Han brukar säga så min bror.
Det är nog sant också, att det är det som är helvetet egentligen. Att du aldrig får tid att stanna upp och hämta andan. När det bara går på och det ena avlöser det andra och golvet slutar aldrig att gunga och du kan inte falla omkull fast det är just det du vill göra hela tiden. Ligga på golvet trött, slut och förbi med slutna ögon och stänga av det som sker runt omkring dig. Någonting håller dig uppe, du raglar fram och ber om att det ska ta slut men det gör det aldrig.
I helvetet finns ingen paus…
Du har så rätt min bror.

Jag arbetar för mycket. Det gör jag verkligen och det går ut över familjelivet. Hinner aldrig andas riktigt, aldrig komma ner i varv och det är svårt att sova om nätterna för jag ligger där som en besatt, manlig Linda Blair och snurrar i sängen och spyr och väser. Ja, inte så det hörs förstås utan mer inne i hjärnan så att säga och när jag ser mig i spegeln på morgonen så säger jag.
”Godmorgon Linda, sovit gott?”
Sedan går jag ut till min fru och dricker kaffe och då säger hon.
”Godmorgon älskling!”
Vad hon nu menar med det? Har hon glömt att jag är ond, besatt och galen.
Nåväl, imorgon så är vi lediga hela dagen och förhoppningsvis så får jag sova ett par timmar inatt så dagen tillsammans med familjen kan bli trevlig. Hur angenäm den nu kan bli med en manlig fröken Blair i släptåg.
Det är lite jobbigt just nu tyvärr. ”Saker och ting händer snabbt nu pojke!” Som han sa Jafar i Alladinfilmen och jag har lite problem med tillit och sådana saker. Men det är som det står i visan att du helt enkelt får lära dig att acceptera det du inte kan förändra och inse att du aldrig kommer att få veta sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen.
Det kanske är tur det. Men ändå, tvivel gör ingen glad, inte mig i alla fall.

Min son i den stora staden Manchester ska få besök av sin mor under några dagar och jag vet att han är glad för det. För så vuxen han är så saknar han nog sina föräldrar lite i alla fall.
Jag ska också försöka komma iväg över en weekend inom en snar framtid.
Hör du det pojk! Snart kommer pappa och läser lusen av dig för att du inte har städat ordentligt…
Jag saknar verkligen honom och tänker på ”Ambrosius” – som var hans arbetsnamn – varje dag och så fort jag har någon kund på jobbet som är från England så berättar jag om min duktige son som på alldeles egen hand flyttade till Manchester och skaffade sig ett eget liv.
Det är stort det anser jag och det tycker alla som jag skryter om det för också.

Nå, nu får det vara nog. En normal blogg för en gångs skull, hoppas att ingen är besviken. Fastän det är ju inte så säkert att någon läser det här. Det är svårt att skapa sig en läsekrets har jag förstått. Jag som kallt hade räknat med att vara bloggmiljonär inom ett år. Får nog ligga i lite mer tror jag.

Glöm nu inte att ställa tillbaka klockan en timme.

Vad skulle han ta sig till?
Det kändes som om han satt på en karusell som aldrig ville sluta snurra.
Till en början så hade det ju varit roligt och han hade skrattat som ett barn och lyft sina händer mot skyn och hans glesa hår hade fladdrat i vinden och det hade varit sol. Inte ett moln någonstans så långt han kunde se och det snurrade och snurrade och snurrade och han hamnade i ett slag i ett tillstånd där verklighetens så tydliga konturer började suddas ut och det var där någonstans som det började spåra ur.
Han ville kliva av och han vinkade till karusellmaskinisten och visade med all önskvärd tydlighet vad det var han ville. Den blåställsklädde mannen bara log och vinkade tillbaka och verkade inte se hur paniken med tydliga penseldrag målades ut över den karusellåkande mannens ansikte.

