Erkänn sa jag, erkänn!

Han hade brutit upp dörren och stod och höll sig i ledstången som ledde nerför en brant trappa. Det var mörkt och nästan omöjligt att se var han satte fötterna när han sakta tog sig neråt. Kofoten han använt för att få upp dörren höll han i vänster hand och ledstången i höger. Ett steg i taget, grus under skosulorna och fuktig, unken luft i näsborrarna. Utan ledstången så hade han ramlat och slagit halvt ihjäl sig vid det här laget. Ingen tvekan om det rådde.

Så småningom började ögonen vänja sig vid dunklet och det gick att urskilja konturer av väggar som var som uthuggna ur berget. Det satt lampor med jämna mellanrum och när han såg tillbaka från där han kom ifrån så kunde han ana en strömbrytare. Att tända lamporna var förstås uteslutet med tanke på hans uppsåt så istället lade han ner kofoten i sin axelväska och tog fram sin ficklampa som han hade avskärmat så att den bara lyste neråt och fortsatte sin väg nerför trapporna. Efter en i hans ögon evighetslång trappvistelse så stod han till slut i något som liknade en lagerlokal. Utefter väggarna stod i prydliga rader kartonger uppstaplade. Först en och en, sedan två och två, och tre och tre, och fyra och fyra, både på bredden och på höjden. Till slut, längre in i rummet, så var han tvungen att pressa in sin kropp mellan kartongerna för att ta sig framåt, mer plats fanns det inte och när han försökte vända om så var det stopp. Han stod till slut stilla på en kvadratmeter med pappkartonger runt om sig och överallt i hela rummet och han kom ingen vart. Allt som hördes var hans ansträngda andetag och när han höll andan för att lyssna efter livstecken, hjälp, i sin nöd, så var det knäpptyst. Men så hörde han en viskande stämma som liksom svävade fram mellan det lilla utrymmet som fanns kvar mellan taket och kartongerna och letade sig ner till honom där han stod.

”Erkänn! Erkänn! Erkänn! Det kommer att kännas bättre efteråt…” Väste rösten.

”Erkänna vad?” Skrek han skräckslaget. ”Inbrottet? Ja jag erkänner. Är det inbrottet du menar? Han hoppade upp och ner och försökte få grepp för att klättra upp. ”Jag erkänner vad du vill bara jag får komma ut härifrån!”

”Ekänn! Erkänn sa jag.” Sade den hesa rösten obevekligt.

Jerker vaknade kallsvettig med bankande hjärta. Satte sig upp och såg på sin fru som sov som hon brukade. På rygg och med armarna utefter sidorna. Hon var tryggheten personifierad och han avundades henne. Själv så låg han vaken i åtminstone ett par timmar innan han kunde somna, bara för att vakna igen efter en och en halv, och så fortsatte det natten igenom. Samma sak varje natt. Och så dessa mardrömmar, alltid samma tema, instängd, klämd, naken och blottställd, utmanad och provocerad. Han lugnade ner sig efter kartongdrömmen och gick upp och ut i vardagsrummet och satte sig ner i soffan och lade in en snus. Erkänn, tänkte han. Vad betydde det? Visserligen så hade han en del skelett i några garderober. Och det var tydligen så att hans undermedvetna ville att han skulle rannsaka sig själv. Som om han inte gjorde det redan fnös han. Hela hans liv var en enda lång bikt kändes det som. Jagad av demoner både dag och natt och böner om mod och frälsning hjälpte föga. Problemet var kanske att han höll det för sig själv tänkte han. Men vem skulle han erkänna för, sin fru? Kanske, han var osäker på om det skulle hjälpa honom med hans mentala brottningsmatcher som han hittills alltid förlorade. Kanske att det skulle kännas bättre att erkänna, kanske inte.

Jerker reste sig upp och höll på att ramla omkull för det snurrade som en karusell i hans huvud och när han försökte sätta sig ner igen så satte han sig på karmen och föll istället till golvet med ett brak. Han låg stilla och lyssnade efter om hans fru hade vaknat. Inte särskilt troligt dock för när hon sov, så sov hon så han reste sig mödosamt upp och vinglade tillbaka till sängen och lade sig ner och somnade snart. Snusen hade han fortfarande inne.

Utanför huset, nere på gården bland Rododendron och Pioner huserade råttor och möss och vinden ven och löven virvlade för det började bli höst. Det satt en man på en av bänkarna där. Han hade en solkig trenchcoat på sig och en stor mössa nerdragen över öronen., Grova skor på fötterna och snickarbyxor under rocken. Han rökte Marlboro oavbrutet. Tände en ny på den gamla när den var slut och det låg ett oräknelikt antal fimpar runt omkring honom för han hade suttit där en lång tid.

Mannen satt och muttrade för sig själv. ”Han ska inte tro att han kommer undan, gruset knastrar och gräset växer och regnet tilltar men jag tänker inte ge mig”, sluddrade han. ”Jag har ont i pumpen också och kommer väl snart att dö, eller också inte, det spelar ingen roll egentligen.” Han satte ena fingret på sidan av näsan och gjorde en riktig bondfräsning av först ena näsborren och sedan den andra. ”Den där jäveln, han kommer att ångra sig, det ska jag se till”, morrade han och tände en cigarett till. Hostade fruktansvärt och spottade ut ett gulaktigt slem. ”Det kommer och det går och snart är det slut och så kommer det nytt hela tiden.” Han tittade upp. ”Håll dig borta från mig sa jag!” Skrek han till och sparkade ut med ena benet. ”När skeppen kommer in då räknas det ner, när skeppen kommer, jag säger bara det”, mumlade han tyst sedan och lutade sig tillbaka och slöt sina ögon.

”Jag hade en jävligt konstig dröm inatt”, sade Jerker till sin fru vid frukostbordet. Och så berättade han. ”Men du får väl göra det då”, sade hans fru och log. ”Göra vad då?” Sade Jerker och smuttade på sitt heta kaffe. ”Erkänna förstås, det kanske känns bättre efteråt, du brukar ju säga det till mig”, sade Lena och lade armbågarna på bordet och sitt huvud i handflatorna och såg ingående på sin man. ”Så kom igen nu älskling, lätta ditt hjärta för mig.”

Jerker skrattade till nervöst och visste inte om hon menade allvar eller om hon skämtade. Valde att ignorera hennes raljerande. Drack upp kaffet och reste sig och gick fram till köksfönstret och såg ner på gården. ”Han sitter kvar än den där gubben”, sade han utan att vända sig om. ”På riktigt?” Lena reste sig upp och kom fram och ställde sig bredvid honom och lade armen runt hans midja. ”Ja titta”, sade hon. ”Han måste ju ha suttit där hela natten.” De stod bredvid varandra och såg ner på vraket som krängde som ett skepp i nöd mellan träbänkarna. Eller krängde var väl att överdriva, han satt och sov lutad till höger med hakan nere mot bröstet och regnet strilade lätt ner över landet och han måste vara genomblöt tänkte Jerker. ”Fatta vad blöt han måste vara”, sade Lena. ”Någon borde hjälpa honom”, sade Jerker. ”Någon?” Sade Lena och vände sig emot sin man. ”Vi kanske skulle kunna hjälpa honom Jerker. Vi, du och jag”, sade hon och såg sin man i ögonen. Jerker stirrade tillbaka och visste inte vad han skulle säga. Jo han visste, men inte hur han skulle förmedla budskapet utan att Lena skulle bli upprörd. Han visste nämligen hur hon var, att när hon fått något i skallen så var det näst intill omöjligt att få henne att ändra sig. ”Men Lena, inte nu igen, inte den barmhärtige samariten en gång till. Minns du inte hur det gick förra gången”, sade han uppgivet.

Det som han rubricerade som förra gången var när Lena varit full och på hemväg från krogen och det regnade även vid det tillfället, och hon hade stött på en uteliggare som låg och sov i det plaskande regnet. Hennes hjärta hade svämmat över och hon hade släpat hem honom till deras lägenhet och lagt honom i vardagsrumssoffan. Sedan gick hon och lade sig. Och när hon vaknade på morgonen så hade hon glömt bort allting och fick en chock när hon hittade en främmande man i deras soffa. Hon skrek som en vettvilling på Jerker som fick komma och kasta ut honom. Och när den stackars uteliggaren i förtvivlan påstod att kvinnan där, han pekade på Lena, var den som hade bjudit in honom så hånskrattade hon och hotade med Polis om han inte försvann ögonaböj. Den stackars mannen tystnade inför det hotet och dröp iväg nerför trapporna. När Jerker stängt dörren och mer eller mindre i chock frågade sin fru hur fan det kunde komma sig att det låg en luffare och sov i deras soffa. Så kom hon plötsligt ihåg, men ljög och sade att hon inte visste. Kanske att hon glömt att låsa dörren när hon kom hem, hon hade ju varit full, och att han, trashanken, på eget bevåg gått in och lagt sig där, försökte hon. Det var så uppenbart att hon inte talade sanning så Jerker skakade bara tvivlande på huvudet

”Det var du som släpade hem honom hit, eller hur?” Sade Jerker, och det var ingen fråga egentligen. Lena tittade på honom. ”Jaha, och du vill förstås att jag skall erkänna, för att det ska kännas bättre efteråt. Ärlighet framför allt Jerker, var det inte så” ”Tala sanning bara, det räcker,” sade Jerker.

Lena tvekade men nickade till slut skuldmedvetet. ”Men varför?” Frågade Jerker. ”Vad tänkte du på?” Lena satte sig ner i soffan och gömde ansiktet i händerna. ”Jag vet inte älskling. Jag var full och fick väl någon Florence Nightingale känsla, eller moder Theresa syndrom när jag såg honom ligga där i regnet.” Hon tystnade. Jerker satte sig bredvid henne. ”Men herregud Lena, hur full var du egentligen? Fattar du inte vad som kunde ha hänt?” Han reste sig upp igen och gick upprört omkring i rummet. ”Det känns inte ett dugg bättre”, sade Lena. ”Vad menar du?” Muttrade Jerker. ”Att erkänna, det känns inte ett dugg bättre efteråt.” Hon såg på honom med tårfyllda ögon. ”Det känns snarare sämre”, hade hon snyftat.

”Men då var jag ju full”, protesterade Lena. ”Titta bara på den stackaren där han sitter på sned och sover och regnet bara öser ner. Hur kan du bara stå där och inte bry dig?” Sade hon upprört ”Tänk om det var du som satt där, skulle inte du uppskatta att få hjälp då?” Fortsatte hon. Jerker suckade och fortsatte att titta på mannen på bänken. ”Men det är ju säkert bara ett gammalt fyllo och hur många sådana finns det inte i den här staden. Ska du hjälpa alla eller?” Lena stirrade argt på honom. ”Ja om jag kunde så skulle jag faktiskt det och har du tänkt på att det kanske inte är ett gammalt fyllo som du så vackert uttrycker dig. Tänk om han är sjuk.”

Det skiter jag i tänkte Jerker. Jag skiter så jävla mycket i om han är sjuk eller full eller sinnesrubbad. Jag orkar inte bry mig om andra människor. Jag har nog med mig själv. Men det sa han inte. Ibland så hatade han alla människor, Lena inkluderad, och han fattade inte varför.

”Men gå ner och kolla då, om han är sjuk eller full”, sa han istället. ”Jag fixar lunch åt honom under tiden och lägger fram rena kläder. Är det ok om han tar min nya kostym? Den är ju ändå lite för liten påpekade du ju sist jag använde den.” Jerker kände sig skitsur nu.

Nere på gården så tittade mannen på bänken upp och fäste blicken på en ung kvinna som stod framför honom. Hon var av medellängd, var blond, hade en röd regnjacka på sig och på fötterna bar hon ett par tillika röda stövlar konstaterade han. Hon var söt tänkte han luddigt. Han sänkte blicken igen och kände sig fruktansvärt trött. och nickade till igen där han satt. Trenchcoaten han bar var som en disktrasa men han märkte det knappt. Det var som han hade huvudet i en glasburk och när han andades så var det som någon annan gjorde det åt honom. En mycket märklig känsla var det.

Han ryckte till när han kände att någon tog tag i hans axel och ruskade på honom. När han lyfte huvudet så såg han den blonda flickan igen. Hennes läppar rörde sig och hon sade något men han uppfattade inte vad. ”Har skeppen kommit in?” Frågade han för säkerhets skull. Han ville ju vara säker. Flickan satte sig ner på huk framför honom och fällde upp ett paraply över dem båda. ”Skeppen? Vilka skepp?” Frågade hon vänligt. ”Jag heter Lena”, sade hon sedan. ”Hur mår du egentligen? Och vad är det för skepp du pratar om?” Mannen flackade med blicken fram och tillbaka. ”Är de här?” Han såg sig runt omkring. ”Nej, inte än”, mumlade han. ”Men säg till när de kommer, då ska han få se på fan.”

