det var en vecka kvar tills dess att lönen från hans arbetsgivare skulle gå in på kontot. Han ryckte på axlarna, nåväl det var inget att göra åt. Det var bara att betala och se glad ut, hur nu det skulle gå till, vem skulle ha pengarna, var fanns läkaren, hade någon betalat åt honom? En tanke slog honom plötsligt, så han rusade fram till ryggsäcken och slet upp påsen med pass, plånbok och värdesaker och kollade kontanterna. Mycket riktigt, det fattades sjuhundra, och han kände hur förbannad han blev. Det hettade i ansiktet och det kändes som om han skulle svimma igen. Han gick tillbaka till sängen och lade sig ner och slöt ögonen och då bar det iväg. Han kände sig som i ungdomens dag i Loffes källare och hans viskande stämma som sa när han räckte över pipan, ”nu ska vi bli höööga.” Han flinade åt minnet och seglade iväg på ett silverkantat moln.

När han slog upp ögonen för andra gången  det här dygnet så var det mörkt ute. Det var ett fortfarande ett jävla liv nere på gatan. Han såg på klockan och den var sex på kvällen och huvudvärken var försvunnen och han var hungrig och törstig och han längtade efter en kall öl och pasta. Han tog sig upp ur sängen på förvånansvärt pigga ben, gick in i duschen, rotade i ryggan efter rena kläder och hamnade i ett par beigea linnebyxor och en vit kortärmad skjorta. Gick nerför trapporna och nickade åt en helt annan portier än tidigare. Han konfronterade honom och försökte förklara att han ville tala med den andre portieren, hans kollega, men mannen bakom disken satte upp ett förvånat ansikte och sade ”je ne comrend pas” samt slog ut med händerna och så mycket franska förstod mannen i de beigea byxorna så att han gav upp, gick därifrån med en axelryckning, och stod sedan på gatan. Han drog djupt efter andan och började gå åt höger. Han kunde lika gärna gått åt vänster för han hade ingen aning om var han befann sig och han halade därför fram kartan som han fått kvällen innan och tog ut ut, trodde han, kursen mot stan. Gränderna var mörka här och husen höga och det kändes som att gå i en labyrint. Han hörde steg bakom sig och vände sig om, det var ingen där. Han fortsatte. Till slut kom han fram till en restaurang som såg hyfsad ut med en liten uteservering bestående av rottingstolar och vita marmorbord på blanka, kromade stålställningar. Han satte sig ner och efter bara ett ögonblick kom en ung kvinna i förkläde fram och frågade, på franska förstås, vad hon kunde hjälpa till med. Som vanligt förklarade han på engelska att han inte förstod franska och eftersom hon var ung så bytte hon språk och hon talade engelska i stort sett perfekt. Han beställde pasta Carbonara och en stor öl, lutade sig tillbaka och njöt. Kvällen var varsam och ömsint och vindarna luktade salt och storstad och det smög sig in i hans medvetande en rädsla för allt som var stort och inte så tryggt som det var hemma. Han var tvungen att tvinga sig till sådana här saker, för att övervinna sig själv på något sätt. Detta att resa ensam var för honom något som var mer farligt än njutningsfullt även om det fanns en tillfredsställelse i att vara rädd ansåg han, och antagligen var det detta som drev honom ut i världen på egen hand.

Maten kom in och den var god, ingen kulinarisk upptäcktsfärd, men helt acceptabel och ölen var kall och frisk och det var starkt och glaset var i pint storlek och redan efter halva kände han sig yr i mössan. Och när han druckit upp hela och ätit maten så lyckade han med nöd och näppe att betala så påverkad var han och han började förstå att saker och ting inte stod rätt till när allt blev dimmigt och han knappt såg vart han gick. Det var som att hjärnan kopplats ur, som om någon dragit ur kontakten mellan ben och medvetande och han kunde knappt stå upprätt utan att hålla sig i väggarna på husen intill vägen. Han var tvungen att sätta sig ner med huvudet mellan knäna och där satt han och kunde inte resa sig upp och han var som en sådan där du tycker synd om, eller blir förbannad på, och allt som fattades var en behållare framför honom för folk att lägga pengar i. Det var knappt att han var vid medvetande men han förnam ändå att någon eller några lyfte honom i armarna och drog iväg med honom med benen släpandes som lealösa köttklumpar och han kastades till slut in i en bil och han kunde känna att den körde iväg innan ljuset släcktes helt.

Solen gick upp och kastade sina ännu bleka strålar över stranden i Nice. Det fanns ännu inga badande på plats, bara en och annan hund som letade efter matrester och svarta män med soppåsar som städade efter rika vita människor som utan sans eller vett lämnade sin skit, vana att någon annan plockade upp efter dem, och det var ju så i samhället. Att pengar styrde och ställde och att hudfärg hade betydelse och när de rika vaknade och gick ner för att bada så var stranden ren och fin och de som städat var försvunna och vågorna slog lojt och eftertänksamt mot den kritvita stranden. Idag var dock en annorlunda dag. Det låg något, en kropp, en manskropp, i strandbrynet med huvudet åt vattnet till och varje gång som vågorna slog in så slog de de även över hans blonda hårsvall. För det var en han, det gick att se på skägget om du stod nära, men var han död eller inte? Det gick inte att avgöra. Ingen av städarna hade vågat sig fram för att kolla om livet flytt eller hur det förhöll sig, hundarna höll sig också på behörigt avstånd av någon anledning och han som låg där visste inte heller hur det var med den saken. Var han död? Levde han? Och om han levde, var befann han sig? Varför är det så ljust tänkte han. Det var mörkt tidigare men nu är det alldeles för skarpt ljus för att jag ska stå ut med det här, och varmt. Han försökte att röra sig men det som var hans kropp var som en död säl och den reagerade inte på några impulser från huvudkontoret. Synapserna var släckta, kortslutna, men han hade lärt sig när vågorna kom och uppskattade den svalka som de gav och för varje våg som slog över hans huvud så kom han närmare och närmare ett tillstånd där kroppen kunde tänkas fungera. Hans hörsel var det dock inget fel på och han kunde efter som han tyckte en lång, lång tid höra hur människor närmade sig och framförallt hur barn skrattade runt omkring honom. Att han var på en badstrand gick då upp för honom. Ljuden slog an en sträng från hans barndom, dessa glada skratt och plaskandet och han såg sig själv bli kastad av sin far högt och farligt i luften och ett kittlande av skräck när han for som en raket i sitt eget universum och slog i vattnet för många, långa år sedan. Långt ifrån barnaåren, långt ifrån ungdomsåren, och närmare döden än födelsen var han idag där han låg som ett kolli i ett strandbryn utan att veta hur han hamnade där.

Till slut så tog han sig upp från sitt prekära läge och vandrade som en levande död förbi solbadande, brunbrända och obeskrivligt rika människor som såg på honom med illa dold avsky. Han en gång så rena och fina beigea linnebyxor var smutsiga, den vita skjortan en katastrof och hans huvud  befann sig i en glasburk som han bar under armen. När han kom ifrån stranden och stod på boulevarden där bilarna for fram och åter så stod han stilla och såg glasartat rakt fram. Det kändes som om att vara med i en film, ingenting av det som skedde föreföll vara verkligt och han ville bara försvinna, upplösas som en Treo i ett vattenglas. På något sätt så tog han sig över vägen utan att bli överkörd och han lyckades genom överlevnadsinstinkt ta sig upp till tågstationen och därifrån  tillbaka till hotellet. Väl framme så hittade han konstigt nog nycklarna till hotellrummet i sin ficka, gick upp för trapporna och in i sitt rum. Duschade, bytte kläder, rakade sig på halsen, ansade skägget en aning och tog sin ryggsäck och gick ner i hotellfoajén igen. Betalade för sina två nätter, portieren glodde misstänksamt på hans sargade ansikte men tog emot pengarna utan kommentarer.

Nu satt han på tåget igen. På väg bort från onda män i bilar som misshandlar och rånar och han tackade sin lyckliga stjärna för att han lämnat sin värdepåse i ryggsäcken på hotellrummet annars hade han blivit av med allt. Det luktade banan i kupén och det var konstigt tyckte han, att det alltid gjorde det. När tåget lämnade Nice så kom han att tänka på den gången då han och hans enda riktiga vän i livet bodde i ett tält på en campingplats utanför Cannes den gången. Och hur det en kväll kom en Van full av galna tyskar och tyskt öl och hur de på aftonen tänt en eld och dansat runt densamma med armarna om varandra och de hade sjungit ”wir sind alle kartoffeln,” på hans initiativ. Polisen kom till slut och tvingade dem att släcka elden och när de skulle gå och lägga sig så gick hans vän in i fel tält och störde en svart storvuxen man i färd med att skjuta upp, antagligen heroin, i armen. Den svarte mannen blev fullständigt galen över att bli störd och slet fram en pistol och siktade på hans vän. Vännen hade kastat sig ut ur tältet och sprungit runt i panik länge innan han hittade deras tält och han hade betett sig som en vettvilling och tvingat honom att riva tältet och ge sig av därifrån, mitt i natten. Dagen efter denna kaotiska kväll blev de osams och skildes åt. Men det var en annan historia.

Han lutade sig tillbaka och tittade ut över landskapet när tåget lämnade staden bakom sig och han såg berg och fält och hästar som galopperade i en hage. Han kände på sitt ömmande ansikte och tackade sin lyckliga stjärna över att han fortfarande var i livet. Vad hade hänt egentligen? Allt kändes som en ond dröm och han var fortfarande omtöcknad. Han hade svimmat, blivit behandlad av en obskyr läkare och fått någon slags spruta som han inte visste vad det var. Någon hade tagit pengar ur hans ryggsäck och betalat doktorn och han hade aldrig fått någon möjlighet att ställa den skyldige till svars och det var ovisst om han skulle kommit någon vart, alla visste ju att turister var till för att blåsas, och speciellt om du inte kunde språket. Det kändes dock som ett mindre problem nu.

