Just det, han älskade verkligen sin gitarr. En röd Gibson ES 335, en sådan som Alvin Lee hade haft och även om han inte var någon virtuos på instrumentet så var det hans ögonsten. I hela sitt liv hade han drömt om att få vara längst fram. Stå med en spotlight i ansiktet framför tiotusentals människor och sjunga och spela. När han såg stora artister uppträda, antingen på teve eller i verkligheten, så kunde han sätta sig in i hur det var. Känslan av att stå där i fokus, allas ögon riktade mot dig och lydande din minsta vink. Att vara dyrkad för det du framförde, den totala bekräftelsen på att du var någon. En lysande stjärna på himlen, det var verkligen något att sträva efter tyckte han.

Örnsköldsvik modell 1999 låg grått och trist framför hans ögon där han stod på Varvsberget en måndagsmorgon i oktober. Det var hans lediga dag och eftersom han bodde ensam så var det skönt att komma ut tyckte han. Istället för att sitta hemma och glo in i väggen så snörde han på sig sina kängor och gick ut. Det fanns för mycket ångest i hans lägenhet efter det att han lämnat sin fru och hon flyttat till Stockholm och eftersom det låg i hans natur att ta till flaskan när det var jobbigt så undvek han situationer som kunde leda till sådant.
Han var trettiofem år fyllda och jobbade på Örnsköldsviks sjukhus som undersköterska. Ett slitsamt jobb som inte gav speciellt mycket pengar i lönekuvertet, men han tyckte om att jobba med människor och även om jobbet han hade stod lågt på statusskalan så kände han att han gjorde en insats.
Han suckade och såg upp mot Paradiskullen – 90-metersbacken – och han mindes när han var ung hur han och hans kamrater åkt nerför underbacken inrullade i ett plastskynke. Lindrigt nyktra hade de varit men det var ett glatt minne och han log för sig själv när han tänkte tillbaka på dårskapen.
Vinden friskade i och han började gå hemåt. När han kommit innanför dörren till sin lägenhet och hängt av sig sin jacka så ringde telefonen
”Hej på dig”, sade han.
”Tjenare Robert, hur har du det?” Frågade hans bäste vän och kollega Janne. En man som tillika Robert levde ensam och närde samma drömmar som han själv. ”Är du ledig idag”, sade han fast han visste att det var så.
”Jo”, sade Robert och tände en cigarett som han alltid gjorde när han pratade i telefon. ”Du då, jobbar du eller?”
”Nej, jag är sjuk.”
Du är bakfull, tänkte Robert, flinade, och drog ett djupt bloss och istället för att säga vad han tänkte så sa han:
”Förkyld?”
”Ja, du hör hur jag låter”, sade Janne och presterade en hostattack och ett snörvlande som lika gärna kunde ha varit sviterna efter för mycket cigaretter och öl. ”Du, kan inte du titta över ett tag? Ta med dig gitarren och din förstärkare, jag har fått en idé.”
”Nja, jag vill inte bli smittad.”
”Det är ingen fara, det är ju inte så att jag tänker tungkyssa dig eller så och dessutom så är jag bättre idag. Det var värre i helgen.”
Det kan jag livligt föreställa mig tänkte Robert. Själv hade han jobbat både lördag och söndag och därför hade han hade två dagar ledigt nu.
”Ok, jag kommer då, bjuder du på lunch?”
”Topp”, sade Janne och lade på luren.

En timme senare satt han vid Jannes köksbord och åt gräddstuvad pytt i panna med rödbetor och hans vän hade propsat på att det skulle drickas öl. De hade redan hunnit med två var och det började kännas i kroppen då Janne aldrig drack något annat än starköl.
”Smakar det bra?”
”Så förbannat gott”, sade Robert och klunkade i sig det sista av ölen. ”Har du mer öl eller?”
”Du är en törstig fan du Robban.”
”Det är du också.”
Janne var smal som en tråd med långt lockigt hår och var aldrig klädd i något annat än jeans och T-shirt. Han såg bra ut, var lika gammal som Robert och många var de flickor på jobbet som hyste ömmare känslor för den evigt unge Janne Hansson. Han såg ut som en rockstjärna och han visste om det och närde imagen om sig själv genom att alltid så fort han fick ett tillfälle berätta om den tiden då han sjöng i ett rockband. Det var visserligen längesedan men i sin själ var han alltid frontmannen och skulle så förbli resten av sitt liv trodde Robert.
Robert Andersson var också han smal, men med lite osunt fläsk, så kallade lovehandles i sidorna och hans hår hade en gång också varit långt och lockigt när han och Janne hade varit den dynamiska duon på diskoteken i nittiotalets Örnsköldsvik. Idag var han snaggad och hade glasögon. Han gillade sitt nya utseende. Det rimmade bättre med hans år tyckte han och dessutom så hade hårda killar snaggat hår, bara en sådan sak.
”Du måste lära dig att spela på den där”, sade Janne när de satt i vardagsrummet och drack kaffe. Han pekade på gitarren som stod i sitt ställ mitt på golvet.
”Jag kan spela, lite grann”, flinade Robert.
”Ja, ja, du kan spela dina grejor och du spelar dem om och om igen men du kommer ju aldrig vidare. Jag hör ju att du har känslan och tekniken är ju bra, men jag kan inte fatta varför du inte vill lära dig mer.”
Robert sippade på sitt kaffe.
”Jag har aldrig fattat det här med musikteori”, sade han. ”På något sätt så fastnar jag i harmonilära och skalor och terser och kvinter och jag tragglar och försöker förstå hur det hänger ihop och till slut så orkar jag inte längre.”
”Men skit i det! Play, don´t worry som en av Nils Lofgrens plattor heter. Lär dig låtar helt enkelt så kommer det av sig självt och du behöver inte kunna så jävla mycket musik för att kunna spela. Eller som Charlie Parker sa: Master your instrument. Master the Music. And then forget all that bullshit and just play.
”Har han sagt det?”
”Bland en massa andra bra saker.”
”Det kanske ligger något i det.”
”Att det gör kamrat, vill du höra min idé nu?”
”Ok.”
Janne reste sig upp, gick ut i köket och kom tillbaka med en flaska whisky.
”Vi måste komma i stämning här Robert, och vad kan vara bättre än lite bärnstensfärgad sprit.” Han hällde upp i rediga glas och gick bort till sin stereo. Plockade lite bland CD plattorna med sin långa spretiga fingrar. Hittade till slut vad han sökte, lade in skivan i maskinen, tryckte på play och gick och satte sig.
Hotel California strömmade ut genom högtalarna.
”Skål! Robert”, sade han och log med hela ansiktet.
”Skål Janne.”
De sade ingenting mera på en stund. Satt bara stilla och drack av sin sprit och lyssnade på musiken. Robert visste att det var bäst att låta Janne hållas. Han hade lärt sig genom åren hur hans vän fungerade och att försöka stressa honom var lönlöst.
När låten var slut så reste sig Janne och gick fram och sänkte volymen. När han satt sig igen sa sade han:
”Du gillar ju Eagles eller hur?”
Robert nickade.
”Och Joe Walsh är ju en jävligt cool snubbe det vet jag du tycker. Visst är det så?”
”Väldigt cool, väldigt galen.”
”Ok, lyssna nu på vad jag har att säga. Vi är ju brutalt snygga du och jag”, flinade han och drog handen genom håret. ”Jag kan sjunga och du kan lätt lära dig låtar om du ger dig fan på det, du kan om du vill det är jag säker på. Fastän det viktigaste är att du ser så jävla rätt ut Robert. Med den där gitarren på magen så liknar du ingenting jag sett. Du är en jävla marinsoldat goes Rock ´n´ Roll baby. Du inser det va?
Robert försökte se förbannad ut.
”Bra, du fattar, jag ser det. Men lyssna nu, Du känner till Mats, trummisen, från skolorkestern för evigheter sedan  och Jerker keybordkillen eller hur? Jag pratade med dem i helgen, träffade dem på krogen, och de är djävligt sugna på att börja spela igen och mitt förslag är att vi bildar en orkester och koncentrerar oss på Eaglescovers. Vad säger du om det?”
”Krogen? Jag tyckte du sa att du varit sjuk?”
”Ja, ja herr rättrådig”, han viftade avvärjande med handen. ”Säg vad du tycker istället.”
Robert såg på Janne och han visste att det skulle bli som han ville. När han hade den där blicken så fanns det ingenting som kunde stoppa honom.
”Självklart är jag på, om du tror att jag fixar det, men vad ska vi heta då?”
Janne reste sig och gick in i sitt sovrum och kom ut med en skylt i handen. Ställde sig sedan på vardagsrumsgolvet, höll upp skylten med baksidan vänd mot Robert och sade:
”Nu kommer det bästa grabben.”
Han vände på skylten och där stod med prydliga bokstäver skrivet:
”ÖRNARNA FRÅN Ö-VIK.”

Tre veckor senare stod de i replokalen för första gången. Janne hade utnyttjat sina kontakter med studiefrämjandet i staden och de hade fått hyra en lokal för en struntsumma.
Den dynamiska duon hade övat tillsammans. Första kvällen i whiskyrus och eufori och det hade väl gått sådär tyckte Robert. Fastän Aptiten hade väckts och drömmarna och Robert kunde mycket riktigt mer än vad han trodde.
De hade ett par dagar senare tillsammans valt ut tio låtar som de enades om skulle passa deras, men framförallt, Roberts nivå.  Skrivit ner ackord och texter på papper och satt in i en pärm på vilken Janne skrivit med sirliga bokstäver ”Örnarna från Ö-vik”, the early sessions.
Låtarna var: Take it easy, Desperado, Life in the fast lane, New kid in Town, Heartache tonight, Wasted time, Victim of love, Tequila sunrise, One of these nights, och till sist förstås, Hotel California. Låtlistan hade mailats runt till övriga i bandet med klara besked från Janne att öva ordentligt. När de här låtarna fungerade var det meningen att fler skulle läggas till men det var klokt att gå ut löst tyckte sångaren.

”Ok, då kör vi. One of these nights, tagning ett. En, två, tre, fyr.”
Och herregud vad det lät illa. Robert var nervös som en skolflicka och missade hela tiden ackordsbytena och stämsången – om du nu kunde kalla det för stämsång – var en katastrof. Det var tack och lov inte bara Robert som missade, alla var mer eller mindre ringrostiga och den enda som höll måttet var egentligen Janne som sjöng som en Gud. De bestämde sig för att skippa körerna till att börja med och fokusera på grunderna och ta det lugnt och försiktigt och bygga på vart efter det började sitta. Efter två timmars nötande så lät det ok. Robert var helt genomsvettig men någonting som i alla fall liknade One of these nights klingade i den nötta gamla lokalen och Janne som var den självpåtagna bandledaren var nöjd.
”Helvete, det här gick bättre än jag trodde. Robert min bror, du har ju alltid varit min bror men nu mer än någonsin”, skrattade han. ”Du är ju för fan Joe Walsh. Att jag inte sett det förut.”
”Vi kunde ha börjat med en enklare låt tycker jag”, sade Robert och suckade och torkade sig i pannan med baksidan av handen. ”Solot var ju en smärre härdsmälta.”
”Äh, du skötte dig bra”, flinade Jerker, som alltid flinade.
Alla var lyckliga och backen med öl som stått orörd i ett hörn under hela repet, Jannes order, fick nu full uppmärksamhet och Mats, trummisen, sade:
”Jag har egentligen aldrig gillat Eagles men jag är örnfrälst nu för fan, och namnet på bandet Janne, det är ju inget annat än genialiskt. ”Örnarna från Ö-vik”, hur i herrans namn kom du på det?”
Janne ryckte på axlarna och skrattade.
”Är du ett geni så är du.”
Ölflaskorna försvann snabbt där de satt tillbakalutade i en sliten soffa och en fåtölj och alla mådde bra. Mats satte sig vid trummorna igen och Jerker slog sig ner vid sitt keybord och lät fingrarna flyga över tangenterna och ut kom jazz. Mats hängde på och vispade subtilt.
De andra tre lyssnade och stampade slött takten och det fanns beundran i luften. Musikerna i den här orkestern var verkligen Mats och Jerker, det var ingen tvekan om den saken. Janne var förstås en fantastiskt bra sångare, men Robert och Lasse harvade i gärdsgårdsserien men kompenserade bristande teoretiska kunskaper med stort hjärta och känsla, tyckte de själva i alla fall.
”Jag måste dra nu”, sade Lasse plötsligt och reste sig.
”Men ska du inte med ut då, vi tänkte dra på krogen”, sade Janne.
”Nej.”
”OK, raka besked i alla fall.”
”Måste hem till frugan och barnet.” Lasse satte på sig jackan, hängde på sig sin bas och gick. ”När är nästa rep?” Frågade han i dörren.
”Jamen ska vi köra ett par gånger i veckan i alla fall”, sade Janne och såg sig omkring. Alla nickade. ”Torsdag då, passar det orkestern?” Alla nickade jakande ännu en gång. ”Men då säger vi det Lasse, på torsdag.”
Han hade redan gått.

Det blev inget krogbesök. Alla var trötta och den enda som hade lust var Janne och han trugade och bad och tyckte att de andra var svikare.
”Vi är ju för helvete ett rockband nu stönade han. Rockstjärnor går inte hem och lägger sig. De går ut och barhoppar och förför flickor, fattar ni inte det?”
”Efter första spelningen”, sade Jerker. ”Då jävlar ska du få se på själva den. Fram till dess är det ingen idé att leka rockartist, inte för mig i alla fall. Vi ses”, sade han och gick mot busshållplatsen.
”Samma här”, sade Mats. Fastän jag är mest trött om jag ska vara ärlig. Det var längesedan jag satt vid trummorna så länge i ett sträck.” Han gäspade och hoppade upp på cykeln. ”Vi ses på torsdag då.”

Janne och Robert bodde åt samma håll så de bestämde sig för att ta en promenad. Det var kallt och stjärnklart och vintern var på väg, det kändes tydligt i luften.
”Du skötte dig bra ikväll”, sade Janne.
”Tycker du?”
Janne klappade honom på axeln. Robert tog det som ett ja.
”Fan jag behöver det här”, pustade Janne. ”Det här jobbet tar livet av mig. Jag fattar inte att du tycker att det är ok. Alla dessa människor som bara ligger där och är sjuka hela tiden. Det gör mig deprimerad.”
”Var glad att du inte jobbar på långvården.”
”Du, det är jag också.”
”Ska du gå till arbetet imorgon?”
Han skrattade och tände en cigarett.
”Nej, jag känner mig fortfarande lite krasslig faktiskt”, sade han och blinkade. ”Vi ses”.
”Vi gör det.”

Robert

Han var något av en ensamvarg. Hade alltid varit det. Dels på grund av att han som ung alltid hade varit lite rädd och osäker och blyg. Fastän även för att han tyckte om att sköta sig själv. Fiska, vandra i skogen och på fjället och när han var i femtonårsåldern köra sin moped, en blå Push Dakota trimmad till oigenkännlighet, fram och åter på Örnsköldsviks gator. När låten ”Bensin i blodet” med Docenterna kom så identifierade han sig med mannen som alltid var på väg och som aldrig stannade kvar och det kändes som om bröderna Pihlgren hade haft honom som ung i åtanke när de skrev låten.
Grundskolan var en pina. Han var överviktig och utsatt, näst intill mobbad, men han hade sätt att klara sig på. Hade en osviklig förmåga till att bli vän med rätt personer och därigenom få någon slags status.
I gymnasiet så bestämde han sig för att bli smal.
Hans mor uppmuntrade honom och köpte en bok med matsedlar avseende frukost och lunch och middag i en månad. ”Flygvärdinnedieten” kallades visst metoden. Han följde slaviskt boken i två månader och stod sedan naken framför spegeln hemma i sina föräldrars lägenhet och gillade för första gången vad han såg.
Dörrar öppnades i och med denna metamorfos och plötsligt hade han en flickvän, upplevde sin sexdebut som var riktigt lyckad, och blev bjuden på fester. Robert hade varit smal sedan dess, men kunde trots detta aldrig komma ifrån den mentala bild av sig själv som han hade djupt rotad i sin själ.
Han var en tjockis, och skulle så alltid förbli.
Han gick ut gymnasiet med dåliga betyg. Hade flera olika jobb som fick finansiera hans resor, främst tågluffningar. I tjugoårsåldern läste han till undersköterska på Komvux och fick jobb på Örnsköldsviks sjukhus och hade jobbat där sedan dess. Robert flyttade hemifrån i samband med att han fick sin anställning och bodde i en tvårummare centralt. Träffade Helén, en blond sjuksköterska, på sjukhuset där han jobbade när han var tjugoåtta. De gifte sig, flyttade till en trea i samma område där han bodde, fick ett missfall, och efter det var det som om allt som de hade haft gemensamt dog. De skilde sig för tre år sedan och Helén flyttade till Stockholm och de hade ingen kontakt längre.

Janne

Janne Hansson hade aldrig varit tjock. Han kunde inte stava till ordet motgångar och hade alltid varit skolans mest populära kille. Det fanns ingen flicka på Nolaskolan som inte var mer eller mindre förälskad i Janne. Han sjöng i skolorkestern, allt från jazz till rock till Frank Sinatra och behärskade allt till fullo. Trots detta så var han ingen streber utan en ödmjuk kille som innerst inne var blyg och timid och det var väl där någonstans som den dynamiska duon hittade varandra. De blev bästa kamrater och hängde ihop nästan jämt. Robert hade mycket att tacka Janne för och vice versa.
Några år efter att de slutat gymnasiet så delade sig deras vägar. Janne bodde i Stockholm några år sjöng i det där eviga rockbandet och skaffade sig drog och spritproblem. Kom hem till Ö-vik till slut och hamnade på ett behandlingshem efter något år som han än idag hävdar att han aldrig behövde egentligen. Han blev tvingad av myndigheterna eftersom han kört på fyllan. Det var antingen att ta skeden i vacker hand eller att krypa in i kurran och det första han gjorde när han kom ut från hemmet var att elda upp körkortet och svära på att aldrig sätta sig bakom en ratt igen. Han höll sig nykter den stipulerade tiden efter behandlingshemstiden, gick på sina möten och sina nykterhetskontroller och skötte sig exemplariskt.
Efter sitt sista möte med nykterhetspoliserna så gick han raka vägen från möteslokalen till systemet köpte femton starköl och söp sig full för att bevisa för sig själv att han inte var alkoholist.
Han fortsatte att dricka och ingen förstod egentligen vad det var han ville leda i bevis utom han själv. Men han hade hittills aldrig kört bil igen trots att han fick tillbaka körkortet efter en tid.
Han började på sjukhuset som allt i allo. Var vaktmästare, receptionist, truckförare och städare tills han till alla inblandades stora förvåning läste till undersköterska på distans och började på Roberts avdelning.
Janne hade aldrig haft ett stadigt förhållande mer än ett halvår och när Robert gifte sig så var han bestman och han skakade bedrövat på huvudet när han lämnade över ringen.
Idag levde han i en drömvärld utan att veta om det själv. Var alltid på väg någon annanstans och vägrade acceptera att det fanns något som hette slå sig till ro. Han hade tackat sin lyckliga stjärna när Helén fick missfall och han var ännu lyckligare när Robert och hon skilde sig. Det var hans hemlighet och han skämdes när han tänkte på det. Han älskade Robert och hade gjort det sedan de träffades första gången. Janne var inte homosexuell. Det var han övertygad om.
Han hatade MODO och avskydde ishockey och hade alltid ansett att Peter Forsberg var en idiot.

Jerker

Hemlige Jerker arbetade som en agent i det obskyras tjänst. En evigt leende ikon som var till synes sorglös men hade hårda kalla ögon som trängde rakt igenom dig som spjut av is.
Mannen som när han var ung aldrig klev ur sängen innan han tänt och rökt en holk och som svarade i telefonen genom att lyfta luren och sedan inte säga något. Jerker var en resande i livet. Färdades över dimmiga hedar och du kunde se ljus från hans pannlampa flacka fram och åter över landskapet där han till synes oberörd av tillvarons krav vandrade omkring.
Han gick på musikhögskola sedan och blev till slut musiklärare i Ö-vik
Jerker Andrén var en makalöst begåvad pianist som gillade jazz. Han var trettiotre år gammal och nyttjade fortfarande brass vid tillfällen. Jerker var gift med musiken men hade trots detta en fru vid sidan om som han styrde med järnhand. Var sjukligt svartsjuk och kunde få raseriutbrott som ingen kunde förklara var de kom ifrån. Vid dessa tillfällen kunde du se vansinnet i hans ögon och det var som om han klev utanför sig själv och stod bredvid med ett kallt leende över munnen och beskådade scenariot där han slog och slog utan sans eller vett. Ingen retade Jerker, ingen vågade.
Hans fru var en rädd liten hind med stora vackra ögon som gick vid hans sida som i ett koppel. De hade inga barn.
Fastän när han spelade, åh, när han spelade. Tiden stannade för alla som lyssnade och du kunde se hur han lyfte från marken. Jerker svävade som en ande över tangenterna och ut kom musik som var omöjlig att slita sig från. Du blev som förhäxad och alla hans synder var förlåtna när han musicerade.
Jerker var som ett krypterat kapitel i livets bok som ingen kunnat dechiffrera.
Han tassade fram i tillvaron som en räv på jakt.