Lena satte sig ned bredvid honom och lutade sig närmare för kolla hans andedräkt, om han luktade sprit. Men det enda hon kunde känna var unken tobakslukt och han verkade inte full. Men han var uppenbart förvirrad tyckte hon och där de satt under hennes paraply så drabbades hon av ömma känslor igen och ville ta med honom upp i lägenheten men vågade inte för hon visste att Jerker skulle bli galen om hon gjorde så. ”Hur känner du dig?” Frågade hon igen. ”Behöver du hjälp? Mannen lyfte blicken och stirrade på henne. ”Hjälp, med vadå?” Han såg arg ut. Lena räckte honom förskräckt paraplyet. ”Här, ta det här så slipper du bli blötare än vad du är”, sade hon och reste sig hastigt upp. Mannen tog paraplyet och höll det med båda händerna. ”Än är det det ena och än är det det andra, och det räknas ner, tio, nio, åtta, sju, och så börjar det om igen och domens lampa lyser med ett fast sken på den skyldige” muttrade han. ” Och om du inte har erkänt din jävel så ska jag nog få dig på andra tankar det lovar jag”, fräste han sedan som en ilsken katt.

Lena, som börjat gå därifrån stannade till och vände sig om. ”Vad sade du?” Hon gick tillbaka. ”Vad var det du sade om att erkänna?” Mannen reste sig upp och kisade mot henne. ”Är det du, har du äntligen vågat dig hit?” Nästan skrek han. Lena tvekade. Hennes hjärta slog volter och hon var på väg att fly men sade sedan av outgrundlig anledning. ”Ja, det är jag, vad vill du mig?”

Mannen i den blöta trenchcoaten stod svajande framför henne och viftade med paraplyet, höll det framför sig som en sköld, svängde det fram och åter. ”Tio, nio, åtta, sju, sex, nu räknar det ner säger jag. Det har börjat nu!” Skrek han. ”Nu är du här och nu ska du få se på andra bullar. Erkänn! Erkänn!” Vrålade han

Lena kände sig sig skräckslagen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Om hon skulle ta till benen eller stå kvar men hon stod där hon stod och sade lågt. ”Jag erkänner.”

Den förvirrade mannen tystnade och stirrade på henne. Paraplyet höll han stilla nu. Han vaggade huvudet fram och tillbaka men höll blicken fäst på Lena. ”Han var en hon, och hon var en han och skeppen lade till och kanonerna hade mullrat i femtio dagar och när hon erkände så känns det bättre”, mumlade han om och om igen. Lena lyssnade på hans gallimatias och försökte förstå vad han menade men det enda som hon hörde var att det skulle kännas bättre om man erkände. ”Men det gör ju inte det”, sade hon till slut.

Regnet fortsatte att falla, tunt, tunt, som ett flor och Jerker stod sex trappor upp och tittade på skådespelet nere på gården och undrade vad fan som pågick. När han såg hur mannen reste sig upp och började vifta med paraplyet så hade han öppnat fönstret och försökt skrika åt Lena att komma upp. Men hon hörde honom inte i regnet och blåsten och han var på väg ner men bestämde sig för att hålla koll på situationen ifrån sitt upphöjda läge istället feg som han var och gubben var gammal och Lena var vältränad och skulle nog klara sig själv, urskuldade han sig. Dessutom så var han fortfarande irriterad.

Gubben slutade sitt malande och tittade upp på Lena. ”När man erkänner så känns det bättre!” Sade han högt och tog ett steg närmare Lena. ”När man erkänner så känns det bättre”, sade han igen något lägre och sänkte blicken. ”Hon erkände och skeppen kom in och kanonerna slutade dåna och han var en hon och nu känns allt bättre så måste det vara”, sade han och satte sig ner på bänken igen under paraplyet. Lena satte sig bredvid och lade armen om honom. ”Lyssna nu på mig” sade hon. ”Det känns inte alls bättre när du erkänner, tro mig, jag har försökt. Det är bättre att försöka komma undan så länge det överhuvudtaget går.” Hon kramade hans axel. ”Det finns de som försöker få dig att erkänna men det är bara för att få dig under tummen.” Han tittade på henne med vattniga ögon. ”Men du har ju erkänt nu”, sade han. ”Och seglen på skeppen hänger slaka och allt är som det ska.” Lena tog bort armen från mannens axlar och lutade sig tillbaka. ”Det är lätt att erkänna när man inte har något som behöver erkännas”, sade hon. ”Skuld ska förträngas, hållas borta från din dörr som pesten”. Hon reste sig igen och ställde sig på huk framför honom och lade händerna på hans knän. ”De här skeppen som du yrar om hela tiden förstår jag inte men jag hjälper dig gärna om du vill, så att du får prata med någon som förstår bättre än jag.” Hon lade huvudet på sned och tog på sig sin sjuksysterutstyrsel från förr och log intagande.

Den luggslitne mannens ögon smalnade och han spände blicken i henne. ”Det är nedräknat nu”, sade han. ”Fem, fyra, tre, två och du har erkänt. Skeppen ligger för ankar på redden och du ska få ångra dina synder”, väste han olycksbådande. Lena skrattade till. ”Men det är ju det jag säger, ångra mina synder hävdar du. Så även om jag hade haft något att erkänna, vilket jag inte har, så inte fan skulle det kännas bättre av att medge min skuld när jag skulle få betala för mina missgärningar.” Lena drog efter andan. ”Då hade det ju varit bättre att inte erkänna alls, eller hur?” Mannen slöt sina ögon. Tycktes tveka ett ögonblick, men sade sedan. ”Domens lampa lyser starkt och obevekligt på syndaren. Domens lampa är obeveklig. Sanningen renar, sanningen renar. Det svider och det bränner, men sanningen gör dig ren.” Efter det uttalandet så var det som om mannen stängde ner butiken och det gick inte längre att få kontakt med honom. Lena satt en stund framför honom fortfarande på huk. ”Du har fel din stackare”, sade hon tyst.

Det hade slutat regna nu och det började klarna upp och blå himmel skymtade mellan molnmassorna. Till slut så reste hon sig upp och gick in genom porten och tog hissen upp till Jerker. Paraplyet lämnade hon kvar.

”Jaha Florence, hur gick det där då? Det var bara en full gubbe eller hur?” Jerker flinade försmädligt. Lena svarade inte utan tog av sig sina stövlar, hängde upp regnrocken i badrummet och gick in i köket och ställde sig vid fönstret och såg ner på gården. Mannen hade gått.

Lena hämtade en flaska vin ur kylen, skruvade av korken, tog ner ett stort glas ur ett av skåpen och slog upp vin till brädden. Satte sig sedan ner vid köksbordet och drack djupa klunkar tills glaset var tomt. Fyllde sedan på och tog en klunk till och ställde ifrån sig glaset.

Jerker stod och tittade på henne och visste inte vad han skulle säga. ”Jaha, och det där skulle vara bra för?” Frågade han till slut. Lena såg på honom. ”Du vet det där som du säger, att man ska erkänna för att det känns bättre efteråt”, sade hon och kände hur vinet steg henne till huvudet. ”Det är bara skit! Jag kommer aldrig att erkänna någonting i framtiden. Bara så du vet.” Jerker satte sig ned vid bordet mitt emot henne. ”Nähä, ok”, sade han bara. ”Den där drömmen du hade i natt”, fortsatte Lena. ”Med den där rösten som sa att du skulle erkänna.” Jerker nickade. ”Lyssna inte på den. Erkänn aldrig någonting för det känns inte bättre när du gjort det.” Hennes man såg förvånat på henne. ”Vad hände egentligen där nere?” Frågade han.

Lena tog två djupa klunkar till av vinet. ”Ingenting särskilt, det var bara en full gubbe som du sa. Jag sa till honom att gå härifrån, och då gjorde han det.”

Jerker hämtade ett glas och slog upp vin till sig själv. ”Ok om du säjer det så. Ska vi ta och bli fulla nu då, en söndagsförmiddag?” Lena såg på honom och log. ”Ja tack, och du Jerker sötnos, om du får för dig att erkänna något för mig, någonting som ger dig dåligt samvete. Gör aldrig det, lova mig, det kommer inget gott av sådant och det känns inte bättre efteråt.” Jerker satt tyst och funderade en stund. ”Leva i en lögn alltså, är det vad du menar?” En lögn uppstår först när du säger något som inte är sant”, sade Lena. ”Om du håller tyst så ljuger du inte och om du erkänner något för att lätta ditt samvete så gör det mer skada än gott, tro mig. ”Så det känns inte bättre efteråt?” Sade Jerker och log. ”Definitivt inte”, sade Lena.

De skålade. Drack upp det sista ur flaskan och Jerker gick och hämtade en till.

Den långa, krångliga vägen…

Han stod vid ett vägkors. Hade stått där för länge, utan att veta vilken väg han skulle ta. Det hade skymt vid horisonten och en sol hade gått upp. För vilken gång i ordningen hade han ingen aning om. Skorna han bar var slitna och snedgångna, kostymen var omodern och skjortan hade sett sina bästa dagar. Han luktade eau de Cologne. Håret var långt och en aning ovårdat och med gråa stänk. Han var i många avseenden en lätt sorglig figur om du bara såg till utseendet men hans själ var av guld och han gjorde ingen människa förnär och hans sinne var halt och glatt men hans steg var tunga. Han var en blandning av glädje och sorg och han hade lyssnat till änglarnas sång och hört morrande från demoner och han hade utstått spott och spe och han hade hyllats som en kung och blivit avsatt och kastad i exil och nu stod han som sagt vid ett vägskäl. Och han hade stått där för länge.

Och den osynliga vinden ven över fälten och det var som vågor på ett hav och det satt en ormvråk på en gärdsgård och längre österut fanns havet och allt var stort och outgrundligt och att inte ta livet på allvar var en synd tänkte han där han stod. Han hade varit både här och där. I Indien och Nepal och i Grekland och på dess öar hade han gjort sina avtryck men ingen visste vem han var och han hade inget intresse av att göra sig bemärkt men blev märkt av detta. Som en skugga var han, som en chimär, och han hade gått den långa, krångliga vägen. För det fanns ingen annan väg att gå för honom. Ingen rak linje existerade i hans värld och i Spanien hade han suttit på tjurfäktning och han hade lärt sig att förstå och han tyckte inte synd om tjurarna utan såg det som ett skådespel. En kamp mellan man och best och han tyckte det var vackert och han hade slagit halvt ihjäl en man på en strand i Italien och det var han eller honom då. Och på tåget från Ventimiglia till Tyskland hade han sovit hela vägen och vaknat i München av att tågsoldaten ruskade honom. Och han hade tänkt att nu var det färdigt och han såg sig själv sitta i ett italienskt fängelse för resten av sitt liv.

Han hade blivit drogad i Nice och nästan dött på en strand och han drack vin istället för vatten på tåget från Biarritz till Paris och blev sjuk och låg och skakade på ett billigt hotellrum i två dagar och han köpte en gitarr och satt på Montmartre och spelade Bob Dylanlåtar, de han kunde, och han höll sig vid liv. Och han skrev dikter och noveller på kvällarna när han satt på caféer och han ville vara som han var för han var speciell ansåg han. Av en särskild sort, något slags geni, och han passade inte in någonstans riktigt och han läste Marcel Proust för att han ville göra det även om det gick trögt att kryssa fram mellan alla bisatser och parenteser, men han framhärdade och lyckades.

Nu stod han vid ett vägskäl som sagt, och det var som en blues i South Carolina och det satt kråkor vid vägkanten och de var tysta och avvaktande och vinden friskade i och temperaturen sjönk ett par grader och det var skönt för dagen hade varit varm och påfrestande. Det luktade tång från havet och han kunde höra måsarna skrika och en gång i tiden så hade han fiskat krabbor nere i en liten hamn med sin pappa och bror men han ville helst inte tänka på den tiden just nu. Så då gjorde han inte det. Och skeppen hade lagt ut och försvunnit vid horisonten och vågorna som slog mot stranden lovade bot och bättring och han tänkte på allt han hade gjort och på det som han inte kommit fram till och hans drömmar fanns där hela tiden och han tänkte på att snart, snart skulle de slå in. Så han stod där vid vägskälet och han velade fram och tillbaka och kråkorna glodde på honom och han suckade och så gick han, till vänster, mot havet och han kände att det spelade ingen roll vilket håll han styrde kosan. Han tog av sig kavajen och slängde upp den över axeln och kände sig tillfreds med att han till slut valt väg. Men när han väl gick där han gick så insåg han att det inte hade spelat någon roll vilket håll han gått åt. Alla vägar var långa och krångliga för honom. Det var så det var och det fanns alltid något annat. Något som inte var det som han hade och som lockade och pockade på uppmärksamhet och han var som en mänsklig vindflöjel som följde dit vindarna blåste och han kunde finna sig vilsen i en miljö som för honom tidigare varit välkänd.

