Det finns ännu tid…

Han tänkte så när han stod på perrongen i den lilla staden sent en natt i juni och det sista tåget hade gått. Jag har fortfarande tid på mig.

Och sommarnatten var ljum och det var ljust och han hade just lagt sin kärlek åt sidan och han visste inte längre vad han längtade efter. Men att det fanns sand i timglaset var han övertygad om. Hur mycket visste han inte men det spelade mindre roll. Han hade sagt det han ville säga och han var den han var nu och han kände sig trots allt som hänt någorlunda tillfreds med tillvaron och han försökte tränga undan onda tankar.

Vinden friskade i nu och doften av hägg var bedövande och en koltrast satt på ett tak någonstans och lät sin toner rulla över nejden som kulor på skolgården rullat en gång i tiden. Vad barnen gjorde på skolgården nu för tiden visste han inte. Men kulspelande var nog inte ett alternativ.

Han började gå mot stationshuset och stannade framför friserasalongen som låg inhyst i samma byggnad. Beundrade vackra män och kvinnor i utomjordiska frisyrer och han förflyttades till en annan tid då han själv hade en frisyr som följde modet och han var då en ung man som inte visste vem han var.

Känslan han haft när han kom ut på gatan den gången i sin nya frisyr liknade den han känt när han åkte till fotbollsträningen i jeans och T-shirt för att hans föräldrar inte hade råd med klubbens träningsoverall. Som någon som ville vara med, passa in, men som inte kunde eller visste hur du gjorde.

Han tänkte ofta på sin uppväxt, på modellplanen han byggt och hängt i taket och hur han fantiserat om att vara en stridspilot under andra världskriget och han kunde ännu känna hur det luktade i hans pojkrum. Se tapeternas mönster och hur han krävde att bli så hårt omstoppad av sin far eller mor när han skulle sova så att han knappt kunde röra sig under täcket. Vad var det för ett befängt beteende? Han kunde inte förstå detta idag och varför var inte hans föräldrar oroliga över hans tvångsmässiga krav vid sänggåendet? Eller var de det? Det var något han inte visste men de hade inte gjort något åt det. De lät honom bara hållas, som om han var ett hopplöst fall.

Och när han ändå var tillbaka i tiden för längesedan så tänkte han på alla de klistermärken från bensinstationer som han, storebrodern, samlat och förvarade i ett låst skrin på sitt skrivbord och hur hans lillebror av någon anledning när han var ensam hemma, hittat nyckeln, tagit dem och klistrat upp dem på lådorna på skrivbordet och hur förtvivlad han varit och hur arg han varit på sin bror för vad han gjort.

Att det i handlingen kunde ha funnits kärlek och en önskan att göra det fint för sin storebror slog honom aldrig. Utan för honom handlade det om ren och skär illvilja från lillebror och han förvånades över hur lite förståelse han fått från sin mor och sin far för sin upprördhet.

Var han den konstige sonen som vars utbrott borde negligeras? En särling? Lite eljest? Var det så de uppfattade honom? Kanske att så var fallet. Ju mer han tänkte på det desto mer sannolikt föreföll det att det var på det sättet. Sonen som inte var som andra.

Be en bön om att det blir bättre, om inte, so be it.

Var det så de resonerade? Kanske. Han lämnade sin barndoms rum och gick vidare.Han tyckte med ens om att gå här i den lilla staden när människor sov, och kajorna, en del av dem. Andra upphov sitt karakteristiska läte lite då och då och det metalliska lätet studsade mot husväggar och det påminde honom om någonting. Ljudet slog an en ton i hans resonanslåda men han kunde inte få den att stämma. Den klingade orent och var i utkanten av hans minneskapacitet så han släppte det förlorade minnet på trottoaren och gick vidare.

Ner mot det lilla centrum som fanns och kråkor och kajor och måsar festade på rester slängda i papperskorgar för det var natten mot söndag morgon och rester av hamburgare från gatuköket och chips hade slängts däri. Utanför apoteket stannade han till och tände en cigarett. Gick vidare ner till ICA och satte sig ner på en bänk utanför och rökte klart. Fimpade och lade sig ner på den gröna, kommunala träsoffan och blev med ens väldigt trött. Han gäspade och slöt sina ögon och somnade.

När han vaknade var det morgon och han frös och han reste sig upp och rörde sig hastigt fram och tillbaka framför mataffären. Gjorde några gymnastiska rörelser och efter en stund så återvände kroppsvärmen.

Människorna i det lilla samhället hade ännu inte vaknat och när han tittade på sin klocka, som han för övrigt fått av sin far på sin fyrtioårsdag och som fortfarande fungerade klanderfritt, så såg han att den var fem. Tåget hem skulle gå klockan sju och han var hungrig.

ICA skulle inte öppna ännu på några timmar och han kände att det skulle bli en svår morgon. Magen knorrade och det föreföll som han hade ett stort hål mitt i kroppen och han var svag och skulle helst ha velat lägga sig ner igen en stund på bänken. Men nej, han fick sova på tåget tänkte han och började gå mot tågstationen.

Solen varm varm nu och han satt i den på en bänk på perrongen och njöt och han tänkte på gårdagen och vart den tagit vägen.Han borde ha förstått hur det skulle gå och han hade gjort val som inte var helt genomtänkta och han hade sett något i situationen som inte fanns. Han hade letat efter dörrar som inte existerade och försökt hitta meningar i det som sades för att försöka hålla sig kvar i en känsla som han så gärna ville ha. Men till slut så gav han upp och lämnade allt.

Gick som en vålnad gata upp och ner. Plockade en ros och höll den under näsan och mumlade hemmagjorda böner om frid och ro. Och han hade just då hett önskat sig vansinnets lugnande smekningar över sin kind.

Utanför kyrkan, senare på kvällen, i utkanten av den lilla staden hade han suttit på en gräsplätt och kisat med trötta ögon upp mot korset i tornet och ville se hur himlens portar öppnade sig så att han kunde komma på fötter igen.

Han var djupt religiös när det passade hans syften och vid dessa tillfällen var han övertygad om att Gud fanns och han ville trycka in så mycket salighet i sin hjärna som det bara gick men nu, mitt under en sådan sin gudstro, kom han ihåg sin konfirmation och den där anskrämliga, vita polotröjan som han blev tvingad att klämma in sin överviktiga kropp i.

Och fotografierna som togs som han avskydde och ville slänga men som stod inramade i bokhyllan i vardagsrummet för alla att se.

Han mådde illa.

Plötsligt så hade han förlorat känslan för Gud och Jesus och den var nu ersatt av ångesten han känt då. Han reste sig och kved när minnena av den dagen kramade hans hjärta och han gick fort därifrån.Resten av kvällen hade seglats under förvirrade segel och efter en varierande kurs och han var ömsom vuxen och ömsom det barn som han inte begrep sig på och tonårsåren orkade han knappt tänka på och när han till slut anlöpte hamnen vid tågstationen och insåg att han missat sista tåget så hade han slappnat av och tänkt som så att det fortfarande fanns tid.

När tåget kom in så var han varm och trött och när han satte sig ner på en fönsterplats och tittade ut och såg att tåget gick så kändes det bra. Han lämnade inte bara stationen utan även en del av sitt liv tyckte han. Skinnjackan som han bar var för varm och han tog den av sig och hängde den på en krok. Lutade sig sedan tillbaka och slöt sina ögon och han kände lukten av skinnet från jackan och han flöt efter en stund som på en flotte i sömnens breda flod. Han var på väg hem, och hem var tryggt och säkert, och han skulle aldrig ha lämnat det.

Som ett solo av Andy Summers…

Utan rigida regler och förutfattade meningar om hur saker och ting bör vara gav han sig en möjlighet. En anledning rentav till att avvika från gängse manér och därigenom ge sig ut på tunn is, okända hedar och outforskade hav.

Som ett oskrivet blad, likt ett blankt usb minne eller en raderad hårddisk stod han som ett tomt kärl redo att fyllas. En oslipad diamant, en guldklimp som ännu inte hittats, han var som en val på djupet, i mörkret, och den här gången skulle han inte låta sig luras.

När han såg sig omkring fanns inget nytt. Allt var gjort förut och det som sades eller skrevs hade för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Livscoacher med Hitlerlugg stod på scener runt om i världen och orerade om självklarheter som om det de sa vore något banbrytande, just upptäckt, nobelprisvärdigt, när det i själva verket bara var kvalificerat skitsnack och han kunde inte begripa varför inte alla såg och hörde detta. Musiken som hördes i populärmusikgenren var variationer och upprepning av väl beprövade koncept och framfördes som original och okunniga ungdomar höjde skräpet till skyarna. Det fanns få undantag ansåg han, just nu kunde han inte komma på något.

Han kände sig som ett gitarrsolo av Andy Summers. Fritt, atnonalt och vilt som en katt på ett klaviatur. Ett spelande utan gränser och för det otränade örat konstigt och till och med plågsamt men med en osviklig precision och en känsla som gick att ta på.

Det var så han ville vara. En fri ande utan band som följde vindens växlingar och utan att ta intryck av andra människors vilja med honom. Han skulle vilja ge sig ut på en pilgrimsfärd iförd munkkåpa och sandaler beväpnad med endast sanningen. Predika något nytt och obefläckat som en gång Bob Dylan gjorde i Greenwich Village utan att plagiera eller upprepa. Som ett levande ljus i ett medialt mörker långt från sociala medier och skrämmande mental inaktivitet. Som en klar och klangfull röst i ett i övrigt till synes drogpåverkat mummel.

Pånyttfödd ville han vara, som en aktör på en scen där alla hade lärt sig sin roll utom han. Ta in allt på nytt, omvärdera men utan att analysera. Suga i sig det som var värt att veta och använda det utifrån helt andra bevekelsegrunder. Ha ett hjärta som slog i baktakt och dansa fram i livet på eget bevåg med en hand fri och väldigt nära havet utan skam och utan anledningar att be om ursäkt.

Han ville vara som toner som levde sitt eget liv, som flög som svalor under en sommarhimmel, som skapade något nytt från grunden. Som komponerade en melodi som gav mening åt tillvaron och han ville andas friskt syre och tänka tankar som ingen tänkt förut.

Han ville vara som ett gitarrsolo av Andy Summers.

Godnatt.

Gråt inte.

Jag var bruten, körd, nedsliten som däcken på en gammal amazon. Mitt hjärta låg krossat som spegelskärvor på golvet och jag visste vad det innebar och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Regnet vräkte ner utanför och regndropparna på rutan var som tusen tårar mellan det som varit och det som var nu. Alla mina mardrömmar hade förverkligats och det var som att leva i skräck för mitt eget undermedvetna.

Nere i dalen ett par kilometer från där jag bodde rann den mörka ån där jag fiskat som ung och en gång så fanns det öring där. Men nu var vattnet långt ifrån så klart som det en gång var. Det liknade mer en lervälling vissa dagar och så gott som ingen fiskade där längre. Jag brukade ändå sitta där om kvällarna och prata med mina röster och försöka glömma bort att det som var så vackert på natten inte var det på dagen.