Lasse

Lasse var verkligen urtypen för en basist. Långsam, eftertänksam, på gränsen till sävlig. Han hasade sig fram i livet som en säl med ben och han talade långsamt och om du var som Janne, överenergisk och intensiv, så var det på gränsen till plågsamt att föra en konversation med den godmodige Lasse Larsson. För han var verkligen det. En gemytlig och snäll man med jordnära intressen.
Han och hans fru och deras nu tioåriga dotter bodde i ett litet hus i utkanten av Örnsköldsvik med en liten tomt där han odlade kryddor, hade ett litet potatisland där det växte mandelpotatis till surströmmingen. Gräsmattan var grannskapets mest välskötta och uteplatsen hade han snickrat och anlagt själv.
Han var teälskare, drack inte kaffe överhuvudtaget. Källsorterade sina sopor och såg ned på dem som inte gjorde det. Trots detta så var han långt ifrån någon renlevnadsman. Han både drack, rökte och snusade och det hörde inte till ovanligheterna att han det sista han gjorde – till sin frus förtret – innan han kröp ner under täcket och lade sig för att sova, var att stoppa in en snus.
Lasse jobbade som sopåkare, eller renhållningsarbetare som han själv föredrog att kalla sig. Det innebar tidiga morgnar och korta arbetsdagar. Oftast var han hemma före tre på eftermiddagen. Hämtade tioåringen från skolan och hade middagen klar när hans fru kom hem från sitt pappersvändarjobb på kommunen.
Lasse spelade bas som han var som människa. Ett lugnt och inte alltför upprörande sväng men med en säker känsla för vad som var rätt och vad som var fel. En moralisk spelstil om du så vill. En gungande känsla med ödmjukhet och helt utan stress och upprörda känslor, sådant var hans uttryckssätt. Och det passade honom utmärkt att spela i ett coverband som specialiserat sig på Eagleslåtar.
Lasse föreföll att vara en lycklig människa. Det var dock svårt att på ett säkert sätt uttala sig om den saken då han var väldigt fåordig.

Mats

Mats, en trummis med rötter i militärmusiken och som spelat vid kungens slott. Även han hade gått på musikhögskolan och lärt känna Jerker där. Han hade dock lite tudelade uppfattningar om Jerker som person. Mats avskydde droger, alla droger som inte var öl eller vin eller sprit och han föraktade sin pianospelande vän för att han rökte hasch. Han hade varit väldigt tydlig med sitt avståndstagande och ställt som krav för att vara med i bandet att inget jävla brass skulle rökas under repen. Det hade aldrig blivit någon riktig diskussion om den saken eftersom Janne var ansvarig för lokalen och stöttade Mats i den uppfattningen. Jerker knorrade en aning om att han inte gillade att någon sade till honom vad han fick och vad han inte fick göra. Han fogade sig dock i beslutet och rökte istället innan han kom. Alla visste det, det syntes i hans ögon, men ingen sa något.
Mats hade varit ungkarl i många år och de flesta som kände honom trodde nog att han så skulle förbli. Han var en stor man då, vägde många kilo och det liv som han levde hade inte plats för någon kvinna, sade han alltid. Icke desto mindre så finns det någon för alla. Plötsligt kunde du se Mats på stan med en vacker kvinna vid sin arm och det stod inte på förrän de drog en barnvagn tillsammans. Han gick ner tjugo kilo i vikt efter att barnet blivit fött och hux flux så gick det att se drag hos batteristen som tidigare varit gömda under ett runt och spänt ansikte och det visade sig att han såg riktigt bra ut. Mats var en fin pappa och hans lilla flicka avgudade honom och han älskade henne och visste att hon var det bästa som hänt honom och han var stolt.
Han spelade trummor med jazzinfluenser och hade utan tvekan platsat i vilken jazzorkester som helst. Det hade dock för det mesta handlat om blues och rock för den snälle men något hetlevrade trummisen men det spelade ingen stor roll för Mats, bara han fick spela.

På natten efter den första repetitionen hade Robert svårt att somna så han klev upp och satte sig vid sin platta, öppnade sin nerladdade applikation där alla låtar i hela världen fanns, både tabs och ackord, och han satte sig att öva. Medan han spelade så vandrade tankarna och han tänkte på Helén och han visste vad hon skulle ha sagt om det här bandet.
När han köpte gitarren, som inte var billig, så fick han veta precis allt vad de istället kunde gjort för pengarna och hur kunde han vara så dum att han lade pengar på ett så dyrt instrument när han inte ens kunde spela på det. Han hade hatat henne då, för att hon inte förstod, för att hon inte ville förstå och för att hon tog alla chanser att trycka ner honom. Robert hade aldrig förstått det där draget hos henne. Den där elakheten och den tillfredsställelse hon verkade få av att sätta sig på andra. Han hade varit rädd för henne och älskat henne i alla fall och gjort sitt bästa för att vara henne till lags.
Till slut så gick det förstås inte längre utan han skilde sig ifrån henne.
Det var naturligtvis inte heller bra, för om det var någon som skulle lämna någon här, så var det Helén som skulle lämna Robert, inte tvärtom.
Han suckade och ställde ifrån sig gitarren och gick ut på sin balkong och tände en cigarett. Det var stjärnklart och det var uppenbart att jorden var en del av vintergatan tänkte han när han såg stråket av glittrande himlakroppar som sträckte sig som en autostrada över natthimlen.
Någon kanske satt därute på en annan planet och tänkte samma sak?
Han fimpade och tände direkt en ny. Ville ringa och prata med någon men klockan var halv två på natten. Han ville även ha sprit men avstod.
Klockan tre somnade han och drömde om en hund som gick utefter en strand fram och tillbaka. Som om den ville hoppa i men inte vågade. Den undvek galant vågorna som slog emot stranden och blev aldrig våt om tassarna.

Natten var mörk och kall och nere i centrum på en parkbänk låg en man och sov inlindad i tidningar. En polisbil med trötta tjänstemän i patrullerade fram och åter på Storgatan som var gågata nu för tiden, poliserna brydde sig inte om den sovande mannen, vilket var synd, för morgonen efter så var han död.
Det var en lugn måndagsnatt i Ö-vik och kranarna nere i hamnen stod som stora giraffskelett upplysta av blåa strålkastare och vaktade staden mot inkräktare.
Det var tyst och vattnet i hamnen låg som en spegel och höll månen i ett stadigt grepp. Radion i polisbilen knastrade till då och då men ingen sade något och kaffet som polismännen drack immade rutorna inifrån.
När solen så småningom letade sig upp över horisonten vaknade måsar och trutar och deras skränande var ett minne från svunna sommardagar. Staden vaknade sakta, sträckte på sig och det knakade i dess lemmar. Gäspade och sträckte ut sina armar och omfamnade stadens innevånare. Morgonbrisen drog in från havet och flaggorna framför rådhuset rörde sig i en stillsam dans och det var tisdag.

Jerker vaknade och såg på sin fru där hon låg naken bredvid honom. Han hade alltid gillat Lenas kropp och han lät sin hand glida över hennes höft och ner över hennes stjärt. Han tittade på väckarklockan och övervägde om han skulle väcka henne. Insåg dock att han inte hade tid. Pussade henne lätt på kinden och klev ur sängen. Gick in i duschen, klädde sig sedan och bryggde kaffe och åt sin fralla med ost som han alltid gjorde. Jerker tittade på termometern som satt utanför köksfönstret och såg att den visade minus fem, rynkade på näsan åt detta faktum och gick till garderoben och tog fram vinterjackan.
Han tog hissen ner från femte våningen där de bodde. Klev ut på gården. Låste upp sin cykel och trampade iväg till ännu en arbetsdag tillsammans med obegåvade elever som gjorde sitt bästa för att misshandla hans känsliga öron.
Fastän han hade gillat repet från igår. Robert hade visat sig vara en bättre gitarrist än vad han hade trott. Lasse var ju Lasse och lika stadig som alltid och Mats, han hade alltid högaktat sättet han spelade trummor på och det var roligt att de spelade ihop igen. Janne var ju Janne och även om han var en stirrig fan, så nog kunde han sjunga alltid.
Han tittade på klockan och såg att han hade tid för en cigarett. Stannade en bit från skolan och satte sig ner på en parkbänk och rökte. Röken singlade upp i den kalla luften och han tittade efter den, kisade mot solen, rökte klart, fimpade, och satte sig på cykeln igen. Väl framme vid sin arbetsplats så låste han cykeln med dubbla lås. Besvarade igenkännande vinkandet från någon elev som han inte kände igen och gick in genom skolans portar.

Lasse stod på en garageuppfart och skällde på en husägare.
”Men hur fan kan du vara så dum att du lägger slaktrester från ett helt djävla rådjur i soptunnan, hur länge har det legat där egentligen, det luktar ju lik över hela grannskapet.”
”Men vad ska jag göra då?” Frågade den stackars mannen med blicken i marken.
”Sådant där ska du ju gräva ner i skogen begriper du väl. Det står klart och tydligt i föreskrifterna hur du ska göra med slaktavfall, och varför du tar hem skiten det begriper då inte jag.” Lasse stod stor och myndig med händerna i sidan i sin kommunoverall och blängde på den skyldige.
”Ja det är klart att jag skulle gjort det, men du kan inte ta det ändå, för den här gången? Han såg bedjande på Lasse.
”Skulle jag stoppa in ett helt kadaver i min sopbil menar du, och sitta med den där lukten i näsborrarna resten av dagen? Aldrig i livet, och ska du följa med och skura ur bilen sedan då hade du tänkt?”
”Nä.”
”Nä just det, det blir till att stoppa in skiten i din egen bil och köra ut i skogen och gräva, ha det så kul!” Sade Lasse och stegade tillbaka till sin sopbil.
”Vilken jävla idiot va!” Sade hans kollega Björn och flinade.
”Otroligt”, sade Lasse och lade in en växel och körde därifrån.

Janne vaknade med dåligt samvete för att han inte var på jobbet. Han var en moralisk man egentligen fast med en svag karaktär. Han låg på rygg i sängen i bara kalsonger och stirrade upp i taket. Han hade stånd, så han gick på toaletten, kissade, och avhjälpte därigenom problemet och gick sedan tillbaka till sängen. Han drog täcket över sig och försökte somna om men han hade som tusen nålar i sitt huvud, som vanligt. Det var aldrig lugnt i Jannes hjärna, den snurrade runt, runt som en torktumlare och alla tankar studsade omkring därinne som tennisbollar. De enda gånger som det var någorlunda lugnt var när han drack alkohol eller väldigt starkt kaffe och på den tiden då han tog amfetamin så var han lika lugn och sansad som Lasse. Självmedicinering hade det handlat om och han visste att han var en presumtiv knarkare eller alkoholist, om han nu inte redan var det, och att enda sättet att hålla sjukdomen i schack var att hålla sig borta från skräpet. Knarket hade han lagt av med men spriten, ja den spriten, den var en nödvändigt ont ansåg han men om han bara var medveten om att han var i dess våld så skulle det nog gå bra trodde han. När han legat och snurrat ibland lakanen i en halvtimme så klev han upp och gick ut i köket och bryggde kaffe.
När han druckit två koppar och ätit en skål med yoghurt så stannade torktumlaren. Bollarna slutade att hoppa omkring och han gick ut på balkongen för att röka.
Nere på gården på lekplatsen så lekte barn. Gungade och åkte karusell och rutschkana och skratten hördes ända upp till fjärde våningen där han bodde. Han tyckte om barn. Barn tyckte om honom. Dock så var det tur att han aldrig skaffat några. Inte för att det funnits någon kvinna som hade kommit på idén att bilda familj med Janne. Därtill var han alldeles för opålitlig och oansvarig ansågs det, och han höll med. Som pappa skulle han ha misslyckats, det var han övertygad om. Icke desto mindre så kunde han känna ett sting av avundsjuka när han mötte Mats och hans dotter ibland ute på stan.

Den här ångesten som han nästan alltid bar på. Vad skulle han ta sig till med den? Han suckade djupt. Det spelade egentligen ingen roll hur bra han mådde på dagen, det fanns ändå ett kryddmått av ångestframkallande medel i hans livselixir när aftonen kom. När dagen var slut, och det handlade verkligen om vareviga kväll, så stod han mitt i vardagsrummet och lät sig översköljas av självömkan och oro. Hur han än försökte att ta sig ur känslan så satt den som en blykeps på hans huvud och tyngde hans nacke tills han stod och stirrade i apati på sina fötter.
Janne behövde verkligen den uppmärksamhet och bekräftelse som det innebar att vara sångare i ett band. Var lika beroende av det attributet som en fisk var av sitt vatten. Allt ljus på mig hette en film som handlade om Edvard Persson, och han kunde verkligen relatera till hur den mannen måste ha känt sig. Janne levde bara när han stod i centrum. När solen träffade bara honom. När hela världen var en scen och han stod längst fram.
Han gick in i vardagsrummet igen och slog sig ner i soffan och ringde till Robert
”Vad gör du?” Frågade han när vännen svarade.
”Jag äter frukost.”
”Vad ska du göra idag då?”
”Jag vet inte riktigt, funderade ett tag på om jag skulle sticka ut och springa lite, men jag kom på att jag inte orkar och det är för kallt också. Jag sov så illa i natt.”
”Själv sov jag som en stock.”
”Jag drömde om en hund”, sade Robert och gäspade.
”En hund?”
”Ja, en hund som gick fram och åter vid ett vattenbryn. Jag fick intrycket att den både ville hoppa i och inte. Den undvek vågorna som en balettdansör och tassarna nuddade aldrig vattnet.” Robert gäspade igen.
”Det låter ju djävligt symboliskt och djupt.”
”Ja, eller hur, drömmen kanske handlade om dig.”
”Eller dig.”
Det blev tyst en stund och Janne hörde hur Robert drack något.
”Vad dricker du?”
”Absint.”
”Va! På riktigt?”
”Jag dricker kaffe ditt pucko.”
”Jag har aldrig druckit absint.”
”Inte jag heller. Det var väl det Strindberg drack, och så blev han galen.”
Återigen lade sig tystnaden på linjen.
”Ska vi ses eller?” Frågade Janne till sist.
”Ja, kom hit så hittar vi på något. Vi kanske kan ta ett parti Back Gammon?” Robert skrattade till. ”Vem vet, du kanske vinner idag.”

Solen hängde blekgul över hyreshusen och värmde föga där Janne gick i sin svarta överrock med en röd mössa nerdragen över lockarna. Han tänkte på att det snart skulle bli vinter, och hur mycket han avskydde kyla och snö. Det var ett misstag att bo i den här delen av landet om du inte gillade den kalla årstiden det var något som var säkert. Nej, för att bo här så skulle du älska både skidåkning och ishockey och Jannes preferenser låg mera åt sandstränder och hav och sol och bad och kalla drinkar på uteserveringar endast iklädd T-shirt och shorts. Han tänkte att han var vrängd åt fel håll, och att han på insidan egentligen var svart och skulle ha bott i Afrika. Han drog rocken tätare omkring sig.
Efter cirka tio minuters promenad stod han utanför Roberts port och tryckte in portkoden. Det klickade till i dörren och han gick in.
De hoppande grå delfinerna mot en ljusblå bakgrund tittade leende på honom när han gick fram till hissen och tryckte på hit knappen. Det var en trappuppgång som passade en soldyrkande vinterhatare och han kände sig alltid väl till mods när han klev in här. Hissen kom med ett rasslande och han drog ifrån gallergrinden och klev med ett visst mått av dödsförakt in i den gamla hissen.
Utanför Roberts dörr stannade han och lyssnade. De välbekanta tonerna från Stairway to heaven hördes inifrån lägenheten och han log för sig själv. Tänkte på filmen med de där två nördarna i musikaffären som stod i begrepp att testa gitarrer och på den där skylten som hängde på förstärkaren där det stod just. ”Absolutly no Stairway to heaven.”
Han ringde på dörren.

Mats satt bakom sin disk och stirrade ut i lokalen. Bläddrade förstrött i sina papper och undrade vad han egentligen gjorde där. Han hade jobbat på biblioteket i åtta år nu och det kändes som om han vill krypa ur skinnet varje gång någon kom fram för att lämna tillbaka eller låna böcker eller ville lyssna på musik. Han trummade lätt på bordet, som han alltid gjorde och vilket kunde driva hans fru till vansinne ibland, och han tänkte på bandet. ”Örnarna från Ö-vik”, vilket underbart namn på en orkester tänkte han igen. Janne hade sina ljusa stunder. Han skulle visserligen hellre ha sett en annan gitarrist än Robert, men nu var det som det var. Det var Jannes band, och Robert var hans bästa vän och hade varit det så länge han känt dem. Så det var inte så konstigt att han ville ha honom med. Robert var väl ok ändå tyckte han. Ingen ekvilibrist direkt men han hade viljan att lära sig och det räckte långt. Ibland längre än väntat och – när han tänkte ett varv till – hellre en man som var engagerad än någon som tyckte att han var världsmästare och bara lutade sig på gamla meriter.

”Den här boken ser lite solkig ut, har ni inget rent exemplar? Sade en man med rullator och keps och som Mats uppskattade var i sjuttioårsåldern. ”Du tycker ju att ett bibliotek – även om det här har en del i övrigt att önska – åtminstone skulle ha fräscha böcker i sina hyllor”, sade mannen och rynkade på näsan.
”Lika fräsch som du eller?” Skrattade Mats och tyckte att han var otroligt rolig.
Mannen såg långt ifrån road ut.
”Nej, förlåt, jag skojade bara. Om du väntar ett ögonblicks så ska jag kolla i datorn.” Mats låtsades leta en stund och vände sig sedan tillbaka till den irriterade äldre herren, log förbindligt och sa:
”Det verkar inte så, men om du vill så kan jag försöka beställa den ifrån vår grannkommun och har du tur så är den här medan du fortfarande lever”, sade Mats och flinade
”Det behövs inte”, sade farbrorn surt och rullade iväg. Slängde ifrån sig boken i en soffa och satte kurs mot utgången.
Mats ilsknade till och reste sig upp och ropade:
”Och vem fan hade du tänkt skulle sätta tillbaka boken då gubbjävel!” Han såg sig  sedan omkring. Han hade tur, ingen av de övriga biblioteksbesökarna verkade ha uppmärksammat det hela.
”Gubbjäveln” kom dock sakta rullande tillbaka.
”Vet du vem jag är?” Frågade han och spände ögonen i Mats
”Inte en djävla aning”, sade Mats som kände hur ilskan bubblade upp i honom igen. ”Jo vänta förresten, nu känner jag igen dig. Du är David Beckham va? Förklädd till en sur gammal gubbjävel. Fan vilken bra förklädnad David, om du inte hade sagt något så skulle jag aldrig känt igen dig. Hur mår Victoria?”
”Sista ordet är inte sagt i den här frågan”, sade den stackars farbrorn och hytte med näven och började rulla därifrån.
”Och vem bryr sig”, skrattade Mats. ”Du David! Jag gillar dig bättre som dig själv.” Ropade han efter honom. ”Fastän jag måste ju säga att du är rätt övertygande som grinig gubbe ändå. Hälsa frugan från mig.”
Farbrorn såg ut som om han skulle dö vilken sekund som helst, kvävas av ilska, och han andades ansträngt när han tog sig ut på gatan.
Mats satte sig ner igen och kände sig nöjd. Ingen skulle sätta sig på honom, och definitivt inte sura gubbar som försökte lära honom hans jobb. Det var möjligt att han överreagerat en aning, men det var något med uppsynen på gubben, det han sagt, och den där överlägsna attityden som hade fått honom att koka över. Undrar vem han är tänkte han? Inte för att jag bryr mig ett skit om det, men ändå, det hade varit intressant att få veta.
Mats återupptog sitt trummande och hade snart glömt incidenten.