Hans steg var långsamma och eftertänksamma och han gick på stranden nere vid havet och strandskatorna for som svartvita polisbilar med sina röda näbbar hit och dit och vinden ven i hans öron och dagen började lida mot sitt slut och han hade ingenstans att ta vägen. Han tog sin tillflykt till under en båt, för regnet kom, och han låg där på rygg och hörde regndropparna slå mot skrovet på båten och det började bli mörkt och han blev sömning av det rytmiska ljudet och han somnade och drömde om ett rum, ett väldigt stort rum, och han stod ensam mitt på golvet och det var som en lagerlokal insåg han. Det var kallt och kalt och han kunde höra hur en järnstång slamrade mot stengolvet långt borta och han gick åt det hållet, men kom aldrig fram till ljudets upphovsmakare. När han vaknade frös han. Det regnade bara lätt nu, knappt märkbart, men vinden var stark och letade sig in under båten och han kunde höra hur vågorna slog mot stranden och det var ett mörker därute och han kröp ut från under båten och han såg fyrens ljus svepa över vattenytan långt därute på udden som var början på viken där han befann sig. Och han hörde mistluren från en båt i mörkret och stjärnornas ljus letade sig då och då ner genom molnen som stickande spjut och det var vackert tänkte han. Han tog av sig sina skor, kavlade upp byxorna, och gick ut bland vågorna i natten och vattnet var varmt och han tänkte på sina maskeringar, de som han alltid bar för att dölja vad han egentligen tänkte och han önskade att han varit ärligare i sitt liv. Att han skulle vågat säga vad han hade haft på tungan istället för att gömma sig bakom floskler och lismande leenden. Ensamheten var ett medvetet val för honom för att han kände sig obekväm bland människor. När han stod där i vattnet och lät vågorna smeka hans fötter så kändes det som att det var ett bra beslut, att leva ensam. Dansa mol allena under stjärnorna, som i sången, och han lyssnade på ejdrarna därute i vattnet som fanns där utan att synas, och han kände sig trygg plötsligt. Vilket var ovanligt. Han drog en djup suck och gick tillbaka upp på stranden och tog på sig sina skor och återupptog den vandring som han påbörjat och som inte skulle sluta än på några år.

En ung mans vedermödor…

Han satt i en gisten eka som läckte som ett såll. Var trettionde minut så var han tvungen att ösa den och han var så blåst som du kunde bli. Ekan köpte han på annons osedd och han hade bara fått en angivelse var den låg förtöjd och när han kom dit så låg den under vatten. Mannen som han köpte den av hade han mött på stan, betalat trehundra kronor och försäljaren hade sett ärlig ut och trevlig var han också. Men den unge mannen, som hette Jerker, blev lurad och han svor så det osade där han satt och försökte hålla båten flytande. Till slut så gav han upp och rodde iland och drog upp flytetyget på land, vände den och tittade under. Den var lagad med plåt och någon slags gulaktig massa och han insåg där han stod vid strandkanten i sommarsolen att den aldrig skulle komma att flyta som det var tänkt och han kände sig ledsen. Tårar brände i hans ögon och han packade ihop sin fiskegrejer och tog moppen hem och berättade för sin pappa vad som hänt. Pappan ryckte på axlarna och mumlade något om att han hade i alla fall lärt sig något, att du aldrig ska köpa något osett. Jerker stirrade på honom och visste inte vad han skulle säga. Han hade hoppats på några tröstande ord och kanske hjälp med att hitta svindlaren men hans pappa verkade inte bry sig ett spår om hans problem och att han var ledsen. Han gick bara ut i trädgården och fortsatte med sitt ogräsrensande.

”Skitfarsa”, tänkte Jerker och gick upp på sitt rum. Han skulle minsann själv hitta den där grisen som sålt båten till honom. Det kunde väl inte vara så svårt. Staden var liten och alla kände väl inte alla, men inte långt ifrån och om han bara strosade omkring där nere på gågatan i city så skulle han förr eller senare stöta på honom, det var han säker på, och då jävlar skulle han ha sina pengar tillbaka. Han gick ner igen och satte sig på uteplatsen under plast taket och tittade på sin far som låg på knä i rabatten. Okänsliga gubbe tänkte han. Pappan hade alltid haft svårt för att visa känslor tyckte Jerker. Hade stora problem med att tala om problem som uppstod. Huvudet i sanden och skygglappar på var hans melodi. Men det var synd om honom också. Han var en förskrämd liten man. Konflikträdd som få och hade aldrig vågat stå upp mot sin chef som utnyttjade honom till max och det var väl därför som han var som han var hemma trodde Jerker. Han älskade sin pappa, det var inte det, men han skulle önskat att han hade varit någon som han kunde se upp till istället för tvärtom. Jerkers äldre bror hade flytt fältet, lämnat landet och bodde någonstans i Tyskland. Oklart var, han flyttade hela tiden och vad han pysslade med hade Jerker ingen aning om och och inte hans pappa heller. Men att det inte höll sig inom lagens råmärken hade åtminstone lillebror klart för sig, och säkert pappan också. Men förnekelsens makt var stor och varje gång som han försökte prata med sin far om sin bror, eller om sin mor som dött av en hjärtattack hastigt och olustigt så bytte han samtalsämne. Jerker reste sig upp och gick ut i trädgården.

”Jag åker ner på stan ett tag”, sade han. Pappan svarade inte först men mumlade efter ett tag. ”Vad ska du göra där då?” Han tittade inte ens på honom. ”Jag ska slå ihjäl en gubbjävel”, sade Jerker och började gå därifrån. ”Var hemma till middagen bara, vi äter klockan sex.” Sade pappan med blicken ner i grönsakslandet. Kul att du lyssnar på mig tänkte Jerker men sade, ”ok, vad blir det?” Inget svar. ”Vad blir det till middag?” Frågade han igen med högre röst. Pappan vände sig om och stirrade på honom. ”Vad sade du?” Och det var då det gick upp för Jerker att hans pappa kanske hörde dåligt. Eller också så brydde han sig inte. ”Vad ska vi äta” Frågade han igen välartikulerat och gjorde äta-gesten med pekfingret in i munnen. ”Jaha”, log pappan. ”Jag tänkte pölsa med färska rödbetor”, sade han och slog ut med handen över landet. Jerker nickade, han gillade pölsa, hade alltid gjort det och när det serverades den rätten i skolan så åt han alltid för mycket. Hans kompisar ansåg honom som lite konstig för att han älskade den norrländska specialiteten så mycket. De tyckte att han var underlig av andra anledningar också men det struntade Jerker i.

”Jag tar moppen”, sade Jerker så tydligt som möjligt. Hans pappa nickade. ”Kör försiktigt.”

Jerker kände sig fri på sin trimmade Push Dakota med Texasstyre. Den gjorde lätt åttio kilometer i timmen på raksträckor. Han hade bytt cylinder och jackat kolven och bytt drev så den gick som ett spjut. Näst snabbaste moppen i grannskapet var den lätt. Det var väl bara Peckas jävla Zündapp som kunde matcha honom egentligen. Hans långa hår flaxade i vinden när han låg framåtlutad över tanken. V-jeansen fladdrade i fartvinden och jeansjackan likaså och de vita basketdojorna var inte vita längre. Han kände sig som Peter Fonda i Easy Rider och han lade ner moppen farligt lågt i kurvorna så det skrek i däcken och fotstöden nästan tog i marken. Han älskade sin moped som han fått av sin pappa när han fyllde femton. Den var visserligen begagnad men en bekant till hans far som kunde mycket om motorer hade gått igenom den och den var nytvättad och kromen var putsad så den såg nästan ny ut där den stod och blänkte i vårsolen på uppfarten till parkeringen. Det var ingenting han hade väntat sig och hans lycka hade varit obegränsad och han önskade att hans mamma hade kunnat se honom när han tog premiärturen.

När han kom fram till stan så parkerade Jerker på stora torget. Låste noggrant med en tjock kedja. Stängde av bensinkranen och gick ner på gågatan och började strosa med vaksam blick och rynkade ögonbryn. Han kände sig som en detektiv. När han kom fram till det lilla torget som låg mittemot Tempo och vid sidan av Lek och Hobby så satte han sig ner på fiket som låg där och beställde en Coca Cola. Han drack den med tre sugrör i olika färger och det var fortfarande varmt fast det var augusti. Det var just här som han mött gubben som sålde ekan till honom och han kände sig lite nervös. Vad fan skulle han säga om han såg honom? I en timme satt han där och spanade och ju mer han stirrade desto osäkrare blev han på hur han hade sett ut men han mindes att han haft relativt långt hår och att det var grått och att näsan varit ganska stor. Precis när han bestämt sig för att dra sig ner mot EPA och köpa en mjukglass så såg han honom. Han stod och tittade i skyltfönstren till bok och pappersbutiken. Jerkers hjärta började dunka hårt och andningen blev ansträngd men han reste sig och gick med bestämda steg fram till mannen och knackade honom på axeln.

”Hej!” Sade Jerker när mannen vände sig om. Den förmodade båtförsäljaren såg frågande på honom. ”Ja, vad är det om?” Sade han fientligt. Jerker drog ett djupt andetag och sade så artigt han förmådde. ”Ja hej som sagt, jag heter Jerker och du sålde en båt till mig, en eka, kommer du ihåg det?” Mannen stirrade på honom. ”Båt?” Han skrattade till. ”Nä du grabben jag har inte sålt någon jävla båt. Nu har du allt tagit fel på person.” Han gjorde sig redo att gå. Men Jerker gav sig inte så lätt. Han kände även igen rösten. ”Jo du, försök inte. Du sålde en jävla eka till mig som läckte som ett durkslag och nu vill jag ha mina pengar tillbaka.” Han lät inte lika artig längre. Mannen stannade och vände sig om. ”Hörru du din lilla spoling! Nu ska du ta och lugna ner dig lite grann.” Han satte händerna i sidorna. ”Jag säljer inte båtar, och ingenting annat heller för den sakens skull och om du har köpt en eka som inte flyter så inte var det av mig i alla fall. Är det klart?” Jerker stod på sig. Han var tvärsäker på att han hade rätt. ”Tre hundra spänn snodde du mig på och jag ska ha dem tillbaka fattar du?” Sade han lågt och han kunde se så förbannad ut. Ingen av hans vänner vågade sig på honom när han såg ut på det sättet.

”Jag kommer att se till att du ångrar dig om du inte betalar tillbaka pengarna”, väste han. Jerker tog hotfullt ett steg närmare. Båtsvindlaren ryggade tillbaka och såg plötsligt rädd ut. ”Okej, okej, nu tar vi det lite lugnt här va”, sade han. ”Inget våld tack. Våld är väldigt onödigt tycker jag.” Han tog ner händerna ifrån sidorna och såg inte så stursk ut längre. ”Pengarna!” Morrade Jerker. ”Fram med pengarna!” Mannen fumlade med något i sin innerficka på kavajen han bar och tog fram en plånbok, drog fram tre hundralappar och räckte dem till Jerker. ”Jag visste faktiskt inte att den var i så dåligt skick”, sade han. Jerker norpade till sig pengarna och sade, ”men varför ljög du då om att du ens sålt någon eka till mig?” Mannen log urskuldande. ”Jag vet faktiskt inte, försvarsinstinkt antar jag.” Han stoppade tillbaka plånboken i innerfickan. ”Du är inte intresserad av att köpa en kanot då för hundrafemtio kronor?” Jerker glodde på honom och kunde inte annat än skratta och ruska på huvudet. ”Du skulle inte göra bort dig på Kiviks marknad, vet du det?” Sade han och började gå därifrån. ”Jävla nasare, helt otroligt.” mumlade han för sig själv. ”Jag har faktiskt jobbat på Kiviks!” Ropade båtförsäljaren efter honom. Jerker lyfte uppgivet händerna över huvudet och gick tillbaka till stora torget och tog moppen hem igen. Väldigt nöjd med sig själv.

