Det var så han viskade, han som stod där i dörren. ”Du måste sälja din själ för att få komma in här.” Han hade en bister uppsyn och såg inte alls förtroendeingivande ut. Tatuerade armar hade han också, i något underligt mönster som mest liknade telefonkladd. Sådant som du klottrade ner utan att tänka på vad du ritade medan du talade i telefon. För övrigt var han klädd i slitna jeans och en vit åtsittande T-shirt som var lite solkig i halslinningen. Han bar svarta boots och på huvudet hade han en bakåtvänd keps. ”Sälja vad?” Frågade den unge mannen. ”Din själ, hör du illa eller? Stoppa inte upp kön, bestäm dig eller kliv åt sidan”, fortsatte den nu något vresige mannen och såg demonstrativt över hans axel. Den unge mannen vred på sitt huvud och såg åt samma håll och han blev förvånad. Var hade alla dessa människor kommit ifrån på bara några minuter? En flera hundra meter lång kö ringlade sig som en orm bakom honom och det gick inte att se slutet. Han hörde hur det knorrades bland de som stod närmast efter honom. Gnälligt och irriterat var det men han frågade igen, ”min själ?” Han skrattade till. ”Och hur skulle det gå till då?” Mannen i T-shirt tittade vredgat på honom, vände sig om och rotade bland några papper som låg på ett skrivbord intill honom, hittade vad han sökte och räckte fram ett formulär. ”Fyll i den här bara, sedan är det klart. Glöm inte att skriva under.”

Han tog emot papperet och klev åt sidan och läste igenom vad där stod. Det var inga konstigheter egentligen. För att få komma in så var du tvungen att sälja din själ och så något om att själen måste vara din, att den inte var uthyrd eller såld till någon annan instans och att du avsade dig alla rättigheter till det som tidigare varit din själ. Den skulle efter undertecknandet tillhöra den institution som du sålde den till och det fanns inga möjligheter att ångra försäljningen. Den unge mannen tittade upp och stod en stund och såg på raden av människor som villigt lämnade över undertecknade formulär, fick någon slags stämpel på insidan av handleden och gick sedan med ett saligt leende in genom en magnifik mahognyport med träsniderier och porten slog igen efter varje person som passerade in, och öppnade igen för nästa.

”Hur ska du ha det?” Frågade mannen vid dörren. ”Det finns inte hur mycket tid som helst att stå där och vela. Tänker du inte gå in så måste jag be dig att dra. Vi kan inte ha en massa löst folk som står här och dräller bredvid kön, det ser inte bra ut.” Han ruskade indignerat på huvudet och rynkade pannan. ”Men jag vet inte riktigt vad jag gör här”, sade den unge mannen med svag röst. ”Vad är det här för ställe egentligen, och varför är det så många som vill in?” Mannen i kepsen glodde på honom. ”Du måste skämta”, sade han och log. ”Vad det är för ställe? Det var det roligaste jag hört på länge”. Han vände sig till den som stod längst fram i kön och upprepade vad som sagts. Denne brast ut i ett gapskratt och utsagan, som tydligen var helt absurd, fortsatte längre och längre bak i kön tills alla gapskrattade åt honom som ställt den ofattbara frågan: Vad är det här för ställe? ”Skriv under nu eller gå härifrån”, sade den kepsförsedde mannen och såg bestämd ut. Den unge mannen drog handen genom det kortklippta håret och kände sig nästan gråtfärdig. ”Men kan du inte berätta vad som finns där innanför dörrarna, alla andra verkar ju veta vad de ger sig in på, varför gör inte jag det?” Han kände hur tårarna vällde upp i ögonen. ”Jag vet inte varför jag är är”, snyftade han.

”Det måste ha blivit något fel här”, sade dörrvakten. Och i samma sekund som han sade det så fortplantade sig uttalandet genom hela kön tills alla mumlade samfälligt: ”Det måste ha blivit något fel här.” Mumlandet ökade till högre nivåer och till slut tog alla till brösttoner och ett enat ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade över nejden.