Och vad hade hänt på restaurangen? Hade han blivit drogad? Eller var det en biverkning av injektionen han fått kvällen innan? Eller led han av någon sjukdom? Svårt att veta, men vad han misstänkte var att han blivit bortförd av innevånare från samhällets baksida och att de fått utlopp för sin frustration genom att slå en medvetslös man samt att råna honom på hans pengar. Det kändes inget vidare för att uttrycka sig milt och han borde naturligtvis gått till polisen men han såg sig själv framför en barsk poliskonstapel som var dålig på engelska och full av fördomar mot berusade turister och säkert inte skulle lagt två strån i kors för att hjälpa honom så det var nog lika bra att han låtit bli. Mannen på tåget ville bara bort nu, och han var på väg mot Italien och han hade köpt vatten och baguetter och lufttorkad skinka och sätena i kupén gick att skjuta ner så att de hamnade plant och på så sätt bildade en säng. Så han såg fram emot en behaglig resa. Han hade vin också, men tänkte ta det lugnt med den varan, vis av tidigare erfarenheter. Det luktade banan som sagt.

In i ljuset, jag är på väg in i ljuset tänkte han. Från mörkret in i den klara okomplicerade tillvaro där inga mörka skuggor finns och jag är ett skarpt sken i mitt eget liv. Min lampa lyser klar och jag har min bana utstakad och stranden som jag sitter på är evighetslång och det glittrar i vattnet som av diamanter och det känns som om jag dansar with one hand waving free, och Gud! Låt mig leva tills jag dör. Mannen i badbyxor lutade sig bakåt i solstolen och mådde bra. Kroppen kändes ung fast den inte var det men han var smal, inte vältränad, men relativt fast i hullet. Hans ansikte ömmade inte längre och blåtiran hade lagt sig en aning och han hade fått lön och var vid stadd kassa igen. Rimini, det var där han var, och bodde ovanpå Zeppos bar och det var antipasti och pasta och frikadeller för hela slanten och gott rödvin att dricka till och Zeppo själv hade han träffat förr och att denne kände igen honom efter så lång tid var ett mirakel. Hello my fräänd, hade han utropat när han klev in i baren första kvällen och resenären trodde först att det var hans sedvanliga sätt att hälsa sin gäster. Men det visade sig att han verkligen mindes honom så det blev ett kärt återseende och han hade bilder kvar från det förra besöket för länge sedan och de skrattade åt vad åren gör med män och han fick träffa Zeppos familj och det var som i en italiensk film och han hade känt sig lycklig.

Han hade levt strandliv sedan han kom hit och han var brunbränd och hans halvlånga blonda hår med gråa stänk var lockigt igen som om även håret fått nytt liv och hans skägg var längre nu än någonsin och han promenerade längs strandkanten och studerade människor som var där och han kunde sitta långa stunder och bara betrakta havets skiftningar och himlens färger och i värmen horisontens dallrande linje. För första gången på mycket länge så kände han sig fri, men friheten var begränsad av att han visste att han så småningom skulle tillbaka till sitt Sverige. Det sved i själen när han tänkte på allt vad det innebar och han vill krypa ur sitt liv som en ödla ömsar skinn, byta sitt liv mot ett annat, och det slog honom plötsligt att, varför inte? Vad hindrade honom från att aldrig återvända. När han tänkte närmare på sin situation i hemlandet så var det inget som höll honom kvar. Han hade ingen familj och även om han längtat efter en partner och kanske barn så hade aldrig möjligheten dykt upp, och nu var det försent. Omedvetet så hade han säkert sett till så att ingen kom honom för nära. Han var en självcentrerad figur och hade svårt att bry sig om andra och någon hade vid något tillfälle kallat honom för sociopat, och det låg nog något i det. Att lämna Sverige för gott? Tanken kändes svindlande.

Sociopaten gjorde sig redo för att lämna Zeppos. Hans tid här i Italien var över och nu stod Tyskland på Tur. Unter den linden, den berömda avenyn i Berlin såg han fram emot att få beträda och att få sitta vid en bar och dricka öl ur stora glas som förhoppningsvis inte skulle vara spetsade. När han betalade för sin vistelse så såg hans vän bartendern och tillika ägaren lite ledsen ut och de omfamnade varandra och han med ryggsäcken gick sedan därifrån till busshållplatsen för att ta sig till tågstationen. Han kände sig tillfreds men samtidigt lite vemodig. Italien hade varit fint och Zeppo hade varit gästvänlig men det var dags att lämna nu och benen gick av sig självt och utmärglade katter följde hans väg och jamade både ynkligt och skrämmande och han tänkte att det var typiskt i de här länderna att det fanns hundar och katter utan ägare och hur annorlunda det var i Sverige. Vid busshållplatsen som i stort sett var en skylt med flagnande färg och en turlista som var riven itu och som i vilket fall som helst var obegriplig stod han och väntade på rätt buss. Den kom till slut och han betalade och klev på och var efter en skumpig tur på trettio minuter framme vid stationen. Hans tåg skulle gå om en timma och han kostade på sig en sovvagn. På ett café beställde han kaffe och en baguette med ost och skinka och kaffet var gott som alltid i Italien men kopparna var för små och servitören luktade svett och så arg ut. Ett par bord bort satt en kvinna som hade ett nordiskt utseende. Han såg på henne och hon vinkade och reste sig upp och kom fram till honom och frågade om hon fick sitta ner. Resenären log och svarade ja. Hon bar en intagande bomullsklänning som både satt åt och svajade löst kring hennes former. Hon var vacker.

Hon var från Sverige, och det var uppenbart att hon var det. Det gick att se på något sätt, även innan hon hade tilltalat honom, han visste inte hur men det gick att avgöra om kvinnor var från Sverige, Norge eller Danmark tyckte han och han hade sällan misstagit sig. Det låg i luften på något sätt, på sättet de rörde sig, kastade med håret, hur de log, hur de gick, hur de höll blicken och framförallt ögonen. Det var något med skimret i deras ögon som talade om var de kom ifrån. Den danska kvinnan hade något simmigt i blicken ansåg han. En förföriskt, sensuell och lite loj blick som talade om att det inte var så allvarligt, att det mesta var ok om du tog det lite lugnt och inte hetsade upp dig så mycket. Han tyckte mycket om den danska blicken. Norska kvinnor hade fjäll och fjordar i blicken, en skuttande vårbäck nerför en fjällsida, en narval i havet, en krispigt klar och oupphörligt positiv blick som aldrig vek undan och som kunde vara rätt så påfrestande om du inte var på det humöret. Den svenska kvinnans blick var kall och beräknande, oerhört självsäker men med inslag av koketteri och skamlöst leverne. Jag vet vad jag vill och hur jag ska få det sade den blicken, och han var lite rädd för svenska kvinnor och var därför på sin vakt när hon slog sig ner vid hans bord. 

Hon skulle också till Tyskland visade det sig, men utan sovvagnsbiljett, de var slutsålda och hon avundades honom, resenären, som hade en sådan och hon kastade ut krokar och fiskade målmedvetet men fick inget napp. Han tänkte inte dela säng med en okänd kvinna. Dels därför att han visste hur smala sängar på tåg är och dels för att han inte tänkte komplicera sitt liv med den typen av umgänge. Tåget kom till slut och de hade haft riktigt trevligt där vid caféet och fortsatte sitt samkväm ombord. Till slut så blev han trött när kvällen kom och ursäktade sig och gick till sin kupé, krånglade av sig kläderna och lade sig ner på den nedre bädden. Lakanen kändes fräscha och det var svalt och skönt och han somnade omgående.

Tåget rusade fram genom natten som en svart orm och mörkret vek för den framrusande kraften. Långt där framme väntade ljuset som en välkomnande famn eller som en mun som svalde allt som var svart och spottade ut solen som värmde planeten och människorna som bodde där. Men ännu härskade det mörka och farliga och det skulle dröja länge innan det gav sig, sträckte vapen och kapitulerade villkorslöst. Han som sov gjorde det gott, och kvinnan från Sverige hade varit in och försökt väcka honom men inte lyckats. Hon satt nu i sin kupé och våndades i sin ensamhet, trött och törstig och hon kände sig ledsen utan att ha någon riktig anledning därtill. Allt kändes ensamt i en tågkupé tänkte hon och slöt sina ögon. Hon bad en stilla bön om att det skulle bli bättre i framtiden för det hade inte varit på det sättet en lång tid och hon önskade sig hett ett tillfredsställande liv och hon hade behövt någon att prata med nu. Men han som hon ville tala med sov hårt och obevekligt och brydde sig inte om hennes bekymmer. Hon log åt sina dumma tankar och tänkte att, han vaknar nog snart.

