Så många år, så många dagar och nätter och timmar och sekunder som jag lämnat bakom mig. Alla människor, bekanta, vänner, nära och kära, ni som inte finns längre i min närhet och en del av er inte heller längre i begreppsvärlden, vart tog ni vägen? Tänker ni på mig ibland, som jag tänker på er? Hur såg ni på mig, vilken form och färg hade jag i er värld? Fyllde jag någon plats, hade jag en inverkan på hur ni blev och är idag? Och har det någon betydelse?
Framförallt mina söner, mina stora, vackra och underbara pojkar, hur ser ni på mig idag? Ni som har era egna liv och vi ses inte så ofta nu för tiden, men jag tänker ofta på hur ni upplevde er barndom, hur den blev med tanke på allt som hände och som jag hade en stor del i. Anklagar ni mig? Kände ni er svikna? Bär ni på en sorg som är svår att kanalisera och har ni en tro på kärleken trots allt? Jag hoppas det, och efter vad det verkar så älskar ni, och blir älskade och det gör mig lycklig.
Jag vet att det som var inte kan göras ogjort, men någonstans i allt det jobbiga och upprivande som en splittrad familj utgör så finns det en guldkant inbillar jag mig. Ni blev viktigare för mig. Trots att det kan tyckas själviskt och egocentriskt och att jag bara såg till mig själv och mina behov i det jag gjorde, så var det inte så. En del – en stor del – handlade förstås om hur jag ville må, men när jag stod där i stormen och rattade mitt fartyg – nu är jag där igen, med mina båtmetaforer – så stod jag surrad vid rodret och jag, vi, höll oss flytande och vi är i hamn idag hoppas jag och ert väl och ve kom ändå i första rummet, tro inget annat. Jag tänker inte ge mig ut på ett villande hav igen. Dock när jag lättade ankar – och jag var så säker, jag vågade och jag hade kursen klar för mig – så fanns det ingen tveksamhet för jag hade en vision om ett bättre liv och jag lever och andas den bilden varje dag.

Är ni lyckliga pojkar? Jag frågar mig det varje dag. Ser ni på livet som en enda stor möjlighet, eller är allt en transportsträcka som ni måste göra det bästa av för att stå ut? Jag hoppas att ni som jag – efter många år av vilsenhet – kommer att inse att livet inte är det som kommer nästa dag, nästa månad, eller ens nästa år. Tillvaron är nu – och jag vet att det är en klyscha – men om ni lär er att uppskatta vardagen, som hur ni än ser på det är åttio procent av ert liv, så blir topparna högre och när ni står där på bergets topp och ser ut över världen så ser ni längre. Vardagen, det gängse livet, är den grund som ett gott liv vilar på. Och om ni är trygga i er vardagslunk, och finner ljuset i det ordinära, så kommer allt att illumineras och framstå som – ja, jag tvekar inte att säga det – underbart.
För livet är ett under, och det behövs inga artificiella hjälpmedel för att förstå det. Det krävs bara en insikt, en djupare förståelse av anledningen till att ni finns till och om ni lyckas med konststycket att älska er själva – vilket jag anser är nyckeln till livslåset – så kommer världen och människorna som bor där att dyrka marken som ni går på.
Ni har min kärlek, för evigt, och jag kommer att finnas här för er länge än hoppas jag.

Och det är allt jag har att säga om det, för tillfället.

