Han vaknade och tänkte på Julia, flickan som han drömt om hela natten. En enastående upplevelse, att vakna med ett leende på läpparna mitt i natten tack vare det han drömt, somna om, och fortsätta drömmen där han slutat, tre gånger. Det hade varit som att vara med i en film, i en kärlekshistoria utöver det vanliga, en berättelse som handlade om den något till åren komna mannen som förälskade sig i en mycket yngre kvinna.

Julia skulle gifta sig med en kuban, oklart varför, när mannen i drömmen träffade henne och han hade fallit för henne som regnet faller, och när han som drömt tänkte på det nu så såg hon, kvinnan i drömmen, ut som någon han känt en gång i  tiden, mörka ögon, kort pageklippt hår och med skrattande ögon, en kropp så späd som ett blomsterskott men med en air av en orkidé. Men han kunde bara inte sätta fingret på vem hon var.

I drömmen så var hon omgiven av väninnor som inte såg med blida ögon på den kärlekskranke äldre herren. Men mannen såg i Julias ögon att intresse fanns. Det glittrade där, som i vattenytan på en sjö en sommardag så han föjde henne som en trogen hund och när hon log mot honom så var det som om någon tänt lampan i hans mörka rum och den grånade mannen kände sig ung och säker och fortsatte sin uppvaktning av den unga Julia.

Kubanen, den tilltänkte gemålen som smög som en skugga i periferin av drömmen, var orolig, det var uppenbart, och han hånade den målmedvetne mannen. Kallade honom för än det ena och än det andra, men hans förtvivlan steg när han såg hur Julia, den som han var menad att gifta sig med, ogillade hans påhopp och istället försvarade sin beundrare och även uppmuntrade honom med små smekningar över hans kind och förstulna ögonkast.

När han som drömde vaknade första gången så gick han upp och satte sig i vardagsrumssoffan och han kände sig lycklig och han upprepade viskande för sig själv, ”vilken underbar dröm”. Han åt en banan, gick på toaletten, och återvände sedan till sängen med en bön om att drömmen skulle fortsätta där den hade slutat. Och det gjorde den, som del två av en film på bio med paus, och Julia var om möjligt ännu vackrare i den andra delen av drömmen än hon varit i den första och de hade börjat hålla varandra i handen under sina promenader. Väninnorna gick bakom dem och de muttrade och diskuterade men Julia och den äldre mannen hade bara ögon för varandra och när kubanen dök upp, vår mystiske, mörkögde man, så var han upprörd och ville ta med sig Julia därifrån och ställde sig framför henne med armarna i sidorna och försökte hindra hennes väg. Men hon bara såg på honom, nej, snarare såg igenom honom, förbi och bort, och i hennes värld fanns det ingen som mot hennes vilja skulle ta henne någonstans. Hon gick sin egen väg, och hon vände istället blicken mot sin andra kavaljer, han med det grånade håret och de gröna ögonen och hon såg vänlighet, kärlek och omtanke och hon tog honom under armen och började gå därifrån.

Han som sov vaknade för andra gången och kände sig omtumlad. Något liknande hade han aldrig drömt förut och han kände sig arg och frustrerad över att han vaknat. Han ville fortsätta drömma, önskade att drömmen var hans riktiga liv och han låg kvar i sängen trots att han var kissnödig och ville tillbaka till Julia och när han somnade igen så uppfylldes hans önskan.

Mannen med det grå håret låg nu på rygg på en stenbänk på ett torg och det var varmt och solen stekte han ansikte. Bredvid honom satt Julia och han kunde inte ta sina ögon från hennes vackra ansikte. Han satte sig efter en stund upp intill henne och utan att han kunde stoppa sig själv så bekände han sin kärlek för den unga kvinnan. Hon log och lät honom tala till punkt, såg på honom och sade stilla, och hennes röst var mjuk som sammet, att han var tvungen att förstå att en sådan kärlek var omöjlig, att hon var lovad till en annan och hade känslor för sin trolovade och för sin mamma och sin pappa och oavsett vad hon kände för honom, han som satt där bredvid henne, så skulle hon aldrig kunna ändra på hur det var och hur det skulle bli. Hon var sådan bara och det fick han förstå. Hon var ingen som svek.

Den äldre mannen såg rakt framför sig och hans hjärta slog sorgliga slag men visst förstod han. Hur skulle han inte kunna göra det. Så han tog sig själv i kragen, försökte ta det som en man och han reste sig upp för att gå, men Julia drog ner honom igen och tog hans ansikte mellan sin händer och kysste honom hett och lidelsefullt. När hon till slut bröt kyssen så stirrade han på henne och frågade vem hon var nu? Hon skrattade till och lade huvudet på sned och sade att hon var den som aldrig skulle tillåta sig själv att älska honom.