Jag kan inte, förklara…

Han stod där i publikhavet med ena handen uppsträckt och med fingrarna i ett v-tecken. Trenchcoat och slitna jeans och vita gympadojor och på scenen stod en blues-man ifrån Örebro. Det var sommar och det var höst och det var vår och vinter på samma gång och så hade det alltid varit och han var full och hög och han var där ensam för att han ville ha det så. Och alltid lurar det någon tänkte han bakom sina solglasögon, alltid lurar det någon. Och när han gick hem genom parken så satte han sig på en bänk och stirrade på en ekorre som satt på grusgången. Efter en stund så skuttade den iväg och han kände sig oförklarligt ledsen. Han tyckte egentligen inte om ekorrar. Föredrog katter, eller ännu hellre hundar, eller akvariefiskar. Men så var det ju det där med algerna på glasrutan. Det var verkligen ett elände och anledningen till att han slängt sitt akvarium. Fiskarna spolade han ner i toaletten. Hund hade han en gång men den dog. Ekorren kom tillbaka.

Hemma på sin långa gata, den som ledde upp på ett berg där det stod en kyrka, fanns en bar. Där slog han sig ner och beställde en öl och en varm macka och där han satt så kunde han se fönstren på sin lägenhet. Den låg på tredje våningen, hade kakelugn som inte fungerade och det var tre meter till taket och en gång hade han bytt takarmatur och höll på att slå ihjäl sig för han stod på en ranglig stege och föll nästan. Det började skymma, ljudnivån i baren steg och han hade svårt för höga ljud så han gick ut på gatan och började gå upp mot kyrkan. Hem ville han inte gå, inte ännu. Det började lägga sig en aning nu, surret i hans hjärna. Och världen började anta normala former och konturer igen, som det var meningen att det skulle se ut, en odramatisk värld, utan sensationer, tråkigare men mer hanterlig.

Kyrkan, som Darth Vader, upp emot himlen som en svart skugga och han satte sig på en av bänkarna utanför kyrkporten och rullade en cigarett. ”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte, förklara.” Hade han sjungit den där Örebroaren som han alltid hade älskat. Det kan inte jag heller hade han tänkt och jag orkar inte ens försöka och vad fanns det att förklara egentligen. Livet? Tillvaron? Varför du finns till? Meningslöst grubbel var det, och att leta efter någon högre mening till att du vandrade på jorden var bara fåfängt. Bättre att acceptera att du hade dina år, dog, och uppgick i den eviga myllan som näring till andra hopplöst förlorade varelser på den här planeten, både människor, växter och djur. Han såg upp mot det imponerande byggnadsverket och tänkte på all möda som lagts ner för att bygga ett monument över något som ingen visste om det existerade. Han skrattade högt och fimpade och började gå hem. Det satt en näktergal bland träden i den stora parken nedanför kyrkan och den sjöng så den hickade. Han stod länge och lyssnade och sången svävade ut över den närliggande bebyggelsen och han såg ett par som också stannat för att lyssna. De höll varandra i handen och hon tryckte sin kropp emot hans och hade lagt sitt huvud mot hans axel. Lady och Lufsen och tassavtryck i cement och en hysterisk kör i bakgrunden och en måne som en ost över glittrande vatten. När han såg det så kände han ett sting av avundsjuka och han mindes det han helst av allt ville glömma.

”Helvete också”! Mumlade han för sig själv. ”Fan, fan, och helvetes skit”! Muttrade han och stampade i marken och gick hastigt därifrån. Han önskade sig en delete-knapp. Att det skulle poppa upp en dialogruta i hans huvud som frågade, vill du verkligen radera allt på din sargade hårddisk? Och när han svarat ja genom att hysteriskt banka på enter-knappen så skulle dialogrutan fråga, är du säker på att du vill radera allt från ditt tidigare liv? Och då skulle han tveka förstås men efter en stund klicka på ja-knappen och sedan skulle allt vara över. In i glömskans förlovade land och gå som en lycklig zombie genom livet. Det kändes bra att tänka i de banorna och hans upprörda sinne lade sig till ro. När han kom hem duschade han och satte sig sedan ner i soffan och glodde på en film som han inte fattade mycket av. Tänkte hela tiden på annat och stängde till slut av och gick och lade sig. Låg och snurrade en timme, en och en halv, kanske två till och med innan han till slut somnade.

I nattens sommarmilda ljus tjöt polisbilar och ambulanser och Berra ramlade på krogen och slog upp ett ordentligt jack i pannan och blödde ner skjorta och byxor och tog sig till akuten och fick sitta där i tre timmar innan han till slut fick sina stygn. Helena fick nog av sin pojkvän och lämnade hans lägenhet mitt i natten när han sov. Hon tänkte aldrig komma tillbaka och hon gick där på nylagd asfalt i sin blommiga sommarklänning och kände sig för första gången på länge fri. Johan vinglade storgatan fram och visste inte var han var eller hur han hamnat där han befann sig. Han satte sig ner i en trappuppgång och somnade. En herrelös hund lade sig vid hans fötter och vilade sitt huvud mot hans fötter och liksom Johan somnade den. Nere vid hamnen bland containrar och kranar började dagen så smått vakna och trötta män i blåkläder drack sitt kaffe med benen dinglande från kajkanten. En åt en ostmacka och en annan rökte John Silver utan filter och en tredje lade in en snus, reste sig och gick en bit bort och pissade sedan i vattnet. De andra skrattade åt skvalandet. Två lapplisor på den långa raka vägen var tvungna att kalla på polis sedan en ung man blivit hysteriskt arg för att de skrev ut böter, och det var inte ens hans bil.

Han i lägenheten som hade så högt i tak vaknade och satte sig upp i sängen och hans hjärta var som en studsande sten på en vattenyta. Hans händer kändes som två dunkande blodklumpar och han hade svårt att andas. Ögonen var vitt uppspärrade som i skräck och han stönade uppgivet. Han visste inte vad som väckt honom men han hade drömt om den där hunden igen och nu kom han ihåg. I stället föra att springa lyckligt i strandkanten med slängande och hängande tunga så hade den drunknat och han hade stått vid strandkanten och hjälplöst se den föras ut till havs av understhummern. Varför han inte kastade sig i och simmade ut och räddade den stackars kraken berodde på att det var så i drömmar bara. Det var ingenting att göra åt och inget som gick att förklara. Han lugnade sig en aning och gick upp och drack vatten. Frestades när han såg den halvt urdruckna whiskyflaskan som stod på diskbänken men hejdade impulsen och återvände till sängen. Han låg där och stirrade upp i taket och tusen tankar for genom hans skalle och han vred sig som en mask på en krok när obehagligheterna som vanligt tvingade sig på honom. Han knäppte sina händer på magen och försökte meditera och till slut så lade sig stormen och han kunde somna om och sov i en halvtimme till.

När han vaknade av sopbilarna och sopgubbarna som slamrade och skrattade nere på gatan så var det fortfarande tidigt men han gick upp och bryggde kaffe och åt frukost och läste tidningen och det pågick alltjämt krig i världen och människor dog hela tiden. Han suckade. Slängde ett öga på spriten och han visste att det var den enkla vägen bort från elände och misär men han avstod. Alkohol var bara en temporär lindring och det kom alltid surt efter och han läste istället vidare i Dagens Nyheter och såg att Nazisterna började få fotfäste i den svenska regeringen och det var svårt att förklara hur det kunde komma sig och han tänkte på vilka idioter det var som röstade på det här partiet och han tänkte på sången igen. ”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte, förklara.”

Jag kan inte förklara någonting längre tänkte han. Jag kan inte förklara varför jag mår som jag gör. Jag kan inte förklara varför jag fortsätter att leva det liv som jag gör. Jag kan inte förklara varför det trots allt fortfarande då och då känns underbart att leva och jag kan verkligen inte förklara varför jag dag ut och dag in trasslar in mig i självskapat virrvarr när jag inte behöver. Han tänkte på kvinnan som han känt en gång för länge sedan som sade att han övertänkte allting, och på hur rätt hon hade haft. Men han kunde inte låta bli och han var som ett barn som stoppade in en strumpsticka i väggkontakten för att kolla vad som skulle hända och han gjorde det om och om igen och det var väl det som var definitionen för idioter flinade han.

Och solen hade nu letat sig upp ovanför hustaken och det började bli varmt i den stora staden och fönstren var smutsiga såg man i solskenet och det satt fiskmåsar på taknocken på huset mitt emot och de ”klyade” som fiskmåsar gör och han älskade det lätet och det kunde han i alla fall förklara. För när han var ung så tillbringade han stor del av sin tid i sin träeka som han köpt för egna pengar och han fiskade och då och där var det lugnt och stilla både i världen och i hans huvud och hans enda sällskap var fiskmåsarna och han saknade den tiden. Varför han fortfarande bodde kvar i den här stora staden kunde han dock inte förklara.

Han klädde på sig och gick ner på den långa gatan för att gå en lång promenad. Det var varmt och det luktade unket av gammalt öl och vin och sopor och avgaser. Han hade sandaler och shorts och ett vitt linne på sig och sommaren vräkte sig över honom och han gick och gick tills klockan blev tio och då gick han på systemet och köpte öl.

Och det var något som han alla dagar i veckan kunde förklara.

Raka spåret

Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och på det enkla caféet satt han och stirrade ner i sin kaffekopp och utanför på gatan brusade morgontrafiken och människor sprang stressade fram och tillbaka på trottoaren och han satt i fängelse. Han fick kortet när han föddes och han hade suttit bakom galler sedan dess och stirrat ut på människor som var fria och han hade inte riktigt förstått att han satt där han satt förrän han blev vuxen. Kaffet blev kallt och bullen var degig och klockan slog tolv och det var dags för lunch så han reste sig och gick ut från det lysrörsupplysta konditoriet och gav sig i kast med hög puls och stirrande blickar och etanolstinkande bussar och hamnade till slut på Donken. Och han satt fortfarande i fängelse.

Han ville gå det raka spåret. Raka spåret rakt fram och rakt in i pudelns kärna utan omskrivningar och omvägar och bortförklaringar. Han ville vara rak som en spik och inte böja sig för hugg och slag. Spikrak som ett spjut som kastades nittiofem meter av den där tjeckoslovaken som hette Jan och han ville vara ett världsrekord och stå högt i kurs på börsen. Men i stället så satt han i fängelse för att han fått ett kort på sin födelsedag. Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och du får inte fyra tusen och du får inte se hur filmen slutar. Men det visste han redan. Han visste hur alla filmer slutade.

Det mentala fängelset med sina osynliga galler som höll honom borta från det normala livet. Och när han klättrade upp på den där järnvägsvagnen när han var femton och visste att om han bara tog tag i ledningen som gick ovanför honom så skulle allt vara över. Fängelsemurarna skulle rivas och det var en kittlande känsla av att vara så nära slutet och även om han inte visste varför han kände som han gjorde då vid så unga år, så förstod han det idag. Allt var förgängligt, som två strumpstickor i väggkontakten och farväl till jordelivet, som i en bil rakt in i en bergvägg eller ett hopp från Eiffeltornet och på radion sa de att krigen aldrig skulle ta slut. Och han åt sin Quarter pounder cheese och den var god och han tänkte på hur enkelt livet var för dem som inte satt i fängelse och han hade väntat i åratal på Du slipper ut ur fängelset kortet och om han hade tur nog att passera så skulle han kanske dessutom få inkassera fyra tusen. Och kvinnan som han talat med i telefonen på video hade sett trevlig ut och hon hade haft halvlångt, blont hår och hon hade den där blicken som de har de där som förstår sig på fängelsekunder och han hade frågat henne när han skulle få sitt kort.

Han lämnade restaurangen och gick ner till stadsparken och satte sig vid dammen och matade änderna med den andra, degiga bullen som han hade i en påse och som han egentligen skulle ha till eftermiddagsfika. Och änder ska inte äta bröd det visste han men det märktes inte på dem för de åt ur hans händer och deras vassa näbbar nafsade hans fingrar så att det nästan gjorde ont. Deras ljud gjorde honom glad. Det var ett nöjt men samtidigt uppfodrande läte. Som om att ”ge mig lite mer annars så blir jag sur och det vill du väl inte.” Han skrattade och försökte härma dem vilket bara fick till följd att de drog sig skrämda tillbaka så han slutade. När bullen var uppäten så lämnade de kvackande kamraterna honom och sökte sig tillbaka till dammen.

Jag kanske är för normal tänkte han. Uppfyller inte knäppkraven riktigt. Fast å andra sidan så tyckte de flesta av hans vänner att han var en underlig filur. Charmig men underlig och allt ljus på mig var vad han ville och han tog plats och att dölja sitt ljus under en skäppa hade aldrig legat för honom. Han var ett geni i sina egna ögon, och han tyckte att de flesta andra var idioter och han älskade att synas men ville ändå dra sig undan när det blev för mycket och han spelade en roll för att överleva och han hade lärt sig att handskas med livet. Det var dock påfrestande att alltid behöva anstränga sig för att passa in och ibland ville han bara skrika rakt ut och rusa iväg. Men sådant gör du ju inte om du är vuxen tänkte han och reste sig upp och började gå hemåt.