Idag, kära vänner, är hoppet åter. Efter en tillfällig mental svacka beroende på den politiska situation som ännu inte råder i Sverige, men som står för dörren. Så är jag tillbaka i det goda livet igen. Jag har en egen sol, en egen måne – större än Gärdestads – och en glittrande stjärna i mitt liv. Hon har oförtrutet gått vid min sida trots att min väg varit krokig, och hon har helat och stöttat mig när jag varit galen och tokig. Jag är så lyckligt lottad, jag inser det ju äldre jag blir och jag känner en gränslös tacksamhet för att jag har fått uppleva det jag lyckats genomleva och få komma ända hit med mitt förstånd och hälsa i behåll. Och jag känner mig stolt.
Men utan dig, mitt hopp, mitt mod, min kraft, min fru, så vet jag inte hur det skulle gått.
Idag är en god dag att leva. Det är höst, luften är hög, klar och kall och solen har en lyster som aldrig förr och jag har en ny livskraft, en tro på framtiden trots allt och som en vän till mig skrev avseende mina – för henne välkända – radikala idéer när jag var en arg ung man: Om du inte är röd när du är ung har du inget hjärta. Om du inte är blå när du är gammal så har du ingen hjärna. Det ligger något i det Lisa, du är klok du.
”En arg ung man ja”, det var längesedan det. Just ikväll känner jag mig som en snäll trött hund och vill bara ligga i min korg och tugga på mitt oxöra. Efter ett träningspass med min personliga sol och livskamrat och en god middag med mina två små pojkar så är jag nöjd med det mesta. Det är fotboll på teve också. Champions league har börjat igen, stort. Se där, det är sådana små ting som förgyller min tillvaro nu för tiden. Jag behöver inte längre några luftslott, inga låtsasvärldar eller falsifikat. Jag längtar inte bort hela tiden, jag är fruktansvärt tillfreds med att bara vegetera i min soffa med lite läsk, lite choklad, och en varm kärleksfull hustru. Det var inga evigheter direkt sedan, som det inte var på det sättet.

Jag har fått en bra idé förresten, en riktigt bra idé, så nu handlar det bara om att sätta den i verket. Jag kan inte säga mer i nuläget. Är en hemlig agent med bister uppsyn, slokhatt och cigarett i mungipan. Jag väser när jag pratar. Jag smider mina planer och infiltrerar och är konfidentiell och smälter in i skuggorna och rör mig som en svart katt i en dunkel gränd och jag undviker nogsamt skramlande tunnor. Jag är på ett hemligt uppdrag, and this message will selfdestruct in five seconds.

Vi tar varandra i händerna och går rakt in i mörkret nu. Vi lindar in oss i fetvadden och säger farväl till självständighet och framåtskridande och förlitar oss på andras omdöme och ordningar. Vi behöver inte längre tänka själva, vi lämnar helt enkelt in våra hjärnor på ett äldreboende som absolut inte drivs av privata företag och kopplar upp oss emot ett centralt tänkande. Vem behöver valfrihet? Nej, det är bara förvirrande för folket och ställer bara till en massa problem. Dessutom så är det inte nyttigt att tjäna för mycket pengar, du förleds bara att spendera dem på onyttiga saker, inte godkända av staten.
Ja, ja, jag vet, jag överdriver men det känns hemskt deprimerande idag och jag har så svårt att inse varför svenska folket röstar bort en handlingskraftig regering – hyllad för sin driftighet och kunnande – till förmån för ett regeringsalternativ som inte ens existerar, är odefinierbart. Men det förfaller som det inte spelar någon roll för våra vänstersympatisörer, det viktigaste är väl ändå att ”Reinfeldt får packa sina lådor” som de vid ett flertal tillfällen förklarade för oss igår.
Europa, och övriga världen också, häpnar över hur det kunde hända. Hur en väljarkår kan få för sig att rösta bort en regering som så uppenbart hittat ett vinnande recept och som klarat Sverige bäst – jämfört med andra länder i Europa – igenom den ekonomiska kris som rått och som sett till vi som bor här har det bättre än någonsin.
Det gapas om utförsäkrade människor, om kvinnor och män i fas 3, om sjukskrivna som lider. Men jag är övertygad om att om den nu avgående regeringen fått fortsätta sitt arbete så skulle det ha visat sig att det var rätt väg att gå, när barnsjukdomarna läkt ut.
Men välkomna tillbaka till Bidragssverige, till A-kassa, till lååånga sjukskrivningar och människor som insett att de lever bättre på bidrag än på att arbeta.
Att få ut människor i arbetslivet! Det har varit målet, varför kan ni inte inse det era kverulanter och sluta lyssna på gråsossar och före detta fackpampar och tänk själva för en gångs skull.
Jag vet att det är svårt för ni har förletts att tro att ingen får ha det bättre än någon annan, lika för alla, ingen mannamån.
Tillbaka till det här med privatiseringen av äldreboendet. Varför är det så att socialdemokrater och vänsterpartister är så övertygade om att när privata intressen ska ta hand om våra gamla, så handlar det bara om att de vill tjäna pengar för egen räkning och fullständigt negligera de äldres väl och ve. Varför tror ingen av dessa bakåtsträvare från vänsterkanten på att kapitalet kan vara till nytta för alla, och att det inte behöver gå via statens filter för att kunna fungera?
Jag ser återigen framför mig socialdemokratiska valaffischer med bilder på feta män i kostym, grosshandlarmustasch och cigarrer från Havanna i mungipan som sitter på fattiga arbetare som skriker under kapitalets omänskliga tryck. Den tiden är över, Stefan med anhängare. Det är nya tider nu, och grattis till att du fått svagare människor att tro att allt nytt är farligt och att de behöver en regering som tänker åt dem istället för en som prioriterar och förespråkar eget företagande. Och tack för att du fått vår statsminister – en statsman som du aldrig kommer att bli – att dra sig tillbaka från politiken.
Sist men inte minst, tack svenska folk för att ni med er otacksamhet och okunskap låtit er förledas att tro att överfyllda blöjor på ett äldreboende är viktigare än sänkt arbetslöshet och en stabil ekonomi. Tack för att ni gjort oss till åtlöje för övriga världen, och tack för fyra års mörker, i bästa fall.