Nejden var för övrigt en väldigt vacker nejd med böljande kullar av gräs och skogsdungar och en och annan bäck som porlade hemtrevligt. Det fanns gott om fåglar och andra djur och den mystiska porten stod fristående på en av de vackraste kullarna. Både porten och kullen var översållad med blomster och vid sidan av den utsirade dörren växte en stor ek. Kön med människor följde en dalgång mellan två mindre kullar och solen sken och det var precis så idylliskt som det låter. Hela bilden andades harmoni och lycka, männen och kvinnorna i den långa raden av människor hade lätta färgglada sommarkläder, och den enda som inte passade in var den sjaviga väktaren av porten. Nu stod han och lutade sig mot skrivbordet och såg irriterad ut. ”Det måste ju för helvete råda någon ordning här”, sade han ”Hur kan du inte veta varför du är är?” ”HUR KAN DU INTE VETA VARFÖR DU ÄR HÄR?” Upprepade kön unisont. Den unge mannen stod med gapande mun och visste inte vad han skulle tro om det som hände och han hade inga begrepp om hur han hamnat där han var. Alla stirrade på honom nu, i alla fall de som han kunde se, de som stod längst fram i kön. Han kände sig besvärad och ville helst krypa under en sten och gömma sig som en rädd liten mus. Men han stod kvar och visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Mannen med kepsen kom fram till honom och viskade i hans öra. ”Du vi tar det lite lugnt här va, man vet aldrig vad de där”, han nickade åt kön till, ”kan ta sig till om något inte stämmer. Det brukar gå väldigt smidigt det här och aldrig något krångel. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande förut.” Han suckade och såg villrådig ut. ”Du vet alltså inte varför du är här?” Den unge och nu väldigt osäkre mannen nickade. ”Men du vet att alla de där i den där jättelånga kön är döda va?” Fortsatte kepsen. ”Döda?” Den unge mannen kände sig som om om han fått ett slag i huvudet. Det snurrade runt som om han satt på en karusell och han var tvungen att hålla i sig hårt för att inte ramla av. ”Döda, alltså döda på riktigt, som i att sluta leva?” Sade han när karusellen stannat av en aning. Han trodde knappt sina öron. ”Finns det någon annan död?” Fnös kepsen.

I något slags chocktillstånd så började den förskräckte nu att fundera på dödsbegreppet”Ja det finns ju hjärndöd till exempel”, spekulerade den unge mannen. Den tatuerade såg på honom under lugg och undrade om den unge man han hade framför sig drev med honom. ”Och halvdöd finns det ju också faktiskt. Och skendöd.” Nu såg den kepsförsedde riktigt förbannad ut. ”Ja, ja, men i det här fallet så är begreppet stendöd alltså, inget annat ok? Så frågan är, är du död eller inte?” Den unge gentlemannen, han var klädd som en gentleman förresten i tweedkavaj och matchande byxor och blanka skor, såg honom i ögonen och sade. ”Inte vad jag vet. Det måste ha blivit något fel här.” ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade kön i kör

Den unge mannen i tweed tittade först på människorna som stod på rad, och sedan på mannen i keps och så knackade han sig i tinningen och böjde sig sedan fram mot honom och viskade i hans öra för att undvika ytterligare ekon. ”De verkar inte riktigt kloka de där alltså.” Kepsen glodde oförstående på honom och sade. ”Men hallå! De är döda, vad hade du väntat dig?”, Sade han och flinade.

Den unge mannen fick sedan tillåtelse att stå bredvid och titta på när en efter en av leende män och kvinnor gladeligen lämnade över sina själar till en sjavig man i slitna jeans och keps som i sin tur släppte in dem genom den stora porten. Det var omöjligt att se vad som fanns innanför och kepsen sade att han inte hade en aning. ”Men är det himmelriket eller helvetet?” Frågade tweedkavajen nyfiket. ”Jag vet inte sa jag ju, men jag antar att det är kvaliteten på din själ som avgör vart du tar vägen.” Han såg lurig ut. ”Om det nu bara är de två alternativen förstås, det kan ju finnas fler”, sade han och blinkade med ena ögat.

Den tweedklädde satte sig till slut ner och lutade sin rygg emot den stora eken och slöt sina ögon. Hela den här situationen var ju alldeles uppåt väggarna tänkte han. Vad gjorde han här? Var detta verkligen på riktigt eller var det en dröm som han snart skulle vakna ur? Eller var det så att han verkligen var död, utan att veta om det? Sannolikheten för det var ju liten tyckte han och ville fråga någon i kön om saken. Men kepsen sade blankt nej, de fick inte störas.