Tjugofyra skäl, han hade räknat noga men det var säkert flera det gick inte att vara säker. Var det som var början till det som var ett faktum idag. Han hade närt ett fåfängt hopp om att han skulle kunna handskas med dessa anledningar till rubbningar i grunden till det luftslott som han tydligen byggt upp. Och det hade gått bra i flera år och den sista tiden så trodde han att hade saker och ting under kontroll och såg framåt med tillförsikt och solsken i blick.
”Men ränderna går aldrig ur”, tänkte han och såg sig själv i spegeln. Han såg fårorna och hur åldern sakta började få grepp om honom och han tänkte på alla dessa spaltmeter han skrivit för att försöka nå fram men hur orden hade ramlat ”mellan stolarna” och hur de människor som de var ämnade för hade brytt sig föga och gjorde så även idag.
Känslan av att det aldrig skulle bli bättre hade den sista tiden gjort sig alltmer påmind och kanske var det så att han levde i en utopi, att man kallt fick räkna med att människor svek då och då och att det var dags att lämna sitt Shang Ri La och inse att världen var långt ifrån något paradis.
”Det är bara i ditt huvud, du hallucinerar”, hade den där människan sagt. Fastän han var övertygad om att det inte var så. Dock så visste han också att hur han än körde huvudet i väggen så skulle sanningen aldrig komma fram. Han hade svårt att acceptera detta men insåg att han var tvungen.
Saker och ting skulle i varje fall komma att förändras radikalt nu, det var ett faktum.
Han kände sig ensam och övergiven och lite ledsen och hade föga hopp om att den tro på framtiden som inte för så längesedan varit hans livselixir någonsin skulle komma tillbaka. Emellertid så var det dags att hitta nya vägar och han hade inte gett tappt.
Mod i barm och ryggen rak bara, det var medicinen.
När han återigen lyfte blicken och såg sin spegelbild så förnam han en glimt i ögonvrån någonstans och han såg en ny dörr stå på glänt.
”Tyck inte synd om dig själv gosse”, viskade han. Du vet vad du kan och vad du är värd och om inte den övriga världens människor kan värdesätta det så to hell with them.

”Jag behöver fylla min säck. Det är det som är problemet.”

Så tänkte jag och fyllde mig själv med ursäkter och ångest och gråt och tandagnisslan och sköljde ner med det en flaska vin eller två och plötsligt så var bagen full och allting såg så mycket bättre ut plötsligt. Så lätt det var ansåg jag. Så enkelt att fly in i en rosa dimma och slippa tänka på sådant som tynger och gör dig deprimerad och jag hör det ständigt basuneras ut i teve och radio och jag hör det från vänner och släktingar. Och när den här så kallade rockpoeten till och med, sitter i dagspressen och säger att livet är tråkigt men att det blir bättre med alkohol. Då vill jag bara klippa till honom.
Visst! Det är ihåligt ibland, du kommer inte ifrån det. Det är en del av livet och okej, jag har också gropar som jag ramlar ner i men att fylla dem med vin och öl för att flyta upp igen är inget för mig längre. Det gör mig numera deprimerad bara att tala med berusade människor, och jag inser när jag gör det hur påfrestande jag var när jag befann mig i samma situation. Åh, herregud så dryg jag har varit i mina dagar och det är oerhört ansträngande att tänka på det.
Jag nöjde mig aldrig med att vara glad, jag var tvungen att bli ännu gladare. När jag var lycklig så räckte det inte, jag ville bli ännu lyckligare. När jag stod på bergets topp så spanade jag efter nästa – ännu högre – topp och så klättrade jag, och klättrade, och till slut så ramlade jag ner och slog ihjäl mig.
Jag sörjer mig inte. Det var en lyckans dag när jag föll och dog och jag har svårt att tänka mig att någon annan är särskilt ledsen över att jag – som jag var då – inte existerar längre.
Jo, jag känner en, eller kanske till och med två eller tre faktiskt. Men de kommer också att ramla ner och slå ihjäl sig snart så det är inget stort problem för mig.
Ihåligt ibland så det ekar som i en grotta utan ljus. Ja, så kan det vara, och nätterna är långa understundom och du sörjer solen och värmen och står inte ut och gör kanske som jag.
Du väljer den lätta vägen att gå. Det minsta motståndets lag att lyda under. Och du får evig lycka med bedövade, tilltrasslade synapser i din stackars skalle och du har inte ens förstånd att inse skillnaden mellan verklighet och fantasi. Fastän du är sorgfri, är du inte? Det är klart att du är det och det är väl inget konstigt med att vara tvungen att ta till sinnesförändrande medel då och då för att stå ut med det här förbannade livet, eller hur? Alla gör ju det, och de som inte gör det är kufar och tråkmånsar eller stackare med dålig karaktär, visst är det så?
Äntligen fredag, äntligen onsdag, äntligen tisdag, äntligen alla veckans dagar och jag är värd det här, har verkligen gjort mig förtjänt av det, tänker du när du går hem med den lila påsen.
Och det är du säkert. Så skål min vän, denna underbara söndag.

