De stod på rad, uppställda som soldater, vita och svarta med svängande svansar och viftande öron och stora snälla ögon. De drack vatten ur ett badkar och flugorna surrade som jaktplan runt deras stora huvuden. Det var varmt.

Den medelålders mannen satt lutad mot en björk med ett grässtrå i munnen och såg ut över kohagen. Han brydde sig föga om kossorna utan hans blick var fästad på den röda Glada som parerade vindarna med sin kluvna stjärt och spretiga vingar i sin jakt på sork eller råttor. Kikaren låg bredvid honom i gräset. Han lade den nyss ifrån sig.

Barney Bengtsson var äntligen lugn. Ett stort stycke harmoni seglade över hans huvud istället för det mättade regnmoln som vanligtvis hängde där. Han drog en djup suck av tillfredsställelse och råkade spotta ut grässtrået vid utandningen. Barney plockade genast ett nytt och satte det i mungipan. Lyfte sedan upp kikaren och tittade på en Gulärla som  satt på en staketstolpe och vippade förföriskt på stjärten. Han tyckte om fåglar. Hade alltid gjort det och Barney fann en stor förnöjelse i att kunna artbestämma sina bevingade vänner. Utan att vara någon expert så ansåg han sig själv ändå vara kunnigare än de flesta så kallade ornitologer. Han hade ett öra för läten och kom ihåg och kunde katalogisera en sång eller ett läte om han bara fick lite tid på sig att lyssna. Sången letade sig på något sätt in i skallen på honom och träffade till slut på rätt synaps och upp seglade arten som en sol i hans sinne. Det var fascinerande. När han var ung så gick det snabbare, men vad gjorde inte det tänkte han och flinade för sig själv.

Barney reste sig upp och började gå hemåt.

En Gin och Tonic är aldrig fel tänkte herr Bengtsson och slog sig ner i sin hammock på baksidan av sitt sommarhus med glaset i sin vänstra hand. Isbitarna klirrade mot det höga glasets insida och genom den immiga utsidan kunde du skönja citronskivan. Barney drack en klunk. För mycket Gin skulle hans fru ha sagt, men han gillade spritsmaken och skulle mycket väl kunna dricka ren Gin och is om det inte hade gått emot hans något luddiga moraliska begrepp. Barney borde egentligen sluta dricka helt och hållet. Han hade det senaste året blivit smal som en tråd utan att han gjort något särskilt för att bli sådan och eftersom han var något av en hypokondriker så hade han googlat viktminskning och kommit fram till att han med största sannolikhet hade bukspotts eller levercancer. Emellertid, att från den kanske något inbillade vetskapen gå till att sluta dricka alkohol låg inte för den gode Barney. Han fann ett alldeles för stort nöje i att berusa sig.

Han njöt i sin hammock och lade efter en stund upp fötterna också och gungade på soffan genom att skjuta från med handen mot bordet. Det satt en Näktergal i äppelträdet. Koltrastar hoppade omkring på gräset och drog mask. Barney Bengtsson njöt av livet. Njöt av att vara ensam i sitt sommarhus i Skåne. Kände stor njutning över att vara vid liv. Att ha en hustru som älskade honom och även om han nu var nöjd med att få vara för sig själv i en vecka så var hon en del av honom. En del som han inte kunde vara utan. Han höll glaset på sin mage. Fukten ritade en ring på det vita tyget i hans T-shirt. Han drack en djup klunk och kände hur spriten började stiga upp i huvudet på honom. Han nynnade för sig själv.

När Barney Bengtsson vaknade låg han på mage i gräset nedanför hammocken. Han hade näsan nere i myllan och armarna i en konstig vinkel ut från kroppen. Han andades tungt. Huvudet höll på att sprängas. Barney kunde inte röra sig. Det susade i huvudet som i en bokskog och ögonen rann som fönster i en fiskaffär. Han försökte skrika, ropa på hjälp, men ur hans mun kom bara ett gutturalt gurglande och även om han hade lyckats så fanns det ingen i närheten som kunde höra honom. Närmaste hus låg minst tre kilometer bort. Skräcken grep tag i honom och någonstans i hans förvirrade sinne så förstod han vad som hänt. Barney försökte hålla sig lugn, fokusera och kanalisera sina känslor och rörelser och eventuellt nå sin telefon som han hade i fickan. Det var hopplöst. Händer och armar lydde inte de svaga impulserna ifrån hjärnan. Det var som om batterierna hade tagit slut och till slut så gav han upp och låg stilla. Medvetandet kom och gick och han kände det som om han ena sekunden bars bort på en våg som gav honom lindring och tröst och i nästa så låg han igen i sin obekväma ställning och han såg Koltrasten komma närmare. Nu satt den alldeles intill hans huvud och stirrade in i hans ena öga. Den gula näbben lyste klart mot det svarta och Barney hann tänka att den var vacker innan han kände hur fågeln börja hacka mot hans öga. Det var precis vad han behövde. När paniken steg så lyckades han röra sig bara en aning och det var nog för att Koltrasten skulle bli rädd och flyga bort. Hoppet steg i Barneys kropp och succesivt, mycket sakta, så lyckades han flytta sin ena arm och efter en timmes kamp så låg han på rygg. Han kände hur hans T-shirt var blöt och den skarpa lukten av Gin stack honom i näsan och sjukt nog så blev han sugen på att dricka sprit.

