Jag har alltid gillat påsken. Jul kommer på andra plats. Jag vet inte riktigt varför men redan som liten pojke så såg jag alltid mer fram emot påsken än julafton och julhelgen.
Det fanns något mystiskt med påsken . Det här med korsfästelsen, Herodes, Judas svek och återuppståndelsen gjorde att jag med stora ögon såg på de teveprogram som handlade om detta med ett intresse som gränsade till det morbida. Jag uppskattade påskharen mer än jultomten och det här med påskägg som jag fick leta efter var så spännande.

Det har väl med våren att göra också antar jag. Att livet återvänder efter några långa mörka vintermånader. Vårfåglar och spirande rabatter, värmande sol för mitt tidvis förmörkade sinne gör mig till en lycklig man. Det finns en glädje i påsken trots att vi spikade upp mannen som många anser var vår frälsare. En optimism sprider sig som en farsot bland innevånarna i vårt solfattiga land och bilderna på facebook visar rosévin och immande ölglas och bubblande champagne. Människor ler och skrattar och det cyklas.
Cykling ja, allvarligt talat, måste du verkligen klä dig i åtsittande cykelbyxor och ha en tvåhjuling som kostar lika mycket som en lätt motorcykel, och är det verkligen tvunget att se ut som om vore du från en annan planet för att motionera på cykel. Allt som oftast så ser jag dem, medelålders män – det är nästan bara män – på dessa tunnhjuliga racercyklar med bälten runt midjan och någon slags dator på cykelstyret och det är seriöst nu, dödligt seriöst och trafikregler gäller inte för dessa framåtböjda utomjordingar på sina maskiner.
Nåväl, det var ju inte det jag skulle skriva om. Det var ju påsken ju, men det var väl en helvetes tur att det inte fanns cyklar då Jesus och hans lärjungar drog fram över Jerusalems gator och torg. En syn för gudar hade det varit i alla fall, och en scen som nog skulle platsat i uppföljaren till ”Life of Brian” om det funnits någon.

Jag minns den där påsken för länge sedan och hur gräset doftade i lekparken, i skymningen. Jag kommer så väl ihåg ditt långa mörka hår och jag minns hur koltrasten trollade med tonerna och hur de dansade i dina lockar. Hur rak du var i ryggen när du gungade är en målning jag har i min själ och hur mitt hjärta slog sina varma slag och hur mina händer frös ety kedjorna som höll gungorna var kalla. Och du var så vacker men rädslan höll min mun så tyst och försynt. Då när gräset var vått, och mina basketskor så fuktiga, den där våren, när jag var ung, och livet fortfarande var ett äventyr.
Hur som helst så är jag äldre nu men påsken är kärlek för mig och jag föddes i april och det liv som jag lever idag är ett bevis på att det går att hitta tillbaka till mystiken i tillvaron. Allt som oftast så är jag fortfarande den kärlekstörstande unge man som jag var en gång i Hälsinggården med de där flickorna som vi träffade på ungdomsdiskot. Marie och Anna-Karin och Marie-Louise och Monica och så hon som jag älskade mest av alla men som jag i skrivande stund inte kommer ihåg namnet på.
Det är konstigt. För bara ett halvår sedan så mindes jag och jag kommer ihåg var hon bodde och den där stora granen som växte på hennes tomt där jag stod och gömde mig för att försöka få en skymt av henne genom vardagsrumsfönstret. Jag har glömt ditt namn, förlåt mig.
Nej! Nu minns jag. Åsa hette du ju, hur kunde jag glömma? Åsa den blyga och tysta och vi hade verkligen blivit ett sorgligt par. Jag var lika blyg som du och det var ett mirakel att vi vågade kyssa varandra den där gången i det lilla trähuset i vår lekpark med gungorna. Men jag glömmer det aldrig och jag var bara tolv år gammal.

Jag är en påskhare med skiftande öron och vaksamma ögon. Jag är en bringare av glädje och godis och jag sitter på vår gräsmatta om kvällarna och spanar efter faror och min själ är lika stilla som min kropp. Jag sover med ett öga öppet och jag vaknar av minsta ljud och när talgoxarna i buskarna intill mitt hus börjar äta ur fröautomaten som jag satt upp med frön från Lidl så ligger jag stilla och lyssnar. Skator gillar också frön, de som ramlat ner på marken, och som stora svarta och vita demoner slåss de om överblivna fågelfrön med varandra och det är ett liv och ett kiv och det är vår. Din kropp är varm och mjuk intill min och ditt hår som en flagga på kudden och jag snusar i din nacke. Skuttar sedan på spänstiga bakben ut i köket och lagar frukost åt dig och när vi ätit så letar barnen efter äggen och det är påskafton. Det är vår.
Och jag älskar verkligen påsken.

Jag minns en gång när jag var grabb och bodde i Dalarna. Det var mycket fiske på den tiden både på vintern och på våren och ja, året runt faktiskt. Antingen så fiskade jag själv eller  också så var jag ute med min pappa. Vi anglade på vintrarna.