”Inte visste jag att du kunde spela Stairway”, sade Janne när han klev in i lägenheten.
”Inte jag heller, jag lärde mig i natt. Det var faktiskt mycket lättare än jag trodde.”
”Jag vet, det är ju bara olika ackord och lite fingerförflyttningar och sedan att fingerplocka på rätt sätt förstås.”
”Fast lite svårt kan det väl få vara i alla fall”, sade Robert och skrattade.
”Ok då, lite svårt.”
Janne såg sig omkring i det ostädade vardagsrummet. Kläder hängde lite varstans. Kuddarna vilkas plats egentligen var soffan, låg slängda på golvet. Det stod tre kaffekoppar på vardagsrumsbordet, osten stod framme och smöret och det låg en halväten macka på en assiett. Teven stod på utan ljud och det luktade unket i lägenheten.
”Det ser för jävligt ut här Robert”, sade han. Det här med att städa, det är ingenting för dig va?
Robert stirrade på honom.
”Vadå?”
”Jamen titta dig omkring”, sade Janne och slog ut med högerhanden. ”Inte för att jag är någon pedant direkt, men det ser ut som en knarkarkvart här.”
”Ja du borde ju veta”, sade Robert surt
Janne blängde på honom.
”Det där var taskigt min vän.”
Robert log skuldmedvetet och började plocka bort frukosten från bordet.
”Äter du frukost framför teven?”
”Ja, hurså?”
Janne suckade och lyfte upp kuddarna från golvet och lade dem där de skulle vara.
”Mjukisbrallor?” Frågade han och rynkade pannan.
”Men skärp dig nu Janne, är du min mamma eller?”
Janne skrattade och satte sig ner i soffan.
”Allvarligt talat Robert, bara för att du är singel så kan du ju inte tappa stilen helt. Vad tror du att en kvinna skulle tänka om hon såg det här? Hon skulle vända i dörren det kan jag lova dig.”
”Och glad skulle jag vara för det.”
”Ha! Det tror jag inte. Hur länge sedan var det du fick ligga förresten?”
”Skit i det du!”
”Du behöver ligga Robert. Komma in i matchen igen.”
”Jag har fått nog av kvinnor.”
”Ok, men jag står inte ut med det här. Nu städar vi Robert.”
Hans vän såg storögt på honom.
”Jag menar det. Kom igen nu, in i duschen med dig så plockar jag fram dammsugaren.”
”Är du galen?”
”Du mår bättre när det är rent omkring dig, och som du är klädd blir du hädd heter det ju. Tro mig, jag vet.”
”Du är galen”, skrattade Robert, men han gick och duschade.
När han kom ut igen, som gud skapade honom, stod fönstren på vid gavel. Eagles strömmade ut ur högtalarna och Janne skurade golven med en mopp som Robert inte ens visste att han hade.
”Den nakne rockstjärnan”, garvade Janne. ”På med kläderna och ut i köket med dig, det finns ett ton disk där. Fungerar inte diskmaskinen förresten?”
”Jo.”
”Svårt att tro, varför använder du den inte då?”
Robert ryckte på axlarna och gick in i sitt sovrum för att klä på sig.
”Har du bäddat också?” Ropade han.
”Och bytt lakan, fy fan vad de luktade. Din tvättkorg förresten, jag fick jaga den i en kvart därinne, den lever ett eget liv och när tvättade du senast?”
Robert kände sig med ens som en luffare. Han visste inte.
”Gå och sätt igång diskmaskinen och boka sedan en tvättid, jag skurar på här lite.”
”Är det här verkligen nödvändigt, vi skulle ju spela Back Gammon?”
”Sedan Robert, när det är rent och snyggt här.”

Lasse parkerade sopbilen och gick till omklädningsrummen. Hängde av sig sin overall och tog på sig sina vanliga kläder. Duscha tänkte han göra hemma efter att han hämtat sin dotter Emma. Han mådde bra. Klockan var bara två och han hade gott om tid på sig för att göra det som han gjorde varje dag. Hämta sin lilla flicka, fixa mellanmål, duscha och fräscha upp sig lite, laga middag, det vanliga schemat bara och han hade på senare år insett att det liv som han var bäst på var det som var som en rak linje. När han var ung och allt skulle gå som i en berg och dalbana så hängde han aldrig med i vare sig toppar eller dalar och hans själ som var likt ett enda stort largo hela tiden mådde inte så bra. Allt gick så snabbt på den tiden tyckte han. Det vilade en stress över hela samhället som han inte klarade av. Betygshetsen i skolan var en sak. Kampen för att vara till lags på bekostnad av den som du verkligen var, en annan. Lasse var som en val i det stora blå havet. Långsamma eftertänksamma rörelser, ett litet sorgligt bligande i ögonvrån, och han ansågs som lite egen.
På fester i hans ungdom, där tempot var högt och pratet smattrade som kulsprutesalvor mellan väggarna satt Lasse tyst och försagd och betraktade skådespelet. När han understundom försökte göra sig hörd så orkade ingen lyssna på vad han hade att anföra utan tappade intresset när han hunnit till en tredjedel av det han hade tänkt att säga. Lasse hade försökt att vara som sina vänner, men det slutade bara med att han glömde bort vad han hade haft på hjärtat efter två – i hans tycke – snabba meningar och resultat blev detsamma. Ingen lyssnade.
Som vuxen hade han lärt sig att acceptera sitt predikament och hans fru älskade honom för att han var som han var då hon var hans direkta motsats. Hon fyllde i hans meningar åt honom, för hon visste vad han ville ha sagt, och han var glad för det.
Lasse satte sig i bilen och vred på nyckeln och bilen startade som alltid. Han backade ut från parkeringsplatsen och började köra hemåt, han sjöng på One of these nights.

Anna – Lasses fru – var verkligen som skapt för honom. Allt som han tycktes sakna hade hon ett överflöd av. Hon var hans energi, hans lust till livet, hans optimism och tillförsikt och hans snabba beslut och oräddhet.
Lasse var å sin sida hennes valium.
Anna var så intensiv att det tycktes gnistra om henne. Hon var aldrig stilla, hade alltid något för händerna och om inte hade haft sin man så skulle hon ha lättat från jordytan och seglat iväg som en förlorad ballong från ett nöjesfält.
När de hade sex, vilket var ofta, så var hon den som var aktiv. Hon var det för att hon ville vara det och hon älskade att älska och när hon väl kommit igång så ville hon inte sluta.
Lasse var en ståndaktig man och om det fanns något tillfälle där det var en fördel att vara långsam, så var det just när han låg med sin fru. Anna var mycket nöjd med detta faktum.
Framme vid skolan så ställde han bilen på parkeringsplatsen och klev ur och gick mot fritidslokalen. Han lät sin blick svepa över skolgården för att försöka hitta Emma i gyttret av alla barn. Som vanligt så gick han bet och var därför – precis som alla andra dagar – tvungen att ta hjälp av en fritidsledare.

”Emma? Jag vet inte riktigt har du kollat på baksidan av ”Päronet?”
”Men jag kom ju precis nu”, sade Lasse långsamt.
”Jaha, javisst ja, det gjorde du ja.” Den blonda och alltför söta flickan på några och tjugo skrattade nervöst. ”Men ta och kolla där. Hon brukar sitta i lekstugan och prata.”
”Prata”, sade Lasse eftertänksamt. ”Med vem då?”
”Det är olika förstås, men mest med sig själv faktiskt”, sade den blonda och flackade nervöst med blicken.
”Med sig själv?”
”Ja, med sig själv, det är ingen annan där”, sade hon på inandning.
Lasse tittade på henne. Den blonda fritidsledaren, som hette Johanna mindes han nu, skruvade besvärat på sig och pekade.
”Bakom ”päronhuset” alltså”, sade hon och började gå därifrån. ”Kolla där.”

Emma satt där mycket riktigt, inte i lekstugan, men väl utanför och pratade ingående med någon osynlig åhörare. Hon tystnade när hon såg sin pappa komma och vinkade till honom.
”Hej pappa!” Ropade hon och reste sig upp samt sprang honom till mötes. De blonda flätorna studsade i takt med hennes steg och hon log så glatt och oförställt och som alltid så fylldes Lasse av en kärlek så stark att han fick en klump i halsen.
”Hej min älskling”, sade han och slöt henne i sina armar.
”Heej pappa” sade hon igen, och sedan som alltid in i hans mage, älskar du mig?
Lasse skrattade och strök henne över håret.
”Ja Emma, jag älskar dig mer än någonting annat.”
”Mer än mamma?”
”Ja faktiskt”, sade han och sköt henne ifrån sig och såg Emma allvarligt i ögonen. ”Jag älskar dig mer än mamma.”
”Nää, det gör du ju inte”, sade hon och ruskade på huvudet och skrattade.
Han fattade henne i flätorna och drog henne löst fram och tillbaka i sidled. Tog om henne igen och kramade henne hårt.
Nej det gör jag ju inte, tänkte han.

I bilen på väg hem sedan så frågade Lasse:
”Vem var det du pratade med förut?”
Hans dotter låtsades som om hon inte hört frågan utan tittade istället intresserat ut genom sidofönstret på bilen.
”Emma?”
”Vad sa du pappa?”
”Du hörde vad jag sa.” Han tittade på henne och log. Det var bäst att gå varligt fram här tänkte han. ”Men ok då, vem var det du pratade med förut vid lekstugan?”
”Ingen särskild.”
”Pratar du med honom eller henne ofta?”
”Pappa, det är ju inte så att jag är knäpp eller så!” Sade hon och stirrade på honom. ”Jag pratar för mig själv bara, har du aldrig gjort det eller?”
Lasse sa inget mer på ett tag utan koncentrerade sig på bilkörningen.
”Johanna sa att du gör det varje dag.” Sa han när de klev ur bilen hemma på garageuppfarten.
”Nån ska man väl prata med.”
”Dina kompisar då?”
”Pappa”, sade Emma och såg kallt på honom. ”Jag har inga kompisar.”

När Robert vunnit sitt tredje parti på raken så tröttnade Janne.
”Vi skiter i det här nu Robban, jag är helt enkelt värdelös på det här spelet, i alla fall när jag är nykter.” Han skrattade och drog handen genom håret.
Robert plockade ihop spelpjäserna, stängde den utsirade trälådan och sa:
”Den enda anledningen till att du vann när du var full, var för att jag också var det.”
Janne pekade på Robert med öppen mun.
”Ha, det bevisar i alla fall att jag är smartare än du när vi båda är berusade.”
”Det bevisar bara att du tål spriten bättre än jag”, sade Robert och flinade
”Jag är hungrig”, sade Janne.
”Jag också, ska vi gå på McDonalds?”
”Hur mycket är klockan?”
”Halv tre, hurså?
”Ja, jag skulle ju egentligen vara på jobbet om du minns det?”
”Du är rädd för att träffa någon från arbetet?”
”Äh, skitsamma egentligen, jag kan ju säga att jag är bättre nu och kommer imorgon, eller hur?”
Robert ruskade bara på huvudet och tog på sig sin rock och skor.
”Kom nu bara”, sade han.

Det var skumt i rummet. Han låg stilla på rygg i sängen och stirrade upp i taket och lyssnade på ljuden från rummet intill. Han hörde röster från flera än två. Ett mumlande som ibland steg och ibland föll. Ute i korridoren gick människor fram och åter och han hörde hissen komma och gå. Han var genomsvettig och han frös och skakade och önskade att han kunde sova. Hans ögon var som djupa brunnar av förtvivlan och han bad till en Gud som han egentligen inte trodde på. Bad om ett svar trots allt och lite hjälp. Det vita hotelltaket som han stirrade på böljade som ett lakan i vinden och han höll sig hårt i sängkläderna för att få världen att stanna. Hans resväska stod ouppackad mitt på golvet och han hade haft samma kläder i väldigt länge nu. Allt för många hysteriskt vakna timmar hade det varit. I bilen med händerna krampaktigt hållandes i ratten och ögon som knappt blinkade. Blicken stelt på vägen som rullade som ett rullband under honom. Han var på väg. Hade varit det länge egentligen men nu var han verkligen på väg.

”Hur mår du egentligen?” Frågade Janne med munnen full av feta pommes frites.
Robert tittade på honom under en icke existerande lugg och kände sig av någon anledning skyldig.
”Bra, varför frågar du?”
Janne slog ut med händerna och gjorde en min.
”Jag vet inte, känner du dig ok eller?”
”Ja, jag antar det.” Robert ryckte på axlarna. ”Det kunde väl i och för sig vara bättre. Och hur mår du själv förresten?” Flinade han.
”Nej, men lägg av nu. Svara ärligt bara, är du lycklig till exempel?”
”Lycklig, som i euforisk, tillfreds eller glad, är det vad du menar?”
”Ja.”
Robert lutade sig tillbaka och drog handen genom det snaggade håret. Sträckte sig efter sin mugg och sög i sig det sista av sin milkshake.
”Jag är precis så glad som jag har möjlighet att vara”, svarade han.
”Vad fan betyder det?” Janne blev irriterad. ”Är du lycklig eller inte?”
”Men jag säger ju det. Jag är precis så lycklig och glad som jag har kapacitet att vara. Min nivå av lycka är således nådd.” Han böjde sig framåt. ”Du kan inte jämföra lycka Janne”, sade han. ”Och vad är det här för jävla frågor egentligen, tycker du att jag verkar vara olycklig eller vad menar du?”
”Ja inte förefaller du att vara på topp i alla fall, så mycket kan jag säga. Är det skilsmässan eller något annat? Det är ju för fan tre år sedan ni skildes.”
”Just det, och tre år är tre år och det är inte det.”
Janne hånlog.
”Kanske det, men om det är Helén du sörjer trots allt så kan du sluta med det och istället vara glad över att du slapp henne.”
”Du säger det.”

De satt tysta en stund.

”Jag tänker bara så här”, sade Janne till slut. ”Om du skiter i att städa och låter allt omkring dig förfalla så mår du inte bra. Jag vet, för jag har varit i det landet”. Han såg Robert i ögonen. ”Jag vill inte att du ska må dåligt bara. Det är så enkelt.”

Robert visste inte riktigt vad han skulle säga. Visst, han surfade ju inte på toppen av någon framgångsvåg direkt. Det var inte så att skummet fräste kring hans bara fötter där han stod säkert på surfingbrädan som en brunbränd adonis med blicken i fjärran. Han kände sig låg titt som tätt så mycket var säkert. Fastän han var osäker på om han verkligen ville diskutera detta. Samtidigt så kände sig Robert rörd av omtanken som hans vän visade honom. Han hade trots detta en sarkastisk kommentar på tungan men svalde den.

”Det var snällt sagt av dig”, sade han istället. ”Hur som helst så handlar det inte om att vara lycklig nu för tiden” fortsatte han. ”Uppsluppen glädje, rosa moln och sådan hysterisk skit är inget jag står efter idag.” Robert öppnade sin snusdosa och stoppade in en General portion. ”Det rör sig mer om att vara tillfreds med tillvaron för mig. Lycka är en topp som du förr eller senare ramlar ner ifrån anser jag.”
”Är du det då, tillfreds?” Frågade Janne och såg skeptisk ut.
Robert suckade. Hur ärlig skulle han vara? Var det nu dags att återigen ta på sig sin vanliga skyddsmask? Applicera sitt standardleende i sådana här situationer fast han visste att det var en tunn förklädnad? Eller skulle han helt enkelt vara ärlig? Han bestämde sig för det senare.
”Det är lågt kamrat”, sade han. ”Jag har ibland svårt att hitta någon mening med att leva det här livet. Jag har inga direkta mål. Ser ingenting framför mig som jag kan sträva mot och när jag är ledig – som för de flesta människor är en källa till återhämtning – så faller jag bara lite djupare ner i mitt lilla hål som jag grävt åt mig.”
Robert såg på sin vän som han känt i så många år. Försökte utröna hans reaktion. Janne såg ledsen ut.
Ingen sade något mer. Vad fanns att säga när allt kom omkring? Robert ångrade nu att han sagt något och vill bara komma därifrån. Han kände sig obekväm och ville krypa ur den här kokongen av oro som han befann sig i.
”Ska vi gå?” Frågade han till slut.

De gick under tystnad ett tag. Två män som fortfarande var barn i mångt och mycket. Två medelålders herrar som hade gjort sina försök att bli vuxna men som gått vilse bland alla mål och ambitioner och krossade drömmar, som försökte att hitta någon väg att gå på som ledde någon vart men utan att lyckas.

”Jag har också låga lägen”, sade Janne efter cirka tvåhundra steg. ”Varje dag faktiskt har jag det, men på något sätt så lyckas jag ta mig igenom skiten.” Han tände en cigarett. ”Visserligen så är det kanske inte så konstigt att du djupdyker ibland när du har min historia. Det är väl mer en regel än ett undantag skulle jag tro. Ja, du vet ju vilken skit jag höll på med och att sådant sätter sina spår är väl inte direkt konstigt, eller hur kamrat?
Robert sade ingenting, nickade bara lätt.
”Nåväl, skit i det nu!” fortsatte Janne. ”Nu har vi konstaterat att vi är riktiga loosers bägge två och vi stannar vid det tycker jag.” Han lade sin arm över Roberts axlar. ”Vi är örnar nu mannen. Vi ska flyga, inte krascha.”

Solen gick till slut ner över Örnsköldsvik även den här tisdagen och vinden slingrade sig iskall fram mellan husen på gatorna och klockorna kallade till kvällsbön i Örnsköldsviks kyrka nere på Storgatan. I en bil utanför den tegelröda kyrkan satt en ensam kvinna och rökte.
Det hördes en industriell kärlekssång nere från hamnen och vågorna slog emot kajen och båtarna slet i sina förtöjningar som ouppfostrade hundar. En ensam man satt och såg ut över vattnet. Han rökte pipa.
Kylan rullade in från havet och temperaturen sjönk ner till under minus sju.
En ensamstående mamma slog upp ännu ett glas vin och satt och såg på sina barn som sov i sina sängar. Hon suckade och kände kärlek och vanmakt och hon försökte verkligen. Varje dag och varje timma så försökte hon och hon skulle aldrig sluta att anstränga sig för att hennes barn skulle må bra. Det röda vinet i glaset färgade hennes tänder och hon visste att hon inte borde, men hon slog upp ett glas till, och ännu ett.
På natten sedan så lyste teven med sitt kalla ljus över hennes bleka ansikte där hon satt och sov i soffan. Hon hade ett fridfullt leende på sina läppar och drömde säkert om sommaren.
Det satt en korp på hustaket och den såg ut över en stad som sakta somnade in, som lade sig till ro, som slutade oroa sig för några timmar. Korpen bredde ut sina vingar som en svart jesusgestalt i fågelskepnad och välsignade alla oroliga själar och förtvivlade sinnelag. Önskade fortsatt frid och ro till de som hade dessa gåvor samt förbannade ondska och dumhet.
Mörka moln skymde ännu stjärnornas glans och det skulle dröja innan de skulle glittra på Örnsköldsviks himmel. Tiden, den outtröttlige ryttaren, red dock i rätt riktning och om allt gick som det skulle så skulle han till slut nå sitt mål.

Lena, Jerkers fru, klev upp ur sängen och svepte in sig i sin morgonrock och förbannade sin man som krävde att hon skulle sova i dessa förbannade tunna nattlinnen som han alltid köpte. Varför hon gick med på det var en gåta. Varje natt så vaknade hon av att hon frös och om hon hade älskat sin man så skulle hon krupit över och lagt sig intill honom för att bli varm. Istället så tog hon överkastet och drog det över sig.
Jag borde lämnat honom för länge sedan, tänkte hon.
Men jag är rädd. Jag är livrädd för vad han ska ta sig till om jag går. Ibland känns det som om jag är rädd för allting tänkte hon.
Hon satte sig ner i köket och värmde samtidigt på en kopp kaffe i mikron. Det var skönt att vara ensam hemma och hon tackade Gud för att hon hade sådana arbetstider som hon hade, som gav henne tid för sig själv på morgonen, och som gjorde att hon kunde skylla på att hon var trött och ville gå och lägga sig när hon kom hem på kvällen. De timmar hon var på hotellet där hon jobbade i receptionen var det som gjorde att hon stod ut med livet. Alla människorna som kom och gick, de unga arbetskamraterna, jargongen dem emellan, hela hotellet andades av livslust, en lust som hon inte kom i närheten av tillsammans med Jerker.
Hon suckade, drack upp sitt kaffe och gick in i duschen. Duschade hett och länge och klädde sig sedan i sin hotelluniform. Tog på sig sin dunjacka och varma kängor och när hon kom ner på gatan och började gå och hon drog ner den kalla luften i sina lungor så kände hon att blev lite gladare. Frukost tänkte hon äta på sitt hotell tillsammans med sina kollegor och idag så jobbade Jonas tänkte hon och rodnade lätt.

”Take it easy, en, två, tre, fyr”, Janne räknade in.
Robert kände sig osäker och spelade naturligtvis fel det första han gjorde. Han log urskuldande men hittade tråden och tog det verkligen lugnt och lutade sig på de andra i bandet. Han såg Lasse vagga fram och tillbaka som en kamel i öknen och tonerna från hans bas rullade och gungade och Jerker han bara log han med sina ögon av ebenholts. Mats trummor var stadiga som basen på en pyramid och Janne var en vild beduin med långt hår och hårband som höll i mikrofonstativet som vore det hans sista hopp i livet.
”Well, I´m running down the road tryin´ to loosen my load .” Sjöng Janne och han var en rockstjärna nu. Hans ögon glittrade som diamanter och om det var någonstans som han hörde hemma så var det på en scen. Hans energi och hängivenhet var som en smittsam sjukdom där i replokalen och alla blev sjuka.
”En gång till”, sade Janne och räknade in igen.