Till er som röstade på SD har jag inget att säga, jag känner bara stor sorg…

Jag saknar alla mina tjärnar och skogar.  Det där med att kunna ta sin cykel, ha sina gummistövlar på, cykla tio minuter för att sedan befinna dig i tystnaden och stillheten. Att kunna sätta sig ner med sin hund kanske, om du har någon, packa upp ur ryggsäcken kaffe och limpmackor med ost och se ut över en stilla skogstjärn där skräddare dansar över vattenytan i en desperat kamp för att undvika vakande fiskar. Dricka ditt kaffe i små sörplande klunkar, bjuda din fyrbente följeslagare på en bit smörgås så att denne blir glad och viftar än mer på sin yviga svans. Och sedan låta dig uppslukas av naturen liggandes på rygg ibland blåbärsriset och lyssna till rödhakar och gransångare och lövsångare som fyller skogen med trillande toner som studsar mellan blad och barr. Din hund kanske lägger sig bredvid dig och snusar i ditt öra, eller också springer han som ett skållat troll bland trädstammarna, lycklig över att få vara fri.

Jag önskar mig bort allt oftare. Undan från larmet och bruset – det är aldrig tyst här i min del av världen –  och hädan från bussar och bilar och pratet. Framförallt ur vägen från dessa människor som talar hela tiden, som aldrig håller käften utan som alltid tycker att de har något som de måste säga. Det är häpnadsväckande hur viktiga en del män och kvinnor tycker att de är, och hur betydelsefullt för omvärlden de anser att deras yttranden är. ”Jag talar högre”, tänker de. ”Det här jag har att förtälja nu är av yttersta vikt och det är mycket angeläget att alla här omkring kan höra vad jag har att anföra just nu. Var är megafonen!!!”
För att inte tala om sättet de ser sig omkring på när de har basunerat ut sitt livsavgörande budskap till mänskligheten. Ni vet hur de står, med hakan lite högt och med spelande ögon fram och åter. ”Hörde ni, hörde ni”, ser de ut att säga och det är då jag har lust att gå fram och dra en papperskasse över huvudet på dem och väsa i deras öra: ”Tyst du ogudaktiga människa!Tyst! Du är blott en försumbar del av detta alltet och högmod är den värsta dödssynden.”
Fastän det gör jag aldrig. Jag sväljer min vrede och försöker vara ödmjuk. Det är svårt, anspråkslöshet är ingen naturlig del av min personlighet men jag gör mitt bästa, jag lovar.