Vet ni hur det går till när du anglar? Du borrar till att börja med en helvetes massa hål i isen med en isborr som har lite större diameter än en vanlig dito. Placerar en pinne med ett hjul på som håller linan invid hålet och sedan är där en krok som inte liknar något annat och på den trär du upp en levande mört som du sänker ner i vattnet. När mörten befinner sig på rätt avstånd från bottnen så lägger du linan över en sprättbåge som är fästad på själva donet. När gäddan sedan hugger så drar den linan av sprättbågen som då viftar med sin röda markering att, nu jävlar!  Du kan även kombinera sprättbågens viftande med en knallkork som smäller när gäddan hugger. Fastän det tycker jag inte om. Det stör naturupplevelsen.

Det finns en sjö i närheten av Falun som heter ”Flädran”. Den är bara cirka en meter djup och på vårarna är isen tunn som ett skinn på chokladen vi drack jag och brorsan. Så när vi sprang på ”fällningarna” som det heter så skvätte vattnet upp ur hålen vi borrat och det var ett under att isen inte brast. Vi frågade vår far om han inte var orolig. Det var han inte.

”Det är ju bara en meter djupt”, sa han. ”Och simma det kan ni väl?”

Till saken hör att både jag och min bror var aktiva simmare i traktens simklubb. Så vi kunde verkligen simma, och det gjorde vi jämt. Två gånger om dagen sex dagar i veckan låg vi i den där förbannade poolen och det gick en demon vid bassängkanten och skrek och visslade. Marie var snyggast, Mats var bäst – om du räknar bort de inhyrda stjärnorna – och jag var tjockast. Det var inte lätt att vara överviktig som simmare. Om du spelar fotboll till exempel, eller ishockey, eller om du utövar någon annan sport där du är påklädd så är den enda gången som det syns att du inte är den smärtaste i världen i duschen. Som simmare har du badbyxor eller baddräkt och försök att dölja fetma när du har simbyxor på dig om du kan. Nåväl, det var som det var och det är inte mycket jag kan göra åt den saken nu. Jag gjorde det sedan, gick ner i vikt alltså, och det har jag skrivit om tidigare, men då hade jag slutat att simma.

Det känns ibland som om jag tillbringat hela mitt liv på tunn is. Som om jag varit tvungen att väga varje steg och med stor försiktighet ta mig fram över frusna vida vatten. Alltid så rädd och alltid så mån om att inte visa det. Så jag klampade till synes oförskräckt på, och vattnet skvätte ur hålen, men inte brast isen, inte förrän långt senare. Det hade kanske varit bra om den gjort det tidigare tänker jag idag.

Härom dagen så slog det mig.

Det känns som om mitt liv började igår sa jag till min fru. Hon log och sade att det hade hon också tänkt på. Vi satte oss ner en stund och dryftade den nya insikten och funderade över varför vi inte hade sett till att livet började för flera år sedan. Vi kom inte fram till något bra svar och när jag ställde frågan om vad alla år innan igår hade varit bra för så log hon och sade att allt har en mening.

Det har hon naturligtvis alldeles rätt i

Den is jag träder idag är tjock och bär bra. Den är lika tjock som den på sjön ”Runn” den gången vi tog bilen ut till vårt angelställe. För övrigt, att borra femton hål i metertjock is är inget för veklingar det kan jag lova, men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag har byggt ett höghus på den is jag går på idag så säker är den och om ni har hört låten  A ten storey lovesong med The stone Roses, så är det just det höghuset som jag har byggt. Jag står högst upp i den översta våningen tillsammans med mina kära nu, och vi ser ut över världen med tillförsikt och solen går upp och den går ner och varje dag är i stort sett likadan som den andra och det är det som är det fina förstår ni. För jag har lärt mig att uppskatta det ordinära. Den där lilla promenaden ner till Lidl till exempel, vilket mirakel är inte det om du går tillsammans med din son som pratar om allting som faller honom in. Att dricka kaffe på uteplatsen på baksidan med katten som enda sällskap. Hur fantastiskt är inte det om solen skiner och det är sommar. Ja, ni förstår vad jag menar. Jag behöver inte längre jaga efter sensationer och kickar och jag behöver inget särskilt att se fram emot. Att bara leva räcker för mig. Att får vara med om det här underbara vanliga livet är ett mirakel i sig och jag behöver inget annat.

Och det är någonting som jag aldrig trodde att jag skulle säga.

”Vad fan är meningen med allt det här?” Sjöng John Holm en gång i tiden. Jag kan inte annat än hålla med. Vad är meningen med alla motsättningar, alla debatter, alla åsikter om hur saker och ting bör skötas? Vilken regering som är bäst? Huruvida hon eller han bör sitta kvar på sin post och om det vederbörande sa eller det den inte sa är så kallat ”politiskt korrekt” eller inte? Varför ska allt stötas och blötas in i minsta detalj och när blev det viktigare huruvida vi kan eller inte kan hjälpa människor i nöd än att verkligen ta hand om kvinnor och män och barn som lider? Vi är alla i samma båt, vi bor på samma planet och att vi som har det bra inte delar med oss till de som inte är lika lyckligt lottade är inget annat än orimligt.

