Har ni haft en sådan någon gång? En känsla i kroppen av att något stort kommer att hända? Ett pirr i magen av förväntan? Som att stå vid horisonten och stirra ut över en dimmig hed och ana att någonting finns därute men utan att kunna se vad? Du väntar och väntar på att de otydliga konturer som svävar omkring därute snart kommer att klarna och för varje dag som går så blir förnimmelsen starkare. En skräckblandad förtjusning och en oro för att det bara rör sig om fantasier, hjärnspöken, finns där också.
Eller är det så att jag har fått korn på något okänt därute, något som gömmer sig i slutet av en väg som jag ännu inte hittat? Något som jag letat efter i hela mitt liv.

Jag har aldrig haft det så bra som jag har det idag. Allt jag önskat mig har uppfyllts och de löften som gavs är nu realitet. Visst, det är jobbigt ibland men det är en del av livet och om jag bara kan förstå att strävan efter lycka bara är ett uttryck för den rädsla jag haft för att inte veta var jag skall styra mina steg. Så är tillvaron god som en glass en sommardag.
Denna ängslan, denna feghet som jag burit på i hela mitt liv är nu ett minne blott. Jag är inte rädd längre och jag hör en sång som är omöjlig att sjunga eller spela eller få ner på papper och jag ser saker i min närhet som jag varit blind för tidigare. En bortglömd värld som öppnat sina portar för mig och jag träder dess gator med en självsäkerhet som kan liknas vid en katts säkra balansgång på ett smalt staket. Svansen i vädret och blicken riktad rakt fram och det blåser en vind som doftar av tända stearinljus i ett rum som var så mörkt, så mörkt.

Jag säger som jag tycker att det är idag och jag är säker på att det som kommer över mina läppar är genomtänkt och baserat på klara visioner jag har och det finns en kraft därute som leder mig rätt.
Det finns färger som du bara kan se med stängda ögon.
De små skärvor av tillfredsställelse som gav mig bot och bättring av artificiellt slag när jag levde i min förra värld är nu som glasbitar i sanden som jag måste undvika för att min kropp och själ ska fortsätta att vara hel.

Åh! Jag ser runt omkring mig denna strävan, denna jakt och jag ser hur män och kvinnor går in och ut ur det förbjudna rummet och hur de sitter på rad och väntar på frälsning och jag vill inte att det ska vara så. De ser inte demonerna som sitter vid deras sida så tätt intill. De känner inte den unkna doft som kommer från dessa dödens budbärare och tusentals ögon stirrar oseende rakt fram och munnar säger samma sak om och om igen utan att förstå vad det är de säger.

Det fanns en tid då jag alltid var beredd på att försvara mig mot en orättvis värld. Jag menade allvar och visade ingen nåd vare sig mot mig själv eller andra. Och när jag gick utefter Kungsholmsstrand en sommardag för längesedan med en bandana i vitt och turkost löst knuten runt mitt huvud så var jag härskaren och de som jag mötte sänkte blicken underdånigt inbillade jag mig.
Vattnet glittrade och de diamantbeströdda vågorna slog mot kajen och jag trodde benhårt på min plan och hängde mina idéer högt.
Vad jag inte visste var att bara en hundradels sekund bort öppnades en port till det slutna rum som var inrett för mig och som skapats för mig när jag föddes och att jag hade gått som på en snitslad bana för att nå fram dit hade jag ingen aning om.

När jag idag tittar mig över axeln och håller andan när jag gör det så ser jag alla tårar och alla förlorade drömmar och min förtvivlan står kvar som ett monument i parken utanför mitt fönster där jag bodde en gång på Kungsholmen. Alla träden med blommor som upprättstående vita ljus som jag tyckte var så vackra växer där. De evigt gröna gräsmattorna och de asfalterade gångarna som snirklade sig fram fanns i parken, och tennisbanan där han som alltid gick omkring i tenniskläder aldrig satte sin fot. Där mitt emellan kastanjeträden står minnesmärket över svek och otrohet och när jag satt där i mitt fönster och såg det för första gången så gick jag sönder och jag blev full igen.

Den kommer närmare nu, min underbara känsla. Jag är så spänd på vad det kan vara men jag vet att allt jag gör är för dig och utan dig så skulle jag bara varit ett djur som levt på instinkt ur hand i mun.
Förlåt mig älskling för att jag var blind förr om åren och försök förstå att allt jag sa och gjorde kom från de ärr odjuren gav mig. De som fanns när du inte hade kommit till mig ännu.

