Morgonen var tidig och dimman låg som ett duntäcke över den steniga heden. Det var kallt och olustigt och fuktigt och att ge sig ut tog emot. Lederna knakade när han tog sig ur sängen, speciellt knäna, de var som om vore de rostiga och orörliga, som styrlederna på en gammal folkvagn, och det tog sin tid innan de började fungera. Han satt vid frukostbordet och såg ut genom fönstret. Daggen glittrade i gräset i det bleka solljuset och en koltrast hoppade omkring och letade mask. Lade huvudet på sned, pejlade in avståndet och dök som en svart pil ner i gräset och drog upp en fet daggmask. Den gula näbben öppnade sig och svalde. Mums tänkte mannen vid bordet och tog en tugga av sin limpmacka med ost. Kaffet var starkt och gott, precis som han ville ha det och han kände hur kroppen började vakna till liv.

Han var tillbaka på den avlånga ön igen. Det var längesedan sist och då hade han varit här med sin far. Han mindes hur de bott i tält den första gången de var här för ännu längre sedan och hur det var så kallt på morgnarna att de var tvungna att knacka hål på en isskorpa på vattenhinken utanför tältet innan de kunde koka kaffe på det gamla klassiska primusköket som gick på fotogen. Han log åt minnet. Allt var förgängligt tänkte han sedan och han kände ett sting av saknad trots att det var flera år sedan hans far tog till himlarna och förenade sig med sina älskade fåglar. Han hoppades att hans pappa kunde se honom nu då han var en äldre man med grånat hår och skägg. Han skulle ha varit nöjd tänkte han, att han fortsatt att titta på fåglar. Även om han inte var lika inbiten som sin far så tyckte han att det var roligt. Inte på långt när så duktig som han, som kunde avgöra på ett pip eller två vilken art det rörde sig om, var han. Men han var bättre än de flesta  tyckte han nog. Hörseln hade varit problem för fadern på slutet, när han inte längre kunde höra fågelsången. Det hade varit sorgligt att se uppgivenheten i hans ansikte den sista gången de var här. De hade diskuterat hörapparat men det blev aldrig av. Mannen med det gråa skägget som satt vid fönstret och drack kaffe hoppades att han kunde höra nu i alla fall där han var. Han reste sig upp och hängde handkikaren runt halsen, tog sin tubdito på axeln och gick ut till bilen.

Nere vid hamnen, som skulle blivit en hamn, men som visade sig bli en kapital missräkning och istället blev ett fågelparadis, satt han och tänkte på hur det var en gång och på hur det blev och det var inga roliga saker att tänka på så han slutade med det och koncentrerade sig istället på de svartvita skärfläckorna som gick fram och åter i dyn och svepte med sina uppåtböjda, långa näbbar på jakt efter småkryp i det dyiga vattnet. Dessa vackra fåglar som hans far beskrivit som japanska tuschteckningar och så träffande det var tänkte han. Solen var varm och skön nu och morgondimman bortblåst av en skön vind från sydväst. Han kisade mot solen och fylldes av en sällsam känsla av att höra ihop med naturen. Att vara en del av det glittrande vattnet, de långsamt som i dans vajande vassarna och sävsångarens raspiga sång slog an en ton i hans själ och det var skönt att leva just nu där han på en bänk av trä upplevde våren. Och han önskade att han kunde flyga som tofsviporna som gjorde akrobatiska manövrar i luften, som konstflygare, och dofterna från havet förde med sig visioner om länder långt borta men han längtade inte bort. Istället var han nöjd med att vara där han var och han längtade efter sin fru som han lämnat. Ja, inte lämnat i den bemärkelsen att de skiljts åt för evigt, utan det var så att han gjort den här resan för att det var nödvändigt ansåg han. De var nästan aldrig ifrån varandra och att vara så långt bort från henne kändes ovant och ensamt och han undrade om det var värt det. Hon är sanningen och livet för mig och hon gjorde att han kände sig fri tänkte han. Livet innan henne kändes ibland meningslöst. Allt hade förändrats när han träffade den här kvinnan. Han hade färdats på en motorväg till helvetet och när hon en dag stod där vid sidan av vägen med tummen i vädret och frågade om hon fick följa med så hade han aldrig tvekat och hon fick honom att ta den avfart som han borde tagit för många år sedan.

Han lyfte blicken och följde med kikaren den bruna kärrhökens glidflykt över den guldgula vassen. Så vacker den var sade han högt till sig själv och han kom att tänka på sin bror som han inte träffat sedan han for till ett annat land, till sitt efterlängtade paradis, och han hoppades att han skulle finna vad han sökte. Mannen sänkte kikaren och funderade på varför han aldrig hade förstått sig på honom. Men det gjorde detsamma nu och visst saknade han honom ibland men han hade varit en spillra, en vilsen själ, när han for. Som ett pussel utan de bitar som skulle fullbordat motivet och det hade varit tusen tårar mellan dem när han reste, som regnvatten på en ruta, och han önskade hett att brodern skulle hitta sitt shang ri la. Att gräva där han stod hade aldrig varit något för hans bror och han hade tyckt synd om honom då, då han var kvar. Antagligen låg problemet med att de inte nådde fram till varandra i att han applicerade sina egna värderingar på honom och ville att brodern skulle tänka som han gjorde. Mannen förstod idag inte varför han envisats men det berodde på att han inte kunde acceptera det destruktiva liv som hans drömmande bror levde. Vilket säkert hade att göra med att han själv varit likadan en gång i tiden och nu såg tillbaka på det livet med en avsky som gränsade till förakt. Han visste inte ens om hans bror fortfarande levde. De hade ingen kontakt.

