En fjärdedel kvar…

Han satt där på sin plats, där han alltid ville sitta och röken låg tät över gräsmattan från grillen och gräset var torrt under hans bara fötter. Gratis mat tänkte han. Gratis mat och gratis dricka och gratis umgänge med människor han hellre ville slippa muttrade han för sig själv. Han drog ner sin keps över ögonen och försjönk i sura tankar och tänkte att han hellre ville vara på väg någonstans. Var som helst där han kunde få vara sig själv. Helst på ett tåg, dunk, dunk, dunk ifrån skenorna och blicken ut genom fönstret och kor och grisar och underbara vyer ifrån ett land som han älskade och som han hatade och som han ville lämna ibland, men aldrig kom iväg. Ungar som skrek nu. Råa garv från män i bar överkropp med öl i händerna och fnitter från kvinnor med vitt vin i sina höga glas av plast. Han själv på sin plats bakom solglasögon och under keps och mörka moln fast himlen var blå och han visste att det bara var en tidsfråga innan han blev ifrågasatt. Han blev alltid det, ifrågasatt, och han skulle le och låtsas som vanligt och klappa barnen på huvudet och skoja lite som farbröder gjorde och längta bort och inse att där han satt, så hade han en fjärdedel kvar av sin tid på jorden.

Det är dags att ta på sig sin rustning tänkte han. Rustningen av tillgjordhet och påklistrad välvilja och det där jävla leendet som var så svårt att få bort när det väl satt där. Som en plåsterlapp som suttit för länge och som nästan blivit en del av kroppen, ett leende som en kontrast till den blues som han kände inom sig och han ville skrika. Men han flinade istället och tänkte på den där fjärdedelen som han hade kvar och på vad han gjort fram till idag. Han fick en korv och en öl och han spelade spelet och han slog ner kungen och han föll och med honom hela kungariket och ungarna skrek och gräset växte hon kysste honom och han henne och det såg ut som om det var ett spel för galleriet. Han satte sig ner och konverserade och gestikulerade och han åt en korv till och drack ytterligare en öl och det osade från grillen av fläskkarré och ännu mer korv och måsarna skrek. Och det var sommar och han hade en fjärdedel av sitt liv kvar.

När natten kom så stod han på balkongen i huset där han skulle bo och han längtade hem och luftmadrassen som han skulle sova på knarrade och det var varmt och myggen surrade och det satt en näktergal i buskaget bara hundra meter bort och den sjöng, och han sjöng, och hela världen sjöng på den sista versen. Natthimlen var blå, som en blues för världen och genom fönstret till sovrummet som låg intill balkongen flåsades det av älskog och han längtade efter någon, vem som helst, som han kunde älska och ta hand om. Och han stod där och lyssnade och stirrade och det var morgon och solen var på väg upp och han gick ner för trapporna och ut på gräsmattan och han gick så långt bort från huset han kunde komma och tände en cigarett och han hörde grodor nere i bäcken som rann nedanför honom. Det där låter konstigt tänkte han. Det låter som grus i maskineriet. Och det låter som knarrande steg i snön om vintern. Och som vatten som rinner ner i en brunn. Det låter som en sorglig serenad över förlorad kärlek och det låter som jag känner mig tänkte han och fimpade där ingen skulle hitta fimpen.

Och barnen skrek igen och han vaknade och han hade sovit bara en timme, kanske två och det luktade kaffe i huset och han var hungrig så han gick ner och han log igen, och alla andra log och klockan i vardagsrummet slog elva och badväskan var packad. Han berättade om grodorna och om näktergalen och om den blå natthimlen och han såg på henne som blivit älskad under natten och hon rodnade och såg ner i golvet och han tänkte på att hon var vacker.

När de andra åkte till badet så stannade han kvar och det gjorde känslan av tafatta handslag och svettiga handflator också. Och lukten av nylagd asfalt som kom nerifrån vägbygget en bit från bostadsområdet kom som en tung vind och han hörde hur maskinerna lät och han hörde hur arbetarna svettades och han såg svarta händer och ansikten och smutsiga overaller och det kändes som socialdemokrati och välfärd och det kändes som saknad av Olof Palme. Och det kändes att han bara hade en fjärdedel kvar att leva.

