Han stod utanför dörren i svart rock och tomteskägg. Luva hade han på sig också, men inte en tomtedito utan en stickad vanlig mössa i vitt och blått. Han hade portfölj i handen och han luktade sprit. Det var kvällen före julafton. Klockan var nio om aftonen och för cirka en timme sedan så hade Loket sparkat igång uppesittarkvällen. 

Snön låg meterdjup över nejden och plogbilarna hade gjort sitt jobb och drivorna utefter vägarna var dubbelt så höga som snötäcket var djupt. I husen i det lilla bostadsområdet lyste julens lyktor så varmt och ombonat men ute var det minus tjugo grader så det var kallt. Så kallt att det knirkade om skorna när du gick

”Får jag komma in?” Mullrade den berusade mannen när dörren öppnades. ”Jag fryser.”

Tonåringen i dörren såg skeptiskt på figuren utanför dörren. Kände sig osäker på vad han skulle göra och höll bara dörren på glänt, ja lite mer än på glänt men tillräckligt stängd för att markera att det fanns en barriär här.

”Känner du inte igen mig”, flinade den svartklädde tomten. ”Det är ju jag, Leffe. Släpp in mig nu grabben och ropa på pappa.

Dörren stängdes bakom tomten och mörkret utanför drog en suck av lättnad för att slippa ha honom i sin famn. Stjärnorna vågade återigen tindra och månens bleka sken syntes nu igen i den vita gnistrande snön. I den svarta natten vilade nu åter ett lugn som återspeglades i adventsstjärnor av plast och papp och mässing som hängde i fönstren på de identiska husen. Julefrid rådde, men i en av byggnaderna började något obehagligt att gro. Något som skulle krossa balansen mellan gott och ont, verkligt och tillgjort och vackert och fult.

I köket öppnades portföljen och istället för dokument och andra saker som vanligtvis förvarades i en dito så låg tre flaskor i sprit i formskurna fack av cellplast. Whisky, gin och vodka av utmärkt kvalitet hävdade”Tomteleffe”. Han hade tillverkat den själv sade han och stoltheten i hans röst gick inte att ta miste på. Ögonfransar fladdrade och näsborrar vidgades på dem som såg härligheten. Stora underbara literflaskor med sprit, det var i sanning en julklapp som hette duga.

Isbitarna i grogglasen gjorde att det klirrade som av diamanter när det  skålades och dracks och frun i huset satte sig i knäet på tomten och drog honom i skägget. Det skrattades rått och Leffe lade handen på fruns lår och varken hon eller hennes man såg ut att ha något emot det. Tomten blev djärvare och lät sin hand glida upp en bit, men då reste sig frun och gav honom en blick som han förstod och sedan så var det bra med det. Tonåringarna hade dragit sig tillbaka till sina rum och pratade med varandra via den trådburna snabbtelefon med lurar som de hade installerat. Den äldre brodern var arg och orolig.

”Förbannade jävla Tomteleffe, det var den julen det”, svor han och sparkade på den bruna teddynallen som låg på golvet. ”Varför ska han komma hit med sin jävla sprit varje år, du vet vad som kommer att hända nu va?” Frågade han sin bror.

”De kommer att bli fulla.”

”Ja, så inihelvete och den äckliga Leffe kommer att tafsa på morsan och hon kommer att vara så full att hon låter honom hållas och farsan kommer som vanligt inte att göra någonting för då går Leffe hem till sin fru och sedan är det slut på spritintaget, och så kan vi ju inte ha det”, sade han sarkastiskt. Den äldre brodern slog plastluren löst i skrivbordet några gånger. ”Vi måste göra någonting brorsan. Vi kan inte låta honom förstöra en jul till. I morgon är det julafton och om inte vi tar tag i det här så kommer det att gå som förra året”. Storebrodern vankade av och an i rummet. ” Jag vill inte ha Leffe här i år igen, jag vill inte ha hans jävla sprit. Jag vill ha en jul som den var förr om åren.”

”Vad ska vi ta oss till då?” Den yngre brodern lät lite rädd på rösten. ”Vi kan ju inte kasta ut honom bara.” Det knastrade i lurarna och förbindelsen var inte den bästa, men det kändes ändå bättre att prata på det här sättet än mellan fyra ögon av någon anledning tänkte lillebrorsan. Nästan som att vara med i en film. Det var inte verkligt, bara på låtsas. Han blev alltid lite ängslig när storebrorsan var arg och han hade redan  låst dörren om sig. Han satte sig ned på sängen och gnuggade dimman ur ögonen med ena handen. Det fanns något sorgligt i rummet kände han, ett vemod som var som en varm filt runt hans axlar och som fick tårarna i hans ögon att stiga. Den yngre brodern såg på sig själv i spegeln som var uppsatt mitt emot sängen. Han kände knappt igen sig själv och var tvungen att höja en handen och vinka för att förvissa sig om att det verkligen var han i spegelvärlden. Som tur var gjorde figuren i spegeln likadant.