Han reste sig och gick över spången som ledde in i den glest bevuxna skogen på andra sidan hamnen. väl framme där så slog han sig ner i gräset på sitt liggunderlag och tog fram sitt medhavda kaffe och sina eviga limpmackor med messmör och ost. Efter att han ätit lade han sig ner i solen och somnade. Han drömde som vanligt om hunden som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna och vaknade utvilad och kokande varm efter två timmar. Han satte sig yrvaket upp, gnuggade sömnen ur ögonen och ägnade sig sedan en stund åt att lyssna på härmsångaren som satt i ett buskage bara några meter ifrån honom. Vilken storsångare den fågeln var. Vävde in alla skogens fåglar nästan i sin sång och med en stämma som överröstade till och med näktergalen. Han tog fram sin mobiltelefon, spelade in och skickade ljudfilen till sin fru som nästan genast svarade att hon tyckte om sången, och att hon älskade honom.

Den grånade mannen tänkte att han älskade henne tillbaka och skrev det och sände iväg meddelandet. Han plockade ihop sina saker och stoppade ner dem i ryggsäcken och började gå därifrån, hem till sin stuga som han hyrt i fyra dagar. Väl framme så lagade han lunch och åt den och gick efter ytterligare en stunds vila ut på den kalkplatå som kallades Alvaret. Där såg han en ängshök och kände sig glad över det, en ovanlig fågel som nästan enbart fanns på Öland och han stod länge och studerade den blå fågeln med sina svarta streck på undersidan av vingarna. Runt omkring honom på marken växte en orkidé som hette Adam och Eva som också var väldigt speciell, den växte i stort sett bara här och på ett fåtal andra platser på jorden, om han mindes rätt av vad hans växtkunnige släkting sagt. Han som var naturens McGyver och mannen kom ihåg när de var här en gång tillsammans och det blåste halv storm och de tog skydd bakom en stenmur och hur den multibegåvade släktingen inom fem minuter hade kokat upp vatten, gjort kaffe, och brett smörgåsar och skurit upp skinka med sin kommandokniv. Allt var fascinerande och det faktum att han var en av de snällaste och mest ödmjuka människor han någonsin mött gjorde att minnena han hade av den resan stod i ett särskilt skimmer. Dessutom så var han ytterligt vänlig mot hans far vilket gjorde att den här mannen tyckte mycket om sin släkting. Han böjde sig ner och tog ett foto av den rara blomman som även det fick gå genom cyberrymden till frun tillsammans med en förklaring om vad det var för något. Han kände sig välvilligt inställd till livet nu, härute under himlarna, och det var så här människan var ämnad att leva tänkte han.

Nu kände han sig lite trött igen, han var ofta det nu för tiden, så han bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner på rygg och tittade på de framrusande molnen. Han hörde ljungpiparens klagande vissling och han visste var de fanns. Senare tänkte han ta sig en tur till det vatten där de bodde längre ut på Alvaret men nu ville han vila sig. Det kändes bra att göra det, att kunna rå sin egen tid och inte behöva känna sig stressad att ta sig hem för att laga mat till sina tonåringar som ofta var fallet var när han gjorde sina exkursioner på hemmaplan oavsett om det gällde fågelskådning eller fiske, och när han tänkte på dem så saknade han sina söner. Mannen på liggunderlaget var en hemkär man och han var glad åt att få åka hem imorgon. Den här resan hade varit bra för honom. Han hade behövt lite tid för sig själv för att få ordning på sina tankar men nu ville han hem och han såg fram emot bilresan. Att köra bil var för honom en njutning, ju längre desto bättre. Det var en frihetskänsla att få ligga på vägen och att få vara på väg någonstans. Att flyga var för honom inte att resa på riktigt. Att kliva in i ett flygplan och sedan tre timmar senare vara på en plats flera hundra mil ifrån den han for ifrån lämnade alltid en känsla av tomhet i honom. Att vandra, cykla eller att köra bil och känna att resan var värd något och inte bara målet var något han föredrog. Han reste sig upp och bestämde sig för att redan nu gå ner till den lilla vätan där han visste att de vackra ljungpiparna fanns. Det var bara här på Öland, på våren, som du kunde se de svartvita dräkterna, sedan flyttade de långt norrut och när de återvände så hade tappat sin stiliga kostym och såg vardagliga ut. När han kom fram så riggade han sin kamera till tubkikaren och tog några riktigt bra bilder som återigen frun fick ta del av, och även Facebook faktiskt.

Mannen med det gråa skägget gick nu hem och vädret slog om och gråa skyar kom in från öster och vinden friskade i och det blev kallare och så kom regnet. Himlen öppnade sig och han blev blöt ända in på kroppen och frös så han skakade. Han hängde upp sina kläder på en torkställning framför den öppna spisen, tände en brasa och klädde sig i mjukiskläder, bryggde mer kaffe och satte sig framför elden tills han blev varm igen. Då lagade han middag och åt med god aptit. Tittade på klockan och såg att hon var över nio på kvällen. Kläderna var någorlunda torra nu och han packade sin väska och gjorde allt klart för hemfärd på morgonen. När han gick och lade sig var klockan över tio och han somnade relativt snabbt för att vara den han var.

