Pelle i potatissäcken

Ja han hamnade där, den stackars olycksaliga, godtrogna, blåögda Pelle. Instängd, ditsläpad när han sov av den obeskrivligt elaka Måns. Till slut, efter en vådlig färd, så hamnade Pelle den stackaren hos de något till förståndet tillkortakomna tvillingbröderna Julle och Rulle, men det är en annan historia.

Ibland förstår jag Måns, och det gjorde jag även när pappa läste böckerna för mig när jag var liten. På något sätt så var det skönt att han hamnade i säcken den där rättrådiga, svanslösa svärmorsdrömmen. Hur kunde han vara så korkad att han gång efter annan litade på den där genomfalska, svarta katten med sin korkade betjänter Bill och Bull. Han fick fanimig skylla sig själv minns jag att jag tänkte som barn. Och även som vuxen när jag i min tur läste Pelleböckerna för mina barn.

Och antagligen så var det för att jag själv var en bokstavstrogen Pelle Svanslös som litade på vad människor sade till mig, som gjorde att jag tyckte att svanslösingen fick vad han förtjänade, eftersom jag också fick det, vad jag tydligen förtjänat. Men jag lärde mig snabbt och misstror idag de flesta som inte står mig nära och det skall mycket till för att jag ska lita helt och fullt på någon. Alltid så ser jag baktankar och knipslughet och anar, tycker jag, för det mesta dubbelmeningar i det som sägs till mig och till andra.

Och det är väl så, att de goda utnyttjas av de elaka och att godtrogenhet belönas med ondska och det är eventuellt därför som de flesta påstår att de gillar John Lennon mer än Paul McCartney. Det är mer korrekt att hylla svårmod. Glädje och lycka står inte så högt i kurs i dagens och gårdagens kultursamhälle och att som Paul bejaka dessa attribut ansågs då och framförallt nu som lite töntigt. Jag tyckte om Pauls låtar men sade högt att Johns var bättre för att passa in. Inte för att jag tror att John var elak på något sätt, men han var lite farligare än genomsnälle Paul och farligt är attraktivt och blues ses som bättre än glada trudelutter. Men jag lyssnar oftare på Paul McCartneys soloskivor än på Johns och speciellt då den senaste, trots att det finns en hel del smärta i de sångerna. En påtaglig sorg går som en skugga genom kompositionerna. En innerlighet som jag tycker mycket om finns där också.

Nåväl Pelle fick sin Maja till slut och allt slutade lyckligt. Måns fick på pälsen och godheten vinner i längden trots att ”elakhet varar längst” är mitt påhittade valspråk. Du minns de elaka längre än de goda. En ond handling sitter kvar längre i ditt sinne än en god och såren du tillfogats sitter där som en kniv i ditt hjärta så länge du lever. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor sägs det ju och det var därför som den här förskrämda grabben satte upp en tuff attityd och gick genom den senare delen av sitt liv som en frän, slagfärdig kille även om han innerst inne gömde sig som en rädd hare från räven. Men jag är snäll, snällare än de flesta faktiskt, och jag vet att många förr såg mig som arrogant och okänslig men det var bara ett skal som jag har ömsat nu. Mitt hjärta blöder när jag ser olycka och elände i min närhet och det är så lätt att såra mig men jag gör mitt bästa för dölja min sårbarhet för alla utom för dem som jag älskar. Det är lättare att vara sig själv när du är gammal och inte behöver spela teater längre, och det är bra att det är på det sättet. Lögnen är ett otyg och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Ärlighet är för mig idag en hederssak och något som jag bär med mig som en ömtålig vas och som jag är rädd för att tappa. Jag försöker lära mina barn att det är ärlighet som varar längst, och inte elakhet.

Det händer dock fortfarande att jag ibland känner mig som en Pelle i en potatissäck, men jag har några i min närhet idag som alltid löser upp knutarna och släpper ut mig. Och det är tur för mig det.

Godafton.

En dagens på Dailys…

Ja herregud, det var också en tid, när du knappt hade pengar till mat men gladeligen spenderade slantarna på en dagens på Dailys.

Ja ni kanske inte vet riktigt vad en sådan bestod av? Men ok, då ska jag berätta det för er. Det var helt enkelt ett ölglas med hälften vin och hälften fruktsoda och krossad is. Fantastiskt gott tyckte jag och stod där i mina lappade jeans och kände mig världsvan och det var Dailys först, sedan Vickan och hade du tur så kom du in på Caféet och du krökade på kredit. På lånade pengar, förlorad heder och bristande förstånd och just då på den tiden så ägde jag världen, fast i själva verket så var det jag som var ägd, som de där unga säger. Djävligt ägd faktiskt.

