Han stod på toppen av ett berg och såg ut över landskapet under honom. Böljande gröna kullar och tät vegetation om vartannat och med smala vägar och en smalspårig järnväg och små hus som var liksom på måfå utkastade i landskapet. Som om någon på artificiell väg konstruerat det han såg. Där han stod så kände han sig som en jätte som stod bredvid ett stort bord där någon byggt en miniatyrvärld och det kändes som att närsomhelst så skulle ett Märklintåg fara fram och bommar skulle öppnas och stängas automatiskt. Det var en märklig känsla.

Jerker hakade av sig sin ryggsäck och tog fram sitt primuskök och kokade kaffe på det. När det var klart skar han bitar av rökt skinka och lade det på grovt bröd och åt. Han kisade mot solen och njöt av tillvaron. Han kände sig som en naturens McGiver. Klockan var tio på förmiddagen och han hade lätta skavsår från de grova kängor han bar så han tog av sig dem och plåstrade om hälarna. Det skulle nog lösa sig tänkte han. Skorna var nya så det var inte oväntat. Lite vila och och lite sprit så skulle han vara fit for fight igen. Jerker plockade fram whiskyflaskan ur sin rygga och drack två försvarliga klunkar. Bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner i solen med ryggsäcken som huvudkudde och somnade.

Nere i dalen på den smalspåriga järnvägen tuffade ett tåg fram. Det tutade för det stod kor på spåret och Jerker vaknade av det. Han satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Tog fram sin kikare och tittade på tåget och på det här avståndet så såg det verkligen ut som ett modelltåg. Genom kikaren så kände han sig återigen som en jätte och han ville sträcka ut handen och lyfta lok och vagnar över korna för de vägrade att flytta på sig. Men till slut så fick lokföraren nog och klättrade ur sitt lok och gick fram till kreaturen med en piska i handen. Han slog dem lätt på bakdelarna och lyckades få dem av spåret. Därefter så klev han in igen och tåget fortsatte sin färd. Jerker kunde se hur människor lutade sig ut genom fönstren på vagnarna för att titta på skådespelet och han önskade att han också varit på tåget.

Jerker hade gått långt nu. Han tog fram sin karta och tittade på sin väg från där han börjat gå fram till där han var nu och uppskattade sträckan till en evighet och han hade ungefär lika långt kvar tills han var framme där vandringen skulle sluta. Han bestämde sig för att slå läger på den plats han befann sig över natten men för att komma undan vindarna som nu hade börjat vina kring hans öron där på toppen av berget så sökte han sig ner ett par hundra meter på läsidan. Jerker hittade en bra plats där han kunde slå upp sitt tält och han gjorde det på tio minuter. Lade in sin packning och liggunderlag och sovsäck och gjorde allt klart för natten. Han snörde av sig sina kängor igen och gick in i tältet och tog fram sin förbandslåda. Han tog av sig plåstren han satt dit och smorde in fötterna med någon mirakelsalva för fötter som han köpt av en handlare i en av byarna han passerat på sin väg. Drog sedan på sig ett par tjocka strumpor och lade sig ner på sovsäcken och tog fram sin bok och började läsa. Det fladdrade i tältduken trots att han var i lä och han kunde känna att det var oväder på väg.

Jerker lade ifrån sig boken efter en halvtimme och stirrade i taket på tältet. Det var svårt nu för tiden att koncentrera sig på att läsa. Hans tankar for hit och dit som svalor på en sommarhimmel i hans huvud och han tänkte mer på annat än på det som stod i texten och han hade svårt att komma ihåg vad han just läst. Jerker tänkte på att det var lättare att komma ihåg sådant som hänt för trettio år sedan än det som hänt igår och han började fasa för att herr Alzheimer knackade på hans dörr. Jerker mindes sin farmor som på slutet för att maskera att hon knappt kom ihåg vad hon hette bara pratade om sin ungdom och fascinerade sin omgivning med ett detaljminne utöver det vanliga. Sedan dimmades ljuset i hennes hjärna och allt blev ett töcken och hon kände inte igen sin egen son längre, Jerkers far, och hon var död på tre månader.