På tåget hem till ensamheten och han satt i serveringsvagnen och han drack ett surt rödvin och han åt på en macka som varit inplastad och han såg ut genom fönstret där landskapet for förbi som en film ifrån Frankrike. Och hans hjärta slog långsamt och eftertänksamt och det luktade svett och mat i vagnen, och öl och vin, och det luktade av sorg och ensamhet, och det luktade banan. Och kvinnan bakom disken i serveringsvagnen i sin blå SJ kostym såg ut om en bedagad Greta Garbo och hon log emot honom när han beställde ett glas vin till och han log tillbaka. Det kändes som värme och fint någonstans och hon hängde sin blick på honom som en fuktig handduk och han hängde sin på henne och hon snuddade vid hans hand när hon serverade vinet. Det gick som en vind genom vagnen. Och han höll i sitt glas med darrande hand. Och han tänkte på ljudet från rälsen och på den fladdrande gardinen i fönstret. Och han tänkte på att han bara hade en fjärdedel kvar av sitt liv.

När han klev av på centralen och bar på sin väska på väg mot tunnelbanan så hade regnet kommit till stan. Det luktade friskt och det luktade av tåg och avgaser och det luktade av storstad och han tänkte på vad han var på väg till, och på om han ville dit. I tunneln på väg mot spärrarna fanns en man på knä med knäppta händer och huvudet böjt mot marken som i bön och det låg en mössa framför honom. Han hade skydd för knäna och det verkade som om han skulle stå där för evigt, på knä. Och det föreföll som om han bad om nåd, och pengar. Och det vilade ett vemod där, i bönen, och han gick snabbt förbi den knäböjande och han ville sjunga, en psalm, det hade passat perfekt.

Och han hade en fjärdedel av sitt liv kvar att leva.

Kollisionskurs…

Den unge mannen gick på kletig asfalt gatan fram med rytmiska steg. Han var lång och gänglig och bar slitna gabardinbyxor och en för stor glencheckrutig kavaj som också den hade sett sina bästa dagar. På fötterna satt svarta boots av Chelseamodell och han hade solglasögon av märket Ray Ban på näsan. Han såg ut som en rockstjärna, tyckte han själv i alla fall, och han konkade också mycket riktigt på ett gitarrfodral. På huvudet satt en svart keps och över öronen dito svarta hörlurar. Hans huvud gungade i takt med musiken och han liksom dansade fram i solskenet och hade ett förunderligt leende på läpparna.

När han kom fram till parken dit han var på väg så satte han sig ner på en bänk och plockade fram sin gitarr och sjöng och spelade sina sånger för de som ville lyssna. Och snart hade han en liten publik och kepsen som han lagt framför sig var efter en halvtimme bottenfull med pengar, både sedlar och mynt, så han tackade för sig och lade ner pengarna i en liten tygpåse som han förvarade i gitarrfodralet och knallade hem till Berra och köpte en påse med gräs av god kvalitet. De rökte på tillsammans och lyssnade på musik halvliggande i varsin soffa. De sade inte särskilt mycket och det var inte heller nödvändigt tyckte någon av dem och när det stora ruset lagt sig och det lilla var kvar så åt de lunch tillsammans och sedan åkte Jerker hem till sig. Han bodde i en liten etta på Kungsholmen på tjugoåtta kvadratmeter men de sparsamma kvadratmetrarna kompenserades med takhöjden som var på över tre meter.

Han trivdes bra i sin lilla lya och alldeles intill huset låg en kyrka och han roade sig ofta med att gå omkring bland gravstenarna på kyrkogården och pårökt fantisera om de människor som låg begravda där. Så var fallet även idag.