När skymningen kom så låg Barney fortfarande på rygg. Hans telefon hade ringt vid flera tillfällen och han närde ett hopp om räddning i och med att han inte kunde svara. Ett fåfängt hopp visserligen eftersom han var känd för att vara svår att få tag på och vid fler än ett tillfälle så hade vänner och familj klagat på att han aldrig svarade i telefonen. Tack och lov så var det fortfarande varmt. Han frös inte. Solen hade torkat hans våta T-tröja och han fått tillbaka lite rörelseförmåga i nacken och lyckade därigenom hålla Koltrasten stången. Han var dock säker nu. Han, Barney Bengtsson hade gjort sitt på jorden och han började förlika sig med tanken på döden. Långsamt så kände han hur livskraften ebbade ur honom och det var som om han sakta sjönk ner i jorden. Som om svarta armar kom upp ur den svarta myllan. Omfamnade hans kropp och drog honom ner under gräset. Det sista han hörde i livet var hur Näktergalen började sin kvällsserenad och innan ljuset släcktes så tänkte han att det fanns värre sätt att dö på.

Barney Bengtsson dog och i kvällsbrisen började hammocken gunga fram och tillbaka och det svaga gnisslandet från kedjorna var det enda, förutom fågelsången, som hördes i den lilla trädgården. Telefonen i fickan på den döda mannen började återigen att ringa.

Gunilla Bengtsson lade ifrån sig luren och svor en ramsa över sin hopplösa man. Han var väl full igen tänkte hon och kände hur det stack till i hennes hjärta. Hon älskade sin man högt och oreserverat men hans alkoholvanor gjorde henne orolig. Hon drack visserligen själv och var väl vad mans kulle kunna kalla en medberoende. En person som gjorde det möjligt för Barney att fortsätta sitt drickande. Många gånger hade de talat om saken men aldrig kommit fram till något annat än att det var gott och trevligt med vin och sprit och öl och att de borde dra ner en aning. Barney var den som alltid  bröt överenskommelsen.

Gunilla reste sig upp från soffan där hon suttit och slöstirrat på en gammal långfilm som hon sett åtminstone tre gånger. Hon gick in i sovrummet och packade det sista. Stängde resväskan och bar ut den i hallen till de andra. Hon plockade sedan in disken i diskmaskinen och satte igång den. Åter i sovrummet så klädde hon av sig naken. Ställde sig framför spegeln och skärskådade sig själv. Kollade speciellt in sin rumpa som hon visste att Barney var så förtjust i och kunde väl faktiskt hålla med om att den var rätt läcker. Gunilla tog ut en handduk ur linneskåpet och gick som Gud skapat henne genom vardagsrummet till toaletten och duschen. Klockan var tolv när hon släckte ljuset och lade sitt huvud på kudden. Hon sov inom fem minuter.

Barney satt i hammocken och såg på sin döda kropp. Jaha, tänkte han. Det här var ju inte så muntert. Lite oväntat om man så säger. Han reste sig upp och gick fram och försökte fösa bort Koltrasten som satt på hans bröst och dreglade. Den var väl sugen på att sätta näbben i hans nu dött, stirrande ögon, tänkte Barney. Den reagerade dock inte ett dugg när han svepte med armen mot fågeln utan tog ett steg närmare hans gröna och måttade ett hugg. Barney gav upp och gick därifrån.

Han gick in i huset och slog sig ner i soffan i det lilla vardagsrummet och försökte sätta på teven men fick samma resultat som när han jagade bort fågeln nyss. Barney Bengtsson var som luft. Som en ballong utan hölje flöt han omkring i tillvaron och han kände hur han började bli förbannad.

På väg ner emot kohagen där han varit tidigare så steg ilskan i honom. Han hade alltid varit en arg ung man och blev senare i livet en sur gubbjävel och det här med att dö gjorde honom förbannat irriterad faktiskt. Barney kände verkligen inte att han var färdig med livet för det var först på senare år som han på riktigt hade börjat att uppskatta hur det var att leva och att då dö i en hammock mitt i sommaren med en Gin och Tonic i näven kändes nästan som ett hån. Han stampade i marken där han stod och stirrade på korna i hagen och intet grässtrå böjdes. Han tog ett stadigt tag i det strömförande staketet men inte heller det fungerade. Barney hade gjort mycket för att få känna en stöt just nu.