Jerker satt på toppen av berget igen och såg solen gå ner. Det var vackert. Horisonten färgades orange och ju lägre solen sjönk desto närmare kom skuggorna. I kikaren var det påtagligt hur det mörka tog över från det ljusa meter för meter. Som om någon målade marken svart med bred pensel och det skulle inte dröja länge nu innan natten var här. Ovädret hade kommit på obestånd och vindarna hade mojnat och en varm bris från sydväst smekte hans ansikte och hans gråstänkta hår fladdrade i den lätta vinden. Sommaren var kvar och den skulle vara det ett tag till och Jerker tyckte om den tanken. Under sommaren levde han upp och det som under hösten och vintern varit tungt och dystert sopades bort av våren och sommaren och under några månader var livet värt att leva och han var där han ville vara nu. Ensam och lycklig i naturen med himlen som sitt tak och med marken under sina fötter långt borta från dysterhet och onda människor och han kände av det som han ville känna. Det stora och det obegripliga som var den värld som han levde i. När Jerker var ensam och verkligen riktigt ensam och satt som han gjorde nu på en sten på ett berg då kändes det. Hur det fanns en koppling mellan det som alla kallade för universum och de som levde på den här planeten.

Han sov gott den här natten och innan han somnade hörde han myggorna surrade utanför tältduken och det var ett ljud han tyckte om för det framkallade minnen han hade tillsammans med sin far. Deras fisketurer och fågelexkursioner med öppen eld och korvgrillning och kaffe ur termos, hågkomster som satt som etsade i hans hjärna. Hans far var död nu sedan många år men blev nittiofem år så Jerker hade gott hopp om att få leva ett tag till. Som vanligt var han tvungen att gå upp och kissa ett par gånger under natten, det var ett åldersprivilegium log han när han stod där och försökte tänka på annat för att få igång flödet. Han kunde leva med det. Det fanns värre saker.

På morgonen bröt han lägret och hans fötter mådde mycket bättre nu. Han applicerade nya plåster och när han började gå så kändes inte skavsåren ett dugg och han sände en tacksamhetens tanke till den lille tomteliknande gubbe som sålt salvan till honom.

Vart var han på väg? Och varifrån hade han startat? Det var sådant han funderade på där han gick utefter en grusväg i en behaglig natur. Hade det någon betydelse var nästa fråga? Skulle hans existens på den här jorden och i det som vi levde och andades i ha gjort något avtryck när han väl var borta? Ponera att han, Jerker, aldrig skulle ha funnits. Hade världen sett annorlunda ut utan honom och då inte bara i den lilla sfär som var hans utan globalt, universellt? Stora frågor utan svar tänkte han och ryckte på axlarna.

I Jerkers hjärta fanns ett rum som sedan länge var försvunnet men han levde konstigt nog kvar där. Famlade efter väggarna efter en utgång som han inte fann och han ville både stanna kvar och ta sig ut och det var så hans liv tedde sig. Han pendlade mellan hopp och djupaste förtvivlan och den sista tiden innan han gav sig av så krälade han i skyttegravar och stack bara upp huvudet när han kände sig säker men skotten ven kring hans huvud så fort han stack näsan över kanten så han bestämde sig för att fly. Lämnade kriget och gav sig ut i världen på egen hand med en förhoppning om att hitta något annat så småningom. Jerker lämnade stormar, ruiner och kaos bakom sig och tog sig till lugnare vatten och där var han nu. Gled som ett stolt klipperskepp genom stillhetens hav eller glömskans helande ocean. Välj det alternativ som passar dig bäst, tänkte han och skrattade till. Glömma var för honom samma sak som att förtränga. Och att hålla tillbaka onda tankar fick oftast oönskade effekter senare i livet ansåg han. Bättre då att försöka lära sig att acceptera eländet. Vilket han hade hållit på med i hela sitt vuxna liv utan att lyckas men det hade blivit bättre och idag så kunde han tänka på sina oförrätter utan att vrida sig som en mask på en metkrok.

Jerker var aldrig riktigt säker på var han stod. Huruvida han var lycklig eller olycklig, tillfreds eller otillfredsställd och ibland så blev han så orimligt trött på sig själv att han bara ville banka huvudet i väggen, orsaka blodvite, och på det sättet få slut på ältandet. Han blev förbannad på sig själv för att han inte kunde ta sig ur snaran som han hängde och dinglade i titt som tätt och han såg sig själv som svag ena dagen och stark som en oxe den andra och han kunde inte begripa varför det var på det sättet. Antagligen så fanns det någon käck diagnos som kunde förklara hans symptom men han ville inte veta. Inte ha på pränt att han var si eller så som någon jävla ursäkt till att han var som han var. Det visste han ändå och som han brukade säga, det var ingenting som en rask promenad inte kunde bota. Nu var väl inte det riktigt med sanningen överensstämmande men det kändes bra att tänka på det sättet.