På morgonen städade han, åt frukost och bar ut sakerna i bilen. Låste dörren när han var klar och placerade nyckeln i det hemliga nyckelskåpet med kod. Sedan satte han sig i bilen, ställde in GPS,en och såg att resan hem skulle ta sex timmar. Han lät blicken svepa över Alvaret en sista gång och började sedan sin långa resa hem. När han passerade bron så återvände den svindlande känsla han haft när han kom och han såg ut över havet och tänkte att det varit en bra resa. Han sade hejdå till sin far eftersom han trodde att det var där på ön han fanns i någon slag metafysisk uppenbarelse. När han svängde av och kom in på E20 så kände han sig lycklig. Dels därför att han varit där han varit och dels för att hans själ var i balans. Han ringde till sin fru som var glad över att han var på väg hem.

Det hade varit en bra resa. Den demon som han alltid hade i sig och som såg till att han aldrig riktigt kunde slappna av hade hållit sig på sin kant och han hoppades att det skulle bli så i fortsättningen också. Han visste dock att det var ett fåfängt hopp men han njöt av att det var så nu och han var beredd att slåss när den onde återvände.

Mannen bakom ratten valde musik och bestämde sig för Jeff Lynne,s Armchair Theatre som var, ansåg han, en av världens bästa plattor. ”I`m blown away, like a boat out on the ocean.” Sjöng han och tänkte på sin fru.

Det skulle bli skönt att komma hem.

Tåget rullade in på stationen och det fanns fortfarande lite ljus kvar av det som funnits under dagen. Det hade varit varmt och tåget hade stått stilla i två timmar mitt ute på ett slättlandskap vid tolvtiden  av okänd anledning och solen hade varit obeveklig och det hade sprungit barn vid sidan av vagnarna med vattenflaskor till försäljning. Han hade inte köpt något, han visste av tidigare erfarenhet att du skulle bli sjuk om du drack av det de sålde. Han drack vin istället, och blev full. Konduktören hade inget att säga honom när han på engelska frågade om anledningen till stoppet. Jo han hade en massa saker att förtälja på obegriplig franska och konduktören hade varit irriterad och länge och noggrant synat hans biljetter. Trots att han som reste hade läst franska i skolan i fem år så kunde han bara säga två eller tre meningar på språket, och det var fraser ur skolboken som handlade om var Monsieur Duval var någonstans, och att han var i badrummet. Samt var Pierre och Monique höll hus, och det visade sig att de var på place de la Victor Hugo. Inga meningar som var särskilt användbara i verkliga livet men han brukade köra dem när någon frågade om han kunde franska. Det var inte så långt ifrån att han använde dem när den vresiga konduktören började lägga ut texten, men han hade hejdat sig i sista stund och det var nog tur det hade han tänkt och drack istället djupt ur flaskan.

Han hade somnat sedan och vaknat med en dunkande huvudvärk. Rödvin i stekande sol och värme var inte att rekommendera och det hade känts som han skulle kräkas och inget vatten hade han. Hela kroppen hade skakat och det var som om han hade feber. Klockan var då fem på eftermiddagen och det återstod två timmar innan de skulle komma fram till Nice, och då hade han räknat med förseningen. Han hade stapplat ut i korridoren och fick till slut tag på den skärmmössebeprydde gentlemannen och lyckades med gester och något enstaka ord här och där på franska förklara att han var våldsamt törstig och det var säkert som amen i kyrkan att han skulle han dö om han inte fick vatten. Tågsoldaten hade flinat till slut åt hans tafatta försök och sade till honom att vänta. Efter fem evighetslånga minuter så kom han tillbaka med en flaska vatten, en en och en halvliters flaska med mineralvatten och att det var äkta vara visade plastplomberingen på korken. Han ville ha tjugo franc hade han sagt och höll för tydlighetens skulle upp tio fingrar två gånger. Den törstige skulle gladeligen gett hundra och halade snabbt upp två tiofrancssedlar som konduktören hastigt nappade åt sig. Väl tillbaka i sin kupé så drack han nästan upp allt vatten i ett svep och det kändes som om någon lyfte ett draperi som hängt framför hans ögon och han började se klart igen. 

Resenären klev av tåget på svaga ben. Nice, där hade han varit förut och att säga att han kände igen sig var en kraftig överdrift då det var åtminstone tio år sedan han sist stod på den här perrongen. Det kändes fortfarande som om han hade feber då han svettades och frös om vartannat och han behövde någonstans att sova. När han var här förra gången så fanns en hotellförmedlingsfirma alldeles intill stationen och han hade vaga aningar om var den låg. Till hans glädje så fanns den kvar där han hade trott att den skulle finnas och han gick in och tack och lov så talade kvinnan bakom disken engelska. Han förklarade vad han var ute efter, ett billigt hotellrum för två nätter, och hon, en parant kvinna på några och fyrtio i knytblus och röda läppar gav honom en adress och en karta och han gav sig ut i skymningen med sin ryggsäck på ryggen och med ett dunkande huvud och det doftade storstad och smuts och gatorna var fyllda av folk på väg mot restauranger och kvällsliga nöjen ety det var lördag kväll men han såg dem inte. Fokus låg på att hitta hotellet. Kartan ledde honom bort från de fina gatorna in till stadens baksida med trånga gator och prång och han såg en råtta stor som en katt och till slut så stod han framför hotellets port. Det var en varm kväll och han svettades som sagt, och frös. Hans T-shirt och shorts var smutsiga efter den långa resan och han luktade inte gott. På något sätt så passade han in i den här miljön. Brisen som svepte fram genom gatorna luktade hav och bensin och sopor och han såg en svart man med gula ögonvitor som stirrade på honom från bara några meter bort. Mannen med ryggsäcken blev rädd och skyndade sig in genom dörren och stod sedan i en förvånansvärt prydlig hotellfoajé med palmer i stora krukor här och var och en snygg orientalisk matta på golvet. Trädisken var gjord av ett mörkt träslag och det stod en vinklad, inplastad skylt som hälsade dig välkommen på fyra språk. Mannen bakom hotell disken var också svart men såg vänlig ut och han log brett och sade något på franska som han, gästen, inte förstod så han svarade på engelska att han inte talade franska. Hotellportieren svarade då på bruten dito att han var glad över att just han som stod framför honom valt hans hotell och han hoppade på att vistelsen här skulle bli angenäm. Mannen med ryggsäcken svarade ansträngt att det var han säker på att den skulle bli och sedan föll han till marken som en säck potatis.