Grosshandlare Karlsson med en helvetes massa barn låg där med en stilig sten i vit marmor med guldinlägg i texten och med Bayersk hatt och rock med pälskrage spatserade han utefter Kungsholmsstrand med cigarett i mungipan. Jerker såg honom framför sig. Han stod där vid hans gravsten och han tänkte på sitt eget liv och hur det tett sig fram till nu. Han satte sig ner på en av bänkarna som fanns där, rullade en ny joint och rökte den långsamt. Det fick honom att sluta tänka på sig själv. Till höger om Karlsson låg en sjuksyster som hette Christina, hon hade dött ung vid fyrtiofem och här såg han för sin inre syn en ful kvinna med knut i nacken och djupt liggande ögon som såg elaka ut och hon hade säkert satt skräck i både patienter och kollegor och en doft av eter svävade runt hennes enkla sten utan förgylld text. Ogift och inga barn hade hon fått vad han kunde förstå av inskriften. Tacka fan för det tänkte Jerker, så ful som hon var. Snart så skulle han väl ligga här själv tänkte han. Trots sina trettioåtta år så funderade han ofta på döden och det skulle vara okej tyckte han, att dö. Han såg inget skrämmande i det. Mer en nyfikenhet på om det verkligen fanns ett liv efter döden var hans känsla.

Han tog farväl av döingarna och tog bussen upp till St. Eriksplan. Gick in på systemet och köpte en kasse med öl och damen i kassan tittade misstänksamt på honom men sade inget. När han kom hem igen tog han hissen upp på taket där det fanns en grillplats och du kunde se nästan hela Kungsholmen härifrån. Han satte sig ner i en av rottingfåtöljerna och öppnade en ljummen Carlsberg. Han drack den i ett svep och lutade sig tillbaka och slöt sina ögon.

”Sitter du här och super nu igen Jerker”, sade en välbekant stämma. Jerker ryckte till och slog upp sina ögon. ”Och du hade tänkt att göra mig sällskap ser jag”, sade Jerker och nickade åt grannens påse med öl. Han reste sig upp och kramade om sin  vän från dörren mitt emot. Han hette John och var några och fyrtio och jobbade som gravvårdare åt Stockholms kommun med specialisering på gravarna som låg intill där han bodde. Hur det hade gått till fattade inte Jerker för även han hade ett förflutet som kommunalare men då som parkstädare och då handlade det om alla parker i Stockholms innerstad. Jerker for då omkring på en flakmoppe och drack öl och rökte gräs och levde livets glada dagar även på jobbet och hum hum i Humlegården i skuggan under ett träd, var vardagsmat för honom. John var som sagt specialiserad på kyrkogården vid Kungsholms kyrka och Jerker kallade honom för dödgrävarn och de hade varit vänner länge. Av en slump så hade de lägenheterna mitt emot varandra i samma hus. John satte sig ner i stolen bredvid Jerker och öppnade en öl. Drack några djupa klunkar och rapade högljutt. ”Välkommen Mr Fresh”, skrattade Jerker.

Och solen sken på de båda öldrickande individerna på taket och det blev varmt och T-shirtar åkte av och bleka torsos blottades och livet tedde sig relativt bra för de båda vännerna.

”Har du fått något jobb då Jerker?” Frågade John och öppnade en öl till. Jerker ruskade på huvudet och flinade. ”Nä jag lever på KAS och kan du fatta, jag får mer pengar på det sättet än om jag skulle jobba med de skitjobb som jag kan få och som de vill att jag ska ta.” John glodde på honom. ”Du har inte tänkt på att det är jag och alla andra knegare som betalar din öl och ditt gräs och din hyra? Det är ju inte jultomten som kommer med pengar till dig direkt utan det är skattepengar som du lever på. Den skatt som jag betalar varje jävla månad.” Han såg upprörd ut och Jerker log skuldmedvetet. ”Jag ska börja jobba igen men jag tänkte ta det lugnt i sommar så slappna av nu grävarn. Det är för varmt för att arbeta”, flinade han och torkade sig i pannan med sin T-shirt. ”Och du då, är du ledig eller?” Frågade Jerker sedan. John stirrade på honom utan att säga något först. Suckade sedan och sade. ”Ta det lugnt i sommar? Vad är det för jävla snack? Väx upp någon gång Jerker, väx upp.” Han reste sig upp och gick fram till kanten av taket och höll sig i räcket som fanns där. ”Det är i alla fall en jävligt vacker stad vi bor i grabben”, sade han och knölade ihop ölburken han höll i med en hand och kastade den pricksäkert i soptunnan som stod ett par meter bort. ”Skillat”, sade Jerker. ”Jag har semester, som svar på din fråga. Sånt som arbetare får”, muttrade John.