Och bilarna for fram och tillbaka på den breda vägen och flygplanen flög i himlen och tågen rullade på rälsen och på teve sade de att alla krig fortfarande höll på och att det aldrig skulle bli fred. Väderleksprognosen förutspådde att det skulle bli regn i en vecka och i hans kyl stod tio kalla pilsner från den tid då han drack. De var fem år gamla nu och han hade dem kvar för att testa sin karaktär. Som var god, och han var stolt över sig själv. Och på nätterna sov han inte så bra och i hans hjärna var det kaos för det mesta och tusen tankar slogs om utrymme och han hade bara tid för en i taget och i morgon var det midsommarafton och han skulle inte supa och slåss och ragga brudar förstås det här året heller.

Och med natten kom åska och regn och blixtar och han stod på balkongen och rökte och tittade på skådespelet och tyckte att det var vackert. Och hon där i videosamtalet hade frågat om han ibland vill ta livet av sig men det ville han inte sa han. Däremot så önskade han livet ur andra ibland sade han skämtsamt. Inte så att han bokstavligt verkligen skulle ha ihjäl någon, men han hade tänkt tanken och han kunde se på hennes minspel att det inte var bra att tänka på det sättet. Han försökte förklara vad han menade men fastnade i sitt synapstrassel och gav upp. Men hon förstod sade hon och han tyckte att det var bra att hon gjorde det.

Han gick och lade sig och somnade till slut. Och han drömde om den där hunden igen. Den som sprang i strandkanten med sin långa tunga hängande ur munnen som en rosaröd slips och vattnet sprutade om dess tassar och det var sol och varmt vid havet. Han tittade på klockan när han vaknade och den var fyra på morgonen och det var ljust och solen lyste från en klarblå himmel och var höll regnet hus? Han gick ut på sin balkong och såg ut mot havet och långt därute där han ibland kunde se tankbåtarnas ljus var det som en svart ridå men han kunde inte avgöra om den var på väg bort eller hit. Antagligen bort tänkte han och mindes nattens åskväder. Nere på gatan såg han tidningsbudet och det var längesedan han hade haft en papperstidning och han kunde sakna det ibland. Det var något särskilt att sitta med en riktig morgontidning till frukosten. Det trevliga prasslandet och vikandet för att få plats med den på bordet utan att välta kaffekoppen. Det var inte riktigt samma sak att ha nyheterna i mobiltelefonen. Men det var billigare och mer praktiskt.

Och den här stora staden där han levde som bar en stor tyngd på sina axlar. Vacklade ibland under den tyngden och dess innevånare likaså och ute bland öarna som snart skulle dränkas av sprit och tårar rullade vågor av lycka och sorg om vartannat. Och det satt en havsörn på en torr gren intill strandkanten den där gången då han var därute ute och fiskade och när den fick syn på honom så lyfte den och flög rakt emot honom och den var så stor och han hukade sig och den var inte mer än en meter ovanför honom och vingarna, vingarna var som två ladugårdsväggar och han hörde bruset från vingpennorna och han såg den gula näbben och den vita kanten längst ut på stjärten och han var tvungen att sätta sig ner en stund. Och livet var som det var tänkte han då och han hade levt det länge nu och förhoppningsvis så skulle han fortsätta leva ett tag till.

Men han borde ge sig ut och fiska igen. En sysselsättning som gav honom lugn och ro. Det monotona kastandet och vevandet gjorde honom avspänd och han vill egentligen inte ha någon fisk. Han tyckte inte ens om fisksmaken. Men det var spännande när det högg och kampen var rolig och han satte alltid tillbaka fångsten men han tänkte på om han skadat fisken, och på om den skulle överleva, och på att det var barbariskt att kroka en en fisk bara för sitt höga nöjes skull. Trots detta så fortsatte han med sitt fiskande, för att det gav honom smörjning av spända nervtrådar. Han gick och lade sig igen och hade som vanligt svårt att somna för den där örnen flaxade omkring i hans skalle och rörde upp en massa gammalt damm som han var tvungen att ta hand om och när allt var städat och klart så hade klockan blivit sex på midsommarafton och då kunde han sova.

Raka spåret. Han hade gått det raka spåret när hon ringde och nu satt de och stirrade på varandra i varsin telefon och han hade sagt vad han ville säga och hon hade lyssnat och de där ögonen såg rakt igenom honom tyckte han. En dörr hade öppnats på glänt sade hon och han förstod inte vad hon menade till en början men sedan så gjorde han det, när hon förklarade. Det var vardag igen. Måndag, och det var skönt för även om han inte firat midsommarhelgen som han gjorde förr så låg det över honom att det ansågs att du var tvungen att göra något speciellt. Att det skulle vara så jävla perfekt och underbart och hysteriskt somrigt och romantiskt och det skulle grillas och drickas och vädret skulle vara fint och även på den tiden då han verkligen tog i och firade ordentligt och följde mallen så var han aldrig bekväm med detta. Likadant med alla andra stora helger också för den sakens skull var det. De pratade om detta en stund och de skrattade tillsammans hon och han i detta videosamtal och så lade de på och han kände sig tillfreds med tillvaron.

Och sommaren friskade på och värmen var tropisk där han satt nere på gården under ett träd. Det var helt vindstilla och till och med duvorna som gick omkring och pickade efter osynliga frön såg medtagna ut. Han hade shorts och linne på sig och när han såg sig i spegeln innan han gick ner så tyckte han om vad han såg. Nu satt han i en solstol och drack kaffe och den där galna käringen på tredje våningen skrek som vanligt högt och på finska åt någon i lägenheten. Antagligen så var det hennes man som han bara sett vid några få tillfällen och då som en krum, grå skugga som gick i ledband till sin fru. Hon skrek på nätterna ibland också, eller sjöng, han var osäker på vad, och spelade finsk tango på stereon. Han ruskade uppgivet på huvudet, drack upp det sista kaffet och tände en cigarett. När han rökt klart så hämtade han sin cykel ur cykelrummet, fäste sin badväska på pakethållaren och tog raka spåret till badstranden.

Tankarna gick åter till det där videosamtalet och han kände, att kanske, eventuellt så skulle ett nytt liv börja nu. Du slipper ut ur fängelsekortet var under tillverkning. Han hoppades det i alla fall.

På sin begagnade blå cykel som han döpt till gåsen och med vinden i sitt korta hår så svängde han efter att han lämnat stadens byggnader bakom sig till först vänster, och sedan till höger och sedan nerför en ganska brant backe och han kunde höra hur barn skrattade och skrek nere vid bryggorna och han längtade efter det svalkande vattnet. Raka linjer nu, håll hårt i styret, inga avvikelser tänkte han. Nu jävlar rymmer jag!

Hög och trög…

Huvudet bland molnen och fötterna djupt nere i lera. Händerna nerkörda i byxfickorna och tunga steg, blytunga steg sakta framåt. Hans humör satt i en bergochdalbana och det åkte än upp och än ner och han ville inte ha det så längre. Hellre ville han sitta i en öppen bil med vinden i sitt hår på en raksträcka utan slut. Tråkigt, tillfreds och tryggt var vad han önskade sig och han ville ha en tanke i taget i sitt huvud.

Och Googlemaps tog honom hem igen, ända ner på gatunivå och han sprang återigen på den gamla grusplanen i fotbollsmatch efter fotbollsmatch med Bullen, mini-Bullen, Peter och Nisse och Lofen och Lille och Åke som lekte engelsman sade han, med sin glidtacklingar. Och Peter Bonetti stod i mål om det inte var Gordon och Johan Cruyff slog sina yttersidor även här. Och ännu en gång så ramlade han ner från strömhuset och höll på att bryta nacken. Och sedan kom brandkåren och släckte gräsbranden som han och hans bror startat och som belöning för det fick han en risbastu av sin far.

Det var en omtumlande upplevelse. Att återigen se sin barndoms gator och ingenting föreföll ha förändrats. Det var som om tiden stått stilla. Full broms och uppförsbacke hela dan och en stiltje och inte ett fladder i framtidsseglen överhuvudtaget. Han kände sig vemodig. Det var så förtvivlat längesedan och som han kom ihåg så var det på det stora hela en lycklig barndom men att inse tidens förlopp fyllde honom med sorg. Han stängde av datorn.

Ibland hög och ibland trög och vid vissa tillfällen både hög och trög, det var så han levde sitt liv. Hans humör skiftade som färgerna i bensin och var lika flyktigt. Då och då så dansade han fram och alla dörrar som han öppnade var som att komma hem och vid andra tillfällen så var det låst, förbommat och stängt på obegränsad tid. Han ville ha allt igår och ibland så ville han ingenting och hans läppar rörde sig men han sade inte någonting som var värt att säga och han ville så mycket men fick inte något gjort. Han satt fast med fötterna i betong och sjönk djupare för varje dag som gick.

Men plötsligt gick solen upp och han red på en våg av tillfredsställelse och glömde bort varför han varit låg och han kände sig lycklig rent av och de vita tunna gardinerna fladdrade i sommarvinden i det öppna fönstret där han satt och dinglade med benen och han spelade musik för grannarna och drack vin. Och han satte på sig vingar och flög högt några dagar och världen var hans estrad och vinden ven och var hans och han svävade. Och han lovade sig själv att aldrig mer landa. Men det gjorde han förstås. Gick i backen som ett nedskjutet, tyskt bombplan över London. Och det var blod och eld igen. Och djupa sår och bandage över hela kroppen och han var mumien, och zombien, den odöda, och han blev en medlem i gangstergänget och kastade ner Pelle Svanslös i en potatissäck och stod och hånskrattade när den fraktades bort från land på ett lastfartyg.

Han var således en demon när han var trög och en ängel när han var hög och det föreföll som om det ena tillståndet var beroende av det andra för att kunna fungera och han var osäker på om han verkligen skulle stå ut med att inte ha motpolerna. Lika mycket som han njöt av att vara lycklig som en katt vid middagsmjölken, lika mycket frossade han i elakhet och det verkade som om han var tvungen att ha det ena för att kunna få det andra. Och han tänkte på om det alltid varit så, om han var likadan när han var barn? Och han tänkte på att det inte var så mycket att göra åt det nu. Förlåta sig själv och gå vidare och inse att du ibland varit en skitstövel och ibland riktigt snäll var rätt väg att gå ansåg han.

Han tog fram gitarren och spelade låtarna han kunde, och tappade tråden för att han tänkte på annat och han svor så det osade och lade i från sig instrumentet bara för att fem minuter ta upp det igen och han var sådan. Envis som synden men att lära sig en ny låt tog en evig tid nu för tiden. När han var yngre så gick det mycket lättare. Allt gick för övrigt lättare när han var yngre och det kändes som att uppförsbackarna var fler än nerförs-dito idag och klockan klämtade någonstans långt ifrån. Ekade över åkrarna och rågen svajade som ett hav och den bruna kärrhöken svävade över stråna och letade efter mat. I skogskanten stod ett rådjur och vinden var ljum och solen var fortfarande tänd och brann hett och innerligt för den jord som den värmde. Han suckade djupt och lade sig ner på sängen och somnade.

När han vaknade var solen på väg ner. Han låg kvar på rygg och stirrade i taket. Hörde tickandet från pendylklockan i vardagsrummet och det lät ödesmättat. Som om hans tid räknades ner sakta och obevekligt, tick, tack, tick, tack och tack för den här tiden sade klockan och slog åtta på kvällen. Han reste sig upp och gick ut i hallen och tog på sig jackan för att gå en promenad.

Han gick över bron nere vid ån och stannade en stund och stirrade ner i det flytande vattnet. Räknade löven som flöt förbi och försökte se vilken sorts löv det var men de enda han kände igen var lönnlöv och björk. Det fanns andra runda löv också, antagligen asp eller al, men det var omöjligt att avgöra vad som var vad i det skumma ljuset och till slut så kändes det som om det var han som färdades uppströms och löven låg stilla och han var tvungen att gå därifrån. Han gick uppför en trapp och hamnade i den lilla parken som han ofta besökte. Satte sig ner på en parkbänk och slöt sina ögon och lyssnade till en lågmäld koltrast som sjöng in skymningen. Det var varmt och skönt trots att klockan var nio på kvällen och han kunde höra ungdomar som skrek och skrattade nerifrån fotbollsplanen som låg ett stenkast därifrån och han mindes återigen fotbollsmatcherna från förr.