När tåget efter många långa, ensamma timmar för henne från Sverige gled in i Berlin så klev hon av och började omedelbart att speja efter sin vän från caféet i Italien men hon såg honom ingenstans. Hon ställde sig med sin packning vid en pelare i slutet av perrongen och väntade, men han kom aldrig. Det var en viss uppståndelse vid en av vagnarna upptäckte hon efter en stund, gestikulerande konduktörer och ordningsvakter och någon skrek på tyska att det skulle ringas efter ambulans. Kvinnan från Sverige blev helt kall och det kändes som om hon skulle tuppa av. Hon var säker på att det kaotiska läget hade med hennes vän att göra så hon gick sömngångaraktigt fram emot där allt hände och kom lagom dit när han, resenären, bars ut på bår. Någon undersökte honom, kanske en läkare, tittade upp och såg orolig ut. Återupplivningsförsök tog vid och han bars iväg bort från perrongen och en ambulans hade på något sätt tagit sig in stationsbyggnaden. Han lyftes in i den och den for iväg med tjutande sirener. Kvinnan från Sverige stod kvar och visste inte vad hon skulle tro. Hon frågade en av ordningsvakterna hur det var med honom, och han tittade medlidsamt på henne och frågade om hon kände honom. Hon sade nej, för det gjorde hon ju inte, men hon sade att de hade talats vid på tåget. Vakten lade då handen på hennes axel och sade att det verkade allvarligt, han var vid liv men medvetslös, kanske hjärtat, han visste inte sa han.

Den svenska kvinnan gick därifrån med tungt hjärta. Var det inte typiskt tänkte hon själviskt, att så fort hon träffade någon som hon tyckte om så rycktes han bort ifrån henne. Hon skämdes lite över sina tankar och borde väl egentligen ha tagit reda på vilket sjukhus de for med honom till. Fast å andra sidan, vad skulle hon ha sagt; ”jo jag träffade honom i Italien och vi talades vid ett par timmar och nu skulle jag vilja veta vad som hänt.” Verkade ju helknasigt tänkte hon. Men, ja varför inte förresten, hon stannade upp. Jag kanske skulle gå tillbaka. Men, nej jag struntar i det och den stora velighet som var hennes signum firade åter igen en triumf och hon valde den lätta vägen.

I ambulansen påbörjade resenären sin sista resa och det ljus som han varit på väg in i tycktes nu klart och inom räckhåll. Han hade trätt in i ett högre medvetande upplevde han det som. För yttervärlden, ambulanskvinnor och män, så var han så gott som död. Hans liv hängde på en skör tråd och den syrgas som han fick och det adrenalin som injicerats tycktes inte hjälpa nämnvärt. Det handlade om en hjärtattack, det var man ense om och möjligheterna att rädda hans liv var små det var man också överens om. Han som låg där i den framrusande ambulansen brydde sig dock föga om det. Han ville inte tillbaka. Det som låg framför honom tycktes spännande, mer så än någon av alla de resor han gjort i sitt liv, både fysiska och psykiska. Han tänkte på sin bror plötsligt och det gjorde honom inte ledsen längre och det var bra. Han kände sig lugn, och var inte heller rädd. Det kändes som om han äntligen var framme och det föreföll som att drivet, det som fått honom att alltid vara på väg och att aldrig vara nöjd med det som han hade, äntligen var försvunnet och han såg den febrila verksamhet pågick runt omkring honom som en slags dans och han ville säga till dem att sluta. Låt mig vara ifred tänkte han och han ville slita nålarna ur sina armar och till slut börja sin sista resa in i ljuset och han hörde sirenerna från ambulansen i dopplereffektmode och det luktade det inte längre banan. Hunden, med den slängiga tungan som han kände från sina drömmar satt bredvid honom och väntade. Och han såg sina misstag i livet, och han såg alla lösaktiga kvinnor och han såg de löjeväckande leenden som män lägger sig till med i kvinnors sällskap, och han såg koketteriet och lust utan kärlek och han kunde se det utan att kväljas eller vilja köra ner huvudet i skämskudden och det var en befriande upplevelse och han reste sig upp från båren och såg på sig själv. Skakade på huvudet och log åt det som varit han i så många år. Satte sig ner på huk och kliade hunden bakom örat. ”Kom så går vi”, sade han. Hunden viftade på svansen lyckligt, och så gick de

Och i ambulansen dog det som varit en orolig själ i hela sitt liv. Saknad av ingen. Men det hade mindre betydelse just nu.

Tid för avgång…

Det luktade banan, det gjorde ofta det i tågkupéer tyckte han. Bananskal i överfyllda papperskorgar som tömts för sent och bananlukten hade därför fått fäste i klädseln på sätena. En tung doft som kunde kännas lite kvalmig till en början, men du vande dig snabbt och tänkte inte mera på det sedan. Han slängde upp ryggsäcken på bagagehyllan och satte sig ned och såg ut genom fönstret. Hans tungsinne var svårt. Obegripligt svårt, och han hade tänkt länge på att det var på det sättet, för det fanns ingen verklig anledning till att han skulle må som han gjorde. Han hade hoppats på att det skulle gå över, men det blev bara värre.

Det hade börjat med att han inte såg fram emot något överhuvudtaget längre. Allt var honom likgiltigt oavsett om han var ledig eller jobbade. Det var nästan så att det var bättre att arbeta. Att vara hemma med familjen, frun och katterna, lämnade för mycket utrymme till tankeverksamhet och fick honom att bli trött och han började längta efter att klockan skulle bli sovdags så att han fick ta sina tabletter och somna och sova bort oron. För det var en oro, en ogripbar, ångestliknande oro som inte lämnade honom ifred och han tyckte inte om den känslan. Han hatade den.

Det var svårt att dra efter andan, det var första tecknet, som om att han inte fick ner syre i lungorna och det var värst när han skulle sova men även under dagen. Han förstod ju någonstans att det satt i huvudet, att det inte var något fysiskt fel på honom, som hans fru trodde, och att hon av den anledningen rått honom att söka en vanlig läkare. Men han visste att hon visste innerst inne men att hon förträngde det. På något sätt så var det lättare för henne att acceptera en lungåkomma än en psykisk dito. En vuxen man med psykiska problem var ingen riktig man och även om hon gav sken av att ha ett öppet sinne, för de hade diskuterat hans predikament, och sade att hon förstod så gjorde hon inte det. Eller ville inte förstå snarare. Det spelade ingen roll egentligen vad hon trodde tänkte han. För han hade lämnat nu och steget han tagit var slutgiltigt och han visste att när hon läste brevet han skrivit, avskedsbrevet, så skulle hon bli ledsen, sedan arg, och sedan skulle hon förtränga det och gå vidare med sitt liv. Det skulle vara för henne som att han aldrig existerat och det skulle aldrig finnas någon väg tillbaka, därtill var hon alltför stolt. Han älskade henne och skulle alltid göra det men han var tvungen att få ordning på sitt liv, reda ut synapstrasslet, och det kunde han bara göra själv, på egen hand.

Han öppnade tågfönstret för att försöka vädra ut doften av banan, vilket fick till följd att cigarettrök från rökande medpassagerare som tog en sista rök innan resan drog in i kupén. Han visste inte vad som var värst, unken banan eller använd rök från cigaretter. Visserligen så hade han varit rökare och tyckte inte att det var helt oangenämt med tobaksrök, det gjorde honom röksugen bara, och det beroendet ville aldrig släppa taget. Ibland när han såg på teve, och någon rökte så kunde suget sätta in och det var tur att han hade sitt snus. Det kunde inte tillnärmelsevis ersätta fröjden av att tända och hålla en cigarett i sin hand och njutningsfullt inhalera röken, men risken att dö i lungcancer var mindre med en prilla under läppen, så han hade inget val.

Du är en fegis tänkte han. Du skulle naturligtvis ha tagit farväl ansikte mot ansikte istället för att som en strykrädd hund dra iväg efter husväggarna med ett hastigt nedklottrat avskedsbrev som enda förklaring. Det hade varit omöjligt att förklara vad han kände brevledes, det förstod han när han började skriva så det blev mycket kortfattat. Sedan var det ju inte bara feghet utan naturligtvis tveksamheten också som han kände, att stå där och säga till någon som han levt med så länge att han skulle lämna henne skulle han inte ha klarat av, och det var väl fegt, ja det var det, men det fanns ingen annan väg. Han hade gjort sig onåbar även genom att lämna sin telefon hemma och han hade planer på kontantkort och anonymt abonnemang, allt för att slippa ta ansvar och stå till svars för sina handlingar. Han stängde kupéfönstret och satte sig ner igen och suckade. Tåget lämnade perrongen och dunk, dunk, han var på väg.

Utanför rusade landskapet förbi, åkrar och skogsdungar och bebyggelse och han älskade verkligen det svenska. Dessa öppna fält, den svarta, doftande myllan som innehöll så mycket kraft och som förmedlade tillväxt och snart skulle sädesfälten vaja, och rågen och kärrhöken skulle segla över den böljande växtligheten på jakt efter gnagare och grodor och det skulle blåsa ljumma vindar och hans problem skulle vara försvunna, hoppades han. Han öppnade fönstret igen och satte ut huvudet i vinden, hans halvånga hår klistrades efter hans huvud och den slappa huden i ansiktet drogs bakåt som någon satt en klädnypa i nacken på honom och tårarna rann, men han grät inte. En lycklig våg drog genom hans kropp när han stängde fönstret, en frihetskänsla han inte haft på länge och han mindes i ungdomen när han gett sig ut på tågluffning och den stora världen låg framför honom. När han var rädd och modig och tuff på samma gång. Inget av det hade förändrats nämnvärt, det var fortfarande så att han bar på en rädsla som han försökte maskera genom att vara tuff och låtsasmodig men han var inte lika rädd längre för att erkänna att han faktiskt var osäker på sig själv. Det värsta var att om du blottade strupen så var de flesta människor benägna att hugga dig där och därför var han restriktiv med att lämna ut sig och berätta vem han egentligen var, det var bara några få utvalda som visste att han inte var den världsvana typ som han gav sig ut för att vara. Men lite tuff var han trots allt det tyckte han nog och flinade. I alla fall mer nu än förr, så var det, och han var nöjd med att det var så.