”Kommer du ihåg den där bruden Polly som vi triggade att balansera på taknocken här uppe när hon var både full och hög? Sade Jerker och bytte samtalsämne. John kröp ihop lidande och slog händerna för ansiktet. ”Åh gud prata inte om det. Jag har fortfarande ångest över det där ibland när jag ska försöka somna om kvällarna. Tänk om hon ramlat ner? Vad fan skulle vi ha gjort då?” Jerker skrattade ansträngt. ”Det var Larrys tjej eller hur? Och om jag minns det rätt så inte gjorde han något för att förhindra det hela, tvärtom.” ”Han kanske ville det, att hon skulle falla” sade John. ”Det var väl ingen sweet love mellan de två direkt och vid något tillfälle så rök de ihop så att jag trodde de skulle slå ihjäl varandra. Fy fan det var läbbigt att se. Larry alltså, hans ögon när han blev arg, svartare än alla svarta hål i världsrymden tillsammans.” Jerker flinade. ”Ja fy helvete alltså! Vad gör han nuförtiden, vet du det?” John ryckte på axlarna och satte ännu en öl i drickbart skick. ”Ingen aning faktiskt, jag har inte träffat honom på ett par år nu. Bor han ens kvar i stan kan man fråga sig?”

Och så där gick pratet, om sådant som hänt förr och om sådant som skulle komma att hända och om hur det var nu och Jerker rullade en joint som de delade och sedan gick John ner till sig och lämnade Jerker ensam kvar på himlens tak och klockan var åtta på kvällen och det var lördag.

Jerker satt kvar länge efter att John hade gått och han tänkte på sitt liv och vad han hade framför sig och på att han hade varit på kollisionskurs med tillvaron ända sedan han blev född kändes det som och ju äldre han blev desto mer påtagliga blev hans livslögner och han kunde inte handskas med dem längre på ett bra sätt. De gick inte att förtränga som han gjort tidigare. Han brottades med dem varje dag och han hamnade på rygg i varje match och låg där fjättrad till händer och fötter och kunde knappt andas. Jerker hatade sig själv för att han varit den han var tidigare och även om han fortfarande utkämpade ett chickenrace med sina demoner varje dag så hade han blivit bättre och var numera inte längre rädd för att ge sig ut i strid med dem. Varje dag i veckan blev han hemsökt av minnen som han inte ville ha och utan bedövning så skulle smärtan ha blivit olidlig. Så det här med drogerna som han intog så såg han inte det som ett problem utan mera som en hjälp för att stå ut med dag efter dag i samma hjulspår syndromet. Han kunde kontrollera sina begär, det var han övertygad om, och att lägga av kändes inte meningsfullt. Det hade kanske varit en annan femma om han hade haft en familj att ta hand om men som det var nu så var han ensam och att lämna alkohol och marijuana bakom sig skulle bli jobbigare än att fortsätta som han gjorde ansåg han. Den flickvän som han haft länge för några år sedan hatade han fortfarande för vad hon gjorde mot honom och sig själv och att hon lämnade honom istället för tvärtom var ännu idag en nagel i ögat på Jerker. Han hade verkligen försökt att radera den tiden ifrån sin organiska hårddisk men den hängde kvar som ett envist plåster men så här i efterhand så var det kanske bra att han blev ratad. Jerker kände sig själv alltför väl och visste att han skulle försökt att lappa ihop något som var trasigt under alldeles för lång tid envis som han var. Trots detta ovedersägliga faktum så sved det att ha blivit lämnad. Han hade heller inga planer på att skaffa sig någon ny flickvän. Han rös vid blotta tanken.

