Jag tror att det var min guru från förr, rockpoeten, som skrev att våren kommer i slutet på februari. Han hade alldeles rätt i det och än mer idag då vintern för det mesta lyser med sin frånvaro. Den här dagen, i slutet av januari då det för övrigt varit kallt med snö några fina dagar och jag och L var i pulkabacken och åkte för första gången i år, så droppar det från taken igen och en koltrast tog det som ett tecken på att det var dags att trilla några toner från ett tak. Det kändes fint men ändock en aning absurt.

Apropå rockpoeten förresten, jag tyckte verkligen om honom då, när jag var en yngre man. Tyckte att det han skrev och den musik han gjorde var utomordentligt bra och jag läste och lyssnade med någon slags andaktsfull vördnad. Men då jag har tagit ett steg till och det känns som om han står och stampar som en tjur i ett bås och är arg som fan utan att komma någon vart så har vi idag lämnat varandra. Han ger inte upp i alla fall, det får du ändå ge honom.

Och det fanns en tid då jag var Jack Råstedt med allt vad det innebar, en aning patetiskt jag vet, men ändå. Roligt hade jag och jag levde ut min dröm och det finns en del av det som jag skrev mellan vinflaskor och pipor som är riktigt bra. Någon författare blev jag aldrig dock, det saknades någon form av energi som han, min gamle hjälte fortfarande besitter och jag önskar att jag var mindre splittrad och kunde fokusera bättre istället för att vara som en gles hagelskur som skär himlen i bitar. En kanonkula med ett mål i sikte borde jag vara. En rak och tydlig linje och krasch och bom och en jävla smäll när jag träffar det jag siktat på, så önskar jag att mitt skrivande var. Som det är nu så blir det bara spridda skurar i en blogg som ett fåtal läser.

Mörkret försvinner när våren kommer. Inte bara från jorden utan även från sinnet och jag minns vårdagsjämningarna i den vita parken och vi var där oavsett väder och vi hade vin och andra sinnesförändrande medel till vårt förfogande. Vi var fria tyckte vi och livet var en lek och våren var en befrielse och allt skulle bli fantastiskt och vi hade högtflygande planer och gräset grodde under våra fötter och solen var vår bästa vän och håret var långt och växte för fred. Framtiden var ljus och ett vanligt liv, som det som jag lever idag, var för förlorare och vi skulle aldrig bli som dem som jobbade mellan nio till fem och som var som programmerade robotar utan förmåga att uppleva visioner om en tillvaro utan regler. Livet var vår villiga älskarinna som aldrig sade nej och vi bad inte om ursäkt för någonting utan gjorde som vi ville och allt var en underbar villervalla och vi älskade varandra och skickade flaskan och pipan emellan oss. Solen värmde våra unga kroppar vi hade allt vi behövde tyckte vi.

Jag ser tillbaka på det där nu och det var några härliga år, men som de flesta så gav vi upp och lät oss motvilligt glida in i samhällets regelverk och det är där jag är idag och trivs för all del riktigt bra med det. Men i själen så är jag fortfarande en fri ande och jag ler när jag tittar tillbaka på en lyckligt leende, ung man i trenchcoat och jag tycker nog att jag gav upp för lätt. Jag borde gett mina drömmar en bättre chans och skrivit åtminstone en bra bok av alla de litterära mästerverk som jag bar i mitt sinne.

Nåväl, det är väl inte försent än tänker jag. Men innerst inne så vet jag att det nog är så. Mitt skrivande då var för mig en förhoppning om en biljett till en tillvaro som skulle befria mig från vanligheten och hade nog inte så mycket att göra med att skänka världen läsupplevelser utöver det vanliga. Nej det var berömmelsen jag var ute efter. Ett liv i stråkastarljuset handlade det om och det är väl lite så fortfarande så om jag ska vara ärlig. Nu är det ju inte så mycket liv kvar för den här rebellen från för länge sedan och det har ingen avgörande betydelse längre huruvida jag blir berömd eller inte. Jag var ung då och ville vara i centrum, gå förbi köer och sitta i teve och radio och lägga ut texten. Vara svår och intellektuell och gå på röda mattan rakt in i den berömda evigheten. Jag ville vara en kändis helt enkelt. Det var viktigt för mig.