De gick på krogen efteråt. ”Harrys” för enkelhetens skull och det började så smått kännas som om de skulle kunna bli ett band nu tyckte de. Så de tog sig alla en simtur i öl och Jägermeister. Låg på rygg och flöt på dyningar som bara manlig gemenskap kan ge. Glädje och sorg, kamratskap och ärlighet var ingredienserna i den dekokt de drack av och fönstren ut mot hamnen blev immiga när Janne lade ut texten.
”Vi är bra! Vi har repat i en månad nu och det låter Eagles om oss, ni hör det va?” Han gestikulerade, var svettig i ansiktet och håret låg i fuktiga testar i hans panna. ”Lasse alltså, jag vill ta med mig din bas till sängs i kväll, och Matte, dina trummor är så släpiga och underbara och hänget du har är som tunga gobelänger i en slottssal.” Han skrattade och var lycklig och drack mer öl. Han vände sig till Jerker. ”Jerker min vän, du är vägen vi reser på. Du håller oss på rätt kurs och du är en jävla öppen Chevrolet på en highway i Kalifornien.” Jerker lyfte sitt glas och nickade mot Janne. Han såg nöjd ut, och stenad. ”Robert min vän, du var den oslipade diamanten i det här smycket. Du vet att det var så men du börjar glittra du också och jag visste det och Mats. Vad var det jag sa din tvivlare?” Mats slog ut men händerna och himlade med ögonen.
Robert sa:
”Fastän utan dig Janne så skulle vi inte vara någonting. Du vet det förstås, men du sjunger som en gud och jag har alltid sagt det. Du är en härmsångare.” Han svepte sin fjärde Jägermeister. ”Du kan låta som vem som helst om du vill det och ibland så tror jag att du inte ens tänker på det. Du är Don Henley med oss, och det är det som gör det så pass bra som det faktiskt är.”
Janne gick runt bordet och lade sina armar runt Roberts hals och gav honom en puss på kinden. Sedan reste han sig upp, höjde sitt glas och sa:
”En skål för oss. En skål för ”Örnarna från Ö-vik.”

Framåt natten så försvann Janne med någon imponerad flicka som länge stått i baren och hängt sina ögon på honom som du hänger glitter på en julgran.
Lasse och Robert vandrade sakta tillsammans hem i natten. Lasse ledde sin cykel. De sa inte så mycket. Robert rökte och Lasse snusade men till slut så sa den sävlige basisten lågt:
”Emma mår inte så bra.”
Robert ryckte till och blev med ens tre grader nyktrare.
”Din dotter, va, vad är det som har hänt, är hon sjuk?” Robert stannade och fimpade cigaretten.
”Nej, inte sjuk direkt. Hon har lite problem i skolan, med kompisar.”
”Är hon mobbad menar du?”
Lasse spottade ut snusen och torkade sig om näsan.
”Nej det är ingen som är dum mot henne direkt. Hon är bara ensam, har inga vänner och hon har börjat prata med sig själv.”
”Men Lasse, du talar med en man som levde sitt unga liv i en låtsasvärld för att överhuvudtaget kunna stå ut. Det är normalt, tror jag.”
Lasse tittade på honom som om han var en idiot.
”Normalt? Så du menar att jag bara ska skita i det då, låta henne vara ensam på skolgården hela dagarna och gå och mumla för sig själv med någon påhittad vän och hoppas på att det går över.” Han såg förbannad ut. ”Jag vet inte hur du hade det direkt, men om någon hade tagit hand om ditt problem och hjälpt dig skulle inte du tyckt att det hade varit bra då?”
”Jo det är klart, förlåt.”
Lasse ryckte på axlarna. Han fortsatte gå och Robert också.
”Jag har en idé”, sade Lasse efter ett tag.
”Säg.”
”Jo jag tänkte att om du och jag och Janne skulle spela på deras skolfest som de ska ha på fredag nästa vecka, akustiskt. Unplugged liksom, som de stora banden gör”, sa han och flinade. ”Vi behöver bara köra en fyra fem låtar. Jag tror att det skulle höja hennes status i klassen, tror inte du det?”
Robert nickade eftertänksamt.
”Jo det kan du ha rätt i.” Han lade armen om Lasses axlar. ”För fan, det gör vi. Vilka ungar skulle inte bli impade av att Emma har en pappa som är rockartist. Har du pratat med Janne?”
”Nej jag tänkte att du skulle göra det.”
”Självklart, jag tar det med honom på jobbet imorgon, om han kommer, och sedan så ringer jag dig, ok?
”Jag skulle uppskatta det jättemycket, och förresten så var det inte min idé. Det var frugans.”
Robert skrattade.
”Impulsiva Anna.”
Lasse flinade och skakade på huvudet.
”Det är bara förnamnet”, sade han, stannade, och hoppade upp på cykeln. ”Du ringer mig imorgon då?”
Robert nickade och stod och såg efter honom när han lätt vinglande rullade iväg.

Sängen kändes som en fuktig grav och han hade en underlig smak i munnen och han förnam en doft av något. Liklukt var det, jag luktar lik tänkte han och en ny våg av kallsvett utsöndrades genom hans vidöppna porer. Sängkläderna var fuktiga, gick att vrida ur som disktrasor och det luktade urin. Hans kläder låg slängda på golvet lite varstans och det enda han hade på sig var ett par Björn Borgkalsonger som han köpt på en resa till Turkiet för länge sedan.
Mannen som låg i sängen visste inte om kissat på sig eller inte men sannolikheten för att det var på det sättet var stor. Att ta sig upp var omöjligt. Osynliga bojor höll honom fjättrad i vågrätt läge och han låg på rygg med armarna utefter sidorna som på ”lit de parade” och, tänkte han. Ta mig nu för jag klarar inte det här längre. Låt mig dö för guds skull.
Luftkonditioneringen susande och hans ansträngda andetag i kombination lät som en respirator. Det stackars hjärtat satt som på utsidan av hans kropp och du kunde nästan se dess påfrestande, motvilliga slag genom det tunna himmelsblå täcket. Huden kändes som den var perforerad av tusentals nålar och hela den trasiga kroppen vibrerade som vore den utsatt för elchocker.
Allt var i kaos, upp var ner och ner var upp och när som helst skulle sängen lyfta från marken och alldeles snart om några minuter, eller timmar, så skulle han – precis som den stackars besatta flickan i exorcisten – sätta sig kapprak upp i sängen och spy galla och hans av vansinne stirrande ögon skulle hata, hata, allt som var hans liv.

Dock, utanför de fördragna gardinerna på andra sidan fönstret kom morgonen så smått. Den smög sig upp över de låga bergen i öster. Höll sig med fingertopparna i en klippkant och tittade försiktigt ner på det lilla hotellet som låg invid E-fyran. Bilarna på parkeringen framför hotellbyggnaden var frostnupna och solstrålarna gnistrade i iskristallerna på vindrutorna och det var stilla och tyst och inga bilar trafikerade den breda vägen så här dags. Ljuset från den ännu bleka solen gav liv åt bilden och en korps karakteristiska läte hördes från skogarna som låg bakom hotellet.

Inget livgivande ljus kunde emellertid ta sig igenom de tjocka sammetsgardinerna och in till den nu äntligen sovande mannen i den vedervärdiga sängen, i det sparsamt inredda hotellrummet, i det anspråkslösa familjehotellet intill Europaväg nummer fyra. I köket började den något fetlagde kocken med det flottiga håret att tillreda frukosten.

Jerker och hans blåögda fru var ett omaka par. Ingen kunde förstå vad det var som höll dem samman och allra minst Lena.

Hon, en snäll och harmonisk kvinna utan till synes några allvarliga störningar på vare sig det sociala eller mentala planet med en positiv och lättsam inställning till livet. En något kokett kvinna som insåg att hon nog såg lite bra ut men som inte gjorde så stor sak av detta. Hindrad av sitt något dåliga självförtroende så höll hon en låg profil och var tacksam för de bekräftelseyttringar hon fick från sin omgivning från både kvinnor och män. Innerst inne så var hon en glad människa.

Han, en egocentrisk musiker med klara drag åt det psykopatiska hållet. Oberäknelig och lynnig vandrade han fram genom livet med sitt svårtolkade eviga leende på läpparna och ingen visste var han eller hon hade Jerker Andrén. När han spände sina helt av värme befriade ögon i dig och samtidigt visade sina något gula alldeles för små tänder i något som skulle föreställa ett smil. Så var din första impuls att göra korstecknet och be någon högre makt om hjälp att genast befria dig från Satans ondska. Den glädje som han visade var oftast skadeglädje och ingen hade sett Jerker gråta. Trots dessa föga smickrande personlighetsdrag så var han accepterad av de flesta och kvinnor tyckte att han var intressant konstigt nog, och så kunde han spela piano som ingen annan.

Lena drogs till honom av samma anledning som andra kvinnor, modersinstinkter.
Hon – liksom andra kvinnor – såg Jerker som en liten vilsen, missförstådd kille som behöver stöd och hjälp och eftersom han är något av en psykopat så låter han dem tro det, och han stärker dem i deras övertygelse om att han inte klarar sig utan dem och att de inte klarar sig utan honom. Han skapar ett beroende hos sina kvinnor. Ett beroende så starkt att de får abstinens om de inte får sin dos av Jerker ”demonen” varje dag.

Lena var inget undantag. Hon inrättade sitt leverne efter vad hon trodde att Jerker behövde och vad han ville ha. Utplånade sig själv och sin egen personlighet och blev till ett tangentbord som han kunde spela vad han ville på och det pågick under en så lång tid.
Till slut en morgon när hon såg sig i spegeln efter att ha legat med Jerker så såg hon vad hon blivit. En konkubin utan egen vilja eller mod stod och stirrade tillbaka på henne och hon slog händerna för sitt ansikte och tårarna rann och hon kunde inte sluta gråta. Hon öppnade en flaska vin trots att klockan bara var tio på förmiddagen och satte sig ner på vid köksbordet och såg ner på gården där cyklar och mopeder stod uppställda på rad. Det var en vacker vårförmiddag och koltrastar satt på taken och vräkte ur sig sin våryra och hon öppnade fönstret för att kunna höra bättre. Flaskan tog snabbt slut och hon insåg att hon inte kunde gå till jobbet berusad så hon ringde sig sjuk. Anders, hennes chef, lät lite underlig på rösten när han tog emot hennes sjukanmälan men hon brydde sig inte nämnvärt om detta då hon var lite yr av vinet.
I duschen så bestämde hon sig för att lämna Jerker. Hon skulle berätta det för honom det första hon gjorde när han kom hem från sitt arbete bestämde hon.
Det var två år sedan nu.
Hon vågade helt enkelt inte gå sin väg.
När han kom hem den där vårkvällen så var hon nykter och klädd i stora jeans och rejäl tröja för att dölja sin kvinnlighet och för att döva den åtrå som hon visste att hennes man kände för henne. Hon gjorde ett halvhjärtat försök att berätta för honom redan i hallen vad hon kände och vad hon tänkte göra. Han ignorerade henne fullständigt och när hon insisterade på att han skulle lyssna så spände han ögonen i henne. Och hon visste då att han redan hade klart för sig vad hon tänkte säga. Lena resignerade och lät sina argument falla tillsammans med sin gard och förstod att han aldrig skulle släppa henne frivilligt.

Men nu hade hon Jonas.
Åh! Han fick henne att känna sig som hon gjorde när hon var ung och även om han var sju år yngre än hon så tyckte hon att hans sätt var så moget och de kunde prata om allting. Allvarliga saker såsom kärlek och hat, svartsjuka och sex, sådant som Lena alltid haft svårt att tala om var nu så lekande lätt och när han såg henne i ögonen under det att han förklarade vad han kände eller vad han drömde om, så pirrade det mellan hennes ben och hon ville ha honom. Mer än vad hon någonsin hade velat ha en man, så ville hon ha Jonas. Hon visste att det stod skrivet i hennes ansikte och att han var medveten om vad hon eftersträvade men av någon anledning så tog han inget initiativ till att de skulle bli något mer än att hålla handen under långa samtal på lunchrasten eller fikadito. Hon tänkte först att han tyckte att hon var för gammal men när hon såg hur han tittade på henne så slog hon bort de tankarna. Hon kände igen åtrå när hon såg den och insåg att om det skulle bli något här så var hon tvungen att ta tag i det själv.
Hon började planera.

”Mats! Det är det är ditt jobb i telefonen”, ropade Jenny. Hon stod naken i hallen och hade precis kommit ur duschen.
”Säg att jag sover”, skrek Mats från sovrummet. ”Jag är ledig idag.”
Jenny kom in i rummet med luren i handen och kastade den till honom i sängen och gick sedan tillbaka till badrummet.
”Säg det själv.”
Mats gav henne ett uppskattande leende när han såg henne och slickade sig om läpparna, men tog luren och satte den till sitt öra.
”Ja, det är Mats.”
Han lyssnade en lång stund och sedan sade han:
”Det där är bara skitsnack, det var inte på det sättet det gick till.”
Han lyssnade igen.
”Jag skiter i vem det var och som jag sa, det du har hört är inte vad som hände.”
Återigen tystnade Mats.
”Vad ska jag be om ursäkt för?” Frågade han sedan efter att han, när Jenny kommit in i rummet för att klä på sig och hon såg ut som ett frågetecken, tagit bort luren från örat och skakat på huvudet som om han pratade med en idiot.
Den i andra änden på telefonen var uppenbarligen mycket upprörd och Mats fick sitta tyst en lång stund och bara insupa vad som sades. Han försökte avbryta ett par gånger, men resignerade och lade ner försöken. Till slut sade han:
”Ok, jag hör vad du säger, men inbilla dig inte att jag tänker be den där sura gubben om ursäkt oavsett om han är gammal polis eller inte. Vad mig beträffar så kan han vara Gud fader om han vill.” Sa Mats och slängde harmset på luren. ”Fan vad jag är trött på dårar”, sade han till Jenny. ”Vet du vad jag saknar?”
”Nej.”
”Jag saknar en värld där inte alla beter sig som idioter hela tiden”.
”Den första dödssynden”, skrattade Jenny.
”Vadå?”
”Högmod älskling, högmod är den första och värsta dödssynden enligt den katolska läran.”
Mats flinade och frågade sedan:
”Är det där verkligen nödvändigt?”
”Vilket då?”
”Att ta på dig kläder förstås, ta av dig de där onödiga plaggen igen och kom hit och lägg dig hos mig istället.”
”Men Maya är ju vaken.”
”Äh! Hon kollar ju på teve och du vet ju hur hon är. Inte ens vilda hästar kan dra henne ifrån den där jävla Disney Channel.”
Jenny gick ut i hallen igen och tittade in i vardagsrummet och såg mycket riktigt Maya fem år sitta helt förtrollad framför någon av dessa sinnessjuka, tecknade serier som rullade på den kanalen.
”OK då”, sade hon när hon kom tillbaka in i sovrummet. Hon tog av sig sina underkläder och kröp ner hos sin Mats. ”Du är väl försiktig med mig”, log hon och såg spelat oskyldig ut.
”Ja, eller hur”, mumlade Mats med grötig röst samtidigt som han lät sin vänstra hand glida utefter hennes kropp.
”Jag vill liga på mage”, viskade Jenny.
”Gör det då.”

Vid frukostbordet sedan frågade Jenny igen:
”Vad ville Johan förut?”
Johan var Mats chef på biblioteket.
Mats grimaserade och tog en stor tugga av sin hårdbrödsmacka med ost och sedan en klunk kaffe.
”Tydligen så är det någon gubbjävel som fått för sig att jag varit otrevlig mot honom när han ville beställa en bok och sedan ringt till Johan och klagat.” Mats flinade.
”Och du är förstås helt oskyldig.”
”Självklart.”
”Vad sade du då, hur gick det till?”
”Det var bara så att jag skämtade lite med gubben och då blev han sur och slängde boken han ville att jag skulle beställa ett nytt exemplar av för att han tyckte att den var skitig – bara en sådan sak – i en soffa och skulle bara gå därifrån och låta den ligga där.
”Och då blev du lite arg?” Jenny himlade med ögonen. ”Vad hände sedan?”
”Inget särskilt egentligen, jag bara bad honom på ett artigt och belevat sätt att ställa tillbaka boken där han tagit den.” Mats ryckte på axlarna. ”Jag blir bara så förbannat trött på idioter som tror att de kan bete sig hur som helst bara för att de blivit gamla.”
”Artigt och belevat sade du? Jo jag kan tänka mig hur artig och belevad du måste ha varit.” Jenny skrattade sitt pärlande skratt. ”Vad händer nu då, får du sparken eller?”
”Inte vet jag, men gubben visade sig tydligen vara någon pensionerad poliskommissarie och nu vill han ha en ursäkt från mig säger han.”
”Or else”, sade Jenny
”Ja, precis, för annars så kommer han att stämma mig för ärekränkning säger han, the fucking idiot!.
”Vad hade Johan att säga om saken då?”
Mats tittade förstrött på Jennys bröstvårtor och som alltid blev han fascinerad av hur stora de var, och hårda.
”Han är ju en jävla mes egentligen. Livrädd för auktoriteter och att han skulle ställa sig bakom mig finns ju inte.” Mats suckade och hällde upp mer kaffe. ”Men jag tänker aldrig krypa och be om ursäkt till en sådan där överlägsen skitstövel som gubben på bibblan. Jag avskyr verkligen hett och innerligt den där typen av människor som går omkring och tycker att de är lite förmer. Som har en högdragen attityd och liksom ser över ditt huvud när de talar med dig. Som om det fanns någon bakom dig, någon som de hellre talar till än dig.”
”Jag vet det”, sade Jenny och reste sig upp.
”Nej sitt kvar, jag vill inte att du går.”
Hon log och satte sig ner igen.
”Du är söt du”, sade hon. ”Hur går det med bandet förresten?” Frågade hon efter att ha brett en macka till.
”Som om du brydde dig”, sade Mats och flinade.
Till saken hörde att hans älskling inte gjorde något annat än gnällde om allting som hade med hans spelande att göra. Hon hade vid flera tillfällen sedan de började repetera förklarat för sin man hur patetiskt hon tyckte att det var med ett gäng män som alla var över trettiofem som försökte bli rockstjärnor.
Mats brydde sig föga för han visste, var övertygad om att allt bottnade i avundsjuka så han lät henne hållas. Dock så tog det bort lite av glädjen med musicerandet. Lite stöd och uppmuntran och bekräftelse skulle inte suttit i vägen tyckte han.
”Men jag gör faktiskt det älskling”, sade hon och lade huvudet på sned. ”Jag vet att jag har varit lite bitchig om det här med repandet. Förlåt mig för det, men jag vill faktiskt veta, snälla berätta.”
”Sa du lite bitchig?”
Jenny log sitt sötaste leende och sträckte fram handen och klappade honom på kinden.
”Låt höra nu, min lille rockstjärna.”
Mats grimaserade men sade:
”Det går faktiskt bra. Vi börjar verkligen låta som Eagles nu.” Han trummade på bordet. ”Janne sjunger ju som ingen annan och Lasse, basisten du vet?”
Jenny nickade.
”Han är stadigare än ett godståg och Jerker, ja du vet ju hur han är, men han spelar ju vad som helst och hur lätt som helst och allt låter fantastiskt.”
”Robert då?”
Mats rynkade lätt på näsan och slog upp ett glas juice.
”Vi kan ju säga så här att om det inte hade varit för Janne, det är ju hans band liksom, så hade aldrig Robban spelat gitarr i ”Örnarna från Ö-vik.”
”Jag älskar verkligen det namnet”, sade Jenny och slog förtjust ihop händerna av förtjusning. ”Men varför inte, stackars Robert, varför säger du så?”
”Alltså han är ju inte dålig eller så och han blir hela tiden bättre, men han är ju ingen musiker om du fattar vad jag menar.”
”Men Janne vill ha honom med?”
Mats skrattade.
”Ibland Jenny”, sade han och såg henne i ögonen. ”Understundom så tror jag att Janne är kär i lille Robert.”