När han vaknade så låg han i en säng och huvudet värkte fortfarande och när han såg sig omkring så förstod han att han befann sig i ett typiskt hotellrum. Hans kläder hängde prydligt hopvikta på en stol och när han kände efter så han hade bara kalsonger på sig. Hans ryggsäck stod lutad mot väggen till vänster om dörren och det luktade lavendel i rummet. Lakanen kändes fräscha och nytvättade och att det var morgon eller förmiddag förstod han eftersom det var ljust i rummet och solen lyste och dammet dansade i dess sken och att han tittade på klockan. Möblemanget var sparsamt, ett bord, två stolar en garderob, allt i furu, ljusa, vita, nästan genomskinliga gardiner som vajade i vinden eftersom fönstret stod på glänt. Bilar tutade nere på gatan och människor samtalade högt och ljudligt på vad han antog var arabiska, franska var det inte i alla fall, möjligtvis en blandning. Mannen i sängen hade vaga begrepp om hur han hamnat där han var. Han mindes allt fram till det att han gått in genom dörren till hotellet, men sedan var allt höljt i dimma. Han försökte sätta sig upp men huvudet kändes som om det höll på att sprängas så han lade sig ner igen. Det knackade diskret på dörren.

”Kom in”, ropade han på svenska. ”Entré”, sedan när han fick hjärnan att fungera. Den svarte portieren satte försynt in huvudet genom dörröppningen och frågade, ”how are you today sir?” Han såg uppriktigt orolig ut. ”Feeling better?” Den sängliggande tvingade sig själv upp på en armbågen och lyckades åstadkomma ett leende. ”Much better thank you, what really happened last night, I dont´t seem to remeber much of it?” Portieren skakade bekymrat på huvudet. ”You fainted sir, and the doctor came. He told us not to worry and to put you to bed, so we did.” Portieren klev in i rummet och lade en bit papper på furubordet. ”Here is his bill, he gave you an injection of some kind and said that you would be ok in the morning.” Han log vänligt. ”It seems that he was right, nec´st pas?” Mannen i sängen gav honom ett leende tillbaka. ”In spite of a headace I´m fine i guess”, sade han. Portieren bugade sig och lämnade honom åt sitt öde.

En injektion, tänkte han oroligt, vad då för jävla injektion? Han reste sig mödosamt upp ur sängen och gick fram till bordet för att kolla på räkningen. Det första han såg var summan. ”Sjuhundra jävla franc, vad i helvete är det jag har fått för någonting”, sade han högt. Men när han läste vidare så var arvodet det som stod för större delen av summan, och det kunde han väl fatta. Ett läkarbesök sent en lördagskväll var inte billigt, inte i Sverige heller, och vad det gällde innehållet i sprutan som han fått så gick det inte att läsa vad läkaren skrivit, inte heller fattade han vad problemet hade varit, samma kråkfötter där. Han försökte använda sig av Google men det var omöjligt att få någon rätsida på vad han lidit av eller vad som injicerats. Att han fått sprutan i rumpan gick inte att ta miste på dock, han var öm i halva högra skinkan. Men sjuhundra franc, det var en missräkning, hans reskassa skulle bli reducerad och det var en vecka kvar tills dess att lönen från hans arbetsgivare skulle gå in på kontot. Han ryckte på axlarna, nåväl det var inget att göra åt. Det var bara att betala och se glad ut, hur nu det skulle gå till, vem skulle ha pengarna, var fanns läkaren, hade någon betalat åt honom? En tanke slog honom plötsligt, så han rusade fram till ryggsäcken och slet upp påsen med pass, plånbok och värdesaker och kollade kontanterna. Mycket riktigt, det fattades sjuhundra, och han kände hur förbannad han blev. Det hettade i ansiktet och det kändes som om han skulle svimma igen. Han gick tillbaka till sängen och lade sig ner och slöt ögonen och då bar det iväg. Han kände sig som i ungdomens dag i Loffes källare och hans viskande stämma som sa när han räckte över pipan, ”nu ska vi bli höööga.” Han flinade åt minnet och seglade iväg på ett silverkantat moln.