Men idag satt jag i mitt vardagsrum och stirrade ut på ett oväder som, vad det verkade, hade stängt solen ute för evigt. Inga öppningar i molntäcket för förstulna solstrålar att leta sig igenom. Bara ett kompakt, grått täcke som nästan tycktes nudda marken och så regnet. Ett hårt regn som i vinden låg vågrätt och hade jag varit ute så hade jag velat gå in igen.

Jag tänkte på natten som gått, med sin sömnbrist, med sitt stirrande i taket och slumrandet med drömsekevenser. Samma dröm, jag hade drömt samma dröm igen som så många gånger förut om den där lägenheten som jag hade men inte bodde i permanent. Men när jag väl var där så kändes det som hemma och jag visste ju, när jag vaknade, att den inte existerade i verkligheten, åtminstone inte i den här tillvaron. Levde jag på två ställen samtidigt? Fanns jag i en parallellvärld? Höll jag på att förlora mitt förstånd?

Jag var ensam, ensam för evigt. En ensamhet som bottnade i förvivlan och svikna förtroenden och en saknad utan motstycke. Och det var som om att ha hungriga vargar i bröstet som slet mitt hjärta och min själ i bitar under ett dovt, skrämmande morrande som lät som det kom från långt ner i deras magar. Och det fanns ingen pardon hos bestarna, allt var besinnigslös hunger och lust att döda.

Jag reste mig och gick ut i regnet medan det ännu fanns något kvar av mig. Styrde stegen ner i dalen och tog mig till min plats under den stora björken där jag brukade sitta och jag försjönk i självömkan och under min högljudda konversation med mina röster så slutade det plötsligt att regna. Ån flöt nu stilla igen efter stormen och den fanns där för mig som den gjort i så många år och jag var trots allt glad att jag flyttat tillbaka hit där jag bodde en gång då när livet var uthärdligt. Även om tillvaron här, när allt kom omkring, inte blev riktigt som jag hade förväntat mig den.

All den där ilskan som jag bar på vid den tiden då jag ännu inte flyttat flöt fortfarande som saltsyra i mina ådror och meningslösheten i tillvaron grinade mig ännu i ansiktet när jag såg på mig själv i spegeln och jag var sviken, besviken och jag hade alltjämt ingen riktig tro på livet.

Men gråt inte tänkte jag. Vad du än gör så gråt inte.

Att flytta hem till min barndoms domäner hade då vid det tillfället kännts som en bra idé. Lämna det som gått mig emot bakom mig och se framtiden an från där jag hade mina rötter verkade som en bra lösning på mina problem. Men att fly hjälpte inte och det insåg jag snabbt. Jag var alltjämt fjättrad i min själ, låg i en evig sträckbänk och den tortyr som jag utsatte mig själv för var förstås ett mentalt gissel men hemtrakterna var ändå en bättre plats än där jag varit förut, att lida på.

Skymningen kom så sakta in över de låga bergen och ljuset som nu hade lyckats att leta sig ner till jorden var som spjut från en himmel med framtiden för sig och de perforerade molntäcket och satte sig i marken som nålar i en nåldyna. En fisk vakade sörplande i det grumliga vattnet och jag tänkte att det var mört eller löja men jag mindes de vackra, prickiga öringar som jag fiskat med fluga här för en lång tid sedan och hoppet tändes. Kanske att jag skulle plocka fram flugspöet igen och göra ett försök? Jag bestämde mig för det. Jag gick hem och lagade middag, åt den, och efter det var dagen i stort sett slut. Jag såg på teve en stund och och lade mig sedan för att försöka sova. Det gick inte så bra.

Nästa dag sken solen från en klarblå himmel och bara en och annan molntuss seglade omkring på det blå himlahavet. Jag hade ätit frukost och stod nu i förrådet och rotade efter fiskeutrustning. Spöet var lätt att hitta, det låg på en ställning under taket, men det var värre med rullen och flugorna. Varmt var det också, och dammigt, men till slut så hittade jag fiskeväskan och i den låg vad jag behövde. I stövlar och mina gamla fiskebyxor, som otroligt nog fortfarande passade fast det var tio år sedan minst jag använde dem, och i min fiskeväst och den gamla hatten från samma tidsepok gick jag ner mot ån. En sånglärka lyftes uppåt och neråt som om någon i skyarna höll den i ett snöre och den sjöng om glädje och om oemotståndlig lust och plötsligt så kändes allt lite lättare.

Vid kanten av den trögflytande ån som idag inte var fullt så smutsig som den brukade vara upptäckte jag att flugfisketakterna satt i och jag landade en torrfluga mjukt och vackert som en fjäril som satte sig på en blomma på vattenytan. Jag satt stilla och stirrade på den och plötsligt så öppnade sig en liten fiskmun och det skapades en virvel som flugan sögs ner i. I triumf och med bankande pulsar höjde jag spöet och krokade, en braxen, och hjärtat gick ner i varv igen. Jag vevade in den fula fisken som hade tjocka läppar som nästan såg mänskliga ut. Efter ett visst bestyr lyckades jag få loss kroken ur dess mun och släppte sedan tillbaka den i ån. Fisken låg i vattenytan en stund och kikade på mig med sitt ena öga som om den ifrågasatte varför jag fångat den överhuvudtaget. Och det hade den ju rätt till, att undra över. Sedan plaskade den till och försvann i djupet.

Jag reste mig upp och följde ån motströms tills jag kom till den gamla träbron som korsade den strömma delen av ån. Gick över på andra sidan och tog mig ut till ensamma ön som vi kallade den när jag var grabb. Därifrån kunde du nå både höljor och pooler med flugan och med lite tur och skicklighet skulle jag kanske kunna landa en öring eller två.

Det var en underbar morgon. Och det som hänt för många år sedan och som jag fortfarande bar med mig och skulle komma att göra så för resten av mitt liv, kändes mindre tungt idag. Jag hade bott där jag nu bodde i flera år och min ensamhet var ännu min favoritklädsel. Den hade blivit en del av den jag var och tanken på att det skulle förhålla sig på något annat sätt var näst intill absurd. Men idag så kändes det bra som sagt och jag lät fluglinan svepa i vackra bågar genom luften och ännu en fluga landade graciöst precis där jag tänkt mig att den skulle landa och den slukades direkt.

Den här gången var det rätt fisk och efter en kort kamp så lyfte jag en öring på gott och väl ett kilo ur det nu relativt klara vattnet. Dess färger skimrade i solen och jag var nu femton år igen och min blå moped stod olåst uppe vid det fallfärdiga kvarnhuset och då som nu så önskade jag att jag haft någon att visa den fina fisken för.

Jag fiskade för mig själv när jag var ung. Det var så bara och jag mindes inte riktigt varför. Och jag fågelskådade även på egen hand och ibland med min far När jag tänkte efter så hade jag nog varit ensam i hela mitt liv. Jag var ensam med min bror, med mina föräldrar och jag var ensam med hon som senare födde mina barn och jag var även ensam med dem.

Jag satte mig ner och rensade fisken och kastade inkråmet till trutar och mås och de slogs och skrek och det var som det var i världen tänkte jag. Tände sedan en cigarett och satte den i mungipan och började fiska igen och en timme senare låg tre rensade öringar i min box och jag gick tillbaka till min moped och reste tillbaka i tiden fyrtiofem år och när jag kom fram så lyssnade jag på Alice Coopers billion dollar babies på min röda, ihopfällbara grammofon med högtalare i locket. Och någon viskade,

”Vad du än gör så gråt inte. Gråt inte för Guds skull.”

Ett kors att bära.

Det gick inte att undvika henne. Hon var som en lysande diod i ett övrigt mörker och ingen kunde låta bli att titta på denna skimrande ikon över allt som var omöjligt.

Hon var i tjugofemårsåldern och hon satt på platsen avsedd för rörelsehindrade och hakan bar hon kaxigt högt och hon såg på andra som från ovan. Hon hade ett småleende över de fylliga läpparna och hon barä små, runda glasögon. Men det som drog blickarna till henne som vore hon en magnet var det kors som hon bar. En svart tatuering i form av just ett kors i pannan med den lodräta delen från hårfästet ända ner till näsryggen och den vågräta hela vägen ut till där ögonbrynen slutade. Den unga damen var ett monument över all världens synder och bedrövelser och hon bar dem med den äran.

Hennes ben var de längsta du sett och de försvann upp under en kort, svart kjol som kröp upp osedligt högt när hon satt ner. Hon gjorde inga försök att dra ner den. En skinnjacka hängde öppen och löst draperad över hennes smala axlar. Även den var svart. Under jackan skymtade en vit t-shirt som en kontrast emot det svarta. Hennes hår var blont dock och pageklippt och hennes ögon de blåaste någon sett. Om det inte hade varit för korset i pannan så hade hon varit en skönhet.

Vad gömde sig inuti huvudet på den här motsägelsefulla kvinnan? Vad tänkte hon på? Varför hade hon tatuerat sig i ansiktet? Var det ens en sådan? Det kanske bara var tusch. Hade hon vaknat på morgonen, duschat, stått naken framför helspegeln och beundrat sig själv? Suckat bedrövat sedan över att vara så förbannat vacker och bestämt sig för att den här dagen så skulle hon vara ful. Målat sig i ansiktet med svart läppstift och, ja så var det förstås, inte tusch, läppstift, och sedan klätt sig för dagen och bussen till vanliga livet.

Nej det stämde inte. Det fanns något annat här och om du såg in i hennes ögon så kunde du se hur ett oroligt hav svallade där inne. Skummande vågor och skräp och virke uppspolat på en öde strand och regn och stenhårda vindar som hennes knutna nävar. Nej, det fanns inget vanligt liv här och bussen krängde som ett skepp i nöd och hennes ögon smalnade som på en katt när hon tog spjärn med fötterna för att hålla balansen. Svettdroppar pärlade på hennes alabasterbleka panna och hon tog upp en näsduk ur jackfickan och torkade bort dem. Och således fick alla se att det inte var vare sig tusch eller läppstift utan bläck innanför huden.

Hon klev av bussen och hennes högklackade stövlar klickade mot asfalten när hon gick och det var något att titta på det, när hon gick. Hon var som en sensuell tromb som sög åt sig allt liv och uppmärksamhet från de stackars män som såg henne. Fruar och flickvänner mulnade som en ovädershimmel men över henne sken solen, oavbrutet, bländande, och det enda som störde bilden av perfektion var det svarta korset i hennes panna.

Den unga kvinnan undvek all uppmärksamhet. Såg inte, hörde inte, och allt för henne var det hon behövde och ingenting annat spelade någon roll. Vad hon tänkte skulle ingen annan få höra och hennes historia var osannolik. Hennes kors var hennes eget och när hon såg det så var det omöjligt att gömma sig och det var som om korset åt sig in i hennes medvetande och hon var syndernas förlåtelse, hoppades hon.