Varför ljuger människor och var kommer lögnen ifrån?
Det är verkligen tyvärr så, att alla far med osanning och den som säger att han eller hon alltid är ärlig ljuger inte bara för omgivningen utan framförallt för sig själv.
Är sanningen så skrämmande? Är skräcken för att vara sanningsenlig så påtaglig att ett osant påstående alltid känns tryggare? Är det ursprunget till att du och jag tar till fabriceringar och fantasier för att undvika att stå inför sanningsenlighetens bleka ansikte i spegeln hellre än att – som denne evige Karl Bertil Jonsson – ”rakryggat yppa sanningen?” Det verkar dessvärre så.
Att hitta på, att överdriva saker och ting som hänt för att vinna en fördel? Att inkassera ett skratt för att man ställt en annan människa i dålig dager genom att fabricera ett scenario? Att lura sig själv istället för att vara sig själv? Hur kan sådant vara att föredra före hederlighet och ett öppet sinne inför verkligheten? Icke desto mindre så verkar det som om gemene man vill bli förda bakom ljuset i vissa situationer. De vet att utsagan du fyller dem med är osann men tar hellre den till sig än att behöva höra hur det verkligen förhåller sig. Jag har varit där själv och stod som en rebell på barrikaderna iklädd lögnens rustning och försvarade mina egna påhitt med alla till buds stående medel och jag blev förbannad när någon försökte slå sönder mitt försvar, trots att jag visste att de hade rätt. Idag är det dock annorlunda till stor del. Visserligen så kommer jag på mig själv med att dra en vals då och då men jag har numera medel och civilkurage nog att erkänna att jag hade fel. Det är inte så lätt alltid, och tillvaron blir en aning mer komplicerad om du träder oförvitlighetens stig men det är värt det, alla dagar i veckan. Och jag har en övertygelse om att livet blir enklare att leva om du inte snärjer dig i snaror av ”hitte på” historier och att andra påverkas av ditt ställningstagande och att de bemöter ärlighet med dito. Det är svårare att minnas vad du sått om du gjort det i lögnens åker. Redbarhetens säd vajar dock stolt och hög i solskenet och den står där klar och tydlig och kan skördas hur många gånger som helst utan att jorden utarmas.

Det är dock svårt att tänka sig en värld utan ljug.

Fastän jag anser nog att i slutändan så skulle vår jord bli en mer harmonisk och trevligare plats att leva på än att det som det nu är behöva fundera på om det du matas med verkligen är med sanningen överensstämmande. Så befriande att aldrig behöva tvivla. Att alltid veta att ett – ”jag älskar dig” – till exempel, verkligen betyder just att den människan gör det på riktigt och inte använder utsagan för att komma undan en komplicerad situation. Att ett – ”jag lovar” – verkligen är ett löfte som aldrig kommer att brytas.
Svårt? Ja verkligen, det är det. Omöjligt? Nej knappast, det tror jag inte. Nödvändigt? Det anser jag definitivt att det är för lögnen är en avgrund som själen störtar i och blir fattig och utan livskraft och vi behöver vara rika i anden för att kunna leva det här livet som det var meningen att det skulle levas. Och hur vet jag det då – vad livet var menat att bli? – Fråga mig inte, jag vet det bara. Allt står som i eldskrift för mig nu och jag viker inte ner mig en gång till, det ska ni ha klart för er. Och det är sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Amen!