”Jag hatar den där jävla Leffe”, väste hans bror i luren. ”Hur många jular har han sabbat egentligen?” Han snyftade en aning och lillebrodern hajade till. Var hans storebror ledsen?

”Är du ledsen?” Viskade han i luren. ”Ska jag komma in till dig?”

Nere i vardagsrummet hade nu spritvalsen tagit fart ordentligt och i takt med Loket och hans vänner i uppesittarkvällen dansade föräldrar och Leffe in i dumhetens salar där de i sina egna ögon framstod som genier och mirakler. Klänningens fåll låg alldeles för högt upp på låren och fel händer var där och de sista kvarvarande synapserna slogs mot dumheten och förlorade stort och Leffes fyllekåta ögon stod som röda lanternor i ett diffust ansikte och äntligen fick barnens pappa nog.

Han ställde sig hotfullt framför Leffe och tog tag i gästens skjorta och lyfte honom upp emot sitt ansikte och väste in i hans mun

”Du håller dina händer borta från min fru, förstår du det?” Han svajade lätt där han stod. ”Jag har fått nog av ditt kladdande är det klart?” Leffe flinade dumt men i hans ögon fanns rädsla. Han gjorde ett halvhjärtat försöka att ta bort den äkta makens händer men han satt i ett järngrepp. ”Och vad du tror att du håller på med kommer jag aldrig att förstå”, fortsatte han och vände sig mot sin fulla hustru. Förakt och avsky stod att läsa i hans blick och den spritförvirrade kvinnan började gråta när en normal synaps fick fäste i en neuron och det gick upp för henne vad som höll på att hända. Den äkta mannen släppte Leffe och han föll som en potatissäck tillbaka i soffan. Frun grät hejdlöst och kröp upp i ena änden av soffan bort från Leffes händer och Loket slutade skratta på teven och ”hej tomtegubbar” gick plötsligt i moll och skinkan smakade galt.

”Va fan gör du?” Försökte Tomteleffe och gjorde en ansträngning att resa sig resa sig upp men föll slappt tillbaka igen. Istället slog han i desperation upp en stor whisky och drack den i ett svep. Tio minuter senare sov han i soffan som det fyllsvin han var. Frun hade redan gråtande sprungit upp på övervåningen och låst in sig i sovrummet och låg där och ångesthulkade och var rädd för vad hennes man nu skulle ta sig till. Denne stod dock mitt i vardagsrummet och gjorde ingenting. Tusen nålar satt som taggarna på en igelkott i hans hjärna och en stor förvirring stod skriven i hans ögon. Han svor åt Loket och hans jävla jullekar. Han hade flaskan med vodka i handen och drack då och då stadiga klunkar och satte sig till slut ner i den andra soffan, den som stod under pendylklockan som nu slog elva på kvällen, och somnade även han.

Stjärnorna på himmelen grät bittra tårar  som blänkte på deras kinder och månen vände sin mörka sida mot jorden i skam och förtvivlan. Det blev kallare. Den råa kylan tog sig in i människornas själar och i det lilla bostadsområdet med husen som alla såg likadana ut huttrade män och kvinnor oförklarligt i några minuter. Det goda vek undan för övermakten och den fasansfulla verkligheten raderade det tillgjorda och om något hade varit vackert i huset där gråt och vansinne nu rådde så var det inte så längre.

Julen hade gjort sin entré.

En annan skepnad stod plötsligt i vardagsrummet i det lilla röda huset med två våningar, den hade ett svårtolkat leende på läpparna. En dunkel uppenbarelse med diffusa konturer som efter en stund sakta gick runt, runt i rummet och skrockade för sig själv och verkade nöjd med vad han såg. Han lyssnade på vansinnesgråten från övervåningen och kisade tillfredsställt med ögonen. Slog sig ner en stund i en av fåtöljerna och såg på teve och ruskade på huvudet åt upptågen. Hörde pojkarna tissla och tassla i storebroderns rum och visste vad som skulle komma. Öppnade, när han hörde dem komma ner för trappen, dörren som ledde ut till uteplatsen och satte sig ner i en av trädgårdsstolarna och väntade. Frun hade slutat att gråta.