Det kändes behagligt nu. Tankarna höll sig i skinnet och han andades lugnt och drog in doften av sommaren i sina näsborrar. Hägg och Syrén, nyklippt gräs och jord och den stickande doften av nässlor, allt fanns där och han njöt där han satt och han tänkte på alla somrar som passerat och på hur få han hade kvar. Sommarloven, när han gick i skolan, var evighetslånga och ju äldre han blivit desto kortare blev sommaren som verkade låna sin tid till vintern som här där han bodde höll landskapet i ett järngrepp och vägrade släppa taget. Våren var alltid kort och intensiv och för det mesta så blev det sommar direkt. Våren var hans. Han ägde den, hade alltid gjort det, och han tänkte inte släppa den ifrån sig för även om det var upp och ner och hit och dit och mörka nätter och svårmod och ibland svindlande lycka, så hade han vår i sitt sinne. Han var född på våren och han ansåg att människor födda i april var bättre människor än andra. De var frukten av semester och ledig tid och frihet för de som avlat dem och det återspeglades i hur de blev som människor. Han var övertygad om att det förhöll sig på det sättet.

Det blev svalare och det hördes i träden att blåsten tilltagit och koltrastens drillar blev kortare och ljudet från trafiken nere på den stora vägen som gick inte så långt härifrån och som ledde bort från den här lilla staden där han bodde hördes tydligare nu när allt lade sig till ro. Och han såg sig själv som långtradarchaufför på väg mot kontinenten med countrymusik och en bratwurst med mos och pucko vid något gatukök och vita piller i en burk i fickan för att hålla sig vaken. Det hade varit hans dröm när han var ung. Att köra stora bilar ner mot Europa och få betalt för det. Varför det inte blev så visste han inte. Han reste sig upp och började gå hemåt. Stora svarta moln seglade upp på himlen och regnet kom och han ställde sig vid ingången på ett hyreshus för att få skydd men vinden var emot honom och blåste regnet in i öppningen. Han försökte öppna dörren för att komma in och få skydd men det var ett kodlås så han stod där han stod och blev så småningom blöt men tänkte att det hade varit värre därute.

Det var alltid värre därute tänkte han, och han tänkte också på alla drömmar som gått i kras och på de som uppfyllts och ensamhet var för det mesta okej för honom för han stod inte ut med människor längre och han ville sitta på en ö i havet ibland men den ensamheten skulle bli för påfrestande trodde han. När det inte fanns några alternativ. Det måste alltid finnas en annan väg att gå. Korsningar, och val att göra, och det slutade regna plötsligt och han valde att gå på restaurang. Han satte sig i ett hörn i ett bås och han åt, och han drack en Coca Cola och han studerade män och kvinnor som var där och han log. Och han tänkte på hur idiotiskt män betedde sig för att förföra kvinnor och han tänkte på Brushanars skuttande dans för att få para sig och han mindes resorna till Öland med sin far och han tänkte på att pappan var död och på att han trots allt fick ett lyckligt liv.

När han gick hem så mötte han två kvinnor som skrattade och rökte och han blev röksugen igen när han kände doften trots att det var tjugo år sedan han slutade. Vid Seven Eleven som låg alldeles intill där han bodde köpte han cigaretter och han kände sig som en tjuvrökande tonåring när han tände sin första cigarett på mycket länge. Han stod på balkongen för att han inte ville att det skulle lukta rök i lägenheten och han såg bort mot kyrkan med sin spetsiga spira och korset på toppen avtecknade sig mot den mörka himlen och det kändes ödesmättat och om inte Gud fanns. Så skulle det ju vara ett förbannat slöseri med tid och arbetskraft och människors liv för att bygga monument som en hyllning till något som inte existerade tänkte han. För att inte tala om all musik som skrivits till Guds ära. Det måste ju ligga någon sanning i att det existerade en Gud funderade han. Annars skulle ju det vara lätt löjeväckande med all denna tro som fanns i världen. Hur det stod till med hans egen visste han inte riktigt. Ibland när han var riktigt trög så bad han till en kraft som fanns i något som vi kallar för universum, brukade han säga. För det var också en teori som han hade. Att det som vi benämner som universum inte existerar utan bara är en metafor för något som vårt förstånd ännu inte kan handskas med. När han bad till den här förmodade kraften så kändes det bättre. Om det var självsuggestion eller inte spelade ingen roll för honom. Det tog honom upp ur hans hål som han ramlade ner i ibland och det räckte för att han skulle fortsätta.

Han var således hög och trög om vartannat. Det var hans epitet. Hans signum så att säga, och han hade vant sig vid att det var på det sättet. Men när han nu stod på sin balkong och såg ut över sin lilla stad och tänkte på Gud som haver barnen kär och på att han aldrig fick några sådana så kändes det inte så illa trots allt. Barn var ansvar och han kunde knappt ta ansvar för sig själv ibland och han var osäker på om han skulle klarat av att vara pappa. Och istället för att vara trög, så kände han sig nu ganska hög faktiskt. Om det var nikotinet eller något annat hade ingen betydelse. Han tände en till cigarett direkt efter den första och det kom en fiskmås och satte sig på taknocken mitt emot där han bodde. Den såg så vit ut mot den mörka bakgrunden. Som en herrens ängel tänkte han och drog ett djupt bloss på sin Marlboro.

Livet är rätt okej ändå tänkte han och knäppte iväg cigaretten ut det som han kallade för universum. Gick in och satte sig i soffan och slog på teven. Och där blev han sittande tills han somnade.

Måndagsblues…

Han sov inget på hela natten, för vargarna ylade och vinden ven och det var som om snön låg vågrätt i luften och han hade gått igenom sina misstag i livet ända från det han var barn tills idag.

Det var måndag. Inte för att det spelade någon roll vilken dag det var för alla dagar var bluesdag för honom. Så idag var det måndagsblues således och solen var på väg upp, stjärnorna var släckta, och hans skalle kändes som en explosion och han ville sova men kunde inte. Natten hade varit kall och fruktansvärd och långsammare än ett godståg på väg över ett öde landskap och han hade varit instängd i en av vagnarna. Där hade han vankat fram och åter som ett djur i en bur medan dunkandet från rälsen slog i takt med hans hjärta och han svettades och frös och det var kallt och varmt om vart annat och livet föreföll överflödigt.

Nere vid floden nu, och vattnet flöt stilla och det låg löv här och där som fallit från träden som växte intill. En och annan fisk vakade och han hade metspö med sig och satte sig på sin fiskesten där han alltid satt. Agnade med mask och lade ut flötet och det var inte förrän han höll på att tappa spöet i vattnet som han märkte att han fått napp. Han satt och stirrade på fisken som satt på kroken och kämpade för att komma loss. Det där är jag tänkte han. Jag sitter också fast.

Han lyfte upp öringen och slog ihjäl den mot stenen och lade den i sin korg. ”Du är död och jag lever. Fan vet vad som är bäst”, viskade han och fick dåligt samvete. Det fastnade en till på kroken senare och mannen gjorde om proceduren och den enes död den andres bröd tänkte han. Den inte längre så unga mannen gäspade stort och lade ifrån sig fiskespöet och satt och stirrade på det långsamt flytande vattnet. Träden speglade sig i vattenytan och han fick känslan av att det fanns två världar och just där han satt, i just den här stunden, så visste han inte vilken av dem han levde i. Det kändes som om han var på väg att falla och han höll sig med båda händerna mot den släta stenytan och han andades i lugn takt tills svindelkänslan försvann. Lugn och ro, det var vad han letade efter tänkte han, och han mindes bilderna från den där stranden i Nice som hade tagits på honom och den där flickan ifrån Norge som hade varit både måne och sol dag som natt och hon hade varit som han var och de fann någon slags kaosliknande nirvana i varandra. Ett lugn i stormens öga så att säga. Han log.

Och den där Jaggerlåten, han kunde inte lyssna på den längre. Den hade varit deras låt då och havet hade varit svart och underbart och de badade utan kläder och låg nakna i sanden och drack vin och hon berättade om sin väninna som blivit våldtagen. Han trodde att det i själva verket var hon för hon grät när han frågade men hon svarade inte. Och Nice var en jävla stad full av oärlighet och svek och svartmuskiga män från Algeriet och de två, hon och han, hade lika långt, blont hår och de var grymt vackra tillsammans.

Och molnen kom, och regnet, och blåsten och han hörde suset från trädtopparna och han satt under en tät gran och rökte Marlboro och han tänkte på att han var ensam, och på att han ville vara det och han tänkte på alla år som gått och på de som han hade kvar. Och han såg framför sig de som inte längre fanns och han tänkte på att han inte saknade dem. Vilket var konstigt. Mannen kände sig ledsen och han tänkte på att hans hjärta hade blivit kallare med åren och på att det var hans sätt att klara sig. Och han hade blivit något som han både ville och inte ville vara och han hade följt någon jävla manual som någon annan skrivit och ofta kändes det som om han ville bli av med sig själv. Som att, ”Gud det räcker nu, jag orkar inte mer. Tack så mycket för den här tiden.”

Han ville lämna och stanna kvar och hans hjärna var alltid på väg och han såg sig själv på en flotte flytande på den bredaste flod som fanns. En meter i taget, två, två och en halv, tre, och så vidare. Långsamt framåt utan några mål och tankarna långt borta från bluesen som han sjöng varje dag och han var som en vacker stad i ruiner. Regnet hade slutat nu och han tog sig på alla fyra ut på stigen igen. Reste sig mödosamt och började gå hem. Den här dagen tänkte han, måste bli den sista. Den här dagen måste allt få ett slut. Och han gick förbi ödetorpet som stod där intill gläntan där han hittade en död räv en gång. Och han skar av svansen på den då och den hade fortfarande varit varm. Och han letade efter skotthål men fann inga och han undrade hur den dött. Mickels yviga, röda stolthet hängde på väggen på hans hus nu.

Och solen gick ner bakom trädtopparna, och månen steg som en ballong och trädens konturer avspeglade sig mot den gula rundeln och det satt en kattuggla och hoade borta vid torpet någonstans. Han hade stängt ner dagen nu och han hade tillagat och ätit sin fisk med nyupptagen potatis med dill och smör och druckit en kall öl därtill och han satt och försökte skriva någonting men det blev ingenting och det var visserligen ord, men ord som inte betydde något. Han ville skriva i blod, så att det togs på allvar. Som det var nu så var det bara floskler och inspirerat av andra och det var inte så han ville skriva. Det måste komma från hjärtat tänkte han, som att riva orden ur kroppen och få ner dem på papper och det hände ibland. Att han kunde skriva så.

Och dagen då allt skulle få ett slut ändade utan att något hände. Visaren tippade över så att det blev tisdagsblues istället och allt var som förut. Han satt där sömnlös vid sitt köksbord och stirrade ut i sommarnatten och kände nånstans att det var något på gång. Och han ville verkligen det, att något omvälvande skulle vara på väg för det sista han ville var att sakta tyna bort, som inlandsisarna. Han tog fram en kortlek och lade en patiens som mot alla odds gick ut och han tog det som ett omen och hjärtat slog hårda slag nu och han var tvungen att gå ut på verandan för att hämta luft. En morkulla passerade över hans hus. Och ugglan hoade. Och vinden blåste och det kom moln som skuggade månen. Och han tände en cigarett. Och tisdagen sjöng en blues och just där han satt så var den inte lika blå som den brukade vara. Det kändes som om han stod i ett öppet fönster och han lät sin blick svepa fram och tillbaka och han kände lukten av havet.

Han gick in och lade sig och han tänkte på att han var ensam och på att han varit där länge nu, i ensamhetens öde slott. Och han tänkte på att det var dags att lämna nu. Och på att långsamma dagar kunde få gå lite fortare. Och han somnade sedan och drömde om en hund som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna med en lycklig tunga slängande ur dess mun. Och stormen kom och det föll ett träd någonstans i skogen och ugglan tystnade och tog skydd intill stammen på trädet som den satt i. Och morgonen kom. Och det var tisdagsblues igen.

Bibel…

De satt där på rad. Allvarliga kvinnor och män med böjda huvuden, djupt försjunkna i något som liknade trans. De hade likadana böcker i händerna och deras läppar rörde sig men inga ord hördes. Bara ett lågmält mumlande som steg mot taket som på vingar. De var klädda för andakt och för Gud och allt andades underdånighet och fromheten kändes i luften tung och kväljande. De var som en.