Men det var en fin tid tyckte jag och frotterade mig gladeligen med kändisar och deras hov och Ann Z kysste mig i baren vid dansgolvet på Café Opera när vi hade dansat och jag var i sjunde himlen då och jag var lycklig som jag minns det. Och även om jag var smått patetisk så var jag rätt skön i min oskuld och jag var pojken från landet som fick dansa med de stora elefanterna.

Jag börjar så smått att kunna se tillbaka på det där nu utan att känna ångesten skrika på skämskudde och jag kan inse att det var vad det var och att det egentligen var ganska roligt och sorglöst även om det ledde till konsekvenser. Det är nytt för mig detta, att kunna tänka på den tiden utan vrida mig som en mask på en metkrok. Och jag vet inte om det är ett friskhetstecken, ett accepterande som är av godo eller om jag ska vara på min vakt. Stå med bössan i hand och vänta på vargen, på helspänn, på tå, inte tappa garden, jag vet inte som sagt.

Det är i och för sig skönt att kunna skratta åt alla idiotiska saker jag gjort och att kunna se det för vad det var. Vad det nu var? Och att kunna blinka åt det. Flirta med minnena lite. Det gör livet en aning enklare, inte så komplicerat, men utan att tappa fokus förstås. Inte låta, men-det-var-väl-inte-så-farligt-känslan, ta över utan att hålla det där. Som minnen av en svunnen tid som gjorde mig till den jag är idag.

Det har ärligt talat varit rätt så påfrestande att se tillbaka på mitt tidigare liv med känslan av att vilja ha det ogjort. Och om jag  ska kunna uppskatta det liv som jag har idag så kanske det vore en bra idé att förlika mig med det som varit. Vissa saker lämpar sig säkert inte i tryck och kan vara svåra att acceptera både för mig och för andra så jag sorterar dem under ”saker jag inte borde gjort” och går vidare. Det var galet ibland men jag var ung och jag var tuff och livet i Stockholm var på den tiden en karusell och jag satt på en porslinshäst och åkte runt, runt med cowboyhatten på svaj och livet var ett lyft, mina fötter nuddade knappt marken och jag kan skratta åt det nu och det är fint. Det är bra att det är på det viset för att som sagt, gå omkring och förakta sig själv för sådant som faktiskt ibland var hysteriskt roligt är inte bra för självkänslan. En dagens på Dailys och ett balanserande på den vassa eggen och den cirkus som ofta var mitt liv tillsammans med ”det fasansfulla gänget” som någon kallade mig och mina vänner känns nu som något som jag ser med andra ögon på än för bara något år sedan.

Jag har öppnat ytterligare en dörr idag, en dörr som var stängd och som jag knappt ens vågade glänta på utan att riskera att ramla ner i en grop som jag inte kunde ta mig upp ur. Och även om det inte kommer att bli några fler dagens på Daily news café så kan jag le när jag tänker på den tiden och det är ett steg framåt.

Jag har alltid haft en skyddsängel som vakat över mig och när jag och min bror, berusade på både det ena och det andra, balanserade på en såphal stock mitt i vintern med nollgradigt vatten och isflak som flöt runt omkring oss så höll hon mig i handen. Hon har aldrig släppt taget och hon finns idag vid min sida i mänsklig form och hon är min fru och allt är hon och hon är allt som gör livet värt att leva.

Hon är min dagens på Dailys alla dagar och hur mycket jag dricker av den så tar den aldrig slut.

Jag är en lyckligt lottad man.

God kväll.

Nyårskrönika

Raketer och flygande eldar, mörkt och fuktigt, krutröken ligger tät över nejden och alla är glada över att det ska bli ett nytt år, trots att det säkert blir likadant som det som gick. Och jag minns hur det var, när även jag för många år sedan stod med champagneglaset i ena handen och min fru i den andra och jag var så uppfylld över att det skulle bli ett nytt år. Det kändes stort och oförklarligt och jag vet inte om det var berusningen eller något annat som fick mig att känna mig så euforisk dessa nyårsaftnar från förr.

Det känns verkligen inte lika stort längre. Mer ansträngande om jag ska vara ärlig och det att på själva tolvslaget ringa till sina nära och kära känns idag krystat och överdrivet och jag skriver idag mina nyårshälsningar en halvtimme innan utan att ha det minsta dåligt samvete. Det förefaller kanske oerhört tråkigt och likgiltigt, och det är väl precis det som det är frågan om. Tråkigt vet jag inte, men jag är rätt så likgiltig inför högtider nuförtiden, och speciellt nyårsafton.