Vart hon var på väg hade hon förträngt och allt som hon hade var en vilja att ta sig framåt en dag i taget och att inte grubbla för mycket. Den här flickan hade tänkt för många tankar redan. Det fanns inte plats för några fler funderingar. Allt fanns i hennes tatuering. Till den hade hon förvisat allt som var ont och som hade gjort henne ont och hon var en själ som blivit över, vald sist, ratad.

Det hade inte alltid varit så. I en annan tid var hon populär och alla ville ha henne och hon gav av sig själv tills hon en dag inte hade något kvar att ge. När hon stod tom och tömd som en skramlande tunna på ett lastbilsflak så hade hon bestämt sig för att ta korset. Kanalisera sina egna och andras synder genom att pränta in dem där de var omöjliga att missa. Hon skulle bli en påminnelse, en signal, en kvinnlig kristusgestalt och hela världen var hennes Golgata. Hon var medveten om all falskhet, alla påklistrade manér och lismandet hon såg och hörde var som en kvävande rök som gjorde det svårt att andas så hon lämnade, klev in i en värld som bara hon förstod. Den omslöt henne som en mjuk hand, höll henne varligt och vaggade henne till ro och hon behövde inte längre våndas eller gräma sig eller förebrå. Hon var där hon var, där hon ville vara, och korset var en signal till evigheten som hon visste fanns i det som vi kallar universum. Ett meddelande om samförstånd, att hon visste och att hon förstod och att hon nästan litade på livet.

Runt omkring den vackra damen med sitt kors att bära blommade häggen och hon var omsluten av en air av vällust och behag. Gatans grus hade ännu inte blivit bortsopat i den här delen av staden och det krasade under hennes skor när hon planlöst strövade i vårens famn.

Men hon var någon annanstans, inte här, inte i den här staden som så sakteliga vaknade från vinterns grepp. Inte bland leende människor i tunna kläder, långt ifrån välfyllda uteserveringar och rosévin och kalla öl var hon. Den unga kvinnan var på en bättre plats ansåg hon. Ett ställe där ingen kunde nå henne. En plats där mörkret inte kunde treva efter henne med sina långa, svarta fingrar. Hon var där hon ville vara och det hade tagit lång tid för henne att komma dit där hon var och det kors som hon bar i ansiktet var bara ett av många som tyngt hennes unga axlar.

I en park satte hon sig ner på en bänk av grönmålat trä. Det stod en hängbjörk intill där hon satt och en rörelse därifrån fångade hennes uppmärksamhet. En nötväcka klättrade upp och ner på stammen och dess långsmala grå kropp med den rödbruna magen och det svarta strecket genom ögat och den spetsiga näbben var vacker att se på och hon blev glad och hon drog en suck av lättnad var det nog. Om fåglar kunde ha svarta linjer i ansiktet och fortfarande vara vackra så kunde hon det också tänkte hon. För det var trots allt viktigt för henne att vara vacker även om hon visste att just hennes skönhet hade varit roten till det onda som drabbat henne. Den unga flickan tittade sig omkring och hon såg hoppande, ystra hundar som jagde runt efter bollar eller pinnar eller ingenting och hon såg glädje i deras tungor som hängde utanför deras munnar och hon log.

På den asfalterade gången som gick genom parken såg hon joggande män och kvinnor i tights som jagade den perfekta kroppen och när en kortklippt, mörkhårig flicka i blåsvarta åtsittande träningsbyxor ställde sig framför henne på gräsmattan och stretchade så pirrade det i kroppen på henne.

Av åtrå?

Hon visste inte riktigt men hon blev på något sätt tung i kroppen när hon såg den perfekt rundade bakdelen och de långa, vältränade benen.

Kvinnor var vackrare varelser än sina manliga motsvarigheter, det hade hon alltid tyckt men hon hade sökt sig till till män därför att det förväntades av henne att det skulle vara på det sättet. Män av alla åldrar hade i sin tur dragits till henne som flugor till sockerbit och hon hade låtit sig svepas med på vågen av bekräftelse som det innebar att bli uppvaktad men hon hade aldrig blivit riktigt berörd av en man. Knappt ens sexuellt upphetsad heller om hon skulle vara ärlig. Inte som hon kände nu när hon satt och tittade under lugg på ryggböjningar med raka ben. När hon lyfte blicken från det hon såg på så fick hon ögonkontakt med den kortklippta flickan och hon slog genast ner blicken och stirrade ner i asfalten.

Hon mer kände än såg hur tjejen i tightsen närmade sig bänken hon satt på. Och hennes andhämtning ökade när hon satte sig ner bredvid henne. Det nytillkomna sällskapet satt tyst en stund och hämtade andan efter joggingturen och stretchandet men sedan sade hon,

”Hej!”

”Hej”,svarade hon tyst.

”Jag heter Helena.”

”Maria.” Hon tittade upp och såg Helena i ansiktet och förväntade sig den vanliga reaktionen av återhållen skräck och medlidsamhet när korset i hennes ansikte blev synligt. Men allt hon såg var bruna, glittriga ögon och vita tänder i ett leende som fick hennes hjärta att stanna. Och hon dog en stund där på bänken.

När hon återuppstod så förstod hon att, ja vad hette hon nu? Javisst ja Helena, att hon hade sagt något för hon stirrade på henne som om hon förväntade sig ett svar.

”Vad? Frågade hon. ”Jag hörde inte.”

Helena skrattade till.

”Vill du följa med hem och duscha?”

När solen gick ner den här kvällen och kyrktorn och höghus och brospann visade sina svarta siluetter mot en djupblå bakgrundshimmel och vattnet i åar och fjärdar låg svart och spegelblankt och enstaka båtar ritade sina streck på vattenytan. När trutar och fiskmåsar ropade ut sin längtan efter nästa dag och förälskade par gick arm i arm utefter kajerna och dofter av grillat kött och fisk från restauranger steg upp mot himlarna som en aptitretare till Gud. När giraffliknande byggnadskranar hade gått till ro och den stora staden gjorde sig redo för nattens begivenheter som en sprinter i startblocken.

Då hade Marias skepp äntligen hittat sin hamn och efter många år på villande hav låg båten förtöjd med starka trossar och hon gungade följsamt med i de svaga efterdyningarna av en storm som nu äntligen tycktes ha bedarrat. Hon befann sig i ett hus byggt av kärlek nu och alla hennes frågor om varför som fortfarande hängde som dekorationer i ett stort träd någonstans i en skog som var tätare än svart rök från en fabrik i ruhrområdet var fortfarande obesvarade och skulle nog så förbli.

Helena låg bredvid henne i en säng och lät sitt pekfinger följa konturerna av hennes kors i ansiktet och hon viskade saker i Marias öra och det var som om hon blåste in liv i hennes medvetande med sin varma andedräkt och hennes heta, nakna hud värmde Marias och de var sömniga och skulle snart somna i varandras armar.

Maria vände sig på sidan och såg in i Helenas mörkbruna ögon och hon kände något hon aldrig ens varit i närheten av tidigare. Hon undrade hur det här hade gått till och det fanns både vemod och värme och rädsla och hon darrade lätt i hela kroppen som om hon frös och hon viskade så tyst att det nästan var omöjligt att höra vad hon sa.

”Törs jag tro på det här. Törs jag tro på det här. Törs jag verkligen tro på att det här är på riktigt?”

Helena lade sina armar omkring henne och höll henne hårt och begravde sin näsa i Marias blonda hårsvall.

”Jag ska hjälpa dig att bära ditt kors”, sade hon och fick munnen full av hår. Hon fnissade till. Rullade över Maria på rygg och lade sig ovanpå henne och pussade henne på de mjuka läpparna som hon känt överallt på sin kropp hela dagen sedan de kom hem till henne. ”Jag ska till och med skaffa mig ett eget och sedan ska vi korsa världen tillsammans”, sade hon och log. ”Vi kommer att bli korsen på kartan som markerar var skatten är nedgrävd.” Hon log. ”Jag är här nu och du är också här och i morgon när vi vaknar så kommer den gamla världen att vara ett minne blott om ens det.” Hon lade sig på rygg bredvid sin vackra nyfunna vän och höll hennes hand och stirrade i taket. ”Allt är som det ska vara Maria.” Hon drog en djup suck och låg sedan tyst en lång stund. ”Dela med dig av täcket nu”, sade hon tyst sedan och gäspade. För nu ska vi sova.”

Men Maria sov redan.

Och Helena kröp intill henne och lade täcket över dem båda och sedan somnade hon med.

I det stora körsbärsträdet nere på gården som stod i full blom satt en koltrast och sjöng trots den sena timmen. Den sjöng om liv och död och alltings ursprung och förgänglighet.

Och på ett träkors vid en enslig grav någonstans i det här landet stod skrivet att någon skulle vila i frid. Blommorna vid graven hade sedan länge vissnat och det var längesedan någon besökt den. Faktum var att nästan ingen mindes den här platsen längre. Inte Maria heller, och vid närmare eftertanke så var det nog bäst så. Den som låg i graven hade förtjänat att ligga där och frid var nog det sista den döde skulle vila i och när vinden friskade i och fick den gamla vasen av solkigt porslin att ramla och de torkade resterna av blommorna att spridas över marken så kom historien till ett slut äntligen. En dörr stängdes för att förhoppningsvis aldrig mer öppnas. Maria sov tryggt i någons famn med ett hopp i sitt hjärta och koltrasten slutade äntligen sjunga, för att två timmar senare, när en ny dag grydde, ta upp sin melodi igen.

Och livet fortsatte.

Solitaire II

Solen sänkte sin mörkblå mantel över havet. De sista ljusstrålarna slogs för sin existens men var tvungna att ge upp. Den blå timmen tog över och koltrasten sjöng desperat några förtvivlade strofer, kämpade vid ljusets sida men gav sig till slut och satte sig nära stammen på sitt favoritträd och tjurade. Kylan vällde in från havet. Det blåste mindre men den kalla luften slog in som vågor över landet och hon som satt i hammocken vaknade av att hon frös.

Hon såg sig omkring. Visste först inte var hon var och blev rädd, men mindes till slut och hon såg att det lyste i huset som hon satt utanför. Hon var trött och hungrig och det som hade fått henne att gå hit kändes inte lika viktigt längre. Hennes fötter i de vita stövlarna var som isbitar och regnrocken var tät och hennes kropp fuktig och hon huttrade svårt.

Helene reste sig upp och hennes knän knakade takt med den gamla hammocken och hon tvekade. Skulle hon ringa på och försöka förklara varför hon var här, vilket hon knappt visste själv, eller skulle hon gå hem till sina minnen, vinet, och ångesten igen? Hon stod stilla och samlade tankarna och det kändes som hennes fötter sjönk ner i den fortfarande leriga gräsmattan, som om hon satt fast och inte kunde röra sig. Hon tog ett steg framåt mot grinden som hon kommit in igenom. Den låg bakom en stor enbuske och när hon tog ytterligare några steg så flög en skrämd koltrast upp och höll på att skrämma slag på henne. Hon stannade med bankande hjärta och tänkte igenom varför hon var här.