Ett balanserat ljus strilade in genom de höga, utsmyckade fönstren som ett stilla vårregn och utanför på gatan hördes svagt bruset från morgontrafiken. Och vinden rörde om i lövverket på de höga, spikraka björkarna som växte liksom på parad runt den höga byggnaden. Allt andades frid och samstämmighet och de höga tornen på kyrkan strävade upp mot den blå himlen med sina tunna moln som bomullstussar. Därinne igen, i dunklet, hade mumlet avtagit och en förväntans tystnad rådde och längst fram i kyrkogången stod en predikant med fromma ord i sin säck och han tog med jämna mellanrum fram en ny uppsättning stavelser och lät dem affekterat komma ut ur sin mun. Hans ögon lyste med en sällsam glöd och hans händer vibrerade lätt av upphetsning och hans hjärna var en brinnande eld av övertygelse och hänryckning och han vände sitt ansikte mot taket på kyrkan och väntade på att himlens portar skulle öppna sig.

En återhållen upphetsning spred sig i församlingen och biblarna kramades hårt i händer och frälsningsmaskinens stora kugghjul började sakta snurra och längtan efter mirakel var stor.

Hon satt mitt i en av raderna och höll hårt i sin heliga bok i ena handen och hon kände hur tårar började välla upp i hennes ögon. Hennes hjärta dunkade hårt och hennes högra hand var gömd i hans. Han som satt bredvid henne, och hon viskade tyst för sig själv. ”Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig”. Och hon såg ner på sina fötter och tänkte på havet som hon seglat på och hon tänkte på fullmånen natten innan när hon stod naken på balkongen efter att de älskat och på att det var den största måne hon någonsin sett. Hon lyfte blicken och såg på sin präst och hennes ansikte var som en sol, skinande, och hon kunde inte förstå att hon en gång tvivlade och det kändes som hon flög. Svävade som en ängel.

Och där satt han som bad både nätter och dagar. Bad så att knogarna vitnade och han ville så gärna tro. Men han visste att tvivlet hördes i hans röst och hans böner lät säkert falska tänkte han och när han gick omkring i sin lägenhet på nätterna så hörde han bara ekot av sin röst och han fick inga svar. Han satt där längst fram och bibeln kändes tung i hans händer och han hörde knappt vad han som stod där framme sa och innerst inne så tyckte han att det var komiskt och det kändes som ett spel. Ett spel för en Gud som han som trots allt satt på första raden egentligen inte trodde på. Och hans böner handlade mer om att kunna tro för att få hjälp med de problem som han brottades med. Ett själviskt tänkande förstås och det var nog det som var problemet insåg han men han gav inte upp. Så fort han fick en stund över så knäppte han sina händer, böjde sitt huvud och läste den ramsa som han alltid läste men han tänkte på annat när han rabblade orden så han antog att budskapet inte gick fram. Men han gav inte upp.

Och där satt han som inte hörde hemma någonstans och som letade efter något helt och rent som skulle stå i kontrast till det som han var. Iklädd sin konfirmationskostym satt han med boken i hand och med fickpluntan i innerfickan och han stirrade skeptiskt på den där clownen som stod där framme och viftade med sina händer och han lyfte blicken långsamt och fäste blicken på den stackars mannen bakom prästen. Han som satt uppspikad på korset och satt där för våra synders skull. Och han tänkte på dem som blivit utkastade från templet av honom där och som han läst om i sin bok. Han önskade att han varit där och hjälpt honom för om han varit det så skulle ingen jävel kommit åt den stackaren. Han hade sitt knogjärn i fickan. Och han luktade sprit. Och han tänkte på om det skulle bli något nattvardsvin.

Den gamle mannen längst bak närmast utgången längtade efter att dö. Han hade fått nog och han hade levt sitt liv till ingen nytta och han hade gått på stigar som ingen ville gå på och ingen skulle minnas honom när han var borta. Han var här för att, ja det visste han inte riktigt, men antagligen för att gripa det sista halmstrået och få en biljett till himlen. Han hade svårt att andas och den här kvalmiga och skenheliga luften härinne gjorde honom sjukare än han var både till kropp och själ. När han såg sig omkring och tog in klientelet härinne så undrade han om han verkligen ville spendera evigheten tillsammans med de här vilsna fåren. Som menlöst verkade sätta sin tilltro till en idiot vilkens ord nu hade övergått till någon obegriplig rappakalja i hans öron. Det var som om han hade ett filter i öronen som hindrade honom från att ta in budskapet. ”Jag tar tamejfan hellre hissen rakt ner”, mumlade han för sig själv. Och han tänkte på när han stått i havet sårbar och förbi med tequilaflaskan i sin hand den där natten på Gotland. Och på hur vågorna gick höga och på att han var en spillra redan då och det fanns inga stjärnor på himlen den natten som kunde visa honom vägen. Han slöt sina ögon och funderade på om han skulle gå därifrån.

Det är kallt härinne tänkte damen som också satt på första raden. Jag fryser ända in i märgen och så ska det väl inte vara i ett Guds hus. Kärlekens gud, ska inte han värma oss? Men så slog hon bort de skamliga tankarna för hon var ju troende, var hon inte? Hon hade alltid gått i kyrkan ända sedan hennes man dog och hon satte sitt hopp till Gud och visst hade det hjälpt, hade det inte? Och hon tänkte på hur himlen hade sett ut den där kvällen efter begravningen då hon satt på verandan vid kolonistugan som hennes man byggt. Det var blod och guld och himmelsblått som om Gud själv hade hållit i penseln och målat till henne och hennes man och hon visste då att han kommit fram och hon hade fallit på knä och gråtit som hon aldrig gråtit förut. Hon hade öppnat en flaska portvin och druckit ur den sjäv och sov ingenting den natten. Utan hon satt där för sig själv och pratade och det hade varit som om han hade suttit mitt emot henne. Nickandes för att bejaka hennes berusade tankebanor.

Livet gick så långsamt efter att han dött. Släpade sig fram, segt som en skalbagge på en sticka med sirap och varje timme var som en evighet och hon fann tröst i bön och portvin och hon visste att han skulle förebrått henne för det. Inte för bönen men för vinet. Hennes man hade aldrig nyttjat alkohol men kunde fördra att hon drack om det höll sig inom måttliga mängder. Jorden kändes öde och tom nu tänkte hon och om portvin kunde göra livet lite lättare så tänkte hon fortsätta med det. ”Förlåt mig för det min älskade make”, sade hon tyst för sig själv. ”Men det är så ensamt här.” Hon knäppte sina händer och koncentrerade sig på prästens ord. ”Vi ses snart”, viskade hon.

Församlingen reste sig upp nu på prästens anmodan. Psalmböckerna öppnades med ett tyst prasslande. Fötter skrapade mot golvet. Stolsitsarna fälldes upp med ett lågmält dundrande och det var dags att sjunga dagens tredje psalm. ”Närmare Gud till dig”. Och orden steg mot himlarna och det var vackert och det var som en blues till livet och döden var en ständig följeslagare. Men haven förtröstan för himmelriket är nära var budskapet.

Och han med knogjärnet sjöng för full hals och kramade sitt vapen i byxfickan och tänkte på att han var här, och att det var bra. Att det var ett steg i rätt riktning och han tänkte på parkbänkarna nere vid hamnen där han sovit natten innan för att han inte orkade gå hem och på hur blåsten väckt honom, och ljuden från båtarna, och kranarna, och högljudda hamnarbetare från Polen. Och han tänkte på hur han gått hem genom parken och på hur koltrastarna sjöng och han tänkte på den där hunden som sprang i vattenbrynet till dammen och på hur dess tunga hängt lyckligt ur munnen på den. Och han tänkte även på allt som han borde sagt men aldrig sa till den där flickan för länge sedan. Och på allt som han ville ge till henne men som han inte kunde. Och han undrade vad hon gjorde idag. Och det var där någonstans, precis när han gick förbi kyrkan, som han bestämde sig.

Han som bad så innerligt varje dag och varje ledig stund, försökte komma ihåg texten till psalmen utan att använda boken. Rösten var klar och hög och han mumlade när orden försvann och han var till slut tvungen att ge upp och slå upp rätt sida. Han sjöng och han sjöng men han tänkte på sin katt som innan han gick till kyrkan tog en Bofink och det kändes just nu viktigare än Guds ord. Katter var hemska djur och lika gulliga som de kunde vara vid ett tillfälle lika vidrigt blodtörstiga kunde de vara i nästa sekund. Och han tänkte på hungriga fågelungar i boet och han tänkte också på den där ekorren som han sett sitta i ett trastbo och som alldeles blodig om munnen smorde kråset på fågelungar. Han stod inte ut med ekorrar efter det och i sin garderob hade han ett luftgevär och ve den ekorre som vågade sig nära hans hus. Han tänkte också på en kall Porter och på sex. Han tänkte ofta på sex, oftare än på Gud. Och han klämde i med refrängen en sista gång. Och försökte koncentrera sig på det som han egentligen inte trodde på. Det gick inte så bra.

Flickan med de tårfyllda ögonen sjöng lågmält men innerligt och hon var fylld av sin Gud till brädden och hon kunde texten utantill och hon kom närmare och närmare för varje vers och hon var på sitt eget korståg. Hon tänkte på den tiden då hon var livrädd för att vara med sig själv. Då rädslan styrde och regerade och hon var som en strykrädd hund i strypkoppel. I sin tro fann hon till slut vad hon letat efter och hon mindes då hennes änglavingar varit svarta och hon flög nära marken över öde landskap och sökte bekräftelse i allt. Det var allt som betydde något då, självbekräftelse. Det hade gett henne sår som aldrig skulle läka.

Idag så svävade hon lätt på vita vingar och hennes man var en kung av livet som hon saknat och de delade sin övertygelse. Och inget skulle kunna få henne att lämna vare sig honom eller sin Gud. Och hon sjöng på sista versen och höll sin man hårt i handen och hon behövde inte vänta på något mirakel eller längta efter en stad ovan molnen. Hon hade sitt Gudsrike här på jorden och hon höll sin andra hand på sin mage och kände hur livet växte i henne.

Kvinnan i första raden frös fortfarande och hon längtade efter att allt det här skulle ta slut så hon kunde få komma ut i solen igen. Hon sjöng inte. Nynnade bara med i melodin. Hennes händer var kalla som is och hon hade svårt att släppa in några känslor idag. Hennes portar var stängda och prästens ord hade inte berört henne som de brukade och det kändes som att hennes Gud inte var härinne utan därute, i vinden, i vårens dofter, i den brusande trafiken på landsvägen, i hamnen och i båtarna som lade ut och satte kurs mot andra horisonter. På sista tiden så hade det varit så, att hon var mer religiös när hon var hemma än här i kyrkan och om det var portvinet eller något annat var hon osäker på. Men när hon satt på sin balkong och såg de mörka molnen torna upp sig över havet och hur regnet låg som en ridå i horisonten och hon kände den bedövande doften från hägg och hur fåglarna sjöng så var det där som Gud fanns, inte i kyrkan. Men hon fortsatte att gå hit. För det var ju så det skulle vara om man var religiös ansåg hon.

Sorgen efter hennes man hade lagt sig en aning, i alla fall den djupa sorg som hon känt efter dödsfallet och som hade upplevts som en avgrund av förtvivlan och hopplöshet. Den hade ersatts av något som hon tyckte liknade en komfortabel bedövning. Hon saknade honom naturligtvis fortfarande, men det gick att tänka på honom utan att gråten kom. Och det tyckte hon var skönt. När psalmen var slut så satte hon sig ned och bestämde sig för att inte gå hit mer. Hon visste att hon i vilket fall som helst snart skulle få återse sin man igen. Dörren hade öppnats på glänt, och hon väntade bara på att den skulle öppnas helt så att hon kunde få komma in. När hon kom hem så skulle hon sätta sig på balkongen och ha sin egen gudstjänst tänkte hon. Det var en tillfredsställande tanke.

Den äldre mannen som satt längst bak hade somnat. Han sov sin sista sömn och hade klivit på tåget som skulle ta honom till slutstationen äntligen och bara han visste var den låg. Ansiktet avspeglade ett lugn i anletsdragen och det som tidigare sett ut som ett världskrig hade nu fredsförhandlat och hamnat i en villkorslös kapitulation. Huvudet var tillbakalutat mot ryggstödet av trä. Munnen var halvöppen och hans ögonlock stängda. Hans kropp hade en lätt slagsida som om ballasten hade förskjutits.