Jag minns dock gnistrande snötäcken och meterhöga snövallar och minusgrader som gränsade till det absurda och i mörk kostym utan överrock stod vi i kö för att komma in till värmen, spriten och kvinnorna. ”Hellre ball och kall än het och slet” var det epitet som vi skaldade och även om fötterna i sina blanka fodral var som isbitar så höll vi masken och vi kom in till slut på Högfjällshotellets restaurang med dans och disco och all möda var värt den aftonen. För vi dansade tätt tillsammans och jag kysste henne och hennes kalla näsa var som ett fruset körsbär i min nyårsdrink och i taxin hem, som vi fick efter en evighetslång väntan lovade jag henne evig trohet och kärlek och hon skrattade sitt skratt som fick snön att smälta och jag lindade in mig i henne som om hon vore en kamelhårsulster.

Javisst, det finns några nyårskvällar som för alltid kommer att vara inskrivna i mitt sinne. Som till exempel när vi gick vilse i stugområdet min olycklige vän och jag, och alla vägar såg likadana ut och husen likaså och det var som att gå omkring i en labyrint och det var så kallt att bubblet som jag höll i handen nästan frös och natten var svart som kolkällare och jag kände mig som Pelle i potatissäcken och vi hade inte en aning om var vår stuga låg där festen svallade som en tidvattenvåg. Till slut så stannade vi, stod stilla i natten och lyssnade, och efter noggrann lyssning så hörde vi de efterlängtade festskratten och vi såg på klockan och insåg att om vi kunde få fart på våra stelfrusna ben så skulle vi hinna till tolvslaget. Så vi stapplade fram som zombies och vi var stela i skrattet och kunde knappt prata och det var stört omöjligt att hålla cigaretten på plats i mungipan men vi var vid gott mod, min vän var glad igen, och vi hann och hon stod där i dörröppningen och jag svär att hon hade en gloria kring sin yppiga kropp i det där svarta fodralet. Och hon var värdens syster och äldre än jag men i nyårsaftonens skimmer så var det ingen som tänkte på det och när raketerna brändes av, så satt jag på en av dem och färdades upp i den svarta natten och när jag landade så låg hon bredvid mig i en säng i ett rum och vi hade kläderna på oss. Det stod en halvfull flaska champagne på nattduksbordet och två glas och jag hade i alla fall hängt av mig kavajen på en stol i rummet.

Idag många, många år senare står vi på baksidan av vårt lilla hus och jag håller min fru i handen och vi skålar i alkoholfri cider och vi ser på raketerna och jag är säker på att hon är lycklig, precis som jag är det. Vi ser på varandra och vi vet att vi vann kriget och att de som inte trodde på vårat gäng som var vi två verkligen kan dra åt helvete som de sjunger de där i les big byrd. Och även om jag har tappat min vigselring och ersatt den med en billigare kopia av silver så har jag ett band av guld runt mitt hjärta som sitter där för evigt och där står datumen ingraverade. De datum som förändrade mitt liv och även om det i början var en färd i ojämn terräng för att uttrycka sig milt, så var det värt varenda meter och det finns inte ett ögonblick då jag ångrat mitt beslut. Visst, det finns ibland dåligt samvete och jag känner mig då och då som skyldig till ett brott och ligger med huvudet i schavotten men jag ser att det är gott om lyckliga människor runt omkring mig och jag vet att det finns de som tycker en hel del saker om mig, men de får göra det helt enkelt.

Nyårsafton 2020 gick således i stillhetens tecken. Vi fick äran av att ha vår stora kille hemma och det tackar vi pandemin för, om jag får uttrycka mig så. Vi satt i vår nyinköpta soffa och vi åt chips och vi drack Coca Cola och åt godis och vi våndades över Katniss Everdeens vedermödor i the hungergames och vår lille trettonåring som såg den för första gången höll på att krypa ur kläderna av nervositet. Jag satt i en bubbla av förnöjsamhet och mitt hjärta slog lugnt och behärskat och jag visste att jag inte behöver något annat än det som jag har idag. Jag har lärt mig att värdesätta det jag har på ett helt annat sätt än förr. Det fanns en tid då jag då jag hela tiden var ett steg före mig själv och det som var bra kunde alltid bli bättre och det som var dåligt kunde lätt raderas med en knyck på handleden och med ett lätt tryck på delete knappen så försvann det obehagliga.