Jerkers funderingar hade fått honom att öka på stegen och han kände sig hungrig och såg på klockan och konstaterade att det var dags för lunch och när han lyfte blicken, för han hade gått och stirrat i marken under tiden han tänkte, så såg han att han närmade sig bebyggelse. Inte en by för det var bara ett antal hus utplacerade efter vägen han gick på men det såg ut som om det skulle kunna finnas någonstans att äta. Han hoppades på en litet matställe, kanske som i Grekland när han var där. Ett fönster som var öppet och ett kök innanför där det tillagades och serverades den mest utsökta souvlaki han någonsin ätit. Det sög till i magen när han tänkte på hur längesedan det var och det hade flutit många spannar vatten i Ankeborgsån sedan dess. Han flinade. Denna Kalle Anka som alltid återkom i hans tankar och han mindes travarna med Kalletidningar som han fått av en grannpojke som tyckte att han blivit för stor för att läsa serier men som ändå satt i hans pojkrum och läste tillsammans med honom och Jerker mindes skratten och gemenskapen.

I Grekland mötte han Jens. J & J, Jerker och Jens, och de var vackra, unga, långhåriga och brunbrända och de var ett koncept de där två veckorna på en partyö och han mindes John den svarte killen från Manchester som hade piller som gjorde dig pigg när du var trött efter öl och ouzo. J & J, det var John som döpte dem till det och de två var som ler och långhalm och de charmade flickor och de dansade på klubbar och de satt på toppen av ön på Paradisebar varje natt när de inte kunde sova och drack ”Rainbows”, en stark, färgrik drink för att så småningom kunna somna in. De såg solen gå upp tillsammans och Jerker hade aldrig känt en sådan närhet till en annan människa förut och de delade sina hemliga tankar med varandra och det var så nära kärlek mellan honom och en man du kunde komma mindes Jerker och han älskade Jens och Jens älskade honom tillbaka. Fastän Jens lite mer, och på ett sätt som kärlek var mellan män och kvinnor för Jerker. Så när Jens lade sina hand högt upp på Jerkers lår den där sista kvällen de hade tillsammans och såg honom i ögonen och lutade sig fram för att ge honom en kyss. Så kysste Jerker honom tillbaka och det var varmt och fint men det var inte för Jerker som det var för Jens och de pratade om det och Jens förstod. De skildes dagen efter som vänner och sågs aldrig igen.

Det fanns ingenstans att äta i den lilla ansamlingen av hus och det föreföll som om ingen var hemma här. Inga människor på gatan och inga öppna fönster till matdoftande kök och Jerker kände sig som om han var med i en film. Allt blev plötsligt svartvitt och han satt på en häst och red med bister uppsyn och kisande blick in i en öde stad. Stetsonhatten långt framskjuten i pannan och höger hand vilande på pistolkolven och hästens tömmar i vänster hand. Blicken svepte från vänster till höger och framme vid saloonen satt han av hästen och kände på dörren som var låst.

Specerihandel stod det på skylten ovanför den låsta ingången. Jerker böjde sig fram och såg in genom ett smutsigt fönster. Det hade nog varit en matbutik en gång i tiden men nu gapade hyllorna nästan tomma. Här och där stod en konservburk och det fanns en disk med en kassaapparat som såg ut att härstamma från förrförra seklet och det låg tomma pappkartonger slängda lite här och var och allt var täckt med ett tjockt lager damm

”Vad fan håller du på med då tror du?” Sade någon argt bakom honom.

Jerker snodde runt och drog sin colt och satte två skott i antagonisten, ett i pannan och ett i hjärtat, och pistolen var tillbaka i hölstret redan innan mannen föll till marken.

Jerker vände sig om och såg en man i sextioårsåldern i blåställ och vita träskor. Hans hår var långt och ovårdat och hade säkert inte tvättats på länge. Han bar en solkig T-shirt under blåstället och han luktade svett. Mannen var orakad. ”Jag kollar in genom fönstret här”, sade Jerker avmätt. ”Har du något problem med det eller?” Mannen stirrade argt på honom och höjde sitt pekfinger som darrade betänkligt och pekade på Jerker. ”Det ska du ge fan i, det är mitt fönster!” Sade han med vrede i rösten.

Jerker ställde sig bredbent och nu satt Stetsonhatten på igen och han kisade återigen med ögonen som en westernhjälte. ”Ta ner det där jävla fingret om du inte vill att jag ska bryta av det”, väste han. Mannen i blåstället såg plötsligt rädd ut och sänkte sakta fingret. ”Det är mitt fönster”, sade han igen. Betydligt mer ödmjuk nu och han lät inte lika arg längre. ”Och din affär också då antar jag?” småväste Jerker. Mannen nickade och såg plötsligt ledsen ut. ”Det var en fin liten speceributik en gång i tiden”, sade han och suckade. ”På den tiden då det bodde människor här.” Han vände sig om och började gå därifrån. ”Vänta lite!” Ropade Jerker. Mannen stannade och vände sig om och såg sorgset på honom och Jerker kom inte på något vettigt att säga. Mannen tittade länge på honom och så sade han, ”Om jag vore du så skulle jag lämna det här gudsförgätna stället så fort du bara kan. Vi väntar bara på döden här.” Han fortsatte att gå därifrån med tunga steg. Träskorna knastrade mot grusvägen.