”Men om jag inte är död då, vad händer då om jag säljer min själ och går in där?” Sade han oroligt. ”Och hur kan jag vara här då egentligen?” Kepsmannen stirrade på honom. ”Du måste helt enkelt vara död, det finns ingen annan förklaring.” Han ryckte på axlarna. ”Det enda sättet tycks ju vara det att du får din stämpel och att du försöker gå in, så skriv under nu och sluta konstra.” ”JA SLUTA KONSTRA!” Upprepade kön.

Den unge mannen i tweed reste sig upp, bestämde sig, bad om en pennna, skrev under, sträckte fram sin arm för att bli märkt och var nu beredd att gå in genom porten. ”Nä, nä”, sade dörrvakten oväntat. ”Du får allt ställa dig sist i kön.” ”DU FÅR STÄLLA DIG SIST!” Ropade alla i den långa raden av människor. Så han argumenterade inte utan suckade uppgivet, vek ihop kopian på sitt papper och stoppade det i innerfickan på sin kavaj och började gå.

När han kommit ur hörhåll från den bestämde kepsmannen så tänkte han att han trots förmaningarna skulle fråga någon som stod i kön om hur det förhöll sig med vetskapen om huruvida personen var död eller inte. Han valde ut en kvinna som han bedömde vara i hans egen ålder. Hon såg trevlig och snäll ut och han stannade intill henne och försökte få hennes uppmärksamhet men hon stirrade bara rakt fram utan att ta någon notis om honom. Så han knackade henne på axeln och frågade abrupt och utan omsvep; ”Hej är du död?”

Hon glodde på honom med kalla ögon men sade ingenting. Han frågade igen och då började hon gråta. Hennes tårar trillade sorgligt nerför hennes kinder och hon såg fruktansvärt olycklig ut. Mannen i tweed med matchande byxor och blanka skor bad om ursäkt och hastade vidare. Han kände sig som ett svin. Allt blev mer och mer obegripligt och han kände hur han började tappa koncepterna. Kanske var han död trots allt. Han kände sig ledsen.

Till slut efter promenad som tycktes oändlig stod han sist i kön. Han försökte återigen konversera den som stod framför honom men han undvek frågan som orsakat gråten tidigare. Han fick inget gensvar trots detta och han gav upp. Inrättade sig i ledet och höll tyst. Det fylldes på med människor bakom honom utan att han förstod hur det gick till. De kom inte från någonstans, inte gående som han, de bara fanns där, uppstod ur ett intet och stod stilla, såg rakt fram och såg varken ledsna eller glada ut. Det kändes efter en stund riktigt behagligt att stå där han stod. Som om han sögs in i en gemenskap, en tillfredsställande mentalitet i en kö för de som slutat leva, på väg till slutstationen, checkat ut från tillvaron, och han började motvilligt vänja sig vid tanken på att det kunde vara så att han inte levde längre.

Kön förflyttade sig förvånansvärt snabbt framåt och solen sken hela tiden och fåglarna sjöng och det var som vilken sommardag som helst, med den skillnaden att solen aldrig förflyttade sig. Den stod på samma plats hela tiden och molnen, ja de var som målade på himlen, rörde sig inte, och det var som om hela den vackra sommarnejden var en kuliss med levande aktörer. För fåglarna levde ju uppenbarligen, och hjortarna likaså, de skred majestätiskt omkring och betade av det frodiga gröna gräset som tydligen var äkta och gick att äta. Vattnet rann i bäckarna med ett ljudligt plaskande och även om han inte såg dem, så visste han att det fanns fiskar däri, det var så på något sätt bara. De män och kvinnor som stod i kön levde också, fast de var döda, så hela bilden var en enda stor motsägelse, där liv och död och konstruerad miljö existerade tillsammans.