2021 är här och jag är redo. Antagligen så kommer det att fortsätta som 2020 slutade men jag när ett hopp om att kunna åka ner till Skåne i sommar för att träffa min far och min bror som också bor där nu. Tyvärr så svävar det ett mörkt moln över Skåne-himlen men jag hoppas att det kommer att skingras snart och att ljuset kommer åter och att ljuset skall varda det som ljus är.

Gott nytt år mina kära vänner.

Det som försvunnit.

Av olika anledningar så finns de inte mer, vänner och företeelser och bekanta. Som att möblera om i ett rum. Rummet är detsamma men ger ett annat intryck på grund av att saker och ting har bytt plats, eller försvunnit. Kanske har det tillkommit något nytt? Kanske är en tom plats meningsfull plötsligt, i en väntan på att fyllas, eller att förbli tom, som en påminnelse om något som existerade men som inte finns längre.

Jag minns om nätterna, i drömmar, sådant som varit, vänskap som försvann och kärlek som var sjuk, eller blev det. De står där och vinkar och ler, eller hänger som ett segel som en gång var fyllt av en vind och jag vaknar och kommer ihåg. Saknar ibland men förstår inte för det mesta och det känns så meningslöst allt liv som var det som förut var. Och jag blir ledsen och jag ångrar sådant som jag gjort men inser meningslösheten i sådant beteende och försöker se framåt och vårda den livsskärva jag har kvar. Jag ser mig omkring och det som var är nu och vice versa, allt upprepar sig men i olika skepnader och det som inte finns längre finns, är ändå och försvinner aldrig. I räkenskapens tid, som är nu, tycks det som om det som var kunde gjorts bättre och jag skulle önska att jag varit den som jag är nu, då. Dock, livet är en prövotid, ett lärande och idag är en frukt av det som såddes en gång och jag är glad att kunna säga att jag är nöjd med vad jag blivit, det är inte alla förunnat.

Det finns många platser i mina rum som står tomma, där det tidigare stått monument över verklighetsflykt och trams och rena idiotier. De platserna finns kvar som en påminnelse och i en tunnel fanns en ond plats som blev till en god sådan och det som fick mig på fall, minnet av det, håller mig uppe på mina fötter och min båt på rätt köl.

Jag hade en vän. En riktig bäste vän, en sådan där vän som redan fanns i luren när du lyfte den för att slå hans nummer. Han var som en bror och ibland bättre än den brorsa jag har. Vi var fantastiska ihop och något hos mig passade med något som han hade och vi var som två pusselbitar som äntligen gjorde det stora pusslet klart. Jag hade en djup känsla för honom som gränsade till kärlek och det gjorde mig illa när han inte kunde acceptera mina val utan valde en annan väg bort från det som vi hade. Jag kanske kunde ha gjort mer för att hålla ihop vänskapen men han var tyngd av moraliska tegelstenar och jag svävade förmodligen för högt för att kunna förstå hur han kände det. Nåväl det är sådant som händer i livet och inte så mycket att göra åt idag. Men jag tänker ofta på det vi hade och jag saknar kamratskapen som höll oss ihop. Men vem vet vad livet har i beredskap. Vi kanske kan nu på ålderns höst ses igen och jag både önskar det och inte. Antagligen så har det flutit för mycket vatten under broarna, det känns så.

Jag är lycklig nu ändå och jag hoppas att han också är det. Många minnen finns kvar och det var på många sätt en fin tid men det är längesedan nu. Jag minns icke desto mindre den där bryggan en tidig morgon i soluppgång, så mycket sommar och fågelsång och en bäver som slog med stjärten, och stillheten och klarheten trots berusningen. Fina bilder i mitt sinne och jag kan inte hjälpa att det blir lite vemodigt nu. En ungdom som flytt, sorglösheten, de lätta stegen, fuktigt gräs under mina bara fötter och mot mina fotleder. Kallt vatten runt min kropp och så henne som jag älskade men som var en annans. Älskade hon mig tillbaka, lite? Kanske.

 Allt är borta men finns kvar i tid och rum och jag är glad att jag har ljusa minnen också, inte bara mörka skyar om nätter utan slut. Det finns hopp. Det finns glädje, mer glädje än sorg, och tur är väl det.

Godmorgon.

 

 

Ett nytt kapitel…

Det skulle ju bli så här, de sade precis just det , och det stod så skrivet, och jag ville tro, hoppades, och nu så står jag mitt i det, som en tomte i en snöstorm och jag har säcken full med klappar, och jag tror knappt att det är sant.