De två bröderna tog på sig sina ytterkläder och vinterskor, vantar och mössa, och bar sedan in Leffes kläder och skor i vardagsrummet. De satte under tystnad och stort besvär på honom hans rock och hans skor. Han grymtade lite men vaknade inte och hans andedräkt var kväljande och bröderna höll på att spy men till slut så satt han i soffan färdigklädd med luvan på huvudet. Han var näst intill medvetslös och nu återstod det svåraste, att få ut honom ur huset utan att han skulle vakna. De två ställde sig på var sin sida om honom med ett varsitt knä i soffan. Lyfte upp hans armar på sina axlar och lyckades resa honom upp och halvt som halvt släpade och drog honom ut i hallen och ut på uppfarten där de hade ställt sparken. De fick ner honom på den och den äldre återvände in och packade ner det som återstod av spriten i hans portfölj. När han kom ut igen så stod hans yngre bror och grät och stirrade på Leffe som tydligen höll på att vakna. Den äldre lade resolut ner portföljen på marken och öppnade den. Tog fram vodkan, skruvade korken av flaskan och sade till sin lillebror:

”Håll i den jävelns huvud nu och se till att han öppnar munnen. Jag ska ge honom en färdknäpp. Han ska ut på en lång resa som han aldrig kommer att glömma och han ska fan aldrig komma tillbaka.”

Den yngre brodern gjorde som han blev tillsagd med tårarna rinnande nerför kinderna. Emellertid så var han stark och beslutsam och sakta men säkert fick de i honom spriten. Leffe spottade och fräste och kämpade emot så gott han kunde men han svalde snällt när den äldre brodern hällde spriten i hans hals och till slut så var det som om han vände ögonen in och ut och han sjönk ihop på sparken som en köttklump. Storebrodern satte tillbaka korken på flaskan, det var inte mycket kvar, och lade ner den i portföljen och stängde den. Med gemensamma ansträngningar sköt de sedan sparken framåt, såg till att Leffe satt kvar och lyckades med stora ansträngningar frakta honom fram till huset där han bodde. Det var svart därinne, hans fru sov tydligen, antagligen lika full hon, och de satte ner honom på marken med ryggen mot garageporten fullt synlig från entrén. Han föll sakta åt sidan och ingen av bröderna brydde sig om att resa upp honom. De stod sedan tysta och såg på Leffe där han låg. Ställde portföljen med spriten på marken bredvid honom. Storebrodern lade sedan armen om sin gråtande brors axlar och sade:

”Nu går vi hem brorsan och förhoppningsvis så har vi sett det här kräket för sista gången.”

”Men han kommer att frysa ihjäl.”

”So what! Kommer du att sakna honom eller?”

Den yngre brodern skakade på huvudet.

”Sätt dig på sparken så kör jag dig. Alla kommer att tro att han gick hem själv, somnade innan han lyckade ta sig in och frös till döds.” Han vände upp ansiktet på sin bror så att han såg honom i ögonen och pussade honom på pannan. ”I morgon, eller idag faktiskt sa han och tittade på klockan, så är det julafton och för en gångs skull så kanske vi kan fira jul utan sprit, utan Leffejäveln och hans fru, och utan skrik och gap och gräl.”

”Tror du det”, snyftade hans lillebror.

”Jag är övertygad.”

När de gick hem sedan under den bleka månens sken, som återigen hade vänt sin ljusa sida mot jorden, och de tindrande stjärnorna som inte grät längre. Så stod den svarta skepnaden bredvid Leffe och såg på honom. Den skrattade tyst för sig själv. Hämtade sopkvasten och suddade ut alla märken efter sparken och pojkarnas fotspår från garageuppfarten. Ställde tillbaka kvasten där den stått och ställde sig framför den döende Leffe och flinade. Mörkret och tystnaden svepte in det lilla bostadsområdet där alla hus såg likadana ut i någons lags trygghet och adventsstjärnorna lyste fortfarande i fönstren och trots kylan så föll snön och i morgon skulle hela världen vara inbäddad i ett mjukt, vitt förlåtande snötäcke. Den mörka gestalten ryckte på axlarna och började gå därifrån.

”Stilla natt, heliga natt,
Allt är frid, stjärnan blid
Skiner på barnet i stallets strå,
Och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen,
Oss är en frälsare född.”

 

 

Han stod på utanför avgångshallen med sin ryggsäck i handen och rökte. Taxin hade lämnat honom och han hade lämnat vardagslivet bakom sig för det var dags kände han. Det gick inte att leva som en vanlig människa längre. Med arbete och plikter och en inrutad tillvaro utan vare sig toppar eller dalar kände han sig låst och fjättrad. Han var tvungen att dra iväg, verkligen tvungen till detta.