Jag förstår mig inte på radioprogrammen av idag. Måste allting vara så förbannat roligt hela tiden. Vuxna människor som ägnar flera timmar åt att vara så absurda som det bara är möjligt. Konstruerade ämnesval och ett oupphörligt flamsande och flabbande och ett negligerande av allvarliga ting och verkligheten? Varför finns den när vi kan ägna åt oss att bete oss som om vi vore pubertala ungdomar – fast vi är över trettiofem och närmar oss fyrtio – och bortse från de mörka hot som tornar upp sig och istället skämta om sex och bajs och vad sa du? Är du ledsen? Glöm det grabben eller tjejen för här har vi bara roligt och lyssna på det här inslaget istället för att sitta där och tycka synd om dig själv eller världen.
Morgonpasset! Rix-morronzoo! Morgonrock! Listan kan göras oändlig och jag kan inte för mitt liv begripa vad det är som håller på att hända med radioetiken. Och alla dessa DJ,s som sitter och presenterar dansmusik i NRJ, The voice, och RixFM, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det kryper i hela kroppen på mig och hur frän måste du vara egentligen? Vilka kriterier måste du du uppfylla för att sitta där och häva ur dig floskler och trams med tillgjord dialekt för att få jobbet? Finns det en skola? Går de någon kurs? Och vad heter de egentligen? Vilka är deras riktiga namn som gömmer sig bakom ”Dojan”, ”Marran” och ”Direktören”, eller vad fan nu de kallar sig? Och hur står de ut med sig själva? Vilken självbild har de och lyssnar deras barn på dem och hur är de som föräldrar när de kommer hem efter en dag med skitfräna formuleringar som inte innehåller ett endaste rullande, riktigt, r utan istället dessa stockholms-r som de slänger sig med hela tiden? Är de likadana vid frukostbordet, middagsbordet och slår de upp kaffet med ett ironiskt leende och en slagfärdig kommentar och brer den rostade brödskivan med ett hånflin och ett avmätt skrockande? Jag vet inte, och jag borde väl inte bry mig men det är svårt att låta bli.
I bilen – där lyssnandet oftast sker – så kommer jag inte undan om barnen är med för de tycker tyvärr att det är bra och roligt. Men om jag är själv så lyssnar jag helst på P1 eller P2 och jag antar att det har med åldern att göra men det är det enda jag klarar av nuförtiden. P4 går inte heller, för där är allt för det mesta så djävla mysigt och gulligt och innerligt att jag håller på att kräkas. Speciellt dessa program där folk får ringa in och det skall kallpratas och diskuteras – men inte för djupt – och sedan svaras på frågor och önskas musik eller gud förbjude, sjungas! Emellertid så var det väl några år sedan det programmet gick, ”ring och sjung”, men jag kan fortfarande få frossbrytningar när jag tänker på det.
Sedan är det dags för: ”Här kommer nu Bert Kempferts orkester med en lustig liten melodi, och är det så att ni kan det tredje ordet i titeln så ska ni skriva in det på vågrätt sjuhundrafyrtiovå.” Ja, ni vet vad jag menar eller hur? Fast nu är jag lite orättvis, melodikrysset kan faktiskt ha sina fördelar och jag har ju nått den fas i livet då jag borde tycka att det är trevligt onekligen. Jag erkänner, det har hänt att jag och min fru försökt lösa det där krysset på semestern.

För övrigt så anser jag att Prince,s nya album är riktigt bra för jag ”ääälskar ny musik, och äälskar Stockholm”, Och kom igen nu alla superhäftiga män och kvinnor framför radiomikrofonerna så tar vi en svängom i studion. Nooot!

Godnatt och sov så gott