Och jag ser allt det andra, det olyckliga, tråkiga, tragiska, det ligger och krälar på bussen, på golvet, i utspilld öl. Och det håller masken inför vänner och arbetskamrater och ler rödbrusigt och tror och hoppas att det inte ska märkas. Men det gör ju det. Det tragiska finns överallt runt omkring mig och det är inte så roligt att ha det epitetet, jag vet det, av egen erfarenhet. Och du tror att du är bättre, vet mer, står över de där som du tycker är hopplöst vanliga. Du är liksom lite förmer, som Karlsson ville vara, han på Hemsö, och du vaggar omkring som en berusad beduin på en lika knall kamel i en öken utan slut, och din övertygelse om din egen förträfflighet motsvaras bara av din förnekelse. Och när hanen galt inte tre, utan etthundratre gånger, kanske fler, så står du fortfarande där och förnekar dig själv. Som en lallande dåre, och dina drömmar närs av det som finns i det du dricker.

Ja, jag vet, rättrådiga Rudolf vid tangenterna, men vad ska jag göra? De förstår ju inte. Lika lite som jag förstod och jag vet att jag skulle bett dig dra åt helvete om du sagt något jag inte ville höra om du hade varit jag. Och det är först nu, när dimmorna lättat, eller för några år sedan, eller jag vet inte, kanske först nu, när blicken är klar och förståndet har återvänt som ett bortsprunget lamm som jag förstår. Och det här drickandet, det gör mig galen, de här flatgarven du hör från hysteriska män och kvinnor som tror att de är lyckliga och ha ha ha som Janne Loffe Karlsson i de där idiotiska filmerna, och jag blir så trött. Och än tröttare blir jag när jag tänker på att jag var likadan.

Till slut, när jag kom dit, dit där de talade om det som skulle komma att hända om jag gjorde som de sa, och de till och med lovade. När jag kom dit så var jag inte skeptisk. Jag hade slutat att förneka vem jag var, och jag visste när jag gick därifrån att jag hade börjat att skriva på ett nytt kapitel.

Och jag förstår inte idag var skimret kom ifrån. Det där magiska glittrandet som jag såg runt omkring den hägrande berusningen. Hur jag kunde vara låg som en valbarometer för liberalerna, tung som en elefant på flortunn is, och bara genom att gå till den där platsen, magneten, plötsligt kunde bli lycklig som en sparv i en rågåker utan att jag förstod varför. Fascinerande är det hur korkad jag var och hur den hade mig i sitt grepp, den där drycken. Den som hyllas i reklamen. Den som stjälper familjer, tar fler liv än cancer, och som fortfarande säljs fritt och som är orsak till mycket av allt det tragiska runt omkring oss.

Nu är det snart jul, och julen kräfva dessa drycker. Det är väl så och inte så mycket att göra åt tyvärr men jag håller mig till julmust utan socker och jag vet att mina barn är glada för det och jag känner en tomte som inte luktar av den där drycken när han kommer till oss. Han är från Göteborg konstigt nog. Ett mysterium är vad det är.

Ännu en gång, en god jul till alla, och jag hoppas att tomten ger er vad ni förtjänar.

God afton.

.

Vad återstår?

Kallt, blåsigt, regnet hänger i luften, pandemi, ”och nu så kommer julen, nu är julen här, lite grå och kulen men ändå så kär…” Jaha och nu så ska vi glädjas för oss är en frälsare född, och helga natt och nu tändas tusen juleljus och mamma dog i ett badkar för många år sedan och en älskad broder ser jag också som har födelsedag på julafton. Allt är ett sammelsurium av känslor och den där racerföraren som jag gillar, vet inte varför riktigt, men det är något med hans ögon och hans vemodiga leende, som inte får köra  formula ett längre och som var en hårsmån från döden. Romain Grosjean, ända sedan jag såg honom köra för första gången och hörde honom tala så har jag älskat den killen. Det finns något i honom som jag kan relatera till. En rädsla för att framstå som svag som återspeglas i hans tuffa och arroganta attityd och som mindre perceptiva människor inte ser utan bara irriterar sig på. Jag inbillar mig att jag vet hur han känner sig. Den där desperata viljan att framstå  som tuff, att trycka tillbaka sina verkliga känslor, hålla rädslan i schack. Fastän det måste du väl om du färdas fram i över trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken.

Men det är något särskilt med Romain, han är rädd för sina barns skull, inser att hans död skulle påverka andra än honom själv det är åtminstone vad jag tror och det jag tycker mig se i hans ögon. Jag ser mig själv i honom lite, utan att göra anspråk på att vara racerförare, även om jag förstår varför de utsätter sig för livsfaran. Det måste vara kickarnas kick helt enkelt. Nåväl nog om detta. Jag tycker mycket om Romain Grosjean, älskar karln.