Hans blick föll på några gråsparvar som höll på att picka i sig resterna från en tappad bulle. Det var så han hade känt sig de sista åren. Som någon som vackert fick peta i sig resterna från den rikes bord och som förväntades att göra det utan knot och dessutom ha ett lyckligt leende på läpparna under processen. Han led i tysthet och tog understundom tåget till lyckans land för några timmar men någon löste alltid returbiljet. Så när han vaknade stod han på samma perrong igen och allting började om.

Han var medveten om att det inte var något hälsosamt liv men det var svårt att låta bli när vardagens gråa mur växte sig alltför hög. Hans bror kallade det för en flykt, och det var väl vad det var, men det där med att leva ett vanligt liv med arbete varje vardag, lediga helger och en semester på fem veckor per år var ingenting för honom. Han hade försökt i många år men det höll på att kosta honom förståndet och det hans liv nu gick ut på var att resa, byta miljö, komma tillbaka för att fylla på förråden och sedan ge sig iväg igen. Den dröm som han närde var att kunna flytta permanent till ett land där inga krav fanns, där du kunde göra som du ville utan att ha något ansvar annat än för dig själv. Hans bror brukade säga att vardagen finns även i paradiset, dit han var på väg nu, och det är vinter där också och till slut så tar pengarna slut och hur länge kommer du att tycka att det är häftigt att stå på en strand och se på en solnedgång med en vinflaska i handen egentligen? Människan behöver rutiner, sade hans bror. Det förlovade landet, anser jag,  ligger där du kan hitta en djupare mening i vardagen och du har alltid dig själv med dig vart du än reser, brukade han fortsätta. Du blir inte av med dig själv hur du än försöker.

Han hade säkert rätt, hans bror, tänkte Jerker. Fastän jag kommer aldrig att bli som han är suckade han. Och jag vill inte heller bli sådan. Det är mycket möjligt att jag flyr och att jag har gjort det i hela mitt liv, men hellre det än ett enahanda liv i det här kalla landet och visst, jag har längtat efter familj, men nu är det försent och jag är för gammal för att börja om. Så jag drar helt enkelt. Det är mitt liv, och det är så här jag vill ha det. Till slut så kommer jag säkert att hitta det jag söker.

Han fimpade cigaretten och gick in i avgångshallen.

Utanför sken en vinterblek sol och på ett tak satt ett gäng kajor och tjattrade i munnen på varandra. Det hängde en råfuktig kyla över nejden och det ångade ur munnarna på resenärer som kom till och lämnade flygplatsen. Avgaser från bussar och taxibilar låg som en dimma utanför entrén till avgångshallen och blandades med cigarettrök från framhärdande rökare. Klockan var halvtre på eftermiddagen och det började redan skymma lätt. Det var den nittonde december och julen var nära.

Jerker satt i baren och sippade på en Guinness. Det smakade kola och lakrits och det var som att äta en sen lunch nästan, så mastig var ölen. Han tänkte på sina brorsbarn. Det var inte mycket han sett av dem sen de föddes och en lätt ångest gjorde sig påmind när han tillät sig själv att tänka på det. Fast å andra sidan så hade han jobbat otroligt hårt de senaste åren och det var långt från hans arbetsplats till där hans bror bodde urskuldade han sig med. Fastän visst hade han kunnat träffa dem mer om han hade velat, det var inte tu tal om den saken och han kunde inte riktigt förklara varför han inte gjort det. Det fanns visserligen tusen ursäkter för honom själv, några som han trodde på och några som han visste var lögn. På något sätt så kändes det så svårt att komma sig för. Han vägde alltid för eller emot. Skulle han ödsla sin ledighet på att sitta och åka fem mil för att träffa sina borsbarn och deras far. Eller skulle han tänka på sig själv och strunta i sin inre röst som tyst uppmanade honom att göra det rätta. Han valde nästan alltid det sistnämna. Att hans äldre bror såg till att ge honom dåligt samvete för att han gjorde just det valet fick honom inte att göra något annorlunda nästa gång direkt.

Jerker visste att hans bror helst skulle vilja att han stannade hemma. Han hade någon idé om att gräva där du stod. Om han bara kunde fatta att det var precis det han hade gjort alldeles för länge och att det inte var troligt att han skulle hitta något hur djupt han än grävde. På sista tiden så hade det mest känt som om han grävde sin egen grav.

Jag är nu för en gångs skull den jag är och jag skiter i vad som förväntas av mig och att de flesta runt omkring mig, gamla vänner och andra, har ordnade familjeförhållanden, tänkte han och beställde in en ny öl. Jag önskar att brorsan kunde fatta det någon gång och acceptera mig för den jag är, fortsatte han sina funderingar. Jag älskar honom, men ibland är han rätt trög och lite för rättrådig för min smak. Han betalade för sin öl och tittade samtidigt på boardingtavlan för att se hur hans flight låg till. Det var en timme kvar.