När han slog upp ögonen för andra gången  det här dygnet så var det mörkt ute. Det var ett fortfarande ett jävla liv nere på gatan. Han såg på klockan och den var sex på kvällen och huvudvärken var försvunnen och han var hungrig och törstig och han längtade efter en kall öl och pasta. Han tog sig upp ur sängen på förvånansvärt pigga ben, gick in i duschen, rotade i ryggan efter rena kläder och hamnade i ett par beigea linnebyxor och en vit kortärmad skjorta. Gick nerför trapporna och nickade åt en helt annan portier än tidigare. Han konfronterade honom och försökte förklara att han ville tala med den andre portieren, hans kollega, men mannen bakom disken satte upp ett förvånat ansikte och sade ”je ne comrend pas” samt slog ut med händerna och så mycket franska förstod mannen i de beigea byxorna så att han gav upp, gick därifrån med en axelryckning, och stod sedan på gatan. Han drog djupt efter andan och började gå åt höger. Han kunde lika gärna gått åt vänster för han hade ingen aning om var han befann sig och han halade därför fram kartan som han fått kvällen innan och tog ut ut, trodde han, kursen mot stan. Gränderna var mörka här och husen höga och det kändes som att gå i en labyrint. Han hörde steg bakom sig och vände sig om, det var ingen där. Han fortsatte. Till slut kom han fram till en restaurang som såg hyfsad ut med en liten uteservering bestående av rottingstolar och vita marmorbord på blanka, kromade stålställningar. Han satte sig ner och efter bara ett ögonblick kom en ung kvinna i förkläde fram och frågade, på franska förstås, vad hon kunde hjälpa till med. Som vanligt förklarade han på engelska att han inte förstod franska och eftersom hon var ung så bytte hon språk och hon talade engelska i stort sett perfekt. Han beställde pasta Carbonara och en stor öl, lutade sig tillbaka och njöt. Kvällen var varsam och ömsint och vindarna luktade salt och storstad och det smög sig in i hans medvetande en rädsla för allt som var stort och inte så tryggt som det var hemma. Han var tvungen att tvinga sig till sådana här saker, för att övervinna sig själv på något sätt. Detta att resa ensam var för honom något som var mer farligt än njutningsfullt även om det fanns en tillfredsställelse i att vara rädd ansåg han, och antagligen var det detta som drev honom ut i världen på egen hand.

Maten kom in och den var god, ingen kulinarisk upptäcktsfärd, men helt acceptabel och ölen var kall och frisk och det var starkt och glaset var i pint storlek och redan efter halva kände han sig yr i mössan. Och när han druckit upp hela och ätit maten så lyckade han med nöd och näppe att betala så påverkad var han och han började förstå att saker och ting inte stod rätt till när allt blev dimmigt och han knappt såg vart han gick. Det var som att hjärnan kopplats ur, som om någon dragit ur kontakten mellan ben och medvetande och han kunde knappt stå upprätt utan att hålla sig i väggarna på husen intill vägen. Han var tvungen att sätta sig ner med huvudet mellan knäna och där satt han och kunde inte resa sig upp och han var som en sådan där du tycker synd om, eller blir förbannad på, och allt som fattades var en behållare framför honom för folk att lägga pengar i. Det var knappt att han var vid medvetande men han förnam ändå att någon eller några lyfte honom i armarna och drog iväg med honom med benen släpandes som lealösa köttklumpar och han kastades till slut in i en bil och han kunde känna att den körde iväg innan ljuset släcktes helt.

Solen gick upp och kastade sina ännu bleka strålar över stranden i Nice. Det fanns ännu inga badande på plats, bara en och annan hund som letade efter matrester och svarta män med soppåsar som städade efter rika vita människor som utan sans eller vett lämnade sin skit, vana att någon annan plockade upp efter dem, och det var ju så i samhället. Att pengar styrde och ställde och att hudfärg hade betydelse och när de rika vaknade och gick ner för att bada så var stranden ren och fin och de som städat var försvunna och vågorna slog lojt och eftertänksamt mot den kritvita stranden. Idag var dock en annorlunda dag. Det låg något, en kropp, en manskropp, i strandbrynet med huvudet åt vattnet till och varje gång som vågorna slog in så slog de de även över hans blonda hårsvall. För det var en han, det gick att se på skägget om du stod nära, men var han död eller inte? Det gick inte att avgöra. Ingen av städarna hade vågat sig fram för att kolla om livet flytt eller hur det förhöll sig, hundarna höll sig också på behörigt avstånd av någon anledning och han som låg där visste inte heller hur det var med den saken. Var han död? Levde han? Och om han levde, var befann han sig? Varför är det så ljust tänkte han. Det var mörkt tidigare men nu är det alldeles för skarpt ljus för att jag ska stå ut med det här, och varmt. Han försökte att röra sig men det som var hans kropp var som en död säl och den reagerade inte på några impulser från huvudkontoret. Synapserna var släckta, kortslutna, men han hade lärt sig när vågorna kom och uppskattade den svalka som de gav och för varje våg som slog över hans huvud så kom han närmare och närmare ett tillstånd där kroppen kunde tänkas fungera. Hans hörsel var det dock inget fel på och han kunde efter som han tyckte en lång, lång tid höra hur människor närmade sig och framförallt hur barn skrattade runt omkring honom. Att han var på en badstrand gick då upp för honom. Ljuden slog an en sträng från hans barndom, dessa glada skratt och plaskandet och han såg sig själv bli kastad av sin far högt och farligt i luften och ett kittlande av skräck när han for som en raket i sitt eget universum och slog i vattnet för många, långa år sedan. Långt ifrån barnaåren, långt ifrån ungdomsåren, och närmare döden än födelsen var han idag där han låg som ett kolli i ett strandbryn utan att veta hur han hamnade där.