Mörkret är här och har varit det länge. Tomtarna har tagit över vårt hem  och det glittrar och glimmar överallt och vi eldar i vår kamin och jag tänker på min pappa som numera sitter ensam i Skåne och på min bror och hans drömmar om ett liv i frihet som grusats och jag vill att han ska hitta sin gyllene väg som han letat efter i hela sitt liv. De ska fira jul tillsammans och jag är glad för det. Två män i en båt som skvalpar på ett hav av grusade drömmar och jag hoppas att de kan landa på den där gyllene stranden till slut som åtminstone den ene längtar så hett efter. Det är ledsamt att vi inte kan ses under den här något hysteriska högtiden och jag saknar dem båda. Men bättre tider kommer, det är jag övertygad om och i sommar ska vi ses igen om  det elaka viruset lägger sig på rygg och dör innan min pappa gör det, men sådant får du inte skriva, så jag stryker det helt enkelt.

Och allt som återstår nu är att klä sig i julstämningen, andas in julens ångor, ladda julbatterierna och så kör vi julen som en F1 racer med full gas genom varenda kurva och P1 är mitt mål. P1 kära vänner, inget annat räknas. Jo förresten, en poängplats duger.

God Jul.

Så många tankar

Det kommer och går, det goda humöret. Ibland på topp och blicken ut över fjärden och en önskan att som en mås glida över vattenytan med svarta pepparkornsögon i en nervös skalle, ivrigt spanande efter nya idéer och upplevelser. För att i nästa stund klättra ner i hålet på den där rangliga trästegen som när du väl kommit ner på botten faller ihop som ett korthus och du kan inte längre ta dig upp. Du sitter där nere och frossar i ditt eget elände och spanar emot ljuset långt där uppe och du ber och längtar efter försoning med dig själv och andra.

Men det är skönt också, att vara olycklig och missmodig. Det finns en pervers tillfredsställelse i att plåga sig själv med onda minnen, och att anklaga andra för din egen misär. På så sätt finns det en njutning i lidandet tänker jag, och ibland så känns det mer meningsfullt att kräla som en mask i leran, att simma som sutaren nere i dyn, än att sväva som den där måsen i skyn. Det är som att det måste till en stor portion av självömkelse för att till fullo kunna uppskatta svävandet tycks det mig, och det finns säkert en diagnos för mitt tillstånd, men det gör det ju för allting.

Bipopulär kanske, ibland älskad, ibland hatad, oftast älskad och upp och ner som i en hiss mellan himmel och helvete. Ingen kan lida som jag. Jag har också en utsökt känsla för kunna synkronisera med andras olycka och att gråta över sådant som kunde ha hänt, istället för att glädjas över att det inte hände. Och allt hänger över mig som de gråaste skyar du sett och det som hände för fyrtio år sedan bli plötsligt högaktuellt och jag vrider mig som en metmask på en krok när det drabbar. Herregud!

I glädje är jag stor och generös och ger av allt jag har utan att knussla dock och det är där jag helst av allt vill vara. Som ett ymnighetshorn som sprider guld och rikedomar över de fattiga. Inte ett oväder som får människor att gömma sig och huka för vinande vindar och iskallt regn.

Så många tankar far igenom mitt huvud och det är aldrig lugnt och stilla och allright riktigt. Alltid detta surr och en djupt liggande oro som lurar som en orm i gräset och bara väntar på en chans att hugga tag i ett blottat ben eller arm för att spruta in sitt förlamande och glädjedödande gift.

Nåväl, det har jag levt med i hela mitt liv och inget kommer att förändras det vet jag ju men det bekommer mig mindre och mindre ju äldre jag blir och jag vet numera att det som händer, och som just i själva skeendet, tycks oåterkalleligt och för evigt, ondska och elände och sorg i evinnerliga tider, är av övergående art och det gör allt lättare att hantera.

Jag är i grund och botten en positiv människa, men min lyckas grundvalar är av lera och jag svajar betänkligt på min väg genom livet. Som om jag vore berusad tänker ni kanske. Men det vet ni väl att jag inte är, eller hur?

Nu är det snart jul älskling och det mesta känns rätt, och jag kan älska dig, rätt och slätt.

Godnatt.

Ett drömspel…

Han vaknade och tänkte på Julia, flickan som han drömt om hela natten. En enastående upplevelse, att vakna med ett leende på läpparna mitt i natten tack vare det han drömt, somna om, och fortsätta drömmen där han slutat, tre gånger. Det hade varit som att vara med i en film, i en kärlekshistoria utöver det vanliga, en berättelse som handlade om den något till åren komna mannen som förälskade sig i en mycket yngre kvinna.