När han låg i tältet på kvällen och funderade och regnet knaprade på regnskyddet, ovädret kom till slut, så var vemod den känsla han hade i kroppen. Jerker brukade inte tänka så mycket på sin ålder men just den här kvällen så var det svårt att komma undan. Han tänkte på mannen han träffat tidigare på dagen som han såg som gammal och insåg inte förrän senare att de nog var jämngamla. Liggunderlaget kändes knöligare än vanligt den här kvällen och hans rygg värkte och det sved i hans ögon. Han var hungrig också. Det sista brödet och skinkan blev hans middag och det förslog inte långt. Jerker hade studerat kartan han bar med sig ingående och trodde att han skulle nå ett litet samhälle på morgonen där han kunde proviantera.

Men vart var han på väg? Frågade han sig igen. Det kändes som om han var överallt men aldrig där han ville vara och han blev långsamt kallare. Det var som att ha en snöstjärna eller en isbit i sin själ som spred kalla strålar ut i hans kropp och det var längesedan han sken som en sol. Hade han någonsin gjort det? Jerker var inte så säker på det. Även i sin ungdom då han ansågs som en glad och trevlig prick så hade han ett regnmoln över sitt huvud och så här i retroperspektiv så insåg han att han alltid spelat teater. Att han aldrig vågade vara sig själv utan istället försökte vara så som det ansågs att du skulle vara. Vi väntar bara på döden här, hade mannen med träskor sagt och det kändes alltför ofta som att så var fallet för Jerker också. Han satte sig upp och slog sig själv i tinningarna med handflatorna för att få bort de obehagliga tankarna. Tänkte på whiskyflaskan som låg i hans ryggsäck men bestämde sig för att avstå.

Jerker var på väg tillbaka, så var det väl tänkte han? Tillbaka till vad? Han visste inte längre. Åter till skyttegravar och florstunna väggar och avgaser in genom de öppna sommarfönstren och klirr och klang från uteserveringar och fylla och våldtäkter och knarkare med glasartad blick i kön på systemet och barn som lekte i lekparker med mammor på parad med sina barnvagnar och en och annan vilsen pappa som gjorde sitt bästa för att bli accepterad av rättrådiga mödrar. Men också till glittrande vatten mitt i staden och lummiga parker och vackra kyrkors ödesmättade siluetter mot en ljusblå sommarhimmel och dofter av kastanjeblommor och iskallt vin på en filt i skuggan under ett träd med solens strålar strilande ner genom lövverket som ett guldregn och tidiga morgnar med sopgubbar som slamrade och svor och skrek och skrattade och väckte hela kvarteret och måsar som hängde liksom i snören från himlen och alla vackra kvinnor i sina sommarklänningar och alla ljud. Ljuden från en storstad som han både älskade och hatade.

Jerker var på väg dit. Han bara anade det nu men det var så det var. Förstod ännu inte riktigt att det inte fanns några vägar bort utan bara en enda lång omväg hem igen. Att du kunde irra världen kring och du kunde leta efter den försvunna diamanten eller vaska efter guld och du kunde ha en tro på att du var på väg någonstans men ju längre bort du kom desto närmare hem hade du.

Den här natten blev i stort sett sömnlös och han stod en stund i regnet naken med ansiktet vänt upp emot de mörka skyarna och han blev ännu kallare och han frös och huttrade men han stod kvar en lång stund i den strilande vätan och väntade på en förklaring från den stora kraft som han trodde på fanns i allt som existerade men den kom inte. Så han klädde på sig igen och när solen till slut gick upp och regnet hade lämnat platsen där han var så gick han in tältet igen och kröp ner i sin sovsäck och nu kunde han äntligen sova. Jerker drömde om en stad, sina drömmars stad och han gick gata upp och gata ner och såg det som han inte sett förut och han öppnade dörrar och gick in i rum som var hans och han kände sig hemma där och solen stod högt när han vaknade och allt var på något sätt som han ville att det skulle vara. Ett sällan upplevt lugn fanns i hans kropp och han satt länge och lätt känslan bygga bo och när han var säker på att den inte skulle försvinna så bröt han lägret och började sitt återtåg

Och allt ljus var på Jerker och det var som om han svävade fram högt över marken och hans hjärta var varmt igen och slog öronbedövande och det dunkande dånet var som hammarslag i hans huvud och när han stannade så pulserade blodet i hans ådror och det var som om han hörde en röst som sade, ”gå, gå, gå, sluta inte gå.”