Jerker tog upp telefonen och kollade sina meddelanden.

Lycklig resa stod det i ett sms från Sture, brorsan, och han tillönskade honom även en riktigt god jul i samma meddelande. Tack för det tänkte Jerker och skrev det som ett svar och bifogade en glad gubbe med tomteluva. Längst därinne i hans hjärterot så tror jag att Sture skulle vilja följa med, tänkte Jerker. Han hävdar alltid att han trivs så bra hemma och att hans familj är hans borg och att han inte har någon längtan efter något annat. Fastän jag undrar hur det är med den saken jag, funderade Jerker och stoppade in en snus. Det fanns en tid då han nästan var som jag är. Gillade att resa. Stod inte ut med för mycket vardag och jag minns, tänkte Jerker, hur vi studsade som två ystra zebror över nöjessavannen i Stockholm och hur konvenansen betydde mindre än ett höstlöv i vinden när vi satt i Vita bergsparken eller på hans balkong och drack vin. Jerker log åt minnena och sög på snusen.

Han reste sig när ölen var slut och gick på toaletten. Strosade sedan runt en stund bland affärerna. Övervägde om han skulle köpa en flaska whisky att ta med sig, men avstod. Han tog det lugnare med spriten nu för tiden för han visste hur lätt det kunde bära iväg och det är bara ett fingerknäpp mellan atmosfär och misär brukade Sture säga, och han borde ju veta, tänkte Jerker och köpte en chokladbit istället. Han satte sig sedan ned på en bänk och tittade på folk. Ett lätt vemod sköljde över honom när han såg alla juldekorationerna och alla barnen som julprilliga höll på att driva sina föräldrar till vansinne och tänkte att han kanske skulle ha stannat hemma över jul och firat med Sture och hans familj. Emellertid, nu var det som det var och han fick väl tomta för sig själv i lyckans land, skrockade han.

”Ho! Ho! Ho!” Sade han till två små flickor som stannade framför honom. De stirrade på honom som om de sett ett spöke.

”Är du tomten eller?” Frågade den ena.

Jerker drog sig i sitt gråa skägg och flinade. ”Du tänker på skägget förstår jag”, sade han.

”Jaaa.”

”Japp! Det är riktigt. Det är jag som är tomten och jag är på väg till Nordpolen för att hämta mina renar, sade han och såg allvarlig ut. ”Jag hoppas att ni har varit snälla nu för annars så blir det inga julklappar i år för er del.”

”Du är inte tomten.”

”Är jag inte?”

”Nä för du är inte tjock. Du är jättesmal.” Sade den andra flickan som gömde sig bakom sin väninna.

”Jag kan ha bantat.” Skrattade Jerker.

”Tomten bantar inte”, fnittrade flickorna och sprang iväg.

Nä han gör väl inte det tänkte Jerker och såg på sin spegelbild i fönstret mitt emot bänken där han satt. Han var verkligen smal nu för tiden. Sture trodde att han hade cancer. Han skämtade om det men Jerker såg i hans ögon att han menade allvar, att han på riktigt hyste en allvarlig oro för att hans lillebror snart skulle dö. Tjat, och återigen tjat om att han skulle gå till läkare kom från storebror. Tröttsamt tyckte Jerker och tänkte att ”jag märker väl själv om jag är sjuk”. Innerst inne dock så gnagde en lite orosekorre på hans nerver och gjorde honom nervös och rädd. Men vad fan tänkte han. Dör jag så dör jag och vi ska alla en gång dö sjunger Jocke Berg. Inte så mycket att bråka om.

Jerker sneglade upp mot boardingtavlan och såg att det var dags att gå till gaten. Han hängde handbagaget på ena axeln och började gå. På vägen så spottade han ut snusen i en papperskorg av rostfritt stål. Han blåste liksom upp luft mellan läppen och prillan så att den lossnade och sedan for den bara ut av sig själv. Sture sa alltid att han såg ut som ett spottande lamadjur när han gjorde så. Jerker log.

 

Sture gick ut från den minsta pojkens rum efter att han sagt god natt. Han tittade på klockan.

”Undrar om han är framme nu?” Frågade han sin fru när han kom in i vardagsrummet

Hon tittade i sin tur på sitt armbandsur och nickade. ”Det är han nog”, sade hon och lade sitt huvud på sned. ”Är du orolig?”

