Pelle i potatissäcken

Ja han hamnade där, den stackars olycksaliga, godtrogna, blåögda Pelle. Instängd, ditsläpad när han sov av den obeskrivligt elaka Måns. Till slut, efter en vådlig färd, så hamnade Pelle den stackaren hos de något till förståndet tillkortakomna tvillingbröderna Julle och Rulle, men det är en annan historia.

Ibland förstår jag Måns, och det gjorde jag även när pappa läste böckerna för mig när jag var liten. På något sätt så var det skönt att han hamnade i säcken den där rättrådiga, svanslösa svärmorsdrömmen. Hur kunde han vara så korkad att han gång efter annan litade på den där genomfalska, svarta katten med sin korkade betjänter Bill och Bull. Han fick fanimig skylla sig själv minns jag att jag tänkte som barn. Och även som vuxen när jag i min tur läste Pelleböckerna för mina barn.

Och antagligen så var det för att jag själv var en bokstavstrogen Pelle Svanslös som litade på vad människor sade till mig, som gjorde att jag tyckte att svanslösingen fick vad han förtjänade, eftersom jag också fick det, vad jag tydligen förtjänat. Men jag lärde mig snabbt och misstror idag de flesta som inte står mig nära och det skall mycket till för att jag ska lita helt och fullt på någon. Alltid så ser jag baktankar och knipslughet och anar, tycker jag, för det mesta dubbelmeningar i det som sägs till mig och till andra.

Och det är väl så, att de goda utnyttjas av de elaka och att godtrogenhet belönas med ondska och det är eventuellt därför som de flesta påstår att de gillar John Lennon mer än Paul McCartney. Det är mer korrekt att hylla svårmod. Glädje och lycka står inte så högt i kurs i dagens och gårdagens kultursamhälle och att som Paul bejaka dessa attribut ansågs då och framförallt nu som lite töntigt. Jag tyckte om Pauls låtar men sade högt att Johns var bättre för att passa in. Inte för att jag tror att John var elak på något sätt, men han var lite farligare än genomsnälle Paul och farligt är attraktivt och blues ses som bättre än glada trudelutter. Men jag lyssnar oftare på Paul McCartneys soloskivor än på Johns och speciellt då den senaste, trots att det finns en hel del smärta i de sångerna. En påtaglig sorg går som en skugga genom kompositionerna. En innerlighet som jag tycker mycket om finns där också.

Nåväl Pelle fick sin Maja till slut och allt slutade lyckligt. Måns fick på pälsen och godheten vinner i längden trots att ”elakhet varar längst” är mitt påhittade valspråk. Du minns de elaka längre än de goda. En ond handling sitter kvar längre i ditt sinne än en god och såren du tillfogats sitter där som en kniv i ditt hjärta så länge du lever. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor sägs det ju och det var därför som den här förskrämda grabben satte upp en tuff attityd och gick genom den senare delen av sitt liv som en frän, slagfärdig kille även om han innerst inne gömde sig som en rädd hare från räven. Men jag är snäll, snällare än de flesta faktiskt, och jag vet att många förr såg mig som arrogant och okänslig men det var bara ett skal som jag har ömsat nu. Mitt hjärta blöder när jag ser olycka och elände i min närhet och det är så lätt att såra mig men jag gör mitt bästa för dölja min sårbarhet för alla utom för dem som jag älskar. Det är lättare att vara sig själv när du är gammal och inte behöver spela teater längre, och det är bra att det är på det sättet. Lögnen är ett otyg och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Ärlighet är för mig idag en hederssak och något som jag bär med mig som en ömtålig vas och som jag är rädd för att tappa. Jag försöker lära mina barn att det är ärlighet som varar längst, och inte elakhet.

Det händer dock fortfarande att jag ibland känner mig som en Pelle i en potatissäck, men jag har några i min närhet idag som alltid löser upp knutarna och släpper ut mig. Och det är tur för mig det.

Godafton.

En dagens på Dailys…

Ja herregud, det var också en tid, när du knappt hade pengar till mat men gladeligen spenderade slantarna på en dagens på Dailys.

Ja ni kanske inte vet riktigt vad en sådan bestod av? Men ok, då ska jag berätta det för er. Det var helt enkelt ett ölglas med hälften vin och hälften fruktsoda och krossad is. Fantastiskt gott tyckte jag och stod där i mina lappade jeans och kände mig världsvan och det var Dailys först, sedan Vickan och hade du tur så kom du in på Caféet och du krökade på kredit. På lånade pengar, förlorad heder och bristande förstånd och just då på den tiden så ägde jag världen, fast i själva verket så var det jag som var ägd, som de där unga säger. Djävligt ägd faktiskt.

