Det var så, han hade en fjärdedel kvar att leva, och det var inte så mycket att göra åt det. Jerker lutade sig tillbaka i soffan och slöt sina ögon. Vart hade alla år tagit vägen tänkte han och kände sig låg och trög och sömnig. Han var trött nu för tiden. Både en kroppslig och mental trötthet och han lade sig ner i soffan och slöt sina ögon med teven på där vältränade unga män slet livet ur sig på skidor för att komma först i mål. Vad är det som driver dem tänkte han? Vad är meningen med att tävla? Varför är det så viktigt att vinna? Och varför framställs ett nederlag av engagerade kommentatorer som en nationell katastrof? Jerker tyckte synd om dessa förlorare trots allt. Inte för att de förlorat utan för att de var tvungna att stå till svars inför reportrar som krävde en förklaring till varför de misslyckats och han led när idrottsmän kände att de svikit nationen och bad om ursäkt. Varför ber du om förlåtelse din idiot tänkte han? Be istället där den flåshurtiga, krävande apan med mikrofon i handen att spänna på sig skidorna och åka själv. Stackars människor tänkte han.

Det var en vacker vinterdag och när han såg ut genom fönstret så gnistrade snön i solskenet. Det var några grader kallt och det hade snöat en hel del den sista tiden och han borde gå ut. Ta en promenad i vinterlandet. Få lite frisk luft i sin gamla lungor och vädra ut dystra tankar och onödig sorg. Så många nätter och så många dar mumlade han tyst. ”Och nu har jag bara en fjärdedel kvar”, sade han högre. Jerker suckade och reste sig upp ur soffan och gick ut i hallen och snörde på sig vinterkängor. Tog på sig jacka och ryssmössa och dunhandskar och gav sig ut i världen.

Natten innan, precis när han varit på väg att somna så hade han hört en kattuggla som satt i trädet utanför hans sovrumsfönster. ”Klävitt, klävitt, klävitt”, ropade den eftersom det var vårvinter och Jerker tänkte på den gamla föreställningen att det var ett förebud om död. Att klä den döde i vitt. Och han hade legat där i sängen och tänkt att det kanske var dags nu, att det var hans egen död som förebådades Men så kom det en uggla till antog han för han hörde smattrande vingslag och upprörda uggleljud och så blev det plötsligt tyst, och han tänkte att han kanske hört en parningsakt och han tänkte på det en stund till och så somnade han.

Och nu tänkte han på det igen när han gick motionsspåret runt den lilla sjön i närheten av där han bodde och han mindes när han var barn, eller ungdom snarare, och följde med sin far ut i natten för att locka på ugglor. De hade suttit där tillsammans i skogsmörkret tysta och med jämna mellanrum så härmade hans far och även Jerker de uggleljud som de kunde och ibland fick de svar och vid ett tillfälle, vid en tjärn långt in i skogen så svarade en berguv. Jerker skulle aldrig glömma den stunden.

Hans far var död nu och så var det med den saken. Han blev gammal och hade levt ett bra liv och Jerker saknade honom inte speciellt mycket konstigt nog. Sorgligt var det naturligtvis att ta farväl med begravning och allt som hörde till men samtidigt skönt med ett avslut och när allt var över och pappan låg i jorden och alla begravningsgäster sagt det som du ska säga vid en jordfästning och kyrkan var låst och tillbommad så ryckte Jerker på axlarna och gick vidare med sitt liv.

En fjärdedel kvar. Det var naturligtvis ett deprimerande sätt att se på tillvaron men ofrånkomligt och döden kom obönhörligt närmare för varje dag som gick men som det var nu så gick det väl an. Kroppen fungerade som den skulle och han åt nyttigt och försökte motionera tre gånger i veckan. Det var hur det skulle bli sedan, när hans lekamen började lägga av som oroade honom. Jerker såg verkligen inte fram emot skröplighet och stapplande och att inte kunna klara sig själv. Hans pappa hade tack och lov varit klar i huvudet ända till slutet och Jerker hoppades på samma resa.

En fjärdedel kvar, tänkte han igen. Vad skulle du göra med det sista livskvartalet? Vad fanns det förresten för alternativ? För Jerker var ingen rik man. Hans pension var visserligen duglig och gav honom ett bekvämt och tillrättalagt leverne men det fanns knappast något utrymme för en flärdfull tillvaro och det var inte heller vad han var ute efter och det var där han var. I villrådighetens land, där ingenting kändes särskilt inspirerande. Där dagarna bara gick. Och när solen gick ner så kändes det som ännu ett dygn utan mening eller mål och han saknade att gå till jobbet, något som han aldrig trodde skulle inträffa.

Jag kanske skulle börja knarka igen, tänkte han och log. Det är ju en heltidssysselsättning och så slipper du ha tråkigt och han mindes sin marijuanaodling som han haft i sin lägenhet i den stora staden och hur han på kvällarna rullade ett par cigaretter som han tillsammans med en flaska vin tog med sig upp till den grillplats som fanns på taket där han bodde. Där satt han sedan och njöt av livet och såg på utsikten och skrev kryptiska dikter som enligt honom själv var genialiska. Nu hade han ju en egen liten trädgård och inget hindrade egentligen honom från att bygga ett litet växthus där han kunde driva upp de olagliga plantorna. Det var ju det här med fröna förstås. Jerker hade inte längre några kontakter inom den branschen men han antog att det gick att köpa på nätet och han bestämde sig för att kolla upp det när han kom hem från promenaden.

Han tände en cigarett och fortsatte sin vandring runt sjön.

Jerker drogs med tunga tankar. Hade alltid gjort det mer eller mindre. Det kom i vågor men främst på kvällar och morgnar då allt kändes nattsvart. Då hatade han sig själv och alla andra människor också. Men det gick över längre fram på dagen och då kunde han plötsligt må osedvanligt bra bara för att när solen gick ner återigen halka ner i ångestbrunnen och förbanna allt.

Han levde ett påfrestande liv.

Jerker satte sig ner framför sin dator och sökte på marijuanafrön och fick en hel uppsjö svar och det gick att beställa och försändelsen skulle vara diskret stod det, precis som texten löd om du stod i begrepp att köpa sexleksaker. Vilket han gjort en gång, när han ingick i ett förhållande, men det var längesedan och nu hade han levt ensam i alltför många år. Han tänkte på henne en stund, sin före detta partner. På hur han hade älskat henne och på hur kärleken försvann och han tänkte på hur hon fått nog och lämnat honom och det hade varit precis som situationen blev med hans pappa. Han saknade henne inte och hon hade hatat honom för det, men som han sade till henne. Det var bortom hans kontroll. Och det var ingenting som han bara sade, utan det var verkligen så. Känslorna försvann och plötsligt så var skimret som han sett henne i försvunnet och han såg henne som hon var och antagligen alltid varit men det var inte så han hade sett henne tidigare eller när han träffade henne och han kunde inte förklara för henne vad han menade. Så hon avskydde honom och ibland när hon var full så ringde hon och skrek åt honom att han var ett o-empatiskt svin och att han hade förstört hennes liv. Okvädningsorden rann dock bara av honom som vatten på en gås och han kunde inte ens tycka synd om henne och tryckte bara bort samtalen. Numera hade han blockat hennes nummer. 

Skulle han verkligen våga beställa marijuanafrön på nätet? Var det inte så att tullen kollade sådana försändelser och att istället för att få en påse frön i brevlådan så skulle knarkpolisen ringa på  dörren. Var det förresten olagligt att beställa bara frön tänkte han? Var det inte så att det blev en kriminell handling först när du drev upp plantorna? Jerker var osäker och bestämde sig för att kolla upp detta innan han beställde.

Mycket riktigt, det var inte mot lagen att beställa frön, men tullen informerar polisen att cannabisfrön är beställd till en viss adress och det var tydligen grund för en husrannsakan. Fan också! Tänkte Jerker. Sedan tänkte han på Johnny. Johnny var en gammal vän från förr som han inte pratat med på tio år och det var från honom som han fått underlaget till den odling han hade en gång och när han gick igenom sin kontaktlista i telefonen så fanns han kvar. Det var väl inte särskilt troligt att numret stämde men ”what the hell”, sade han högt och slog in siffrorna.

”Ja det är Johnny”, sade Johnny.

Sex månader senare, i augusti, satt Jerker bekvämt tillbakalutad i sin solstol och tittade in i sitt lilla växthus. De taggiga bladen växte så det knakade och plantorna var nu så höga att de böjde sig mot innertaket och det började bli dags att skörda.

Johnny hade blivit själaglad när han hörde från Jerker och det var som om det var tio dagar sedan de sågs istället för tio år. Och visst hade han frön, ”skitbra grejer Jerker, kaliforniskt supergräs, du kommer att bli så överstenad och om du inte har rökt på länge så ta det jävligt lugn grabben”, sade han på sitt vanliga släpiga sätt. Sedan följde en lång och noggrann beskrivning hur du på bästa sätt skulle driva upp växterna. ”Knipsa de översta skotten så kommer din lilla baby att förgrena sig bättre och du får fler livgivande blad, annars blir det bara en lång räkel och ingen buske direkt”, sade Johnny och lät koncentrerad. ”Och när du skördar sedan, och då vill jag vara med är det ok?” ”Javisst självklart”, sade Jerker. ”Då ska du koka upp sockervatten, mycket socker, och hälla det på petflaskor lika många som du har rötter.” ”Sockervatten?” Sade Jerker förvånat. ”Visst, det är det som är grejen. Du drar upp plantorna med rötterna och sätter ner dem i petflaskorna med det heta sockervattnet och då när plantan suger upp sötman så pressas godsakerna, det som kommer att göra dig skyhög”, skrockade han. ”Ut i bladen och den doften som uppstår grabben, den går inte av för hackor.” ”Varför sade du inte det här förra gången då?” Skrattade Jerker. ”Fast det funkade ju bra ändå vad jag minns.” Johnny skrockade glatt vidare. ”Man lär så länge man lever Jerker, man lär så länge man lever.” De småpratade sedan en stund om gamla tider och Jerker lovade ringa när det var dags för skörd och så avslutade de samtalet.

Fröna kom efter några dagar på posten med en handskriven bruksanvisning och Jerker satte igång med att bygga sitt växthus. Han hade köpt en byggsats i från Byggmax  och höll till ute i sitt förråd och det var snabbt gjort och han var mycket nöjd med resultatet. Jerker kände sig händig och det var kul att ha något att göra. När han var klar så tog han några bilder som han skickade till Johnny. Han fick inget svar. Och tiden gick och odlandet gick bra men Johnny förblev anonym. Jerker ringde och skickade meddelanden med jämna mellanrum men gav upp till slut och tänkte väl att han inte ville ha någon kontakt och innerst inne så kändes det skönt.

Men nu när Jerker satt där i sin solstol och mådde bra och tittade på sina färdigväxta skötebarn så tänkte han återigen på sin gamle vän och kände sig av någon anledning lite försmådd. ”Hur svårt kan det vara att bara skicka en emoij eller nåt”, muttrade han. Och så tänkte han att Johnny kanske var död. ”Så är det säkert”, sade han och ryckte som vanligt på axlarna som han alltid gjorde i situationer som för andra människor skulle varit upprörande. ”Ett o-empatiskt svin. Det är vad du är”, sade han till sig själv. Han gick ut i köket och började koka sockervatten.

Johnny hade haft rätt. Så fort han satte ner rötterna i det heta sockervattnet så spred sig en bedövande, sötaktig, karakteristisk doft i huset och Jerker blev lite nojig och stängde alla fönster och dörrar. Plantorna skulle stå i sockerlagen i tjugofyra timmar hade Johnny skrivit med spretig handstil och han hade ritat en leende streckgubbe med en cigarett i mungipan. Jerker flinade och tänkte på honom hur han var när de var unga. Hur Johnny alltid började dagen med en joint.

Han ångrade sig nu, och tänkte att han skulle tagit ett foto på sig själv innan han skördat. Tittat fram genom plantorna när han satt inne i växthuset, som Peter Tosh, ”legalize it”, liksom. Han flinade. Johnny skulle ha gillat det. Men nu var ju Johnny död troligen. Han kände det på sig. Jerker kunde känna sådana saker. Det var en märklig gåva han hade. Det var likadant när hans far dog. Redan när telefonen ringde så visste han vad det handlade om utan att han sett vem som ringde och när han tog upp samtalet så var redan hans hjärna inställd på mottagandet av dåliga nyheter. Det gick för snabbt i hans skalle. Tankar exploderade som granater och skickade ut synapser som granatsplitter och när han var ung så hade hans kamrater svårigheter med att hänga med i hans tankebanor och han själv också. På den famösa rockklubben som han en sommar livligt frekventerade när han var i tjugoårsåldern var amfetamin, eller speed som det kallades, en vanligt förekommande drog. Men det som fick hans vänner att studsa som flipperkulor mellan ”bumpers” av olika slag gjorde honom lugn och avspänd och Jerker inbillade sig då att det var så det kändes att vara att vara normal och det var i sin tur en drog för honom.

”Du måste ju ha ADHD”, skrek den söta tjejen som spelade bas i ett band. Och det var först senare som han förstod vad hon menade. ”Det är meningen att du ska bli som jaag!” Fortsatte hon sitt skrikande i hans öra för musiken var lika hög som hon och sedan hoppade hon upp och ner framför honom med ett vilt uttryck i blicken. Och han älskade henne och han älskade henne och hon hade en annan. Men han älskade henne. Och han såg henne idag ibland på Facebook och hon var lika söt nu som då och han undrade om hon visste vilka känslor han hade för henne då, när de var unga, under jord, på den omtalade rockklubben. Han skulle aldrig få veta.

En fjärdedel kvar tänkte han igen och satt och tittade på de fyra plastpåsar fyllda med kaliforniskt gräs som låg framför honom på bordet. Jerker hade torkat bladen i ugn vilket var tvärt emot vad Johnny skrivit i beskrivningen men han orkade inte vänta. Han plockade fram sitt nyinköpta paket med Rizla cigarrettpapper och började rulla en cigarrett och lade den ifrån sig på bordet. Satt sedan och stirrade på den en stund och tänkte på om han skulle våga. Det var många år sedan han senast rökte gräs men han var yngre då, och nu var han gammal. Det är nog bäst att vara lite full tänkte han och gick och hämtade en flaska vin som han hade i kylen. Jerker slog upp ett stort glas och svepte det i ett drag. Väntade en stund och drack sedan ett till på samma sätt och lutade sig sedan tillbaka i soffan och kände hur alkoholen tog tag i kopplingarna i huvudet och lugnade ner dem. Till slut när han kände berusningen komma på allvar så tog han upp cigaretten och satte den i munnen och tände på. Drog två bloss och höll röken inne så länge han kunde och andades sedan ut.

”Herrejävlar!” sade han högt när gräset fick fäste och han stirrade rakt framför sig och det såg ut som om rummet han satt i blev större. Jerkers händer kändes som två blodfyllda klubbor och det susade i hans öron. Han kunde inte röra sig utan satt i soffan med rak rygg och väntade på att det skulle lägga sig en aning men det blev bara värre. Han försökte andas lugnt för att få hjärtat att stilla sig och han drack mera vin och till slut så landade han en aning och istället för att vara rädd, vilket han varit, så infann sig ett välbehag. Jerker reste sig upp och började vanka runt i rummet. Lyfte på fötterna som om han gick i högt gräs och han skrattade okontrollerat när han insåg vad han höll på med. Han gick på toaletten och såg sig själv i spegeln och knallröda ögonvitor lyste emot honom som stoppljus och han kände knappt igen sig själv. Konturerna på ansiktet hade flutit ut och han såg ut som en akvarellmålning i regn tyckte han. När han log så såg han än mer grotesk ut och han kunde inte göra annat än att skratta.

Jerker gick ut i vardagsrummet och satte på en platta med Pink Floyd för det var så det skulle vara tänkte han, men insåg efter de första inledande takterna att det var helt fel. Han bytte till Oasis liveplatta och det slog an rätt sträng i hans kropp så han satte på sig sina solglasögon och gick ut och tog sig på baksidan och seglade iväg till tonerna av ”Some Might Say”. När han slöt sina ögon så kändes det som om han var på konserten, stod i publikhavet och var tjugo år gammal och underbar och oövervinnerlig. Och plötsligt så hade han återigen tre fjärdedelar kvar.

Han vaknade av att han frös. Solen hade nästan gått ner och när han slog upp sina ögon så var förvirringen där, som en gammal vän som han inte sett på länge. Han satt mitt emot honom och log och sade, ”vet du var du är Jerker?”. ”Inte en aning”, sade Jerker och såg sig omkring och sakta, sakta kom världen tillbaka. ”Det var en skaplig resa du var ute på”, sade förvirringen. ”Den trippen var du inte beredd på va?” Jerker flinade och skakade på huvudet. ”Nej fy fan, det var jävligt skrämmande till en början med sedan blev det bättre.” Han tittade ingående på förvirringen som satt framför honom med korslagda ben. ”Det var längesedan vi sågs du?” Sade Jerker sedan. ”Säkert trettio år”, sade förvirringen. ”Men det verkar som om vi kommer att ses oftare nu för tiden”, sade han och nickade in mot vardagsrumsbordet där påsarna med gräs låg. Jerker skrattade till. ”Ja tydligen”, sade han. ”Jag funderar på att ta en tripp till faktiskt. Kvällen är ung och jag har ju halva ciggen kvar.” Han reste sig mödosamt upp ur solstolen. ”Är du kvar när jag kommer tillbaka?” Högst troligt”, sade förvirringen och upplöstes sedan i sensommarkvällens vindar och försvann.

Jerkers sista fjärdedel föreföll bli en munter historia. Allt som han företog sig fick ett skimmer som det inte haft förut och även de mest vardagliga göromål blev roliga. Att diska till exempel var en fröjd. Detta att glas och tallrikar var gnistrande rena när de stod i diskstället fyllde Jerker med glädje och han kunde stå i flera minuter och stirra på bubblorna i diskhon. Hur de förändrades i färg och form och ibland briserade var fascinerande tyckte Jerker. De fisketurer som han tidigare tyckt varit så påfrestande vad det gällde fraktandet av båt till vatten blev plötsligt till ett nöje. För att inte tala om njutningen han upplevde av att sitta i båten med spöet riggat, några kalla pilsner i kylväskan och ett antal specialcigaretter i etuiet av silver som han köpt på Myrorna för en billig penning. Till och med en så trivial sysselsättning som att gå och handla blev till en fest.

Och när det gått ett år så återstod fortfarande två påsar lyckogräs som Jerker kallade det. Förvirringen hade nu flyttat in i Jerkers lilla hus och de kom bra överens. Han var alltid vid hans sida och Johnny hade till slut hört av sig. Han var således inte död konstig nog utan hade flyttat till Skåne och hade träffat en kvinna som han mådde bra tillsammans med och stackars Johnny hade fått välja mellan henne och kaliforniskt gräs berättade han i brevet som han skrev till Jerker. Men det var det värt tyckte han och love is all you need avslutade han brevet med och i ett PS. så tillade han att de frön han hade kvar hade han skickat till Jerker och innan DS. så skrev han att det inte kunde bli tal om någon mer leverans. ”Love is all you need”, mumlade Jerker för sig själv. Fan trot, tänkte han sedan. Kärleken är en nyckfull partner.

Han vände sig till förvirringen som satt i soffan. ”Eller hur, visst är kärleken en opålitlig partner?” sade han. ”Ingenting att ha Jerker”, sade en okoncentrerad förvirring. ”Kärlek är bara skit och alla kvinnor är horor förresten.” Den, förvirringen, lutade sig tillbaka i soffan och slöt sina ögon sinnligt. ”Det är i alla fall min erfarenhet”, mumlade den tyst och mer för sig själv än någon annan. ”Jerker skrattade högt. ”Är alla kvinnor horor? Vad har du fått det ifrån?” Förvirringen satte sig upp i soffan och stirrade på Jerker. ”Sluta upp med att larva dig Jerker”, sade den med skärpa. ”Du vet mycket väl vad jag menar.” Och det visste ju Jerker, men han ville inte tänka på det just nu så han bad förvirringen att hålla käften.

Brev, tänkte han sedan. Vem fan skriver brev nu för tiden? Johnny tydligen och hans pappa när han levde. Han skrev långa ibland osammanhängande brev som gav Jerker dåligt samvete och handstilen var vacker men ibland oläslig. Jerker satte sig i soffan bredvid den nu något förnärmade förvirringen och läste igenom brevet från Johnny en gång till och försökte känna in sinnesstämningen han haft när han skrev. Och långt bakom texten, djupt in ibland bokstäverna så gick det att förnimma en rädsla tyckte Jerker. En rädsla över att inte våga säga vad han tyckte eller kände till sitt hjärtas dam och som tog sig uttryck i ett avståndstagande från det som i hela hans liv varit, om inte viktigt, så påtagligt. Jerker suckade över den flathet, ansåg han, som fanns hos alla människor. Att det skulle vara så svårt att vara ärlig och säga vad du tänkte istället för att gå och hymla och kritisera i förtäckta ordalag och trycka tillbaka det du egentligen kände. Och han var säker på att förhållandet som Johnny gett sig in i var dömt att misslyckas. Inte för ett ögonblick trodde han att hans hobbyknarkare till kamrat skulle kunna ge upp det han alltid pysslat med. Det skulle förstås fungera ett tag medan kärleken var varm men när den kallnade, som den alltid gjorde enligt Jerker, så skulle de bräckliga kärleksväggarna rasa ihop som ett korthus. Han lade sig ner i soffan och somnade och drömde om en hund som sprang i en strandkant. Dess tassar skvätte upp vatten och tungan hängde lång och lycklig ur hundens mun.