När gudstjänsten var slut så gick församlingen förbi honom och vissa rynkade på näsan medan andra log överseende och förstående men ingen försökte väcka honom utan de lät honom sitta kvar där i Guds hus för vad kunde vara bättre än att somna in där tänktes det. När den sista kyrkobesökaren gick ut och prästen stängde dörren så gick han tillbaka och satte sig ned bredvid den sovande mannen. Han tog hans hand och förstod när han kände hur kall den var att mannen lämnat jordelivet. Den grånade predikanten kände sig underligt nog privilegierad. Att en av hans, ja han drog sig inte för att kalla dem lärjungar, hade gått hädan i just hans kyrka. Att Gud hade kallat hem honom under hans gudstjänst fick prästens hjärta att banka hårt av både glädje och i viss mån sorg. Han satt stilla en lång stund bredvid mannen. Fattade sedan hans händer i sina och bad Herrens bön. Tog när han var klar fram sin mobiltelefon och ringde 112.

Och solen gick ner den här dagen och fick korset på kyrkan att flamma som vore det av guld. De polska hamnarbetarna hade gått hem till sina trailers och satt och söp och spelade kort. Koltrastar satt överallt i staden och trillade toner som likt stenkulor studsade ner från taken och vidare mellan husen och det blev långsamt svalare och en tankbåt långt ute på redden såg ut som en hägring i det avtagande ljuset. Björkarna utanför kyrkan stod i givakt men bugade sig då och då samstämmigt i kvällsbrisen. Och det blev natt och det blev stilla och det blev aldrig riktigt mörkt. Ljuset vägrade att släppa taget helt och hållet, klamrade sig fast med fingrarna i nattens stupande klippkant. Och en ny dag var bara några timmar bort.

En stad i världen…

Där fanns han som målade tavlor och grävde i myllan efter motiv och han var en ledfyr och han var ett grund och han fanns där och det hade han alltid gjort. Det sades att han var ett missförstått geni och det var sant för många men inte för andra som inte begrep ett endaste dugg. Och dit hörde jag, ett tag. Sedan så när jag hörde vad han sa så slutade jag med det, att inte förstå. Och jag såg honom med andra ögon, såg hans bilder, såg vem han var, fast det visste han nog inte själv ens. Jag minns hans leende.

Och det fanns en man som sades vara sjuk och som såg på barn som man inte ska. Men bakom de där tomma ögonen så sågs det inte så mycket överhuvudtaget och han gick den långa vägen och ljuset var släckt och aldrig ens tänt. Och så var det där med takten, som var svår att hålla. Han gick så att säga i otakt, fram och tillbaka på gågatan och han var som en plog. Plöjde sin väg fram genom folkmassan på lördagseftermiddagarna och hans mun var som halvöppen och det sades att det hänt att han visade saker som helst inte skulle visas offentligt.

Ibland så kom prinsessan och hon svävade fram som prinsessor gör. Hon var Törnrosa och Snövit och Rapunzel och hon talade aldrig med någon och hon kastade med håret och fångade världen däri och det fanns inte en enda bland oss pojkar som inte älskade henne. Och jag minns att jag skrev ett brev till prinsessan på ärten som jag aldrig skickade och tänker ibland på vad som skulle hänt om jag gjort det. Jag vet inte vad som hände med henne sedan. Vart hon tog vägen. Det var som om hon bara försvann. Och jag tänker på henne då och då. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Tingeling kanske, jag minns inte.

Och slottet på kullen där vi alla checkade in både fredag och lördag och där fanns hon som frågade om jag ville borra och jag fattade inte vad hon menade så hon ryckte på axlarna, log och gick därifrån. Hon hette Gunilla det minns jag och hon var så söt och var bara sjutton år och hon hade slitna blåjeans från Gul och Blå som hon åkt till Stockholm och stått i kö i tre timmar för att få köpa berättade hon för alla som ville höra. När jag väl förstod vad hon hade menat så hade hon gått därifrån med den där tennisspelaren och jag söp mig full och kräktes på gräsmattan utanför och gick slokörad hem och det hade aldrig varit längre hem till mamma och pappa än den kvällen.

Och en natt så mötte vi en älg på cykelbanan invid ån och den stannade och stirrade på oss och det var precis efter som du min vän slagit sönder nävarna mot fönstren i den där arbetarbaracken och jag minns inte längre varför du gjorde det. Men polisen kom och du fick sitta i baksätet hos de arga gendarmerna och älgen blängde på oss en lång stund och lunkade sedan vidare. Och vi gick ner till vattnet och satte oss på en bänk och vi rökte gräs och solen gick upp över staden i världen och tiden stod stilla och vattnet i ån flöt stilla som Amazonas.

I den här staden som vi bodde i och där vi skapades till vad vi blev senare var för de flesta som en oas i en  öken av missförstånd och regler som ingen förstod. Vi var där vi var och vi ville bort och vi kom ingen vart och vi bodde i både höghus och villa och vi älskade samma människor och en del blev kvar medan andra till slut kom iväg till den stora staden och jag minns te-orgierna och oskulden och musiken som var jazzrock och vi kunde alla namnen och det var vackert och inte som det är idag.

Den där festen sedan som jag aldrig glömmer. Då allt hände och jag klev in i en annan värld än den jag varit i innan och det var som jag var med i en film den här kvällen då alla bitar föll på plats. Och natten ville aldrig ta slut och jag har inte den blekaste aning om var festen hölls men att det var i den här staden, i den här världen, det vet jag med bestämdhet. Och nere vid vattnet vid den här ån igen där svor jag att aldrig, vad som än hände, bli den jag varit innan och hon såg på mig och undrade vad jag menade och jag förstod inte frågan. Sedan kom den sista bussen som jag missade så istället så gick vi hon och jag hand i hand hem till henne och hon kysste mig utanför sin dörr av mahogny och jag fick inte komma in för hennes onde far skulle slå ihjäl mig sade hon. Om han kom på oss. Och nästa dag så tog hon flyget till det stora landet i väster och jag såg henne aldrig igen. Himlen var mörkblå av sorg när jag gick hem och natten blev till dag i den här staden i världen.

Det är många år sedan jag var där sist och jag har ingen längtan tillbaka. Men jag tänker ofta på tiden i den staden och jag tror att jag var lycklig, då och då. Och det var så mycket som hände där och jag sydde min kostym där och jag bär den än, vare sig jag vill eller inte. Och jag önskar att jag kunde sova om nätterna, bara en natt, kanske två, en hel natt. Det skulle betyda en del, att få slippa den här tröttheten. Och jag tänker på henne. Hon som dog där i den här staden. Dog ung och ofördärvad och han repade sig aldrig, han som älskade henne.

Men vinden fyller mina segel nu och jag låter stjärnorna visa mig min väg. Och du, jag vill bara säga en sak till. Du är det bästa som jag vet och så länge som du finns så orkar jag andas, gå framåt, och allt som jag sagt och gjort har tagit mig hit där jag är idag. Och allt finns här och jag går runt runt i cirklar som ändå trots allt blir vidare för varje varv. Och jag blir långsamt äldre och i den där staden i världen börjar allt om igen.

Stackars jävlar.

En fjärdedel kvar…

Han satt där på sin plats, där han alltid ville sitta och röken låg tät över gräsmattan från grillen och gräset var torrt under hans bara fötter. Gratis mat tänkte han. Gratis mat och gratis dricka och gratis umgänge med människor han hellre ville slippa muttrade han för sig själv. Han drog ner sin keps över ögonen och försjönk i sura tankar och tänkte att han hellre ville vara på väg någonstans. Var som helst där han kunde få vara sig själv. Helst på ett tåg, dunk, dunk, dunk ifrån skenorna och blicken ut genom fönstret och kor och grisar och underbara vyer ifrån ett land som han älskade och som han hatade och som han ville lämna ibland, men aldrig kom iväg. Ungar som skrek nu. Råa garv från män i bar överkropp med öl i händerna och fnitter från kvinnor med vitt vin i sina höga glas av plast. Han själv på sin plats bakom solglasögon och under keps och mörka moln fast himlen var blå och han visste att det bara var en tidsfråga innan han blev ifrågasatt. Han blev alltid det, ifrågasatt, och han skulle le och låtsas som vanligt och klappa barnen på huvudet och skoja lite som farbröder gjorde och längta bort och inse att där han satt, så hade han en fjärdedel kvar av sin tid på jorden.

Det är dags att ta på sig sin rustning tänkte han. Rustningen av tillgjordhet och påklistrad välvilja och det där jävla leendet som var så svårt att få bort när det väl satt där. Som en plåsterlapp som suttit för länge och som nästan blivit en del av kroppen, ett leende som en kontrast till den blues som han kände inom sig och han ville skrika. Men han flinade istället och tänkte på den där fjärdedelen som han hade kvar och på vad han gjort fram till idag. Han fick en korv och en öl och han spelade spelet och han slog ner kungen och han föll och med honom hela kungariket och ungarna skrek och gräset växte hon kysste honom och han henne och det såg ut som om det var ett spel för galleriet. Han satte sig ner och konverserade och gestikulerade och han åt en korv till och drack ytterligare en öl och det osade från grillen av fläskkarré och ännu mer korv och måsarna skrek. Och det var sommar och han hade en fjärdedel av sitt liv kvar.

När natten kom så stod han på balkongen i huset där han skulle bo och han längtade hem och luftmadrassen som han skulle sova på knarrade och det var varmt och myggen surrade och det satt en näktergal i buskaget bara hundra meter bort och den sjöng, och han sjöng, och hela världen sjöng på den sista versen. Natthimlen var blå, som en blues för världen och genom fönstret till sovrummet som låg intill balkongen flåsades det av älskog och han längtade efter någon, vem som helst, som han kunde älska och ta hand om. Och han stod där och lyssnade och stirrade och det var morgon och solen var på väg upp och han gick ner för trapporna och ut på gräsmattan och han gick så långt bort från huset han kunde komma och tände en cigarett och han hörde grodor nere i bäcken som rann nedanför honom. Det där låter konstigt tänkte han. Det låter som grus i maskineriet. Och det låter som knarrande steg i snön om vintern. Och som vatten som rinner ner i en brunn. Det låter som en sorglig serenad över förlorad kärlek och det låter som jag känner mig tänkte han och fimpade där ingen skulle hitta fimpen.

Och barnen skrek igen och han vaknade och han hade sovit bara en timme, kanske två och det luktade kaffe i huset och han var hungrig så han gick ner och han log igen, och alla andra log och klockan i vardagsrummet slog elva och badväskan var packad. Han berättade om grodorna och om näktergalen och om den blå natthimlen och han såg på henne som blivit älskad under natten och hon rodnade och såg ner i golvet och han tänkte på att hon var vacker.

När de andra åkte till badet så stannade han kvar och det gjorde känslan av tafatta handslag och svettiga handflator också. Och lukten av nylagd asfalt som kom nerifrån vägbygget en bit från bostadsområdet kom som en tung vind och han hörde hur maskinerna lät och han hörde hur arbetarna svettades och han såg svarta händer och ansikten och smutsiga overaller och det kändes som socialdemokrati och välfärd och det kändes som saknad av Olof Palme. Och det kändes att han bara hade en fjärdedel kvar att leva.

På tåget hem till ensamheten och han satt i serveringsvagnen och han drack ett surt rödvin och han åt på en macka som varit inplastad och han såg ut genom fönstret där landskapet for förbi som en film ifrån Frankrike. Och hans hjärta slog långsamt och eftertänksamt och det luktade svett och mat i vagnen, och öl och vin, och det luktade av sorg och ensamhet, och det luktade banan. Och kvinnan bakom disken i serveringsvagnen i sin blå SJ kostym såg ut om en bedagad Greta Garbo och hon log emot honom när han beställde ett glas vin till och han log tillbaka. Det kändes som värme och fint någonstans och hon hängde sin blick på honom som en fuktig handduk och han hängde sin på henne och hon snuddade vid hans hand när hon serverade vinet. Det gick som en vind genom vagnen. Och han höll i sitt glas med darrande hand. Och han tänkte på ljudet från rälsen och på den fladdrande gardinen i fönstret. Och han tänkte på att han bara hade en fjärdedel kvar av sitt liv.

När han klev av på centralen och bar på sin väska på väg mot tunnelbanan så hade regnet kommit till stan. Det luktade friskt och det luktade av tåg och avgaser och det luktade av storstad och han tänkte på vad han var på väg till, och på om han ville dit. I tunneln på väg mot spärrarna fanns en man på knä med knäppta händer och huvudet böjt mot marken som i bön och det låg en mössa framför honom. Han hade skydd för knäna och det verkade som om han skulle stå där för evigt, på knä. Och det föreföll som om han bad om nåd, och pengar. Och det vilade ett vemod där, i bönen, och han gick snabbt förbi den knäböjande och han ville sjunga, en psalm, det hade passat perfekt.

Och han hade en fjärdedel av sitt liv kvar att leva.