Sture satte sig ner i soffan och lade in en snus. ”Nja inte direkt. En flygresa är ju som att åka buss nu för tiden”, sade han och visste att det inte var det hon avsåg med sin fråga.  Hon tittade mycket riktigt på honom och log menande. Sture skrattade till och lutade sig fram och lade händerna på vardagsrumsbordet. ”Jag hoppas bara att han håller sig i skinnet.” Han tittade nästan bedjande på henne.

”Det vet du att han gör, och du vet också att han måste göra det här. Du kan inte göra om honom Sture, även om jag vet att det är det du vill.” Hon reste sig upp och satte sig bredvid honom och lade armen om hans axlar. ”Du kanske skulle ha följt med som han ville att du skulle göra?”

”Jag kanske gör det nästa gång”, sade han och pussade henne på munnen. ”Vill du ha lite choklad?” Frågade han och reste sig upp för att gå ut i köket och hämta.

 

 

 

 

Det skulle vara så mycket enklare att inte ha några känslor överhuvudtaget. Så känner jag det ibland. Att inte behöva oroa mig, inte bli upprörd eller arg, inte bli ledsen eller glad eller ens lycklig om det nu finns ett sådant epitet. Att gå längs en snitslad bana, fötterna i ett spår i marken, som en Scalextricbil, fullständigt befriad ifrån alla egna beslut. Styrd av någon annan som vet bättre.

Att vara robotomerad.

Vi människor är komplicerade. Åsikter har vi alla. Vi styr och ställer med våra egna liv och med andras och vi arkiverar våra känslor och åsikter och försöker så gott det går att placera in våra vänner och bekanta i samma fack så att det ska passa våra syften. Vi är  tillvarons arkivarier och om oordning uppstår så faller våra korthus och vi står perplexa, handfallna och försöker efter bästa förmåga att bygga upp allt igen.

Minns ni filmen ”världsrymden anfaller”? Det finns en äldre, svartvit variant och så finns det en modernare med Donald Sutherland i huvudrollen. I vilket fall som helst så går det ut på att något okänt väsen från yttre världsrymden placerar gigantiska frökapslar under din säng när du sover så att en perfekt, men känslolös kopia tar över din plats i livet. Enda sättet att komma undan förvandlingen är att hålla sig vaken, och ni kan ju tänka er hur bra det går för våra hjältar. De som är förvandlade går stelt på stadens gator. Blicken rakt fram och stirrande. Totalt okänsliga för hundar eller barn som håller på att bli överkörda och enda sättet att undgå upptäckt är att agera likadant. När du blir upptäckt och faller utanför ramen så ställer sig de omgjorda vända emot dig, höjer en arm i en pekande gest och öppnar sin mun på vid gavel och utstöter ett vrål som är svårt att beskriva i text men det låter ungefär som ett utdraget grisskrik på inandning.

Nåväl, som alltid så slutar det bra för de goda, eller? Jag minns inte riktigt. Det kan vara så att de känslokalla rymdvarelserna vinner i version två. Jag får kolla upp det.

Allt som oftast så känner jag mig dock som en av de som lyckats hålla mig vaken och att människor runt omkring mig står med gapande munnar och pekar på mig och skriker sitt grisskrik. Det är då jag har en önskan att ingå i dumma familjen. Tillhöra kretsen som inte begriper bättre, som inte inser att de är fast i ett beteende som inte leder någonvart och även om jag är i grund och botten anser mig annorlunda, så vill jag också vandra på livets stig då med stirrande, oseende blick  utan att bry mig så mycket mer än om mig själv och mina basala behov. Vilken fröjd att slippa uppröras över att folk beter sig som idioter. Att inte behöva bry sig om någonting överhuvudtaget. Att vara så hal och våt att ingen kan få tag i dig. Att ingå i ett idiotiskt kollektiv vars främsta mål är att göra som alla andra samt att se till att ingen faller utanför regelverket. Att äntligen få ställa sig med handen utsträckt med ett spikrakt pekfinger pekandes mot den som är avvikande och skrika grisskriket på inandning. Jag blir riktigt lycklig bara av att tänka tanken känner jag.

Isen som jag går på är tunn. Det knakar oroväckande för varje steg jag tar men jag är lätt som en fjäder nu och det finns ett svävande över min uppenbarelse. Jag ser tillbaka och jag ser framåt och spöken och änglar finns i min närhet. De hjälper mig, både spökena och änglarna, och ju äldre jag blir desto mer påtagliga blir dessa uppenbarelser från förr. De skrämmer mig emellertid inte längre och jag kan handskas med de svarta scenarier som gastarna spelar upp. Ty mina skyddsandar, mina vingbeprydda vänner som går vid min sida,  spelar vackert på sin harpor och dunklet upplöses plötsligt som om Mandrake gjort en magisk gest, och vips så står Lothar där och ler sitt kritvita leende och solen bryter likt Hugin, isbrytaren, igenom det tjocka istäcke som ibland omsluter mitt hjärta och allt blir underbart igen.