Julia skulle gifta sig med en kuban, oklart varför, när mannen i drömmen träffade henne och han hade fallit för henne som regnet faller, och när han som drömt tänkte på det nu så såg hon, kvinnan i drömmen, ut som någon han känt en gång i  tiden, mörka ögon, kort pageklippt hår och med skrattande ögon, en kropp så späd som ett blomsterskott men med en air av en orkidé. Men han kunde bara inte sätta fingret på vem hon var.

I drömmen så var hon omgiven av väninnor som inte såg med blida ögon på den kärlekskranke äldre herren. Men mannen såg i Julias ögon att intresse fanns. Det glittrade där, som i vattenytan på en sjö en sommardag så han föjde henne som en trogen hund och när hon log mot honom så var det som om någon tänt lampan i hans mörka rum och den grånade mannen kände sig ung och säker och fortsatte sin uppvaktning av den unga Julia.

Kubanen, den tilltänkte gemålen som smög som en skugga i periferin av drömmen, var orolig, det var uppenbart, och han hånade den målmedvetne mannen. Kallade honom för än det ena och än det andra, men hans förtvivlan steg när han såg hur Julia, den som han var menad att gifta sig med, ogillade hans påhopp och istället försvarade sin beundrare och även uppmuntrade honom med små smekningar över hans kind och förstulna ögonkast.

När han som drömde vaknade första gången så gick han upp och satte sig i vardagsrumssoffan och han kände sig lycklig och han upprepade viskande för sig själv, ”vilken underbar dröm”. Han åt en banan, gick på toaletten, och återvände sedan till sängen med en bön om att drömmen skulle fortsätta där den hade slutat. Och det gjorde den, som del två av en film på bio med paus, och Julia var om möjligt ännu vackrare i den andra delen av drömmen än hon varit i den första och de hade börjat hålla varandra i handen under sina promenader. Väninnorna gick bakom dem och de muttrade och diskuterade men Julia och den äldre mannen hade bara ögon för varandra och när kubanen dök upp, vår mystiske, mörkögde man, så var han upprörd och ville ta med sig Julia därifrån och ställde sig framför henne med armarna i sidorna och försökte hindra hennes väg. Men hon bara såg på honom, nej, snarare såg igenom honom, förbi och bort, och i hennes värld fanns det ingen som mot hennes vilja skulle ta henne någonstans. Hon gick sin egen väg, och hon vände istället blicken mot sin andra kavaljer, han med det grånade håret och de gröna ögonen och hon såg vänlighet, kärlek och omtanke och hon tog honom under armen och började gå därifrån.

Han som sov vaknade för andra gången och kände sig omtumlad. Något liknande hade han aldrig drömt förut och han kände sig arg och frustrerad över att han vaknat. Han ville fortsätta drömma, önskade att drömmen var hans riktiga liv och han låg kvar i sängen trots att han var kissnödig och ville tillbaka till Julia och när han somnade igen så uppfylldes hans önskan.

Mannen med det grå håret låg nu på rygg på en stenbänk på ett torg och det var varmt och solen stekte han ansikte. Bredvid honom satt Julia och han kunde inte ta sina ögon från hennes vackra ansikte. Han satte sig efter en stund upp intill henne och utan att han kunde stoppa sig själv så bekände han sin kärlek för den unga kvinnan. Hon log och lät honom tala till punkt, såg på honom och sade stilla, och hennes röst var mjuk som sammet, att han var tvungen att förstå att en sådan kärlek var omöjlig, att hon var lovad till en annan och hade känslor för sin trolovade och för sin mamma och sin pappa och oavsett vad hon kände för honom, han som satt där bredvid henne, så skulle hon aldrig kunna ändra på hur det var och hur det skulle bli. Hon var sådan bara och det fick han förstå. Hon var ingen som svek.

Den äldre mannen såg rakt framför sig och hans hjärta slog sorgliga slag men visst förstod han. Hur skulle han inte kunna göra det. Så han tog sig själv i kragen, försökte ta det som en man och han reste sig upp för att gå, men Julia drog ner honom igen och tog hans ansikte mellan sin händer och kysste honom hett och lidelsefullt. När hon till slut bröt kyssen så stirrade han på henne och frågade vem hon var nu? Hon skrattade till och lade huvudet på sned och sade att hon var den som aldrig skulle tillåta sig själv att älska honom.