Och han gick och det gick inte längre att komma undan. Han visste nu och han hade löst sina onda tankar i saltsyra och han kände sig upprymd och kanske rent av fri. Men det kanske var att ta i tänkte Jerker. Han drog i alla fall en djup suck av lättnad och tog ett steg till på sin väg tillbaka.

Han gav sig av en regnig dag i oktober. Det var kallt och det blåste snålt men i hans hjärta var det varmt. Äntligen var han på väg bort ifrån det inrutade liv som han inte stod ut med. Trygghet var som bojor för honom och allt som var enahanda och så hade det varit i hela hans liv. Ingen kunde dock säga att han inte försökt. Jerker hade snällt och med goda föresatser under perioder av sitt liv hakat på sig selen och rättat in sig i ledet men det slutade alltid på samma sätt. Att han fick nog och drog iväg. Ibland med mål i sinnet men oftast utan och han var lycklig ett tag men ensam och återvände. Bara för att ett halvår senare ge sig ut igen på sin jakt efter vågen av frihet som skulle surfa honom i hamn.

Nu satt han på ett plan och han drack vin och han drömde om sitt nya liv som den här gången skulle sluta lyckligt. Jerker hade bränt alla skepp i hemlandet och hade inget att komma tillbaka till. Det var en medveten handling. Han lutade sig tillbaka i flygstolen och skruvade upp volymen på musiken han lyssnade till i sina nya hörlurar. Jerker slöt sina ögon och i mörkret bakom ögonlocken såg han sig själv på en strand med en hund som sprang lyckligt i vattenbrynet på ett hav utan slut. Det salta vattnet skvätte om dess tassar och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och den skällde och ljudet var som musik i Jerkers öron och han somnade i sitt vinrus och vaknade först när flygvärdinnan tog honom i armen och förkunnade att det var tid för landning. Han såg på henne och log. Hon var vacker som en dag med ett naturligt blont hår och ett intagande leende som såg ut att kunna smälta is. Hennes ögon glittrade och hon hette Marvet och var från Danmark sade hon när Jerker frågade. ”Ta på dig säkerhetsbältet nu”, sade hon. ”Och fäll upp stolsryggen.” När hon gick såg Jerker länge efter henne och han tänkte att det var en sådan flicka han ville ha. Jerker hatade att erkänna det men han hade alltid varit ute efter en kvinna som tog hand om honom. En moder Theresa som höll honom under armarna och såg till att han mådde bra och att han hade vad han behövde samtidigt som hon älskade honom för det underverk till man som han ansåg sig vara. Det hade nu inte gått så bra med de relationer han haft men det ansåg han berodde på att de kvinnor han mött inte förstod honom. Att han, Jerker, skulle ha någon skuld i det hela stod för honom utom allt tvivel. I alla fall utåt var det så. Innerst inne så begrep han naturligtvis att han hade brister men inte så stora att de skulle behövt lämna honom och han tänkte när de gått att de fick skylla sig själva om de var dumma nog att sätta punkt för ett som han upplevde det i alla fall ömsesidigt bra förhållande.

När han kvitterat ut sitt bagage, och han fick vänta länge och det var varmt och han svettades ymnigt och inte blev det bättre när han kom ut. Jerker irrade runt på flygplatsen som var av det mindre slaget och hittade till slut en buss som skulle ta honom till huset han hyrt i ett år. Det var långt att gå insåg han när bussen stannat och värmen var nu än mer påtaglig. Bagaget var både tungt och otympligt.

Nyckeln låg under blomkrukan på verandan precis som det var sagt. Jerker låste upp dörren och gick in. Det var ett litet hus på ungefär sextio kvadratmeter med ett kök ett sovrum med dubbelsäng och ett litet vardagsrum med två soffor och en fåtölj och en platt-teve av äldre modell. Den var således inte så platt men bra mycket tunnare än en tjock-teve. Det låg hemvävda mattor på det rustika trägolvet och det stod blomkrukor med välmående blommor i fönstren så någon måste ha vattnat regelbundet, tänkte Jerker. Han ställde ifrån sig sitt bagage och plockade farm vinet han köpt på flygplatsen. Korkade upp en flaska och satte sig på verandan i de trämöbler som stod där och såg ut över havet och kände sig förbannat nöjd med tillvaron. När han tömt halva flaskan började han känna sig hungrig. Det skulle stå en cykel i uthuset var det sagt och när han gick dit så stämde det. En gammal Crescent stod där och var förvånansvärt välskött. Kedjan var väl inoljad och kedjeskydden av krom blänkte. Den var treväxlad och hade en sadel av läder. Jerker funderade på vad en svensk cykel gjorde i Thailand, men han antog att Crescent märket fanns över hela välden eller också var det någon annan svensk som bott här och haft sin cykel med sig. Han lade sin panna i djupa veck och funderade över problemet en stund tills han kom fram till att det var en onödig tankemöda. Så han satte sig helt enkelt på cykeln och cyklade tillbaka till byn där bussen stannat och köpte mat. Han vinglade betänkligt men tog sig fram och hem helskinnad.