Han tänkte på sin fru som nu troligen läst brevet han skrivit. Det var lätt att se henne framför sig, hennes ansiktsuttryck, hennes kroppshållning, och hennes mun och läppar som från att vara halvöppna i förvåning, sakta hårdnade till smala streck och hur hennes ögon som i vanliga fall var vänliga och intagande, nu blev till svarta hål av ilska och förnedring. Eller var det inte så? Kanske hon skulle sörja honom och sakna? Hans ego ville att det skulle vara på det sättet men troligtvis så skulle det nog bli det motsatta tänkte han och suckade återigen. Nåväl det fick vara som det ville med den saken, det fanns ingen anledning till att ångra något. Det som var gjort var just det och när han väl kom hem igen, om han nu gjorde det så var den dagen den sorgen då, inte nu. Han lutade sig tillbaka, tog av sig skorna och lade upp fötterna på motsatta sätet, slöt sina ögon och vaggades till sömns av tågets rörelser och ljud.

Han drömde om en hund som sprang i strandkanten på ett hav. Det skvätte om tassarna och öronen flaxade och tungan hängde lyckligt ur dess mun och havet glittrade som diamanter och solen sken och vågorna slog lojt och nöjaktigt mot stranden. Allt andades frid och ro och han log i sömnen.

När han vaknade så visste han att allt skulle bli bra. Livet var bara en akt i en gigantisk teateruppsättning tänkte han, och han hade spelat sin roll väl och publiken applåderade när ridån drogs igen. Han drog sin en hand genom håret och gick på toaletten. Och tåget rullade vidare in i akt två.

Sälj din själ

Det var så han viskade, han som stod där i dörren. ”Du måste sälja din själ för att få komma in här.” Han hade en bister uppsyn och såg inte alls förtroendeingivande ut. Tatuerade armar hade han också, i något underligt mönster som mest liknade telefonkladd. Sådant som du klottrade ner utan att tänka på vad du ritade medan du talade i telefon. För övrigt var han klädd i slitna jeans och en vit åtsittande T-shirt som var lite solkig i halslinningen. Han bar svarta boots och på huvudet hade han en bakåtvänd keps. ”Sälja vad?” Frågade den unge mannen. ”Din själ, hör du illa eller? Stoppa inte upp kön, bestäm dig eller kliv åt sidan”, fortsatte den nu något vresige mannen och såg demonstrativt över hans axel. Den unge mannen vred på sitt huvud och såg åt samma håll och han blev förvånad. Var hade alla dessa människor kommit ifrån på bara några minuter? En flera hundra meter lång kö ringlade sig som en orm bakom honom och det gick inte att se slutet. Han hörde hur det knorrades bland de som stod närmast efter honom. Gnälligt och irriterat var det men han frågade igen, ”min själ?” Han skrattade till. ”Och hur skulle det gå till då?” Mannen i T-shirt tittade vredgat på honom, vände sig om och rotade bland några papper som låg på ett skrivbord intill honom, hittade vad han sökte och räckte fram ett formulär. ”Fyll i den här bara, sedan är det klart. Glöm inte att skriva under.”

Han tog emot papperet och klev åt sidan och läste igenom vad där stod. Det var inga konstigheter egentligen. För att få komma in så var du tvungen att sälja din själ och så något om att själen måste vara din, att den inte var uthyrd eller såld till någon annan instans och att du avsade dig alla rättigheter till det som tidigare varit din själ. Den skulle efter undertecknandet tillhöra den institution som du sålde den till och det fanns inga möjligheter att ångra försäljningen. Den unge mannen tittade upp och stod en stund och såg på raden av människor som villigt lämnade över undertecknade formulär, fick någon slags stämpel på insidan av handleden och gick sedan med ett saligt leende in genom en magnifik mahognyport med träsniderier och porten slog igen efter varje person som passerade in, och öppnade igen för nästa.

”Hur ska du ha det?” Frågade mannen vid dörren. ”Det finns inte hur mycket tid som helst att stå där och vela. Tänker du inte gå in så måste jag be dig att dra. Vi kan inte ha en massa löst folk som står här och dräller bredvid kön, det ser inte bra ut.” Han ruskade indignerat på huvudet och rynkade pannan. ”Men jag vet inte riktigt vad jag gör här”, sade den unge mannen med svag röst. ”Vad är det här för ställe egentligen, och varför är det så många som vill in?” Mannen i kepsen glodde på honom. ”Du måste skämta”, sade han och log. ”Vad det är för ställe? Det var det roligaste jag hört på länge”. Han vände sig till den som stod längst fram i kön och upprepade vad som sagts. Denne brast ut i ett gapskratt och utsagan, som tydligen var helt absurd, fortsatte längre och längre bak i kön tills alla gapskrattade åt honom som ställt den ofattbara frågan: Vad är det här för ställe? ”Skriv under nu eller gå härifrån”, sade den kepsförsedde mannen och såg bestämd ut. Den unge mannen drog handen genom det kortklippta håret och kände sig nästan gråtfärdig. ”Men kan du inte berätta vad som finns där innanför dörrarna, alla andra verkar ju veta vad de ger sig in på, varför gör inte jag det?” Han kände hur tårarna vällde upp i ögonen. ”Jag vet inte varför jag är är”, snyftade han.

”Det måste ha blivit något fel här”, sade dörrvakten. Och i samma sekund som han sade det så fortplantade sig uttalandet genom hela kön tills alla mumlade samfälligt: ”Det måste ha blivit något fel här.” Mumlandet ökade till högre nivåer och till slut tog alla till brösttoner och ett enat ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade över nejden.

Nejden var för övrigt en väldigt vacker nejd med böljande kullar av gräs och skogsdungar och en och annan bäck som porlade hemtrevligt. Det fanns gott om fåglar och andra djur och den mystiska porten stod fristående på en av de vackraste kullarna. Både porten och kullen var översållad med blomster och vid sidan av den utsirade dörren växte en stor ek. Kön med människor följde en dalgång mellan två mindre kullar och solen sken och det var precis så idylliskt som det låter. Hela bilden andades harmoni och lycka, männen och kvinnorna i den långa raden av människor hade lätta färgglada sommarkläder, och den enda som inte passade in var den sjaviga väktaren av porten. Nu stod han och lutade sig mot skrivbordet och såg irriterad ut. ”Det måste ju för helvete råda någon ordning här”, sade han ”Hur kan du inte veta varför du är är?” ”HUR KAN DU INTE VETA VARFÖR DU ÄR HÄR?” Upprepade kön unisont. Den unge mannen stod med gapande mun och visste inte vad han skulle tro om det som hände och han hade inga begrepp om hur han hamnat där han var. Alla stirrade på honom nu, i alla fall de som han kunde se, de som stod längst fram i kön. Han kände sig besvärad och ville helst krypa under en sten och gömma sig som en rädd liten mus. Men han stod kvar och visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Mannen med kepsen kom fram till honom och viskade i hans öra. ”Du vi tar det lite lugnt här va, man vet aldrig vad de där”, han nickade åt kön till, ”kan ta sig till om något inte stämmer. Det brukar gå väldigt smidigt det här och aldrig något krångel. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande förut.” Han suckade och såg villrådig ut. ”Du vet alltså inte varför du är här?” Den unge och nu väldigt osäkre mannen nickade. ”Men du vet att alla de där i den där jättelånga kön är döda va?” Fortsatte kepsen. ”Döda?” Den unge mannen kände sig som om om han fått ett slag i huvudet. Det snurrade runt som om han satt på en karusell och han var tvungen att hålla i sig hårt för att inte ramla av. ”Döda, alltså döda på riktigt, som i att sluta leva?” Sade han när karusellen stannat av en aning. Han trodde knappt sina öron. ”Finns det någon annan död?” Fnös kepsen.

I något slags chocktillstånd så började den förskräckte nu att fundera på dödsbegreppet”Ja det finns ju hjärndöd till exempel”, spekulerade den unge mannen. Den tatuerade såg på honom under lugg och undrade om den unge man han hade framför sig drev med honom. ”Och halvdöd finns det ju också faktiskt. Och skendöd.” Nu såg den kepsförsedde riktigt förbannad ut. ”Ja, ja, men i det här fallet så är begreppet stendöd alltså, inget annat ok? Så frågan är, är du död eller inte?” Den unge gentlemannen, han var klädd som en gentleman förresten i tweedkavaj och matchande byxor och blanka skor, såg honom i ögonen och sade. ”Inte vad jag vet. Det måste ha blivit något fel här.” ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade kön i kör

Den unge mannen i tweed tittade först på människorna som stod på rad, och sedan på mannen i keps och så knackade han sig i tinningen och böjde sig sedan fram mot honom och viskade i hans öra för att undvika ytterligare ekon. ”De verkar inte riktigt kloka de där alltså.” Kepsen glodde oförstående på honom och sade. ”Men hallå! De är döda, vad hade du väntat dig?”, Sade han och flinade.

Den unge mannen fick sedan tillåtelse att stå bredvid och titta på när en efter en av leende män och kvinnor gladeligen lämnade över sina själar till en sjavig man i slitna jeans och keps som i sin tur släppte in dem genom den stora porten. Det var omöjligt att se vad som fanns innanför och kepsen sade att han inte hade en aning. ”Men är det himmelriket eller helvetet?” Frågade tweedkavajen nyfiket. ”Jag vet inte sa jag ju, men jag antar att det är kvaliteten på din själ som avgör vart du tar vägen.” Han såg lurig ut. ”Om det nu bara är de två alternativen förstås, det kan ju finnas fler”, sade han och blinkade med ena ögat.