Nu är det väl inte så att jag har några större förhoppningar om att bli hyllad för mina litterära ansträngningar idag, men det är viktigt för den här bekräftelseknarkaren att bli läst och att någon i alla fall ibland säger att det är bra. Det är naturligtvis så att jag har ett behov av att uttrycka mig i skrift och förmedla via sociala medier vad som rör sig i mitt huvud och att jag inte skulle skriva om inte det drivet fanns. Men som sagt, det är roligt om någon läser det, och ibland ger ett positivt omdöme. Negativ kritik kan jag inte ta ens i små doser så den kan ni hoppa över 😀

Godafton.

Och våren är för övrigt på gång, ni kan lita på mig.

Hand i hand gick de tillsammans. De sa inte så mycket, log bara mot varandra då och då och ibland så kramade hon till lite extra hårt om hans hand och då kramade han tillbaka. Ett osynligt språk dem emellan som sade mer än ord. Och det var kallt ute men de hade varma kläder på sig. Snön låg meterdjup över landskapet och dämpade alla ljud men lyste upp i det som tidigare varit mörkt. De var sammankopplade tänkte han, som av osynliga, svagt elektriska ledningar och i ett särskilt ljus gick det att se dem. De var som trådar från en manet, svagt skimrande, tunna som sytråd men starka som vore de av kevlar. Allt de gjorde hon och han var länkat och de bytte tankar och kraft genom trådarna och han visste hur hon kände och när hon kände det. Och de talade bara när det behövdes. För att verifiera att det de kunde förnimma var riktigt uppfattat.

Universums krafter, tänkte han. Det måste vara de outtömliga krafterna i det som vi kallar för universum som vi är kopplade till. En medvetandeform som finns runt omkring oss, som kraften log han, men med den skillnaden att denna inte gick att kontrollera. Den kontrollerade i viss mån dig istället men med ett givande och tagande beroende på hur perceptiv du var. Ett öppet sinne gjorde att du kunde använda dig av krafterna och utnyttja dem till dina egna syften och behov. Ett stängt dito fick till följd att du mer eller mindre var styrd av kraften och det var i och för sig inte nödvändigtvis något negativt, men du var inte medveten om att det fanns en kraft därute då och du gick därför genom livet ovetande, oupplyst men fick ändå stöd och rättning i ledet om jag får be. En, två, tre, fyr och håll takten för tusan.

Och det var väl så det var i det här livet för många, ett evigt trampande i samma hjulspår, som en blind oxe vid en kvarn. Runt, runt, runtomkring och upp och ner för backar och till slut, ja vad händer vid slutet av vägen? Är det slut eller finns det en fortsättning? Han suckade och såg på sin fru och han visste att hur det än slutade så var dagarna tillsammans med henne värt alla vedermödor han gått igenom förr om åren och livet hade börjat när han såg henne sitta där i lunchrummet. Och när blixten slog ner i hans huvud så visste han att där, där satt hon som han väntat på i hela sitt liv. Och hur det än var, och all spott och spe som han fått för vad han gjorde, så hade han inte för en sekund ångrat sig och även om det fanns stunder av eftertänksamhet och oro i hans liv för de som som fick ett annat liv än det som de tänkt sig så trodde han, när han såg dem idag, attt de mådde bra och att de inte dömde honom alltför hårt. Han ville att de skulle förstå, och de gjorde nog det trodde han. Han var så stolt över dem och vad de åstadkommit. Universums krafter hade behandlat dem väl och burit dem på osynlig energi och skyddat dem från ondo likväl som han och de som stod honom nära idag var omslutna av ett skyddande skal. Han kände sig trygg och det fanns mycket kärlek i hans rum och det hade fallit väl ut till slut, det här livet som han levde och han såg fram emot ålderdomen med tillförsikt tillsammans med henne som gick bredvid honom och höll hans handskbeklädda näve.

Hon var ett mirakel och han var övertygad om att det var universums välvilja som sänt henne i hans väg. Det var ett bevis på att han var en bra människa ansåg han och han var förtjänt av den lycka som vederfarits honom. I alla fall om han fick säga det själv.

De var hemma nu, och de skulle dricka kaffe och solen var på väg ner denna fina vinterdag. Han vände sig om innan de gick in och såg upp mot en djublå himmel. Ville säga något, men tänkte orden istället, stampade snön av skorna och gick in.

Det hade varit en bra dag…

Ja han hamnade där, den stackars olycksaliga, godtrogna, blåögda Pelle. Instängd, ditsläpad när han sov av den obeskrivligt elaka Måns. Till slut, efter en vådlig färd, så hamnade Pelle den stackaren hos de något till förståndet tillkortakomna tvillingbröderna Julle och Rulle, men det är en annan historia.