En vårdag många år senare så hade Jerkers sista fjärdedel kommit till ett slut. Det var i april och vårfåglarna tävlade om vem som kunde låta mest i skogarna runt den lilla sjön där Jerker brukade promenera. Gäddorna lekte i sjön och tumlade runt i det grunda vattnet och det seglade en ormvråk högt i skyn och jamade som en katt. Rådjur stod i strandkanten och drack vatten och en grävling plöjde fram i det höga gräset på jakt efter sork och möss.

Jerker satt hemma i sin solstol i vårsolen och rökte en av sina lyckocigaretter. Det skulle bli hans sista, men det visste han inte ännu och han njöt av ruset och förvirringen satt vida hans sida. Han hade solglasögon på och hans hår var lite för långt för hans ålder och det var gråsprängt men tjockt och fylligt. Det var varmt i solskenet och han knäppte upp sin jacka och tog några djupa klunkar ur ölglaset som stod på bordet. Han mådde osedvanligt bra.

Men skymningen var på väg. Jerkers egna personliga skymning. Den kom från öster och segade sig fram över landskapet som en mörk skugga, som om någon målade svart med en gigantiskt bred pensel över jorden och den var osynlig för alla utom för dem som den var avsedd för. En del såg den komma och hade anat den i en lång tid. För andra kom skymningen hastigt och slog ner som en uggla tar en sork om natten, tyst och obevekligt. För Jerker handlade det om det sistnämnda. Dödens uggla slog sina klor i honom där han satt och blossade på sin cigarett och det var ingenting dramatiskt med det hela. Inga ljus i några tunnlar syntes. Ingen pärleport som skimrande slog upp dörrarna och släppte in honom. Inget himmelrike heller för den delen utan Jerker somnade helt enkelt in. Tappade cigaretten som föll till marken och förvirringen försvann för gott och en stillhet lade sig över baksidan på huset där Jerker satt. Fåglarna nyanserade sina strofer en aning och vinden höll sig lite lugnare. Det var som om tiden stannade upp för några ögonblick. Liksom för att understryka att något hänt. Och det som hade skett var det som sker alla förr eller senare. Den sista fjärdedelen tar slut. Sista sidan vänds och boken läggs ihop. Den avslutande sucken dras och sedan var det bra med det.

Och det slutade relativt vacker ändå. En någorlunda tillfreds man tar farväl av jordelivet sittandes i en solstol med en kall öl på bordet framför sig och en halvrökt marijuanacigarett på marken nedanför honom. Och solen gick ner den här dagen också, och upp nästa, och inget hade egentligen förändrats på jorden på grund av Jerkers frånfälle.

Och inget annat var väl att förvänta.

I två hundra kilometer i timmen rakt fram for han. Tunnelseendet var påtagligt och allt han såg var vägen och en grön massa vid sidan om. Farthållaren var inkopplad och han satt bekvämt tillbakalutad med en hand på ratten. Solglasögonen var på och kepsen bak och fram. Rakt in i en bergvägg sedan, bilen mosad och han själv som en köttfärs bakom ratten, tänkte han och flinade. Det hade naturligtvis varit ett passande slut för en rebell i sina bästa år, men istället så susade han vidare på en motorväg till synes utan slut.

Musiken dånade i bilen och han slog takten med handen på ratten. ”You can go your own way” sjöng han och tänkte att han gjort det i hela sitt liv. Alltid gått sin egen väg. Litat på sin egen övertygelse om att han visste bäst. Aldrig låtit någon annan påverka honom och han hade satt en ära i att vara en sådan man. Han var dock av de flesta ansedd som en dryg jävel, och han visste om det, att de ansåg honom vara det, men det bekom honom inte det minsta. Ett hjärtligt Fuck You låg alltid nära till hands och för det mesta så sa han det rakt ut om han ansåg att det var befogat. Ytterst sällan höll han tand för tunga utan han var en rakt på nyllet man och ett försmädligt leende lekte alltid på hans läppar.

”Vi tar inte American Express” sade det långhåriga ynglet till mannen när han skulle betala för bensinen. Mannen glodde på honom. ”Synd för dig då grabben, för jag har inget annat än det där platina kortet”, sade han och betonade materialet på kontokortet. Den unge mannen i kassan såg uttråkad ut. ”Och jag har ju tankat redan så vad tänker du att vi ska göra, slanga ur bensinen igen?” Fortsatte mannen med kepsen och flinade sitt patenterade, försmädliga leende. ”Det står ju tydligt på skylten där att vi inte tar Amex” sade den långhårige lugnt. ”Så jag behåller helt enkelt det här kortet tills du fixar fram ett annat eller kontanter.” Han stoppade ner kortet i kassalådan, stängde och flinade tillbaka. ”Bensin har du ju och stan ligger inte mer än ett par mil härifrån”, sade han och flinet blev än bredare när han såg hur den kepsbeprydde tappade ansiktet.

”Och hur hade du tänkt att jag ska kunna ta ut några pengar om jag inte har kortet din lilla slyngel”, sade mannen förbannat. Slyngeln funderade en stund. ”För det första”, sade han sedan långsamt. ”Så skulle jag inte använda den tonen om jag var du. Och för det andra så skiter jag i hur du beter dig för att betala soppan, kortet stannar här. Och för det tredje så finns ju alltid alternativet att jag ringer snuten eftersom du i praktiken försöker stjäla bensin din arroganta fan.”

Mannen med kepsen stirrade på honom. ”Du är ute på hal is grabben” sade han sedan. ”Men jag antar att det är vad man kan förvänta sig av bondläppar.” Han sköt upp solglasögonen i pannan. ”Jag skulle råda dig till att ge mig mitt kort tillbaka så ska jag komma tillbaka och betala dig för din jävla bensin och du får fan i mig lita på mig din förbannade lantis.” Han tog ett steg närmare disken. ”Jag är ingen tjuv och den som kallar mig för det får ta konsekvenserna. Fattar du det, eller ska jag ta det igen?”

Den unge mannen bakom disken log hånfullt. ”Tror du att du skrämmer mig med ditt snack och dina skittöntiga solglasögon och din fina bil och ditt platina kort”, sade han och härmade tonfallet från tidigare. ”Åk härifrån nu och kom tillbaka inom tre timmar annars ringer jag polisen.” Han lutade sig fram över kassadisken. ”Fattar du det, eller ska jag ta det igen?”

Mannen med sportkepsen stod perplex, förvånad över mothugget. Han var van vid att få sin vilja fram och att stå här och munhuggas med en finnig yngling var under hans värdighet och det värsta var att han kände sig osäker. Den osnutna grabben hade trumf på hand och mannen visste att han inte hade något att komma med. Så han gick ut och satte sig i bilen och körde därifrån.

”Ibland hatar jag det här livet”, morrade han bakom ratten. ”Och jag hatar alla dårar som bor på den här eländiga planeten”. Han fick svårt att andas så han stannade bilen och klev ur och gick in i skogen som låg intill och skrek för full hals. ”Faaan också! Faaan i helvete jag står inte uuut! Jävla människor! Jävla förbannade människor!” Sedan sparkade han hårt på ett träd och då kändes det en aning bättre. Han såg sig omkring för att kolla om någon sett hans utbrott och fick syn på en man med en hund som försökte gömma sig bakom ett träd. Ännu en idiot tänkte han och gick tillbaka till bilen.

En och en halv timme senare så stod han åter på den illa bensinmacken och blängde på den flinande ynglingen bakom disken. ”Så det gick bra att hämta pengar utan ditt platina kort”, hånade han när mannen med kepsen betalade med kontanter. Mannen svarade inte utan tog bara emot sitt kort och gick mot dörren. Innan han gick ut så vände han sig om. ”Vi är inte färdiga med varann riktigt ännu”, sade han hotfullt. Spolingen skrattade högt. ”Säger du det gubbe? Du är hjärtligt välkommen igen men du, lämna platina kortet hemma då”, skrockade han.

”Du ska dö din jävel”, muttrade mannen när han gick ut genom dörren.

Jerry, som mannen hette, körde sin svarta BMW in till staden igen och tog in på ett hotell. Duschade och lade sig på sängen helt naken och stirrade i taket. Han kunde inte släppa att han blivit ägd av den där lilla skiten på macken. Han fäste blicken på sprickorna i det vita taket och tänkte att det var som sprickor i hans fasad. Hans oklanderliga yta som han alltid satte upp och som ytterst sällan krackelerade. Jerry reste sig från sängen och gick tillbaka till toaletten. Rakade sig och sprayade på sig lite parfym och klädde sig sedan ledigt i en grå kavaj, vit skjorta och svarta, löst, sittande byxor i linne. Gick ut ur rummet och tog hissen ner till baren. Satte sig på en hög pall med sprucken galon vid bardisken och beställde av en söt blond flicka en gin och tonic. Hon log när hon serverade drinken och det var ett intagande leende och han kunde se att hon gillade vad hon såg. Det är så här det ska vara tänkte Jerry. Människor ska tycka om mig, behandla mig välvilligt, kvinnor ska åtrå mig och män avundas mig min ställning i livet. Han drack ur drinken snabbt och beställde en ny. ”Jag har inte sett dig här förut, bor du på hotellet?” Sade den blonda när hon ställde fram drinken. ”På genomresa kanske?” Frågade hon och lade huvudet på sned. Jerry flinade åt koketteriet men svarade snällt och belevat. ”Ja jag bor här, och om jag är på genomresa? Ja det kanske man kan säga. Har ett par grejer här som jag måste åtgärda.” ”Här, i den här hålan?” Skrattade hon och svepte undan håret från ögonen med handen. ”Jag heter Jenny förresten”, sade hon. ”Jerry”, sade Jerry och de fattade varandras händer över bardisken. Jenny höll hans hand aningen lite för länge och såg honom i ögonen. ”Vad ska du göra här om jag får fråga? Sade Jenny och vände sig om och plockade nervöst med flaskor och disk.

Jerry kollade in hennes bakdel som var mycket tydlig genom tunt tyg och tack vare stringtrosor. Han älskade den typen av underbyxor och ansåg att det var Guds gåva till männen.

Han tänkte en stund medan han tittade och bestämde sig sedan. ”Egentligen så hade jag inget ärende hit överhuvudtaget, men saker och ting förändrades så nu måste jag tyvärr ha ihjäl någon”. Jerry tog en djup klunk av drinken. Jenny snodde runt och stirrade förskräckt på honom. Sedan började hon skratta. ”Du var väl en rolig en”, sade hon. ”För en sekund så trodde jag dig.” Jerry skrattade med henne men blev sedan allvarlig. ”Det är sant Jenny, det är någon som måste dö här” sade han och drack ur det sista ur sin gin och tonic. ”Men säg det inte till någon”, viskade han framåtlutad, log och reste sig och gick.

Jenny stod länge och såg efter honom. Hon kände sig våldsamt attraherad även fast han säkert var tjugo år äldre än hennes tjugofem. Hennes hjärta slog våldsamt och hon kände sig som en förälskad skolflicka och det han sagt gjorde henne alldeles darrig. Tänk om det var sant? Tänk om han verkligen skulle mörda någon i den här avkroken och vem i så fall? Här kände ju alla varandra och hon kunde inte komma på någon som skulle gjort sig förtjänt av att dödas. Hon slog bort tanken sedan. Det var säkert bara en raggningsreplik, en originell sådan det måste hon medge och den hade ju fungerat. Hon skulle gladeligen följt med till hans rum om han frågat. Hon skämdes lite över sina tankar och försökte att tänka på något annat. Men det var svårt. Hennes händer darrade och hon var tvungen att ta sig en whisky för att lugna ner sig.

Jerry tog en eftermiddagspromenad i den lilla staden. Han var lätt berusad och kände sig upprymd och han tänkte på vad han sagt till den där bartjejen. Han hade säkert skrämt upp henne lite och han flinade vid tanken på hennes uppsyn. Och om hon tagit honom på allvar så roade det honom. Men han visste inte riktigt själv om han varit allvarlig eller inte. Icke desto mindre så blev han fortfarande förbannad när han tänkte på den den där respektlösa grisen på bensinmacken och han visste att han inte skulle kunna släppa det om han inte lärde honom en läxa. Det var sådan han var. Jerry var som en grävling om man skulle tro myten om att en sådan aldrig släppte taget när den väl satt sina tänder i sitt byte, och han morrade vid tanken på vad som skett och hur han tvingats att underkasta sig och han behövde upprättelse. Det kanske inte skulle behöva gå så långt att han tog livet av den stackaren även om tanken kändes tilltalande men han skulle få veta att han levde, innan han dog flinade han.

Jenny stod naken framför spegeln i sitt sovrum och hon tyckte om vad hon såg. Hon hade sin lediga kväll och hade när hon kommit hem från jobbet duschat och smort in sig med väldoftande oljor och stod nu som sagt och betraktade sin nakna uppenbarelse. Hennes bröst var inte stora men hon gillade dem och hennes bröstvårtor var väl tilltagna och satt högt upp och allt såg uppnosigt och tilltalande ut. Hon hade sällan behå och hon tyckte om att män tittade på henne och visst var det en aning obscent med dessa utstående knoppar genom tyget på vad hon än satte på sig och hon var påtagligt medveten om vad det hade för effekt på det motsatta könet, men hon tyckte om att göra intryck. Hon vände sig om så att hon kunde se sin rumpa över axeln och det var en snygg sådan, det visste hon. Den var högt placerad och var fast och precis lagom stor och även den renderade uppmärksamhet och hon hade alltid stringtrosor på sig för den sakens skull. Hennes ansikte var litet och näpet och hennes blåa ögon var stora och det sprakade om dem sades det. Hårfärgen var blond och klippt i en pagefrisyr. Håret var tjockt och hon älskade det. Hon var en och sjuttioen lång och skulle mycket väl ha kunnat jobba som fotomodell. Jenny var på det hela taget en vacker kvinna och hon gjorde sitt bästa för att få all den uppmärksamhet som gick att få tack vare sitt utseende.

Hon gick fram till sin garderob och valde till slut ut en grön kort sommarklänning som inte var alltför avslöjande men tyget föll snyggt över hennes former när hon gick och mer än så behövdes inte visste hon. Jenny slog upp ett glas vitt vin och satte på lite musik från en spellista hon skapat i Spotify och dansade lätt för sig själv till Eagles ”Take it easy”. Hon tänkte på Jerry från baren och hon blev alldeles varm när hon gjorde så. Hon fantiserade om Bonnie och Clyde när hon tänkte på honom och henne. Jenny och Jerry mördaren liksom i en öppen bil och full fart in i faran och brottet och sorglöshetens flagga vajande i vinden och utan hänsyn till gällande lagar och förordningar. Fria i sig själva och i livet och att göra vad som föll dem in. Hon slog upp ett glas vin till och kände sig kåt.

Jenny var i grund och botten en vilsen kvinna och hade alltid burit på en osäkerhet och om hon inte haft sitt utseende att förlita sig på så hade hon varit en grå mus i tillvaron. Hennes betyg från gymnasiet var mycket bra och det var till stor del tack vare att de flesta hennes lärare var män. Hon hade snabbt lärt sig att utnyttja sin sexighet för att linda dem runt sina fingrar. Hon var alltid söt, alltid lockande och hon var en våt dröm inte bara för sina magistrar utan även för sina klasskamrater av manligt kön. Jenny sökte till universitetet efter gymnasiet. Det låg i den stora staden och hon kom utan problem in på den utbildning hon valt och började plugga med gott självförtroende. Bara för att snabbt inse att hon inte längre blev bedömd bara efter hur hon såg ut utan även för resultat, kunskaper och fallenhet för det som hon ville bli. Omtentorna blev många och hon gav upp efter ett år.

Jenny började jobba istället på olika platser och reste runt i världen för de pengar hon tjänade och hon blev återigen bemött som en prinsessa vart hon än styrde kosan och det var så hon ville ha det. Hon ville vara dyrkad, och hon blev det, men tiden på universitetet satt som en tagg i hennes sinne och hon kände sig misslyckad i sitt konfettifyllda liv och började dricka för mycket. När hon var berusad så var det dock mesta underbart och hon gick från famn till famn men var livrädd för att binda sig och till slut så blev det för mycket av allt och hon slöt sig inom sig själv och blev som en mussla. Hon fick jobb på det här hotellet som bartender och hon gjorde sitt jobb bra och återigen så var hennes attribut en fördel men när hon kom hem så var teven hennes bästa vän och hon gick nästan aldrig ut för att roa sig. Hon hade få vänner för de flesta hade lämnat den lilla staden där hon bodde för antingen studier eller helt enkelt för att de var trötta på småstadslivet. Jenny blev kvar. För att hon trivdes i den här småstadsidyllen och för att hon i själ och hjärta var en lantis och numera hade hon inga problem med att acceptera att det var på det sättet.

Den unge mannen på bensinmacken gjorde sig klar att stänga igen och gå hem. Han hade räknat kassan, stängt av bensinpumparna, låst igen serviceskåpen för luft och vatten, hängde av sig sitt blåställ i klädskåpet och tog på sig sin skinnjacka. Det sista Janne, han hette så, gjorde var att kolla så att entrédörren var låst och sedan lämnade han lokalen genom bakdörren. Han larmade på och låste och började gå mot sin bil som stod parkerad i ett garage en bit därifrån. När han nästan var framme och hade börjat famla i sin ficka efter garagenycklarna hörde han hur någon närmade sig bakifrån. Han hann inte vända sig om förrän det small till i hans bakhuvud och han stöp som en oxe platt på mage och skrapade ansiktet i gruset och sedan blev det svart. Janne blödde ymnigt från ett sort sår i skallen och låg blick stilla. Den som utdelat slaget böjde sig ner över honom och kollade om han andades, hörde inget och tog av sig handskarna och kände därför efter på hans hals om det fanns någon puls. Det gick inte att avgöra. Våldsverkaren tog på sig sina handskar igen och torkade av offrets hals med en våtservett. Reste sig upp och gick därifrån.

Det var tyst nu i omgivningen. Som om hela naturen dragit efter andan och höll den. Som om buskar och träd viskade med varandra, tisslade och tasslade om det fruktansvärda som hänt. Vinden gick ner i varv och löven i asparna som växte här väste nu bara tyst och vågade knappt röra sig. Det satt en katt alldeles blick stilla på soptunnan invid garaget. Den kisade med ögonen och hade ögonen fixerade på mannen som stod på huk invid människan som han fick mat av och någonstans så förstod katten att det var slut med det nu.

Solen började gå ner bakom trädtopparna när mannen som slagit satte sig i bilen. Det sista han hörde innan han stängde bildörren var att en koltrast tagit upp sången igen och sjöng extra vemodigt. Men mannen kände sig förvånansvärt lugn med tanke på vad han gjort så han lutade lugnt huvudet tillbaka mot nackstödet och slöt sina ögon. Hjärtat dunkade rytmiskt i hans bröst och han började tänka rationellt. Skulle han verkligen bara låta honom ligga där, någon skulle ju hitta honom när morgonen kom eller ännu tidigare? Borde han inte gömma kroppen? Han fattade ett beslut och startade bilen och backade in på den lilla grusväg som ledde till garaget som den unge mannen varit på väg mot. Mannen stängde av bilen och klev ur och gick fram till den livlöse, kollade igen om han levde men kunde inte bli klar över om han andades eller inte. Han gick tillbaka till bilen och öppnade bagageluckan, bredde ut ett par sopsäckar av svart plast i botten, släpade fram kroppen och baxade med stort besvär ner den däri. Han kunde höra ett svagt stön när kroppen slog ner på plasten och han svor. Fanskapet levde! Det här förändrade ju situationen en hel del tänkte han så han satte sig bakom ratten och kollade Google maps i sin telefon och bara ett par mil ifrån där han befann sig låg en sjö. Mannen knappade in koordinaterna i sin GPS och startade bilen och körde därifrån. Väl framme så hittade han en brant klippvägg som stupade ner i det mörka vattnet. Han parkerade så undanskymt som det gick, öppnade bagageluckan och släpade ut den unge mannen. Lade honom på marken och det fanns svaga livstecken nu, stön och rörelser i armar och ben. Mannen ställde sig på knä intill mannen huvud och slog honom på kinden för att få honom att vakna.

Den omtöcknade unge mannen slog upp sina ögon och såg på på sin baneman. ”Du!” Sade han och kände uppenbarligen igen sin antagonist. ”Vad fan håller du på med?”

Jerry flinade. ”Jag betalar bara min skuld”, sade han, reste sig, och höll upp påken han slagit honom i huvudet med. ”Med det här specialdesignade platina kortet.” Han svängde den fram och tillbaka ovanför hans skalle. ”Men det verkar som om jag måste använda det en gång till för det fungerade inte riktigt första gången, men hur var det nu, du tar inte emot Amex, var det inte så?”

Janne försökte resa sig upp men huvudet sprängde som som det höll på att explodera så han var tvungen att lägga sig ner igen. Han stirrade skräckslaget på Jerry ”Du är ju för fan inte riktigt klok!” Skrek han. ”Så, så”, sade Jerry lugnt. ”Du är inte lika kaxig nu tror jag.” Han stödde sig på påken som på en käpp. ”Som sagt, dags att betala slutnotan”, sade han och höjde träpåken över huvudet. ”Nej! Nej! Nej!” Vrålade Janne och försökte kräla undan men hans lemmar lydde honom inte. Han grävde ner sina fingrar i myllan och väntade på slaget.

Jenny satt i hotellbaren och tänkte på sin nye hjälte Jerry. Hon hade kollat med receptionen att han bodde kvar och portieren hade flinat åt henne. ”Jaså minsann, och du är ute på jakt igen verkar det som”, skrattade han. Jenny log förläget. ”Jo då han bor kvar, men han är inte på sitt rum för tillfället, vill du lämna ett meddelande?” Jenny skakade nekande på huvudet. ”Nej, jag väntar i baren så länge. När han kommer tillbaka så kan du väl säga till mig?” Ska jag inte nämna att du väntar då?” Sade portieren. Jenny gav honom ett av sina förföriska leenden som hade förvridit huvudet på många män och ruskade på huvudet och tittade under lugg och gick sedan därifrån till baren där hon nu satt. Den något äldre herren i receptionen hade tittat länge efter henne. Hon hade känt hans blickar i sitt ryggslut.