Den tweedklädde satte sig till slut ner och lutade sin rygg emot den stora eken och slöt sina ögon. Hela den här situationen var ju alldeles uppåt väggarna tänkte han. Vad gjorde han här? Var detta verkligen på riktigt eller var det en dröm som han snart skulle vakna ur? Eller var det så att han verkligen var död, utan att veta om det? Sannolikheten för det var ju liten tyckte han och ville fråga någon i kön om saken. Men kepsen sade blankt nej, de fick inte störas.

”Men om jag inte är död då, vad händer då om jag säljer min själ och går in där?” Sade han oroligt. ”Och hur kan jag vara här då egentligen?” Kepsmannen stirrade på honom. ”Du måste helt enkelt vara död, det finns ingen annan förklaring.” Han ryckte på axlarna. ”Det enda sättet tycks ju vara det att du får din stämpel och att du försöker gå in, så skriv under nu och sluta konstra.” ”JA SLUTA KONSTRA!” Upprepade kön.

Den unge mannen i tweed reste sig upp, bestämde sig, bad om en pennna, skrev under, sträckte fram sin arm för att bli märkt och var nu beredd att gå in genom porten. ”Nä, nä”, sade dörrvakten oväntat. ”Du får allt ställa dig sist i kön.” ”DU FÅR STÄLLA DIG SIST!” Ropade alla i den långa raden av människor. Så han argumenterade inte utan suckade uppgivet, vek ihop sitt papper och stoppade det i innerfickan på sin kavaj och började gå.

När han kommit ur hörhåll från den bestämde kepsmannen så tänkte han att han trots förmaningarna skulle fråga någon som stod i kön om hur det förhöll sig med vetskapen om huruvida personen var död eller inte. Han valde ut en kvinna som han bedömde vara i hans egen ålder. Hon såg trevlig och snäll ut och han stannade intill henne och försökte få hennes uppmärksamhet men hon stirrade bara rakt fram utan att ta någon notis om honom. Så han knackade henne på axeln och frågade abrupt och utan omsvep; ”Hej är du död?”

Hon glodde på honom med kalla ögon men sade ingenting. Han frågade igen och då började hon gråta. Hennes tårar trillade sorgligt nerför hennes kinder och hon såg fruktansvärt olycklig ut. Mannen i tweed med matchande byxor och blanka skor bad om ursäkt och hastade vidare. Han kände sig som ett svin. Allt blev mer och mer obegripligt och han kände hur han började tappa koncepterna. Kanske var han död trots allt. Han kände sig ledsen.

Till slut efter promenad som tycktes oändlig stod han sist i kön. Han försökte återigen konversera den som stod framför honom men han undvek frågan som orsakat gråten tidigare. Han fick inget gensvar trots detta och han gav upp. Inrättade sig i ledet och höll tyst. Det fylldes på med människor bakom honom utan att han förstod hur det gick till. De kom inte från någonstans, inte gående som han, de bara fanns där, uppstod ur ett intet och stod stilla, såg rakt fram och såg varken ledsna eller glada ut. Det kändes efter en stund riktigt behagligt att stå där han stod. Som om han sögs in i en gemenskap, en tillfredsställande mentalitet i en kö för de som slutat leva, på väg till slutstationen, checkat ut från tillvaron, och han började motvilligt vänja sig vid tanken på att det kunde vara så att han inte levde längre.

Kön förflyttade sig förvånansvärt snabbt framåt och solen sken hela tiden och fåglarna sjöng och det var som vilken sommardag som helst, med den skillnaden att solen aldrig förflyttade sig. Den stod på samma plats hela tiden och molnen, ja de var som målade på himlen, rörde sig inte, och det var som om hela den vackra sommarnejden var en kuliss med levande aktörer. För fåglarna levde ju uppenbarligen, och hjortarna likaså, de skred majestätiskt omkring och betade av det frodiga gröna gräset som tydligen var äkta och gick att äta. Vattnet rann i bäckarna med ett ljudligt plaskande och även om han inte såg dem, så visste han att det fanns fiskar däri, det var så på något sätt bara. De män och kvinnor som stod i kön levde också, fast de var döda, så hela bilden var en enda stor motsägelse, där liv och död och konstruerad miljö existerade tillsammans.

Som livet är på riktigt egentligen tänkte han, förutom att solen flyttar sig och molnen seglar på himlen i den vanliga världen. Och den tankebanan blev ju mer rätt än vad han hade tänkt från början. För en del människor i den verkliga världen, för den här som han nu befann sig i ville han rubricera som overklig, var ju faktiskt mer döda än levande. Han log åt sina egna funderingar och kisade mot solen, plockade ett grässtrå och satte det i mungipan, och så var han Huckleberry Finn med halmhatt på huvudet och mådde riktigt bra och rätt var det var så var det hans tur framme vid porten.

”Jaha! Du är här nu igen?” Sade den kepsförsedde dörrvakten och flinade brett, han hade gula tänder. ”Och du har skrivit på nu då? Ja det hade du ja, så var det ju, och insett att du måste vara död?” Mannen i tweedkavaj nickade lite tveksamt, som om han inte visste riktigt, men kanske var övertygad. ”Ja inte vet jag, men det visar sig väl snart antar jag, när jag ska gå in. Jag lär ju inte komma in om jag inte är död eller hur?” Han räckte fram blanketten, kepsen tog emot den och sträckte sig efter stämpeln och bad om hans handled. fuktade stämpeln med bläck och tog tag i hans hand och vred den så att insidan på handleden kom uppåt. ”Men va fan! Den fäster ju inte, det går inte att stämpla dig”, sade han och tryckte hårdare. ”Aj!” Sade tweedmannen. Kepsen stirrade på honom och släppte sedan hans hand. ”Det måste vara något fel här”, sade han uppgivet. ”DET MÅSTE VARA NÅGOT FEL HÄR!” Upprepade kön unisont.

Det började bli lite oroligt bland människorna som väntade på sin tur. Det trampades och byttes fot och det suckades och var allmänt irriterat och kepsen blev alltmer stressad och visste inte vad han skulle ta sig till. ”Men kan jag inte försöka gå in ändå”, försökte mannen i tweed. Kepsmannen såg chockad ut. ”Utan stämpel! Du måste skämta, det skulle aldrig fungera.” ”Men du sa ju förut att du aldrig hade varit med om något sådant här tidigare, så hur kan du veta det? Det kanske går alldeles utmärkt”, sade Tweedkavajen.

”Det står i mina instruktioner att ingen under några som helst omständigheter får passera utan stämpel”, sade han och suckade djupt ”Jag kanske inte är död när allt kommer omkring då?” Sade mannen utan stämpel. Kepsen stirrade på honom. ”Men varför är du här då, minns du ingenting?” Frågade han oroligt. Den unge mannen i tweed, med matchande byxor och blanka skor skakade nekande på huvudet. ”Ingenting, helt blankt, jag stod bara här plötsligt.”

Det mumlades i kön och kepsen föste den unge mannen åt sidan och återupptog sitt arbete med att släppa in människor i något som han inte hade en aning om vad det var. Han sneglade på tweedmannen där han stod och såg villrådig ut och det såg ut som om han, dörrvakten, funderade på vad han skulle ta sig till. Efter en timmes arbete så bestämde han sig och ställde upp en bock i vägen framför ledet och förklarade att det skulle bli en liten paus i insläppet och att han alldeles strax skulle vara tillbaka. Han vände sig till tweedkavajen och sa; ”Jag tror så här”, han drog efter andan. ”Att jag tar och släpper in dig ändå. Vad ska du annars ta vägen, du kan ju inte stå här och hänga i evigheters evighet. Men skyll inte på mig om det går åt helvete”, flinade han. ”Eller åt det andra hållet”, sade tweedkavajen och flinade även han.

Nåväl, vår tweedklädde man lämnade över sitt papper till kepsen och ställde sig framför dörren och väntade. Långsamt öppnades den och han tog prövande ett steg framåt. Dörren fortsatte att öppnas och till slut så stod den på vid gavel. Det gick inte att se något av vad som fanns på insidan för det hängde vad du skulle kunna kalla ett energidraperi i dörröppningen. Ett vitt flimrande kraftfält som pulserade och det hördes ett hummande ljud. ”Ska jag verkligen gå in där”, frågade den unge mannen kepsen. ”Det förefaller rätt skrämmande faktiskt. Den kepsförsedde dörrvakten viftade avvärjande med händerna. ” Seså, gå in med dig nu.”

Innan han med de blanka skorna gick in så sträckte han fram handen mot dörrvakten. Han tog den och kramade till hårt, önskade lycka till och stod sedan och såg på när kraftfältet svalde ännu en människa, fast för första gången en utan stämpel och som faktiskt kanske inte ens var död. Porten stängdes bakom honom och inget annorlunda än det vanliga hände. ”Han var väl död då”, mumlade han för sig själv och tog bort bocken för att fortsätta släppa in folk. Och på den vägen fortsatte det, ingen förändring i det arbete som han utfört så länge han kunde minnas och han tyckte att det var skönt att incidenten var över. Det hade varit påfrestande och han tyckte inte om när saker och ting var just det. Nej, det skulle vara som det alltid varit, alla typer av förändringar var av ondo ansåg han men han kunde inte låta bli att bli lite nyfiken på hur det hade gått. Den tatuerade hade aldrig förut fäst någon vikt vid vad han släppte in de köande till. Men en tanke hade väckts och han försökte nu varje gång någon gick in att se vad som fanns innanför det skimrande vita. Det var dock omöjligt så han försökte släppa det så gott han kunde. Men fröet var sått och det växte oroväckande snabbt. ”Jag kanske skulle försöka mig på att gå in själv”, tänkte han. Men vem skulle sköta hans arbete då? Och hur skulle det gå för alla som väntade? Nej det fick nog vara, bättre kanske att leva i ovisshet? Övertygad var han dock inte.