Som livet är på riktigt egentligen tänkte han, förutom att solen flyttar sig och molnen seglar på himlen i den vanliga världen. Och den tankebanan blev ju mer rätt än vad han hade tänkt från början. För en del människor i den verkliga världen, för den här som han nu befann sig i ville han rubricera som overklig, var ju faktiskt mer döda än levande. Han log åt sina egna funderingar och kisade mot solen, plockade ett grässtrå och satte det i mungipan, och så var han Huckleberry Finn med halmhatt på huvudet och mådde riktigt bra och rätt var det var så var det hans tur framme vid porten.

”Jaha! Du är här nu igen?” Sade den kepsförsedde dörrvakten och flinade brett, han hade gula tänder. ”Och du har skrivit på nu då? Ja det hade du ja, så var det ju, och insett att du måste vara död?” Mannen i tweedkavaj nickade lite tveksamt, som om han inte visste riktigt, men kanske var övertygad. ”Ja inte vet jag, men det visar sig väl snart antar jag, när jag ska gå in. Jag lär ju inte komma in om jag inte är död eller hur?” Han räckte fram blanketten, kepsen tog emot den och sträckte sig efter stämpeln och bad om hans handled. fuktade stämpeln med bläck och tog tag i hans hand och vred den så att insidan på handleden kom uppåt. ”Men va fan! Den fäster ju inte, det går inte att stämpla dig”, sade han och tryckte hårdare. ”Aj!” Sade tweedmannen. Kepsen stirrade på honom och släppte sedan hans hand. ”Det måste vara något fel här”, sade han uppgivet. ”DET MÅSTE VARA NÅGOT FEL HÄR!” Upprepade kön unisont.

Det började bli lite oroligt bland människorna som väntade på sin tur. Det trampades och byttes fot och det suckades och var allmänt irriterat och kepsen blev alltmer stressad och visste inte vad han skulle ta sig till. ”Men kan jag inte försöka gå in ändå”, försökte mannen i tweed. Kepsmannen såg chockad ut. ”Utan stämpel! Du måste skämta, det skulle aldrig fungera.” ”Men du sa ju förut att du aldrig hade varit med om något sådant här tidigare, så hur kan du veta det? Det kanske går alldeles utmärkt”, sade Tweedkavajen.

”Det står i mina instruktioner att ingen under några som helst omständigheter får passera utan stämpel”, sade han och suckade djupt ”Jag kanske inte är död när allt kommer omkring då?” Sade mannen utan stämpel. Kepsen stirrade på honom. ”Men varför är du här då, minns du ingenting?” Frågade han oroligt. Den unge mannen i tweed, med matchande byxor och blanka skor skakade nekande på huvudet. ”Ingenting, helt blankt, jag stod bara här plötsligt.”

Det mumlades i kön och kepsen föste den unge mannen åt sidan och återupptog sitt arbete med att släppa in människor i något som han inte hade en aning om vad det var. Han sneglade på tweedmannen där han stod och såg villrådig ut och det såg ut som om han, dörrvakten, funderade på vad han skulle ta sig till. Efter en timmes arbete så bestämde han sig och ställde upp en bock i vägen framför ledet och förklarade att det skulle bli en liten paus i insläppet och att han alldeles strax skulle vara tillbaka. Han vände sig till tweedkavajen och sa; ”Jag tror så här”, han drog efter andan. ”Att jag tar och släpper in dig ändå. Vad ska du annars ta vägen, du kan ju inte stå här och hänga i evigheters evighet. Men skyll inte på mig om det går åt helvete”, flinade han. ”Eller åt det andra hållet”, sade tweedkavajen och flinade även han.

Nåväl, vår tweedklädde man lämnade över sitt papper till kepsen och ställde sig framför dörren och väntade. Långsamt öppnades den och han tog prövande ett steg framåt. Dörren fortsatte att öppnas och till slut så stod den på vid gavel. Det gick inte att se något av vad som fanns på insidan för det hängde vad du skulle kunna kalla ett energidraperi i dörröppningen. Ett vitt flimrande kraftfält som pulserade och det hördes ett hummande ljud. ”Ska jag verkligen gå in där”, frågade den unge mannen kepsen. ”Det förefaller rätt skrämmande faktiskt. Den kepsförsedde dörrvakten viftade avvärjande med händerna. ” Seså, gå in med dig nu.”