Han reste sig upp och gick ner för trapporna till sin lägenhet. Kollade sin marijuanaodling som stod i fönstret som vette söderut och såg att den tog sig bra. Jerker vattnade försiktigt och knoppade av topparna på plantorna så att de skulle förgrena sig och om bara en månad eller två så skulle det bli skördefest. Han såg fram emot det och visste att det var bra kvalitet på grönsakerna för han hade köpt fröna av Berra. Han satte sig ned i soffan och kände sig sömnig så han reste sig upp och gick ut i köket och bryggde på en panna med kaffe. När det var klart så ställde han sig framför sin vinylsamling och valde ut en platta med Stevie Ray Vaughan. Han lade den på skivtallriken och när tonerna av ”Tin pan Alley” fyllde rummet så tog han åter plats i soffan, drack sitt kaffe, och njöt av musiken. Jerker tänkte tillbaka på den gången han sett Steve live på Ritz i Stockholm och på att han, Jerker, varit påtänd på både speed och alkohol som i stort sett alla var på Ritz på den tiden och på att det hade varit två och en halvtimmes bluesextas. När Stevie bara sex år efter konserten dog i en helikopterolycka så grät Jerker bittra tårar men var samtidigt glad över att han fått uppleva honom den där kvällen.

Efter kaffet blev han hungrig och bestämde sig för ett besök hos den lokala korvhandlaren som hade sitt stånd en bit ner på gatan. Han var från Norrland och hade vid ett tillfälle berättat sitt livs historia för Jerker om hur hans fru dött i cancer och hur han inte stod ut med att leva i ett litet samhälle där alla kände alla och hur ömkandet från omgivningen stod honom upp i halsen. Så han flyttade till Stockholm och öppnade en korvkiosk. Han hade kvar sin lilla gård som han överlåtit till hälften till sonen som bodde kvar och det var från den han hämtade sin potatis som han gjorde moset till mosbrickorna med och det var det godaste potatismos Jerker någonsin ätit. Den kokta korven var också från Norr och han hade bara kokt korv för det var enklast och godast tyckte Jörgen som korvgubben hette. Jerker beställde en mosbricka med två kokta och senap och ketchup och en burk med Coca-Cola. Han åt med andakt och det var lika gott som det alltid var. Han hängde kvar vid kiosken medan han intog korven och småpratade med Jörgen om ditt och datt och tydligen så hade sonen träffat en kvinna som han skulle gifta sig med. Jörgen var lite kluven till det hela för han var rädd att hans del av gården skulle säljas och hur skulle det då gå med potatisen om den nye ägaren inte vill fortsätta odla hans utsökta knölar. Rune, som sonen hette, hade visserligen försäkrat honom om att det inte skulle ske och att han skulle bo kvar. Men Jörgen visste hur nyckfulla kvinnor kunde vara sade han och Rune var ett lätt byte för en bestämd kvinna för han saknade ryggrad ansåg den något bittre korvgubben.

”Det är väl en jävla sak att säga om sin egen son”, sade Jerker och log. Jörgen glodde osäkert på honom, visste inte hur han skulle ta det uttalandet. ”Kanske det”, sade han till slut. ”Men ibland så undrar jag om han verkligen är mitt kött och blod. Vi är så totalt olika förstår du. Hans mor var inte heller så där eländig som han är, men det kanske har att göra med att hon dog när han var bara var tjugotvå år, jag vet inte. Men tråkigt är det allt.” Jerker tittade på honom och tänkte på att det att hans far lämnade honom också hade en del med det hela att göra. Men han sade inget om det. ”Han kanske blir annorlunda nu när han träffat en kvinna”, sade han istället. ”Jag hoppas det”, suckade Jörgen.