Det är då jag vill sitta på en stock i en gammal skog med min hund vid min sida. Det är vid sådana tillfällen som jag saknar mina skogar och tjärnar mest och det är då jag vill sitta i en båt på ett spegelblankt vatten och låta linan från mitt flugspö rita böljande linjer i luften, landa en fluga på avsedd plats och fånga mig en fisk till middag. Och jag måste hitta ett sätt att ta mig dit – till min stillsamma plats – mentalt. För det sker aldrig i verkligheten. Jag är tillfreds. Tro inget annat. Jag är så nöjd med att vara där jag är i livet och jag vill inte framstå som en gnällig gammal gubbe – även om det är vad jag är – som sitter på en parkbänk och hytter med näven åt ungdomen. Emellertid, om det finns något jag önskar mest av allt just nu i livet så är det stillhet. Ett lugn i min tillvaro. En tillvaro där det enda jag behöver beakta är mitt eget välmående. En tid där all planering, allt hänsynstagande, och alla ”måsten” blivit försumbara.
Jag saknar mina skogar och tjärnar. Så är det bara.

Matknivar och gafflar, vad mer kan man begära? Ingenting om du frågar en man som jag känner och som det vilar en förbannelse över vad det gäller all elektronik i hela universum.

”Fungerar inte stereon? Vänta lite bara, jag ska bara ta den här matkniven och så ska jag, få se nu, pula in den här emellan de här två kontakterna och bända uppåt lite grann och, sådär ja nu funkar den igen.”

”Har kylskåpet lagt av? Har någon en gaffel? Tack, om du lutar skåpet åt det här hållet, lite till, och lite till, sådär. Nu ska jag bara trycka in gaffeln här mellan de där två ledningarna och vrida dem ett varv motsols, eller var det medsols? Nej, jag tror att det var motsols. Okej nu håller jag gaffeln så här och du ställer upp skåpet försiktigt, och kolla, nu funkar det igen.

”Hallå! Det funkar inte att spola på muggen och jag har just gjort det, ja du fattar, det stora liksom.”
”Vänta jag kommer, jag ska bara hämta ett par gafflar och ett par matknivar. Sådär, och fy fan vad det luktar, men du får hjälpa till lite grann med att hålla i locket, jag måste ner och fixa lite med flottören här. Ger du mig gaffeln, bra, och nu en matkniv, en till gaffel, nej vänd på den, ge mig den med spetsarna först, bra. Bra jag är nästan klar, kritiskt lägen nu, räck mig matkniven sakta, sakta, sakta, perfekt. Sådär, nu funkar det igen, och se till att spola snabbt kamrat, vad har du ätit egentligen, orm?”

”Startar inte bilen? Men vad fan nu då, är det någon som har en gaffel eller matkniv? Nähä, inte det, en skruvmejsel då, helst en korsmejsel? Perfekt! Kan du hålla upp huven, ja man måste hålla den manuellt, det där djävla staget har gått av. Vänta lite bara jag ska bara ner till tändspolen här och linda av ett par varv upp på korsmejseln och sedan gäller det att hålla den vinkelrätt emot själva spolen och trycka in korset bland koppartråden, sådär ja, försök att starta nu. Ha! Jag visste det, funkar varje gång.”

”Solot hörs ju för fan inte! Hjälp mig nu för helvete, hämta den där matkniven och tryck in den bakom micken och bänd hårt uppåt. Bra nu hörs det igen, nej gå inte du får stå kvar där på knä tills jag har spelat klart. Vadå köpa ny gitarr? Det fungerar ju nu, vad menar du, ny gitarr? Du måste skämta.

You just weren´t made for these times man!
Men jag älskar dig ändå.