Hon var ensam helt enkelt. Svårare än så var det inte. Ett stort svart hål bodde i hennes kropp och det hade varit så alltför länge, ända sedan hennes man dog i den där bilolyckan för snart tio år sedan. Han hade varit full och de hade grälat och i vredesmod hade han tagit bilen för att, som han sa, aldrig mer komma tillbaka. Han visste inte hur rätt han hade haft tänkte hon och kände hur saknaden grep tag i henne igen fast det var så längesedan.

Efter olyckan så hade ingenting spelat någon roll längre. Livförsäkringen han haft gjorde att hon kunde sluta jobba vilket hon gjorde men det höll på att driva henne till vansinne och hon gick därför tillbaka och arbetade deltid en tid. Hennes chef hade varit förstående det första året men när hon började missköta sig och komma försent var och varannan dag och till och med vara berusad på jobbet så var det slut på medkänslan och hon fick sluta. Hon hade ryckt upp sig efter det och hade druckit varje dag visserligen men inte lika mycket. Vinet var hennes bästa vän och hon såg ingen anledning till att sluta med det. Det var hennes tröst i det som hon i sina bästa stunder kallade för sitt liv.

Hon hade sålt huset sedan och köpt sig en liten lägenhet och hade placerat pengar med hjälp av sin bankman som tyckte synd om henne. Det gick att komma långt på medömkan hade hon lärt sig. Men det var en tunn linje att gå på och hon hade förstått att det var viktigt att hålla balansen bra. Att tycka synd om sig själv var inga problem dock. Det var hon en expert på. Ekonomiskt så var hon trygg men hon var ensam som sagt, så erbarmligt otrygg och ensam. Och det var nog därför som hon stod här idag.

Mötet med Tord hade väckt något i henne som hon sedan länge trott varit dött. Som om någon tänt ett ljus i det kompakta mörker som hon bar på och hon hade känt något som liknade en gryning vid sin horisont och hon hade gått hem och druckit tre glas vin och efter det bestämt sig för att besöka honom.

Det fanns bara en västkuststuga i det här området där hon bodde så hon visste vart hon skulle ta vägen. Hon tog cykeln och inte bilen. Att köra bil berusad var av förståeliga själ strängt förbjudet för henne. En regel hon aldrig gjorde avkall på. När hon efter en något vinglig färd kom fram så hade hon parkerat cykeln en bit ifrån där Tord bodde och sakta gått fram emot huset. Det hade varit lite kallt och hon frös lite och tog sig därför ett par klunkar ur vinflaskan hon hade med sig. Det värmde en aning så när hon kom fram så hade hon haft mod i barm och gjorde sig beredd att ringa på dörrklockan.

Men av någon anledning så hade hon frusit till is med handen höjd och i istället för att trycka på den lilla vita plastknappen hade hon försiktigt backat ner från trappan. Och där i skuggorna stod hon och flackade med blicken som en skrämd kanin och hade helst av allt velat försvinna. Helene hade stått stilla en lång stund och hennes andning hade legat högt och varit flämtande. Hon hade känt sig lätt svettig trots att våren var kall men hade trots sin nervositet smugit tyst runt huset och kikat in genom vad hon antog var vardagsrumsfönstret. Hon hade stått med bankande hjärta i eftermiddagsljuset och sett Tord ligga på soffan under en filt och det var uppenbart att han sov.

Helene hade dragit en djup suck, sett sig villrådigt omkring, upptäckt hammocken och gått och satt sig där för att vänta. På vad visste hon inte riktigt. Hennes sinne var i stiltje och hon önskade att blåsa liv i det som hon känt för bara någon timme sedan. Så därför drack hon upp det sista vinet och lyssnade på koltrasten som satt på taket och sjöng ut sin längtan. Och hon fylldes, inte bara av vin, utan även av det där lilla hoppet igen. Ett hopp om en ny vår och ett nytt liv och hon hade ett leende på sina läppar där hon satt och gungade. Hon hade somnat sedan.

Hon stod upp på darriga ben nu och det hade varit svårt att komma upp ur den svängande hammocken. Det var mörkt och hon frös och hon var torr i munnen och huvudet bankade och hon undrade hur länge hon sovit. Att gå in till Tord var uteslutet bestämde hon sig för. Det hade varit en dum idé från början i alla fall tänkte hon. Fort hem istället till mer vin och drömmar utan reell grund. Till ett låtsasliv som gick att leva så länge hon var berusad. Och hon började gå mot grinden.

Det satt en svart katt på grusgången mellan henne och den gråmålade järngrinden. Den glodde uppfordrande på Helene och jamade och det var som om den sa till henne att inte ge upp. Vinden friskade i och grenarna i de stora enbuskarna svängde hotfullt fram och åter som svarta armar i mörkret och koltrasten tjattrade envetet. Helene tog tecknen på allvar, fattade mod och vände på klacken och gick upp på förstutrappen och ringde på dörrklockan.

Tord var i färd med att laga middag. Han skar kycklingfilé i tunna skivor, så tunna att du nästan kunde se igenom dem. Kryddade filéskivorna med salt och peppar och vitlökspulver och lade dem på ett bakplåtspapper för att vila en stund. Under tiden förberedde han riset. Mätte upp två deciliter i en kastrull och lade i en matsked Piffi allkrydda, eller det var egentligen en turkisk kryddblandning han köpt i en kryddbod inne i stan, men det smakade som den berömda allkryddan från gatuköken i hans hemstad i dalarna, så han kallade den för det. Kokade vatten i vattenkokaren och slog i fem deciliter i kastrullen och lät det koka upp under omrörning. Sänkte temperaturen och lade på locket.

När riset kommit halvvägs stekte han kycklingfiléerna i smör, slog i lite grädde, eller en hel del grädde i ärlighetens namn, för att låta anrättningen puttra tills riset var klart. Han dukade.

Då ringde det på dörren.

Tord gick förvånat mot hallen för att öppna. Han såg på klockan, konstaterade att hon var sju, och att ingen kom på besök så här dags. Ingen kom på besök överhuvudtaget tänkte han. Om det inte var Jehovas vittnen förstås. Han öppnade dörren med onda föraningar och såg till sin häpnad Helene stå där.

”Hej!” Sade hon förläget. ”Det är bara lilla jag.”

Han såg på henne. Såg att hon frös. Såg att hon var nervös och såg att hon var berusad. Hennes ansiktsdrag var liksom utsmetade. Som om du målat ett porträtt och dragit fingertopparna igenom det. Han fylldes av medlidande. Varför visste han inte riktigt. Men det vilade något medlidsamt över hennes uppenbarele.

”Det är väl inte så bara”, sade han och öppnade dörren. ”Come in, he said I’ll give you, shelter from the storm, som Bob Dylan sjöng”, sade han. ”Har du ätit? Jag har middagen precis klar.”

Hon tittade under lugg på honom och försökte se söt ut. Hon tänkte att det skulle förbättra hennes chanser. Det hade alltid fungerat förut. En söt attityd och sex hade öppnat många dörrar för henne. Dörrar som hon sedan självmant hade stängt. Alltför många dörrar tänkte hon bedrövat. Hon sade,

”Jag är jättehungrig.” För det var hon. ”Det doftar fantastiskt.”

”Kycklingfilé och ris, inget avancerat.”

”Det låter som musik för mina öron. Jag älskar kyckling.”

”Ska jag ta din regnrock?”

Hon räckte över den och brände av sitt mest förföriska leende när deras fingrar fick kontakt under bråkdelen av en sekund. Tord kände det som om han fått en örfil och släppte nästan regnkappan på golvet. Kippade efter andan och såg nu verkligen vad han sett redan nere på stranden, hur vacker hon var. Full men vacker tänkte han och log. Hängde upp hennes kappa på en galge och bjöd henne att stiga in.

”Fin kikare”, sade han och nickade mot den som hon höll i handen.

”Inte lika fin som din.”

De log bägge två.

När de ätit och konversationens fåglar hade flugit mellan dem relativt otvunget under hela måltiden så var det dags för kaffe i salongen. Nedsjunkna i varsin brun skinnsoffa från sjuttiotalet och bestrålade av ljus från kristallkronor som härstammade ifrån Gud visste var satt de som om de aldrig gjort något annat med fötterna mjukt placerade på en ryamatta.

”Intressant inredning”, sade Helen som nästan var nykter nu.

Tord skrattade.

”Ja eller hur? Den följde med huset när jag köpte det och eftersom jag är här så sällan så har det aldrig blivit av att jag gjort något åt den.” Han såg sig omkring i rummet. ”Fastän jag har lärt mig att tycka om det. Påminner mig en hel del om när jag var grabb och bodde i Dalarna.”

”Jag tänkte väl det”, sade hon. ”Förstod att du inte var stockholmare.”

”Nä jag har ju bara bott där i två tredjedelar av mitt liv.”

”Ränderna går aldrig ur förstår du”, sade hon med ett leende. ”Förresten så är jag glad att du är dalmas.”

”Dalkarl.”

”Va?”

”Det heter inte dalmas, det heter dalkarl, eller bara mas. Det är bara stockholmare och resten av Sverige som säger dalmas.”

”Jaha.”

”Det heter kulla också, inte dalkulla.”

”Ok, jag är då glad över att du är dalkarl, eller bara mas. Det finns en trygghet i den dialekten”.

”Det tycker reklammakarna också”, skrattade han.” Det finns inte en enda hantverkare i tevereklamen som inte pratar dalmål.”

Hon tittade storögt på honom.

”Men det har du ju rätt i. Jag har aldrig tänkt på det förut.” Hon ruskade på huvudet. ”Lurad igen.”

De sa inget på en stund. Drack bara av sitt kaffe och åt av havrekakorna och det var så tyst så att när han tuggade så kändes det som det knaprade i hela huset. Han var tvungen att stilla käkarna för att kolla om det lät från henne när hon åt. Det gjorde det naturligtvis inte. Han ställde ner kaffekoppen och svalde det sista av kakan.

”Vill du berätta nu då?” Sade han och såg henne i ögonen.

”Jag vet inte.”

”Jag är en bra lyssnare.”

”Du har inte lite vin?”

”Jag har slutat med alkohol.”

”Det borde jag också göra.”

”Det borde alla.”

Hon lutade sig tillbaka i soffan och Tord kunde inte låt bli att kika lite på hennes bröst under den där stickade tröjan hon bar. Det var bröst och tyg och inget mera och han kunde ana hennes bröstvårtor. Helene såg hans blickar och sträckte på sig med armarna uppåt och svankade och hon visste att hon visade upp sig och att hon följde sina invanda manér i sällskap med män. Hon lutade sig framåt istället när hon kom på vad hon höll på med.

”Kan en flicka få lite vatten i alla fall?” Frågade hon och log.

Han reste sig och gick ut i köket där han blandade en tillbringare med gurkvatten och is. Tog fram två vanliga dricksglas och gick tillbaka med allt på en bricka. Han slog upp varsitt glas åt dem och satte sig ner och var tyst.