Sedan vaknade han som drömde och hade gråten i halsen. Han satte sig upp i sängen och suckade djupt. Men han tänkte efter en stund att även om slutet på drömmen varit sorgligt så fanns där ett hopp. Han gick upp och kissade länge och eftertänksamt. Gick sedan och lade sig igen och han drömde inte mer den natten vilket han var tacksam över.

Människor alltså…

Vad är det för fel? Varför måste alla vara så eländigt reserverade och korrekta hela tiden. De gömmer sig i sina bubblor av attityd och har taggarna utåt och livrädda för att öppna sig, vad är det de är rädda för? Tänkte den äldre mannen. Och när han satt där på sitt smutsiga säte på en skakande tunnelbana och såg på sitt gamla fårade ansikte i spegelbilden i fönstret, såg sina djupt liggande ögon med kråksparkar i ögonvrårna, och hans näsa och hans öron som bara tycktes bli större för varje år som gick, så visste han att han var annorlunda och ansågs konstig. Visst jag dömer och jag kategoriserar och jag har åsikter om folk och vad de säger och gör och jag tycker illa om de flesta, men det är inte utan grund, tänkte han. De flesta är trots allt idioter till marionettdockor utan egen vilja som låter sig styras och hunsas och de är så lurade att de tror att vad de tänker är deras egna tankar. Det är fanimig tragiskt.

Han klev av tåget där han alltid gick av. Ingen fattar någonting tänkte han när han gick i sin nötta gamla skor och tog sig uppför och nerför trappor och han tänkte på den där jävla alkoholen som så många dränkte sig i och han svor över att han lät det hända honom. Den hade tagit hans mor och hans morfar och hans farfar och han visste att den skulle skörda fler offer och en, två, tre, fyr, håll takten nu och marschera rakt in i döden alla ni som tror att alkoholen behövs för att stå ut med livet.

Ja, ja, tänkte han. Du har varit där själv så ta inte för stora ord i munnen min vän och han tänkte på hur ledsen det gjorde honom när han såg det hända om och om igen, men samtidigt hur glad han blev när någon tog tag i sig själv och försökte ta sig ur flaskan och han ville hjälpa till men det var så svårt. Och inte blev det lättare när tevereklamen basunerade ut hur mysigt det är med sprit och vin och öl och det talades om att lära sig dricka med förstånd, dricka ansvarsfullt, varför då? Är livet verkligen så överjävligt att du måste berusa dig för att stå ut? Och han visste att det var så för många och att det varit så för honom och att flykten från livet, för var det inte det som allt drickande och drogande handlade om? Maskerades med att det var gott och att behöva koppla av och varför inte? Varför ska jag avstå? Hörde han. Bara för att du din stackare inte kan handskas med spriten så betyder ju inte det att alla andra har problem sades det. Och hur många gånger hade han inte hört detta? Och undermeningen var att han var svag och att de som kunde dricka, vad nu det betydde, var starka och så var det i landet Sverige. Att det är mer accepterat att dricka än att inte göra det.

Han suckade och stannade framför ett skyltfönster och såg på den som stod framför honom och han hatade och älskade sitt liv och han klädde sig i löst sittande kläder för att han inte stod ut med något som satt åt och klämde och han klarade inte av att det var trångt om utrymme både i hans omgivning och i hans huvud och han kunde bli vansinnig av för höga ljud och ibland när han till slut stängde av teven på kvällarna och bara satt i soffan och stirrade rakt framför sig och upplevde tystnaden så önskade han sig bort. Till en stuga på landet med vedspis och brunn på gården och utedass. Till en eka som låg vid en liten brygga vid en liten sjö omgiven av mörk barrskog och han kunde känna doften av det livet, och den var angenäm.

Men nu var han på väg till jobbet igen och som vanligt tog det emot men det var också så att när han väl kom dit så var det ok och han var bra på det han gjorde och trots att han hade gjort samma sak varje dag i så många år så fann han en viss glädje i att utföra sitt arbete. Visst, det fanns dårar och inskränkta människor runt omkring honom, men de flesta gick att stå ut med om du bet ihop och lät dem hållas. Det fanns ingen anledning att uppröras över att folk var idioter egentligen, de skulle fortsätta att vara det vad du än gjorde och sa, det hade han lärt sig. Han begränsade därför sitt umgänge till sådana som han älskade och respekterade och de var, om sanningen skulle fram, inte många.

Han klev in genom porten till sin arbetsplats, kände den välbekanta lukten av enformighet som han alltid hade stickande i näsan, ibland mindre ibland mer, idag ytterligt påfallande, och han längtade redan hem.

Dagen som idag är en regnig dag, nynnade han och tog på sig arbetsattityden och gav sig ut i världen.

Godmorgon.