Men det var en fin tid tyckte jag och frotterade mig gladeligen med kändisar och deras hov och Ann Z kysste mig i baren vid dansgolvet på Café Opera när vi hade dansat och jag var i sjunde himlen då och jag var lycklig som jag minns det. Och även om jag var smått patetisk så var jag rätt skön i min oskuld och jag var pojken från landet som fick dansa med de stora elefanterna.

Jag börjar så smått att kunna se tillbaka på det där nu utan att känna ångesten skrika på skämskudde och jag kan inse att det var vad det var och att det egentligen var ganska roligt och sorglöst även om det ledde till konsekvenser. Det är nytt för mig detta, att kunna tänka på den tiden utan vrida mig som en mask på en metkrok. Och jag vet inte om det är ett friskhetstecken, ett accepterande som är av godo eller om jag ska vara på min vakt. Stå med bössan i hand och vänta på vargen, på helspänn, på tå, inte tappa garden, jag vet inte som sagt.

Det är i och för sig skönt att kunna skratta åt alla idiotiska saker jag gjort och att kunna se det för vad det var. Vad det nu var? Och att kunna blinka åt det. Flirta med minnena lite. Det gör livet en aning enklare, inte så komplicerat, men utan att tappa fokus förstås. Inte låta, men-det-var-väl-inte-så-farligt-känslan, ta över utan att hålla det där. Som minnen av en svunnen tid som gjorde mig till den jag är idag.

Det har ärligt talat varit rätt så påfrestande att se tillbaka på mitt tidigare liv med känslan av att vilja ha det ogjort. Och om jag  ska kunna uppskatta det liv som jag har idag så kanske det vore en bra idé att förlika mig med det som varit. Vissa saker lämpar sig säkert inte i tryck och kan vara svåra att acceptera både för mig och för andra så jag sorterar dem under ”saker jag inte borde gjort” och går vidare. Det var galet ibland men jag var ung och jag var tuff och livet i Stockholm var på den tiden en karusell och jag satt på en porslinshäst och åkte runt, runt med cowboyhatten på svaj och livet var ett lyft, mina fötter nuddade knappt marken och jag kan skratta åt det nu och det är fint. Det är bra att det är på det viset för att som sagt, gå omkring och förakta sig själv för sådant som faktiskt ibland var hysteriskt roligt är inte bra för självkänslan. En dagens på Dailys och ett balanserande på den vassa eggen och den cirkus som ofta var mitt liv tillsammans med ”det fasansfulla gänget” som någon kallade mig och mina vänner känns nu som något som jag ser med andra ögon på än för bara något år sedan.

Jag har öppnat ytterligare en dörr idag, en dörr som var stängd och som jag knappt ens vågade glänta på utan att riskera att ramla ner i en grop som jag inte kunde ta mig upp ur. Och även om det inte kommer att bli några fler dagens på Daily news café så kan jag le när jag tänker på den tiden och det är ett steg framåt.

Jag har alltid haft en skyddsängel som vakat över mig och när jag och min bror, berusade på både det ena och det andra, balanserade på en såphal stock mitt i vintern med nollgradigt vatten och isflak som flöt runt omkring oss så höll hon mig i handen. Hon har aldrig släppt taget och hon finns idag vid min sida i mänsklig form och hon är min fru och allt är hon och hon är allt som gör livet värt att leva.

Hon är min dagens på Dailys alla dagar och hur mycket jag dricker av den så tar den aldrig slut.

Jag är en lyckligt lottad man.

God kväll.

Nyårskrönika

Raketer och flygande eldar, mörkt och fuktigt, krutröken ligger tät över nejden och alla är glada över att det ska bli ett nytt år, trots att det säkert blir likadant som det som gick. Och jag minns hur det var, när även jag för många år sedan stod med champagneglaset i ena handen och min fru i den andra och jag var så uppfylld över att det skulle bli ett nytt år. Det kändes stort och oförklarligt och jag vet inte om det var berusningen eller något annat som fick mig att känna mig så euforisk dessa nyårsaftnar från förr.

Det känns verkligen inte lika stort längre. Mer ansträngande om jag ska vara ärlig och det att på själva tolvslaget ringa till sina nära och kära känns idag krystat och överdrivet och jag skriver idag mina nyårshälsningar en halvtimme innan utan att ha det minsta dåligt samvete. Det förefaller kanske oerhört tråkigt och likgiltigt, och det är väl precis det som det är frågan om. Tråkigt vet jag inte, men jag är rätt så likgiltig inför högtider nuförtiden, och speciellt nyårsafton.