Jag beundrar varje steg som du tar…

Det finns stunder då sömn känns som den enda utvägen
Alltså inte sova i sängen, på kudden, under täcket, nej mer att sova sig igenom de delar av livet som gör dig så förbannat trött.
Att kunna uppfattas som vaken och ge sken av att vara närvarande i påfrestande situationer när du egentligen befinner dig i ett trevligare, sömnens, land.
Med en fridfull min, ett behagfullt utseende, till synes uppmärksam och förstående står du där och varken ser eller hör hur dårar kväker och idioter gastar.
Ett lätt snusande är allt som hörs ifrån dig och du nickar drömskt vilket uppfattas som en ödmjuk och välvillig inställning till det som sägs och försiggår.
Du sover. Du slipper att uppröras. Du slumrar så gott och vaknar när stormen är över.
Tyvärr så är det långt ifrån hur det verkligen förhåller sig

Och varför skriver jag då detta? Jag som tidigare uttryckt min stora glädje över att leva, att var alert och sprudlande och fri från tunga tankar och överlastade ryggsäckar. Vad är det som har hänt? Är det slut på glädjen, den positiva inställningen, är bränsletankarna tomma, har maskinerna stoppats?
Ja temporärt kanske är det så. Det känns lite som att vara ett stort skepp ute på havet i hård sjö med stillastående motorer. Att kastas hit och dit utan att själv kunna styra vart du är på väg och överallt grynnor, överallt fräsande bränningar.

Emellertid så är det så bara på jobbet och ja, jag vet att jag ska vara tacksam för att jag har ett arbete och att det är just det som gör att jag kan leva det goda liv som jag lever idag. Jag inser det och försöker att komma ihåg det varje dag men tyvärr så är det ändå så att jag blir tokig på människor ibland. Dessa människor som är mitt jobb, mitt levebröd, så varför måste så många av dem bete sig som om de vore helt förryckta?
Detta gnäll, denna missnöjdhet och oförmåga att ens vilja förstå det jag säger och förklarar. Inte alla förstås, långt ifrån, men tillräckligt många för att jag ska tappa min ödmjukhet bakom en vagn och för att mitt leende ska bli falskt och mina uttalanden dubbelbottnade och svårtolkade.

Det påverkar mig negativt naturligtvis och jag har mina små medel för att inte låta mig uppröras allt för mycket men det fungerar inte alltid bra. Jag är förbannad mest hela tiden och den här stressen, den här dödande stressen alltså gör mig galen.
Det är inte särskilt angenämt att hela tiden gå omkring som en leende, tickande bomb. Att vara trevlig när du innerst inne morrar som ett djur i en bur.
Jag trivs med mitt jobb, tro inget annat. Det är tillfredsställande att hjälpa kvinnor och män och barn och jag anses som kunnig och engagerad i det jag gör. Icke desto mindre så kryper det i kroppen när klockan börjar närma sig fem och du vet att du har två fullspikade timmar kvar.
Jag har försökt att hitta en lösning på hur det ska kunna bli drägligare men det är svårt.
Korta pauser, femton minuters fika bara, utan att behöva känna att du ligger någon till last skulle säkert hjälpa. Problemet är bara att det inte tycks vara praktiskt genomförbart att ha personal som bara sitter och har det trevligt i en kvart ett par gånger om dagen. Det finns viktigare saker att göra anses det.

Tur då att jag har mitt paradis hemmavid. Min fru, mina barn, och vårt fina lilla hus som bara blir bättre med åren och som sagt, det är tack vare mitt jobb som jag har allt detta eftersom jag träffade U på mitt arbete. Våra barn finns till eftersom vi träffades där. Vår ”kärlek på lasarett” lever fortfarande trots att få gav vår relation en chans så jag borde inte gnälla.
Lösningen är nog trots allt inte att sova sig igenom livet. Tvärtom är nog bättre. Vakenhet, lyhördhet och positiva tankar och att glädja sig istället åt denna stress och dessa idioter och utomjordingar – som jag ibland liknar dem vid – och som titt som tätt tycks komma i min väg är säkert bättre.
Så vi säger så då.
Välkommen till världens argaste, glatt leende man ni missnöjda skara. Jag lovar att jag ska vara snäll. Låt mig dricka lite kaffe bara.

När jag var grabb så var jag med i en hemlig klubb, och den var verkligen hemlig och vi som var med i den höll tand för tunga och ingen fick veta vad NMR stod för.
Det var en fin tid. Detta att tillhöra en utvald skara, den pikanta klicken och att vi höll ihop så länge och att vi inte yppade vår hemlighet vad som än hände – nästan – var häpnadsväckande.

Det fanns dock en som svek, som visade sig svag och rädd och som kände sig förfördelad och orättvist behandlad och därför såg sig nödsakad att bryta det muntliga sigillet.

Denna någon var jag. 

Vi lekte krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Byggmodeller i plast av ”Spitfire”, ”Messerschmidt”, ”Mustang” och ”Stuka” hängde i mitt pojkrum i nylontrådar snyggt arrangerade i luftstrider. Vi sköt och mördade och kröp i skyttegravar på de militära övningsområden som låg alldeles intill där vi bodde och vi sotade vår ansikten. Pojkarmén låg i bakhåll och tog andra pojkar och flickor till fånga, band dem till händer och fötter och spärrade in dem i skyddsrum. Vi var fruktade.

Vi var NMR!

På våra händer skrev vi de tre bokstäverna med tusch och alla, främst de pojkar som inte fick vara med, var tillintetgjorda av nyfikenhet och frustration över att inte få veta. Att inte få tillhöra det fruktade gardet och vi var som ett SS i miniatyr inser jag så här i efterhand.