Sedan vaknade han som drömde och hade gråten i halsen. Han satte sig upp i sängen och suckade djupt. Men han tänkte efter en stund att även om slutet på drömmen varit sorgligt så fanns där ett hopp. Han gick upp och kissade länge och eftertänksamt. Gick sedan och lade sig igen och han drömde inte mer den natten vilket han var tacksam över.

Vad är det för fel? Varför måste alla vara så eländigt reserverade och korrekta hela tiden. De gömmer sig i sina bubblor av attityd och har taggarna utåt och livrädda för att öppna sig, vad är det de är rädda för? Tänkte den äldre mannen. Och när han satt där på sitt smutsiga säte på en skakande tunnelbana och såg på sitt gamla fårade ansikte i spegelbilden i fönstret, såg sina djupt liggande ögon med kråksparkar i ögonvrårna, och hans näsa och hans öron som bara tycktes bli större för varje år som gick, så visste han att han var annorlunda och ansågs konstig. Visst jag dömer och jag kategoriserar och jag har åsikter om folk och vad de säger och gör och jag tycker illa om de flesta, men det är inte utan grund, tänkte han. De flesta är trots allt idioter till marionettdockor utan egen vilja som låter sig styras och hunsas och de är så lurade att de tror att vad de tänker är deras egna tankar. Det är fanimig tragiskt.

Han klev av tåget där han alltid gick av. Ingen fattar någonting tänkte han när han gick i sin nötta gamla skor och tog sig uppför och nerför trappor och han tänkte på den där jävla alkoholen som så många dränkte sig i och han svor över att han lät det hända honom. Den hade tagit hans mor och hans morfar och hans farfar och han visste att den skulle skörda fler offer och en, två, tre, fyr, håll takten nu och marschera rakt in i döden alla ni som tror att alkoholen behövs för att stå ut med livet.

Ja, ja, tänkte han. Du har varit där själv så ta inte för stora ord i munnen min vän och han tänkte på hur ledsen det gjorde honom när han såg det hända om och om igen, men samtidigt hur glad han blev när någon tog tag i sig själv och försökte ta sig ur flaskan och han ville hjälpa till men det var så svårt. Och inte blev det lättare när tevereklamen basunerade ut hur mysigt det är med sprit och vin och öl och det talades om att lära sig dricka med förstånd, dricka ansvarsfullt, varför då? Är livet verkligen så överjävligt att du måste berusa dig för att stå ut? Och han visste att det var så för många och att det varit så för honom och att flykten från livet, för var det inte det som allt drickande och drogande handlade om? Maskerades med att det var gott och att behöva koppla av och varför inte? Varför ska jag avstå? Hörde han. Bara för att du din stackare inte kan handskas med spriten så betyder ju inte det att alla andra har problem sades det. Och hur många gånger hade han inte hört detta? Och undermeningen var att han var svag och att de som kunde dricka, vad nu det betydde, var starka och så var det i landet Sverige. Att det är mer accepterat att dricka än att inte göra det.

Han suckade och stannade framför ett skyltfönster och såg på den som stod framför honom och han hatade och älskade sitt liv och han klädde sig i löst sittande kläder för att han inte stod ut med något som satt åt och klämde och han klarade inte av att det var trångt om utrymme både i hans omgivning och i hans huvud och han kunde bli vansinnig av för höga ljud och ibland när han till slut stängde av teven på kvällarna och bara satt i soffan och stirrade rakt framför sig och upplevde tystnaden så önskade han sig bort. Till en stuga på landet med vedspis och brunn på gården och utedass. Till en eka som låg vid en liten brygga vid en liten sjö omgiven av mörk barrskog och han kunde känna doften av det livet, och den var angenäm.

Men nu var han på väg till jobbet igen och som vanligt tog det emot men det var också så att när han väl kom dit så var det ok och han var bra på det han gjorde och trots att han hade gjort samma sak varje dag i så många år så fann han en viss glädje i att utföra sitt arbete. Visst, det fanns dårar och inskränkta människor runt omkring honom, men de flesta gick att stå ut med om du bet ihop och lät dem hållas. Det fanns ingen anledning att uppröras över att folk var idioter egentligen, de skulle fortsätta att vara det vad du än gjorde och sa, det hade han lärt sig. Han begränsade därför sitt umgänge till sådana som han älskade och respekterade och de var, om sanningen skulle fram, inte många.

Han klev in genom porten till sin arbetsplats, kände den välbekanta lukten av enformighet som han alltid hade stickande i näsan, ibland mindre ibland mer, idag ytterligt påfallande, och han längtade redan hem.

Dagen som idag är en regnig dag, nynnade han och tog på sig arbetsattityden och gav sig ut i världen.

Godmorgon.