Gratis drinkar i baren av Stefan som hon visste hade ett gott öga till henne var en fördel som anställd på hotellet. Egentligen så var det det inte på det sättet förstås, men Stefan åt hur hennes händer och hade försökt få henne i säng ett oräkneligt antal gånger. Men han var inte hennes typ och tillika alltför angelägen men om han ville bjuda på drinkar så hade hon inget emot det. Så hon drack gin och tonic, precis som Jerry. Och när hon var inne på sin tredje drink och satt och skärskådade sina röda naglar så kom han in i baren. Han sken upp när han fick se henne och slog sig ner på barpallen bredvid Jenny. Hon tittade upp och rodnade när hon såg vem det var.

”Godkväll fröken”, sade han. ”Det här var ju en angenäm överraskning måste jag säga, att hitta dig här.” Jerry tittade på henne från topp till tå. ”Och vackrare än någonsin.” Han tog hennes hand och kysste den. ”Vad dricker du?” Jennys hjärta gjorde volter i hennes bröst när han pressade sina läppar mot hennes hand och hon kunde knappt prata. ”Gin och tonic förstås, vad annars?” Han log. ”Det är rätt fagra dam”, sade han. ”Det finns ingen annan drink.”

Och hur det nu var så landade änglarna på bardisken sedan och de vingbeprydda varelserna viskade kärleksfulla saker i deras öron. Och Jerry var fascinerad, inte bara över hennes utsökta drag och former utan också över hur spirituell denna unga dam var och hennes tankar överensstämde i stort sett med hans egna och de höll varandras händer nu. Jenny var kär och om det var spriten eller något annat som talade visste hon inte och brydde sig inte heller. Hennes hjärta satt utanpå kroppen kändes det som och allt var som en solnedgång vid stranden i något exotiskt land och när han frågade om hon ville följa med honom upp till hans rum så svarade hon utan att tveka ja.

Hans händer var magiska när de väl hamnat i hans breda hotellsäng och han tog henne till höjder som hon aldrig nått tidigare och hennes njutning var det viktigaste för honom förstod hon och det var först när hon låg som en våt fläck i sängen som han fullbordade älskogen. Efteråt låg de och småpratade och hans händer gled fortfarande omkring på hennes kropp för att liksom pränta in hennes former och hon njöt av den uppskattning som han visade henne och hon kom ännu en gång utan att han ens blivit överdrivet intim med sina fingrar. Han smekte hennes kind och hennes hår efteråt och viskade i hennes öra att hon var ett underverk och Jenny kände sig som om hon ville gråta av lycka. När han till slut reste sig och frågade om hon ville ha lite vin så tackade hon ja och han kom tillbaka till sängen med två glas kall vit Chardonnay och de satt nakna tillsammans och skålade för varandra och Jenny hade aldrig varit så oblyg inför en man tidigare.

”Hur gick det med det som du skulle göra förresten?” Frågade hon försiktigt. ”Du skulle ju mörda någon om jag inte minns fel”, skrattade hon lite påklistrat obekymrat och hon såg hur Jerry ryckte till och kände plötsligt hur det blev en aning kyligare i rummet. Han stirrade på henne med kalla ögon men bara för ett ögonblick men tillräckligt länge för att hon skulle vilja svepa täcket om sig. Sedan kom hans varma blick tillbaka och han skrattade glatt. ”Just det ja, ja honom slog jag i skallen med en påk och slängde ner liket från en hög klippa så nu är det problemet ur världen. Vill du ha mera vin?” Sade han till synes obekymrat. Jenny nickade men vad Jerry inte visste var att hon var som en orm. Ett kräldjur som kunde känna av vibrationer i marken, förändringar i lufttrycket och temperaturskillnader i närmiljön och reagera på dessa och alla varningsklockor ringde nu för fullt i Jennys öron. Men hon kastade ändå med sin korta hårman och höll masken och när han ville ha henne en gång till så sade hon inte nej och han visste verkligen att använda sin händer och sin kropp och hon somnade i hans armar och drömde om en hund som sprang med slängande tunga på en strand. Tassarna skvätte i vattenbrynet och det var ett oväder på väg in.

Solen gick dock upp över den lilla staden och reflekterades i koppartaket på kyrkan som låg på en höjd. Kyrktornet sken som om vore det av guld och det var tyst och stilla. Människorna vaknade omsider och letade sig ut på gatorna på väg till sina jobb. De klev in i och ur bussar och de cyklade och en del åkte bil. Affärerna öppnade vid tiotiden och kaféernas uteserveringar fylldes med kaffetörstiga män och kvinnor och det mumsades på croissanter och det dracks kaffe latte och cappucino och det skulle bli varmt idag.

Jenny vaknade ensam i hotellsängen och hade ont i huvudet. De hade tömt en flaska vin, och sedan en till kvällen innan och det var länge sedan hon skrattat så mycket. Hennes farhågor och varningsklockor tog så småningom varandra i hand och hoppade ut genom fönstret i takt med att vin dracks och hon kände det som om Jerry och hon hade träffats tidigare, som vore han en gammal pojkvän som hon mött igen. Nu när ruset lagt sig och eftertankens kranka blekhet tog tag i hennes axlar och ruskade om henne så återkom de olustkänslor hon hade fått för ett kort ögonblick kvällen innan. Hon hörde hur duschen skvalade och för ett ögonblick såg hon sin chans att försvinna men hon hann inte ens tänka tanken förrän Jerry kom in i rummet insvept i ett gigantiskt badlakan.

”God morgon sötnos”, sade han och log. ”Jag ville inte väcka dig för du sov så sött. Men duschen är ledig nu om du känner för det?” Jenny log och nickade och skuttade naken ur sängen och försvann in i badrummet. ”Lika vacker som igår!” Ropade Jerry efter henne. I duschstrilen som hamrade på hennes hjässa vaknade hennes osäkra jag och Jenny kände sig obekväm med sig själv och ville bara hem till sin trygga tvåa och teven och sin soffa. Hon vred sig som en mask på en krok och tänkte på vad hennes kollegor skulle säga om hon kom ner i hotellvestibulen med en gäst på hotellet och hon önskade att hon bara kunde försvinna obemärkt som en liten mus. Men nu hade hon försatt sig i den här situationen så det var bara att hålla ordning på anletsdragen tänkte hon. Och om det var någonting som hon var expert på, så var det just det.

Jerry var klädd när hon kom ut från badrummet tillika insvept i frotté och han hade den goda smaken att se ut genom fönstret medan hon klädde på sig. När hon var klar så satte hon sig på sängen och väntade. På vad visste hon inte, men hon satt där bara och till slut så vände han sig mot henne. ”Vad vill du göra nu?” Frågade han. Jenny synade sina händer och sade till slut, ”jag tror att jag vill åka hem.” Jerry sade ingenting utan kom och satte sig på sängen bredvid henne och lade armen om hennes axlar. ”Varför då Jenny”, sade han ömt. ”Jag trodde att vi hade någonting på gång här.” Han smekte henne över ryggen. ”Kan vi inte ge det en chans, spendera dagen tillsammans, ta en biltur, äta någon god lunch och känna efter hur det känns?” Jenny suckade och visste inte vad hon skulle säga. Hon både ville och inte ville men hennes vanliga känsla efter en tillfällig bekantskap rumsterade om i hennes skalle och hon kände det som om hon skulle börja gråta. ”Jag vet inte”, sade hon till sist. ”Kanske”, viskade hon. Men kan inte jag få åka ner först och försöka ta mig ut lite obemärkt?” Jerry log. ”Du tänker på dina kollegor?” Jenny nickade. Jerry reste sig upp och satte sig sedan på huk framför henne och lade händerna på hennes lår. ”Jenny”, sade han och lyfte upp hennes haka med ena handen och såg in i hennes ögon. ”Jag kan ta dig härifrån om du vill. Du kan få bli min prinsessa för jag har alla möjligheter att ge dig ett liv som du aldrig haft förut.” Han smekte henne på kinden. ”Jag kan bara inte släppa dig, det går inte.”

”Hur länge har han varit borta?” Frågade polisen. ”Sedan igår kväll”, sade Jannes mamma. ”Han öppnade inte bensinstationen i morse. Han brukar alltid ringa mig på kvällen och på morgonen men det gjorde han inte och hans bil står kvar i garaget:” Hon snyftade. ”Jag är säker på att något hänt.” Poliskonstapel Jakob Rosander lade pannan i djupa veck och antecknade i sitt block. ”Vem är det som står för stationen?” Frågade han sedan. ”Det är hans pappa, men han är bortrest och kommer hem nästa vecka. Jag har försökt att ringa honom men han svarar inte.” ”Var befinner han sig?” Jannes mamma snöt sig i en näsduk. ”Han är i Kanada på någon slags informationsmöte efter att Statoil bytte namn till Cirkle K men det handlar nog mest om att supa antar jag”, sade hon bittert. ”Fick inte du följa med?” Frågade Jakob. ”Fick och fick, han tyckte att jag skulle stanna hemma och hålla ordning på Janne”, fräste hon. ”Som om inte han skulle klara av det här själv. Han ville inte ha mig med helt enkelt. Det är hela sanningen.” Jakob harklade sig besvärat. ”Har Janne någon flickvän?” ”Nä, inte vad jag vet. Han hade ihop det med någon tjej för ett tag sedan. Men jag vet inte vem det var”, sade hon buttert. Kommer du ihåg vad hon hette, sa han det Janne?” ”Johanna tror jag, eller något liknande, jag vet inte säkert. Men det var länge sedan så vad har det för betydelse nu?” Hon såg tvivlande ut ”Allt har betydelse vid en polisutredning”, mumlade Jakob. Högt sade han, ”vi får nog i alla fall avvakta ett par dagar innan vi gör någonting. Han kanske dyker upp och är gift med den där Johanna”, flinade han. ”Janne kommer aldrig att gifta sig”, sade mamman och såg sur ut. ”Nähä, nähä”, sade Jakob besvärat. ”Men nåväl,ligg lågt en eller två dagar som sagt och återkom om han inte hör av sig.” Jannes mamma ruskade irriterat på huvudet. ”Och vem ska sköta macken då, ska jag göra det kanske?” Hon satte händerna i sidorna. ”Jag vet att något hänt honom, en mor känner sådant”, sade hon med tjock stämma. ”Så jag förstår inte varför ni inte börjar leta direkt.” Jakob lade en hand på hennes axel. ”Jag är säker på att det inte hänt något allvarligt”, sade han. ”Men om han inte ger något livstecken ifrån sig inom tjugofyra timmar så återkom.” Mamman sade ingenting mer så Jakob lämnade henne där i bensinmackens dunkel och gick ut och satte sig i polisbilen.

Jenny satt tillbakalutad i den nedcabbade Bmw,n med solglasögon på och njöt av fartvinden. Jerry hade ena handen högt upp på hennes lår och hon njöt av beröringen men framförallt av hela situationen. Hon hade gått med på att ge det en dag eller två och det gick inte att komma ifrån att hon var oerhört smickrad av Jerrys uppenbara fascination över hennes uppenbarelse. Hans löften om guld och gröna skogar tog hon dock med en nypa salt och hon funderade fortfarande på hans kryptiska svar vad det gällde mord och ond bråd död och hon kunde fortfarande känna kylan i hans blick när hon frågat kvällen innan. Hon var tveksam till att ta upp det igen för han gav henne mod som hon ville skulle stanna kvar och hon hade med högburet huvud gått ner i hotellvestibulen med sin arm i hans och ingen sade ett ord. Inte Alfred i receptionen, inte Stefan i matsalen när de åt frukost, alla höll tand för tunga och inte ens ett försmädligt leende kunde spåras i deras anletsdrag. Jerry utstrålade självsäkerhet och rikedom och som alltid och överallt så påverkade det hur människor blev bemötta. Jenny tyckte om att vara i hans närhet.

De åt lunch på ett värdshus som låg vackert intill en sjö och konversationen var otvungen och behaglig. Jenny berättade utvalda delar av sitt liv och Jerry en komprimerad version av sitt och hon fick veta varför han hade så mycket pengar och att de aldrig skulle ta slut och han gjorde det utan att försöka imponera. Det var bara så helt enkelt och han hade aldrig vetat om något annat och han tänkte inte längre på pengar på det sätt som han gjort när han var yngre. ”Och hur tänker du idag då?” Frågade Jenny. ”Makt Jenny, pengar ger makt, inflytande och inger respekt hos andra människor.” Han drack djupa klunkar ur sitt mineralvatten. ”Och till slut så blir du van vid att bli bemött på ett särskilt sätt och tolererar inget annat bemötande. På både ont och gott”, tillade han lågt. ”Hur menar du?” Frågade modiga Jenny som drack vin till lunchen. Jerry log och böjde sig fram och strök henne ömt över kinden, ”Ja hur ska jag säga”, sade han och lutade sig tillbaka. ”Jag står inte ut med människor som låter sig styras av petitesser, som sätter käppar i hjulet för mig för att de går efter idiotiska regler istället för att tänka själva och som ser det som sin självklara rätt att tala om för mig hur jag ska bete mig och jag klarar inte av det bara.” Jerry suckade och såg arg ut. Jenny satt tyst och lyssnade. ”Ta bara den här idioten på bensinmacken sist när jag skulle tanka som exempel. Vi tar inte amerikan express, säger det där stöddiga ynglet”, fortsatte han. ”Och istället för att ge mig mitt kort tillbaka så att jag kan åka och hämta pengar och betala kontant så konfiskerar han mitt platinakort och anklagar mig för att jag skulle försöka stjäla bensinen om jag inte gjorde som han sa. ”Jenny skrattade till. Jerry mulnade ytterligare. ”Det kanske kan låta roligt nu sötnos, men det var definitivt inte kul då, det kan jag lova dig. Jag skulle ha kunnat ha ihjäl den jäveln.”

Jenny tittande ingående på honom. Han skrämde henne lite men det var också förvånansvärt attraherande med hans ilska. Hon lutade sig fram och tog hans hand, smekte den lätt på ovansidan och kände en ömhet för den här arge mannen som hon inte känt för någon man tidigare. Han slog an en ton i henne som klingade vackert och den blev till en melodi som var angenäm att lyssna till. ”Gjorde du det då?” Frågade hon efter en stund. ”Vadå?” Sade Jerry och tittade på henne. Jenny tvekade men sade sedan tyst, ”hade ihjäl den jäveln?”

Jerry skrattade högt men det lät en aning ihåligt och Jennys reptil-spindelsinne reagerade igen. ”Det är klart att jag inte gjorde sötnos”, sade Jerry och höll hennes hand hårt. ”Tror du det eller?” Jenny log och slog ner blicken. ”Men du sa ju det igår kväll”, sade hon försiktigt och första gången vi träffades i baren.” Jerrys ögon vidgades en aning när han såg på henne men blicken var stadig och rösten darrade inte när han sa, ”men det var ju bara för att få dig på kroken Jenny, en gammal mans tafatta försök att få en ung kvinna som du intresserad.” Du är inte gammal”, sade Jenny snabbt. ”Äldre än du i alla fall”, sade Jerry och vinkade i samma veva på servitören. ”Nej Jenny jag har inte slagit ihjäl någon och kastat honom i sjön, men jag ska vara ärlig och säga det att tanken faktiskt föresvävade mig och jag skulle säkert tagit livet av krypet om det inte var så att jag gått i livets skola och skaffat mig redskap för att kunna hålla mig i styr. Värre var det när jag var ung.”

Jenny skrattade. ”För då hade du ihjäl många då förstår jag?” Hon drack upp det sista ur sitt vinglas. ”Värsta seriemördaren, still at large!” , skrattade hon högt. Jerry lade huvudet på sned och studerade henne. ”Du är min nu Jenny, du förstår det va?” Sade han och fyllde på hennes glas.

Hon såg på honom länge, såg hans vilsenhet, hans ilska, såg det desperata i honom, såg hans tvehågsenhet vaja fram och tillbaka som havre i en havreåker. Hon såg även ondska men också godhet och när hon blivit klar över vad det var hon egentligen såg så var det som att se sig själv i en spegel. Och allt som varit innan och som format hennes liv var nu överflödigt och hon ville inte veta mer om Jerrys liv, det räckte så här. Jenny kände det som att i just det här ögonblicket så stod tiden stilla. Och i just den här situationen med Jenny som hade tre fjärdedelar kvar och Jerry som hade två så var det som om allt var fullbordat.

”Det blir en hel och en fjärdedel” sade hon och log mot Jerry. ”Det blir det”, sa han. ”Och jag har aldrig sagt det här till någon kvinna i mitt liv förut, men jag tror att jag älskar dig Jenny.”

Jenny reste sig upp, tog en stor klunk ur sitt glas, ställde ner det på bordet. Tittade under lugg som hon brukade och sade, ”take me to bed or lose me forever.” Jerry flinade med hela kroppen och sade, ”med nöje min sköna, med nöje.”

Och Jannes mamma satt hemma vid köksbordet och drack sig full och grät och skrattade om vartannat. Hon hade ringt till polisen när det var som värst men varit så berusad att polismannen lade på luren i örat på henne och hennes man svarade fortfarande inte i telefonen.

Och på botten av en sjö i en plastsäck full med sten låg hennes son. Fastän det visste hon inte ännu men hon skulle få veta så småningom när allt som skett flöt upp till ytan och hittades av en fiskare som hette Johnny. Det var långt tills dess dock, minst sex månader, och då polisen redan gett upp sökandet. Stor sorg och bedrövelse väntade således på Jannes mamma och hennes pappa och fallet skulle aldrig komma att klaras upp Men allt detta stod skrivet i framtiden och det var så det var. Stjärnorna över den mörka sjön som ruvade på en hemsk hemlighet gnistrade särdeles klart den här natten och vinden teg stilla och det satt en berguv i ett murket träd vid kanten av berghäll. Den hoade olycksbådande.

Jenny och Jerry somnade omslingrade i bröllopssviten på det värdshus där de ätit lunch. Det var det enda rum som var ledigt och Jenny hade med egna ögon fått se vilken makt pengar hade. När morgonen kom så skulle de sätta sig i bilen och Jenny skulle lämna sitt liv som hon levt och hennes hår skulle fladdra i vinden och Jerry var hennes riddare och hon var en jungfru som varit i nöd men som inte var det längre och hon var övertygad om att Jerry skulle komma att besegra alla drakar som kom i deras väg och hon skulle bistå honom i hans kamp.

Och hon var Bonnie och han var Clyde och vägen låg öppen och de hade sina egna regler nu och det var allt som betydde något.

Långa eftertänksamma paddeltag, in i tunneln, sparsamt med ljus och med branta klippväggar och kallt. Tjocka kläder, dunjacka och dito överdragsbyxor, grova kängor på fötterna som var vattentäta och handskar av impregnerat läder och en så kallad ryss mössa på huvudet var vad han bar. Vattnet som kanoten sakta gled fram igenom var kallt och något strömt så det frös inte men det var på gränsen och strimmor av is glänste i det svaga ljuset. Ju längre in i tunneln han kom desto mörkare blev det och till slut så tände han lyktan som var monterad i fören på båten. Ljuset dansade utefter klippväggarna och is strimmorna i vattnet glittrade som diamanter och det var vackert och lite spöklikt tyckte mannen. Det fina kluckandet från paddeln studsade mot de skrovliga klippväggarna och förstärktes. Det var högt i tak, så högt att en mindre segelbåt lätt hade kunnat ta sig in om det funnits någon vind. Masten hade gått fri. Men en kanot var bättre lämpad för den här situationen.

Jerker slutade paddla och lade ifrån sig paddeln på golvet på kanoten. Öppnade sin ryggsäck och tog fram en termos med kaffe och en smörgås med ost och skinka. Han åt och drack under tystnad och vad fanns det att säga när ingen skulle svara utom ekot tänkte han. Det var så tyst nu att han nästan kunde höra sina egna tankar. Det ångade om det varma kaffet och från hans andetag. Jerker kände sig lugn och fridfull till sinnet. Ensamhet var bra för honom. Han stod inte längre ut med människor. De störde honom. Och han var ett störande moment för dem. Bättre då att hålla oss ifrån varandra tänkte han.

Paddlaren Jerker fortsatte sin färd in i mörkret. Det som tidigare varit motströms blev nu med ens medströms och paddlandet gick lättare och farten ökade. Inte så mycket men så att det märktes tydligt. Efter en halvtimmes färd gled kanoten in i ett bredare parti av tunneln som till slut blev till ett valv. Jerker stannade båten och tog fram sin ficklampa och lyste sig omkring och blev häpen över hur stort och högt valvet var. Som att vara i en kyrka upplevde han det som, lågmälda böner och likt en tyst psalm som ett svagt hummande. I taket på grottan hängde stalaktiter trodde han att det hette, var ganska säker på det, och han väntade bara på att bli attackerad av fladdermöss men inget hände. För kallt naturligtvis tänkte Jerker. Han stängde av ficklampan och släckte lyktan i fören och satt tyst i mörkret och lyssnade.

Och han tänkte på hur han den sista tiden innan han lämnade allt tyckt att livet inte var att leva, utan snarare att dö en smula varje dag. Hur alla människor runt omkring honom kändes som fiender och allt som för andra tycktes viktigt var för honom idiotiskt. Han lyssnade på dropparna som föll från grottaket och som när de träffade vattenytan lät som pistolskott i den för övrigt surrande tystnaden. Han hade lämnat för att han inte stod ut längre. Hur han känt sig som en börda inte bara för sig själv utan även för andra så han gav sig av. Tog sitt existentiella ok och satte sig i bilen och körde långt bort. Hyrde en kanot och paddlade. Gav sig ut på okända vatten rustad till tänderna för alla eventualiteter. Inställd på att hitta det han förlorat och nu när han satt i den här grottan, i en ranglig kanot, i kyla och fukt och mörker och långt borta från den vanliga världen så kändes det som om att han var på väg. Mot vad visste han inte ännu. Men han var på väg någonstans i alla fall och det var det viktiga.