Nu gick han efter stranden. Jerker var mätt och lite full för han hade avslutat sin påbörjade vinflaska och börjat på en ny som han köpt i byn. En kartong thailändska öl hade han också köpt och de låg nu på kylning i kylskåpet förutom de som han hade med sig. Solen var på väg ner och det var vackert som i en resebroschyr och allt som saknades var den där hunden han som sett för sin inre syn. Jerker älskade hundar och när han var grabb så hade han haft en tax som hette Bosse. Den blev tyvärr brutalt överkörd och mosad av en granne till familjen som vägrade köpa en ny då han hävdade att det var förbjudet att ha hundar springande lösa. Jerkers mor hade gått i taket och hotat med polis men det hjälpte föga för grannen hade rätt. Lennart, grannen, var för evigt hatad av Jerkers mamma efter detta och hon fortsatte att hata honom ända tills hon dog av en hjärtattack i badkaret. Jerker hade aldrig riktigt repat sig efter frånfället av sin mor trots att det var snart trettio år sedan det hände. Förlusten av Bosse var också svår och han hade aldrig skaffat sig någon ny hund. Främst för att han inte skulle palla ett nytt dödsfall. Men nu då han var äldre så skulle troligtvis Jerker själv dö innan hunden och då kom saken i ett annat läge.

Han satte sig ner i sanden och tog av sig sina skor och såg ut över det eviga vattnet. Det var så här livet skulle levas tänkte han och det var näst intill omöjligt för honom att förstå hur ett inrutat liv med arbete varje vardag. Tevetittande vareviga kväll och med barn i familjen som störde harmonin och satte stopp för äventyr av alla de slag, hur något sådant kunde vara tillfredsställande? Jerker medgav för sig själv att hos honom lurade ett visst förakt för sådana människor och han ansåg sig själv som lite förmer, som Karlsson på Hemsö ungefär, men han försökte att inte visa det. Men det sken nog igenom tyvärr och det hade fått som resultat att han hade få vänner kvar. Han levde på de bevis på sin egen förträfflighet som visades av de som tyckte att han var bohemernas bohem och att hans liv utan bojor som han levde var något att avundas. Och så var det väl. Att alla drömde om ett liv i fred och frihet och Jerker var ju nu en gång sådan att han var en man med blicken i det blå och ryggen rak och att han levde sin dröm rådde det inga tvivel om men var han lyckligare än andra? Jerker funderade ofta på det och kunde komma på sig med att sakna en familj. En fru och ett par barn att ta hand om och skämma bort. Men han trodde dock att han snart skulle tröttna. Och resultatet av en sådan leda skulle få katastrofala följder för de inblandade tänkte han och Jerker ville inte utsätta någon annan för svek och brustna hjärtan. Det räckte med att han svek sig själv. Det var jobbigt nog.

Han grävde med tårna i sanden och såg på sina bara ben med åderbråck och ärr efter vådligheter under ett brokigt liv. Tänkte på att han var ensam och att han alltid varit det. Även tillsammans med andra människor. Att det var hans lott i livet att vara en ensamvarg och att han trivdes bäst ensam utan några andra att ta hänsyn till. Han öppnade en av ölflaskorna som han hade med sig och kisade ut över havet. Drack njutningsfullt och mådde bra. En havstrut landade på stranden bara några meter ifrån honom och stod där och glodde och såg förbannad ut. Jerker skrattade och höjde flaskan och sade, ”skål gamle vän.” Truten fortsatte att stirra på honom och tog ett par steg närmare där han satt. Bredde ut sina vingar och såg stor och väldig ut och lyfte sedan och flög ut över det stora vattnet.

”Ack ge mig en grav i det isgröna hav där blott böljorna lyss till min gråt.” Mumlade Jerker för sig själv och flinade och tänkte på Kalle Anka serien och på hur förvånad han hade blivit när han insåg att citatet i själva verket härstammade från en brittisk poet och inte var ett påfund av Carl Barks. Fast egentligen är jag ju lycklig tänkte Jerker, och jag skulle aldrig klara av att ha en familj som skulle ställa en massa krav på mig som jag inte kan uppfylla.