Till slut så tog han sig upp från sitt prekära läge och vandrade som en levande död förbi solbadande, brunbrända och obeskrivligt rika människor som såg på honom med illa dold avsky. Han en gång så rena och fina beigea linnebyxor var smutsiga, den vita skjortan en katastrof och hans huvud  befann sig i en glasburk som han bar under armen. När han kom ifrån stranden och stod på boulevarden där bilarna for fram och åter så stod han stilla och såg glasartat rakt fram. Det kändes som om att vara med i en film, ingenting av det som skedde föreföll vara verkligt och han ville bara försvinna, upplösas som en Treo i ett vattenglas. På något sätt så tog han sig över vägen utan att bli överkörd och han lyckades genom överlevnadsinstinkt ta sig upp till tågstationen och därifrån  tillbaka till hotellet. Väl framme så hittade han konstigt nog nycklarna till hotellrummet i sin ficka, gick upp för trapporna och in i sitt rum. Duschade, bytte kläder, rakade sig på halsen, ansade skägget en aning och tog sin ryggsäck och gick ner i hotellfoajén igen. Betalade för sina två nätter, portieren glodde misstänksamt på hans sargade ansikte men tog emot pengarna utan kommentarer.

Nu satt han på tåget igen. På väg bort från onda män i bilar som misshandlar och rånar och han tackade sin lyckliga stjärna för att han lämnat sin värdepåse i ryggsäcken på hotellrummet annars hade han blivit av med allt. Det luktade banan i kupén och det var konstigt tyckte han, att det alltid gjorde det. När tåget lämnade Nice så kom han att tänka på den gången då han och hans enda riktiga vän i livet bodde i ett tält på en campingplats utanför Cannes den gången. Och hur det en kväll kom en Van full av galna tyskar och tyskt öl och hur de på aftonen tänt en eld och dansat runt densamma med armarna om varandra och de hade sjungit ”wir sind alle kartoffeln,” på hans initiativ. Polisen kom till slut och tvingade dem att släcka elden och när de skulle gå och lägga sig så gick hans vän in i fel tält och störde en svart storvuxen man i färd med att skjuta upp, antagligen heroin, i armen. Den svarte mannen blev fullständigt galen över att bli störd och slet fram en pistol och siktade på hans vän. Vännen hade kastat sig ut ur tältet och sprungit runt i panik länge innan han hittade deras tält och han hade betett sig som en vettvilling och tvingat honom att riva tältet och ge sig av därifrån, mitt i natten. Dagen efter denna kaotiska kväll blev de osams och skildes åt. Men det var en annan historia.

Han lutade sig tillbaka och tittade ut över landskapet när tåget lämnade staden bakom sig och han såg berg och fält och hästar som galopperade i en hage. Han kände på sitt ömmande ansikte och tackade sin lyckliga stjärna över att han fortfarande var i livet. Vad hade hänt egentligen? Allt kändes som en ond dröm och han var fortfarande omtöcknad. Han hade svimmat, blivit behandlad av en obskyr läkare och fått någon slags spruta som han inte visste vad det var. Någon hade tagit pengar ur hans ryggsäck och betalat doktorn och han hade aldrig fått någon möjlighet att ställa den skyldige till svars och det var ovisst om han skulle kommit någon vart, alla visste ju att turister var till för att blåsas, och speciellt om du inte kunde språket. Det kändes dock som ett mindre problem nu.

Och vad hade hänt på restaurangen? Hade han blivit drogad? Eller var det en biverkning av injektionen han fått kvällen innan? Eller led han av någon sjukdom? Svårt att veta, men vad han misstänkte var att han blivit bortförd av innevånare från samhällets baksida och att de fått utlopp för sin frustration genom att slå en medvetslös man samt att råna honom på hans pengar. Det kändes inget vidare för att uttrycka sig milt och han borde naturligtvis gått till polisen men han såg sig själv framför en barsk poliskonstapel som var dålig på engelska och full av fördomar mot berusade turister och säkert inte skulle lagt två strån i kors för att hjälpa honom så det var nog lika bra att han låtit bli. Mannen på tåget ville bara bort nu, och han var på väg mot Italien och han hade köpt vatten och baguetter och lufttorkad skinka och sätena i kupén gick att skjuta ner så att de hamnade plant och på så sätt bildade en säng. Så han såg fram emot en behaglig resa. Han hade vin också, men tänkte ta det lugnt med den varan, vis av tidigare erfarenheter. Det luktade banan som sagt.

In i ljuset, jag är på väg in i ljuset tänkte han. Från mörkret in i den klara okomplicerade tillvaro där inga mörka skuggor finns och jag är ett skarpt sken i mitt eget liv. Min lampa lyser klar och jag har min bana utstakad och stranden som jag sitter på är evighetslång och det glittrar i vattnet som av diamanter och det känns som om jag dansar with one hand waving free, och Gud! Låt mig leva tills jag dör. Mannen i badbyxor lutade sig bakåt i solstolen och mådde bra. Kroppen kändes ung fast den inte var det men han var smal, inte vältränad, men relativt fast i hullet. Hans ansikte ömmade inte längre och blåtiran hade lagt sig en aning och han hade fått lön och var vid stadd kassa igen. Rimini, det var där han var, och bodde ovanpå Zeppos bar och det var antipasti och pasta och frikadeller för hela slanten och gott rödvin att dricka till och Zeppo själv hade han träffat förr och att denne kände igen honom efter så lång tid var ett mirakel. Hello my fräänd, hade han utropat när han klev in i baren första kvällen och resenären trodde först att det var hans sedvanliga sätt att hälsa sin gäster. Men det visade sig att han verkligen mindes honom så det blev ett kärt återseende och han hade bilder kvar från det förra besöket för länge sedan och de skrattade åt vad åren gör med män och han fick träffa Zeppos familj och det var som i en italiensk film och han hade känt sig lycklig.