Det finns toner i tillvaron som tränger igenom det vardagliga och invanda och tillgjorda och jag hör dem starkt nu för tiden. De säger mig att jag borde vända blad. Att det är dags för en förändring nu. Jag har hört de här klangerna  förr men allt för ofta slagit bort dem som om vore de  irriterande flugor. Idag så anammar jag dem. Målar tavlor med den klangfärgen och jag går omkring med dessa målningar på mig som en sådan där man med reklamskyltar. Ja ni vet vad jag menar. En skylt fram och en bak och huvudet mitt emellan. Jag sänder ut ett budskap inbillar jag mig. Ett lågmält, krypterat budskap och de enda som kan dechiffrera det är de som är invigda, som har örat, som känner vibrationerna i luften.

Hör ni någonting? Inte? Lyssna en gång till. Ja just det nu hör ni eller hur? Nu förstår ni vad jag menar, visst gör ni?

Idag går tonerna i dur. I morgon kanske de förklingar i moll. Det viktigaste är dock att ni hör dem.

Tycker jag i alla fall.

 

 

 

 

 

Älskling jag sluter mina ögon nu och ser dig bakom mina ögonlock. Jag stänger ute våld och verklighet. Jag vill inte vara mig själv längre. Jag vill vara dina andetag. Jag vill bo i dina bröst, ditt hår, dina ben som du går så säkert med och jag vill se med dina ögon som bara verkar se gott i livet och jag vill vara din nakna stjärt under det där tunna tyget som du bär ibland när ingen annan än jag ser.

Den som är jag när jag ser mig själv i spegeln önskar jag allt för ofta att han försvann utan ett spår. Jag vill istället vara den som du ser när du tittar på mig i smyg när du tror att jag inte märker det. Sjung mig en vaggvisa min kära med darr på stämman och låt den gå i moll. Jag litar på dig som på ingen annan och med dig törs jag somna, och vakna, och leva.

 

Nu faller snön igen och vindarna viner runt knutarna. Det är den mörka årstiden, och alla ljusens årstid och hoppets årstid trots allt och mitt hjärta klappar glatt när barnens ögon glittrar ikapp med adventsljus, julstjärnor och ljusslingor. Åren och årstiderna går så fort. För ett fingerknäpp sedan så var det sommar och näktergalen sjöng om kvällarna och nu kommer vintern och allt fryser till. Det knäpper snart i isarna på stora Värtan och koltrastarna gömmer sig redan nu under snötyngda grenar och är tysta. Alla är tysta om vintern. Månen gömmer sig bakom trasiga moln och kastar sitt bleka sken över fläckvis, snötäckt landskap. Hararna spetsar sina långa öron och morrhåren darrar och att sitta still för länge är lika med fara och eventuell död för herr räv lurar i faggorna. Natten är kall och mellan molnstrimmorna syns vår vintergata och Orion är mitt framför mina ögon och bakom mig så har den stora björnen stått på näsan. Den lilla skrattar skadeglatt och står på bakbenen till höger om stora starka Orion med sitt bälte. Barnen sover. U sover. Jag sover inte.

Tiden har stannat och varje dag är den andra lik. Klockan har slutat att gå. Jag ser på visarna som visserligen rör på sig men tiden förändras inte. Idag är som igår och imorgon och alla andra dagar som kommer är speglingar av det som finns nu och jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag är så nöjd med att göra fotspår i snön som går bredvid dina och de där mindre spåren som går hit och dit men runt oss är det viktigaste på jorden. Vi är oss själva nu. Vi vågar vara det och jag önskar bara att det här som vi har i december tjugohundra sexton hade inträffat för längesedan och visst, jag vet att jag ska se framåt och inte ångra något som skett, men hur fan ska det gå till? Visa mig den människa som inte har ångest över dumheter som den gjort och sagt och jag ska visa dig en psykopat. Det finns inget framåtskridande utan ett förflutet och att leva i nuet går ju inte. Det finns inget nu utan ett igår och natten kan inte existera utan dag.