Sedan berättade hon. Hon berättade allt om vad som hänt efter att hennes man dog, om hur hon blivit, om hur hon sökt tröst och bekräftelse hos män som hon inte brydde sig ett dugg om. Om den tomhet hon känt när hon vaknat bakfull i en främmande säng med en man som hon knappt kom ihåg namnet på. Hon berättade om spriten, hur den blivit hennes enda tröst och att den fortfarande var det och hon grät bitterhetens tårar, och uppgivenhetens och förtvivlans, och hon såg på honom och i allt elände så kände hon en lättnad över att få berätta. Och varför hon gjorde det för en man som träffat för bara några timmar sedan förstod hon inte.

Tord satt tyst när hon var klar. Höll krampaktigt i sitt tomma glas och visste inte vad han skulle säga. Han var en man med hög moral ansåg han och den attraktion han känt nyss var nu bara en klump i hans mage.

Det enda han kunde fokusera på var alla de män hon avverkat och även om han någonstans förstod varför så föraktade han sådant beteende innerligt. Spriten förstod han sig på för han hade varit där själv och han visste att den kunde förändra vem som helst till ett monster. Men alla dessa män, han kunde inte fördra detta. Det medlidande han drabbats av när han såg henne stå där på hans förstutrapp var borta nu och leendet hon bländat honom med i hallen och som hade påverkat honom så. Förstod han bara var något som hon använde på alla män, och inget unikt för honom som han först trott. Tord kände sig tom.

Under middagen hade han tänkt tanken på att han och Helene skulle kunna bli ett par, bara lekt med idén. Men den solen hade gått ner nu. Natten, likt den som fallit utanför hans hus och som svepte in omgivningarna i ett svart täcke, hade införlivat honom i sitt mörker. Och han kände sig nu ensammare än någonsin.

”Varför säger du inget?” Sade hon med gråten i halsen.

Han tittade på henne och han såg att hon fortfarande var vacker men hon var ingenting för honom längre och han kände en stor sorg över detta.

Han tog sig dock i kragen. Svalde sin bevikelse och sade,

”Jag kan bädda i gästrummet om du vill stanna.” Han log så det knakade i käkarna. ”Så kan vi gå upp tidigt i morgon och räkna in några Tordmular.”

Helene log resignerat och förstod. Hon borde ha kunnat räkna ut att hennes avslöjanden skulle få den här effekten. Hon hade varit ärlig, och det hade känts bra att vara det men nu var känslan helt annorlunda. Visserligen så hade hon hoppats på en annan reaktion från Tord men medömkan var som hon visste en tunn tråd att balansera på. Och nu hade hon ramlat ner. Hon skulle aldrig mer vara ärlig lovade hon sig själv.

”Tack för att du lyssnade Tord, och tack för den jättegoda middagen. Men jag ska nog cykla hem nu.”

”Nej, det ska du inte alls det. Klockan är över ett”, sade han med en övertygelse som han inte visste var den kom ifrån. ”Jag går och bäddar nu.” Han log. ”Dessutom är det kallt ute.”

När hon somnat sedan i en av hans t-shirts som räckte henne till knäna så gick han ut på verandan i pyjamas och rökte en cigarett. Molnen över havet blev silverfärgade av en måne som tittade fram då och då och han fascinerades över hur vackert det var och att känslan var densamma varje gång han stod här. Hans hjärta var tungt och han var torr i munnen och han förbannade sig själv för att han tillåtit sig själv att hoppas. Det skulle aldrig hända igen lovade han sig själv.

Han fimpade och gick och lade sig.

Solitaire.

Den smala vägen, men mer som en bred stig, gick ner mot stranden. Slingrade sig som en ål på torra land och var kantad av täta buskar och högt gräs. På avstånd kunde han känna lukten och höra bränningarna från havet. En fuktig, salt doft av förväntan och förmultnad tång. Molnen jagade varandra över himlen och vinden, den eviga, aldrig avtagande vinden, var hård och obeveklig. Trots att han hade långt kvar till den av nästan vit sand bestående stranden och bar mössan nerdragen över öronen och hade de hårda byarna mot sig så kunde han höra måsarnas och trutarnas skrin. Han hade sin handkikare hängande på magen och sin tubdito på axeln och i ryggsäcken fanns kaffe och ostsmörgåsar. Han kände sig hungrig.

Väl framme så letade han upp en någorlunda vindskyddad plats, placerade tubkikaren med sitt stativ så att han gott och väl kunde spana av hela strandremsan och horisonten långt därute där tankbåtarna gick. Satte sig sedan ner på sitt sittskydd och tog fram kaffe och smörgåsar njöt. Både av förplägnaden och av den ensamhet som han så väl behövde och saknat.

Till vänster, långt ner strax innan de fallfärdiga fiskebodarna, strävade en vågbrytare som ett knotigt pekfinger ut i havet. Det var ingen naturlig sådan utan den var byggd av människor och därför så kunde den inte stå emot naturens krafter utan höll successivt på att brytas ner. Det mörka havet med sina höga vågor producerade ett fräsande skum vid strandkanten och strandpipare höll sig undan från vågsvallet på snabba, trippande fötter. Molnen tillät solen att bryta igenom då och då och det mörka havet skiftade i färg från mörkgrått och kallt och ogästvänligt till blått, glittrande och inbjudande men han lät sig inte luras. Det var inte varmt i vattnet och det skulle dröja länge innan några badande skulle svalka sin solvarma kroppar i vattnet. Det var i mitten av april och han var där för att följa fågelsträck. Något som han gjorde varje vår och han hade höga förväntningar.

Han lutade sig tillbaka mot det naturliga ryggstöd som sanddynen som han slagit läger i erbjöd och slöt sina ögon. Lyssnade på vinden och bruset från vågorna och strandskatornas visslande. Öppnade ögonen och såg upp på den varierande himlen. Mörka och ljusa moln om vartannat och ett regn som hängde som ett fuktigt draperi i luften. Han tänkte att det skulle blåsa bort men regnstället och sydvästen låg i ryggan ifall det inte blev så.

Han mindes hur det var när han var barn och lekte på den här stranden. Han tänkte på hur solen alltid lyste, och på krabborna och de små sandskäddor de fångade genom att vada i det grunda vattnet tills det kittlade under foten och hur du med en snabb rörelse grävde upp sanden under fotsulan och hoppades på att den skulle finnas där. De byggde dammar av sanden där de förvarade sin fångst.

Och henne som han älskade. Hon med sitt pageklippta, blonda hår och de där himmelsblå ögonen och hennes skratt som fick hans hjärta att hoppa över ett slag eller två och han höll sig intill henne. Var som en hund. Skuttade omkring och viftade på svansen och inte en enda gång visade hon att hon tyckte att han var enerverande. Även om han var det.

Han var där igen nu, och det var så längesedan som han var liten och brunbränd med kritvitt hår och åtsittande resårbadbyxor, men han såg sig själv. Och på något sätt så kunde han minnas sina känslor. Otryggheten och osäkerheten som var som illasittande byxor som han inte kunde få av sig. En kärlek som var omöjlig och en strävan efter att vara till lags som han burit med sig i hela sitt liv. Han var gammal nu. Kroppen gav honom inte längre vad han ville ha och det var väl inget konstigt med det, men det gjorde honom nedstämd.

Ute över havet såg han vågorna med sina vita gäss och vinden låg fel insåg han. Det skulle inte komma in några sträck idag men han satt kvar där han satt, i lä, och han brottades med sina tankar som han alltid gjorde. Molnen tätnade och bestämde sig för att inte släppa fram solen mer idag. Regnet kom istället och piskade in över stranden som spikmattor i hans ansikte och han flydde. Sprang ner emot fiskebodarna som låg där som ett minne av hur det hade varit.

Dörren till den närmaste hängde på bara ett gångjärn och han tog sig in och fann till sin glädje att taket höll tätt. Där utefter väggen som vette mot havet fanns en bänk och det hängde rester av ett fiskenät på rostiga krokar på långväggen. Han lade ifrån sig sin ryggsäck och sina kikare och satte sig ner och tände en cigarett. Det var som någon hällde ett lass med stenkulor på taket. Oväsendet var öronbedövande. Han hade aldrig varit med om något liknande och han reste sig och kikade ut igenom det enda fönstret på ena långsidan och regnet var som en grå vägg och det gick inte att se mer än tio meter. Regndropparna slog upp kratrar i sanden. En ensam gråtrut satt stilla på en sten i strandkanten och det var det ensammaste han sett och han tände en ny cigarett på den gamla.

Ensamhet var något som han var väl förtrogen med och hade varit så länge han kunde minnas. Även bland människor som han kände mer eller mindre och som var hans vänner så var han på den ensamma sidan av gatan. Han höll sig där för att han ville vara där och han led inte av att känna sig som den som inte var där de andra var. Eller var det bara något som han inbillade sig? Intalade sig själv för att överleva som särling? Han visste inte.

Regnet avtog en smula och truten lyfte och han gick ut och hade tagit på sig regnkläder och sydväst och han gick ner till strandkanten och vågorna slog fortfarande höga och det blåste hårt. Han såg henne komma emot sig på långt håll.

Hon bar en röd regnrock såg det ut som och om han inte sett hennes ben så hade det lika gärna kunna ha varit ett rött segel på en liten båt som låg uppdragen på stranden. Men hon rörde sig mot honom och när hon kom närmare såg han att benen försvann ner i ett par vita så kallade seglarstövlar. Han hade haft ett par likadana på åttiotalet, fast blå med en vit rand upptill. Att det var en kvinna var han säker på. Ingen man bar vita stövlar och röd regnklädsel.

Hon stannade när hon såg honom. Hennes hår var långt och mörkt och låg klistrat vid hennes ansikte och han tänkte att hon måste ha blivit drabbad av det stora regnet. Det lilla regnet som de båda stod i nu verkade inte bekomma någon av dem särskilt mycket. Hon lyfte högra handen till hälsning och han besvarade den. De gick emot varandra och stannade med par meter emellan dem.

”Hej!” Sade hon.

”Hej.”

”Inget vidare väder att vara ute i”, sade hon och log. Ett snett svårtolkat leende men behagligt att titta på. Hon var vacker, men på ett säreget sätt tyckte han. Ingen bländande skönhet nu, men hon hade säkert varit det när hon var yngre. Hennes hållning talade för det. Det var så ansåg han, att om du var vacker, eller hade varit det, så avspeglades det i din kroppshållning och på sättet du gick.

”Nej”, sade han. ”Verkligen inte, var du ute i det värsta?”

Hon skrattade. Ett mjukt vänligt skratt.

”Det syns eller? Ja det var hemskt. Jag trodde att jag skulle bli knockad av de där regndropparna, du då?”

”Jag gömde mig därinne”, sade han och pekade på fiskeboden. ”Vill du ha en kopp kaffe? Du ser ut som du skulle behöva det.”