På andra sidan gick solen ner. Det blev mörkt och lite svalare och fuktiga skyar drog över ett landskap höljt i dunkel. Tystnaden var den som var mest påtaglig. Ingen fågelsång, inga porlande bäckar, inga hjortar som med högburna huvuden, som stolta prinsar, svävade fram över landskapet som där han kom ifrån. Allt var öde men bedövande vackert i det blåa ljuset. Böljande kullar fanns det och långt borta knappt skönjbart ett vattendrag, en sjö, eller ett hav och det var som det satt ihop med landskapet. En suddig övergång, som en akvarell och han stod hänförd. Han kände sig lugn trots allt och förvånad över att ingen av de som passerat barriären syntes till. Porten var stängd, det var omöjligt att ta sig tillbaka, han hade försökt och det var som att när den öppnades så fick var och en sin egen väg tänkte han. Eller var det så att det var annorlunda för honom? Han visste inte och han var fortfarande osäker på om han hörde till de dödas skara eller inte.

Från den stängda porten ledde en väg. Han stod på den och det och det var som att han var tvungen att följa dess sträckning. Så han gick och hans blanka skor var fortfarande skinande och pressvecken på hans matchande byxor oklanderliga. Han hade kavajen uppknäppt för trots fukten så var det inte kallt. Vägen slingrade sig som ett utlagt snöre och den föreföll vara utan slut men det verkade som den ledde mot havet. Hans steg var lätta, det var som om ingen trötthet fanns här, han flöt fram och det var som det skulle vara tyckte han och om det här var platsen han skulle stanna på så hade han ingenting emot det. Det skulle antagligen bli lite ensamt trodde han. Men hade å andra sidan alltid varit ensam, även tillsammans med andra människor, och han började minnas nu, hur det hade varit innan han hamnade där han hamnat. Fragmentariska minnen av ett liv som han var osäker på på om han ens levat. Var det hans liv? Eller var det minnen som planterats i hans hjärna för att han skulle känna sig lugn. Som om han faktiskt hade haft ett förflutet. Han kunde inte få ordning på de tankar som surrade i hans huvud som bin i en bikupa så han slutade försöka. Tog istället av sig kavajen och slängde den över axeln med fingret kvar i hängaren. Han log och fortsatte sin evighetslånga, vad det verkade i alla faĺl, färd mot något, eller någon kanske? Det kändes inte så viktigt hur det förhöll sig med den saken. Förr eller senare, det var han övertygad om, skulle han få klart för sig hur allt hängde ihop. Och om det inte skulle bli på det viset så kunde han ändå leva här trodde han. Och i morgon när solen gick upp. Om den gjorde det, så skulle allt bli ännu vackrare än det var nu. Han såg fram emot det, och mörkret skrämde honom inte längre när det nu sänkte sig över det vackra landskapet.

Något sade honom att det inte alltid varit så.

I underjorden

Långt därnere i de djupare regionerna där ljuset var sparsamt, där fukten dröp efter väggarna, där det ljus som fanns flämtade uppgivet och höll sig vid liv med hjälp av en sparsam mängd syre fanns osäkerhet och obeskrivlig fasa.

Ljuset bestod av facklor som satt i metallhållare inkilade i bergväggen och det sluttade neråt, en trång tunnel som det knappt gick att stå upprätt i. Brant neråt gick det och för att inte falla fanns en ledstång av rostigt järn även den fästad i den skrovliga väggen av sten. Lukten var unken och kom som pustar av dålig andedräkt nerifrån och det föreföll som om tunneln inte hade något slut. Ett vinande ljud kom oupphörligt och tjöt i öronen som tinnitus och det gjorde det svårt att ens höra vad du tänkte. Det var kallt, rått och ruggigt och kläderna klibbade på hans kropp som blöta yllefiltar och skorna, trots att de var av den rejäla typen, kändes som tvättsvampar på fötterna och det klafsade lätt när han sakta tog sig neråt i tunneln. Han höll sig hårt i järnräcket, kämpade emot skräcken han kände, bet ihop och fortsatte. Vinandet tilltog i styrka ju längre ner han kom men fukten avtog och det började bli varmare. Men han var kall av skräck och när det svaga mullrandet, som från en avlägsen åska, blandades med de höga tonerna som tjöt i hans öron så ville han vända om. Det gick dock inte. Han hade försökt tidigare men för varje tiotals meter han tog sig upp så förskjöts han femton tillbaka. Något höll honom kvar här nere. Vad visste han inte.

Om det var dag eller natt hade han för längesedan tappat greppet om. Det sved i hans ögon av trötthet och av något stickande i luften. Att sova var uteslutet, vid ett tilfälle försökte han genom att lägga sig tvärs över tunneln med fötterna mot ena tunnelväggen och ryggen emot andra sidan. Men när han slöt ögonen kröp det i kroppen på honom som om han hade maskar under huden och fruktansvärda syner torterade hans sinne och gjorde honom än mer skräckslagen än när han hade ögonen öppna. Så han fortsatte sin väg neråt. Det var hans öde, han förstod det nu och han visste att han var på väg mot vansinnets rand. Trots detta så fortsatte han, besatt av att ta reda på vad som fanns i slutet av tunneln.

Var han kom ifrån hade han sedan länge glömt och vad som existerat innan han hamnat i den här avskyvärda situationen var som raderat ur hans medvetande. Så allt han visste var att han var tvungen att gå vidare så han stålsatte sig, bet ihop ännu hårdare och tvingade sig själv att stappla vidare. Facklorna på väggen kom glesare nu och långa stunder så hasade han neråt i komplett mörker och ökade därför takten för att komma undan det svarta. Det var som att ha en svart säck över huvudet och han spärrade upp ögonen så mycket det gick för att kunna se, vilket resulterade i ännu mer sveda. Tårarna rann i floder ner över hans kinder.

När han var tvungen att stanna för att vila så tyckte han sig höra röster och ett hasande bakom sig. Som om någon följde hans väg. Först trodde han att han inbillade sig men höll andan och lyssnade och koncentrerade sig för att höra igenom oväsendet och till slut så blev han säker. Han började skaka i kroppen av rädsla och försökte i desperation skrika åt sin förmodade förföljare men hans röst dränktes nästan helt och hållet av mullret och vinandet, men hasandet slutade när han skrek trodde han. Så han fortsatte sitt vrålande tills han röst gav upp och allt som kom ur hans strupe var ett väsande. Han övervägde att vänta för att se vad som förföljde honom men skräcken när han svagt hörde hur det väsen som var bakom honom, för att det inte var något mänskligt var han övertygad om, kom närmare tvingade honom neråt.

Det var varmt nu och kläderna på hans kropp började torka en aning och istället för att frysa började han svettas. Facklorna hade helt upphört att komma nu och mörkret var totalt, men långt där nere, det lutade brantare nu och han var tvungen att klamra sig fast vid ledstången för att inte falla, kunde han ana ett ljus. Och vad som helst var bättre än att befinna sig i detta här fasans mörker så han ökade tempot ytterligare, så mycket som det var möjligt, och gled nu snabbare nerför. Bergväggarna var nu nästan helt släta och han höll sig fast med all kraft han kunde uppbåda för att inte falla handlöst. Det stickande som fanns i luften hade tilltagit och han började få svårt att andas.

Plötsligt tog marken slut och han var en hårsmån från att falla ner. Det som räddade honom var att ledstången tog slut och att han stod på en smal klippavsats som inte längre lutade neråt. Han lade sig försiktigt ner och kikade över kanten och det glödde där nere som från lava trodde han och vinandet var nu också konstigt nog en kall luftström som svepte uppåt och mullrandet fick hans trumhinnor att vibrera och han kunde inte hindra sig själv från att skratta. Ett vansinnesskratt var det och om han hade kunnat höra sig själv så hade han blivit ännu räddare än vad han var och han började som en vetvilling att dunka sitt huvud mot den glatta klippavsatsen för att åtrvinna sitt förstånd och när smärtan och blodet som rann från hans sargade panna nådde hans medvetande så lugnade han sig och lade sig på rygg och tog djupa andetag, som på grund av den fräna lukten framkallade en hosta som höll på att kväva honom.

När lungorna återfann sin normala rytm och han med lätta andetag fick i sig något av den lilla mängd syre som trots allt fanns i luften, hörde han hasandet bakom sig igen, närmare nu än förut. I panik började han famla utefter kanten på klippan för att hitta en väg neråt igen och hittade till sin lycka något som förföll vara en stege av något slag. Skräcken hade nu tagit överhanden och i ren självbevarelsedrift svängde han benen över kanten och fick fotfäste och började klättra neråt så snabbt han kunde. Han stannade efter stund och lyssnade och ljudet han hörde från klippavsatsen där nyss befunnit sig isade blodet i hans ådror. Det var ingenting han hört förut, nästan obeskrivligt, som om ett djur i svår smärta och dödsånget eller frustration upphävde sitt sista tjut, och det tjöt i hans öron och hade han kunnat så skulle han hållt för sina öron med händerna men de knep ju hårt om stegen och han ruskade på skallen för att stänga ute det fruktansvärd vrålet och fortsatte att klättra neråt. Till sin förtvivlan så kunde han känna hur det som var däruppe också hade upptäckt stegpinnarna och började ta sig neråt efter honom.