Varje dag på teve och på radio och i tidningar möts jag av arga ordalag, föraktfulla uttalanden och hånfulla leenden och javisst, jag är ju inte dummare än att jag förstår att åsikter måste hävdas och att det inte går att acceptera vad som helst utan att säga ifrån men måste tonen vara så kärv? En ödmjukhet inför andras sätt att se på saker och ting efterlyses härmed, och även om det du tycker går stick i stäv gentemot det som hävdas av en motpart så skulle nog diskussionens vågor gå mindre höga om du inte ansåg att vederbörande var en idiot och behandlade honom eller henne därefter. Att försöka sätta sig in i hur den andre tänker och kanske till och med gå så långt att du försätter dig i samma situation är nog en ståndpunkt att beakta.

Överallt finns konflikter. Hemma med hormonstinna tonåringar eller trotsiga nioåringar, på jobbet förstås, och försök själv att ta dig igenom en dag utan att stöta på meningsskiljaktigheter i någon form. Den irriterade kassörskan i snabbköpet som suckar och stönar för att någon inte fattat att det är en ”kortvara” och denne inte är medlem och därför inte kan få rabatten. Du själv som står bakom ickemedlemmen i samma kö och din lunch är snart slut och du inser att du kommer att få kasta i dig maten som du står i begrepp att köpa och du skulle helst vilja mörda bromsklossen framför dig. Busschauffören som sitter och pratar i telefonen istället för att se till att bussen går i tid och blir påhoppad av den välklädde affärsmannen som ifrågasätter hans kompetens. Bilföraren som tycker att du kör för sakta även fast du håller hastighetsbegränsningen på den här trettiosträckan och ligger så nära bakom dig som det bara går. För att sedan när det står något annat på hastighetsskylten, kasta sig om dig samtidigt som han – för det är alltid en han – blänger på dig som om vore du från en annan planet.

Sedan har vi ju alla globala konflikter som är alltför omfattande för att jag ska ta upp dem här, och ärligt talat så är jag inte tillräckligt insatt i världspolitiken för att våga mig på det ämnet. Emellertid så finns ju Donald Trump vars åsikter och ståndpunkter i mina ögon ändock måste delas av en minoritet, är det inte så? Hur kan han då tillåtas få så mycket plats i media? Även vår egen Jimmyboy, vår lille rasist på hemmaplan, som alltid på något sätt syns i teve och som det skrivs om i tidningar i stort sett varje dag trots att majoriteten av Sveriges folk, hoppas jag trots all popularitet som han och hans parti åtnjuter, motsätter sig det Sverigedemokraterna står för. Varför får han då så mycket uppmärksamhet? Både Donald och Jimmy borde mötas på alla plan inom politiken och inte bara tillåtas tala om invandrardito för först då, det är min åsikt i alla fall, så skulle det framstå hur små de är och på vilken bräcklig grund deras samhällsuppfattning står. Som det är nu så älskar journalister att skriva om dessa främlingsfientliga galjonsfigurer för att det säljer och i Sverige så har den gängse uppfattningen hos våra politiker varit att försöka ignorera och misskreditera Jimmy och hans anhang vilket bara får till följd att de som stödjer honom bara blir fler och fler. Ställ partiet mot väggen i alla politiska frågor. Bjud in till debatt om sysselsättningen i Sverige. Fråga hur de har tänkt sig att lösa skolfrågorna och äldrevården. Låt vår kunniga andra partiledare möta inte bara Jimmy – som är en driven retoriker – utan även de andra i partiet som idag tillåts gömma sig bakom Jimmys vältalighet och allt skall uppenbaras. Det är dags att låta de nazistiska undertoner som många av gräsrotspolitikerna inom SD uppvisar  få stå i rampljuset. Säg hej till en halvfull före detta medlem i ”Vit makt”. Låt honom eller henne stå i talarstolen i ”Uppdrag granskning” till exempel och lägga ut texten som hur Sverige ska styras och undvik alla frågor om invandrare. Det kommer att bli en teveshow utan like och jag kan svära på att opinionssiffrorna kommer att sjunka radikalt för våra – som det är idag – alltför haussade rasister.

Dock, och det kanske låter en aning infantilt, så tror jag att om vi kunde förmå oss till att minimera våra vardagliga skärmytslingar till ett minimum så skulle det återverka på hela vårt samhälle, hela Europa, och övriga världen också och vi skulle få en fredligare och mindre konfliktfylld värld att leva i.

Let love rule, som Lenny Kravitz sjöng för mig på Roskilde en gång i tiden då jag var ung och oförståndig.