Hon tittade på honom och bedömde riskerna antog han. Skulle hon våga sig in i en fiskebod med en okänd man på en öde strand? Eller skulle hon tacka nej. Hon bestämde sig för att han såg ofarlig ut.

”Tack det vore jättegott.”

”Jag har ostmackor också.”

De satt tillsammans sedan, bredvid varandra på den enda bänken och stirrade åt samma håll.

”När börjar filmen tror du?” Sade han och fortsatte att glo rakt fram.

”Va!” Sade hon. Och sedan fattade hon galoppen. ”När reklamen är slut.”

De skrattade tillsammans.

Regnet tog fart igen. De satt där intill varandra och sade ingenting eftersom skyfallet gjorde det omöjligt. De log mot varandra då och då och det kändes naturligt för honom att sitta där tillsammans med henne. Han hoppades att hon kände likadant.

”Bor du häromkring?” Frågade han när hamrandet från regndropparna avtagit.

”Ja ett par kilometer från där jag kom ifrån. Du då?”

”En bit upp här, i en västkuststuga. Fast jag bor bara här på våren och ibland på sommaren om det är fint väder.”

Hon nickade.

”Var bor du annars då?”

”I Stockholm.”

”Du är här för fågelsträcken förstår jag”, sade hon och pekade på hans kikare. ”Har du räknat in något fint?”

Han såg förvånat på henne.

”Är du också skådare?”

”Bara till husbehov, ingen fanatiker i alla fall.”

”Som jag menar du?”

Hon skrattade högt. Brast ut i ett gapskratt som hon inte kunde kontrollera.

”Förlåt”, sade hon mellan skrattanfallen. ”Det var faktiskt inte så jag menade.” Och så skrattade hon igen.

Han flinade och väntade på att hon skulle sansa sig. Hennes skratt var pärlande och underbart och han kände sig varm inombords och hans hjärta slog hårt. Hon tittade på honom och ruskade på huvudet åt sitt eget beteende. Lade sin hand på hans arm och sade,

”Förlåt! Jag vet inte vad som tog åt mig. Trött”, sade hon. ”Jag är nog trött. Sov inte så mycket i natt.

”Ingen fara och även om du inte menade att jag är en fanatiker så är det nog just det jag är. En fågelnörd skulle nog jag kalla mig.” Han skrattade till. ”Fråga mig vad som helst om våra bevingade vänner, jag lovar att jag kan svara.”

”Vad heter du?” Frågade hon istället.

”Tord.”

”Tordmule”, sade hon och började skratta igen. Hon begravde sitt ansikte i sina händer och försökte kväva det som bubblade i henne utan resultat. Till slut så var det nästan så att hon började gråta och han lade tröstande sin arm runt hennes axlar. Hon lugnade sig efter en stund och tittade på honom med tårfyllda ögon.

”Du måste tro att jag är galen”, sade hon och torkade tårarna med baksidan av sin ena hand. ”Jag heter Helene”, sade hon räckte fram sin hand.

”Tordmule som sagt, och jag tycker inte att du är galen.”

”Jag har haft det lite jobbigt bara.”

”Vill du berätta?”

Hon tittade på honom och lade huvudet på sned och log sitt leende igen som han redan tyckte så mycket om.

”Jag tror inte det. En annan gång kanske”, sade hon lågt. ”Jag måste nog gå hem nu.”

När hon gick så stod han länge och såg efter henne. Hennes hår som hade torkat en aning i fiskeboden flaxade i vinden. Vågorna gick fortfarande höga och vinden verkade ha vänt. Han gick tillbaka till sin ursprungliga lägerplats och ute över havet, där som sagt tankbåtarna gick sin makliga gång, kunde han räkna in över hundra Prutgäss. Inga Tordmular dock tänkte han och log.

Han gick hem sedan och lagade en sen lunch. När han ätit lade han sig på soffan i vardagsrummet där han kunde se ut över havet. Solen hade letat sig igenom det tjocka molntäcket och skickade vitglödgade spjut ner i en glittrande vattenmassa. Vinden var fortfarande hård och det knäppte susade i huset och han var mätt och skulle snart somna där han låg. Precis innan han seglade iväg till drömmarnas brokiga land så tänkte han på Helene. Han undrade om han skulle träffa henne igen, och på om han ens ville.

På taket till hans västkuststuga satt en Koltrast och sjöng om liv och lust. Men mannen i soffan hörde inget av detta. Han sov en trött mans sömn under en filt av ylle men om han hade varit vaken och tittat ut trädgården, mot hammocken till, så skulle han sett en kvinna i röd regnrock som satt och gungade sakta fram och tillbaka. Hon hade en kikare på magen.

Fortsättning följer, eventuellt.

Den vinande vinden.

Han lyfte sin blick mot de framrusande molnen på himlen och böjde samtidigt, motvilligt, sitt sinne i ödmjukhet inför allt som han inte förstod. Det storslagna, oövervinnerliga, den evighet som han levt i så länge men inte uppfattat som något annat än det han kunde se med sina ögon. Han såg visserligen inte ännu klart hur allt hängde ihop, men han var i alla fall med på hur vindarna blåste och det var ett stort steg framåt för honom.

Mot en mörkblå himmel kunde han se hur husmassiven tornade upp sig som svarta monoliter och han kunde höra hur de vinande vindarna for runt byggnaderna i en hisnande fart och han gav sig själv fem minuter till, och sedan tio, och gick till slut in i den stämning han letat efter och det kändes en aning bättre efter att han gjort det. Han hade lärt sig att inte överarbeta sina impulser och att inte alltid basunera ut hur han kände sig. Det gjorde honom till en mer socialt anpassad man. Till en tickande, välvilligt inställd bomb som vilken dag som helst skulle brisera om han inte då och då tillät sig att muttra och svära för sig själv, eller åt andra.

På bussen bort från det som han redan saknade spelade busschauffören Village pepople, och han tänkte på att han inte var någon ung man längre. Han hade inte varit det på länge. Det var inte så att han saknade sin ungdom, han var klar med det och skulle helt enkelt inte orka att leva om sitt liv. Vad han däremot skulle vilja slippa var den alltmer åldrande kroppen. Den onda ryggen, de värkande fötterna, de knakande knäna och det eviga pissandet var något som han kunde klara sig utan. Han hade läst på Facebook hur någon gratulerat någon på födelsedagen och utryckt sig som så att ålder är bara en siffra. Helvete heller tänkte han. Det är bara ungdomar som skriver sådan skit, eller tragiska människor med ålderspanik morrade han. Ålder är ingen jävla siffra, det är ett tillstånd och det finns ingenting att göra åt det och han ansåg inte heller att det var nödvändigt. Men om du skulle tro reklamen på teve så är det absolut viktigaste i livet att se mycket yngre ut än vad du är.

När han klev av bussen så blev han omsprungen av stressande människor på väg mot ett tåg och han tänkte att varför springer ni? På den långa perrongen som han var tvungen att passera för att komma dit till var han var på väg så kände han de vinande vindarna igen. Han stannade. Såg på sina smutsiga skor. Suckade djupt och vände tillbaka.

Inte idag bestämde han sig för. Idag gör jag något annat och det kändes bra att göra så. Plötsligt så hade han vinden i ryggen istället och de tunga tankarna försvann och han tänkte på henne som han älskade och att hon skulle bli glad när han kom hem igen. Han hoppades det i alla fall.

Tavlan…

Den unge konstnären i vit solkig målarrock börjar med svepande drag, bred pensel och svart färg för att understryka allvaret. Ett steg tillbaka sedan för att skärskåda. Nu framåt igen, inte vara rädd nu. Rött är bra, kärlekens och blodets färg, inte för mycket bara, inte för färgglatt, dova toner passar fint, röd nyans för att framhäva det svarta. En svart port mot det som inte syns, rött för att antyda vad som hänt bortom öppningen. Ond bråd död, sviken kärlek, ett rådslag bakom stängda dörrar, onda planer, vilka kommer ut genom porten? Han vet inte ännu, men han tycker sig höra slamret av vapen och barska röster och han ser honom nu, en soldat.

Han lyfter penseln och en ung man i rustning växer fram. Hans svärd är långt, släpar nästan i marken när han går, grova stövlar med slag och en hjälm som en gång var blank och skinande. En strykrädd hund gömmer sig i bakgrunden, dess skräckfyllda ögon i kontrast mot de visade tänderna och det djupa morrandet hörs tydligt i larmet. Fler människor närmar sig nu. Män och kvinnor, flest män dock och de är på väg, alla är på väg mot honom som håller i penseln. Det är en dramatisk situation. Konstnären är tvungen att ta en paus för att få kontroll på det som sker.

Han sitter stilla och ser på vad han åstadkommit och det känns som om han på något sätt är en del av tavlan som håller på att växa fram. Inte bara det att han är den som håller i penseln utan att han finns där bland figurerna på duken. Han syns inte klart, du kan bara förnimma honom bland skuggorna under träden, eller står han innanför porten?

Han antar att han på något sätt målat in sig själv i motivet utan att ha menat det. Som om någon annan hållit i penseln när han inte såg på. Han reser sig igen, tar upp sitt verktyg och går åter till verket. En kvinna växer fram. Yppig barm och breda höfter men med ögon som lågor och de är riktade mot, ja vem? Inte mot någon verkar det som. Jo, vänta där kommer han från vänster. En galant herre med kläder från en annan del av världen, kanske den kungliga. Det förfaller underligt att han skulle vara här bland soldater och andra människor av uppenbart lägre stånd än det han tillhör. Men det är som det är och han flackar med blicken som om han letar efter någon. Kvinnan med de svällande brösten ser honom i vilket fall som helst, och om hon haft några ömmare känslor för den här mannen tidigare så är det inte så längre. Han borde aldrig ha kommit hit tänker konstnären. Varför är han här? Han låter penseln arbeta en stund, koncentrerar sig på skuggor och dagrar men kan inte släppa tanken på vad som fört honom hit. Är han här för att han ångrat en oförrätt och vill ställa allt till rätta igen? Det finns inga tecken till det dock. Jo vänta, han håller något gömt under rocken, är det inte? Jo, det är en penningpung. Att jag inte såg det först tänker konstnären och slår upp ett stort glas vin till sig. Han ler för sig själv och är relativt säker på att det kommer att krävas mer än lite silver för att få den kvinnan på rätt köl igen. Han hoppas att det ska sluta väl dock, att kärleken skall vinna och han ser att kvinnan småler och att hon hoppas. Men det finns osäkerhet och rädsla i hennes kroppshållning och han, konstnären försöker ge henne mod men vet inte om han kommer att lyckas.

Han känner sig trött nu när vinet är slut och lägger sig därför ner på sin spartanska säng av trä med en löst stoppad halmmadrass för att sova en stund.

Han drömmer om en måne som hänger över en mörk skog och han hör en varg yla och i vinden som är ljum känner han doften av kriget. Vilket krig? Tänker han. Men det är inte viktigt i drömmen så han bryr sig inte om det.