Jag har vaknat nu och du också och den här kärleken som vi känner för varandra och för våra barn och som sticker folk i ögonen är plågsam ibland. Jag vill vara ett pulserande hjärta och jag vill få mina slag bekräftade varje sekund av min vakna tid och jag glömmer ingenting tyvärr. Allt finns på film i mitt inre och jag kan inte låt bli att spela upp de här skakiga företeelserna för mig själv även om de plågar mig och gör mig mer ont än gott. Allt finns där och kan inte göras ogjort och även om jag ber om att kunna acceptera skiten så är det omöjligt. På något sätt så är det som kallas för någon annanstans eller en annan tid en grund att stå på även om den är något ostabil.

Hur blev jag den jag blev? Varför var jag så rädd när jag var liten och ung och tonåring och vuxen? Och varför ljög jag både för mig själv och andra? Varför var det så svårt att vara den jag visste att jag var och varför kändes det som en synd att vara känslig och ledsen? Idag är mitt hjärta fyllt av godhet och jag är inte rädd för att vara sorgsen och att visa mig rädd och om jag är besviken så förtränger jag det inte längre. Säkert så förfaller jag onödigt sårbar och i den här världen av så kallade orädda och självsäkra människor är jag för dem ett potentiellt offer. Emellertid så är jag stark i min svaghet och du kommer att märka det om du försöker sätta dig på mig. Jag inser idag hur viktig jag är och att det inte går att existera utan att göra avtryck och det är upp till dig själv att bestämma hur eftervärlden vill komma ihåg dig och ingenting försvinner när du dör. Allt står skrivet i evigheten och den du var påverkar alla som skall komma efter dig och om du som jag har barn så är det ditt fel huruvida de blir monster eller änglar. Ingen kan avsvära sig sitt ansvar och det går inte att fly från verkligheten för du har alltid dig själv med dig. Det finns ingen förlorad värld. Allt är i högsta grad påtagligt och verkligt oavsett om det skedde igår eller om det kommer att hända imorgon och även om framtiden i viss mån är osäker så finns den där. Vare sig du vill eller inte.

Jag försöker vara äkta idag. Falskhet är ingenting för mig längre och jag är säkert för min omgivning oerhört påfrestande i min ärlighet. Idag är jag en oklippt version av den redigerade man jag var i så många år och även om många tycker att vissa scener borde klippas bort för att slutresultatet ska kunna accepteras av så många som möjligt, så vore det ett svek mot de som uppskattar en kall och obeveklig råsop i ansiktet. Hur många de nu är?

Jag minns när jag stod i slitna jeans på toppen av ett berg på en ö i den grekiska arkipelagen. Full av Ouzo och självömkan såg jag ut över det azurblå havet och solen var på väg ner och det var så vackert att det gjorde ont i ögonen. Jag kan uppleva den där sorgsenheten än idag då och då och när den kommer över mig så bränner tårarna i mina ögon. På något sätt så är sorgen min källa till glädje. När jag ser upp mot himlen och alla stjärnorna så upplever jag min litenhet och blir ledsen men samtidigt så känner jag en glädje av att vara en del av allt det här stora som är livet. Det finns inga enkla svar har jag förstått, inga simpla lösningar på problem. Allt är dubbel eller trippelbottnat och svåra ord är de som borde vara lätta att säga och förflugna ord kommer aldrig  att försvinna utan seglar som orosmoln över himlen och skymmer då och då solens sken. Mina steg är ibland tunga och jag släpar mig fram men jag kommer dit jag var ämnad så småningom och jag ger aldrig upp. Jag vet att så småningom så lättar  det tunga molntäcket. Lyfter som en flock svarta fåglar och skingras av vinden och du kan återigen vända ditt ansikte mot solen och tänka på hur vacker din situation egentligen är.

Mitt hjärta bör bäras av varsamma händer och inte handskas vårdslöst med. Det finns hur mycket plats som helst där för den som har rätt kod eller nycklar men det sprängs som nitroglycerin om det utsätts för våld. Vi kan gå hur långt som helst älskling och vi har lämnat den spökstad vi levde i en gång och jag hoppas att vi aldrig kommer tillbaka dit. Du och jag går tillsammans och har lämnat livslögnen bakom oss och våra barn mår bra och det är viktigast trots allt. Du kan vara trygg vid min sida älskling och jag vet att jag kan få dig när du vill, för att citera en av våra stora poppoeter, och i dina händer är jag som ett vax som du kan forma till vad jag vill.

Det stora havet är inte skrämmande längre och även om seglen på vårt skepp ibland ansträngs hårt av storm. Så är vinden för det mesta välvillig och vi stävar framåt och havsnymferna simmar bredvid och sjunger för oss och visar oss vägen hem. Jag tänker och känner och ibland gör jag det för mycket säger du, men det är sådan jag är och det får du leva med.

Visst är det tillräckligt ljust nu? Vi är inte längre mörkrädda eller hur?