Han stängde ute allt annat nu och koncentrerade sig på att klättra och efter vad han uppfattade så kom det lavaliknande glödandet närmare. Det var så svårt att i mörkret bestämma avstånd men när han tittade neråt så var han säker på att han närmade sig. Det böljade, som ett hav av glöd där nere, men det var inte överdrivet varmt. Inte som att klättra ner i en vulkan tänkte han. Allt var som overkligt och obegripligt och hans händer sved och blödde säkert ymningt för stegpinnarna var av järn och kändes rostiga och skrovliga men han brydde sig föga. Allt som existerade var för honom att komma neråt så snabbt som det bara gick. Bort från det hemska som förföjde honom men också neråt, till slutet, eller vad det var. Till botten och döden trodde han. Men han var inte lika rädd längre. Det fanns ju bara en väg att gå. Tillbaka var uteslutet.

Till slut så var han vid slutet av stegen och han befann sig nu cirka en halvmeter ovanför den svagt glimmande, orangea massan. Det fanns inga fler stegpinnar så allt som återstod var att sänka sig ner i det som böljade under honom. Han tvekade men hörde återigen hur hans förföljare närmade sig. Släppte taget med fötterna och med bara armarna tog han sig neråt och när halva kroppen var nere i den obegripliga skimrande underjordiska sjön, fick man väl kalla den, så släppte han taget och lät sig sjunka ner.

Det var varmt och behagligt och det var som om han absorberades av vätskan. Han flöt sakta, fördes av svaga strömmar bort från stege och vedervärdig rädsla och det sista han såg och hörde var hur det som förföljt honom, och det var som en stor svart skugga knappt förnimbar i det svaga ljuset, ustötte det där hemska vrålet igen och det föreföll som om, vad det nu var, inte kunde följa honom ner i vad han befann sig i. All skräck försvann där han låg och flöt på rygg. Vinandet och mullret hade upphört och han kände en befrielse och en frid och han var ett med de svagt böljande dyningarna. Han kände inte längre sin kropp, all smärta och kväljande ångest var borta och det var som om han blev en del av en ny existens, en annorlunda och högre medvetenhet. Uppgick likt i en kraft och han tänkte att om det här var döden så var det något att längta efter. Inget att vara rädd för.

Det sista han tänkte på innan det som hade varit han försvann, upplöstes och förenades med ett nytt medvetande var att han var tacksam. Han kände en stor tacksamhet för att han förunnats den här känslan. Och även om han inte kunde komma ihåg vem och vad han hade varit innan han hamnade i den mörka gången som lett honom hit så förstod han att det varit nödvändigt. Att det som han tidigare varit bara var en prövotid och att han nu var framme vid slutstationen. Sedan upphörde hans tankar och tystnad och stillhet rådde. Det orangea havet var spegelblankt och allvetande och allt var som det skulle. Ingen skräck, ingen oro och rädsla fanns längre. Allt var en stor pulserande kraft, ett universellt hjärta som slog sin eviga slag.

Det skulle aldrig stanna.

Godafton.

Grapefrukt

Han stod stilla. Andningen kom stötvis och det lät som om han sprungit men det hade han inte. Det var för övrigt längesedan han kunde springa och så var det. Ingenting att göra åt detta och han hade accepterat att det var på det sättet. Han stod kvar orörlig och försökte hitta sin vanliga andningsrytm och han gjorde sitt bästa. Försökte slappna av, hade armarna ut efter sidorna och hakan något lyft för att få fri passage ner i lungorna. Den äldre mannen försökte visualisera hur han andades djupt och fritt, som när han var ung, och lätt kunde simma femtio meter under vattnet utan att det bekom honom nämnvärt. När hans lungor var stora som Domuskassar och hjärtat slog långsamt och eftertänksamt i hans bröst. Han tänkte på det och ett sting av saknad for genom hans kropp men han började långsamt få syre igen. Promenaden han var ute på, hans dagliga runt kvarteret, brukade gå lättare än så här och det var först på senare tid som andnöden hade satt in och han oroade sig för det, som för en läckande kran, tänkte på det dagligen, hoppades att det inte skulle bli värre, och du vande dig tänkte han, som att du till slut inte längre hör droppandet förrän det blir till en fors och dränker allt i sin väg. Men han tänkte då inte gå till någon jävla läkare. Bara titeln läkare gjorde honom förbannad. Så förmätet på något sätt, att ge sig ut för att vara någon som läker, som en shaman i vit rock. Det enda de gjorde var att skriva ut mediciner som hade fler biverkningar än botande substans ansåg han. Du blev sjukare av mediciner än av att inte ta dem.

Han började gå igen, långsamt, och så sakteliga började hans lungor arbeta någorlunda funktionellt igen tills han kunde öka på tempot så att det såg normalt ut när han gick. Inte som någon som höll på att dö vilken sekund som helst. Det var viktigt för honom, att allt såg ut som vanligt, att han smälte in. Inte som när han var en ung man och satte en ära i att vara annorlunda. När du var äldre så var annorlunda konstigt, sjukt, drabbad av en sjukdom, slagen av en stroke eller liknande. Svårt att andas var en sak, att gå sakta som om varje steg vore det sista var en helt annan. Det var ett skit att bli gammal tänkte han.

När han kom hem igen så bryggde han sig en kanna kaffe och drack det i favoritfåtöljen framför teven. Han tog sig en chokladbit också. Marabou mjölkchoklad, den enda choklad som var värd sitt namn tyckte han och det hade hans fru också tyckt. Han kände sig ledsen när han tänkte på henne, det gjorde han alltid, och han förstod att han aldrig riktigt skulle komma över att hon var borta. På något sätt så kändes det som om hon alltid fanns i hans närhet, att hon när som helst skulle ropa från köket att maten var klar, eller att hon ville att han skulle tända en eld i öppna spisen, men när det inte hände så kom sorgen igen och den hade aldrig lämnat honom riktigt, den var bara mer eller mindre påtaglig. Aldrig hade han kunnat föreställa sig hur ensam han kunde känna sig förrän hon var borta. Hon, som hade varit hans bästa vän, älskarinna och förtrogna, som han alltid var ärlig mot och som han litade på. Han hade aldrig kunnat lita på någon som han litade på henne. Hon hade varit hans trygghet och innan han träffat henne så hade han inte ens varit i närheten av känslan trygg. Och även om han inbillat sig att han haft en plats i någon slags trygghetens oas tidigare så förstod han efter att de mötts att det bara hade varit en hägring i en torr och karg öken. Tillsammans med henne var allt fulländat och att inte längre ha henne vid sin sida var som att vara en levande död. Han reste sig upp och vankade omkring i rummet. Gick till spegeln i hallen och såg på sitt fårade ansikte och suckade. Ibland såg han hur gammal han var medan han vid andra tillfällen tyckte han att han såg riktigt bra ut. Men oavsett hans utseende, och det hade faktiskt mindre betydelse, så visste kroppen hur gammal han var. Den var övertygad och ärlig och visade honom varje dag precis hur många år som han hade på nacken. En onödig ärlighet tyckte han och tänkte på sina knakande knän, sin värkande rygg och problemet han hade med att kissa. När hans fru levde så hade hon tvingat iväg honom till en läkare i alla fall för att kontrollera att han inte hade prostatacancer. Det hade varit en plågsam upplevelse, men resultatet var positivt, eller negativt, hur man nu valde att se det. Han hade således inte cancer, och hon hade varit glad för det, och han själv också förstås. Nu spelade det mindre roll.

Livet, tänkte han, var som en grapefrukt, både sött surt och beskt i olika faser av tillvaron. Han tyckte om grapefrukt av den anledningen. Frukten speglade hur det var att leva och varje gång som han åt av den så tänkte han på hur det hade varit när han var ung, när han var medelålders, och nu på när han var gammal. Om sanningen ska fram så var det inte hans metafor utan det var naturligtvis hans hustru, som var en insiktsfull person, förutom att hon var både vacker och sympatisk, och det var hon som hade lärt honom att äta grapefrukt. Innan hon presenterade hur hon tänkte när hon åt sin frukt till frukost, så hade han tyckt att den var omöjlig att äta, alldeles för besk och osmaklig. Men det var inte förrän hon förklarat hur hon tänkte, att smaken återspeglade den sinnesstämning du hade, som han förstod och kunde äta den. Nu för tiden så smakade den väldigt beskt och han förstod ju varför men den hade varit ett under av smakexplosioner när de åt den tillsammans. En halv grapefrukt varje morgon, det var hans regel. Ingen frukost utan och han hoppades varje gång som han satte tänderna i den att den skulle smaka som den gjorde en gång tillsammans med henne. Hittills hade han blivit besviken men hoppet levde kvar och han tänkte fortsätta traditionen så länge som han hade liv kvar på jorden att leva.

Han satt länge och tittade på teve den här kvällen. Vad han tittade på spelade ingen roll. Bara det fanns ljud och rörliga bilder så var han nöjd för han visste att om han satt där i soffan tills han nästan somnade så kunde han inbilla sig att hon låg därinne i sängkammaren och sov i sängen brevid hans när han gick och lade sig. Så hade det varit förr och han brukade ligga länge och lyssna på hennes andetag när han väl lagt sig. Det var den enda vaggsång han behövde då när hon levde.

På senare tid, under ett år eller så, hade han börjat att bädda med kuddar under hennes täcke för att få en illusion om att hon låg där och när han nu lade sig ner och slöt sina ögon så kunde han inbilla sig att han hörde hennes snusningar. Till slut så somnade han och han skulle vakna till ännu en dag och ännu en grapefrukt och den skulle smaka beskt och vedervärdigt och det skulle komma att vara så under resten av hans liv. Men det visste han inte.

Och det var väl lika bra det.

Nästa, ja vadå?