När han var ung så läste han ”På drift” av Jack Kerouac och han identifierade sig med Dean. Den intensiva Dean som aldrig kunde vara stilla, som var galet entusiastisk och alltid hungrig på något nytt men som på slutet av romanen förvandlades till en tragisk figur som ensam var ”på drift.” Utan att göra några jämförelser med Dean Moriarty för övrigt så var det väl där Jerker befann sig idag. Ensam, en självpåtagen ensamhet, och på drift bort från det samhälle som format honom. Eller det var väl ett jävla sätt att uttrycka det på tänkte han. Det handlade väl snarare om hur och att han låtit sig påverkas. Nåväl, det fick vara hur det ville med den saken. Han hade försökt att vara en god medborgare och göra sin samhälleliga plikt och lyckats väl i många år men aldrig riktigt mått bra av att leva efter regler som inte han själv satt upp. Varför ska någon bestämma över mig var hans eviga fråga? Vem ger en människa rätten att bestämma över någon annan? Denna jävla konstruerade hierarki tänkte han. Och varför alla tycktes acceptera att det var på det sättet var en gåta ansåg han.

Jerker paddlade vidare och passerade valvet och kom in i ett trängre parti. Det smalnade av ytterligare ju längre in han kom och nu var det bara ett par meter mellan canadensaren och grottväggen och lika mycket uppåt. Han spanade framåt och tyckte sig se ljus längre fram och ökade på paddeltagen. Det blev smalare och smalare och han började känna sig lite orolig men nu var han säker på att ljuset som han sett var verkligt. Sista meterna så var han tvungen att huka sig för att komma fram men till slut så kom han ut i något som närmast kan beskrivas som en tropisk lagun. Det var som att glida in i en annan värld, en ny dimension och ljuset var så starkt att han var tvungen att knipa igen sina ögon hårt. Kontrasten från mörkret, dunklet, och detta var plågsam till en början men till slut så öppnade han ögonen igen.

Han lade ifrån sig paddeln och gled häpen sakta ut i ett solsken från en klarblå himmel. Lagunen var kantad av kritvita sandstränder och det växte palmer och buskar med stora rosa blommor. Rododendron tänkte han förvirrat och trodde knappt sina ögon. Jerker satt alldeles stilla i kanoten och visste inte vad han skulle ta sig till. Drömde han? Hade han fått en stroke? Eller var han helt enkelt död och hade kommit till himmelriket? Varmt var det i vilket fall som helst där han satt i sina vinterkläder. ”Vad i helvete är det här?” Sade han högt och tog upp paddeln igen. Med små försiktiga tag tog han sig närmare den strand som låg närmast. Fick markkänning och klev ur canadensaren och drog upp den på land. Det hasade när han drog båten över sanden så det talade för att detta var verkligt eller åtminstone en påtagligt reell dröm. Han satte sig ner på stranden i den varma sanden och allt föreföll underligt och overkligt och han stirrade rakt fram utan att se något. Han kände sig både upprymd och förskräckt och det var så tyst. Underligt tyst och stilla vilket gjorde situationen än mer underlig.

Jerker tog av sig handskar och jacka och lade dem i kanoten för det var verkligen varmt och svetten bröt ut i hans panna och över hela kroppen. Tveksam tog han sedan av sig plagg efter plagg till han till slut stod i bara boxerkalsonger med bara fötter i den varma sanden. Gick sedan med försiktiga steg ut i det skimrande, blåa vattnet som var varmt och skönt och han ville bada men var osäker på om han skulle våga. Allt föreföll overkligt och kontrasten från den kalla grottan till detta paradis var svår att greppa där han stod och lät blicken svepa över detta Shangri la liknande landskap. Inte ett liv så långt han kunde se, inga fåglar, inga fiskar i vattnet, i alla fall inga som han kunde se, inga apor som annars kunde passat in i landskapet tyckte han, och när han tänkte efter inga ljud överhuvudtaget. Bladen på palmer och buskar var helt stilla och ingen vind hördes brusa och vattnet låg stilla och spegelblankt.

Jag är död tänkte han. Suckade djupt men tänkte att det var en hyfsad slutstation ändå. Lite ensamt kommer det förstås att bli och det stämmer ju inte riktigt med min uppfattning om hur livet efter det förra skulle bli. Vit skrud och vackra människor och trivsam samvaro om du hade skött dig väl hade varit mer adekvat tyckte Jerker. Han stod länge i vattnet och försökte ta in hela konceptet. Han kunde inte acceptera riktigt att han skulle vara borta, död, för att aldrig komma tillbaka och om det var så, när skulle det ha skett i så fall? Du måste ju vara medveten om att du var på väg att ta det sista steget tänkte han. Hur det blev därefter var ju höljt i dunkel tills du kom fram men att du var på väg dit måste ju upplevas på något sätt. Hissen till helvetet eller himlen var du ju tvungen att ta liksom, innan du kom fram. Och om porten till den här lagunen var vägen till himmelriket så måste den ju vara stängd nu resonerade han.

Detta måste kontrolleras tänkte han vidare och gick tillbaka till kanoten och paddlade sedan iväg med riktning mot det det håll han kommit. Öppningen till grottan fanns kvar. Jerker stannade kanoten strax utanför och funderade en stund, paddlade sedan in i öppningen och möttes av iskyla igen. Han vände snabbt kanoten och återvände till den turkosblå lagunen.

Hans hjärta slog dubbla slag kändes det som och han visste inte vad han skulle ta sig till. Tydligen så var han inte död i alla fall var den slutsats som han drog. Jerker återvände till stranden. Lyfte ur tältet som han hade i båten och slog upp det under en palm, packade in alla grejor, bredde ut sitt liggunderlag och lade in sovsäcken ovanpå. Försökte att på det här sättet att bete sig som om detta var en normal situation vilket det på långa vägar naturligtvis inte var. ”Jag stannar här ett tag om det är ok?” Ropade han affekterat ut över det stillatigande vattnet och hoppades på ett svar. Inget kom dock och solen satt mitt i öppningen rakt ovanför lagunen. Och det var som om han befann sig på botten av en vulkankrater. Branta väggar runt om och ungefär hundra meter strand innan vattnet tog vid. Jerker tittade på klockan och den var sju på kvällen och solen stod fortfarande i Zenith. ”Det här ju inte riktigt klokt”, tänkte Jerker och halsade ur sin whiskyflaska för att kunna landa mentalt. Han hade fyra med sig och det här var den första.

Han satt i sin hopfällbara stol nere vid strandkanten med fötterna i vattnet och kände sig lugnare nu och mer avslappnad. Det var fruktansvärt varmt, säkert över trettio grader i solen. Alldeles för varmt för att sitta och dricka whisky i upptäckte han efter en stund så han flyttade sig upp under en palm i skuggan.

Efter en timmes stadigt drickande utan mat så var Jerker påtagligt berusad. Lugn visserligen men än mer förvirrad över det som han var med om. Solen hade inte ändrat sitt läge och det var fortfarande knäpptyst. Jerker reste sig mödosamt upp och vinglade ner till vattnet och dök huvudstupa ner i det långt ifrån svala plurret. Simmade under vattenytan med öppna ögon tills han inte längre kunde hålla andan. Dök då upp och såg att han var åtminstone femtio meter från stranden. Inget fel på lungorna i alla fall tänkte han och tänkte på simträningen som han hållit på med i sin ungdom. Vattnet kändes livgivande och berusningen släppte nästan helt. Jerker lade sig på rygg. Flöt som en kork och såg upp mot den blå himlen och tänkte på kärleken som kommit och gått och på svek han blivit utsatt för och som han begått själv och han ville inte tänka på det mer nu så han slutade och slöt sina ögon och det kändes som han svävade. Onda tankar återkom ständigt till honom och han förde en evig kamp mot ånger och förtvivlan över dumheter som han gjort. Även om det skett för över trettio år sedan så kunde han fortfarande vrida sig som en mask på en metkrok när minnena sköljde över honom och han avskydde att det var på det sättet. Varför kunde han inte bara släppa taget? Rycka på axlarna och gå vidare och Carpe Diem, uttrycket som han hatade, kom till honom som ytterligare en bestraffning.

Det började snurra lätt i hans huvud av att ligga där såsom viktlös så han öppnade ögonen igen och började med långsamma simtag ta sig tillbaka till stranden. När han kommit upp till tältet så hade han redan torkat i den starka solen och han såg på klockan. Den var fortfarande sju. Jerker ryckte på axlarna. Ingenting förvånade honom längre. Jaha, tiden står stilla här, ok bra. Då åldras jag inte i alla fall och kommer inte att dö, tänkte han och kröp in i tältet. Det var någorlunda svalt för han hade slagit upp det i skuggan. Han lade sig ner på sovsäcken och somnade. Han sov länge.

När Jerker vaknade mådde han prima. Han kunde inte påminna sig om att han mått bättre på flera år. Inte ont i ryggen när han vaknade som han alltid hade annars, och detta trots att han legat ovanpå ett knöligt liggunderlag. Inte så dödligt trött som när väckarklockan ringde hemma utan upp med ögonen bara, som rullgardiner med bra fjädrar och ut ur tältet och ner till stranden och på huvudet i vattnet och simma med fullt ös rakt ut till lagunens mitt. Och han blev inte ens trött. Jerker kände sig så vital och stark så att han till och med simmade fjärilsim en lång sträcka och det kändes som om han kunde fortsätta hur länge som helst. Till slut när han började simma bröstsim tillbaka och och tog ut riktningen mot sin lägerplats så var det något som inte stämde. Något var fel men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Men så slog det honom som ett blixtnedslag. Kanoten var borta!

Jerker blev alldeles kall inombords. Tydligen så var han inte själv här ändå var hans första tanke. Han simmade ut till lagunens mitt igen och försökte hitta något tecken till liv efter strandkanterna men det var lika dött som det varit innan så vart fan hade kanoten tagit vägen? Kanske bortplockad ur handlingen för att den inte passade in längre av någon anledning av den gudomlige regissör som satt upp den här något flummiga föreställningen? Denne satt säkert och plockade med interiörerna som ett barn som leker med ett dockskåp tänkte Jerker och insåg i samma stund som han tänkte tanken att det var en träffande beskrivning av situationen.

Han simmade iland och höll hela tiden ett vakande öga utefter stranden efter tecken på liv och rörelse. Inget hände

Jerker satt nu i sina boxershorts i sin stol och spanade med sin kikare efter den försvunna canadensaren. Men den var som bortblåst. När han efter tredje varvets spaning fortfarande inte hittat sin kanot så började en lätt panik stiga i honom. Han kände det som att det var okej att vara här så länge som det fanns en väg tillbaka. Nu när den var borta så hamnade saker och ting i ett helt annat läge. Hur i helvete skulle han ta sig härifrån? Var han dömd att för evigt leva ensam i denna paradisliknande miljö. Eller var det bara en både behaglig och obehaglig dröm som som han snart skulle vakna upp ur? Eller, tänkte han sedan, var det inte det här han egentligen ville ha? Ett liv utan en massa jävla idioter som störde hans tillvaro? Varmt och skönt och evig sol och evigt liv och utan att ha någon annan att ta hänsyn till förutom sig själv? Han gick och hämtade whiskyflaskan och satt där och drack, och glodde, och filosoferade men kom inte fram till något. Hans huvud värkte av anspänningen och värmen och spriten. Timmarna gick och och han bara satt där han satt och tankarna virvlade i hans huvud och när han gick och lade sig så tog det mycket lång tid innan han somnade och hur länge han sov var omöjligt att veta för den förbannade klockan stod fortfarande på samma tid som när han kom när han vaknade och solen stod där den stod och det var precis lika varmt som tidigare.

Jerker blev inte längre hungrig upptäckte han snart. Fem dagar hade gått nu estimerade han och han hade inte ätit något av det torrfoder som han hade med sig. Han drack fortfarande whisky men han blev konstigt nog inte längre berusad så han drack av den bärnstensgula vätskan för att han tyckte att det var gott. En ny upplevelse för honom och inte så lite fascinerande men det tog udden av drickandet lite förstås så han drack för det mesta vatten istället. Men han var inte törstig. Vilket var mycket underligt då han levde i ständig sol och i över trettio grader varmt det så kallade dygnet runt. Det var ytterligt svårt att hålla ordning på tiden för hans klocka stod fortfarande stilla på sju på kvällen vilket var klockslaget då han kommit till den här platsen från tunneln där tiden var som den skulle. Och om det var natt eller dag var omöjligt att veta då han inte längre blev trött. Det var som att leva i ett vakuum tyckte han. Ingen vind, inga ljud. Allt han hörde var plasket när han hoppade i vattnet för at bada eller prasslet ifrån löv och buskar som han kom i kontakt med. Inga ljudupplevelser existerade förutom de han skapade själv.

Och tiden fortsatte att gå och allt var som i en stor bubbla som svävade över vatten och land och inget var som det skulle vara och himlen fortsatte att vara blå och det som skulle skina sken som aldrig förr och Jerker blev en chimär som både fanns och inte. Som en sagofigur som det berättades om vid lägereldar och på sängkanter och klockan på hans arm var tiden som stod stilla. Det var som att leva i en dröm där normala proportioner satts ur spel. Ett skådespel utan skarpa konturer och kulisser utan livslust. Som döda ting utan någon själ. Levande löv utan liv och plaskande vatten utan vågor, en konstgjord värld.

Jerker hade nu slutat att sova helt och hållet och för att ha något att göra så tog han långa promenader utefter hela strandområdet och bland palmer och buskage runt om vattnet. Det hade gått en lång tid. Det var hopplöst att veta hur länge. Och han började tröttna så smått på ensamhet och tystnad och funderingar på hur han skulle ta sig härifrån dök allt oftare upp i hans huvud. Palmer fanns det gott om och om han haft en yxa så skulle han ha kunnat tillverka en flotte. Men allt han hade var en kniv och efter mycket karvande så skulle väl det, om det blev nödvändigt, till slut fungera tänkte han. Längtan efter att komma därifrån växte sig starkare och starkare, som en skugga i hans sinne och glädjen han känt för att äntligen vara ensam och råda sig själv började sakta ersättas av leda. Men det kom och gick. Ibland var han lycklig som en sparv i en rågåker och vid andra tillfällen lägre än något lågtryck som gick att mäta upp i en barometer.

Men hur var det nu, ville han verkligen tillbaka till kylan och den ensamhet som fanns där också fastän bland tusentals människor? Ville han igen morra och muttra över människors dumhet och ville han verkligen gå omkring och vara sur för det mesta och tycka synd om barn som han såg för att de hade hela sitt liv framför sig? Ville han återigen längta efter kärlek som aldrig kom och hade han lust till att återvända till en värld som var ond, falsk och tillgjord? Han visste ärligt talat inte. Jerker hade lämnat för att han var trött på livet som det tedde sig och längtan efter ensamhet hade drivit honom bort men han hade förstås tänkt att återvända mer hel och tillfreds när det gått en tid. Att som det nu verkade bli, vara tvungen att leva ensam, visserligen utan att åldras och inte längre ha några basala mänskliga behov, kunde förstås tyckas vara en idealisk tillvaro för en man som ansåg att han inte passade in någonstans. Men Jerker avskydde tvång och även om det här tvånget inte var någon plåga verklig mening så var det trots allt något som han oförskyllt blivit dömd till. Och det kändes inte bra. Han var grinig och glad om vartannat. Full av tillförsikt ibland och håglös och som i koma vid andra tillfällen och livet som eremit passade honom dåligt insåg han ju längre tiden gick. Han fattade till slut ett beslut.

Jerker hämtade kniven och gav sig målmedvetet på en palm men insåg efter, troligen, två timmars hårt arbete och han inte ens kommit igenom det första barklagret att detta var ett hopplöst företag. Han satte sig ner på marken och gned sina såriga fingrar och längtade hem. Det drabbade honom med full kraft nu när han insåg att han satt fast i ett paradis som inte längre var ett sådant utan som istället blivit en anstalt, ett fängelse, en plats utan anledning. Och för första gången så saknade Jerker idioterna på sin arbetsplats och även dårarna på tunnelbanor och bussar. Han saknade tillgjordhet och falska förespeglingar och känslan av att inte räcka till. Han längtade efter snö och kyla och somrar som var för korta och vårar som aldrig kom och han saknade höstens köttgrytor och rödvinet och han ville bli trött, och sedan pigg och han ville bli full igen. Jerker böjde ner huvudet mellan sin ben och grät de bittraste tårar han någonsin gråtit och han bad till en Gud som han inte trodde på och han ville bara sova och för några timmar kunna försvinna. Att ständigt vara vaken var psykiskt påfrestande, att aldrig kunna stänga av riktigt, att alltid ha informationsintaget påkopplat skapade en olustkänsla i hans kropp och han hade tillverkat en ögonbindel av en svart T-shirt som han tog på sig ibland för att få uppleva mörker. Det hjälpte till en viss del, men sova kunde han inte.

Jerker reste sig upp och gick sakta tillbaka till sitt tält. Kröp som en strykrädd hund in och lade sig på sovsäcken och slöt sina ögon och tog på sig nämnda ögonbindel och önskade sig sömn. Djup, livgivande sömn för få kraft och lust att leva. Han bad alla böner han kunde och några som han hittat på själv och det blev många amen och vad betydde ”amen” egentligen tänkte Jerker när han var klar. Som han mindes från konfirmationstiden så var betydelsen ”låt Din vilja ske”. Vilket egentligen innebar att du kan be om vad som helst men det kommer kanske ändå inte att ske efter som du avslutar med ”amen” Låt Din vilja ske. ”Stor mening med att be då”, mumlade Jerker.

Men den här gången hände det faktiskt. Viljan hos den som fattar besluten var i paritet med Jerkers önskan och han somnade äntligen. Och när han sov så drömde han om en hund som med lycklig tunga sprang i vattenbrynet till ett hav utan slut och solen gick äntligen ner och skymningen kom och färgade himlen röd och klockan tickade igen och tiden gick och havet brusade och måsarnas skrik fyllde luften med ljud. Och han sov länge och om det hade rört sig om normal tideräkning så säkert ett dygn. Men det var som sagt svårt att veta.

När Jerker vaknade så var det mörkt. Ett kompakt mörker likt det som Pelle hade i potatissäcken i boken av Gösta Knutsson som han läst för sina barn när de var små. Han satte sig upp och det första han tänkte var, Helvete! Nu har jag blivit blind också. Och han kröp omkring i tältet i tio minuter innan han upptäckte att han inte var det när han hittade sin ficklampa och tände den. Han kröp ut ur tältet och lyste ner mot stranden och som han misstänkte så var kanoten tillbaka. Han hade känt det på sig så fort han slagit upp sina ögon och solen inte längre lyste och att det var svalare, att det skett en förändring. Det kändes i luften, för han kunde höra vinden nu. Och det brusade av vågor mot stranden och han kunde höra suset och fräsandet i från palmbladen. Men det första han tänkte på var just sin båt, canadensaren, den röda och fina och när han nu såg den igen så tändes hoppet.

Han stod där i sin kalsonger och smekte relingen på sin räddningsplanka och han frös och temperaturen sjönk snabbt nu så han tog sig tillbaka till tältet. Men innan så hämtade han lyktan som fortfarande hängde i fören på kanoten och hängde upp den i en buske intill tältet. letade sedan i ytterligare tio minuter efter gaständaren, hittade den och tände ljuslyktan. I det bleka skenet från fotogenlampan så rev han tältet, packade ihop alla sina grejer, klädde sig i sin vinterutstyrsel, bar ner allt till båten och stuvade in packningen snyggt och prydligt, sprang tillbaka till busken där han hängt lyktan. Hämtade den och fäste den i fören och paddlade långsamt och eftertänksamt mot öppningen i bergväggen som ledde till grottan som skulle ta honom tillbaka till verkligheten. Efter att ha letat fram och tillbaka några gånger så hittade han rätt och paddlade hukande in genom öppningen och möttes av en befriande kyla. Jerker kände sig lycklig. Han lyste på sin klocka och såg att visarna börjat röra på sig igen. Han fiskade upp en flaska whisky ur packningen och drack djupa klunkar och kände äntligen hur berusningen började sprida sig i hans kropp.

Efter ett ansträngande paddlande som kändes evighetslångt så såg han äntligen dagens ljus igen.

Utanför grottan var det inte kallt längre och med tanke på fågelsången så var det tidig vår antog Jerker. Han undrade hur lång tid som gått egentligen. Hur länge han befunnit sig i det som han till en början hade kallat paradiset var svårt att veta men det var en fröjd att höra ljud från vinden, lyssna till fågelsång och se vågor på vattnet nu i den verkliga världen. Men alla intryck var blandade med en förskräckelse och bävan över hur länge han egentligen varit fångad i vulkankratern. Han paddlade vidare full av tankar och funderingar men han kände sig förvånansvärt stark När han kom tillbaka till kanotuthyrningen och förtöjde sin kanot vid den nu väldigt slitna bryggan och gick uppför trapporna till huset där han hyrt båten så hängde en skylt på dörren som sade att det var stängt på obestämd tid.

Undrar om bilen står kvar tänkte Jerker och kånkade sin tunga packning mot parkeringen som låg cirka hundra meter ifrån huset bakom en krök. När han kom fram så drog han en suck av lättnad. Hans koboltblå Toyota stod där han lämnat den. Låset fungerade inte med fjärrkontrollen i nyckeln så han öppnade manuellt. Lade in väskor och ryggsäck i bagageutrymmet och satte sig bakom ratten och startade bilen. Tittade på GPS panelen och såg att han varit borta i över ett år. Jerker fick en chock.