Ibland förstår jag Måns, och det gjorde jag även när pappa läste böckerna för mig när jag var liten. På något sätt så var det skönt att han hamnade i säcken den där rättrådiga, svanslösa svärmorsdrömmen. Hur kunde han vara så korkad att han gång efter annan litade på den där genomfalska, svarta katten med sin korkade betjänter Bill och Bull. Han fick fanimig skylla sig själv minns jag att jag tänkte som barn. Och även som vuxen när jag i min tur läste Pelleböckerna för mina barn.

Och antagligen så var det för att jag själv var en bokstavstrogen Pelle Svanslös som litade på vad människor sade till mig, som gjorde att jag tyckte att svanslösingen fick vad han förtjänade, eftersom jag också fick det, vad jag tydligen förtjänat. Men jag lärde mig snabbt och misstror idag de flesta som inte står mig nära och det skall mycket till för att jag ska lita helt och fullt på någon. Alltid så ser jag baktankar och knipslughet och anar, tycker jag, för det mesta dubbelmeningar i det som sägs till mig och till andra.

Och det är väl så, att de goda utnyttjas av de elaka och att godtrogenhet belönas med ondska och det är eventuellt därför som de flesta påstår att de gillar John Lennon mer än Paul McCartney. Det är mer korrekt att hylla svårmod. Glädje och lycka står inte så högt i kurs i dagens och gårdagens kultursamhälle och att som Paul bejaka dessa attribut ansågs då och framförallt nu som lite töntigt. Jag tyckte om Pauls låtar men sade högt att Johns var bättre för att passa in. Inte för att jag tror att John var elak på något sätt, men han var lite farligare än genomsnälle Paul och farligt är attraktivt och blues ses som bättre än glada trudelutter. Men jag lyssnar oftare på Paul McCartneys soloskivor än på Johns och speciellt då den senaste, trots att det finns en hel del smärta i de sångerna. En påtaglig sorg går som en skugga genom kompositionerna. En innerlighet som jag tycker mycket om finns där också.

Nåväl Pelle fick sin Maja till slut och allt slutade lyckligt. Måns fick på pälsen och godheten vinner i längden trots att ”elakhet varar längst” är mitt påhittade valspråk. Du minns de elaka längre än de goda. En ond handling sitter kvar längre i ditt sinne än en god och såren du tillfogats sitter där som en kniv i ditt hjärta så länge du lever. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor sägs det ju och det var därför som den här förskrämda grabben satte upp en tuff attityd och gick genom den senare delen av sitt liv som en frän, slagfärdig kille även om han innerst inne gömde sig som en rädd hare från räven. Men jag är snäll, snällare än de flesta faktiskt, och jag vet att många förr såg mig som arrogant och okänslig men det var bara ett skal som jag har ömsat nu. Mitt hjärta blöder när jag ser olycka och elände i min närhet och det är så lätt att såra mig men jag gör mitt bästa för dölja min sårbarhet för alla utom för dem som jag älskar. Det är lättare att vara sig själv när du är gammal och inte behöver spela teater längre, och det är bra att det är på det sättet. Lögnen är ett otyg och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Ärlighet är för mig idag en hederssak och något som jag bär med mig som en ömtålig vas och som jag är rädd för att tappa. Jag försöker lära mina barn att det är ärlighet som varar längst, och inte elakhet.

Det händer dock fortfarande att jag ibland känner mig som en Pelle i en potatissäck, men jag har några i min närhet idag som alltid löser upp knutarna och släpper ut mig. Och det är tur för mig det.

Godafton.

Ja herregud, det var också en tid, när du knappt hade pengar till mat men gladeligen spenderade slantarna på en dagens på Dailys.

Ja ni kanske inte vet riktigt vad en sådan bestod av? Men ok, då ska jag berätta det för er. Det var helt enkelt ett ölglas med hälften vin och hälften fruktsoda och krossad is. Fantastiskt gott tyckte jag och stod där i mina lappade jeans och kände mig världsvan och det var Dailys först, sedan Vickan och hade du tur så kom du in på Caféet och du krökade på kredit. På lånade pengar, förlorad heder och bristande förstånd och just då på den tiden så ägde jag världen, fast i själva verket så var det jag som var ägd, som de där unga säger. Djävligt ägd faktiskt.

Men det var en fin tid tyckte jag och frotterade mig gladeligen med kändisar och deras hov och Ann Z kysste mig i baren vid dansgolvet på Café Opera när vi hade dansat och jag var i sjunde himlen då och jag var lycklig som jag minns det. Och även om jag var smått patetisk så var jag rätt skön i min oskuld och jag var pojken från landet som fick dansa med de stora elefanterna.