Lena såg på honom. Åt honom med blicken precis som Jonas åt sitt wienerbröd och det var hennes tunga, inte hans, som slickade bort smulorna från hans läppar. Hela hennes kropp darrade som en gelé där hon halkade omkring på stolen mitt emot honom på Lundbergs café.
Var det bara kåthet som gjorde henne så här undrade hon medan hon tuggade på sin mazarin, eller var det något annat? I ärlighetens namn så hade de väl inte särskilt mycket gemensamt och det faktum att han var sju år yngre än henne sken igenom. Även om han var – tyckte hon – en klok ung man så är sju år, sju år och hennes historia var betydligt brokigare än hans hade hon förstått av deras samtal.
Emellertid, kåt var hon, och våtare än hon kunde minnas och hon kunde på grund av detta inte tänka klart i hans sällskap.
Jag borde skämmas tänkte hon och gjorde ett tappert försök att slå bort tankarna på hans heta händer över hela hennes kropp. Problemet var bara att hon inte skämdes ett dugg. Hon kände överhuvudtaget ingen skam och hur hon än vred och vände på saker och ting så slutade henne funderingar bara i hur hon skulle få Jonas i säng. Sedan när det var gjort tänkte hon, så skulle hennes mentala och kroppsliga besatthet av honom släppa. Det var i alla fall hennes övertygelse.
”Vad tänker du på?” Frågade Jonas.
Du skulle bara veta tänkte Lena, men istället för att säga vad som egentligen rörde sig i hennes huvud så sa hon:
”Inget särskilt faktiskt. Vad tänker du på?”
”På att du är ovanligt söt idag.”
Det är för att jag egentligen ålar omkring i din säng med dig emellan mina ben tänkte Lena och log.
”Tack det var snällt sagt”, sade hon och log och klappade honom på ovansidan av hans hand som han lagt på bordet. ”Du är också söt Jonas.” Nu! Tänkte hon. Nu säger jag det, nu eller aldrig. Lena tog ett djupt andetag och så kom det. ”Och om jag inte får dig i säng snart så kommer jag att dö”, sade hon och kramade hans hand och såg honom i ögonen.
Jonas rodnade från halsen och uppåt och drog snabbt sin hand till sig och såg ut som om han sett ett spöke.
Helvete också! tänkte Lena.
Det uppstod en pinsam tystnad och Lena kände det som om hon ville upplösas i atomer. Hon ångrade bittert att hon sagt något, nu var allt förstört, och hon såg ner i marken. All hennes uppdämda osäkerhet och rädsla vällde upp som en tsunami över henne och fick hennes hals att stocka sig och hon var lika röd i ansiktet som Jonas, fast av skam.
”Förlåt”, viskade hon efter en evighet och vågade äntligen titta upp på Jonas. Han log lite osäkert och sträckte fram sin hand för att hon skulle ta den. Hon gjorde så.
”För vadå?” Frågade han.
”För att”, hon visste inte vad hon skulle säga. ”För att jag säger vad tänker antar jag”, suckade hon. ”Jag trodde bara att du kände samma sak som jag.”
Jonas lyfte sin högra hand och drog den genom sitt hår och såg på henne med sina blå ögon som hon konstant drunknat i det senaste halvåret.
”Men det gör jag ju”, sade han. ”Jag blev bara lite chockad. Du är ju gift också”, tillade han.
”Ja, jag är ju det”, sade Lena
De satt tysta och höll varandra i händerna och konditoriets väggar kröp inåt och det kändes till slut som de var ensamma i ett litet slutet rum. Lenas hjärta slog hårt och hon var alldeles svettig i handen som höll Jonas men hon vägrade släppa taget.
Till slut så sa Jonas tyst:
”Jag gör ju ingenting annat än fantiserar om din kropp både nätter och dagar.” Han släppte hennes hand och lutade sig fram och lät sitt pekfinger följa konturerna av hennes mun. ”Och att du skulle känna samma sak kunde jag inte drömma om.”
Lena slöt sina ögon och sög in hans fingertopp i sin mun och smakade på den med sin tunga ett par sekunder och släppte sedan och såg på honom.
”Vad ska vi göra åt saken då?” Frågade hon och kände hur hon nästan flödade över. ”Jerker är bortrest i helgen.”

Kylan svepte in från havet kall och rå som en biff i kyldisken på ICA och det var i slutet av november och konstigt nog ännu ingen snö. Solen lyste med sin frånvaro och tunga moln hängde över Örnsköldsvik och fukten gick att ta på om du gick på promenad. Allt såg grått ut utom hotell Örnsköldsvik som med sina grälla färger var ett välkommet avbrott i det luddiga landskap som var den här staden.
En man satt på sin moped och gjorde tappra försök att få igång den. Skruvade på det ställbara munstycket och flödade förgasaren vilket gjorde motorn sur förstås. Emellertid efter tjugo kickar så hoppade den gamla Monarken igång och tjock vit rök vällde ut ur avgasröret. Den ihärdige mannen spände sin hjälm och drog upp jackan i halsen. Tog på sig sina tjocka skinnhandskar, lade in en växel och gav sig av.

Utanför systemet satt ett antal män och kvinnor och väntade på att dörrarna till himmelriket skulle öppnas. Den som var nyktrast skulle handla, så var regeln. Skratt och cigaretter och folköl höll kylan på avstånd och det var ett enkelt liv att leva om det fanns pengar till sprit. Familjer hade splittrats och barn hade farit illa men kung alkohol hade utfärdat ett dekret som sade att: I som lyder under mina lagar skall befrias från förstånd och sunda tankar så länge ni lever under mitt styre och gängse regler och moral gäller inte er.
Alla här i det glada sällskapet hade svurit eden och kall glögg är också gott när det börjar närma sig jul.

Mannen på mopeden närmade sig sitt mål och nu gick motorn bra. Han susade fram i fyrtio kilometer i timmen och han lutade sig fram över styret för att minimera fartvindens motstånd och hans motorglasögon i läder satt som en mask över hans ansikte. Han log och njöt av sin färd och han skulle snart sitta vid frukostbordet hos sin gamla mor och få sin gröt och kokkaffe och hennes hembakta bröd med smör och Västerbottenost.

Systemet öppnade sina portar och in trädde budbäraren med pengar i sin ficka och en spretigt skriven lista på vad han skulle köpa i handen. Han kände sig lycklig för han visste att snart skulle oron släppa. Krypet i kroppen skull ersättas av mjukt och luddigt och den här dagen skulle också läggas till de övriga i hans liv och han såg ingen anledning till ängslan. Han hälsades som en hjälte av sin kamrater när han klev ut genom dörrarna med sina fulla kassar och han kände sig betydelsefull.

En båt gick i lä bakom en kobbe ute på det vilda havet och skepparen hällde upp kaffe ur sin termos och kisade mot horisonten och längtade hem. Han hoppades att vinden skull mojna snart för hans båt var gammal och gisten och han borde lyssnat på sjörapporten innan han gav sig ut i morse. Dock så låg tre fina havsöringar på botten av båten så han kände sig nöjd och önskade bara att han hade någon att dela glädjen med. Efter att hans fru dog och hans dotter gifte sig och flyttade till Sundsvall så var livet en aning enahanda. Han tände sin pipa och suckade och drack sitt kaffe och satte sig ner på botten av båten och väntade. Han knäppte sina valkiga nävar och bad till sin gud en stund. Det hjälpte.
Klocka slog elva i Örnsköldsviks kyrka och det var torsdag förmiddag och väderleksprognosen sade snö innan kvällen kommit.

”Mamma, mamma det snöar!” Emma stod vid vardagsrumsfönstret och tittade ut över deras lilla tomt. I skenet från utelampan seglade flingor stora som dasslock ner från himlen. Hon hoppade upp och ner av glädje och hennes kinder blossade av upphetsning. ”Kan vi åka pulka snart mamma, kan vi det?”
Anna satt i fåtöljen invid braskaminen och läste. Hon lade ifrån sig boken och gick fram till sin dotter och tittade ut även hon. Sedan läste hon av utetemperaturen på den digitala termometern och såg att den visade två plusgrader.
”Den kommer inte att ligga kvar älskling, det är för varmt ute.”
”Men det kanske blir kallare?”
”Vi hoppas på det sötnos.”
”Hur långt är det kvar till Jul?”
Anna räknade på fingrarna.
”Tjugoåtta dagar.”
”Är det en månad?
”Nästan en månad Emma. Fastän det finns en månad som har tjugoåtta dagar, vet du vilken det är?”
”Mamma! jag är faktiskt tio år”, utbrast hon.
”Förlåt älskling, jag glömmer ibland hur stor du blivit.” Anna smekte sin dotter på håret. ”Är det ok om jag går och sätter mig och läser igen?”
”Visst, var är pappa?”
”Han övar på basen.”
”Till min skolfest i morgon?”
Anna nickade.
”Ska farbror Robert spela också?”
”Ja, och Janne ska sjunga. Kommer du ihåg Janne?”
”Det är han den där snygga va?”
Anna skrattade högt.
”Ja, det är han den där snygga. Spring iväg och lek nu.”

Lasse lade ifrån sig basen och fiskade upp sin telefon från jeansfickan och ringde Robert.
”Du har väl inte glömt att vi ska spela på Emmas skolfest imorgon va?” Sade han efter de vanlig hälsningsfraserna. ”Det är jävligt viktigt för henne att det blir av, hon kommer aldrig att förlåta mig annars.”
”Nej, för fan, sitter och övar nu faktiskt. Är hon taggad? Kul att höra.” Robert stängde av förstärkaren för att höra bättre. Han hörsel blev bara sämre och sämre, fram för allt på vänster sida och det märktes väldigt väl när han talade i telefon. Det var som att höra rösten genom en burk när han höll luren vid det örat. ”Det ska bli riktigt kul och det blir ju nästan som ett premiärgig för ”Örnarna”. Jag måste säga att det känns rätt nervöst faktiskt.
”Ja, eller hur? Satt just och tänkte på samma sak och jag är fan så nervös. Det kommer ju att komma en massa föräldrar också så det måste ju bli bra Robert, annars kan jag aldrig visa mig i skolan igen”, skrattade han. ”Det är någon unge vars farsa är journalist också tror jag, och med lite flyt så kan vi ju få press också.
”Det vore ju kanon. Du, jag pratade med Janne förut och kommer du ihåg den där damen som hängde upp sig på honom på ”Harrys” och som han gick hem med?”
”Skulle det vara något ovanligt med det eller?”
”Nej, så klart inte, men det fina med det här ragget var att hennes pappa förestår restaurangen och eventuellt så kommer vi att kunna få spela där i framtiden. Janne sa att hon skulle snacka med sin pappa om saken.” Robert skrockade. ”Fastän han var lite orolig för att det fanns vissa villkor för att det skulle bli av sa han.”
”Regelbunden påsättning eller vad?”
”Någonting sådant.”
”Det är rätt åt den horbocken”, skrattade Lasse. ”Å andra sidan så kan han behöva ett stadigt förhållande ett tag, tycker du inte?”
”Jag vet inte det jag, kvinnor är bara skit.”
”Äh, kom igen nu Robert bara för att du brände dig en gång så är inte alla eldar lika okontrollerade som Helén var. Du får ta på dig grillvantar nästa gång.”
”lätt för dig att säga som har allt.”
”Det är över tre år sedan nu Robert.”
”Det sa Janne också.”
”Du ser, det är dag att gå vidare nu min vän. Dessutom så ska du bli rockstjärna och då kommer du att kunna välja och vraka.” Lasse skrattade och sände en vänskaplig klapp på axeln till sin vän genom etern. Apropå gig, Janne var på för imorgon också hoppas jag, eller ska jag ringa och stressa honom med?”
”Det behövs inte, det räcker med att du hetsat på mig så att jag kommer att sitta och öva halva natten.”
Lasse flinade och sa:
”Missa inte solot på One of these night,s nu bara.”
”Fuck off!”
Lasse lade på luren och skrek ut i huset:
”Anna! Jag är nervös.”
Det gick några sekunder och sedan så stod hon i dörröppningen.
”Jag vet det älskling”, sade hon. Allt kommer att gå bra, det är ingen fara. Alla föräldrar jag pratat med är jätte entusiastiska och barnen med. Emmas fröken tycker att det här är en bra idé och ett första steg för att Emma ska komma in i klassen.”
”Men varför har det blivit så här egentligen?”
”Ja, som jag sa förut”, sade hon med en min av missnöje. ”Fröken kan inte heller förstå varför hon drar sig undan sådär, ingen på skolan gör det.”
”Jo jag vet att du sa det, men när började det här egentligen och varför är det ingen som sagt något tidigare?”
”Jag vet inte.” Anna gick fram och pussade sin man på pannan. ”Det ordnar sig älskling. Emmas pappa rockstjärnan, hur coolt är inte det på en skala.” Anna log och lade huvudet på sned. ”Hon kommer att få hur många kompisar som helst efter det här.” Hon gick ut ur rummet.
Lasse log efter sin Anna och fortsatte att öva på sin bas. Han spelade utan att tänka nu. Fingrarna levde sitt eget liv och vardagslivet i sopbilen försvann i de svagt upplysta basgångarna. Hans ögon glimmade och han tänkte på sin lilla dotter. På hur glad hon blivit när han berättade att han, Robert och Janne skulle komma och uppträda på hennes skolfest, men samtidigt orolig förstås.
Lasse hoppades verkligen att det här var rätt väg att gå men även om det inte fungerade, om Emmas kompissituation inte förbättrades, så tänkte han inte ge upp. I värsta fall så får hon väl byta skola tänkte han.

Han stod skakande på parkeringen. Vid utcheckningen så hade hotellföreståndaren tittat misstänksamt på honom och han såg verkligen ut som ett vrak. Mörka skuggor under de djupt liggande ögonen, högröd i ansiktet och med svetten pärlande i pannan. Hans jeans var smutsiga och den vita t-shirt han hade under sin skinnjacka var solkig och luktade svett. Boots som inte sett skymten av vare sig skokräm eller fett eller än mindre en skoborste på minst ett år satt på hans fötter. Han flackade med blicken och kände det som om han ville krypa ur skinnet.

När han vaknade, eller snarare tog sig ur den dvala som han befunnit sig i, så vände sig hans mage ut och in och det var med nöd och näppe som han lyckades ta sig ur sängen och in på toaletten. Det som kom ur honom såg inte ut som något han sett tidigare och det luktade surt och ruttet och han blev vettskrämd. Mannen spolade så fort det bara gick, lyckades få av sig sina nerpissade kalsonger och tog sig in i duschen och stod under de varma strålarna i en lång, lång tid. När han var klar tvättade han boxershortsen i tvättfatet i handtvål, sköljde dem i samma tvättfat och torkade dem med hårtorken. Hela tiden skakade han som ett asplöv och han frös och svettades om vartannat. T-shirten var en katastrof och han övervägde om han skulle tvätta den också, men insåg att han inte skulle klara av det och han ville härifrån så fort som tåget gick. Så han drog den över huvudet, men först så applicerade han lite av handtvålen under armarna, satte på sig skinnjackan och bootsen och tog hissen ner till vestibulen.

Nu gick han fram och tillbaka på parkeringen, kisade då och då upp mot solen genom sina solglasögon som han hittat i en ficka i jackan och som han tackade sin Gud för. Luften var hög och klar och den stackars mannen djupandades i hopp om att kunna syresätta sin kropp och bli fri ifrån de anfäktelser den utsatte honom för. Det var inte så konstigt att den protesterade dock tänkte han. Två veckors turnerande, två veckors festande, två veckor utan sömn skulle antagligen ha tagit livet av en mindre van människa. Emellertid så var det nu så, och hade varit en längre tid, att en berusad hjärna var vanligare än en nykter hos honom och han antog att det var en ren missnöjesaktion ifrån hjärnkontoret som gjorde att han mådde så dåligt. Till slut så gick han fram till sin bil och satte sig ner på huven och tände en cigarett, den första på ett dygn, och det smakade himmelskt. Vaga var de begrepp om hur han kommit hit. Att han kört bil var ju ett faktum och det mindes han. Hur pass bra bilförare han varit var en annan fråga och han ville helst inte gå in på det. Varför han satte sig i bilen och körde norrut var hur som helst något som han var helt på det klara med. Det var slut nu, det gick inte längre. Han var tvungen att komma hem till lugnare spår och lägre fart in i kurvorna och även om han kände sig som en gråsparvsunge som blivit utkickad från sitt bo av en våldgästande Gökunge så trodde han på en annan tillvaro. Åtminstone så var det så just nu.
Han satte sig i bilen, startade motorn, drog en djup suck och lade i backen. Väl ute på E-fyran så kände han en antydan till frihet som han inte känt på länge och som han längtade hem, som han längtade hem.

När Mats kom till jobbet den här dagen möttes han av Johan i dörren som bad om att få tala med honom på kontoret. Den första snön hade fallit och ljuset hade återvänt. Gatorna och hustaken var vita och lyste upp den här delen av världen i solskenet. Mats var på gott humör och kände det som om tillvaron var på hans sida, att han var med i laget och ingen utfyllnad, att han var vald bland de första och slapp stå till sist som den som ingen ville ha. Han stod utanför dörren till biblioteket en stund innan han gick in och han var uppfylld av tillförsikt och glädje, men när han såg sin chef stå och vänta på honom innanför dörren och såg hans uppsyn så mulnade han. Solen gick i moln och snön smälte och blev till slask och blötte ner hans skor och byxben. Sinnesstämningen sjönk ner genom golvet och ilskan steg i hans hals som en sur uppstötning och det var som om han morrade när han sa:
”Jaha, vad fan är det nu då?”
”Vi tar det på kontoret Mats.”
Johan tog ledningen och Mats gick bakom honom och alla förolämpningar han kunde komma på poppade upp i hans skalle och det ryckte i hans högra långfinger och han fick hejda sig för att inte ge sin chef fingret. När han hängt av sig sin rock och tagit plats på den anklagades bänk i besöksstolen framför Johans skrivbord så lutade han sig nonchalant tillbaka och visade därigenom vad han tyckte om den här situationen. Han lade armarna i kors över bröstet för ytterligare förstärka sitt avståndstagande från de idiotier som han visste skulle vräkas över honom.
”Jag vet inte vad jag ska göra Mats”, sade hans chef och såg bekymrad ut.
”Nähä, men du, då tar jag och går och hämtar lite kaffe medan du funderar på det, ok?”
”Sitt kvar nu Mats.”
Jag föraktar dig din fan tänkte Mats. Jag avskyr dig din lilla hund som går i alla ledband som finns och som hukar dig så fort som någon höjer rösten. Du är så rädd och så hopplöst förlorad i förskrämdhet och osäkerhet att du hela tiden måste dölja dina darrande hundben med arrogans och spelad självsäkerhet. Varför jag ska sitta här och lyssna på ditt skitprat övergår mitt förstånd. Helst av allt så skulle jag vilja slå dig på käften.
”Men kom till saken då någon gång, sitt inte där och hymla och se låtsat bekymrad ut.”
”Varför är du så förbannad hela tiden?”
Och varför är du så mesig tänkte Mats, men han sa:
”Skit i det nu och säg vad du ville säga istället.”
”Du kan ju inte förolämpa våra kunder Mats, oavsett vad du tycker om dem.”
”Men de ska kunna säga vad som helst till mig och jag ska sitta som en liten tiggande mops på bakbenen och slicka i mig all skit. Nej du Johan, det är inte så jag fungerar.” Mats hånflinade. ”Är det den där gubben med rullatorn nu igen, poliskommissarien?”
Johan nickade.
”Säg mig en sak Johan, om det hade rört sig om en snickare från något bygge här i trakten, eller en murare, eller vilken diversearbetare som helst, Skulle jag ha suttit här då?”
Hans chef stirrade på honom.
”Nej, eller hur? Bara för att den där jäveln en gång i tiden har haft en titel och att han tror att han fortfarande har något att säga till om och har en attityd som gör att du blir till en rädd liten hare så ska jag sitta här till svars.” Mats slog handflatan i armstödet. ”Du har ingen aning om vad som försiggick den där dagen Johan. Du går bara på hans utsaga, och istället för att backa upp mig, din kollega och anställde, så sitter du där och hickar med din auktoritetsskräck och säger ja och amen till allt. Fy fan Johan! Vad besviken jag blir.”
”Men herregud, ta det lugnt Mats”, sade Johan och rullade bakåt i sin stol. ”Vad tycker du att jag ska göra då när han ringer till mig och är så upprörd att han nästan inte kan tala för att – som han säger – du förolämpat honom å det grövsta och kallat honom vid namn och Gud jag vet inte vad.” Johan lade armarna i kors och rynkade ögonbrynen. ”Han kräver en ursäkt Mats, ska det vara så svårt att för en gångs skull vara lite ödmjuk?”
”Men varför?” Frågade Mats. ”Du tror väl inte på fullaste allvar att han kommer att stämma mig eller biblioteket?” Han gjorde en paus och stoppade in en snus.
”Snusar du?”
”Ja, hurså?”
”Nej inget, jag har aldrig sett det förut bara.”
”Vill du ha en?”
Johan skakade nekande på huvudet.
”Ok Johan”, sade Mats till slut. ”Om du mår bättre och får mindre ångest av att jag kryper till korset och ber gubben om ursäkt så ska jag göra det.”
Johan sken upp.
”Jag kan säga att jag hade mens eller något”, sade Mats och skrattade.
”Han kommer in under eftermiddagen någon gång”, sade Johan och såg ut som om ett ton tegel hade fallit från hans axlar. ”Tack Mats.”
”Fastän jag tycker ju att det hade varit bättre om du hade ställt dig på min sida om stängslet och räckt långnäsa åt gubbjäveln. För du ska veta att hans attityd var rätt så överlägsen och dryg Johan, och det här ger honom bara vatten på hans kvarn så att han fortsätta att vara en dumdryg fan.”
”Ok, ok, men var snäll nu Mats, lova det.”
”Jag lovar.”