När Jerker tittade sig själv i backspegeln så blev chocken än större. Han såg trettio år yngre ut.

Han slöt sina ögon och höll sig krampaktigt i ratten och andades hårt. Vad fan hade hänt honom egentligen? Ingen skulle komma att känna igen honom och det var knappt så att han gjorde det själv. Borta från världen i över ett år, en svindlande tanke då det inte känts som så länge och att nu se ut som en tjugoåring kändes vansinnigt overkligt och han tänkte på om någon hade saknat honom. Vänner hade han inte så många men på arbetsplatsen måste han ju ha varit saknad? Var han polisanmäld som försvunnen? Hade folk letat efter honom? Jerker hade inte berättat för någon vart han skulle när han gav sig av men ändå, om han blivit efterlyst så skulle ju hans bil blivit funnen och kanotuthyraren skulle ju ha vetat att han hyrt en kanot och gett sig av ut på sjön och på den vägen var det. Om han var saknad så skulle polisen letat efter honom, något annat fanns ju inte.

Fanns han ens längre till slog det honom? Hade hela han existens blivit raderad när han befunnit sig där han varit? Det verkade ju osannolikt rent logiskt men om det mot förmodan var på det sättet så inte Jerker emot. En nystart och med all den erfarenhet han hade av sitt tidigare liv, det kändes fantastiskt. Allt skulle komma att bli bättre nu. Inga fler korkade val, inga fler misstag. Ett nytt liv helt enkelt. Jerker kände sig plötsligt obeskrivligt lycklig.

Han såg sig själv i backspegeln igen och den Jerker som glodde tillbaka var den som han varit en gång i tiden. Samma långa, lockiga hår, samma gröna intensiva ögon som flickor hade älskat och hatat. En klar och vaken blick utan påsar under ögonen och han tyckte om vad han såg. Det var som att titta på ett fotografi från studenttiden då han fortfarande hade ett öppet sinne och var en hungrig ung man med aptit på livet och vad det kunde erbjuda innan etablissemanget slog sina klor i honom och gjorde honom till en marionett. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom både av chock och lust och han hade ett pirr i kroppen som han inte känt på många år. Han stängde av bilen och gick ut och ställde sig och tittade ut över den glittrande sjön i vårskrud och andades djupt.

Om det var som han trodde, att han var som ett blankt papper där en ny historia skulle nedskrivas, vilket han innerligt hoppades och han hade en känsla i kroppen att det var så verkligen. Så var han fri tänkte han. Äntligen fri att göra vad han ville och den här gången så skulle allt bli rätt. Ur askan av ett meningslöst liv reste sig en fågel Fenix som hette Jerker. Han satte sig i bilen igen och startade den och bredde sedan ut ut sina vingar och flög ut över världen som nu var hans.

Hans egen värld, och ingen jävel skulle ta den ifrån honom.

Han hade ett halmstrå mungipan, och letade efter ett till att hålla sig i. Det i som satt i munnen skulle symbolisera ett sorglöst leverne var det tänkt, men det faktum att han letade efter ett till motsade hela konceptet. Det var för honom som det var för de flesta antog han, med en polerad yta och ett inre kaos. Utåt var han Huckleberry Finn och på insidan Mr. Hyde och den ena kunde inte leva utan den andre. Och världen var som en berg och dalbana och ofta satt han längst fram med armarna upp i skyn för största möjliga upplevelse. Vissa dagar befann han sig dock i källarregionerna och slipade på sina knivar och smög sedan på nätterna omkring i gränder och skar halsen av människor eller slog dem sönder och samman med sin käpp. Kanske inte bokstavligen så brutalt, men väl så i tanken.

Elakhet varar längst, var hans något obskyra motto.

”Vad sa du att du hette sa du?” Frågade han sig själv i spegeln ibland. Stirrade på sin spegelbild och drog sig i skägget. ”Idiot”, mumlade han och gick därifrån. För han tyckte verkligen att han var en idiot. En dåre som kastat bort sitt liv på sådant som betydde noll och intet när bokslutet skulle göras. Det var smärtsamt att behöva inse att de val han gjort bara föranlett kompromisser och förnekelser. Att han aldrig haft modet att helt och fullt stå upp för det han trodde på och brann för. Att han förnekat vem han var eller ens vågat ta reda på vem så så hålögt glodde tillbaka på honom från spegeln i tonårsrummet. Det var först nu som han började närma sig någon form av insikt. Och ”allt jag behöver nu”, sjöng Lisa. Det var så det var. Att hitta sig själv, men ”igen” kunde diskuteras tänkte han. För vem han var egentligen återstod att ta reda på. Och det var väl det som var halmstrået.

Sent omsider utkristalliserades en man ur ett femtioårigt töcken. Men de spöken som hemsökte honom från förr var alltför påtagliga fortfarande och hans böner bestod i att slippa demonerna. Inte att acceptera dem, men att kunna, på ren svenska, kunna skita i att de existerade och att de inte längre skulle påverka hans liv. Han var på väg dit till slut. Det hade tagit för lång tid bara. Alldeles åt helvete för lång tid.

Att se tillbaka på sitt liv och önska att han gjort saker och ting annorlunda var kanske inte rätt väg att gå det insåg han. Men det kunde inte hjälpas. All hans strävan, alla vedermödor, sorger och bedrövelser var ständigt närvarande och i sin mörkaste stunder så kunde han inte hitta något som han kunde tänka tillbaka på som gjorde honom tillfreds. Allt hade sorgkanter. Det var ett jävla liv egentligen som han levde och det värsta var att det inte var så mycket tid kvar att förändra saker och ting på. Han hade en drömvision. Att ha en tjugoårings kropp med den erfarenhet som han hade idag. Att kunna ha möjligheten att undvika de fallgropar som han huvudstupa ramlat ner i med jämna mellanrum och istället förverkliga de drömmar som han ansåg sig ha varit tvungen att ställa åt sidan. Han förbannade sig själv för att han varit så flat och för att han istället för att försöka bestiga bergstoppar och besegra raviner gått den breda, säkra vägen runt om eller över stadiga broar. Och det värsta var att under långa perioder av sitt liv så hade han varit stolt över vad han åstadkommit.

Inga barn, två fruar som bägge var avslutade kapitel, och ett ständigt sug efter alkohol var en kort resumé över hur hans dagar på jorden tett sig. Och sedan förstås denna utbildning till ett yrke som han idag i mångt och mycket föraktade. Själva yrket i sig var för det mesta tillfredsställande men det som med åren tillkommit runt omkring själva yrkesutförandet kunde göra honom vansinnig. Det hade visserligen gett honom ekonomisk trygghet och ett ståndaktigt boende men på bekostnad av andlig frihet och kulturell resonans. Ibland ville han se sig själv som en fattig poet under broarna i Paris som likt en Hemingway sköt duvor med pilbåge för att få mat för dagen. Och ibland som en präst som uttalade straffpredikan inför en av skräck darrande församling. Eller varför inte inte en av meditativa tankar uppfylld vandringsman i Tibet. Under himlarna på en bergstopp, världen under sig som ett vackert golv, lamor som stillsamt betade och med jämna mellanrum lät sina stora svarta ögon glida över sluttningarna. En enkel hydda att bo i och funderingar lika djupa som basen i basset. Det kändes som allt annat än det som var hans liv just nu skulle vara en förbättring.

Det talades om att ”fånga dagen” och Carpe Diem var det värsta uttryck som han visste och det användes av människor som tyckte att de var så tillfreds med sin tillvaro att de kände sig tvungna att förmedla detta klämkäcka råd till andra mindre lyckade medmänniskor. Men visst, det låg något i det, och att kunna ha den förmågan att se varje dag an med positiva förtecken var naturligtvis avundsvärd. Jerker var dock tveksam till om det verkligen var möjligt. Och om det var det så var han inte ens i närheten av att lyckas med en sådan bedrift. Någonting måste göras. Han insåg det. En radikal förändring var av hävd och han bestämde sig för att sätta igång idag, eller i morgon? I morgon blir bra tänkte Jerker och gick och lade sig för klockan var över tolv och nästa dag var lördag.

Regnet öste ner och det var som skuggfigurer bestående av regndroppar som rörde sig planlöst hit och dit i vinden. Temperaturen hade sjunkit från över plus tjugo ner till bara fem grader över noll och att gå ut var inte att tänka på. Men dagen som idag var en dag som var bra att ha, som han sjöng den där Västeråsaren, tänkte Jerker och satte sig upp i sängen. En dag för nytänkande, fräscha idéer, yoghurt och dadlar och banan till frukost istället för rostat bröd med en massa smör och ost. Kaffe var dock en nödvändighet och en snus för humöret.

”Sannerligen säger jag eder”, sade Jerker prästen med hög och dånande stämma när han stod ute på balkongen och andades. ”Att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än det är för en rik att komma in i Guds rike.” Folk under paraplyer stannade nere på gatan och tittade upp på dåren som stod där och gapade. ”Aaaaah!” Skrek Jerker. ”livet är gott!” Vrålade han till sist och gick in i lägenheten igen. Han hade varit på vippen att utbrista ”Carpe Diem” men hejdade sig i sista stund. Du var tvungen att sätta gränsen någonstans.

Det här var hans nya idé. Att blanda bibelcitat och positiva utbrott så fort han hamnade i negation. Det stod klart för honom när vaknade att det var rätt väg att gå. Kom som en uppenbarelse för han hade drömt om Caroline, hans ungdomsförälskelse som han aldrig riktigt glömt, och han hade stått i predikstolen och hon hade suttit i församlingen med tindrande ögon och det såg han som ett tecken. Jerker hade en hel del bibelcitat lagrade i sin hjärna från den tiden i sin ungdom då han faktiskt hade allvarliga planer på att utbilda sig till präst. Ett av hans favoritcitat var det som ofta sågs på fotbollsmatcher och andra idrottsevenemang. Skyltar med ”Johannes 3:16” som lydde ”Så älskade Gud världen att han gav den sin son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Enkelt tänkte Jerker, tro på Jesus och du får leva för evigt. Han hade läst bibeln från pärm till pärm men när han var klar och insåg hur mycket studier det låg bakom prästyrket så skrinlade han den idén. Men Jerker tänkte alltid att han skulle blivit en bra präst. Hans båda fruar hade alltid hävdat att han predikade för mycket. Men dock inte menat det i någon positiv bemärkelse.

Jerkers tro på Gud var det lite si och så med var han tvungen att erkänna. Det var först när han hade problem som han vände sig till högre makter i universum men Gud verkade vara en form med öppet sinne för han fick alltid hjälp tyckte han. Och ”fader vår” rabblades om och om igen och hemmagjorda böner som innefattade det han för tillfället brottades med fick de mörka moln som hängde över honom att skingras. För övrigt så var han tveksam till huruvida den här Jesus som för det mesta var närvarande i bibeltexter var Guds son. Att han funnits rådde det inget tvivel om, så mycket ansåg han vara säkert. Men son till Gud? Nja. Avlad av den helige ande? Knappast. En man med särskilda gåvor och oefterhärmlig verbal förmåga samt en karisma utöver det vanliga? Ja. Att det fanns en kraft därute i det som människorna kallade för universum som existerade och som det gick att få kontakt med var Jerker övertygad om. Att kalla den Gud var smidigt, men det epitetet innehöll många bottnar och värderingar och det var valfritt vad Gud innebar för den som tillbad honom ansåg Jerker. Men Jesus var ett tveksamt koncept, fast fan vet, tänkte han och hädade utan att tänka på det.

Regnet lättade fram emot lunch och efter ett isterband och stuvad potatis tog han en promenad. Den feta korven rumlade runt i hans mage och han kände sig osunt mätt. Han mådde alltid bäst när han var lite hungrig tänkte han. Trött, pigg, hungrig, mätt, så gick det runt. Dag efter dag och vecka ut och vecka in och människan var i sanning en primitiv varelse. ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Tänkte Jerker och tyckte att det citatet speglade mycket av hur hans liv varit. Han borde följt sitt hjärtas röst istället och inte låtit sig styras av etablissemanget. ”Men skit i det nu”, sade han högt och skrämde livet ur en kvinna som gick framför honom. ”Vad fan säger du?” Sade hon och vände sig om. Jerker spände blicken i henne och höjde sitt ena pekfinger i luften ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” Sade han högtravande. Kvinnan såg förskräckt ut och ökade på stegen. ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid!” Ropade Jerker efter henne och skrattade för sig själv. Det här går ju bra, tänkte han och kände sig upplyft i anden. ”Jag skulle fan i mig blivit präst”, sade han högt. 

Jerker gick sin vanliga runda och kom till slut fram till tjärnen där han alltid satt på sin favorit sten och filosoferade. Han stoppade in en snus och längtade som vanligt efter cigaretter. Det var något speciellt med att röka tänkte han. Proceduren med att knacka ur cigaretten ur paketet, stoppa den i munnen och dra in det första blosset. Och sedan detta att hålla den i handen, alla hade sitt sätt. Och hur du askade, antingen med att knäppa till filteränden med tummen eller att knacka med pekfingret. Det var något magiskt med cigaretter, något mytomspunnet och alla tuffa män rökte. Humphrey Bogart till exempel, hur cool skulle han ha varit om han istället för att röka en cigg, stoppat in en snus, tänkte Jerker och flinade. Nej, snus var mer Åsa Nisse och Klabbarparen och vem fan ville vara Åsa Nisse. Jerker bestämde sig där han satt att han skulle börja röka igen. Varför inte unna sig lite nu när du börjar komma till åren, tänkte han.

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.” Sade han och såg ut över den glittrande vattenytan. Det var fantastiskt att han kom ihåg alla de här citaten. De poppade upp i hans skalle som gasbubblor som plötsligt briserade och fyllde honom med ett slags lugn han inte känt på länge. Var det halmstrået han letat efter? En tro på Gud, att bli religiös och få våt blick och vara from som ett lamm? Nej, han trodde inte det. Det fanns för mycket tvivel i hans hjärna och även om han ibland faktiskt bett om att få en tro, så var han säker på att om det fanns någon som lyssnade så var tvivlet uppenbart och därför så blev han aldrig bönhörd vad det gällde den saken. ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” Stod det visserligen i Matteus evangeliet om han mindes rätt. Så det kanske var dags nu, att börja be på allvar. ”Allt är underbart!” Ropade han ut över vattnet, för att inte glömma bort att vara positiv. Det var tyst en lång stund men så svarade någon. ”Ja det är det!”

Och det var då som Jerker äntligen hittade sitt halmstrå.

Påtaglig tillgjordhet och krystade maner präglade hans omgivning och alla ljög för alla och alla ljög för sig själva och det som gällde var den seriösa stilen. Inte för uppsluppet, inte för flamsigt var ledorden och var för guds skull inte dig själv. Det kunde vara farligt.

Det kröp i kroppen på honom när han hörde hur det talades och konverserades och hur den ena floskeln efter den andra hoppade som grodor ur ständigt leende munnar. ”There´s something happening here, but you don´t know what it is. Do you? Mr Jones” Sjöng Bob Dylan och det var så det var för honom. Något obegripligt pågick runt omkring honom och han kunde inte sätta fingret på vad det var mer än att alla betedde sig som idioter. Problemet var att han inte begrep varför. Någonstans, tänkte han, så måste det ju vara uppenbart att det spelades ett spel här. Att alla som var så återhållet seriösa och klistrade upp sina leenden som post it lappar överallt var medvetna om vad de gjorde. Eller var det så att det inte var på det sättet? I så fall så var den här världen förryckt och han ville inte vara kvar här längre.

Han hade kommit till en brytpunkt kände han den här morgonen när han satt på tåget på väg till låtsaslandet som var han arbetsplats. Jag står inte ut en minut till tänkte han, och varje steg närmare porten till där han arbetade var blytunga. Det var som om han hade en hand framför sig som tryckte honom tillbaka, hindrade honom att komma fram så det tog en evighet för honom innan han stod innanför dörren och möttes av en leende kvinna i knytblus som sa ”välkommen till jobbet, hoppas du får en underbar dag” och han visste inte vart han skulle ta vägen. Han ville vända och åka hem. Det var hans första impuls och sedan ville han säga något dräpande, mörda, verbalt. Men istället så lyckades han klämma fram ett leende och nickade bara och försvann in i personalrummet.

Väl därinne så slog han upp en kopp kaffe och drack det. När koppen var tom så diskade han ur den noggrant precis som det stod på lappen ovanför diskbänken. Den hade en bifogad bild med resultat före och efter och varje gång han såg den så ville han riva ner lapphelvetet men han orkade inte ta den konflikten med rättrådiga kollegor som ansåg att rätt skulle vara rätt ”och din mamma jobbar inte här” var ett flitigt använt uttryck. Det är tur att hon inte gör det tänkte Jerker.

Han lyckades hålla sig kvar på arbetet hela dagen, men var när kvällen närmade sig så slut att han knappt höll ihop. Jerker pustade och frustade och var så mentalt utschasad över att behöva stå ut med den skenhelighet som istället för den helige ande svävade över hans kollegor och jag kan inte begripa, tänkte han. Varför detta larviga teaterspel? Varför sade aldrig någon vad den tänkte? Och varför dessa trix och fix för att få kritisera utan att behöva säga det rakt ut? Vem tror ni att ni lurar? tänkte Jerker.

På tåget hem så lutade han huvudet tillbaka. Hade lurar över öronen och lyssnade på en spellista han satt ihop som han kallade kaos i karossen. Den innehöll en mix av känslor med en vid spännvidd och speglade i stort sett alla hans sinnesstämningar och oavsett vilket kaos som för tillfället pågick i hans kroppskaross så fanns där bot och lindring. Listan var nio timmar lång och tog aldrig slut. Jerker hamnade i någon slags dvala efter fem minuter. Han hörde musiken men sov ändå och han for upp med ett ryck när tåget stannade på Stockholms central och människor började gå av.

Det var mörkt nu, solen hade gått ner och höstdiset låg som en våt filt över staden. Lamporna kastade långa ljusstrålar som syntes tydligt i den fuktiga luften och asfalten var våt och mörkare än vanligt och det rådde sordin över tillvaron när han gick över Vasagatan och tog sig uppför trapporna till systembolaget.

Det var dags för lite medicin.

Han köpte två flaskor rött och ett sexpack starköl och kände sig plötsligt mycket gladare så han slank in på McDonalds och inhandlade en quarterpounder cheese som han tog i handen och åt på vägen till tunnelbanan. När han kom hem duschade han varmt och tvättade sig noggrant. Klädde sig sedan i mjukiskläder och slog sig ner framför teven med en öl och lite jordnötter i en glasskål och livet tedde sig nu relativt tillfredsställande trots den bedrövliga dagen. Efter den tredje ölen mådde han utmärkt och började fundera på vad han skulle ta sig till med sitt liv. Det var ju inte normalt att drabbas av ångest varje morgon när han skulle till jobbet, och att döva smärtan i själen med alkohol var och varannan kväll gick stick i stäv med den moral som han bar på. För Jerker var en principfast man och övertygad om att ärlighet in absurdum skulle rädda världen.

Om alla sa det de tänkte på och inte ljög och lindade in sanningar i bomull så skulle tillvaron till en början bli plågsam förstås, tänkte Jerker. Men efter ett tag när alla lögner och förvanskandet av hur det verkligen förhöll sig var bortrensade så skulle mänskligheten må bättre. När alla förstod att det inte gick att gömma sig längre, när alla skyddande barriärer rivits och alla stod nakna och redo att ta sig an verkligheten på riktigt. Först då skulle det ordna sig. När den seriösa stilen skrotats och ersatts av ärliga uppsåt och allt baktalande och lismande försvunnit och sanningen lyste klart som en fyrbåk i natten.

Jerker öppnade den fjärde ölen och bestämde sig för att bli en pionjär för den nya stilen. Jag börjar i morgon tänkte han.

På väg till jobbet följande morgon stod Jerker ensam på perrongen och väntade på tåget och var försvarligt bakfull. Och när han mötte en man på perrongen i femtioårsåldern med snaggad skalle och en sparad liten hårtofs på toppen av huvudet, iklädd pösiga brallor, hoodie, och kritvita gympaskor så inledde han sitt härtåg.

”Men för helvete! Hur ser du ut människa?” Frågade Jerker och stirrade uppriktigt indignerad på den stackars mannen. Denne ryckte till och såg livrädd ut. ”Vad fan menar du!” Sade han och flackade med blicken. Jerker stirrade på honom och ruskade på huvudet. ”Allvarligt talat”, sade han sedan. ” Är det där ditt verkliga jag? Eller är det bara en mask som du tagit på dig för att slippa undan verkligheten?” Mannen med tofsen svarade inte utan behandlade Jerker med den tystnad som han ansåg vara befogad. Fullt förståeligt tänkte Jerker. Jag skulle gjort likadant. Men han fortsatte oförtrutet sitt självpåtagna korståg mot låtsasliv och förljugenhet.

”Du är inte ensam min gode man”, sade han sedan och så medlidande ut. ”Det är inte lätt att vara sann mot sig själv i det här samhället där ens kvaliteter bedöms utefter yta och fagert tal. Men det är dags att sluta larva sig nu och istället vara den du är innerst inne.” Mannen stirrade med mörk blick på Jerker. ”Och vad fan vet du din idiot om hur jag är om jag får fråga?” Sade han och tog hotfullt ett steg närmare. Jerker backade. ”Stopp och belägg här nu! Inget våld om jag får be.” Han satte upp händerna i ett kors över bröstet. ”Se istället dig själv med nya ögon och ta av dig tonårsutstyrseln när du kommer hem. Du var ung en gång, och nu är du, ja vad är du, femtio plus? Och du svänger dig säkert fortfarande med uttryck som ungdomar använder, eller hur?” Jerker skrattade hånfullt. ”Det är inget annat än patetiskt.”