Jag minns dock gnistrande snötäcken och meterhöga snövallar och minusgrader som gränsade till det absurda och i mörk kostym utan överrock stod vi i kö för att komma in till värmen, spriten och kvinnorna. ”Hellre ball och kall än het och slet” var det epitet som vi skaldade och även om fötterna i sina blanka fodral var som isbitar så höll vi masken och vi kom in till slut på Högfjällshotellets restaurang med dans och disco och all möda var värt den aftonen. För vi dansade tätt tillsammans och jag kysste henne och hennes kalla näsa var som ett fruset körsbär i min nyårsdrink och i taxin hem, som vi fick efter en evighetslång väntan lovade jag henne evig trohet och kärlek och hon skrattade sitt skratt som fick snön att smälta och jag lindade in mig i henne som om hon vore en kamelhårsulster.

Javisst, det finns några nyårskvällar som för alltid kommer att vara inskrivna i mitt sinne. Som till exempel när vi gick vilse i stugområdet min olycklige vän och jag, och alla vägar såg likadana ut och husen likaså och det var som att gå omkring i en labyrint och det var så kallt att bubblet som jag höll i handen nästan frös och natten var svart som kolkällare och jag kände mig som Pelle i potatissäcken och vi hade inte en aning om var vår stuga låg där festen svallade som en tidvattenvåg. Till slut så stannade vi, stod stilla i natten och lyssnade, och efter noggrann lyssning så hörde vi de efterlängtade festskratten och vi såg på klockan och insåg att om vi kunde få fart på våra stelfrusna ben så skulle vi hinna till tolvslaget. Så vi stapplade fram som zombies och vi var stela i skrattet och kunde knappt prata och det var stört omöjligt att hålla cigaretten på plats i mungipan men vi var vid gott mod, min vän var glad igen, och vi hann och hon stod där i dörröppningen och jag svär att hon hade en gloria kring sin yppiga kropp i det där svarta fodralet. Och hon var värdens syster och äldre än jag men i nyårsaftonens skimmer så var det ingen som tänkte på det och när raketerna brändes av, så satt jag på en av dem och färdades upp i den svarta natten och när jag landade så låg hon bredvid mig i en säng i ett rum och vi hade kläderna på oss. Det stod en halvfull flaska champagne på nattduksbordet och två glas och jag hade i alla fall hängt av mig kavajen på en stol i rummet.

Idag många, många år senare står vi på baksidan av vårt lilla hus och jag håller min fru i handen och vi skålar i alkoholfri cider och vi ser på raketerna och jag är säker på att hon är lycklig, precis som jag är det. Vi ser på varandra och vi vet att vi vann kriget och att de som inte trodde på vårat gäng som var vi två verkligen kan dra åt helvete som de sjunger de där i les big byrd. Och även om jag har tappat min vigselring och ersatt den med en billigare kopia av silver så har jag ett band av guld runt mitt hjärta som sitter där för evigt och där står datumen ingraverade. De datum som förändrade mitt liv och även om det i början var en färd i ojämn terräng för att uttrycka sig milt, så var det värt varenda meter och det finns inte ett ögonblick då jag ångrat mitt beslut. Visst, det finns ibland dåligt samvete och jag känner mig då och då som skyldig till ett brott och ligger med huvudet i schavotten men jag ser att det är gott om lyckliga människor runt omkring mig och jag vet att det finns de som tycker en hel del saker om mig, men de får göra det helt enkelt.

Nyårsafton 2020 gick således i stillhetens tecken. Vi fick äran av att ha vår stora kille hemma och det tackar vi pandemin för, om jag får uttrycka mig så. Vi satt i vår nyinköpta soffa och vi åt chips och vi drack Coca Cola och åt godis och vi våndades över Katniss Everdeens vedermödor i the hungergames och vår lille trettonåring som såg den för första gången höll på att krypa ur kläderna av nervositet. Jag satt i en bubbla av förnöjsamhet och mitt hjärta slog lugnt och behärskat och jag visste att jag inte behöver något annat än det som jag har idag. Jag har lärt mig att värdesätta det jag har på ett helt annat sätt än förr. Det fanns en tid då jag då jag hela tiden var ett steg före mig själv och det som var bra kunde alltid bli bättre och det som var dåligt kunde lätt raderas med en knyck på handleden och med ett lätt tryck på delete knappen så försvann det obehagliga.

2021 är här och jag är redo. Antagligen så kommer det att fortsätta som 2020 slutade men jag när ett hopp om att kunna åka ner till Skåne i sommar för att träffa min far och min bror som också bor där nu. Tyvärr så svävar det ett mörkt moln över Skåne-himlen men jag hoppas att det kommer att skingras snart och att ljuset kommer åter och att ljuset skall varda det som ljus är.

Gott nytt år mina kära vänner.