Mörkret började sänka sig över skåneland och korna lade sig ner i gräset för att vila och idissla maten. Barney gick rakt igenom staketet och slog sig ner på marken bredvid kossorna och hörde deras malande käkar tugga gräset om och om igen. Vad skulle hända nu frågade han sig? Om det här var döden så var det verkligen inte vad han hade föreställt sig den som. Skulle han för evigt vandra omkring som en vålnad utan att kunna ta kontakt med den levande världen? Vilket vidrigt straff var inte det och hade han verkligen förtjänat det och var befann sig alla andra döingar i så fall? Han tänkte på sin fru Gunilla som han visste skulle komma i morgon och den chock som väntade henne. Barney önskade att det fanns något sätt för honom att förhindra det scenariot. Ville hindra henne från att hitta honom död men han insåg att det var en fåfäng förhoppning och någonstans så kändes det plötsligt som om han befann sig i ett väntrum.

Korna slutade att idissla och såg på honom. Alla de stora huvudena vändes mot honom och han såg i deras ögon att de visste vad som skulle komma att hända.

Den oro som han känt för bara en kort stund sedan försvann som genom ett trollslag och han kände att när som helst så skulle tåget komma, det som skulle föra honom till, ja vadå? Barney log och tänkte att det återstod att se. Hans ilska hade försvunnit nu och  ersatts av ett lugn som motsvarades av kornas långsamma tuggande, de surrande flugorna i sommarnatten och svirrandet av svalor över kohagen. Han reste sig och började gå tillbaka mot sin sommarstuga och det kändes nu som om hans situation var en gåva, en sista chans att ta farväl av det jordeliv som för honom på det hela taget varit tillfredsställande. Det fanns  visserligen saker och ting som han skulle gett mycket för att ha ogjorda men så var det antagligen för de flesta människor trodde han. Det fanns ingen anledning till ånger nu.

Barney Bengtsson satt återigen i hammocken och såg på sitt skal som han levt i så många år. Han tyckte sig se ett litet småleende över sina forna läppar. Glaset som låg i gräset var fuktigt av dagg hade fortfarande sitt citronskal kvar på botten. Det började bli en aning svalare och han kunde höra näktergalen en bit bort och vinden friskade i och Rododendronbuskarna i hans trädgård rörde sig spöklikt fram och åter i en sällsam takt. Barney kunde höra tåget nu. Det rytmiska dunkandet av tunga hjul över spårskarvar och syllar kom närmare och närmare. När det stannade så klev han på och det var ljust och trevligt i vagnen och en del andra passagerare. Han såg vilken plats som var hans och satte sig ner. Barney drog en djup suck av lättnad och slöt sina ögon. Hans andra resa hade börjat kände han och undrade hur många han skulle göra.

Gunilla vaknade mitt i natten. Satte sig kapprak upp i sängen och visste med ens att hon inte skulle  åka till Skåne på morgonen. Hon gick upp sängen och ut i vardagsrummet. Lyfte sin telefon och ringde till akuten på Ängelholms sjukhus. Det tog en stund för henne att kunna förklara för personalen att hennes Barney var död och hur hon kunde veta det när hon befann sig i Stockholm. Till slut så gick de med  på att skicka ut en  ambulans till adressen hon uppgav.

Två timmar senare så ringde det tillbaka och berättade det hon redan visste.

Gunilla avslutade samtalet. Hennes tårar rann sakta ner över hennes kinder. Hon gick ut i köket och tände en cigarett. Satte sig under köksfläkten och drog njutningsfullt ner röken i lungorna och var förvånansvärt lugn. Det skulle antagligen bli värre tänkte hon. När insikten sjunkit in i hennes medvetande. För tillfället så kände hon dock bara en melankolisk sorg och på något sätt så var hon inte förvånad. Hennes man hade levt ett kaotiskt liv och hon hoppades att han nu när han var död hade hittat det lugn som han letat efter i hela sitt liv. Hon visste att hon varit bra för honom och fann tröst i det och de senaste tio åren tillsammans hade varit underbara och hon trodde att Barney hade varit, om inte lycklig, så åtminstone tillfreds.

Ett liv utan Barney tänkte hon. Det skulle inte bli lätt.

Hon reste sig upp, fimpade cigaretten och sorgen smög upp bakom henne och lade sina armar omkring henne och höll henne hårt. Hon lutade sitt huvud bakåt mot dess axlar och grät. Vände sig om sedan och omfamnade sorgen och höll den krampaktigt och visste att hon inte fick släppa taget. Hon måste igenom det här för att kunna fortsätta leva tänkte hon. Tids nog så skulle de träffas igen.

Den förbannade pendylklockan som Barney envisats med skulle hänga i vardagsrummet, och som hon avskydde, slog tre på morgonen och som varje morgon så här dags började koltrasten att sjunga. Gunilla Bengtsson gick ut på balkongen. Vände sig mot solen och sade:

”Hejdå Barney, vi ses snart.”