Klockan slog halv åtta och Robert och Lasse och Janne satt i köket i skolans matsal och övade in i det sista. Musiken utifrån den för party utsmyckade matsalen hade lite för hög volym för att de skulle få något vettigt gjort men de spelade ändå.
”Är det någon av de här ungarna som ens har hört talas om Eagles undrar jag”, sade Janne. Det verkar ju rätt vettlöst att spela låtar från sjuttiotalet för ungar som är födda på nittiotalet, eller hur?”
”Fast deras föräldrar är ju i vår ålder och lyssnar säkert på Eagles hemma så helt främmande kan ju låtarna inte vara för kidsen. Jag hoppas att det är så i alla fall”, sade Lasse.
”Och det är ju en hel del mammor och pappor här också.” Robert fingerplockade ackorden till Hotel California lite förstrött. ”De kan kanske få ut något av det här”, sade han och lade ifrån sig sin akustiska, svarta Fender.
”Få ut något av!” Skrek Janne och slog ut med armarna. ”Det här är ju för fan en happening så vad snackar du om. Det kommer att bli succé Robban och Emma kommer att bli skolans drottning och ungarna kommer att stå i kö för att få bli kompis med henne. Eller hur Lasse?”
”Det var vad Anna sa också.” Lasse lade ifrån sig ståbasen och reste sig upp och började gå omkring i köket. ”Fastän du sa ju just att det var vettlöst.”
”Skit i vad jag sa, det här kommer att bli magiskt. Vad är klockan?”
”Tjugo i.”

Tio minuter över åtta klev delar av Eaglescoverbandet upp på den av matsalsbord och ölbackar provisoriskt uppbyggda scenen. Janne hade på sig en svart slokhatt, vit skjorta, slitna blåjeans och ett antal schalar runt halsen och såg ut som sångaren i Black Crowes. Lasse såg ut som vanligt i jeans och stickad tröja och Robert hade gjort sig till lite och hade en keps bak och fram och svarta solglasögon, en svart t-shirt, svarta jeans och tillsammans med den tillika svarta gitarren såg han riktigt farlig ut.
”Välkomna till den första konserten någonsin med ”Örnarna från Ö-vik!” Skrek Janne. ”Jag heter Janne och ska försöka sjunga för er. Mannen med basen heter Lasse och är pappa till Emma som står här längst fram och ser orolig ut.” Han pekade på henne och log. ”Ingen fara gumman, det här kommer att gå som smort, din pappa är en klippa.” Publiken skrattade. ”Mannen med den svarta gitarren som ser ut som en kopia av Johnny Cash heter Robert, och vi tänkte börja med en låt av Eagles som heter Take it easy. Here we go. En, två, tre, fyr!”

En halvtimme senare var succén ett faktum.
Alla ville prata med dem. Ungarna var saliga och Emma släppte inte sin pappas hand. föräldrarna uttryckte sin beundran och bandmedlemmarna blev klappade på axlar av svettiga händer på frejdiga pappor och fick innerliga kramar av upprymda mammor som hävdade att det här var det bästa de hört på länge.
Journalisten tog Janne avsides och sa:
”Har du något emot att jag skriver en liten artikel i Örnsköldsviks allehanda om det här? Ni är verkligen duktiga och jag måste ju säga som gammal Eaglesälskare att det låter helt rätt.
”Skriv du bara”, sade Janne och log med hela ansiktet. ”Roligt att du tyckte om det. Glöm bara inte att berätta att det finns två medlemmar till i bandet, han sa deras namn, och att vi egentligen spelar elektriskt och att vi inom en snar framtid kommer att ha vår första riktiga spelning här i Ö-vik.”
”Jaså, var?”
”Det är inte riktigt bestämt ännu, vi håller på att finslipa detaljerna men om allt går som det ska så blir det i alla fall innan jul.”
”Det låter ju fantastiskt, du måste ringa och berätta när och var, här har du mitt visitkort, så ska jag se till att det kommer folk och lyssnar. Det här är helt enkelt för bra för att missas.” Han stoppade ner sitt anteckningsblock i fickan där han noggrant antecknat vad alla i bandet hette och Jannes telefonnummer. ”Får jag ge dig en kram?” Frågade han sedan.
Janne såg förvånad ut, men slog ut med armarna och öppnade sin famn och slöt den något fetlagde journalisten till sitt bröst. Skribenten gick sedan, lätt rosig om kinderna och vinkade ett litet farväl.
”Vad var det där?” Frågade Robert.
”Ett fan Robert, ett fan som är journalist och som kommer att skriva om oss i Ö-viks allehanda.”
”Är det sant?”
Janne lade sin arm över Roberts axlar och pussade honom på kinden.
”The way to fame boy, the way to fame.”

Lena vaknade i Jonas säng och visste först inte var hon var och en lätt panik steg i henne, tills hon kände en arm som låg över hennes bröst och hörde Jonas andetag i sitt öra där han låg så tätt intill henne. Hon rörde sig inte, allt från igår kväll kom tillbaka till henne och det kändes som om varje rörelse skulle kunna bryta förtrollningen och splittra hennes dröm.
Aftonen hade varit perfekt. Jonas hade tillagat en god middag, de hade druckit vin både till middagen och sedan i soffan när de lyssnade på musik och hånglade som två tonåringar. Han hade haft sina händer överallt på henne och klätt av henne i soffan och sedan i sovrummet så var det så fint och så långsamt och sinnligt så hon hade seglat bort på en våg av njutning och somnat i hans armar. Han var som en hamn som hon sökt så länge och hon ville aldrig igen ge sig ut på ett villande hav. Och den besatthet som hon trodde att hon skulle bli av med efter en natt tillsammans med Jonas. Den natten hade istället väckt något i henne som hon trodde varit dött och där hon låg, naken och doftande av sex, så visste hon att hon aldrig skulle kunna återvända till Jerkers mörka labyrint där ingenting var säkert och trygghet ett okänt begrepp. Hon lyfte försiktigt bort Jonas arm och reste sig trots sina farhågor om krossade drömmar och gick på toaletten. Hon ställde sig framför spegeln i hallen sedan innan hon gick tillbaka in till Jonas och tittade på sig själv. Hon tyckte om vad hon såg. I sovrummet hade hennes unge älskare vaknat och låg på rygg med händerna bakom sitt huvud. Han log när hon kom in i rummet.
”Gud, du är vacker Lena”, sade han. ”Kom genast och lägg dig igen.”
Hon höll handen över ögonen i en spelad generad gest men gjorde som han sa. En timme senare så var det inte så att hon ångrade sig direkt.
”Du tar livet av mig”, sade hon och kysste honom.
”Tack detsamma, vill du ha frukost nu?”
”Har jag dött och hamnat i himlen eller?”
Han kysste hennes bröst, ett i taget, sedan reste han sig och klev ur sängen.
”Du är långt ifrån död”, sade han. ”Du lever i allra högsta grad.” Han kastade en slängkyss. ”Kaffe eller te?”
”Kaffe tack, och rostat bröd om du har?”
”Coming up.”
När de ätit seglade orosskeppen upp vid horisonten och hon började tänka på vad hon gjort. Hon som hatade otrohet och föraktade människor som svek sina partners på just det här sättet hade just sällat sig till samma skara. Hon fick en klump i magen när hon tänkte på vad som skulle komma att hända om Jerker fick reda på det här. Tänk om han kom hem tidigare än vad han sagt och hon inte var hemma?
”Jag måste ringa min man”, sade hon där hon satt i en lånad, stor t-shirt och bara trosor.
En skugga drog över Jonas ansikte.
”Det är nödvändigt”, sade hon. ”Det är priset en otrogen kvinna får betala, jag måste freda mina gränser och kolla så att han håller sig borta och inte kommer hem för tidigt. Du förstår va?”
Jonas nickade men såg ledsen ut.
Efter ett samtal med Jerker där hon ansträngde sig för att låta så naturlig som hon kunde, lite trött och morgonyr, fick hon konfirmerat att han inte skulle komma hem förrän i morgon och att han troligen inte skulle kunna gå att nå på telefon då det skulle vara möten hela dagen. Hon kände sig lugnare då hon lade på luren.
”Han kanske också är ute och vänstrar”, skrattade hon. ”Det vore just snyggt eller hur?”
Jonas log lite ansträngt
”Jag känner mig inte helt bekväm med att vara någon som du vänstrar med direkt”, sade han. ”Det känns som om jag skulle vara ett tidsfördriv.”
”Det är inte så det är Jonas. Du förstår inte. Jag måste få lite tid på mig att sortera allt det här och jag vill inte hamna in flagrante delicto och stå där utan att veta vad jag ska säga. Jag måste ha allt klart för mig vad jag ska göra innan jag träffar Jerker igen, det är inte lätt det här Jonas”, sade hon och tog hans hand. ”För övrigt så är du trots allt ett väldigt trevligt tidsfördriv. Kom nu så duschar vi.”

De tog en promenad sedan, arm i arm, och Lena kände att hon struntade i om hon mötte någon som hon var bekant med. Sannolikheten för att det skulle hända var visserligen minimal då hennes umgänge var ytterst begränsat. Hon var hemma med Jerker, eller på jobbet, så mycket annat var det inte.
”Vad gör vi nu då?” Frågade Jonas. ”Vad tänker du göra, ska du lämna din man eller?”
”Är du orolig över att du fått en äldre ömhetstörstande kvinna på halsen?” Lena skrattade högt. ”Du behöver inte vara det i så fall, jag är en stor flicka som kan stå på egna ben, även om de känns en aning darriga idag.” Hon drog honom intill sig och pussade honom på munnen.
”Jag skulle älska att få dig på halsen.”
”Nåväl, vi får se”, sade Lena. ”Du har i alla fall fått mig att inse att det finns ett liv utanför Jerkers irrgångar, ett lyckligare liv, och jag måste bara ta mod till mig för att hitta vägen ut. Han kommer inte att bli glad, det kan jag lova dig.”

Mats satt bakom sin disk när han såg honom komma.
”Polis, polis, potatismos”, sade han tyst för sig själv. ”Kom hit du gubbjävel så ska du få din ursäkt”, muttrade han vidare.
”Du har visst något att säga mig har jag förstått”, sade den gamle mannen när han väl lyckats manövrera sin rullator till framför lånedisken.”
”Jag? Det känner jag inte till något om”, sade Mats och flinade. ”Vad skulle det vara?”
Den före detta poliskommissarien såg förvirrad ut.
”Men han, din chef, sa något om att.” Mannen tvekade. ”Att du hade kommit på bättre tankar och att jag skulle komma in nu på eftermiddagen så skulle allting ordna sig.”
”Jaha! Ja nu minns jag”, raljerade Mats. ”Jag skulle säga förlåt för att jag varit dum mot dig, så var det ja.
Poliskommissarien mulnade.
”Det verkar som om han hade fel”, sade han och gjorde sig beredd att gå igen.
”Nej, vänta nu”, sade Mats. ”Du ska få din ursäkt, men jag vill säga något först.”
”Vad, vad vill du säga?”
”Jag vet inte om du är medveten om det, men du har en rätt ansträngande attityd, nej stå kvar och lyssna nu”, sade Mats när han såg att gubben var på väg ut.
Han stannade.
”Jag förstår att du har – i dina ögon – haft en viktig befattning och att du är van vid att människor dansar efter din pipa.” Mannen framför honom blängde ilsket. ”Jag kan även fatta att du måste vara rätt hård när man har haft ett sådant yrke som du har haft. Ja, jag vet att du har varit polis”, sade Mats när han såg poliskommissariens förvånade uppsyn. ”Du är inte polis längre dock. Så din överlägsna och stötiga ståndpunkt gentemot dina medmänniskor är rätt överflödig och inget av det som hände häromdagen hade behövt inträffa om du bara varit lite mer ödmjuk, fattar du?”
”Ödmjuk, ödmjuk sa du?”
”Just det”, avbröt Mats och fortsatte. ”Synonymer till ödmjuk är till exempel vördnadsfull och respektfull. Visserligen finns även betydelsen underdånig, men det kräver jag inte att du skall vara.” Och nu flinade polisen faktiskt. ”Fastän du förstår kanske vad jag far efter nu. Det handlar helt enkelt om att respektera sina medmänniskor för vad de är och att hålla tillbaka högmodet en aning.” Kommissariens anletsdrag hade mjuknat nu och Mats fortsatte: ”Jag har själv jobbat en hel del med det och jag har märkt att om du inte säger det första som poppar upp i skallen, det räcker med att du tänker det, så fungerar allt så mycket bättre. Kamrater och kollegor tycker helt plötsligt att du är så förstående och inkännande och du får förtroenden som du egentligen inte vill ha.” Nu skrattade kommissarien. ”Och även om du tycker att omvärlden består av kompletta idioter så behöver du inte säga det.” Mats lade in en snus, räckte fram dosan mot polisen som tackade och till Mats förvåning tog en. ”Jag tänker be dig om ursäkt nu”, sade Mats fortsättningsvis. ”För mina förolämpningar och smart ass kommentarer men återigen, inget av det som skedde mellan oss hade behövt ske om du hade droppat pitt attityden.”
”Du säger det, pitt attityden?”
”Just det, här har du kardan, vänner?”
Poliskommissarien tog emot hans framsträckta hand och tryckte den hårt.
”Vänner.”
Sedan gick han och Mats stod kvar och såg efter honom. Han kände sig lite vemodig. För plötsligt så insåg han att en dag så kommer det att vara jag som rullar fram på gator och torg och om jag inte passar mig så blir jag lika bitter och oförstående som den där mannen. Han satte sig ner i sin stol, lade ut snusen och fortsatte gå igenom dagens e-post.

Jerker avslutade samtalet och lade ner telefonen i fickan. Han kände sig lätt störd. Något var inte som det skulle fick han en känsla av men han kunde inte sätta fingret på vad. Något i Lenas röst kanske, hennes andhämtning, den något forcerade konversationen gjorde att han fattade misstankar och han kände hur vreden och rädslan steg i honom. Denna förbannade misstänksamhet tänkte han. Varför kunde han inte lita på en enda människa? Vilken var anledningen till att han hela tiden var övertygad om att alla lurade honom hela tiden? Jerker var medveten om att han höll Lena i strama tyglar och han var inte helt nöjd med att han gjorde så men han hade verkligen försökt att släppa sina kontrollbehov men lyckats dåligt. Svårt att visa sina känslor hade han alltid haft och han såg det som en svaghet att visa sitt beroende av Lena. Han älskade henne verkligen, på sitt eget sätt, och även om Lena inte förstod det – och uppenbarligen så var det så, då kylan mellan dem började bli påtaglig – så kunde han inte vara utan henne. Rädslan för att förlora henne gjorde honom kall och hård och när han ville vara ömsint och förstående så gick det bara inte utan han slöt sig inom sig själv och höll käften. Innerst inne så trodde han inte att Lena skulle kunna svika honom men han hade en djävul på sin axel som viskade motsatsen i hans öra och det gjorde honom elak.
Fan också! Tänkte han. Jag måste verkligen försöka ändra på mig.
För ett ögonblick så tänkte han ringa upp igen och hade redan telefonen i sin hand när han hejdade sig. Saker och ting skulle bara bli komplicerade och han skulle inte kunna hålla tillbaka sin ilska och om det nu var så att Lena var ute och halkade på hal is så var det inte så mycket han kunde göra åt det nu. Bättre att bida sin tid tänkte han.
Musiklärarkonferens, suckade han. En massa kollegor som trodde att världen skulle bli bättre av musik. En vacker utopi enligt Jerker. Visserligen så hade han i början av sin karriär som musiklärare också haft ideal och vackra visioner om byggandet av broar över konflikthärjade raviner med hjälp av tonkonst. Så var det inte längre tyvärr. Musiken var visserligen hans allt, hans näring och hans syre men det var få av hans elever som uppfyllde Jerkers kriterier för att få kalla sig musiker. Allt verkade mer handla om attityd nu för tiden än äkta kärlek till musicerande och komponerande tyckte han. Ungdomar lärde sig spela ett instrument för att kunna slå igenom i ett rockband. Till och med violinister drömde om att få sitta i stora symfoniorkestrar för berömmelsens skull och inte för att de älskade musiken så mycket. Eller var han cynisk? Visst var han det.
Dock, han letade fortfarande efter den rätta tonen, det rätta ackordet, den perfekta harmonin som skulle lösa upp de knutar som satt som på ett pärlband på hans nervtrådar, men inte ens haschet kunde hjälpa honom med det och han började så smått resignera.

Fastän det här med ”Örnarna” kändes stort. Jerker hade ett countryhjärta i hemlighet. Det var inget som han skyltade med direkt och den image som han närde var den något svårtydda jazzmusikern vars liv studsade fram i synkoper och trettonackord. Visserligen så var han rätt obskyr till sin personlighet, och han gillade ju jazz, så något låtsasliv rörde det sig inte om, men han bar i sin själ både Stetsonhatt och boots och fransiga skinnbyxor.

Känner du ibland nå´n längtan efter att sitta på prärien invid lägereldens sken och lyssna till kornas råmande och spela din countrymusik? Hade Bengt Polo Johansson – lokal pseudokändis och reporter på radio Dalarna – på klingande dalmål frågat en lokal countrymusiker från Falun i en radiointervju för väldigt många år sedan. Jerker hade hört detta inslag av någon outgrundlig anledning och skrattat sig fördärvad åt det affekterade i frågan och än mer när svaret blev: Prärien? Nä vi har ju replokal´n vi.
Han log åt minnet
Varje år så såg han i hemlighet The country Music awards på teve och den enda som visste om det var Lena. Hon gillade också country så för henne var det inget konstigt och säkert skulle det inte vara så för någon annan heller egentligen, det var väl egentligen bara Jerker själv som inte tyckte att det passade ihop med den bild av sig själv som han skapat.
Han reste sig upp från sin plats i konferenslokalens mitt och krånglade sig förbi kollegor mitt under anförandet som handlade om – ja han visste inte ens – och tog sig ut i vestibulen och vidare ut på gården där han tände en cigarett.
Han såg ut över vattnet på sjön som låg alldeles intill konferensgården. Det såg kallt ut, tunn rök gled över vattenytan i den bleka novembersolen och temperaturen låg strax under noll. Jerker frös och drog upp dragkedjan på jackan ända upp i halsen och gick tillbaka in genom entrédörren. Han flinade åt den söta flickan i receptionen som log tillbaka och vinkade.
Nedsjunken i sin stol så tänkte han på den eventuella spelning som bandet skulle ha och han såg verkligen fram emot det. ”Örnarna från Ö-vik”, vilket jävla namn tänkte han – skrockade för sig själv – och lutade sig tillbaka i den obekväma stolen och slöt sina ögon.

Fram och tillbaka på gångvägen med de gula lamporna gick han som en blind men med ett inre seende som skulle leda honom rätt hoppades han. Ord, ord, ord kom ur hans mun och det var precis vad det  var, bara ord utan mening, fraser utan förankring i hans medvetande. Likt ett mantra för att leda bort tankarna från den verklighet som var plågsam och svår. Snön föll i stora sjok och lade sig våt och vit över hans mössa och på asfalten. Himlen var mörk och långt bort och stjärnorna bakom molntäcket tog det lugnt och gnistrade inte när ändå ingen såg på. Den unge mannen satt fast i en dubbel halvnelson med skruv och han kämpade för att ta sig loss. Det var allt som återstod nu. Ingen väg tillbaka fanns längre utan allt var framåt och bort ifrån mörkermän och onda uppsåt där han gick. Ett nytt liv var vad han behövde och han skulle ta det med våld om det blev nödvändigt. Han stampade bort snön ifrån sina lågskor och tände en ny cigarett och fortsatte sin vandring utan reella mål men med en vision om att han till slut skulle hamna rätt, landa i någon slags harmoni, få ro i sinnet. ”Carry on my wayward son”, sjöng han. ”There  will be peace when you are done. Lay your weary head to rest, and don´t you cry no more.”

 

//Örnarna har landat i Ö-vik!