Det var speciellt en pojke, en lismande liten rödhårig och opålitlig kappvändare som få ville ha att göra med just på grund av dessa karaktärsdrag vars högsta önskan var att få tillhöra. Trots sina sociala tillkortakommanden så hade han ändå ett visst inflytande och låg relativt högt på statusskalan av någon outgrundlig anledning. Vi var rädda för honom tror jag. För vad hans svekfulla beteende kunde leda till om han inte fick vara med

NMR var dock stängt för den lille Judas, och det åt honom som termiter inifrån.

Säg de ting som varar för evigt. Allt har ett slut och de band som knöt åtminstone mig till vår grupp slets abrupt och våldsamt av en dag då en konflikt mellan mig och den obestridde ledaren i vår falang uppstod. Jag minns inte vad det var, bara att jag blev hånad och retad och skrattad åt och att jag grät och satt på skolgården lutad mot en cementvägg med mitt ansikte i mina händer.

Det är då han kommer, och han är som den där insmickrande rådgivaren – utsänd av Saruman – åt kungen av hästfolket i sagan om ringen om ni minns? Med smicker och smek och låtsad empati tar han sig innanför mina murar. Tröstar och tar mitt parti och när jag i min sorg känner att jag trots allt har en vän så kommer frågan lite sådär apropå bara.

”Du, vad betyder NMR egentligen?”

Javisst, jag hör varningsklockorna ringa. Vet att jag inte borde säga det då jag trots allt har en lojalitet kvar men han ser ju så snäll ut och han sitter vid min sida med sin arm om mina axlar och jag tänker att det spelar ingen roll längre. Jag kan lika gärna säga det.

”Det betyder Norslunds Motstånds Rörelse.” Säger jag snyftande och jag ångrar mig precis när jag sagt det.

För borta är hans omtanke och omhuldande min. Istället studsar han upp med ett triumferande flin och rusar åstad för att förkunna för alla och envar sin nya kunskap. Och att berätta för de som ingick i vår hemliga klubb om mitt svek låg honom särskilt varmt om hjärtat.

Kvar satt jag med ånger i mitt hjärta och med en ny insikt om att aldrig mer lita på någon jävel och om jag inte har fel, så sitter jag där än idag och tvivlar.

NMR upplöstes som ni förstår och min förtvivlan var stor och jag hatade verkligen den där rödhårige saten och han fick sitt straff. Jag hade ingenting med det att göra utan han åstadkom det alldeles själv men det är en annan historia.

Så här i efterhand så tycker jag synd om honom. Hans strävan efter bekräftelse drev honom till  ytterligheter och någonstans så var han som jag blev. En rädd och osäker bekräftelsetörstande figur som sökte mod och säkerhet i låtsasliv och svek.

Det var länge sedan men jag glömmer det aldrig. Den här händelsen präglade mig tror jag och jag önskar verkligen att jag hållit käften den där gången, men det är som det står i visan som handlar om att acceptera det du inte kan förändra. Det är enda sättet att komma framåt. Att vältra sig i onda minnen av vad du och andra gjort leder ingen vart.

Emellertid så är jag med i en ny motståndsrörelse nu, och den är lika hemlig som den förra, dock med lite andra motiv.

Tack för mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det sades att det skulle gå bra. Garantier utlovades, guld och gröna skogar utmålades och allt som tidigare känts ansträngande och svårt att handskas med skulle bli lätt och näst intill viktlöst. Du skulle sväva fram påstods det, som en ande utan bojor och lampa som fängelse.

Att jag hade mina dubier säger sig självt men förhoppningarna fanns ju där och någonstans så bestämde jag mig för att även om det verkade osannolikt att alla dessa löften skulle uppfyllas, så gick jag på den linjen och står idag häpen.
Overklig är känslan som jag har.
Det är som jag vore en en annan, att någon som liknar mig fått en ny programvara, nya drivrutiner, och även ett nytt skinande chassi.
”Har du blivit religiös?” Frågade en kollega till mig häromdagen, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Religiös i fråga om att tro på Gud och Jesus och jungfru Maria och den helige ande skulle jag inte vilja säga att det handlar om direkt. För övrigt så anses ju sådana bevekelsegrunder en aning suspekta för de flesta människor. Se bara på Carola vilket spott och spe hon får utstå för att hon bekänner en tro som är livsviktig för henne.
Nej, Jesus och Maria och andar som är heliga får vara för mig.

”Och då kommer den där extra kraften”, som visan gick i en monolog från fyrtiotalet för er och för undertecknad som är så gamla.

Det är mer på det sättet för mig, att det finns något att hämta i universum om du bara har förstånd nog att våga be om det.
Det är minsann så, och det är som att bära omkring på en liten folder i backfickan eller närmast hjärtat. Ett litet framgångsrecept i i fickformat således. Eller som ett litet mynt präglat för din skull som du alltid bär med dig.
Det går bra nu är väl vad jag vill säga med det här inlägget. Alldeles förbaskat bra går det.
Sedan skulle jag bara vilja träffa mina stora pojkar lite oftare, och mitt barnbarn förstås.
”Men det kan ju jag berätta för mina kompisar.”

”Play don´t worry.”