Mannen med de pösiga grå byxorna skakade på huvudet och gick därifrån, men Jerker klev upp i talarstolen och höll sig i sidorna på podiet med bägge händerna som Olof en gång gjorde och han höll ett brandtal om svek. förtröstan, ärlighet och i viss mån solidaritet. Han brann som en fackla och för varje ord och formulering hördes rungande applåder och folket bar honom på sina armar i gullstol och du ska vara president och kung på samma gång och Joakim Thåström kom fram och gratulerade honom, tog honom i hand och lyfte på sin svingpjatthatt och bugade sig. ”Jag är tacksam och ödmjuk”, sade Jerker och såg ut över den tomma perrongen. ”Jag är tacksam och ödmjuk.” När tåget kom in satte han sig på sin plats, tog upp biljetten i sin telefon, ställde larmet på ankomsttiden till sin destination och somnade som en stock.

Han vaknade vid slutstationen tio mil från där han skulle klivit av att tågsoldaten ruskade honom i armen och ville se biljetten som han inte hade vare sig dit eller tillbaka ”och nu blir det böter”, sade konduktören bistert. ”Din stackare”, sade Jerker. ”Va?” utbrast den uniformerade mannen. ”Du är en slav under etablissemanget”, replikerade Jerker och reste sig upp, tog sin väska och började gå av tåget. ”Jag ringer polisen!” Skrek SJ-personen.”

Jerker stannade och vände sig om och började gå tillbaka mot den upprörde mannen. Han stannade en meter ifrån honom och sade lugnt och stilla. ”Men snälla du, vad får du ut av att ringa polisen? Vad ger det dig att anmäla mig för att jag inte har någon biljett? Vad i himmelens namn kan det vara för destruktiv kraft som driver dig att bötfälla en medmänniska som är ett offer för olyckliga omständigheter? Får du en guldstjärna i tjänstgöringsboken? Blir du bjuden på middag av stinsen och hans fru? Eller är du bara sjuk och förledd av regler och förordningar som du tror att du måste följa?” Jerker lade huvudet på sned. ”Eller kan det helt enkelt vara så att du är så liten på jorden att du måste sätta dig på andra för att komma upp en bit?”

Tågsoldaten plockade upp sin telefon ur hölstret. ”Jag ringer polisen nu”, sade han igen. Jerker ryckte på axlarna. ”Gör det, absolut, det kommer säkert att kännas mycket bättre efteråt.” Han satte sig ner i en tågfåtölj. ”Vill du att jag ska vänta på tåget eller på perrongen?” Sade han och log förbindligt.

Konduktören stirrade länge på den leende mannen som satt till synes obekymrad och tittade ut genom fönstret. Han kände sig plötsligt tveksam och tänkte på vad han där i stolen sagt om att blint lyda förhållningsorderna och den pilen hade träffat mitt i prick. Han lade ner telefonen i sitt sidohölster igen och sade. ”Ge dig iväg då! Köp en biljett hem så jag slipper se dig”, sade han och flinade.

”Bra!” Hojtade Jerker. ”Bra där! Du har tagit ett stort steg bort från förljugenhet och pseudoseriöst beteende. All heder till dig, Bertil,” sade Jerker och läste namnet på mannens namnskylt. ”Ja, ja, se till att komma av tåget nu, det ska in i vagnhallarna och tas ur trafik”, sade Bertil leende. Jerker reste sig upp och klappade honom på axeln och gick av utan att säga något mer. Han gick sedan mot stationsbyggnaden och hade inga planer på att åka tillbaka för att jobba. Ny stad, nya möjligheter tänkte Jerker och hoppade på en buss som gick in till city.

Det heliga korståget mot den så kallade seriösa stilen hade nu börjat på allvar.

Regnet öste ner. Molnen hängde lågt. Det var oktober och i kyrkan satt människor som trodde på Gud. I skolan gick ungdomar som hade hela sitt liv framför sig. En del av dem trodde på framtiden, andra inte. Och på arbeten strävade människor som började inse att allt hade ett slut. Löven på träden skimrade i höstfärger och vinden slet sönder deras fästen och de singlade till marken där de naglades fast av regnet.

Han satt på ett café och snurrade ringen som han hade på ringfingret och han tänkte på att det var tur att hans liv hade tagit den vändning som det hade gjort. Allt hade blivit annorlunda när han bestämde sig för att ta ett stort steg, och han hade aldrig ångrat sig.

Utanför fönstret från där han satt var en busshållplats där det stod människor och trängdes i den av kondens immiga kuren för att komma undan regnet och det var som det var i det här landet vid den här årstiden. Men han tyckte om hösten som en del av året och han hade även lärt sig att uppskatta den som en del av hans liv. Det hade tagit tid dock och ibland så var det inte alls lätt utan snarare svårt och han tittade ibland längtansfullt upp på någon stadig gren i en tall och tänkte att den där skulle nog hålla att hänga upp mig i. Det var inga allvarliga suicidala tankar. Han tänkte dem mer för att inse att han aldrig skulle ta ett sådant steg.

Det gick upp och ned det där med humöret. Ibland var han stark och kunde ta sig an hela världen med vänster hand. Vid andra tillfällen lägre än en lågtryck så lågt att det till och med var oläsligt i en barometer. I grund och botten så älskade han livet, men hatade det likafullt andra stunder.

Det finns en himmel för alla tänkte han, utom för självmördare och bögar. Det var sådan idioti som du fick lära dig på religionskunskapen i skolan på hans tid. Hur det var med den saken visste nog bara bögar som dött och de som tagit sig av daga.

Jerker hämtade mer kaffe och tog en kaka till. Den röda bussen kom och hämtade upp människorna som var glada över att få komma in i värmen. Han smuttade på kaffet och läste i sin bok där bokstäverna hoppade bock över varandra efter två sidor så han lade ner den i sin väska och såg sig omkring. Det satt en man till vänster om honom, äldre än han själv gissade han. Han såg sliten ut. Håret var lite för långt, ovårdat, lite fett och stripigt och han var rödbrusig i ansiktet. Han dricker för mycket tänkte Jerker och precis när han tänkt tanken så smög mannen upp en flaska med whisky ur innerfickan och förpassade en försvarlig mängd av den bärnstensgula vätskan ner i kaffekoppen. Han tittade upp för att kontrollera om någon hade sett hans förehavanden, upptäckte att Jerker hade observerat det hela så han flinade skuldmedvetet och slog ut med händerna i en ursäktande gest. Jerker log tillbaka och satte upp en min som sade, trodde han, att han inte brydde sig. Mannen vid bordet intill klappade sig då på vänster sida där han hade flaskan och pekade på Jerkers kopp och såg frågande ut. För en sekund så kände Jerker suget, men slog bort det snabbt och skakade nekande på huvudet. Mannen reste sig då upp och kom fram till bordet där Jerker satt.

”Får jag slå mig ner”, sade han lätt sluddrande. Jerker tittade på honom och tänkte säga nej men kände medlidande med den stackars mannen. ”Visst, slå dig ner du bara.” Den spritfryntlige herren drog handen genom håret och såg glad ut. ”Vänta, jag ska bara hämta min kaffekopp.” Efter ett visst balanserande med kopp och fat så slog han sig ner och presenterade sig som Arne. ”Skönt att han någon att snacka med”, sade han. ”Det har blivit lite ensamt sedan frugan dog. Det är mest jag och min vän här i fickan som umgås nu för tiden”, sade han leende och klappade sig återigen på vänstra sidan av kavajen han bar. ”Vad sa du att du hette sa du?” Jerker kände sig än mer medlidsam när han sade vad han hette. ”Beklagar sorgen”, sade han sedan. ”Äh! Det är ingen fara. Det är tio år sedan hon dog nu.” Han skrattade till. ”Jerker! Vad är det för jävla namn förresten”, flinade han. ”kofots-Jerker liksom, låter som om du var förbrytare, bandit, är du det?” Jerker flinade brett. Han var rolig den här killen tänkte han. Svårt att bli förbannad på en sådan. ”Nä! Inte vad jag vet”, sade han. ”Kanske ett par inbrott när jag var ung, och så snodde jag en bil en gång på fyllan. Men det är ju evigheter sedan”, sade han efter en kort paus. Arne garvade rått. ”Det var väl det jag visste, kofots-Jerker.” Han drack djupt ur kaffekoppen. ”Det syns på dig Jerker, du har en oärlig uppsyn kofotsgrabben. Skulle inte lita på dig en sekund.” Jerker lutade sig tillbaka och log. ”Min fru säger att jag har de ärligaste medelhavsgröna ögon hon någonsin sett”, sade han sedan. Arne slutade le. ”Du har det bra du pojke. Som fortfarande har en fru”, sade han med en klump i halsen. Jerker sade ingenting. Spriten gör honom gråtmild tänkte han krasst.

”Min fru älskade aldrig mig”, sade Arne sedan. ”Hon var nog kär i att jag avgudade henne snarare. Och sådant går inte att bygga något på. Om grunden är osäker så rasar snart hela byggnaden.” Han log. ”Hon var sur för att hon dog först tror jag. Hade nog hoppats på några år utan mig.” Han drack en ny klunk ur kaffekoppen. ”Är du säker på att du inte vill ha?” Frågade han och fyllde på med mer sprit. ”Helt säker”, sade Jerker. ”Hur kan du veta att att hon inte älskade dig?” Frågade han sedan och tänkte på hur typiskt det här var. Att han alltid hamnade i sådana här samtal med människospillror. De drogs till honom som flugor till hundskit och av någon anledning så kände de att de kunde öppna sig för honom. Hans fru sade att han hade en ufomagnet. Hon hade alldeles rätt tänkte han. ”Sådant märker man grabben. Och anledningen till att det fungerade någorlunda mellan oss var att hoppet aldrig svek mig.” ”Vilket hopp?” Frågade Jerker fast han visste svaret. ”Men det fattar du väl”, sade han lite vresigt. ”Hoppet att hon skulle besvara mina känslor förstås”, han suckade. Men jag var en idiot, jag förstod det efter att hon dött. Och då var det så dags.” Han drack ur koppen igen. ”Så då började du supa istället?” Arne stirrade på honom ingående. ”Just det”, sade han. ”Det var då jag började supa.”

Och sedan kom hans livs historia som handlade om att bli missförstådd, orättvist behandlad, jobbig barndom med föräldrar som skilde sig, urdåliga betyg i skolan som han nästan aldrig var på. Ett jobb som han aldrig trivdes med. Och till slut en färggrann beskrivning om hur han träffade sin fru och hur han nästan tvingade sig på henne. ”Hur kunde jag vara så jävla dum Jerker, kan du fatta det? Hela det där jävla äktenskapet var som en pjäs av den där svenska författaren som vars verk sätts upp på teve hela tiden, vad heter han?” ”Lars Norén”, sade Jerker. ”Just det, ångestmästaren Lars Norén”, han suckade igen och det lät som om livet pyste ur honom. ”Som en teateruppsättning av Lars Norén, sådant var mitt äktenskap.” ”Hur länge var ni gifta då?” Frågade Jerker. ”Femton år, och sedan kom cancern och tog henne ifrån mig”, sade han gråtmilt.

Jerker började ruttna på det här hyckleriet och självömkandet nu så han sade. ”Men du Arne, allvarligt talat, om nu ditt äktenskap var ett misslyckande och din fru aldrig älskade dig som du säger så är det väl skönt att vara av med henne.” Arne ryckte till som om Jerker gett honom en smäll. ”Va fan säger du!” Sade han och såg hotfull ut. ”ja, ja, men lyssna på mig nu. Jag säger inte att det är bra att hon är död, det är ju för jävligt. Men säg att hon försvunnit av andra anledningar, att hon lämnat dig helt enkelt. Då skulle ju det ha varit rätt skönt, eller hur? Då skulle du ha kunnat gå vidare med ditt liv utan det där tvivlandet på din frus känslor, och rentav kanske träffat någon ny som verkligen tyckte om dig?” Arne sade ingenting. ”Och så det här med att du super, varför gör du det egentligen? För att din fru är död? En fru som aldrig hyste några varmare känslor för dig?” Arne såg förvirrad ut. ”Ok, jag fattar att du blev ledsen när hon dog och tog till flaskan för att döva smärtan, det är ju rätt så vanligt.” Arne nickade. ”Men att fortsätta i tio år, och skylla på att du sörjer din fru? Nej du Arne, det köper jag inte. Jag tror att du super för att du vill supa och för att drömma om ett bättre liv än det du har.” Arne såg nu än mer perplex ut. ”Så sluta sup helt enkelt och skaffa dig ett liv”, sade Jerker och åt upp det sista av kakan och kände sig nöjd med sig själv.

Arne satt tyst en lång stund och såg ner i bordet. ”Det är ju jävligt lätt för dig att säga som har en fru som verkar tycka om dig och som säger att du har ärliga ögon till exempel. Det har jag aldrig fått höra.” Han tittade på Jerker som en ledsen hund tittar på sin husse. Jerker funderade på vad han skulle säga men kom inte på något så han satt bara tyst.

”Jävla kofots-Jerker”, sade Arne till slut och slog näven i bordet. ”Du har fan i mig rätt”, skrattade han högt och hade därmed lämnat ledsen hund läget och var nu gamla vanliga fyll-Arne igen. ”Du har rätt! Jag ska sluta supa”, sade han och slog upp mer whisky i kaffekoppen. ”I morgon får det vara nog.” Jerker log och gjorde tummen upp. ”Lycka till med det”, sade han och försökte låta bli den ironiska tonen.

”Det finns en himmel för alla Arne, en himmel för alla”, sade han sedan. Arne tittade honom i ögonen. ”Är du säker på det Jerker? Är du helt säker?”

”Ganska säker faktiskt, men, vad vet jag?”

Jag är vilse tänkte han. Vart är jag på väg? Och var det hit jag ville, där jag står idag? Var det här meningen med mitt liv? Ska jag känna mig nöjd eller ska jag ångra mig? Eller var mitt öde att vara den jag är idag och skulle det ha spelat någon roll vilka val jag gjorde? Skulle slutresultatet blivit detsamma med bara olika vägar hit om jag istället gjort andra vägval än de jag gjorde?

Han satt och dinglade med benen från en träbro som gick över en strid fors någonstans i Dalarna. Han formade händerna till en tratt och skrek för att överrösta forsens brus. ”Jag är fan i mig inte nöjd!”

Och det var han inte. Fast å andra sidan så hade han aldrig varit riktigt nöjd med någonting. ”Och så har jag bara en fjärdedel kvar att leva”, skrek han vidare. ”Och hur fan ska jag hinna bli nöjd på bara tjugofem år när jag inte har lyckats hittills”, sade han sedan mer för sig själv. Och så tänkte han på vad han skulle gjort annorlunda för att inte vara den han var och det enda han kom att tänka på var att han skulle velat ha varit rockstjärna, eller författare. Han reste sig upp och gick in i skogen som låg på andra sidan bron. Rockstjärna? Ja varje gång han var på konsert, eller på den tiden då han gick på konserter, så önskade han att det var han själv som stod på scenen istället för den som gjorde det. Att stå där och få publikens oreserverade dyrkan som den värsta Jesus måste ju vara en egotripp utan like och något som jag lätt skulle kunna stå ut med tänkte han. Om jag vore tillräckligt musikalisk tillade han.

Han gick vidare på stigen längre och längre in bland tall och gran och det luktade friskt och fuktigt och det var september och sommaren var slut. Författare skulle han faktiskt ha kunnat bli, funderade han vidare. Han skrev bra och de som läst det han skrivit tyckte att han skulle ge upp det han till vardags höll på med och istället satsa på skrivandet. ”Skriv en roman”, sades det. Och han hade försökt men aldrig lyckats få någon kontinuitet i det han skrev. Noveller hade han skrivit ett antal, en del bra och en del utmärkt bra till och med ansåg han själv och de som var riktigt bra skulle säkert ha kunnat bli publicerade om han bara skickat in manuset, vilket han aldrig gjorde. Varför visste han inte. Jo det gjorde han egentligen om han skulle vara ärlig. Det var den förbannade rädslan som styrde som vanligt. Skräcken för att bli refuserad, och nu var det försent.

Jerker kom fram till gläntan dit han varit på väg. Klättrade upp och satte sig på sin favorit-sten som stod mitt i grönskan. Plockade fram påsen med gräs och rullade en joint. Rökte den eftertänksamt och lät livet ta ut svängarna. Världen blev vackrare helt enkelt, dofterna intensivare, färgerna starkare och älgen som klev ut på ängen var det mest graciösa djur som någonsin spatserat på Guds gröna ängar tyckte han där han satt på sin sten. Tills han fick klart för sig att det verkligen var en älg. När det gick in att den var verklig. Den fanns ju där, men i det tillstånd Jerker befann sig i så var den till en början inte riktigt reell. Som om den stod där den stod utan att göra det på något sätt. Och det var först när det gick upp för honom att det på riktigt stod en älg inte mer än tre meter ifrån honom som synapserna började koppla impulserna rätt så att varningsklockorna började ringa.

Vad grå den är, tänkte Jerker, och vacker. Hjärtat slog hårda slag i hans bröst nu och han satt alldeles stilla. Vinden låg tydligen rätt för älgen reagerade inte på att han satt där på sin sten och rökte gräs. Den böjde sitt stora huvud med snöskovel till horn och betade av gräset. Jerker räknade till sexton taggar och den var så nära att han såg när den blinkade. Han blinkade tillbaka. Älgen kom ännu närmare och när den lyfte sitt huvud från betandet så fick djuret syn på honom. Älgen vred huvudet på sned och sneglade på honom. Frustade lätt och lade öronen bakåt. Jerker blundade och bad en stilla bön om nåd och fri passage därifrån och som han satt där blickstilla så kände han hur mulen på älgen vidrörde hans ena ben. Jerker slog upp ögonen och stirrade på älgtjuren. ”Hallå där!” Sade han impulsivt. ”Vad tror du att du håller på med?” Älgen tittade på honom och sade, ”jag nosar på ditt ben, hurså?” Nåja, så sade älgen naturligtvis inte, men det såg ut som om han gjorde det tyckte Jerker i sitt omtöcknade tillstånd. Och i nästa sekund så ryckte det till i älgens kropp och han satte av i galopp därifrån och plöjde som en bulldozer in bland träd och buskar och ett gäng kajor som satt i en trädtopp lyfte i panik och flög därifrån.

”Jag kan prata med djur!” Utbrast Jerker där på sin sten med hjärnan fylld av rök. ”Jag är Dr Doolittle”, skrattade han högt och såg sig omkring efter andra djur att inleda en konversation med. Han såg dock inga fler älgar, och ingen grävling, ingen räv, inte heller ett endaste litet rådjur, det enda han såg var skräniga Kajor. Men de verkade tala ett språk som han inte lärt sig ännu för han förstod inte vad de sa. Jerker klättrade ner från stenen och satte sig i gräset med ryggen mot stenbumlingen och rullade en cigarett till. Kanske ytterligare en tagg skulle göra att han förstod även kajorna. Han önskade att han haft ett gäng gräsänder här för dem hade han förstått tidigare och var säker på att nu, med sin nyvunna kunskaper, så skulle de kunna ha haft en givande konversation.

Han somnade där han satt, och när han vaknade så visste han inte längre var han var. Världen var plötsligt främmande och han kände hur paniken sakta steg i honom. Så han reste sig snabbt och började gå. Tänkte att hans inbyggda kompass snart skulle kicka in och leda honom in på rätt väg. Men den snurrade runt, runt som om träden i skogskanten var magneter. Det började skymma och allt var upp och ner så till slut när han inte visste varken ut eller in så slog han in på första bästa stig och ökade tempot. När han gått ivrigt i en timme och fortfarande inte hade en aning om var han befann sig så gav han upp. Det var mörkt nu och det började bli kallt och han hade för lite kläder på sig. Jerker satte sig under en gran och väntade. Väntade på att världen skulle bli normal igen, på att väderstrecken skulle återgå till norr, söder, väster och öster så att han skulle kunna ta ut en kompassriktning som skulle ta honom hem. Men ingenting hände. Allt var fortfarande förvirrat och så när han satt där under de hängande grenarna så kom där en grävling spatserande på stigen. Den stannade och glodde på honom.

”Varför sitter du där?” Frågade den och satte sig på bakbenen. Jerker glodde på den och sade, ”skit i det du, sköt ditt du så sköter jag mitt” sade han otrevligt för han frös och kände sig olustig och rädd. Men så ångrade han sig och sade istället med vänligare röst. ”Jag är lite vilse, hittar inte hem förstår du.” Grävlingen nickade eftertänksamt. ”Mm, jag vet hur det känns. En gång så hittade jag inte hem till mitt gryt, gick i två dagar innan jag fann det. En hårresande upplevelse var det.” Jerker var fortfarande häpen över att han verkligen kunde tala med djur och stirrade på den randiga uppenbarelsen som satt där mitt på stigen och konverserade. ”Tror du att du kan hjälpa mig hitta hem?” Frågade han sedan. ”Jag gick över en bro som ledde över en fors, och nu kan jag inte ens finna forsen. Känner du till någon fors?” Log han förläget. Grävlingen lade huvudet på sned och såg ut som om den funderade. ”Kanske”, sade den sedan. ”Men det är långt härifrån, du är verkligen lost grabben.” Grävlingen grymtade till. Det lät som om den skrockade. ”Men det är mörkt nu så jag tror inte att jag hittar, även om jag ser hyfsat i mörkret jämfört med dig du stackars människa.” Det såg ut som om den log. ”Så om du inte ska snubbla och slå ihjäl dig så tror jag att vi väntar tills de dagas”, sade den randige och började vanka därifrån. ”Försök att sova en stund. Jag kommer tillbaka”, sade grävlingen och när den gick därifrån så lät det nästan som om han visslade.