Innan han med de blanka skorna gick in så sträckte han fram handen mot dörrvakten. Han tog den och kramade till hårt, önskade lycka till och stod sedan och såg på när kraftfältet svalde ännu en människa, fast för första gången en utan stämpel och som faktiskt kanske inte ens var död. Porten stängdes bakom honom och inget annorlunda än det vanliga hände. ”Han var väl död då”, mumlade han för sig själv och tog bort bocken för att fortsätta släppa in folk. Och på den vägen fortsatte det, ingen förändring i det arbete som han utfört så länge han kunde minnas och han tyckte att det var skönt att incidenten var över. Det hade varit påfrestande och han tyckte inte om när saker och ting var just det. Nej, det skulle vara som det alltid varit, alla typer av förändringar var av ondo ansåg han men han kunde inte låta bli att bli lite nyfiken på hur det hade gått. Den tatuerade hade aldrig förut fäst någon vikt vid vad han släppte in de köande till. Men en tanke hade väckts och han försökte nu varje gång någon gick in att se vad som fanns innanför det skimrande vita. Det var dock omöjligt så han försökte släppa det så gott han kunde. Men fröet var sått och det växte oroväckande snabbt. ”Jag kanske skulle försöka mig på att gå in själv”, tänkte han. Men vem skulle sköta hans arbete då? Och hur skulle det gå för alla som väntade? Nej det fick nog vara, bättre kanske att leva i ovisshet? Övertygad var han dock inte.

På andra sidan gick solen ner. Det blev mörkt och lite svalare och fuktiga skyar drog över ett landskap höljt i dunkel. Tystnaden var den som var mest påtaglig. Ingen fågelsång, inga porlande bäckar, inga hjortar som med högburna huvuden, som stolta prinsar, svävade fram över landskapet som där han kom ifrån. Allt var öde men bedövande vackert i det blåa ljuset. Böljande kullar fanns det och långt borta knappt skönjbart ett vattendrag, en sjö, eller ett hav och det var som det satt ihop med landskapet. En suddig övergång, som en akvarell och han stod hänförd. Han kände sig lugn trots allt och förvånad över att ingen av de som passerat barriären syntes till. Porten var stängd, det var omöjligt att ta sig tillbaka, han hade försökt och det var som att när den öppnades så fick var och en sin egen väg tänkte han. Eller var det så att det var annorlunda för honom? Han visste inte och han var fortfarande osäker på om han hörde till de dödas skara eller inte.

Från den stängda porten ledde en väg. Han stod på den och det och det var som att han var tvungen att följa dess sträckning. Så han gick och hans blanka skor var fortfarande skinande och pressvecken på hans matchande byxor oklanderliga. Han hade kavajen uppknäppt för trots fukten så var det inte kallt. Vägen slingrade sig som ett utlagt snöre och den föreföll vara utan slut men det verkade som den ledde mot havet. Hans steg var lätta, det var som om ingen trötthet fanns här, han flöt fram och det var som det skulle vara tyckte han och om det här var platsen han skulle stanna på så hade han ingenting emot det. Det skulle antagligen bli lite ensamt trodde han. Men hade å andra sidan alltid varit ensam, även tillsammans med andra människor, och han började minnas nu, hur det hade varit innan han hamnade där han hamnat. Fragmentariska minnen av ett liv som han var osäker på på om han ens levat. Var det hans liv? Eller var det minnen som planterats i hans hjärna för att han skulle känna sig lugn. Som om han faktiskt hade haft ett förflutet. Han kunde inte få ordning på de tankar som surrade i hans huvud som bin i en bikupa så han slutade försöka. Tog istället av sig kavajen och slängde den över axeln med fingret kvar i hängaren. Han log och fortsatte sin evighetslånga, vad det verkade i alla faĺl, färd mot något, eller någon kanske? Det kändes inte så viktigt hur det förhöll sig med den saken. Förr eller senare, det var han övertygad om, skulle han få klart för sig hur allt hängde ihop. Och om det inte skulle bli på det viset så kunde han ändå leva här trodde han. Och i morgon när solen gick upp. Om den gjorde det, så skulle allt bli ännu vackrare än det var nu. Han såg fram emot det, och mörkret skrämde honom inte längre när det nu sänkte sig över det vackra landskapet.

Något sade honom att det inte alltid varit så.