Han hade levt strandliv sedan han kom hit och han var brunbränd och hans halvlånga blonda hår med gråa stänk var lockigt igen som om även håret fått nytt liv och hans skägg var längre nu än någonsin och han promenerade längs strandkanten och studerade människor som var där och han kunde sitta långa stunder och bara betrakta havets skiftningar och himlens färger och i värmen horisontens dallrande linje. För första gången på mycket länge så kände han sig fri, men friheten var begränsad av att han visste att han så småningom skulle tillbaka till sitt Sverige. Det sved i själen när han tänkte på allt vad det innebar och han vill krypa ur sitt liv som en ödla ömsar skinn, byta sitt liv mot ett annat, och det slog honom plötsligt att, varför inte? Vad hindrade honom från att aldrig återvända. När han tänkte närmare på sin situation i hemlandet så var det inget som höll honom kvar. Han hade ingen familj och även om han längtat efter en partner och kanske barn så hade aldrig möjligheten dykt upp, och nu var det försent. Omedvetet så hade han säkert sett till så att ingen kom honom för nära. Han var en självcentrerad figur och hade svårt att bry sig om andra och någon hade vid något tillfälle kallat honom för sociopat, och det låg nog något i det. Att lämna Sverige för gott? Tanken kändes svindlande.

Sociopaten gjorde sig redo för att lämna Zeppos. Hans tid här i Italien var över och nu stod Tyskland på Tur. Unter den linden, den berömda avenyn i Berlin såg han fram emot att få beträda och att få sitta vid en bar och dricka öl ur stora glas som förhoppningsvis inte skulle vara spetsade. När han betalade för sin vistelse så såg hans vän bartendern och tillika ägaren lite ledsen ut och de omfamnade varandra och han med ryggsäcken gick sedan därifrån till busshållplatsen för att ta sig till tågstationen. Han kände sig tillfreds men samtidigt lite vemodig. Italien hade varit fint och Zeppo hade varit gästvänlig men det var dags att lämna nu och benen gick av sig självt och utmärglade katter följde hans väg och jamade både ynkligt och skrämmande och han tänkte att det var typiskt i de här länderna att det fanns hundar och katter utan ägare och hur annorlunda det var i Sverige. Vid busshållplatsen som i stort sett var en skylt med flagnande färg och en turlista som var riven itu och som i vilket fall som helst var obegriplig stod han och väntade på rätt buss. Den kom till slut och han betalade och klev på och var efter en skumpig tur på trettio minuter framme vid stationen. Hans tåg skulle gå om en timma och han kostade på sig en sovvagn. På ett café beställde han kaffe och en baguette med ost och skinka och kaffet var gott som alltid i Italien men kopparna var för små och servitören luktade svett och så arg ut. Ett par bord bort satt en kvinna som hade ett nordiskt utseende. Han såg på henne och hon vinkade och reste sig upp och kom fram till honom och frågade om hon fick sitta ner. Resenären log och svarade ja. Hon bar en intagande bomullsklänning som både satt åt och svajade löst kring hennes former. Hon var vacker.

Hon var från Sverige, och det var uppenbart att hon var det. Det gick att se på något sätt, även innan hon hade tilltalat honom, han visste inte hur men det gick att avgöra om kvinnor var från Sverige, Norge eller Danmark tyckte han och han hade sällan misstagit sig. Det låg i luften på något sätt, på sättet de rörde sig, kastade med håret, hur de log, hur de gick, hur de höll blicken och framförallt ögonen. Det var något med skimret i deras ögon som talade om var de kom ifrån. Den danska kvinnan hade något simmigt i blicken ansåg han. En förföriskt, sensuell och lite loj blick som talade om att det inte var så allvarligt, att det mesta var ok om du tog det lite lugnt och inte hetsade upp dig så mycket. Han tyckte mycket om den danska blicken. Norska kvinnor hade fjäll och fjordar i blicken, en skuttande vårbäck nerför en fjällsida, en narval i havet, en krispigt klar och oupphörligt positiv blick som aldrig vek undan och som kunde vara rätt så påfrestande om du inte var på det humöret. Den svenska kvinnans blick var kall och beräknande, oerhört självsäker men med inslag av koketteri och skamlöst leverne. Jag vet vad jag vill och hur jag ska få det sade den blicken, och han var lite rädd för svenska kvinnor och var därför på sin vakt när hon slog sig ner vid hans bord. 

Hon skulle också till Tyskland visade det sig, men utan sovvagnsbiljett, de var slutsålda och hon avundades honom, resenären, som hade en sådan och hon kastade ut krokar och fiskade målmedvetet men fick inget napp. Han tänkte inte dela säng med en okänd kvinna. Dels därför att han visste hur smala sängar på tåg är och dels för att han inte tänkte komplicera sitt liv med den typen av umgänge. Tåget kom till slut och de hade haft riktigt trevligt där vid caféet och fortsatte sitt samkväm ombord. Till slut så blev han trött när kvällen kom och ursäktade sig och gick till sin kupé, krånglade av sig kläderna och lade sig ner på den nedre bädden. Lakanen kändes fräscha och det var svalt och skönt och han somnade omgående.