I går kväll så var jag på min dotters skolfest för fyror femmor och sexor. Det skulle bli disco var det sagt och något slags uppträdande. Och, ja ni vet hur det är med sådana här tillställningar, du både vill och inte vill och det känns som du inte har tid och måste jag gå älskling? Räcker det inte med att en av oss går, till exempel du? Det är vi pappor det och så är det i de flesta familjer har jag förstått.
Så när jag hörde att det var en pappa till en av flickorna i min dotters klass som skulle spela tillsammans med två kamrater så fick jag inte bara dåligt samvete, utan jag blev nyfiken också. Vem var nu denne mönsterpappa som inte bara går på festen utan även uppträder? Här måste ligga en hund begraven tänkte jag. Han är säkert frånskild och försöker ställa sig in hos sin dotter som han säkert försummat under många år gick mina tankar, och eftersom jag är en ärlig man så berättade jag för min hustru vad som rörde sig i mitt huvud.
Det skulle jag inte gjort.
Nå, jag ska bespara er utskällningen jag fick och istället berätta hur det var på festen.

Där står tre medelålders män på en scen som är uppbyggd av trälådor och matsalsbord. Sångaren är det smalaste jag sett och han har schalar i flera varv lindade runt sin hals och han hår är långt och blont och om jag aldrig sett en rockstjärna förut så stod han framför mig nu. Basisten ser ut som basister gör, lugn och trygg med stickad tröja och vita träskor och han spelar på en ståbas för detta är ”unplugged” mina vänner, alltså inga sladdar och inga förstärkare. Gitarristen jämförs med Johnny Cash av sångaren och det är ingen dålig liknelse för här är det svart för hela slanten. Till och med gitarren är svart.

De kallar sig ”Örnarna från Ö-vik” och de är delar av ett band som i vanliga fall består av fem medlemmar och som spelar elektriskt. Alla har de nått mogen ålder och det finns en anledning till att de heter som de heter förstår jag när sångaren presenterar första låten som Take it easy av The Eagles. De spelar nämligen uteslutande Eaglescovers. Jag som är en passionerad älskare av det bandet är färdig att sätta kaffet i vrångstrupen när Janne som sångaren heter sjunger första strofen ”I was running down the road trying to loosen my load, I got seven women on my mind”, och på en sekund så är jag förflyttad till day on the green i Kalifornien någon gång på sjuttiotalet och det är inte Janne som sjunger. Det är Don Henley.
Det tar inte slut där utan de radar upp flera av Eagles klassiker med perfekt stämsång och snygga arrangemang och avslutar med en magnifik akustisk version av Hotel California. Och på de dryga fyrtiofem minuter det tar för dessa trettiofem åriga gentlemän att genomföra konserten så har jag gått från att  vara en pappa som egentligen velat stanna hemma till att vara ett fan som aldrig kan sluta applådera och vissla.

Jag talade med Janne, sångaren, efteråt och han berättade att de kommer att uppträda igen här i Ö-vik och då med full styrka och elektricitet inkopplad. Tyvärr så kunde han inte berätta exakt när och var, alla detaljer var inte klara ännu.
Emellertid, ni som vill uppleva The Eagles ännu en gång utan att behöva vänta på ännu en återförening av de numera något till åren komna originalmedlemmarna. Håll ögonen öppna efter affischer som berättar om att ”Örnarna från  Ö-vik”  kommer att uppträda och gå dit gott folk. Det här förstår ni, är för bra för att missas.//

 

Janne lade ifrån sig tidningen och såg på Robert. Han hade läst artikeln högt och log nu med hela kroppen.
”Det här är ju för bra för att var sant”, sade han och tog en klunk öl. ”Kan du fatta min vän. ”Harrys” kommer att vara för litet.”
”Du är säker på att det är klart nu då? Du har det på papper va?”
”På papper, som ett kontrakt menar du?” Janne skrattade högt. ”Nej, nej Robert, på den här nivån så får du nöja dig med ett handslag. De guldkantade kontrakten får vi vänta lite på.”
”Ett handslag och en bra prestation i sängen”, flinade Robert.
”Ungefär så, men jag klagar inte. Marie är en fin tjej.”
”Så bra då.”
Janne tittade under lugg på Robert
”Du behöver som jag sagt tidigare, ligga, kamrat. Så slipper du vara avundsjuk”, sade han.
Robert ryckte på axlarna men sade inte emot.
”Jobba på det nu grabben, själv ska jag hem till Marie och dricka te”, skrattade Janne och reste sig. ”Om två veckor smäller det, och jag är så taggad så du fattar inte. Det här har jag väntat på så länge.”
”Jag är redan nervös”, sade Robert reste sig och följde sin vän till dörren. ”Jag kommer inte att kunna spela en ton.”

Robert stod vid vardagsrumsfönstret sedan och såg efter Janne när han gick. Han tänkte på hur länge de känt varandra och på allt de gått igenom tillsammans och de år som hans kamrat bodde i Stockholm och höll på att både knarka och supa sig till döds var – om han skulle vara ärlig – som om han var halv.
När Janne kom hem så var han en skugga av sitt forna jag. Han var ett vrak helt enkelt. Vägde knappt sextio kilo, var som ett spöke, på gränsen till genomskinlig och det första Robert ville göra var att ta honom till akuten för att få honom inlagd. Janne vägrade.
Han hade ingenstans att bo så han bodde hos sin mamma som också var svår på spriten så han kunde inte vara hemma och gick därför på långa promenader på gågatan utanför sin mors lägenhet, fram och tillbaka, som ett djur i en bur. För han hade bestämt sig för att inte dricka mer, inte på väldigt länge i alla fall. Robert var vid hans sida för det mesta och de besökte tillsammans till och med ett AA möte och satt och lyssnade på tillnyktrade män och kvinnor som i tur och ordning berättade om sina vedermödor och alkoholens fördärv. När turen kom till Janne frågade de om han ville säga något. Han ruskade på huvudet, reste sig sedan upp och gick och kom aldrig tillbaka.
Robert fick aldrig någon förklaring till varför, men det spelade mindre roll för Janne höll sig nykter. Han började äta normalt och gick upp i vikt. Efter cirka ett år som nykter så började han dricka igen. Höll det oförklarligt nog på en normal nivå och hade så mycket kontroll att han satte sig vid ratten berusad och åkte förstås fast i en poliskontroll. Ja, och sedan kom så den här behandlingen på något som hette ”Via Nova” och återigen var han ”på vagnen” den stipulerade tiden och så söp han sig full och brände upp sitt körkort och på den vägen var det.
Janne var inte alkoholist sade han. Inte på det sättet som folk i gemen ansåg att en alkoholist var funtad. Han hade svårt att leva utan alkohol, det var sant, men det var hans problem och ingen annans.
Robert satte sig ner i soffan och drack upp det sista av sin öl. Sedan drack han upp det som var kvar av Jannes och gick ut i köket och ställde in glasen i diskmaskinen som nu återigen tagits till nåder och kokade efter det lite vatten och bryggde sig en kopp te.
Han beundrade Janne. Så var det bara. Robert hade inte Jannes ryggrad så det var tur att han fick låna dennes. De hade något särskilt tillsammans, inte bara ryggraden, det fanns något som låg väldigt nära kärlek mellan dem och Robert skulle alltid finnas där för Janne. Han hoppade att Janne kände likadant för honom.
Han slog sig ner i soffan igen och tittade på ”Rymdimperiet slår tillbaka” för vilken gång i ordningen visste han inte.

Robert stod utanför replokalen och kallsvettades. Hans nerver satt som ostämda gitarrsträngar utanpå hans kropp och han hade svårt att andas. Cigaretterna som han kedjerökte gjorde inte saken bättre så när han såg Janne komma emot honom så sa han:
”Du, jag skiter i det här. Pallar inte trycket bara, jag kommer att dö om jag ställer mig på en scen.”
”Va?”
”Ja, men kolla på mig, klockan är fem på eftermiddagen och giget är nio ikväll och vi skall repa och jag är redan så galet nervös att det känns som om jag skulle svimma vilken sekund som helst.”
Janne flinade bara.
”Jag har något med till dig”, sade han med ett knipslugt leende. ”Någonting som kommer att göra dig lugnare”, och han öppnade sin väska.
”Inga droger bara.”
Hans vän tittade på honom ingående. Stängde väskan igen och ruskade sedan på huvudet.
”Ibland är du bara en så stor idiot Robert, en jävla sinnesslö dåre helt enkelt, vet du det?”
Robert draperade sitt ansikte i ett leende som skulle föreställa likgiltighet men som bara visade hur osäker han kände sig.
”Ok, förlåt då,” sade han till slut och fimpade i samma veva den sjätte cigaretten. ”Vad är det du har med dig?”
”Vi tar det därinne när de andra kommit”, sade han och gick före in genom dörren. Han såg besviken ut och Robert ångrade sitt uttalande och lade därför armen om Jannes axlar när de kommit in.
Sångaren i ”Örnarna” vände sitt ansikte mot honom och log.
”Jag gillar dig Robert”, sade han. ”Det har jag alltid gjort och jag har aldrig haft en bättre vän än du någonsin. Jag ville bara att du skulle veta det.”
Robert såg på honom förvånad. Det var något i Jannes röst som han inte kände igen, något som slog an en ton i honom. Där fanns en värme som han inte hört förut, eller det kanske han hade gjort om han bara hade lyssnat tänkte han, men han förnam den nu. Som en het vind i öknen kändes den och han rodnade.
”Jag tycker om dig också Janne”, sade han generat.
Hans vän gjorde en grimas. Låste upp dörren till själva lokalen och föste honom framför sig in genom dörren.

”Fy fan vad här luktar”, sade Robert och rynkade på näsan. ”Skulle inte städning ingå i hyran, var det inte så Janne.” Han talade med stängd näsa så det lät som om han var förkyld. ”Vi måste vädra här”, sade han och gick och öppnade de två små fönstren som satt högt upp på vägen. ”Jag går ut tills det går att andas härinne.”

Under tiden han stod där ute och rökte ytterligare en cigarett såg han Lasse komma emot honom.

”Hur är läget?” Frågade basisten och dunkade Robert lätt i ryggen. ”Nervös eller?”
”Syns det så tydligt?”
”Du är blek som ett lik.”
Robert drog djupt efter andan men det var svårt att få ner luft i lungorna. Luftrören var hopsnörda av all röken.
”Jag säger som jag sa till Janne nyss. Fan vet om jag kommer att fixa det här. Det känns som om jag håller på att gå sönder.”
Lasse flinade.
”Ta det lugnt Robban, det gick ju bra på Emmas skolfest. Jag har aldrig hört dig sjunga och spela bättre än då. Du fungerar under press grabben och ”Harrys” är ju inte Globen direkt.”
”Nä, och publiken är inte föräldrar och barn heller utan halv och helfulla vuxna kvinnor och män. De kommer säkert att kasta ölglas på oss”, skrattade Robert.
”Säkert, kom, vi går in nu.”

Jerker stannade ett par kalla kvarter ifrån repetionslokalen och tände en joint. Han kände sig skärrad och behövde lugna ner sig ett par snäpp tyckte han och drog ett djupt bloss på marijuanacigaretten.
Den välbekanta dimman steg från magen och uppåt och omslöt hans hjärna med ett behagligt ludd och han kopplade loss och flöt iväg som en vattendränkt stock i en å.
Jerker började sakta gå igen och det var som att träda på gungfly. En mjukt sviktande känsla och han gillade den. Den vanliga marken var för hård för Jerker. Det ordinära livet var för kantigt så han behövde sitt gräs för att saker och ting skulle bli mjukare, mer vänligt inställda, och konturerna inte för skarpa utan mer skisslika.
Han förstod inte varför det var så tabu i Sverige att röka hasch. Det fanns ju vetenskapliga tester som visade att alkohol var bra mycket farligare än det gräs som han rökte var.

Han rökte varje dag nu sedan Lena lämnat honom. För en yngre man tänkte han och morrade som en hund. Hur jävla tungt kändes inte det.

När han kom hem den där dagen från konferensen och hade släpat sig uppför trapporna och stod och fumlade med nycklarna till dörren så öppnade Lena åt honom. Han klev in i hallen och det behövdes bara en blick på henne för att han skulle ha saker och ting klart för sig. Skuld stod skrivet i hennes ansikte och hennes leende som hon desperat försökte få till blev till en grimas. När Jerkers iskalla ögon borrade sig in i hennes så började hon gråta.

Inte med en min visade Jerker vad han kände när hon bekände sina synder. Han ryckte bara  på axlarna och frågade om hon hade börjat packa ännu. När hon nickade ett jakande svar på den frågan så ställde han i sin väska i deras sovrum. Gick tillbaka dörren och öppnade den. Vände sig om och sa:
”Var inte kvar när jag kommer hem.” Det var allt. Sedan gick han nerför trapporna och ut på gården. Stannade och tände en cigarett. Suckade och började gå planlöst.

Jerker saknade henne så det gjorde ont. Det sved i hela hans kropp och ett stort svart hål hade öppnats inom honom och det slukade glupskt alla stjärnor som tidigare glimmat i hans sinne. Det som hade betytt något för honom var Lena och hennes närvaro, han insåg det nu. Förebråelse och ånger och eftertankarnas kranka blekhet var hans frukost, lunch och middag. Det enda som höll honom under armarna och som fick honom att klara dagarna var gräset han rökte. Han hade inte berättat för någon i bandet vad som hänt och han tänkte inte göra det heller. Stoltheten höll honom tillbaka och Jerker visste att han aldrig skulle böna och be eller krypa till något som helst kors för att få Lena tillbaka. Han skulle hellre dö. Tanken hade visserligen föresvävat honom var han tvungen att erkänna för sig själv men han hade slagit bort den som du viftar bort en enveten fluga.

Lena var ett avslutat kapitel för honom nu. Jerker hade stängt dörren och kastat bort nyckeln. Han hade sett förvåning i hennes ansikte när han gick den där dagen och han antog att hon hade trott att han skulle reagera annorlunda än vad han gjorde.

Kände hon honom så dåligt? Vad hade hon förväntat sig, hugg och slag, gråt och tandagnisslan? För i så fall hade hon misstagit sig för i kris så blev Jerker tyst. Han slöt sig inom sitt skal som en mussla och inte ett ljud kom över hans smala läppar. Hans ögonspringor blev ännu mindre och blicken därinnanför än mer hård. Ytterligare ett lager kevlar lades till de övriga. De var så många nu så när han gick så gick han som en robot.

När han steg in i replokalen så var han trots allt den vanlige, leende Jerker igen. Den evigt smilande pianisten som härstammade från ”landet långt borta”, satte sig ner vid sitt piano och slog inledningsackorden till ”Desperado.” För det var så han kände sig. Som en övergiven, desperat cowboy och allt han ägde var en mager häst, en sliten sadel samt en revolver utan ammunition.

Mats ramlade in en kvart senare och såg sönderstressad ut.

”Maya var galen och vill inte låta mig gå”, sade han och lade av sig rocken på soffan. ”Hur är läget här då, är ni taggade eller?” Han fortsatte in i hörnet där hans trummor stod och slog sig ner, plockade upp stockarna och slog några takter. Han tittade upp sedan och såg på Robert och sa skrattande: ”Du ser helt död ut mannen, du behöver en whisky”, sade han och halade upp ur sin väska en metallplunta och höll fram den mot Robert.
”Ingen alkohol”, sade Janne och flinade. ”Ni vet reglerna. Nyktra på scenen, party efteråt.” Han ställde sig i vägen mellan Robert och flaskan.
Mats tittade på honom och skakade på huvudet. Det fanns ingen irritation dock så han skrattade och stoppade tillbaka pluntan.
”Dina regler suger Janne”, sade han och slog ett hårt slag på virveltrumman. ”Men jag antar att du har rätt någonstans.
”Jag kan ändå inte spela om jag druckit”, sade Robert.
”Det kan du ändå inte”, skrattade Mats
Jerker tittade upp bakom sitt piano och viskade hemligt.
”Rök en joint!”
Ingen kommenterade detta.

Repet gick bra. Lite diskussioner om ordningen på låtarna förekom men Eagles ande svävade över anrättningen och den doftade angenämt.
”Det sitter nu va, det sitter som fan tycker jag”, sade Janne efter att ”Hotel California” klingat ut för tredje gången. ”Jag tycker att vi ger oss nu och sedan så kör vi över folket på ”Harrys” ikväll. Ska vi säga så?”
Alla nickade
Janne slängde sig ner i soffan och halsade ur sin medhavda vattenflaska.
”Jag anser att det låter bra jag, eller vad säger ni kamrater, blir det succé ikväll då?”
Ingen sade något.
”Impad av dig Robert”, sade Jerker och reste sig upp och sträckte på sig.
”Tack.”
”Du lirar bra helt enkelt, inget tjafs, tryggt och säkert, precis som en tallrik gröt.”
”En tallrik gröt!” Robert garvade. ”En klassisk Jerkermetafor minsann. Hörde ni, jag spelar lika tryggt som en tallrik gröt.”
Alla skrattade men Robert kände sig glad och stolt. Allt beröm från Jerker oavsett hur det framfördes var på riktigt, inget som han bara sa för att vara artig eller inställsam. Robert var accepterad, det var andemeningen i grötmetaforen.

”Jag har som jag sa förut något med till dig min vän”, sade Janne och vände sig mot Robert samtidigt som han rotade i sin väska som stod bredvid soffan.
”Vad?”
”Kommer du ihåg när vi var yngre och sprang på det där diskoteket och hur vi alltid satt hemma hos mig och morsan och förvärmde?” Frågade han och log snällt.
”Alice Cooper och Sylvaner?”
”Just det, men minns du också vad du alltid skulle ha på dig när du började fyllna till och vi skulle till att gå?”
”Åh nej!” Stönade Mats och lade sig ner över trummorna. ”Låt det inte vara vad jag tror att det är. Är det så? Är det den där jävla rävpälsen Janne?”
Janne skrattade och drog som en magiker drar en kanin ur en hatt upp det nämnda plagget ur väskan.
”Morsans ögonsten”, sade han och höll upp den midjekorta rävpälsen till allmänt beskådande. ”Jag hittade den i en bortglömd kartong i min garderob när jag letade efter något att ha på mig på scenen ikväll.” Han räckte den till Robert. ”Är du inte lycklig min vän? Ditt signum från flydda dagar, ditt adelsmärke, din högre nivå, det som gjorde dig vacker och oemotståndlig i dina ögon.
Robert kände sig lätt vemodig faktiskt men tog den på sig.
”Det som är mest fascinerande är att den fortfarande passar”, sade han och ställde sig framför den enda spegeln och vred och vände på sig. Kråmade sig som en tupp.
”Nej, nej, det enda som är fascinerande i det här är, att den fortfarande är lika ful. Du tänker väl ändå inte ha på dig den där ikväll va?” Vrålade Mats. ”Jag vägrar att ställa mig på samma scen som du om du ska spöka ut dig i den där loppiga gamla saken. Förstår du inte hur anskrämlig den är Robert, och att den alltid varit det?”
”Det är klart han ska”, sa Jerker. ”Den är ju episk.”
”Inga tvivel om den saken, den skall bäras i afton”, sade Janne högtravande. ”Om det någon gång har varit läge för en midjekort rävpäls med rötter i sjuttiotalet så är det ikväll. Det är ju bara så mycket Eagles.”
”Robert, lyssna på mig nu”, vädjade Mats. ”Du kan bara inte, ni kan inte mena allvar.” Han stirrade först på Jerker och sedan på Janne. ”Säg att ni skojar.” Han vände sig till Lasse som satt i den enda fåtöljen och log åt uppträdet. ”Lasse håll med mig nu. För Guds skull!”
Lasse reste sig omständligt och stoppade samtidigt in en snus.
”Robert ska ha rävpäls”, sade han. Och sedan var det slutsnackat om den saken.

Ljuset dämpades och sorlet i lokalen följde med och allt som lyste var en ensam spotlight som var riktad mot mikrofonstativet som stod mitt på scenen. Det var knökfullt i lokalen och det stod till och med människor utanför krogen och såg in genom fönstret för att få en skymt av det omtalade bandet. Tidningsartikeln hade fått den verkan som alla i bandet hade hoppats på och de hade lagt ner mycket möda på att trycka upp affischer som de sedan satt upp över i stort sett hela Örnsköldsvik. Örnarna från Ö-vik hade blivit den största snackisen i stan bland både medelålders och yngre män och kvinnor och många hade bokat den här lördagskvällen på ”Harrys” i hopp om att få se och höra något utöver det vanliga.