Jerker gjorde som han blivit tillsagd. Vem bråkar med en talande grävling liksom? Men han kunde inte sova för världen var ur led och det kändes som om han höll på att bli galen. Ena sekunden så var det helt normalt att han kunde tala med djur men i den andra helt befängt och han visste inte längre vad som var verkligt. Jerker befann sig i ett gränsland mellan galenskap och det där andra som kallades normalt tillstånd. Han var oförmögen att avgöra vilket land han bodde i.

I gryningen kom grävlingen tillbaka.

”God morgon! Sovit gott?” Frågade det randiga rovdjuret glatt. Jerker stirrade med glasartad blick på det fryntliga djuret. ”Du kan inte prata, eller hur?” Sade han med svag röst.” Det är bara min hjärna som spelar mig ett spratt.” Grävlingen skrattade till. Åtminstone så lät det som om han skrattade. ”Ok, men då kan du ju fråga dig varför jag kom tillbaka. För jag var ju här igår också, det minns du va?” Jerker sade ingenting. Tittade bara länge på den fyrbenta krabaten med sin spetsiga nos. ”Jag hade en bror en gång”, sade han sedan av någon outgrundlig anledning. ”Det hade jag också”, sade grävlingen. ”Vad hände med din?” Jerker suckade. ”Jag vet inte faktiskt, han försvann när jag var ung. Ibland så undrar jag om han verkligen fanns eller om jag bara inbillat mig det. Jag har fragment av minnen tillsammans med honom men som sagt, det kan bara vara önsketänkande.” Grävlingen började gå. ”Hänger du på eller? Det är ganska lång väg till den där forsen.” Jerker följde tveksamt efter djuret. ”Jag vet inte vad jag ska tro”, sade han sedan. ”Pratar jag verkligen med dig, en grävling? Det känns som jag håller på att bli galen. Är det så, är jag från mina sinnen, har jag tappat det nu?” Grävlingen sa ingenting utan vaggade bara på ett par meter framför honom. De gick under tystnad en lång stund och skogen var tät och stigen smal och blåsten susade i trädtopparna. Regnet hängde i luften. ”Min bror blev överkörd”, sade grävlingen sedan. ”Av en av era jävla bilar. Fattar du hur många av mina släktingar som blivit mosade under bil hjul.” Jerker nickade. ”Jag vet”, sade han sedan. ”Döda grävlingar överallt efter vägarna. Varför är det så tror du?” ”Vi är för långsamma, och så ser vi lite dåligt, och så finns det för mycket bilar och vägar som förstör vår skog.” Grävlingen morrade till. ”Jävla människor, ni tror att ni äger världen, men ni är bara som ett virus som slukar allt i er väg.” ”Jag vet”, sade Jerker. Han accepterat att han kunde prata med djur nu, att han till slut blivit knäpp men det kändes okej. Det var inte så dumt att ha förlorat förståndet på det här sättet. ”Är det långt kvar?” Frågade han sedan. Grävlingen lunkade på i maklig takt. ”Som sagt, en lång väg för mig. Kanske inte lika långt för dig, jag vet inte riktigt”, sade den randige. ”Det är ganska snyggt det där randiga, svartvita som ni har”, sade Jerker för att vara trevlig. ”Vi är snyggast i skogen, bara så du vet”, flinade grävlingen och visade sina skarpa tänder.

Efter tvåtimmars promenad enlig Jerkers tideräkning så kunde han höra forsens brus långt borta. Grävlingen stannade, höjde sin högra tass och pekade. ”om du följer stigen ett tag till så kommer du fram till en korsning, där tar du till vänster och sedan är du snart framme vid bron som du kom hit över”, sade grävlingen lite andfått. ”Du känner fortfarande inte igen dig?” Jerker skakade på huvudet. ”Det känns som om jag är på en annan planet”, sade han och gjorde en grimas. ”Vem vet, du kanske är det”, sade den randige följeslagaren. De skiljdes åt efter det och Jerker ville ta upp grävlingen i famnen kände han det som, men avstod. Tog honom istället i tassen och sade tack för hjälpen. ”Ingen orsak grabben”, sade den svartvita. ”Kul att kunna hjälpa till.”

Jerker stod en lång stund och såg efter sin nyfunne vän när han sakta vaggade iväg. Gick sedan rakt fram ett tag och tog till vänster i stigkorsningen och satt snart på bron och dinglade med benen och plötsligt kom allt tillbaka, som om någon dragit bort en gardin framför hans ögon och han mindes. Som man minns en dröm, och han undrade vad som hänt honom. Om det hänt överhuvudtaget? Han tog fram påsen med marijuanan, tittade på den och ruskade på huvudet och reste sig upp och hällde ut det i det framrusande vattnet. Aldrig mer tänkte han, farliga saker det där.

Han började gå hemåt och när han kom ner i samhället där han bodde så tog han en sväng förbi ICA för att köpa sig lite mat till kvällen. Utanför dörren var en stor golden retriever parkerad och för att testa så sade han till den lurvige ”hej på dig du, hur är läget?” Hunden viftade på svansen och skällde glatt och Jerker drog en suck av lättnad men blev samtidigt besviken. Det hade ju varit fantastiskt om han verkligen hade kunnat tala med djur tänkte han och log. Han kliade vovven bakom ena örat och klappade den på huvudet och gick förbi för att gå in. ”Kan du säga till min matte, hon har en gul kappa på sig, att snabba sig på lite. Det börjar bli kallt om tassarna här”, sade hunden. ”Visst”! Inga problem, gul kappa sa du?” sade Jerker utan att tänka sig för. ” Och så slog det honom så han vände sig om och stirrade på den gyllene hunden. Den flinade och sade, ”gul kappa, blond och ganska söt faktiskt. Singel är hon också.” Jerker kände sig helt perplex och förmådde bara nicka, och så började han att gå in. ”Glöm inte, gul kappa, söt och singel!” Ropade hunden efter honom.

Föreståndaren för ICA affären mötte honom i dörren och skrek till Jerker. ”Är det din hund eller? Kan du se till att få tyst på honom. Han skrämmer bort kunderna. ”Nej det är inte min hund”, sade Jerker. Men sade sedan till den lurvige rackaren att vara lite tystare. ”Ja, ja”, sade hunden. ”Säg till matte bara. Och du, lägg in en stöt vetja. Hon behöver en kille.” Vi får se”, sade Jerker och flinade. ICA-killen glodde på Jerker, skakade på huvudet och gick tillbaka in i affären. Hunden skrattade. ”Vilken idiot va, eller hur?”

Jerker nickade, gick in och siktade in sig på en söt kvinna i gul kappa som stod vid köttdisken. Han tog mod till sig och gick fram.

Han hade brutit upp dörren och stod och höll sig i ledstången som ledde nerför en brant trappa. Det var mörkt och nästan omöjligt att se var han satte fötterna när han sakta tog sig neråt. Kofoten han använt för att få upp dörren höll han i vänster hand och ledstången i höger. Ett steg i taget, grus under skosulorna och fuktig, unken luft i näsborrarna. Utan ledstången så hade han ramlat och slagit halvt ihjäl sig vid det här laget. Ingen tvekan om det rådde.

Så småningom började ögonen vänja sig vid dunklet och det gick att urskilja konturer av väggar som var som uthuggna ur berget. Det satt lampor med jämna mellanrum och när han såg tillbaka från där han kom ifrån så kunde han ana en strömbrytare. Att tända lamporna var förstås uteslutet med tanke på hans uppsåt så istället lade han ner kofoten i sin axelväska och tog fram sin ficklampa som han hade avskärmat så att den bara lyste neråt och fortsatte sin väg nerför trapporna. Efter en i hans ögon evighetslång trappvistelse så stod han till slut i något som liknade en lagerlokal. Utefter väggarna stod i prydliga rader kartonger uppstaplade. Först en och en, sedan två och två, och tre och tre, och fyra och fyra, både på bredden och på höjden. Till slut, längre in i rummet, så var han tvungen att pressa in sin kropp mellan kartongerna för att ta sig framåt, mer plats fanns det inte och när han försökte vända om så var det stopp. Han stod till slut stilla på en kvadratmeter med pappkartonger runt om sig och överallt i hela rummet och han kom ingen vart. Allt som hördes var hans ansträngda andetag och när han höll andan för att lyssna efter livstecken, hjälp, i sin nöd, så var det knäpptyst. Men så hörde han en viskande stämma som liksom svävade fram mellan det lilla utrymmet som fanns kvar mellan taket och kartongerna och letade sig ner till honom där han stod.

”Erkänn! Erkänn! Erkänn! Det kommer att kännas bättre efteråt…” Väste rösten.

”Erkänna vad?” Skrek han skräckslaget. ”Inbrottet? Ja jag erkänner. Är det inbrottet du menar? Han hoppade upp och ner och försökte få grepp för att klättra upp. ”Jag erkänner vad du vill bara jag får komma ut härifrån!”

”Ekänn! Erkänn sa jag.” Sade den hesa rösten obevekligt.

Jerker vaknade kallsvettig med bankande hjärta. Satte sig upp och såg på sin fru som sov som hon brukade. På rygg och med armarna utefter sidorna. Hon var tryggheten personifierad och han avundades henne. Själv så låg han vaken i åtminstone ett par timmar innan han kunde somna, bara för att vakna igen efter en och en halv, och så fortsatte det natten igenom. Samma sak varje natt. Och så dessa mardrömmar, alltid samma tema, instängd, klämd, naken och blottställd, utmanad och provocerad. Han lugnade ner sig efter kartongdrömmen och gick upp och ut i vardagsrummet och satte sig ner i soffan och lade in en snus. Erkänn, tänkte han. Vad betydde det? Visserligen så hade han en del skelett i några garderober. Och det var tydligen så att hans undermedvetna ville att han skulle rannsaka sig själv. Som om han inte gjorde det redan fnös han. Hela hans liv var en enda lång bikt kändes det som. Jagad av demoner både dag och natt och böner om mod och frälsning hjälpte föga. Problemet var kanske att han höll det för sig själv tänkte han. Men vem skulle han erkänna för, sin fru? Kanske, han var osäker på om det skulle hjälpa honom med hans mentala brottningsmatcher som han hittills alltid förlorade. Kanske att det skulle kännas bättre att erkänna, kanske inte.

Jerker reste sig upp och höll på att ramla omkull för det snurrade som en karusell i hans huvud och när han försökte sätta sig ner igen så satte han sig på karmen och föll istället till golvet med ett brak. Han låg stilla och lyssnade efter om hans fru hade vaknat. Inte särskilt troligt dock för när hon sov, så sov hon så han reste sig mödosamt upp och vinglade tillbaka till sängen och lade sig ner och somnade snart. Snusen hade han fortfarande inne.

Utanför huset, nere på gården bland Rododendron och Pioner huserade råttor och möss och vinden ven och löven virvlade för det började bli höst. Det satt en man på en av bänkarna där. Han hade en solkig trenchcoat på sig och en stor mössa nerdragen över öronen., Grova skor på fötterna och snickarbyxor under rocken. Han rökte Marlboro oavbrutet. Tände en ny på den gamla när den var slut och det låg ett oräknelikt antal fimpar runt omkring honom för han hade suttit där en lång tid.

Mannen satt och muttrade för sig själv. ”Han ska inte tro att han kommer undan, gruset knastrar och gräset växer och regnet tilltar men jag tänker inte ge mig”, sluddrade han. ”Jag har ont i pumpen också och kommer väl snart att dö, eller också inte, det spelar ingen roll egentligen.” Han satte ena fingret på sidan av näsan och gjorde en riktig bondfräsning av först ena näsborren och sedan den andra. ”Den där jäveln, han kommer att ångra sig, det ska jag se till”, morrade han och tände en cigarett till. Hostade fruktansvärt och spottade ut ett gulaktigt slem. ”Det kommer och det går och snart är det slut och så kommer det nytt hela tiden.” Han tittade upp. ”Håll dig borta från mig sa jag!” Skrek han till och sparkade ut med ena benet. ”När skeppen kommer in då räknas det ner, när skeppen kommer, jag säger bara det”, mumlade han tyst sedan och lutade sig tillbaka och slöt sina ögon.

”Jag hade en jävligt konstig dröm inatt”, sade Jerker till sin fru vid frukostbordet. Och så berättade han. ”Men du får väl göra det då”, sade hans fru och log. ”Göra vad då?” Sade Jerker och smuttade på sitt heta kaffe. ”Erkänna förstås, det kanske känns bättre efteråt, du brukar ju säga det till mig”, sade Lena och lade armbågarna på bordet och sitt huvud i handflatorna och såg ingående på sin man. ”Så kom igen nu älskling, lätta ditt hjärta för mig.”

Jerker skrattade till nervöst och visste inte om hon menade allvar eller om hon skämtade. Valde att ignorera hennes raljerande. Drack upp kaffet och reste sig och gick fram till köksfönstret och såg ner på gården. ”Han sitter kvar än den där gubben”, sade han utan att vända sig om. ”På riktigt?” Lena reste sig upp och kom fram och ställde sig bredvid honom och lade armen runt hans midja. ”Ja titta”, sade hon. ”Han måste ju ha suttit där hela natten.” De stod bredvid varandra och såg ner på vraket som krängde som ett skepp i nöd mellan träbänkarna. Eller krängde var väl att överdriva, han satt och sov lutad till höger med hakan nere mot bröstet och regnet strilade lätt ner över landet och han måste vara genomblöt tänkte Jerker. ”Fatta vad blöt han måste vara”, sade Lena. ”Någon borde hjälpa honom”, sade Jerker. ”Någon?” Sade Lena och vände sig emot sin man. ”Vi kanske skulle kunna hjälpa honom Jerker. Vi, du och jag”, sade hon och såg sin man i ögonen. Jerker stirrade tillbaka och visste inte vad han skulle säga. Jo han visste, men inte hur han skulle förmedla budskapet utan att Lena skulle bli upprörd. Han visste nämligen hur hon var, att när hon fått något i skallen så var det näst intill omöjligt att få henne att ändra sig. ”Men Lena, inte nu igen, inte den barmhärtige samariten en gång till. Minns du inte hur det gick förra gången”, sade han uppgivet.

Det som han rubricerade som förra gången var när Lena varit full och på hemväg från krogen och det regnade även vid det tillfället, och hon hade stött på en uteliggare som låg och sov i det plaskande regnet. Hennes hjärta hade svämmat över och hon hade släpat hem honom till deras lägenhet och lagt honom i vardagsrumssoffan. Sedan gick hon och lade sig. Och när hon vaknade på morgonen så hade hon glömt bort allting och fick en chock när hon hittade en främmande man i deras soffa. Hon skrek som en vettvilling på Jerker som fick komma och kasta ut honom. Och när den stackars uteliggaren i förtvivlan påstod att kvinnan där, han pekade på Lena, var den som hade bjudit in honom så hånskrattade hon och hotade med Polis om han inte försvann ögonaböj. Den stackars mannen tystnade inför det hotet och dröp iväg nerför trapporna. När Jerker stängt dörren och mer eller mindre i chock frågade sin fru hur fan det kunde komma sig att det låg en luffare och sov i deras soffa. Så kom hon plötsligt ihåg, men ljög och sade att hon inte visste. Kanske att hon glömt att låsa dörren när hon kom hem, hon hade ju varit full, och att han, trashanken, på eget bevåg gått in och lagt sig där, försökte hon. Det var så uppenbart att hon inte talade sanning så Jerker skakade bara tvivlande på huvudet

”Det var du som släpade hem honom hit, eller hur?” Sade Jerker, och det var ingen fråga egentligen. Lena tittade på honom. ”Jaha, och du vill förstås att jag skall erkänna, för att det ska kännas bättre efteråt. Ärlighet framför allt Jerker, var det inte så” ”Tala sanning bara, det räcker,” sade Jerker.

Lena tvekade men nickade till slut skuldmedvetet. ”Men varför?” Frågade Jerker. ”Vad tänkte du på?” Lena satte sig ner i soffan och gömde ansiktet i händerna. ”Jag vet inte älskling. Jag var full och fick väl någon Florence Nightingale känsla, eller moder Theresa syndrom när jag såg honom ligga där i regnet.” Hon tystnade. Jerker satte sig bredvid henne. ”Men herregud Lena, hur full var du egentligen? Fattar du inte vad som kunde ha hänt?” Han reste sig upp igen och gick upprört omkring i rummet. ”Det känns inte ett dugg bättre”, sade Lena. ”Vad menar du?” Muttrade Jerker. ”Att erkänna, det känns inte ett dugg bättre efteråt.” Hon såg på honom med tårfyllda ögon. ”Det känns snarare sämre”, hade hon snyftat.

”Men då var jag ju full”, protesterade Lena. ”Titta bara på den stackaren där han sitter på sned och sover och regnet bara öser ner. Hur kan du bara stå där och inte bry dig?” Sade hon upprört ”Tänk om det var du som satt där, skulle inte du uppskatta att få hjälp då?” Fortsatte hon. Jerker suckade och fortsatte att titta på mannen på bänken. ”Men det är ju säkert bara ett gammalt fyllo och hur många sådana finns det inte i den här staden. Ska du hjälpa alla eller?” Lena stirrade argt på honom. ”Ja om jag kunde så skulle jag faktiskt det och har du tänkt på att det kanske inte är ett gammalt fyllo som du så vackert uttrycker dig. Tänk om han är sjuk.”

Det skiter jag i tänkte Jerker. Jag skiter så jävla mycket i om han är sjuk eller full eller sinnesrubbad. Jag orkar inte bry mig om andra människor. Jag har nog med mig själv. Men det sa han inte. Ibland så hatade han alla människor, Lena inkluderad, och han fattade inte varför.

”Men gå ner och kolla då, om han är sjuk eller full”, sa han istället. ”Jag fixar lunch åt honom under tiden och lägger fram rena kläder. Är det ok om han tar min nya kostym? Den är ju ändå lite för liten påpekade du ju sist jag använde den.” Jerker kände sig skitsur nu.

Nere på gården så tittade mannen på bänken upp och fäste blicken på en ung kvinna som stod framför honom. Hon var av medellängd, var blond, hade en röd regnjacka på sig och på fötterna bar hon ett par tillika röda stövlar konstaterade han. Hon var söt tänkte han luddigt. Han sänkte blicken igen och kände sig fruktansvärt trött. och nickade till igen där han satt. Trenchcoaten han bar var som en disktrasa men han märkte det knappt. Det var som han hade huvudet i en glasburk och när han andades så var det som någon annan gjorde det åt honom. En mycket märklig känsla var det.

Han ryckte till när han kände att någon tog tag i hans axel och ruskade på honom. När han lyfte huvudet så såg han den blonda flickan igen. Hennes läppar rörde sig och hon sade något men han uppfattade inte vad. ”Har skeppen kommit in?” Frågade han för säkerhets skull. Han ville ju vara säker. Flickan satte sig ner på huk framför honom och fällde upp ett paraply över dem båda. ”Skeppen? Vilka skepp?” Frågade hon vänligt. ”Jag heter Lena”, sade hon sedan. ”Hur mår du egentligen? Och vad är det för skepp du pratar om?” Mannen flackade med blicken fram och tillbaka. ”Är de här?” Han såg sig runt omkring. ”Nej, inte än”, mumlade han. ”Men säg till när de kommer, då ska han få se på fan.”

Lena satte sig ned bredvid honom och lutade sig närmare för kolla hans andedräkt, om han luktade sprit. Men det enda hon kunde känna var unken tobakslukt och han verkade inte full. Men han var uppenbart förvirrad tyckte hon och där de satt under hennes paraply så drabbades hon av ömma känslor igen och ville ta med honom upp i lägenheten men vågade inte för hon visste att Jerker skulle bli galen om hon gjorde så. ”Hur känner du dig?” Frågade hon igen. ”Behöver du hjälp? Mannen lyfte blicken och stirrade på henne. ”Hjälp, med vadå?” Han såg arg ut. Lena räckte honom förskräckt paraplyet. ”Här, ta det här så slipper du bli blötare än vad du är”, sade hon och reste sig hastigt upp. Mannen tog paraplyet och höll det med båda händerna. ”Än är det det ena och än är det det andra, och det räknas ner, tio, nio, åtta, sju, och så börjar det om igen och domens lampa lyser med ett fast sken på den skyldige” muttrade han. ” Och om du inte har erkänt din jävel så ska jag nog få dig på andra tankar det lovar jag”, fräste han sedan som en ilsken katt.

Lena, som börjat gå därifrån stannade till och vände sig om. ”Vad sade du?” Hon gick tillbaka. ”Vad var det du sade om att erkänna?” Mannen reste sig upp och kisade mot henne. ”Är det du, har du äntligen vågat dig hit?” Nästan skrek han. Lena tvekade. Hennes hjärta slog volter och hon var på väg att fly men sade sedan av outgrundlig anledning. ”Ja, det är jag, vad vill du mig?”

Mannen i den blöta trenchcoaten stod svajande framför henne och viftade med paraplyet, höll det framför sig som en sköld, svängde det fram och åter. ”Tio, nio, åtta, sju, sex, nu räknar det ner säger jag. Det har börjat nu!” Skrek han. ”Nu är du här och nu ska du få se på andra bullar. Erkänn! Erkänn!” Vrålade han

Lena kände sig sig skräckslagen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Om hon skulle ta till benen eller stå kvar men hon stod där hon stod och sade lågt. ”Jag erkänner.”

Den förvirrade mannen tystnade och stirrade på henne. Paraplyet höll han stilla nu. Han vaggade huvudet fram och tillbaka men höll blicken fäst på Lena. ”Han var en hon, och hon var en han och skeppen lade till och kanonerna hade mullrat i femtio dagar och när hon erkände så känns det bättre”, mumlade han om och om igen. Lena lyssnade på hans gallimatias och försökte förstå vad han menade men det enda som hon hörde var att det skulle kännas bättre om man erkände. ”Men det gör ju inte det”, sade hon till slut.