När han vaknar så fryser han och solen har knappt letat sig upp över hustaken i staden där han bor. Dis och dimma så här tidigt är det och han är hungrig och dricker vin för att döva den rivande känslan i magen. Han ser på sin tavla.

Kvinnans lågande blick har falnat en aning nu tycker han och de har fått syn på varandra. Hon och den unge gentlemannen har kopplat samman sina blickar med ett osynligt band. På en trappa som han inte minns att han målat sitter och står trashankar och barn med sorgsen blick och hungern står skriven med svarta tuschstreck under deras unga ögon och vår unge konstnär undrar vad som hänt. Vem har målat det här? Var har ljuset som han försökte skapa tagit vägen? Har han själv under sina feberliknande drömmar åstadkommit detta? Eller har tavlan ett eget liv? Målar den sig själv? Har den fått ett eget medvetande? Vill konstverket något annat än vad han ämnar med det? Eller är det hans undermedvetna som håller penseln? Han vet inte men han är ännu, trots mörkret som kommer, nöjd med resultatet.

Dagen blir lång. Han målar inte så mycket. Går mest omkring i rummet framför sitt stafli, sneglar då och då på bilden och det förfaller som om den förändras hela tiden. Likt en film som spelas upp fast oerhört långsamt och han är fascinerad av skeendet. Med jämna mellanrum bättrar han på med lite färg här och där men det är mer för att upprätthålla känslan av att det är han som målar. Fastän även om nu motivet ändrar sig självt så är det hans tankar som styr, han förstår det nu och vid slutet av dagen i stearinljusens sken så vet han att han är klar och han ställer sig framför målningen och studerar den.

Det är en bra tavla. Den bästa han målat men mörkare än han menat från början och ju mer han stirrar på den desto mer blir den del av rummet. Han sätter sig ner i sin slitna fåtölj rakt framför konstverket och dricker mer vin och äter upp det sista torra brödet han tänkt spara och så somnar han igen.

När han vaknar så vet han inte var han är. Det är ett liv och ett kiv runt omkring honom. Människor skriker, hundar skäller och barn gråter och det är en minst sagt upprörd stämning där han befinner sig. Soldater står på rad i något som ska föreställa givakt och framför dem står en officer och ger order och han ser arg och bestämd ut.

Konstnären reser sig upp och känner sig rädd. Drömmer han? Har han blivit tokig? Vart tog hans lugna atelje vägen? Han ser sig omkring. Han går nerför en trappa han känner igen och han hör inte hemma här, han är på besök. Ingen tar någon notis om honom, märker inte att han är där. Det finns oro här och han förstår var han är men han begriper inte. Det här var inte hans avsikt, han ville inte skapa kaos och uppror och krig men han står mitt i det nu och han vill tillbaka för att ändra. Tillbaka till sina penslar och färg och måla en tavla med harmonin som grundfärg. Han vill ta bort den mörka porten och göra den ljus, ställa den på glänt och låta de som har det svårt få ett hopp.

Men det är över, allt är försent. Döden bor här, och fattigdomen och den unge ädlingen är död. Huggen i ryggen för penningpungens skull och den kvinna han sökte står och stirrar på hans kropp. Glöden i hennes blick har slocknat och soldaterna marscherar över barn och trashankar som om de inte existerade och det finns inget ljus i bilden längre och den unge konstnären vet att det är hans skuld att kriget och ondskan regerar i hans bild.

Varför blev det så här tänker han? Jag hade ju goda avsikter, jag ville ju så väl så varför målade jag den här tavlan? Han går fram till där bilden börjar och bankar och slår och gestikulerar och försöker komma därifrån. Men kriget är här nu, och upproret och med det meningslösheten och gråten och uppgivenheten. Han vänder sig om igen och hans tårar rinner när han tvingas följa med upprorsmobben bort mot fasan. Han hör skotten och skriken och gnäggandet av hästar som dör och kanonerna mullrar som ett åskväder i stadens utkanter.

På ett torg lyckas han göra sig fri från folkmassan och han tar sig in i ett hus han känner igen, det är hans hus. Konstnärens hjärta fylls av hopp och han rusar uppför trapporna och in sin ateljé och han ser stafliet och går sakta fram till sin tavla och ser sin bild.

Han faller på knä i förtvivlan när han ser vad bilden föreställer.

Staden brinner, folket dör i förnedring och han ser sig själv ligga på marken badandes i blod. Gråten stockar sig halsen på honom och han reser sig upp försöker förstöra konstverket, skära det i bitar med sin kniv men varje snitt läker lika snabbt som han skär så han ger upp. Knäpper sina händer så knogarna vitnar och ber till en gud han egentligen inte tror på och stirrar på tavlan och hoppas att motivet skall ändras.

Men det är över. Han hör hur våldet närmar sig och plötsligt slås dörren till hans en gång så lugna ateljé upp på vid gavel och han stirrar in i en gevärspipa. Ett svart hål, en avgrund och en väg bort från smärta och sorg och han välkomnar den vägen och vänder sig mot sin baneman och sänker sitt huvud och ber om nåd och befrielse.

Skottet går av och ljudet av död ekar i hans rum. Ljuset släcks och det blir äntligen tyst och han ser ingenting längre. Mörkret har sänkt sig och det kommer att dröja länge innan det återkommer. Tavlan speglar vad som händer just nu och konstnären ligger på golvet och kan ingenting göra. Hans död är slutet och kanske en början på något nytt.

Soldaterna lämnar rummet och lämnar konstverket åt sitt öde och konstnären, en ung hungrig och förtvivlad man som ångrar vad han gjort sitter återigen i sin fåtölj och ser på sin målning. Det som är gjort är gjort tänker han och det går inte att förändra men kanske kan han acceptera sitt öde. Han reser sig och lyfter ner tavlan och ställer den i ett hörn och täcker den med en filt. Lyfter sedan upp en tom canvas och ser på den vita duken, suckar tungt och börjar om från början. Den här gången tänker han inte misslyckas. Han är fylld av tillförsikt och hopp och vet att han har ett styvt jobb framför sig men han räds inte och han målar med ljusa färger nu. Det skall bli en vacker tavla tänker han. En bild som visar hur livet kan te sig om mörker och misär hålls på avstånd. Ett liv värt att leva. En tillvaro utan ånger och nätter av sömnlöshet och vånda.

Han börjar med blått.

Godafton.

Den vanliga världen.

I hotellbaren fanns verkligheten. Ibland träpanel och glashyllor och snyggt uppsatta lampor och mahognyträ i bardisken och i hans tredje gin och tonic seglade den reella tillvaron för fulla segel och han var på väg bort. Han var så innerligt trött på det låtsasliv som han konfronterades med varje dag. Denna ytlighet som var smetad som en glasyr över det som egentligen var fult och oangenämt och han förstod inte hur människor tänkte. Hur stod de ut? Allt detta kallprat om jobb och familjeliv och allt annat som orerades oupphörligen och som i hans ögon bara var något som var istället för en verklig konversation.Varför är ni inte bara tysta? Tänkte han.

”Det pratas för mycket”, sade han till bartendern

”Inte du”, svarade hon. ”Du säger knappt ett knyst.”

”I spriten finns sanningen. I den här baren verkligheten och tystnad är en dygd”, sade han. Jag säger något när jag har något att säga.”

”Så du har det nu då?”

”Vadå?”

”Något att säga.”

”Egentligen inte, jag är väl bara full.”

Hon log och klappade honom på handen som han lagt på bardisken. I den andra höll han sin drink. Höger hand platt som en bläckfisk på torra land, i vänster höll han glaset krampaktigt.

”Ska jag dricka mer tycker du? Det känns som om jag är på väg någonstans.”

”Hur full är du då?”

”Ganska så, fast inte oregerlig.”

”Drick lite mer då”, sade hon. ”Vet du vart du ska förresten?”

”Inte egentligen, jag visste det en gång. Vart jag skulle och så, men på något sätt så tappade jag bort mig. De sista åren så har jag bara vinglat omkring som alla andra och jag har tröttnat på det.”

”Du pratar nu”, skrattade hon.

”Jag gör visst det. Har kanske något att säga.”

”Du pratar bra tycker jag.”

”Om du ger mig en drink till så kanske det blir ännu bättre.”

Hon ställde sig mitt emot honom och lade huvudet på sned och såg söt ut. Han förstod att hon visste det och undrade om hon tränat in den posen eller om det föll sig naturligt för vackra människor.

”Hur gammal är du egentligen?” Frågade hon rättframt.

”Jag fyllde sextio i våras.”

Hon nickade.

”Ska du inte säga att jag ser yngre ut, de brukar säga det?”

”Vilka då?”

”De där andra”, sade han och gjorde en svepande gest med handen.”

”Vill du att jag ska säga det så kan jag?”

”Ja det vill jag.”

Hon sade det och han såg att hon kanske inte ljög och det gjorde honom glad.”

”Hur blir det med drinken?”

Han fick den och kände att den var starkare än den förra. Det gjorde inget. Han tyckte om smaken av gin.

Det kom fler gäster till baren, ett ungt par och en medelålders man i kostym som beställde dyr whisky. Det unga paret drack vin och höll varandras händer. De såg kära och lyckliga ut.

När hon, bartendern, var klar med serverandet av whisky och vin kom hon fram till honom igen.

”Var den god?” Frågade hon.

”Den var starkare.”

”Jag vet, var den för stark?”

”Nejdå.”

”Vad bra, jag tänkte att du kanske ville ha den så.”

Han såg på henne och log och såg nog inte så söt ut som hon men han försökte.

”Jag var en idiot förr”, sade han tyst.

Hon sade ingenting men stod kvar framför honom.

”Många är idioter idag och har varit det förr även men det bekommer dem inte.” Han såg henne i ögonen. ”Jag däremot lider verkligen av att jag en gång var så som jag var och jag kan inte bli fri från obehaget av att ha varit sådan”, fortsatte han. ”Förstår du vad jag menar?”

”Kanske, jag vet inte.”

”Det förstör mitt liv”, sade han.

”Men du är inte en idiot idag då antar jag.”

”Nej.”

”Det är väl bra ändå?”

Han suckade och tog en stor klunk av drinken.

”Men du förstår, det här ingenting som hände för ett par år sedan, det som jag grämer mig över. Vi pratar om för tjugo till trettio år sedan”, sade han och gjorde en grimas.

”Du har bra minne i alla fall.”

Han skrattade till.

”Det är ett förstadium till Alzheimers.”

”Vänta,” sade hon och gick för att severa det unga paret mer vin och den kostymklädde ville ha en öl och en whisky till. Sedan kom hon tillbaka till honom.

”Men varför plågar du dig själv så, det verkar ju jättedumt.”

”Tror du att jag gör det medvetet?” Han glodde på henne. ”Jag försöker verkligen att låta bli men det kommer över mig. En händelse, en kommentar, något jag ser på teve eller hör på radio är allt som behövs för att trigga obehagliga minnen.

”Jag vet inte inte om du gör det medvetet. Kanske, gör du det?”