Jag börjar så smått att kunna se tillbaka på det där nu utan att känna ångesten skrika på skämskudde och jag kan inse att det var vad det var och att det egentligen var ganska roligt och sorglöst även om det ledde till konsekvenser. Det är nytt för mig detta, att kunna tänka på den tiden utan vrida mig som en mask på en metkrok. Och jag vet inte om det är ett friskhetstecken, ett accepterande som är av godo eller om jag ska vara på min vakt. Stå med bössan i hand och vänta på vargen, på helspänn, på tå, inte tappa garden, jag vet inte som sagt.

Det är i och för sig skönt att kunna skratta åt alla idiotiska saker jag gjort och att kunna se det för vad det var. Vad det nu var? Och att kunna blinka åt det. Flirta med minnena lite. Det gör livet en aning enklare, inte så komplicerat, men utan att tappa fokus förstås. Inte låta, men-det-var-väl-inte-så-farligt-känslan, ta över utan att hålla det där. Som minnen av en svunnen tid som gjorde mig till den jag är idag.

Det har ärligt talat varit rätt så påfrestande att se tillbaka på mitt tidigare liv med känslan av att vilja ha det ogjort. Och om jag  ska kunna uppskatta det liv som jag har idag så kanske det vore en bra idé att förlika mig med det som varit. Vissa saker lämpar sig säkert inte i tryck och kan vara svåra att acceptera både för mig och för andra så jag sorterar dem under ”saker jag inte borde gjort” och går vidare. Det var galet ibland men jag var ung och jag var tuff och livet i Stockholm var på den tiden en karusell och jag satt på en porslinshäst och åkte runt, runt med cowboyhatten på svaj och livet var ett lyft, mina fötter nuddade knappt marken och jag kan skratta åt det nu och det är fint. Det är bra att det är på det viset för att som sagt, gå omkring och förakta sig själv för sådant som faktiskt ibland var hysteriskt roligt är inte bra för självkänslan. En dagens på Dailys och ett balanserande på den vassa eggen och den cirkus som ofta var mitt liv tillsammans med ”det fasansfulla gänget” som någon kallade mig och mina vänner känns nu som något som jag ser med andra ögon på än för bara något år sedan.

Jag har öppnat ytterligare en dörr idag, en dörr som var stängd och som jag knappt ens vågade glänta på utan att riskera att ramla ner i en grop som jag inte kunde ta mig upp ur. Och även om det inte kommer att bli några fler dagens på Daily news café så kan jag le när jag tänker på den tiden och det är ett steg framåt.

Jag har alltid haft en skyddsängel som vakat över mig och när jag och min bror, berusade på både det ena och det andra, balanserade på en såphal stock mitt i vintern med nollgradigt vatten och isflak som flöt runt omkring oss så höll hon mig i handen. Hon har aldrig släppt taget och hon finns idag vid min sida i mänsklig form och hon är min fru och allt är hon och hon är allt som gör livet värt att leva.

Hon är min dagens på Dailys alla dagar och hur mycket jag dricker av den så tar den aldrig slut.

Jag är en lyckligt lottad man.

God kväll.

Raketer och flygande eldar, mörkt och fuktigt, krutröken ligger tät över nejden och alla är glada över att det ska bli ett nytt år, trots att det säkert blir likadant som det som gick. Och jag minns hur det var, när även jag för många år sedan stod med champagneglaset i ena handen och min fru i den andra och jag var så uppfylld över att det skulle bli ett nytt år. Det kändes stort och oförklarligt och jag vet inte om det var berusningen eller något annat som fick mig att känna mig så euforisk dessa nyårsaftnar från förr.

Det känns verkligen inte lika stort längre. Mer ansträngande om jag ska vara ärlig och det att på själva tolvslaget ringa till sina nära och kära känns idag krystat och överdrivet och jag skriver idag mina nyårshälsningar en halvtimme innan utan att ha det minsta dåligt samvete. Det förefaller kanske oerhört tråkigt och likgiltigt, och det är väl precis det som det är frågan om. Tråkigt vet jag inte, men jag är rätt så likgiltig inför högtider nuförtiden, och speciellt nyårsafton.