Regnet fortsatte att falla, tunt, tunt, som ett flor och Jerker stod sex trappor upp och tittade på skådespelet nere på gården och undrade vad fan som pågick. När han såg hur mannen reste sig upp och började vifta med paraplyet så hade han öppnat fönstret och försökt skrika åt Lena att komma upp. Men hon hörde honom inte i regnet och blåsten och han var på väg ner men bestämde sig för att hålla koll på situationen ifrån sitt upphöjda läge istället feg som han var och gubben var gammal och Lena var vältränad och skulle nog klara sig själv, urskuldade han sig. Dessutom så var han fortfarande irriterad.

Gubben slutade sitt malande och tittade upp på Lena. ”När man erkänner så känns det bättre!” Sade han högt och tog ett steg närmare Lena. ”När man erkänner så känns det bättre”, sade han igen något lägre och sänkte blicken. ”Hon erkände och skeppen kom in och kanonerna slutade dåna och han var en hon och nu känns allt bättre så måste det vara”, sade han och satte sig ner på bänken igen under paraplyet. Lena satte sig bredvid och lade armen om honom. ”Lyssna nu på mig” sade hon. ”Det känns inte alls bättre när du erkänner, tro mig, jag har försökt. Det är bättre att försöka komma undan så länge det överhuvudtaget går.” Hon kramade hans axel. ”Det finns de som försöker få dig att erkänna men det är bara för att få dig under tummen.” Han tittade på henne med vattniga ögon. ”Men du har ju erkänt nu”, sade han. ”Och seglen på skeppen hänger slaka och allt är som det ska.” Lena tog bort armen från mannens axlar och lutade sig tillbaka. ”Det är lätt att erkänna när man inte har något som behöver erkännas”, sade hon. ”Skuld ska förträngas, hållas borta från din dörr som pesten”. Hon reste sig igen och ställde sig på huk framför honom och lade händerna på hans knän. ”De här skeppen som du yrar om hela tiden förstår jag inte men jag hjälper dig gärna om du vill, så att du får prata med någon som förstår bättre än jag.” Hon lade huvudet på sned och tog på sig sin sjuksysterutstyrsel från förr och log intagande.

Den luggslitne mannens ögon smalnade och han spände blicken i henne. ”Det är nedräknat nu”, sade han. ”Fem, fyra, tre, två och du har erkänt. Skeppen ligger för ankar på redden och du ska få ångra dina synder”, väste han olycksbådande. Lena skrattade till. ”Men det är ju det jag säger, ångra mina synder hävdar du. Så även om jag hade haft något att erkänna, vilket jag inte har, så inte fan skulle det kännas bättre av att medge min skuld när jag skulle få betala för mina missgärningar.” Lena drog efter andan. ”Då hade det ju varit bättre att inte erkänna alls, eller hur?” Mannen slöt sina ögon. Tycktes tveka ett ögonblick, men sade sedan. ”Domens lampa lyser starkt och obevekligt på syndaren. Domens lampa är obeveklig. Sanningen renar, sanningen renar. Det svider och det bränner, men sanningen gör dig ren.” Efter det uttalandet så var det som om mannen stängde ner butiken och det gick inte längre att få kontakt med honom. Lena satt en stund framför honom fortfarande på huk. ”Du har fel din stackare”, sade hon tyst.

Det hade slutat regna nu och det började klarna upp och blå himmel skymtade mellan molnmassorna. Till slut så reste hon sig upp och gick in genom porten och tog hissen upp till Jerker. Paraplyet lämnade hon kvar.

”Jaha Florence, hur gick det där då? Det var bara en full gubbe eller hur?” Jerker flinade försmädligt. Lena svarade inte utan tog av sig sina stövlar, hängde upp regnrocken i badrummet och gick in i köket och ställde sig vid fönstret och såg ner på gården. Mannen hade gått.

Lena hämtade en flaska vin ur kylen, skruvade av korken, tog ner ett stort glas ur ett av skåpen och slog upp vin till brädden. Satte sig sedan ner vid köksbordet och drack djupa klunkar tills glaset var tomt. Fyllde sedan på och tog en klunk till och ställde ifrån sig glaset.

Jerker stod och tittade på henne och visste inte vad han skulle säga. ”Jaha, och det där skulle vara bra för?” Frågade han till slut. Lena såg på honom. ”Du vet det där som du säger, att man ska erkänna för att det känns bättre efteråt”, sade hon och kände hur vinet steg henne till huvudet. ”Det är bara skit! Jag kommer aldrig att erkänna någonting i framtiden. Bara så du vet.” Jerker satte sig ned vid bordet mitt emot henne. ”Nähä, ok”, sade han bara. ”Den där drömmen du hade i natt”, fortsatte Lena. ”Med den där rösten som sa att du skulle erkänna.” Jerker nickade. ”Lyssna inte på den. Erkänn aldrig någonting för det känns inte bättre när du gjort det.” Hennes man såg förvånat på henne. ”Vad hände egentligen där nere?” Frågade han.

Lena tog två djupa klunkar till av vinet. ”Ingenting särskilt, det var bara en full gubbe som du sa. Jag sa till honom att gå härifrån, och då gjorde han det.”

Jerker hämtade ett glas och slog upp vin till sig själv. ”Ok om du säjer det så. Ska vi ta och bli fulla nu då, en söndagsförmiddag?” Lena såg på honom och log. ”Ja tack, och du Jerker sötnos, om du får för dig att erkänna något för mig, någonting som ger dig dåligt samvete. Gör aldrig det, lova mig, det kommer inget gott av sådant och det känns inte bättre efteråt.” Jerker satt tyst och funderade en stund. ”Leva i en lögn alltså, är det vad du menar?” En lögn uppstår först när du säger något som inte är sant”, sade Lena. ”Om du håller tyst så ljuger du inte och om du erkänner något för att lätta ditt samvete så gör det mer skada än gott, tro mig. ”Så det känns inte bättre efteråt?” Sade Jerker och log. ”Definitivt inte”, sade Lena.

De skålade. Drack upp det sista ur flaskan och Jerker gick och hämtade en till.

Han stod vid ett vägkors. Hade stått där för länge, utan att veta vilken väg han skulle ta. Det hade skymt vid horisonten och en sol hade gått upp. För vilken gång i ordningen hade han ingen aning om. Skorna han bar var slitna och snedgångna, kostymen var omodern och skjortan hade sett sina bästa dagar. Han luktade eau de Cologne. Håret var långt och en aning ovårdat och med gråa stänk. Han var i många avseenden en lätt sorglig figur om du bara såg till utseendet men hans själ var av guld och han gjorde ingen människa förnär och hans sinne var halt och glatt men hans steg var tunga. Han var en blandning av glädje och sorg och han hade lyssnat till änglarnas sång och hört morrande från demoner och han hade utstått spott och spe och han hade hyllats som en kung och blivit avsatt och kastad i exil och nu stod han som sagt vid ett vägskäl. Och han hade stått där för länge.

Och den osynliga vinden ven över fälten och det var som vågor på ett hav och det satt en ormvråk på en gärdsgård och längre österut fanns havet och allt var stort och outgrundligt och att inte ta livet på allvar var en synd tänkte han där han stod. Han hade varit både här och där. I Indien och Nepal och i Grekland och på dess öar hade han gjort sina avtryck men ingen visste vem han var och han hade inget intresse av att göra sig bemärkt men blev märkt av detta. Som en skugga var han, som en chimär, och han hade gått den långa, krångliga vägen. För det fanns ingen annan väg att gå för honom. Ingen rak linje existerade i hans värld och i Spanien hade han suttit på tjurfäktning och han hade lärt sig att förstå och han tyckte inte synd om tjurarna utan såg det som ett skådespel. En kamp mellan man och best och han tyckte det var vackert och han hade slagit halvt ihjäl en man på en strand i Italien och det var han eller honom då. Och på tåget från Ventimiglia till Tyskland hade han sovit hela vägen och vaknat i München av att tågsoldaten ruskade honom. Och han hade tänkt att nu var det färdigt och han såg sig själv sitta i ett italienskt fängelse för resten av sitt liv.

Han hade blivit drogad i Nice och nästan dött på en strand och han drack vin istället för vatten på tåget från Biarritz till Paris och blev sjuk och låg och skakade på ett billigt hotellrum i två dagar och han köpte en gitarr och satt på Montmartre och spelade Bob Dylanlåtar, de han kunde, och han höll sig vid liv. Och han skrev dikter och noveller på kvällarna när han satt på caféer och han ville vara som han var för han var speciell ansåg han. Av en särskild sort, något slags geni, och han passade inte in någonstans riktigt och han läste Marcel Proust för att han ville göra det även om det gick trögt att kryssa fram mellan alla bisatser och parenteser, men han framhärdade och lyckades.

Nu stod han vid ett vägskäl som sagt, och det var som en blues i South Carolina och det satt kråkor vid vägkanten och de var tysta och avvaktande och vinden friskade i och temperaturen sjönk ett par grader och det var skönt för dagen hade varit varm och påfrestande. Det luktade tång från havet och han kunde höra måsarna skrika och en gång i tiden så hade han fiskat krabbor nere i en liten hamn med sin pappa och bror men han ville helst inte tänka på den tiden just nu. Så då gjorde han inte det. Och skeppen hade lagt ut och försvunnit vid horisonten och vågorna som slog mot stranden lovade bot och bättring och han tänkte på allt han hade gjort och på det som han inte kommit fram till och hans drömmar fanns där hela tiden och han tänkte på att snart, snart skulle de slå in. Så han stod där vid vägskälet och han velade fram och tillbaka och kråkorna glodde på honom och han suckade och så gick han, till vänster, mot havet och han kände att det spelade ingen roll vilket håll han styrde kosan. Han tog av sig kavajen och slängde upp den över axeln och kände sig tillfreds med att han till slut valt väg. Men när han väl gick där han gick så insåg han att det inte hade spelat någon roll vilket håll han gått åt. Alla vägar var långa och krångliga för honom. Det var så det var och det fanns alltid något annat. Något som inte var det som han hade och som lockade och pockade på uppmärksamhet och han var som en mänsklig vindflöjel som följde dit vindarna blåste och han kunde finna sig vilsen i en miljö som för honom tidigare varit välkänd.

Hans steg var långsamma och eftertänksamma och han gick på stranden nere vid havet och strandskatorna for som svartvita polisbilar med sina röda näbbar hit och dit och vinden ven i hans öron och dagen började lida mot sitt slut och han hade ingenstans att ta vägen. Han tog sin tillflykt till under en båt, för regnet kom, och han låg där på rygg och hörde regndropparna slå mot skrovet på båten och det började bli mörkt och han blev sömning av det rytmiska ljudet och han somnade och drömde om ett rum, ett väldigt stort rum, och han stod ensam mitt på golvet och det var som en lagerlokal insåg han. Det var kallt och kalt och han kunde höra hur en järnstång slamrade mot stengolvet långt borta och han gick åt det hållet, men kom aldrig fram till ljudets upphovsmakare. När han vaknade frös han. Det regnade bara lätt nu, knappt märkbart, men vinden var stark och letade sig in under båten och han kunde höra hur vågorna slog mot stranden och det var ett mörker därute och han kröp ut från under båten och han såg fyrens ljus svepa över vattenytan långt därute på udden som var början på viken där han befann sig. Och han hörde mistluren från en båt i mörkret och stjärnornas ljus letade sig då och då ner genom molnen som stickande spjut och det var vackert tänkte han. Han tog av sig sina skor, kavlade upp byxorna, och gick ut bland vågorna i natten och vattnet var varmt och han tänkte på sina maskeringar, de som han alltid bar för att dölja vad han egentligen tänkte och han önskade att han varit ärligare i sitt liv. Att han skulle vågat säga vad han hade haft på tungan istället för att gömma sig bakom floskler och lismande leenden. Ensamheten var ett medvetet val för honom för att han kände sig obekväm bland människor. När han stod där i vattnet och lät vågorna smeka hans fötter så kändes det som att det var ett bra beslut, att leva ensam. Dansa mol allena under stjärnorna, som i sången, och han lyssnade på ejdrarna därute i vattnet som fanns där utan att synas, och han kände sig trygg plötsligt. Vilket var ovanligt. Han drog en djup suck och gick tillbaka upp på stranden och tog på sig sina skor och återupptog den vandring som han påbörjat och som inte skulle sluta än på några år.

Han satt i en gisten eka som läckte som ett såll. Var trettionde minut så var han tvungen att ösa den och han var så blåst som du kunde bli. Ekan köpte han på annons osedd och han hade bara fått en angivelse var den låg förtöjd och när han kom dit så låg den under vatten. Mannen som han köpte den av hade han mött på stan, betalat trehundra kronor och försäljaren hade sett ärlig ut och trevlig var han också. Men den unge mannen, som hette Jerker, blev lurad och han svor så det osade där han satt och försökte hålla båten flytande. Till slut så gav han upp och rodde iland och drog upp flytetyget på land, vände den och tittade under. Den var lagad med plåt och någon slags gulaktig massa och han insåg där han stod vid strandkanten i sommarsolen att den aldrig skulle komma att flyta som det var tänkt och han kände sig ledsen. Tårar brände i hans ögon och han packade ihop sin fiskegrejer och tog moppen hem och berättade för sin pappa vad som hänt. Pappan ryckte på axlarna och mumlade något om att han hade i alla fall lärt sig något, att du aldrig ska köpa något osett. Jerker stirrade på honom och visste inte vad han skulle säga. Han hade hoppats på några tröstande ord och kanske hjälp med att hitta svindlaren men hans pappa verkade inte bry sig ett spår om hans problem och att han var ledsen. Han gick bara ut i trädgården och fortsatte med sitt ogräsrensande.

”Skitfarsa”, tänkte Jerker och gick upp på sitt rum. Han skulle minsann själv hitta den där grisen som sålt båten till honom. Det kunde väl inte vara så svårt. Staden var liten och alla kände väl inte alla, men inte långt ifrån och om han bara strosade omkring där nere på gågatan i city så skulle han förr eller senare stöta på honom, det var han säker på, och då jävlar skulle han ha sina pengar tillbaka. Han gick ner igen och satte sig på uteplatsen under plast taket och tittade på sin far som låg på knä i rabatten. Okänsliga gubbe tänkte han. Pappan hade alltid haft svårt för att visa känslor tyckte Jerker. Hade stora problem med att tala om problem som uppstod. Huvudet i sanden och skygglappar på var hans melodi. Men det var synd om honom också. Han var en förskrämd liten man. Konflikträdd som få och hade aldrig vågat stå upp mot sin chef som utnyttjade honom till max och det var väl därför som han var som han var hemma trodde Jerker. Han älskade sin pappa, det var inte det, men han skulle önskat att han hade varit någon som han kunde se upp till istället för tvärtom. Jerkers äldre bror hade flytt fältet, lämnat landet och bodde någonstans i Tyskland. Oklart var, han flyttade hela tiden och vad han pysslade med hade Jerker ingen aning om och och inte hans pappa heller. Men att det inte höll sig inom lagens råmärken hade åtminstone lillebror klart för sig, och säkert pappan också. Men förnekelsens makt var stor och varje gång som han försökte prata med sin far om sin bror, eller om sin mor som dött av en hjärtattack hastigt och olustigt så bytte han samtalsämne. Jerker reste sig upp och gick ut i trädgården.

”Jag åker ner på stan ett tag”, sade han. Pappan svarade inte först men mumlade efter ett tag. ”Vad ska du göra där då?” Han tittade inte ens på honom. ”Jag ska slå ihjäl en gubbjävel”, sade Jerker och började gå därifrån. ”Var hemma till middagen bara, vi äter klockan sex.” Sade pappan med blicken ner i grönsakslandet. Kul att du lyssnar på mig tänkte Jerker men sade, ”ok, vad blir det?” Inget svar. ”Vad blir det till middag?” Frågade han igen med högre röst. Pappan vände sig om och stirrade på honom. ”Vad sade du?” Och det var då det gick upp för Jerker att hans pappa kanske hörde dåligt. Eller också så brydde han sig inte. ”Vad ska vi äta” Frågade han igen välartikulerat och gjorde äta-gesten med pekfingret in i munnen. ”Jaha”, log pappan. ”Jag tänkte pölsa med färska rödbetor”, sade han och slog ut med handen över landet. Jerker nickade, han gillade pölsa, hade alltid gjort det och när det serverades den rätten i skolan så åt han alltid för mycket. Hans kompisar ansåg honom som lite konstig för att han älskade den norrländska specialiteten så mycket. De tyckte att han var underlig av andra anledningar också men det struntade Jerker i.

”Jag tar moppen”, sade Jerker så tydligt som möjligt. Hans pappa nickade. ”Kör försiktigt.”

Jerker kände sig fri på sin trimmade Push Dakota med Texasstyre. Den gjorde lätt åttio kilometer i timmen på raksträckor. Han hade bytt cylinder och jackat kolven och bytt drev så den gick som ett spjut. Näst snabbaste moppen i grannskapet var den lätt. Det var väl bara Peckas jävla Zündapp som kunde matcha honom egentligen. Hans långa hår flaxade i vinden när han låg framåtlutad över tanken. V-jeansen fladdrade i fartvinden och jeansjackan likaså och de vita basketdojorna var inte vita längre. Han kände sig som Peter Fonda i Easy Rider och han lade ner moppen farligt lågt i kurvorna så det skrek i däcken och fotstöden nästan tog i marken. Han älskade sin moped som han fått av sin pappa när han fyllde femton. Den var visserligen begagnad men en bekant till hans far som kunde mycket om motorer hade gått igenom den och den var nytvättad och kromen var putsad så den såg nästan ny ut där den stod och blänkte i vårsolen på uppfarten till parkeringen. Det var ingenting han hade väntat sig och hans lycka hade varit obegränsad och han önskade att hans mamma hade kunnat se honom när han tog premiärturen.

När han kom fram till stan så parkerade Jerker på stora torget. Låste noggrant med en tjock kedja. Stängde av bensinkranen och gick ner på gågatan och började strosa med vaksam blick och rynkade ögonbryn. Han kände sig som en detektiv. När han kom fram till det lilla torget som låg mittemot Tempo och vid sidan av Lek och Hobby så satte han sig ner på fiket som låg där och beställde en Coca Cola. Han drack den med tre sugrör i olika färger och det var fortfarande varmt fast det var augusti. Det var just här som han mött gubben som sålde ekan till honom och han kände sig lite nervös. Vad fan skulle han säga om han såg honom? I en timme satt han där och spanade och ju mer han stirrade desto osäkrare blev han på hur han hade sett ut men han mindes att han haft relativt långt hår och att det var grått och att näsan varit ganska stor. Precis när han bestämt sig för att dra sig ner mot EPA och köpa en mjukglass så såg han honom. Han stod och tittade i skyltfönstren till bok och pappersbutiken. Jerkers hjärta började dunka hårt och andningen blev ansträngd men han reste sig och gick med bestämda steg fram till mannen och knackade honom på axeln.

”Hej!” Sade Jerker när mannen vände sig om. Den förmodade båtförsäljaren såg frågande på honom. ”Ja, vad är det om?” Sade han fientligt. Jerker drog ett djupt andetag och sade så artigt han förmådde. ”Ja hej som sagt, jag heter Jerker och du sålde en båt till mig, en eka, kommer du ihåg det?” Mannen stirrade på honom. ”Båt?” Han skrattade till. ”Nä du grabben jag har inte sålt någon jävla båt. Nu har du allt tagit fel på person.” Han gjorde sig redo att gå. Men Jerker gav sig inte så lätt. Han kände även igen rösten. ”Jo du, försök inte. Du sålde en jävla eka till mig som läckte som ett durkslag och nu vill jag ha mina pengar tillbaka.” Han lät inte lika artig längre. Mannen stannade och vände sig om. ”Hörru du din lilla spoling! Nu ska du ta och lugna ner dig lite grann.” Han satte händerna i sidorna. ”Jag säljer inte båtar, och ingenting annat heller för den sakens skull och om du har köpt en eka som inte flyter så inte var det av mig i alla fall. Är det klart?” Jerker stod på sig. Han var tvärsäker på att han hade rätt. ”Tre hundra spänn snodde du mig på och jag ska ha dem tillbaka fattar du?” Sade han lågt och han kunde se så förbannad ut. Ingen av hans vänner vågade sig på honom när han såg ut på det sättet.

”Jag kommer att se till att du ångrar dig om du inte betalar tillbaka pengarna”, väste han. Jerker tog hotfullt ett steg närmare. Båtsvindlaren ryggade tillbaka och såg plötsligt rädd ut. ”Okej, okej, nu tar vi det lite lugnt här va”, sade han. ”Inget våld tack. Våld är väldigt onödigt tycker jag.” Han tog ner händerna ifrån sidorna och såg inte så stursk ut längre. ”Pengarna!” Morrade Jerker. ”Fram med pengarna!” Mannen fumlade med något i sin innerficka på kavajen han bar och tog fram en plånbok, drog fram tre hundralappar och räckte dem till Jerker. ”Jag visste faktiskt inte att den var i så dåligt skick”, sade han. Jerker norpade till sig pengarna och sade, ”men varför ljög du då om att du ens sålt någon eka till mig?” Mannen log urskuldande. ”Jag vet faktiskt inte, försvarsinstinkt antar jag.” Han stoppade tillbaka plånboken i innerfickan. ”Du är inte intresserad av att köpa en kanot då för hundrafemtio kronor?” Jerker glodde på honom och kunde inte annat än skratta och ruska på huvudet. ”Du skulle inte göra bort dig på Kiviks marknad, vet du det?” Sade han och började gå därifrån. ”Jävla nasare, helt otroligt.” mumlade han för sig själv. ”Jag har faktiskt jobbat på Kiviks!” Ropade båtförsäljaren efter honom. Jerker lyfte uppgivet händerna över huvudet och gick tillbaka till stora torget och tog moppen hem igen. Väldigt nöjd med sig själv.