Han lutade sig ut genom kiosköppningen och såg sig omkring för att se om någon var i närheten. ”Vill du ha en whisky”, frågade han sedan när han konstaterat att de var ensamma. Jerker skrattade till. ”Ja för fan! Det skulle vara gott.” Jörgen böjde sig ner bakom disken och när han reste sig igen så hade han två plastmuggar i händerna halvfulla med den bärnstensgula vätskan. Jerker tog den ena och smuttade på innehållet. ”Gott”, sade han. ”Singlemalt eller?” Jörgen flinade. ”Nä jag har gjort den själv.

De drack spriten under tystnad och när muggen var tom så frågade Jörgen om han vill ha en till och Jerker tackade ja. ”Min morsa dog när jag var tjugo bast”, sade Jerker sedan. Och farsan söp ihjäl sig.” Jörgen såg medlidsamt på honom. ”Vad dog din mamma av då?” Sade han tyst. ”Cancer eller?” Jerker suckade tungt. ”Nä hon tog livet av sig. Kastade sig framför ett tåg.”

De pratade inte mer om det. För vad fanns att säga egentligen. Jerker hade ältat detta i åratal och gjorde det fortfarande och det fanns ingenting att vinna med att ta det en sväng till. Han hade accepterat att han var föräldralös och han visste inget annat. Barndomen var bara fragment och det han kom ihåg var sparsamt negativt och det såg han som positivt. Säkert fanns det mer skit om han skulle få för sig att djuploda och han hade fått erbjudande om psykologisk hjälp när han var yngre men tackat nej och istället låst dörren till det förflutna och kastat bort nyckeln. Det vara bara det att han hittade den då och då och allt oftare ju äldre han blev.

Kollisionskurs med livet. Ja nog var det så tänkte Jerker men han var inte den enda tack och lov. För det fanns en tröst i att dela olycka med andra tyckte han. Överallt runt omkring honom fanns människor som utan att veta om det hade ett framrusande tåg på samma räls i motsatt riktning. Vissa hade redan frontalkrockat och ägnade sedan resten av livet till att plocka upp skärvorna efter sig själva. Medans andra fortfarande väntade på smällen och sorglöst knallade omkring på den gyllene gula vägen utan att ha en aning om vad som väntade. Jerker hörde till de som fortfarande då och då letade efter förlorade pusselbitar men han skulle aldrig bli hel igen, det visste han.

Jerker hade alltid varit en osäker människa och så även som barn. Så när han som ungdom hittade spriten så visste han att det var rätt väg att gå men han skulle aldrig bli som sin far sade han till sig själv när han var full för första gången. Han hade dock aldrig känt sig så säker som han gjorde när han var berusad. Och han drack alltid för mycket och han kom särskilt ihåg en Valborgsmässoafton, varför visste han inte riktigt men antagligen för att det var den första riktig konsekvens han fått av supande, när han gömde sig i skogen för att han var för full. Låg där bakom en sten och kräktes och hörde hur hans vänner letade efter honom och han kröp längre och längre in bland träden och buskarna och somnade till slut och när han vaknade så stod solen högt. Och han hade på kvällen haft handen under blusen på den där tjejen som han inte visste vad hon hette högt uppe på klätterställningen där de satt och sedan slog det till och han klättrade mödosamt ner och vinglade iväg som en zombie. Hans huvud hade känts som om det skulle sprängas där han satt och mådde illa när han kommit till sans och han ville skrika av ångest då, och nu, för det här var en av de situationer som ständigt återkom till honom även i vuxen ålder och han grämde sig lika mycket idag som han gjort på den tiden, om inte mer.

Han söp för sig själv också redan i unga år. Tog moppen till närbutiken och köpte mellanöl och klättrade  upp på en bergsknalle i närheten och satt där och drack sina öl och varefter modet steg så istället för att hålla sig i skymundan så stod han upp och skrek åt människor som passerade på gångstigen som gick nedanför där han satt. De stirrade på honom och skyndade på sina steg.