”Jag vill inte glömma heller”, sade han och undvek frågan. ”Det vore för enkelt. Bara att kunna handskas med skiten utan att behöva treva efter skämskudden hela tiden vore eftersträvansvärt”, sade han tyst och stirrade ner i bardisken.

Hon skrattade okänsligt.

”Jag slutar om en timme och om du vill så kan jag vara din skämskudde ikväll.”

Han tittade upp för att se om hon skojade med honom. Tydligen så gjorde hon inte det.

”Har du ätit? Vi kan äta supé om du vill. Jag bjuder förstås.”

”Jag kommer med en kaffe till dig.”

Han nickade.

De gick till en restaurang som hon kände till och gillade. Och hon var hans skämskudde och tröst och han pratade länge och hon lyssnade och när han var klar så sa hon,

”Jag tycker om din röst.” Hon tog hans hand försiktigt. ”Du är orättvis mot dig själv”, sade hon. ”Och du är överkänslig, men jag tycker om det draget hos dig.” Hon log och klippte med ögonen och banden som hållit honom fast gick av och han kände sig plötsligt lite befriad, som om någon tagit hans hjärta i sin hand och höll det varsamt.

”Jag känner mig som en av de där änglarna i den där filmen Himmel över Berlin”, sade hon och log.

”De som bara lyssnar”, sade han. ”Fast jag kan se dig, så du är ingen ängel.”

”Är du säker på det?”

Han tittade på klockan och sedan ut genom fönstret och det var mörkt och kallt och det snöade.

”Jag ska gå hem och sova nu”, sade han. ”Jag reser i morgon.”

”Du tycker inte om människor, eller hur?”

”Jag tycker om dig.”

”Du borde lära dig det. Människor är i grund och botten snälla.”

”De flesta är vilsna, dumma får som bräker i flock.”

”Men inte du?”

”Jag var det.”

”Men inte nu?”

”Nej.”

Hon såg på honom och gjorde sin sötpose.

”Så du tänker inte fråga mig om jag vill föja med dig till vårt hotell?

”Vill du det?”

”Kanske.”

Han tänkte efter och övervägde men insåg följderna.

”Jag är för gammal för sådant”, sade han och kände sig plötsligt svårt sönmnig. ”Och du är för ung.”

”Jag kanske är din skyddsängel.”

Han skrattade till och smekte hennes hand som hon lagt på bordet. Sedan vinkade han på kyparen.

”En ängel du i alla fall”, sade han när han hade betalat och de stod ute på gatan. ”Tack för att du lyssnat på en gammal mans klagan.”

Hon sade ingenting, pussade honom bara på kinden och gick.

Han stod länge och så efter henne. Och snön föll och det var lite vackert i alla fall och snart skulle ljuset återvända.

Han började gå.

Ett rum i förändring

Han satt stilla på en stol avklädd och naken framför en lätt falnande brasa. I glöden och bland lågorna fanns ro, oro och stillhet. Han var ensam och rummet var för stort för hemtrevnad och i fönstren såg han speglingar av elden och i rimfrosten glittrade det som av diamanter. Det var varmt och det var kallt ute och natten var tyst och stilla och han kände sig ensam. Kläderna som han burit låg slängda på golvet runt omkring honom och han tänkte att han skulle ta på sig dem snart, men inte ännu. Värmen från den öppna spisen hettade upp hans kropp och lemmen ryckte i hettan och han tänkte på henne, hon som lämnat honom för en stund sedan och han saknade och längtade och förstod inte varför hon gått.

Det skulle inte dröja länge innan hon kom tillbaka hade hon sagt men han hade vaga begrepp om tid och rum och visste därför inte säkert vad det betydde. Så hans ensamhet var således påtaglig och plågsam. Som alltid när hon gick. Han var vuxen, men kände sig som en liten pojke. Och det var som om han satt i ett hörn och såg på sig själv och ville gå fram och trösta. Stryka pojken över håret och viska i hans öra att allt skulle bli bra trots att han visste att det inte skulle bli så.

Hon gick alltid när han behövde henne som mest tyckte han och rummet som var fyllt när hon var där, var tomt och innehållslöst när hon inte var det. Ett glödande kol hoppade ur elden och ritade en orange båge i dunklet. Den dröjde sig kvar i rummet som en guldgul regnbåge och den glödande träbiten landade vid hans fot och han sparkade tillbaks den till skyddsplåten som låg framför den öppna spisen. Det brände till på hans stortå.

Han ville att rummet skulle förändras igen och att förändringen skulle hålla i sig. Inte bara vara temporär och vara beroende av vem som befann sig där. En grundkänsla, som en murad vägg, inte flyktig som tunna gardiner i ett fönster, en stadig känsla att luta sig mot, det var vad han var ute efter. Men rummet gjorde som det ville. Och månen utanför på den svarta himlen kastade ett ostblekt sken över den del av rummet som inte belystes av elden. Han reste sig upp och lade mer ved på brasan och satte sedan på sig kalsongerna. Efter det t-shirten och sist jeansen och då blev det för varmt att sitta på stolen där den stod, så han flyttade den längre bort. Nu var rummet annorlunda. Inte så mycket men lite och det var i alla fall en början. Det skulle dock krävas mer än ommöbleringar för att förändringen skulle bli bestående tänkte han.

Han upplevde nu rummet som en organism med egna tankar och han var tvungen, ansåg han, att få det att tänka annorlunda. Han reste sig och gick runt från hörn till hörn och försökte få en känsla av hur väggar och golv kommunicerade och på det tredje varvet så hade han en vag känsla av att vara nära något. Han stannade och golvet kändes som det sviktade och han var tvungen att hålla sig i väggen för stöd. Efter en stund stabiliserades tillvaron och han fortsatte att gå runt i rummet som vore han någon annanstans och fick till slut någon form av förvirrad uppenbarelse.

Han hämtade golvspegeln som stod i hans sovrum, han var osäker på varför, och ställde den i fyrtiofem graders vinkel framför eldstaden med spegelytan mot väggen utan fönster och plötsligt så brann hela väggen. Eldsflammor slickade den vitmålade ytan och det såg ut som om hela rummet stod i brand. Det kändes som om rummet talade till honom. Han spetsade öronen och stod likt en varg på en bergstopp i natten.

Någonstans ifrån hörde han mumlande röster, eller mer ett dovt vibrerande, som från något slags maskin från en undervåning som inte fanns. Han satte sig ner på stolen som nu stod mitt i rummet och han slöt sina ögon och försökte höra vad som sades. Det gick inte att uttyda och han öppnade ögonen igen och flammorna på väggen tycktes tillta trots att elden höll på att falna. Han var en del av rummet nu och han hade tappat begreppet om hur lång tid som hade gått sedan hon gick. Eller hade hon ens varit där? Allt var som ett töcken nu och han gick fram och lade mer ved på den eld som nu var en glöd med små eldstungor som slickade träbitarna. Den tog ny fart och han lade in en klabbe till, och ännu en och nu brann hela rummet. Det blekvita ljuset från månen kämpade ojämn kamp emot eldsljuset och rösterna, kom de från han huvud? Tilltog och han tyckte sig urskilja ord. Inga ord som han förstod men definitivt ett talande, på ett språk han inte kunde placera på någon karta och han började känna sig rädd. Rummet var nu i förändring. Om det var till det bättre var han osäker på. Det var i vilket fall som helst en förändring han inte hade väntat sig, men det var oviktigt för honom nu i det tillstånd han befann sig.

Han satt längst ut på stolen och höll hakan i sina händer och flyttade blicken från vänster till höger i ett jämnt tempo. Värmen var påtaglig och svettdroppar pärlade i hans panna och det rann rännilar ner över ryggen på honom. Han ville ta av sig sina kläder igen men rädslan fick honom att avstå. Det kändes säkrare att vara påklädd för något han inte hade kontroll över hade börjat ta över hans sinne och rumsuppfattning. Skuggor, människoliknade sådana, fast mindre och med krumma ryggar, som apor, men ändå inte, hade börjat röra sig utefter väggarna. De gick på rad med mindre än en halvmeter mellan sig och det föreföll som om de kom ur väggarna i en jämn ström.

Han vågade inte röra sig. Satt skräckslagen som fastfrusen och figurerna kom närmare och närmare. De skymde nu ljuset och han bet ihop sina tänder så hårt att det knakade och orden som han inte kunde förstå tog sig in i hans medvetande och blev till något som liknade en böneramsa. Det fanns en suggestiv rytm i mässandet och han visste att han befann sig på vansinnets rand.

Hela rummet var nu fyllt av dessa skugglika företeelser och de stod som packade sillar tätt, tätt intill varandra och när han försökte röra vid dem så upplöstes de som rök för att sedan snabbt återgå till sin ursprungliga form. Mässandet steg i styrka. Han blundade och höll för sina öron men inget hjälpte. Han befann sig nu mitt i skuggorna. Han stod upp och allt ljus var i det närmaste försvunnet och han började gå. Han följde en väg och han gick i en labyrint av skugglika väggar. Det var som att skjutas framåt av osynliga händer. Han vände sig om och det fanns inget där. Det fanns bara en väg att gå och han gick den och rädslan började långsamt avta och han hade vant sig vid det rytmiska ljudet nu och nynnade med i orden han inte förstod. Värmen var tryckande. Kläderna klibbade vid hans kropp och efter vad han tyckte, en eon av tid, så stod han vid slutet av vägen. Det fanns inte längre någonstans att gå. Han stod i en cylinder vars väggar bestod av svart rök. Han vände blicken uppåt och i slutet av tunneln såg han stjärnor. Han försökte hoppa för att på något sätt komma dit men han kom ingen vart.

Så länge som jag kan se ljus finns det hopp tänkte han och fokuserade på den glittrande stjärnhimlen och försökte på så vis att ta sig ur den skugglika tillvaro han befann sig i. Han var vansinnig nu, så var det, han insåg det när han kände hur han lyftes upp i den trånga cylindern som av osynliga trådar och han förlikade sig snabbt med de olika former av medvetanden som brottades i hans huvud och han gungade hit och dit som ett skepp i hård storm. Hans själ var sönderslitna segel som fladdrade i vinden och hans ansikte var en gummimask. Det var ingen mening med att kämpa emot. Bättre att flyta med för att slippa skräck och ångest beslöt han sig för.

Rummet är i alla fall förändrat nu tänkte han och flinade. Sedan skrattade han högt och han hörde ekot av det och det fanns ingen glädje i det skrattet. Det låg nära gråten snarare och han kände hur tårarna steg i hans ögon.

Och du och jag tänkte han. Vad hände med oss? Långt borta hörde han hur en dörr öppnades och stängdes och hur någon ropade hans namn. Men det var försent. Han var vanföreställningarnas mästare nu och han lät sig svepas iväg i det galna som nu var hans enda verklighet och han vinkade lojt. Mot vad visste han inte men det kändes på något sätt rätt att vinka. Som ett sista farväl innan portarna öppnades och stängdes bakom honom.

God afton.