I logen satt Janne, Robert, Mats, Lasse och Jerker inuti varsin bubbla av nervositet och den enda som pratade var Janne.
”Fan vad folk det är”, sade han tyst. ”Nu börjar till och med jag att bli nervös.
Robert sa ingenting. Inte Mats heller, trumslagaren stirrade rakt framför sig, var någon annanstans. Ville nog vara det också såg det ut som. Lasse satt och knäppte på sin bas och hummade tyst för sig själv. Var Jerker befann sig visste han nog bara själv.
Dörren till logen öppnades och in stormade Kjell, restaurangägaren.
”Fem minuter grabbar! De hängivna fansen väntar”, sade han och brände av ett riktigt krögarleende. ”Det här luktar ju verkligen succé måste jag säga, är ni taggade?”
”Lita på det”, sade Janne. ”Skitnervösa men jävligt på, eller hur grabbar?” Fortsatte han och vände sig mot sina vänner. Alla nickade lätt frånvarande.
Janne gick fram till Kjell och tryckte hans hand.
”Vi är verkligen tacksamma för att vi får spela här i ikväll”, sade han och skakade hans hand intensivt.
”Ingen orsak, det är bara kul och jag gillar ju Eagles också.” Han vände sig till resten av bandet. ”Kör hårt nu grabbar, och Robert, förbannat snygg päls måste jag säga. Stilren, luktar verkligen sjuttiotal.”
Det var svårt att avgöra om han menade allvar eller om han var ironisk.

Bob Dylan och ”Like a Rolling Stone” tonades ner i högtalarna och in på scenen klev ”Örnarna från Ö-vik”. De möttes av, om inte ett öronbedövande jubel, så ett bifall av högre rang och Roberts hjärta slog sig ur hans bröst och han hann precis fånga det innan det föll till marken.
Gitarristen var klädd i sedvanliga svarta jeans men med en vit kråsskjorta dagen till ära. Boots satt på hans fötter, en bakåtvänd keps på hans huvud och så förstås den berömda pälsjackan. Hans gitarr hängde lagom lågt och han hade svårt att få luft.
Janne i röda skinnbyxor gick fram till och stod och höll sig i mikrofonstativet och såg ut över publiken. Hans svarta skjorta var uppknäppt ner till naveln och han hade en röd bandana och tre sidenhalsdukar i olika färger hängde runt hans hals. På fötterna satt vita basketdojor.
Jerker bakom sin keybords var draperad i någons slags Rick Wakemaninspirerad cape i svart. Han bar vit skjorta, vita jeans och röda skor och i hans huvud satt ögon som var både svartare och djupare än vilken brunn som helst.
Lasse som alltid i vita träskor och blåjeans men den hemstickade tröjan hade i dag fått lämna plats för en svart T-shirt med skivomslaget från Pink Floyds ”The Dark Side of the Moon” som tryck på bröstet. Även Lasse hade en bakåtvänd keps.

”Hallå där!” Skrek Janne i mikrofonen.
”Hallååå!” Svarade publiken lydigt.
”Är ni redo för ”Örnarna från Ö-vik?!”
”Jaaa!”
”Ok, då kör vi då!”

I publiken så långt bort från scenen som möjligt stod Lena och Jonas. De var där på Jonas initiativ och varför han vill gå och titta på hennes blivande exman kunde Lena inte begripa. Nåväl de var där, och hon kunde inte förneka att även hon var nyfiken på hur dessa omtalade ”Örnar” skulle låta och tyvärr så kände hon ett styng av saknad när hon såg sin Jerker bakom sin kära tangenter.
Hon hade blivit förvånad över den likgiltighet han visade upp när hon bekände sin otrohet och i samma snyftplågade anda meddelade att hon vill skiljas.

Ilska var vad hon hade förväntat sig, kanske till och med våld. Inte den iskyla som hade slagit emot henne och som på en mikrosekund planterat ett frö av tvivel i hennes hjärna. Någonstans så ville hon i och med att hon tagit beslutet att lämna Jerker ha någon form av bekräftelse på att hon i alla fall betytt något lite för honom. Även om hon innerst inne inte trodde det, och att det var en av anledningarna till att hon gjort det hon gjorde, så blev det plågsamt när det plötsligt stod klart för henne att hon haft rätt.
När hon rannsakade sig själv så hade hon hoppats på att hennes svek skulle tillfoga Jerker ett sår som hon kunde uppfatta. Emellertid när han stod där framför henne och utan en antydan till sinnesruelse tog emot hennes budskap så blev hon besviken.
Hon stampade tyst i golvet på ”Harrys krog” och förbannade sig själv när hon insåg att hon fortfarande satt fast i hans klor, och att hon någonstans ville ha det så.
Hon vände sin blick upp emot Jonas som stod bredvid henne och höll hennes hand och hon såg någon annan nu. Förtvivlan grep hennes andra hand och drog henne bort från Jonas och hon lät det ske.
Lena hade inget annat val nu förstod hon än att ta konsekvenserna av sitt misstag och vände istället sin blick mot Jerker som slog an de första ackorden till ”Desperado” och det var så hon kände sig.

”Desperado, you´ll have to come to your senses. You´ve been out riding fences for so long now.”
Sjöng Janne och det var magiskt från första tonen och när låten var slut så utbröt ett jubel som gjorde Robert än mer förskräckt, Jerker än mer leende, Mats häpen och Janne tyngdlös. Sångaren svävade över scengolvet och var tvungen att hålls sig i mickstativet för att inte flyga iväg och för att kunna presentera:
”Take it easy”, en, två, tre, fyr.

Jenny stod längst fram och svämmade över av kärlek till sin Mats. Hon var nu väldigt glad att hon anlitat sin syster som barnvakt till Maya så att hon kunde gå på konserten. Under hennes svarta åtsittande bomullsklänning slog hjärtat i takt med slagen från baskaggen och hon visste vad hon ville göra när de kom hem.

Anna hade varit nervös över detta i en vecka nu och det var inte förrän första låten var slut som det släppte lite. Hon såg Lasse i ögonen. Hans lugn överfördes till henne och hon log mot honom och han besvarade leendet. Nickade lätt och mimade ”Take it easy” till henne innan Janne räknade in låten. Anna skrattade och kastade en slängkyss till sin man.

Marie jobbad som vanligt i baren och hennes ögon skickade så fort hon hann – mellan alla serverade drinkar och öl och vin – stjärnstoft över Janne.
Första gången hon såg honom så blev hon upp över öronen – kanske inte förälskad – men väl imponerad och charmerad av hans otvungna och ärliga sätt. Hon kunde ta sina ögon från honom och även om hon förstod att han var bra mycket äldre än hon var så hade Marie inget försvar mot vad hon kände. Att han var sångare i ett band förstod hon snart efter att ha lyssnat på vad det pratades om vid hans bord. Det var alltid så tänkte hon lite uppgivet, att hon föll för artister.
Även om hon från början inte visste något om föremålet för hennes heta längtan när hon väl hade drabbats, så visade det sig nästan alltid att denne var en estradör av något slag.
Var hon en så kallad ”groupie”? Ja kanske det, ett visst rykte om att så var fallet hade byggts upp om henne, men hon brydde sig inte så mycket om den saken.
Hon låg med män som hon tyckte om och som hon kände tyckte om henne och det var hennes ”business” ansåg hon. Om det senare visade sig att de hörde till den så kallade kulturklicken – vilket de allt som oftast gjorde – så fick det väl vara hänt. Det visade bara , enligt hennes uppfattning, att hon föredrog en viss typ av personlighet i allmänhet, inte rockstjärnor och andra artister i synnerhet.
Hon kände sig alldeles varm i kroppen när hon såg på Janne denna kvällen. Den här gången var det annorlunda än hennes tidigare förbindelser trodde och hoppades hon.
I ärlighetens namn så hade det varit alldeles för många tillfälliga relationer – för att använde en vacker omskrivning – för att det skulle vara moraliskt försvarbart och hon valde därför oftast att inte tänka på det. Inte heller tänkte hon berätta något om detta för Janne. Hon hade gjort det vid ett tillfälle för en annan som hon var extra fäst vid, och det misstaget gör du bara en gång tänkte hon.
Var hon kär i Janne då? Älskade hon honom rent av? Hur var det med hans känslor för henne? Var det kanske till henne som han nu sjöng?:
”You can´t hide your lying Eyes. And your smile is a thin disguise.”
Hon suckade djup och hällde upp ännu en starköl till en törstig gäst utan att ta blicken från bandet.

”Är du kär Marie?” Frågade hennes arbetskamrat och vän Johanna leende. ”Det ser så ut i alla fall. Du ser ut som en trånande tonårsflicka i en Starletnovell”, skrattade hon och fortsatte att torka glas.
”Äh han är för gammal för mig”, sade Marie med en grimas.
”Ja, eller hur? Hur många år är det Marie, tio?”
”Tolv tror jag.” Hon såg sin vän i ögonen. ”Är det hemskt tycker du?”
Johanna blandade en Gin och Tonic, räckte fram den till en blonderad brunett med förstorade läppar och tog betalt.
”Jag vill ha nötter också”, sade Läppguramin. ”Vad kostar de?
”For you dear, nothing”, sade Johanna och drämde ner ett glas med jordnötter på bardisken.
”Får man se ut hur som helst nu för tiden?” Johanna ställde sig bakom Marie och höll henne om midjan
”Nu är du elak Johanna.”
”Jag vet.”
”Men vad säger du då, är tolv år för mycket?”
Johanna pussade henne i nacken.
”Verkligen inte och om tio år kommer ingen att bry sig.”
”Men folk har problem med det nu menar du?
Johanna släppte henne och ryckte på axlarna.
”lite kanske, men skit i det Marie, om du älskar honom så har väl inte åldern någon betydelse.” Hon slog upp ett glas vitt vin till en gäst. ”Gitarristen är söt tycker jag”, sade hon liksom i förbigående. ”Vad heter han?”
”Robert? Det är Jannes bäste vän sedan de var så här små”, sade hon och måttade mellan tummen och pekfingret fem centimeter. ”Han är singel och har inga barn”, skrattade hon. ”Tänker du lägga in en stöt? Det blir ju efterfest sedan vet du?”
Ӏr han lika gammal?
”Gammal?”
”Sluta, du vet vad jag menar. Är han det?”
Marie nickade.

”Hotel California” klingade ut och bandet gick av scenen under kaotiska förhållanden. Robert och Janne hade klarat av stämsolot riktigt bra, inte perfekt, men långt över betyget godkänt och Janne hade kysst Robert på kinden på scenen till publikens lycka.
”Jävlar vad bra vi var!” Janne skrek hysteriskt rakt ut nere i logen. Halsade ur en flaska med bubbel och skickade den vidare.
Alla fem tjoade och hojtade och klappade om varandra och rummet var som ett enda stort hjärta som pumpade allas blod i samma takt och ingen märkte att Kjell plötsligt stod i rummet.
”Hallå! Hallå!” Skrek han och lyckades till slut göra sig hörd och fann sig plötsligt mitt i en gruppkram. Lasse hällde bubbelvin över honom och alla hoppade upp och ner i takt. ”Vänta!” Skrattade Kjell. ”Vänta för fan! Folk skriker fortfarande. Blir det något extranummer eller?
”Men vi har inga fler låtar!” Janne garvade och sprutade Champagne på Jerker som sprutade tillbaka. ”Det får bli en repris i så fall. Vad säger ni, ska vi köra ”Desperado” en sista gång?”

Så blev det och Lena stod längst fram nu. Jonas hade gått och det korta förhållandet dem emellan var därmed över.
Det hade varit kort och intensivt och gett henne en hel del som hon saknat med Jerker. Icke desto mindre, ju längre tid det hade gått desto mer insåg hon att en framtid med Jonas var en utopi. Att allt hade handlat om sex och åtrå och bekräftelse. Hon hade betett sig som kåt tonåring insåg hon nu och det var dags att sticka hål på den bubblan.
Lena hade tagit Jonas avsides och sagt som det var och han hade stått som ett frågetecken och blivit ledsen förstås och han grät till och med, men Lena var förvånansvärt okänslig.
Jerker och jag tänkte hon. Lika hårda båda två när det krisar och vi förtjänar väl varandra antar jag.
Hon fångade Jerkers blick och fyrade av ett blixtrande leende. Hon formade ett ”förlåt mig” med munnen och gjorde ett hjärta med sina händer.
”Jag kan inte vara riktigt klok”, mumlade hon för sig själv.
Jerker besvarade hennes leende.

”Örnarna från Ö-vik” gick upp i restaurangen sedan när champagnen tog slut och tog emot folkets hyllningar ännu en gång. Kramar, ryggdunkningar och sluddriga superlativer vräktes över dem i till synes outsinliga mängder och det blev till slut lite för mycket. De var tvungna att söka sig till krogens inre delar och gömma sig bakom en avspärrning som bestod av uppställda stolar för att få lite lugn och ro.

Och så stängde restaurangen. Till slut så var bara personalen och hjältarna kvar.

Succén hade varit formidabel och ingen av de fem bandmedlemmarna hade förväntat sig något liknande. Fruarna satt med sin nyblivna rockstjärnor till män och solade sig i deras glans. Marie hade placerat sig i Jannes knä och tycktes trivas bra där. Hon kände sig full och lycklig.
Jerker och Lena satt lite avsides och mellan dem fanns en trasselsudd som de mitt i euforin över framgångarna som band och återförenandets konfliktfyllda glädje försökte reda ut.
Mats och Jenny hade krupit in i en skimrande vinbubbla som tycktes segla omkring fritt i lokalen och de såg så lyckliga ut och Jennys fodral smet så tight omkring hennes kropp att ingenting lämnades till fantasin och Mats hade svårt att hålla fingrarna i styr.
Lasse koncentrerade sig fullt ut på att bli så full som det bara var möjligt och trots att Anna försökte hålla honom tillbaka så lyckades han i sitt uppsåt. Han flöt till slut ut på golvet som en överjäst deg och Anna fick en svår stund men lyckades till slut med lite hjälp få ner honom i en soffa på Kjells kontor där han somnade med träskorna på.
Johanna följde Robert vart han gick och han föreföll inte ha något emot det direkt. Han höll visserligen distansen, bränd som han var, men Johanna gav inte upp och lyckades till slut ta sig över murarna Robert byggt upp. Hon befann sig nu innanför både skyddsvärn och rävpäls. Hon höll honom hårt runt midjan och de förflyttade sig så, tätt omslingrade vart de gick.

Janne satt med sin Marie i knäet och han var ledarörnen som bevakade allt som försiggick i lokalen. Hans hand vilade långt upp på Maries lår under klänningen och det var varmt och fuktigt där. Han ville ha henne och hon ville ha honom, men inte ännu. Inte förrän Janne sagt vad han ville säga.

Han reste sig upp och äskade tystnad.

”Kära ”örnar”, började han.
”Nej, nej, Lasse är inte här.” Anna reste sig och gestikulerade. ”Han sover. Du kan inte hålla tal om inte Lasse är här. Han skulle aldrig förlåta dig.”
”Ja men hämta honom då”, skrattade Janne. ”Häll i honom kaffe Anna, gör vad du vill men få hit honom nu.”
Efter en kvart kom han. Hängande som ett lealöst köttstycke mellan Robert och Anna. De fick ner honom i en stol där han satt med ett dumt flin och plirande ögon med en kaffekopp i handen och tittade på Janne som fortsatte där han slutat.
”Som sagt, kära örnar, vi gjorde det!” Skrek han och alla jublade och klappade i händerna. ”Se på banderollen där ovanför scenen, ser ni vad det står?!”
Alla skrek unisont:
”ÖRNARNA FRÅN Ö-VIK!”
”Just det, vi är de högtflygande ”Örnarna från Ö-vik” och vi kommer aldrig att landa!” Fler ovationer och skrik bröt ut och Janne väntade tills det blev tyst innan han fortsatte. ”Det var en galen idé från början. Jag, Mats och Jerker fick den på krogen och nu sitter vi här och det är fan i mig otroligt.” Han vände sig till Robert. ”Du min vän du var för mig given på gitarr och jag visste att du skulle leverera.” Mats gjorde en honnör åt Robert till. Janne nickade och vände sig till alla igen. ”Jag älskar den killen och lova mig att du är snäll mot honom Johanna annars får du med mig att göra.” Johanna kysste Robert på kinden och gjorde tummen upp och log.
”Lasse! Hör du mig mannen?” Basisten nickade och log slött. ”Du min vän, du var lika given i det här bandet som rälsen för ett tåg och Mats och Jerker, utan er hade det aldrig blivit några ”Örnar från Ö-vik”, ni fattar det va?” Janne drack en djup klunk ur sin öl, kysste Marie och fortsatte.
”På lite mindre än tre månader så har vi lyckats återskapa Eagles här i Ö-vik.” Janne sträcket ut sina armar åt sidorna. ”Vi inte bara låter som Eagles. Vi tänker som Eagles. Vi är ta mig fan The Eagles och jag vet inte att jag någonsin varit lyckligare. Det är så vackert med er underbara människor så jag tror att jag börjar gråta.” Och Janne grät verkligen och Marie tog honom i sina armar och skrattade och kysste bort hans tårar.
”Det får inte sluta här.” Fortsatte han när han samlat sig lite. ”Det här får inte bli den sista konserten vi gör eller hur?!”
Alla skrek att det inte fick bli så.
”En sak till bara, vi får inte glömma Marie och hennes pappa för utan dem hade det inte blivit någon spelning. Tack Kjell!”
Restaurangägaren bugade sig och sa:
”Ett fantastiskt bra uppträdande grabbar. Ni är välkomna tillbaka. Fastän Robert, måste du ha den där fruktansvärda rävpälsen nästa gång?” Kjell flinade och höll upp garden.
”Ni hör! Ni hör! Vad var det jag sa.” Mats reste sig upp och viftade med armarna. ”Rävpäls! Nej tack!”
Alla skrattade
Janne satte sig ner och fick Marie i knäet igen. Lasse serverades efter Annas medgivande en öl och började så småningom kvickna till. Mats och Jenny fortsatte sin resa i den svävande vinbubblan och Jerker och Lena satt med trådar överallt och tråcklade och nystade och någonstans så verkade kärleken finnas där i trasselsudden.
Robert och Johanna hade börjat väva på sin relationsgobeläng och hittills så artade den sig väl. Det svävade en välvillig ande över deras huvuden och klockan passerade två på natten och till slut så kysste Jerker och Lena varandra.

På den svarta natthimlen denna decembernatt så hade stjärnorna äntligen tänts. Tiden hade kommit fram till slut och hade nu stannat för att vila upp sig lite inför den fortsatta resan. Havet låg svart och stilla och en stor gul och rund måne hängde över staden.
En mamma sov i sin säng med sina två barn på var sin sida om sig och de låg så tätt intill och det var varmt och kärleken bodde under täcket.
Någon pappa syntes inte till och ingen visste var han var och det var längesedan någon hade frågat. Saknaden bodde i mammans och barnens hjärtan, men den höll sig för sig själv, visste sin plats och ville inte vara till besvär.

På en annan krog som inte var ”Harrys” satt en man och stirrade ner i ett whiskyglas. Han var den siste gästen och den medelålders kvinna som jobbade i baren kände sig vemodig när hon såg honom sitta där.
Om hon hade vågat så skulle hon slagit sig ner vi hans bord och erbjudit honom sin – visserligen falnande – men ändock fortfarande levande värme. Dock så stod hon kvar i baren och torkade glas och det blev stängningsdags. Hon gick fram till den ensamme mannen och meddelade detta. Han reste sig utan protester, svepte den sista spriten stående och gick förvånansvärt stadig mot utgången utan att säga ett ord.
Kvinnan som jobbade i baren stod vid fönstret och såg honom gå och fick en klump i halsen. Svalde den med visst besvär och satte igång med stängningsproceduren.

Så kom en långtradare och parkerade på en rastplats strax utanför Örnsköldsvik. En rundlagd man utan hår och med en truckerkeps på huvudet hoppade ur och ställde sig vid dikeskanten och kissade. När han var klar och skakat av de sista dropparna så tände han en cigarett och tittade på stjärnorna. Han såg en som föll i flera sekunder och han önskade sig som vanligt när han var med om fallande himlakroppar evigt liv. Lastbilschauffören gick tillbaka till sitt fordon och klättrade in bakom ratten. Han satte på radion och rattade in ”nattönskningen”. Startade sedan motorn och fortsatte sin färd.

Natten lade nu definitivt sitt svarta täcke över Örnsköldsvik som fått uppleva något stort i det lilla. Staden hade visat sina bästa anletsdrag för några och en inte alltför fager nuna för några mindre lyckligt lottade. Ridån hade gått ner, ljusen släckts, och alla hade gått hem.

Tidens ryttare sadlade av sin häst och lade sig bredvid sin trogna vän i stallet för att sova en stund. Det var varmt och skönt i spiltan och den här natten räknades inte. Den stod för sig själv och var för evigt inskriven i boken som beskrev speciella händelser.
Det låg en katt på höloftet och kikade ner på hästen och dess ryttare. Den gäspade stort och somnade med ett öga men höll det andra vakande.
När morgonen kom så skulle allt börja om på nytt men utifrån nya förutsättningar och andra riktlinjer.
Katten gäspade igen och slöt bägge ögonen.