Tåget rusade fram genom natten som en svart orm och mörkret vek för den framrusande kraften. Långt där framme väntade ljuset som en välkomnande famn eller som en mun som svalde allt som var svart och spottade ut solen som värmde planeten och människorna som bodde där. Men ännu härskade det mörka och farliga och det skulle dröja länge innan det gav sig, sträckte vapen och kapitulerade villkorslöst. Han som sov gjorde det gott, och kvinnan från Sverige hade varit in och försökt väcka honom men inte lyckats. Hon satt nu i sin kupé och våndades i sin ensamhet, trött och törstig och hon kände sig ledsen utan att ha någon riktig anledning därtill. Allt kändes ensamt i en tågkupé tänkte hon och slöt sina ögon. Hon bad en stilla bön om att det skulle bli bättre i framtiden för det hade inte varit på det sättet en lång tid och hon önskade sig hett ett tillfredsställande liv och hon hade behövt någon att prata med nu. Men han som hon ville tala med sov hårt och obevekligt och brydde sig inte om hennes bekymmer. Hon log åt sina dumma tankar och tänkte att, han vaknar nog snart.

När tåget efter många långa, ensamma timmar för henne från Sverige gled in i Berlin så klev hon av och började omedelbart att speja efter sin vän från caféet i Italien men hon såg honom ingenstans. Hon ställde sig med sin packning vid en pelare i slutet av perrongen och väntade, men han kom aldrig. Det var en viss uppståndelse vid en av vagnarna upptäckte hon efter en stund, gestikulerande konduktörer och ordningsvakter och någon skrek på tyska att det skulle ringas efter ambulans. Kvinnan från Sverige blev helt kall och det kändes som om hon skulle tuppa av. Hon var säker på att det kaotiska läget hade med hennes vän att göra så hon gick sömngångaraktigt fram emot där allt hände och kom lagom dit när han, resenären, bars ut på bår. Någon undersökte honom, kanske en läkare, tittade upp och såg orolig ut. Återupplivningsförsök tog vid och han bars iväg bort från perrongen och en ambulans hade på något sätt tagit sig in stationsbyggnaden. Han lyftes in i den och den for iväg med tjutande sirener. Kvinnan från Sverige stod kvar och visste inte vad hon skulle tro. Hon frågade en av ordningsvakterna hur det var med honom, och han tittade medlidsamt på henne och frågade om hon kände honom. Hon sade nej, för det gjorde hon ju inte, men hon sade att de hade talats vid på tåget. Vakten lade då handen på hennes axel och sade att det verkade allvarligt, han var vid liv men medvetslös, kanske hjärtat, han visste inte sa han.

Den svenska kvinnan gick därifrån med tungt hjärta. Var det inte typiskt tänkte hon själviskt, att så fort hon träffade någon som hon tyckte om så rycktes han bort ifrån henne. Hon skämdes lite över sina tankar och borde väl egentligen ha tagit reda på vilket sjukhus de for med honom till. Fast å andra sidan, vad skulle hon ha sagt; ”jo jag träffade honom i Italien och vi talades vid ett par timmar och nu skulle jag vilja veta vad som hänt.” Verkade ju helknasigt tänkte hon. Men, ja varför inte förresten, hon stannade upp. Jag kanske skulle gå tillbaka. Men, nej jag struntar i det och den stora velighet som var hennes signum firade åter igen en triumf och hon valde den lätta vägen.

I ambulansen påbörjade resenären sin sista resa och det ljus som han varit på väg in i tycktes nu klart och inom räckhåll. Han hade trätt in i ett högre medvetande upplevde han det som. För yttervärlden, ambulanskvinnor och män, så var han så gott som död. Hans liv hängde på en skör tråd och den syrgas som han fick och det adrenalin som injicerats tycktes inte hjälpa nämnvärt. Det handlade om en hjärtattack, det var man ense om och möjligheterna att rädda hans liv var små det var man också överens om. Han som låg där i den framrusande ambulansen brydde sig dock föga om det. Han ville inte tillbaka. Det som låg framför honom tycktes spännande, mer så än någon av alla de resor han gjort i sitt liv, både fysiska och psykiska. Han tänkte på sin bror plötsligt och det gjorde honom inte ledsen längre och det var bra. Han kände sig lugn, och var inte heller rädd. Det kändes som om han äntligen var framme och det föreföll som att drivet, det som fått honom att alltid vara på väg och att aldrig vara nöjd med det som han hade, äntligen var försvunnet och han såg den febrila verksamhet pågick runt omkring honom som en slags dans och han ville säga till dem att sluta. Låt mig vara ifred tänkte han och han ville slita nålarna ur sina armar och till slut börja sin sista resa in i ljuset och han hörde sirenerna från ambulansen i dopplereffektmode och det luktade det inte längre banan. Hunden, med den slängiga tungan som han kände från sina drömmar satt bredvid honom och väntade. Och han såg sina misstag i livet, och han såg alla lösaktiga kvinnor och han såg de löjeväckande leenden som män lägger sig till med i kvinnors sällskap, och han såg koketteriet och lust utan kärlek och han kunde se det utan att kväljas eller vilja köra ner huvudet i skämskudden och det var en befriande upplevelse och han reste sig upp från båren och såg på sig själv. Skakade på huvudet och log åt det som varit han i så många år. Satte sig ner på huk och kliade hunden bakom örat. ”Kom så går vi”, sade han. Hunden viftade på svansen lyckligt, och så gick de

Och i ambulansen dog det som varit en orolig själ i hela sitt liv. Saknad av ingen. Men det hade mindre betydelse just nu.