”Jerker och det stora havet”, sade han högt och reste sig upp och han hade alltid känt sig hemma med hav både vid sidan om och på och han mindes sina planer på att jobba på en oljeplattform i sin ungdom som hade gått i stöpet därför att han inte orkade med kraven på svetsarutbildningar och annat som skulle ta en evig tid innan han kunde komma ut på någon rigg. Det var nog tur för övrigt. Det låg många fingrar och tår i havet från plattformsarbetare och han behövde sina fingrar för att kunna spela gitarr och ukulele. Han var en fena på when I´m cleaning windows av George Formby och han brukade spela på kvarterskrogen intill där han bodde hemmavid och gjorde alltid en mindre succé när han avslutade med den låten. för övrigt så bestod repertoaren av Beatles och Bob Dylan och andra trubadurlåtar på både gitarr och som sagt ukulele. Jerker tänkte sig en liknande karriär här i Thailand på någon liten restaurang eller liknande för att dryga ut reskassan. Han reste sig upp, tog på sig skorna och började gå hemåt. Väl hemma så kände han sig trött och när han såg på klockan så var hon närmare åtta på kvällen och han hade varit igång sedan två på morgonen. Så han gick helt enkelt och lade sig.

Jerker vaknade tidigt utsövd och härlig så han skuttade ur sängen och tog på sig badbyxor och småsprang ner till havet. Han sprang som en galning rakt ut bland vågorna. Kutade tills han stupade och låg sedan på rygg och lät sig gungas av dyningarna och måsarna skrik kom och gick vartefter han hade öronen ovanför vattenytan eller inte. Han flöt till dess att fötterna nuddade botten. Reste sig då upp och gick in till land. Jerker satte sig på en gammal ilandfluten stock och stirrade ut över det vackra havet. Solen värmde påtagligt trots att det var tidigt på morgonen och han satt där han satt och tänkte att det var bra att sitta där. Det gjorde honom gott. Till slut så blev han hungrig och gick tillbaka upp till stugan och kokade kaffe och gjorde sig ett par smörgåsar med lufttorkad skinka som han köpt i snabbköpet i byn. Han åt dem utan smör för det hade han glömt att köpa men det spelade ingen roll för brödet var fett och gott och kaffet smakade som en dröm. När han ätit så lade han sig ner i solstolen som stod på verandan och somnade. Han drömde återigen om den där hunden som sprang på stranden och när han vaknade så tänkte han på Bosse och på hur han sett ut när han blivit överkörd. Sprucken mage och med tarmarna som hängde som tentaklerna på en bläckfisk ur honom och han levde en kort stund precis efter olyckan och Jerker skulle aldrig glömma ögonen som såg på honom så bedjande och ljudet som kom ur hans strupe. Han fick en chock då och grät hejdlöst och även nu när han tänkte på sin stackars vän så vällde tårarna upp i hans ögon och han tänkte på den där jävla Lennart och hatade honom han också precis som hans mor gjort och han undrade om fanskapet levde fortfarande. Han hoppades att han blivit överkörd.

Jerker såg på klockan och fann att den var elva och han öppnade dagens första öl. Satte sig sedan på verandan och spelade gitarr och han levde för att spela. Han blev liksom ett med musiken och även om det var en klyscha så var det så för honom. Han hade så mycket musik inom sig som han hade svårt att få ur sig sade han alltid och att ett vanligt arbete gjorde det ännu svårare var han övertygad om. Alkohol var en dörröppnare förstås och när han han var på rätt nivå av berusning så lyckades han glänta på dörren till musikhimlen och dofterna han kände genom dörröppningen gav honom mersmak. Tyvärr så slutade det ofta med att han drack för mycket och istället för att kunna öppna dörren helt och fullt och kliva in så smälldes den igen mitt framför näsan på honom. Han hade provat andra droger förstås men dessa gjorde honom bara förvirrad och han spelade sämre än när han var nykter. Jerker lade ifrån sig gitarren och hämtade ukulelen och klämde i med fönsterputsarsången och han sjöng för full hals och försökte låta som den gode George och när han tittade upp så stod det en gammal thailändsk kvinna med en åsna utanför hans tomt och hon log som en sol och viftade med händerna och skrek, ”Geoch Fomby! Geoch Fomby!” Och så skrattade hon så högt att åsnan blev rädd och ville dra henne därifrån. Hon höll dock hårt i tygeln och band fast djuret i staketet som omringade tomten. Klappade sedan händerna och visade på att han skulle spela mera genom att göra luftukulelerörelser. Jerker drog windows en gång till och kvinnan blev hysterisk av lycka och skrek något som han inte förstod men hon var uppenbarligen fascinerad och Jerker visste inte riktigt han skulle ta vägen så han vinkade glatt och gick in i huset och stängde dörren.