Jag minns dock gnistrande snötäcken och meterhöga snövallar och minusgrader som gränsade till det absurda och i mörk kostym utan överrock stod vi i kö för att komma in till värmen, spriten och kvinnorna. ”Hellre ball och kall än het och slet” var det epitet som vi skaldade och även om fötterna i sina blanka fodral var som isbitar så höll vi masken och vi kom in till slut på Högfjällshotellets restaurang med dans och disco och all möda var värt den aftonen. För vi dansade tätt tillsammans och jag kysste henne och hennes kalla näsa var som ett fruset körsbär i min nyårsdrink och i taxin hem, som vi fick efter en evighetslång väntan lovade jag henne evig trohet och kärlek och hon skrattade sitt skratt som fick snön att smälta och jag lindade in mig i henne som om hon vore en kamelhårsulster.

Javisst, det finns några nyårskvällar som för alltid kommer att vara inskrivna i mitt sinne. Som till exempel när vi gick vilse i stugområdet min olycklige vän och jag, och alla vägar såg likadana ut och husen likaså och det var som att gå omkring i en labyrint och det var så kallt att bubblet som jag höll i handen nästan frös och natten var svart som kolkällare och jag kände mig som Pelle i potatissäcken och vi hade inte en aning om var vår stuga låg där festen svallade som en tidvattenvåg. Till slut så stannade vi, stod stilla i natten och lyssnade, och efter noggrann lyssning så hörde vi de efterlängtade festskratten och vi såg på klockan och insåg att om vi kunde få fart på våra stelfrusna ben så skulle vi hinna till tolvslaget. Så vi stapplade fram som zombies och vi var stela i skrattet och kunde knappt prata och det var stört omöjligt att hålla cigaretten på plats i mungipan men vi var vid gott mod, min vän var glad igen, och vi hann och hon stod där i dörröppningen och jag svär att hon hade en gloria kring sin yppiga kropp i det där svarta fodralet. Och hon var värdens syster och äldre än jag men i nyårsaftonens skimmer så var det ingen som tänkte på det och när raketerna brändes av, så satt jag på en av dem och färdades upp i den svarta natten och när jag landade så låg hon bredvid mig i en säng i ett rum och vi hade kläderna på oss. Det stod en halvfull flaska champagne på nattduksbordet och två glas och jag hade i alla fall hängt av mig kavajen på en stol i rummet.

Idag många, många år senare står vi på baksidan av vårt lilla hus och jag håller min fru i handen och vi skålar i alkoholfri cider och vi ser på raketerna och jag är säker på att hon är lycklig, precis som jag är det. Vi ser på varandra och vi vet att vi vann kriget och att de som inte trodde på vårat gäng som var vi två verkligen kan dra åt helvete som de sjunger de där i les big byrd. Och även om jag har tappat min vigselring och ersatt den med en billigare kopia av silver så har jag ett band av guld runt mitt hjärta som sitter där för evigt och där står datumen ingraverade. De datum som förändrade mitt liv och även om det i början var en färd i ojämn terräng för att uttrycka sig milt, så var det värt varenda meter och det finns inte ett ögonblick då jag ångrat mitt beslut. Visst, det finns ibland dåligt samvete och jag känner mig då och då som skyldig till ett brott och ligger med huvudet i schavotten men jag ser att det är gott om lyckliga människor runt omkring mig och jag vet att det finns de som tycker en hel del saker om mig, men de får göra det helt enkelt.

Nyårsafton 2020 gick således i stillhetens tecken. Vi fick äran av att ha vår stora kille hemma och det tackar vi pandemin för, om jag får uttrycka mig så. Vi satt i vår nyinköpta soffa och vi åt chips och vi drack Coca Cola och åt godis och vi våndades över Katniss Everdeens vedermödor i the hungergames och vår lille trettonåring som såg den för första gången höll på att krypa ur kläderna av nervositet. Jag satt i en bubbla av förnöjsamhet och mitt hjärta slog lugnt och behärskat och jag visste att jag inte behöver något annat än det som jag har idag. Jag har lärt mig att värdesätta det jag har på ett helt annat sätt än förr. Det fanns en tid då jag då jag hela tiden var ett steg före mig själv och det som var bra kunde alltid bli bättre och det som var dåligt kunde lätt raderas med en knyck på handleden och med ett lätt tryck på delete knappen så försvann det obehagliga.

2021 är här och jag är redo. Antagligen så kommer det att fortsätta som 2020 slutade men jag när ett hopp om att kunna åka ner till Skåne i sommar för att träffa min far och min bror som också bor där nu. Tyvärr så svävar det ett mörkt moln över Skåne-himlen men jag hoppas att det kommer att skingras snart och att ljuset kommer åter och att ljuset skall varda det som ljus är.

Gott nytt år mina kära vänner.