Han bodde i det där lilla trevåningshuset i Skärmarbrink på översta planet men han var nästan aldrig hemma för han stod inte ut med pappans raseriutbrott när han blev full och han grät inombords när han såg sin mors ögon så han hängde för det mesta med sina kompisar och han rökte John Silver utan filter och hans fingrar var gula av nikotinet och han hostade om nätterna. I skolan var han mest för att ha något att göra på rasterna och när han fick sitt slutbetyg så skrattade han och sade att han skulle tippa stryktips till helgen och använda sitt betyg som underlag till raden. 1×2 bestod det av och han knölade ner det i fickan och tände en cigarett.

Sådana saker återkom ständigt till honom och andra idiotiska händelser den ena efter den andra seglade upp i hans medvetande vilken tid som helst på dygnet. Och det var allt från fyllstyrningar med bil på nyspolad asfalt mitt i natten och vintern och en hårsmån från döden, till skräckfärder med kundvagnar som på en berg och dalbana nerför backarna i Gamla Stan i berusat tillstånd, till stölder av pengar ur obevakade kassor på fyllan på krogen. För att inte tala om alla svikna förtroenden och krossade hjärtan som han lämnat bakom sig. Och alla vansinniga karusellfärder på livets nöjesfält med dimmig blick som han snurrat i men någonstans så hade det glimmat i alla fall trodde han. Och han mindes också den nedlagda kraftstationen vid den där ån i Dalarna när han var där för att hälsa på sin farfar och den första gädda som han tog där i strömmarna och han mindes dofterna och bruset ifrån vattnet. Och han kom ihåg Karin som älskat honom och Jerker tänkte ofta på hur hans liv skulle tett sig om han bara kunnat förmå sig själv till att älska henne tillbaka men han fick henne istället att gråta bittra tårar. På tågen som han tog på egen hand ut i Europa för att försöka övervinna sin rädsla satt han och stirrade ut genom fönstret medan landskapet for förbi och han var full för det mesta för att våga vara där han var och han visste inte om det gett honom något men han var i alla fall halvvägs till mod. Han blev nästan våldtagen i Italien på en solstol på stranden där han sov av en ömhetstörstande man och han var tvungen att slå sig fri. Blev drogad i Nice på en bar och somnade i sanden vid havet och vaknade av att vågorna slog in över hans huvud. Och när han kom hem som en hjälte gungade marken under hans fötter.

I andras ögon säkert triviala komplikationer tagna ur ett normalt ungdomsliv och så var det även för Jerker när han var mitt i det livet. Så här i efterhand dock så var det en helt annan sak och han tänkte ofta på att han skulle vilja göra om och göra rätt.

Jerker sade hejdå till Jörgen och gick hem. Han satte sig i soffan och stirrade på brevet från Karolinska sjukhusets lungklinik som låg på vardagsrumsbordet och som han inte öppnat ännu. ”Prata om kollisionskurs med livet”, tänkte han. Jerker hade gått till sin husläkare för att han hostade så förbannat om nätterna och genast fått en remiss till lungkliniken och nu ett brev för en tid där och sedan brevet anlänt hade lungcancerspöket bott i hans lägenhet men han hade bestämt sig nu.

Jerker tänkte inte gå dit.

Han reste sig upp och tog brevet och rev det i små bitar, gick till toaletten och spolade symboliskt ner pappersbitarna. Han hämtade en öl i kylen och åkte upp på taket för att se på solnedgången som han brukade göra om kvällarna. Han hade fog för sitt beslut tyckte han. Om det nu skulle visa sig att det rörde sig om lungcancer så ville han inte veta. Och om det inte var det så skulle han fortsätta hosta men i alla fall inte dö. Han skulle ju kunna dra ner på rökningen tänkte han. Skippa cigaretterna och hålla sig till gräset som inte innehöll vare sig tjära eller nikotin var en bra plan tyckte han. Han öppnade ölen och lutade sig mot räcket och såg solen gå ner.

Jerker kände sig lugn och någorlunda tillfreds med livet. Och i morgon var en annan dag.