Framåt aftonen så strosade Jerker i strandområdet och tittade på folk. Tog sig en drink här och där och mådde allmänt bra. Han satte sig ner till slut på en bar med palmbladstak. Musiken som spelades där var sjuttiotalsrock av led Zeppelin, Deep Purple och liknande så han beställde in en gigantisk öl och njöt av värmen och situationen. Han hade sin snyggaste kakishorts på sig och en T-shirt med The Policetryck och han tänkte på låten so lonely och på hur bra Sting sjöng och på hur mycket han gillade Andy Summers gitarrspel och som av en händelse så spelades just den låten när han satt och tänkte på den. Han tog det som ett omen och beställde in en öl till. Inte lika stor denna gången för kvällen var lång.

Jerker var nu ordentligt berusad och hade dimmiga begrepp om var han befann sig. Folk runt omkring honom tittade misstänksamt och nedlåtande på honom fast om det var han omedveten. I Jerkers värld var det som vanligt och han var van vid det här tillståndet och även om då omgivningen såg ett fyllo så upplevde han sig själv som normal. Ja kanske inte normal direkt men inte särskilt berusad och så länge som han längtade efter en öl till så tyckte han att det var okej. Nu stod han på en pir längst ut och kisade mot den svarta horisonten. ”Jag förstår ingenting av det du erbjuder”, mumlade han och förstod inte var det kom ifrån. Tanken dök upp som ett sälhuvud i hans tankehav och han kände sig förvirrad. Men det var väl så, att han inte förstod vad livet hade att erbjuda. Att han letade efter någonting som han inte visste vad det var och att han behövde ett ljus i mörkret eller att någon skulle visa honom vart han var på väg. Hade det inte alltid sett ut på det sättet för honom? När Jerker tänkte tillbaka på sitt liv så kändes det som om allt varit ett enda stort slöseri med tid. Ingen vidare känsla suckade han.

Jerker ruskade på huvudet och såg ut över det stora vattnet. Månen var stor och skenet från den var vackert och underbart och den speglades i havet och ritade en gyllene väg från månen till Jerker och han ville gå på den men satte sig istället ner och dinglade med benen. Och där satt han med ett osamlat men saligt leende på sina läppar och han varken hörde eller såg hur människor rörde sig bort från stranden i panik. Inte heller såg han hur himlen blev svart eller hur horisonten suddades ut förrän månen försvann bakom en svart vägg.

Jerker reste sig upp och stirrade framför sig. Ruskade på huvudet och blundade men när han öppnade ögonen igen så såg han fortfarande en stor svart våg som dånande närmade sig land. Han vände sig om och såg nu hur människor skrikande lämnade stranden och restaurangerna och han förstod trots sitt omtöcknade tillstånd vad det handlade om. Ju närmare vågen kom desto mer friskade vinden i och palmträden låg näst intill vågrätt i luften och båtar slets loss från sina förtöjningar och for som barkbåtar i den rytande stormen.

Jerker stod som fastfrusen på piren och höll sig hårt i en träpåle som stod längst ut på stenbryggan och konstigt nog var han inte rädd. Jerker tänkte att det här var kanske hans öde. Att det var hans våg av frihet som han längtat efter i hela sitt liv och som han nu skulle surfa på till det land av harmoni och total tillfredsställelse som han anade fanns någonstans. Så han stod där han stod och såg stormen i vitögat. Och natten blev svartare. Inget ljus syntes längre och allt som fanns var en dånande tystnad och ett totalt mörker och när vågen träffade piren som Jerker stod på så var han beredd.

Först blev allt svart och han tumlade runt som en trasa i en torktumlare och visste varken det ena eller det andra eller vad som var upp eller ner. Men sedan klarnade bilden och världen stabiliserades och nu stod Jerker på toppen av ett skummande raseri och han såg hur det han red på ödelade allt i sin väg och han kände sig som en Gud som styrde över människor och land och han kunde med små kroppsrörelser kontrollera frihetsvågen och han hade nått fram äntligen. Himlen ovanför honom var gnistrade klar igen och stjärnorna var hans ledfyrar och han var Neptunus med treudd i hand och vattnet var hans undersåte och vinden slickade hans hår bakåt och han surfade rakt in i evigheten.

Jerker var ett med universum och elementen och när han med full kraft red på vågen i den svarta natten så nynnade han på ”When I´m cleaning windows” och hans fönster mot universums kärna stod vidöppet och dörren till hans musikhimmel likaså och han kunde äntligen nå det han längtat efter. Hans uppenbarelse var en symfoni av harmoni och han skulle aldrig återvända till det som varit. Jerker lyfte sin treudd mot himlen och fångade in blixtarna från stormen som röt kring honom och likt en pil av himmelskt ljus klöv han natthimlen.

Allt stod stilla och allt var i rörelse i en och samma puls och det stora hjärtat som var livet självt skulle aldrig sluta slå.

Det var äntligen fullbordat.