Vad kommer härnäst? Vad ligger på lut? Vad väntar bakom nästa krök? Och hur viktig är framtiden och vill vi ens veta hur det kommer att gå? Jag kan ju bara tala för mig själv och jag säger så här: Allt prat om morgondagens elände gör att till och med den metalliska röstens utropande av nästa station på tunnelbanan känns ödesdiger. Nästa Östermalms torg, ekar i den glest befolkade vagnen. Vad döljer sig bakom detta uttalande? En ny katastrof kanske, pandemi 2.0, eller det är kanske just på den stationen jag får en hjärtattack och dör? Troligen inte men alla rubriker och folk i mask som likt håglösa zombier möter varandra i ett kallt och ödsligt Stockholm gör mig deprimerad och tankarna går i moll igen och jag hamnar i ett land där jag inte vill vara. Ett land utan morgonrodnad och hoppets färger och där mörka skuggor från förr glider rastlöst in och ut ur mitt sinne och jag förbannar dem och vill inte ha dem där, men de framhärdar och jag blir bitter och svär. Det går över så småningom, det gör det alltid.

Men det är rätt så tunga tider vi lever i, det går inte att komma ifrån. Även om jag tycker att många gör det till något värre än det är. Jo jag vet att många har dött, och jag vet att många lider, och även jag har dragits med i oroståget då någon jag känner väl drabbades av det elaka viruset. Men icke desto mindre så tycker jag att det frossas i eländet. Det förefaller som en del människor njuter av att må dåligt och tar alla chanser att tala om för andra hur de ska bete sig och jag minns speciellt den där äldre mannen som stod vid glassdisken på LIDL och jag såg hur han i ögonvrån observerade att jag närmade mig och när jag var tillräckligt nära, tyckte han, så vände han sig om och röt irriterat ”håll avstånd för helvete!” Det är inte ovanligt. Det finns en hel hoper av pandemipoliser där ute som har väldigt mycket åsikter om hur saker och ting skall skötas och hur du ska uppföra dig i dessa, som de tycker, ondskans tider. Och visst, det är eländigt och jobbigt, men inte fan blir det bättre av att det finns idioter som har tagit det till sin livsuppgift att mästra och upplysa.

”Men herregud!” utbrister de. ”Har du inte testat dig, förstår du inte vad som kan hända?” Och de lägger sina handflator på var sin sida om kinden och ser förtvivlade ut och det värsta är att de tycker att de är i sin fulla rätt att tillrättavisa dig. Det snurrar i mitt huvud vid sådana tillfällen och jag måste bita mig i tungan för att den inte ska forma otidigheter och förolämpningar. Och alla som har mask, och ja jag vet att det är bra och att det är nödvändigt, men någonstans i min obstinata hjärna så slår det slint och jag mumlar ”idioter” till alla som jag möter med munskydd och flinar åt skräcken i folks ögon när någon kommer för nära. Antagligen så får jag väl mitt straff så småningom, men det tvivlar jag på förresten, men vi säger väl så då, att jag kommer att få betala för mitt beteende, för husfridens skull.

Det pratas vitt och brett om att nu kommer allt att bli normalt, nu när vi får vaccin. ”Ge oss våra sprutor nu” basunerades det ut på Facebook härom dagen ”så att vi kan återgå till våra jobb.” Och jag kan inte låta bli att tänka på att det läggs så absurt mycket vikt vid detta preparat och jag tror dessvärre inte att det kommer att påverka vår situation nämnvärt på mycket länge än. Men det återstår att se. Dock med alla dessa hybrider av viruset så förefaller det fåfängt att tro att ett enda vaccin ska hjälpa mot allt. Men jag vet för lite för att lägga ut texten, så jag avstår.

”There’s no way out of here, when you come in you’re in for good”, sjunger David och jag tror att han rätt. Vi kommer att få leva med den här skiten tills alla har blivit immuna eller dött. Ingen vidare prognos kanske. De starka överlever och de svaga slås ut. Naturens hämd kanske för sättet vi behandlar vår jord. Rätt åt oss, är det så? Människan är ett virus och det behövs ett starkare dito för att bekämpa oss för att allt ska kunna starta om på nytt. En ny värld fri från elände och misär, nya dörrar att öppna, vidlyftigare visioner och lyckligare ambitioner att förändra och bygga nytt. Så kan det vara och jag väljer ibland att tänka så.

I vilket fall som helst så har dagens situation tvingat oss att tänka om, globalt, och det är en nödvändighet för att vår jord ska fortsätta att vara vårt hem. Vi kan gömma oss bakom vår masker och hålla avstånd från våra medmänniskor och försöka överleva på det sättet. Jag tror dock att det är som det alltid varit.

Att kärlek är allt vi behöver.

Så länge vi kan älska, så länge överlever vi. Men det svårt att älska på avstånd och utan att hålla i varandra så låt oss slänga de här jävla maskerna, komma nära varandra som aldrig förr, och låt oss älska hett och ohämmat. Det finns inget virus som kan stå pall för kärlekens kraft. Så är det bara. Det är i alla fall min övertygelse.

”Love is all you need.”

God afton.

Hur kul är det egentligen?

Ja menar, hur roligt är det här livet med sin alltigenom inrutade utformning egentligen? Varje dag samma sak och varje ledig dag så ledig att du inte kommer dig för någonting. Så att du på söndagskvällen sitter där med ångest över att du inte åkt skridskor, inte åkt skidor, och inte tagit långa, stärkande promenader i det vackra vintervädret. Och detta trots att du faktiskt inte orkar göra något annat än det du gör. Som är att titta på fotboll, laga god mat, äta den och sedan dricka kaffe, spela gitarr och hänga framför datorn. Det går alldeles utmärkt att fylla en dag eller två på det sättet trots att det skapar en obegriplig ångest. Ledighet är inte problemet. Inte heller arbetet som jag utför. Det är accepterandet, eller det att jag inte kan acceptera enformigheten som livet är eller blir för att jag inte förmår göra något annat. Det beror på, inbillar jag mig, att det i min hjärna finns en otillfredsställd synaps som skriker efter sensationer och explosioner som aldrig kommer. Jag försöker verkligen att vara tillfredsställd med livet jag har men lyckas dåligt och jag kan inte låta bli att avundas män och kvinnor som uppenbarligen är nöjda med det så kallade vanliga livet även om jag inte begriper hur de kan vara det. Jag inser naturligtvis att tiden för stora omvälvande förändringar är förbi men trots detta så, när natten sänker sig över ännu en dag i samma hjulspår, kommer tankarna på vad jag skulle gjort istället för det som jag gör idag. Och jag känner mig låg och suckar uppgivet.

Men res då säger ni kanske, ge dig ut i världen. Byt horisont och stå vid havet och låt dig fyllas av tankar på äventyr och ovanliga händelser. Visst, det är naturligtvis ett sätt att lösa problemet, men ett kortsiktigt sådant för haken är ju att du alltid kommer tillbaka. Femtiotusen kronor fattigare med bara ett minne eller två i bagaget och jag tycker inte att det värt pengarna. Jag vill ha en scenförändring som är varaktig, men den får inte vara alltför länge för då är jag ju tillbaka där jag började. Det ska svänga som en väg i alperna, nya vyer och intryck efter varje böj för att det inte ska bli tråkigt och när mitt liv inte svänger som professor Kalkyls pendel i TinTin böckerna så blir det just det, en aning tråkigt.

Att vilja förändra, men inte ha orken att göra det, alltså inte fysisk förmåga utan mental, det är mitt dilemma. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner mig som en idiot ibland och jag blir irriterad och stingslig och morrar som en gammal hund åt min omgivning. Jag både vill och inte vill lära mig att stå ut med livet som det är men jag förstår ju att om jag fortsätter att trängta efter något som inte kommer att ske, och jag vet ju inte ens vad det är jag längtar efter, så blir tillvaron därefter. Ett moment tjugotvå således, hur jag än beter mig så slår jag huvudet i väggen.

Nåväl, snart kommer våren och i år ska jag ta upp fågelskådandet på allvar igen, tidiga morgnar med kikare runt halsen och kaffe i en termos och jag ser mig själv i min nyinköpta gummibåt med fiskespöet som ett vapen mot tristess och enhanda liv. Det kommer att bli bra. Jag tror och hoppas på det. Små förändringar, ett steg i taget och ett positivt tänkande är lösningen kanske. Explosionerna får vänta. Jag måste nöja mig med ettöressmällar, ett svagt knattrande i mitt sinne som håller mig vaken och alert och sugen på livet igen och jag ska bli en jävel på gitarr också. Kanske starta ett band, skriva odödliga låtar och ge mig ut på en världsturné och jaha, nu är jag där igen ha, ha.

Jag minns när jag frågade Bob Dylan hur han upplevde skillnaden mellan att spela på små ställen kontra gigantiska arenor och han svarade leende, ”it’s the same man.” Det stora finns naturligtvis i det lilla likväl som i större format, jag inser det nu, och han fick mitt telefonnummer och stoppade det i bröstfickan på sin kavaj och han skulle ringa sa han, och komma på vår fest som vi skulle ha på kvällen.

Tror ni att han ringde?

Nu är vintern snart över och i april fyller jag sextiotre, två år till pension, eller åtminstone en nedtrappning av tiden och det kommer att bli skönt. Eftersom jag har en så ung fru så duger det ju inte att lägga sig på sofflocket fullt ut riktigt än och jag tror att jag skulle bli ännu tokigare av det. Nej några år till i selen får jag nog stå ut med och att arbeta mindre kommer att göra det uthärdligare inbillar jag mig.

I morse sjöng en koltrast lite lågmält, som en försiktig förhoppning om att snart så är det dags. Om en månad så kommer jag att sitta på taknockar igen och sjunga för full hals, tycktes den svarta fågeln tänka. Jag tror att han likväl som jag längtar.

Godmorgon.