Månad: oktober 2020

Den som klockan klämtar för…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Jag önskar det vore för mig. Att det ringde i klockan för sista gången, att det ringde ut, så att jag fick gå hem, och stanna hemma. Jag har gjort mina timmar nu, det känns så, och jag är inte nyttig längre varken för mig själv eller för någon annan. Fastän? Jo jag är nog nödvändig för min familj. Det hoppas jag i alla fall, inte bara ett nödvändigt ont, utan att jag behövs på riktigt. Men det tror jag, det känns så när hon ser på mig, hon den där som jag älskar, och mina barn anser nog också att det inte är så dumt om jag finns här i deras närhet.

Och det är väl det som allt handlar om idag, att jag vill finnas till för dem och för mig själv och att jag har uppyllt min kvot, gjort min samhälleliga plikt och att det nu är dags att kvittera ut belöningen och gå hem och sätta mig på förstukvisten med ett grässtrå i mungipan som en åldrad Tom Saywer och ta in livet.

Det har varit en lång resa, jag inser det nu, trots att det gått väldigt fort på slutet. Och det är fascinerande hur mina värderingar förändrats med åren, och prioriteringar även. Det som en gång kändes så viktigt och som jag såg som nödvändigt för att kunna fortsätta leva ett fullvärdigt liv känns idag som larv och clownerier och ett spel för mitt egna galleri. Och jag tänker ofta, att om jag hade varit ung med den erfarenhet jag har idag så skulle jag inte gjort de val jag gjorde men det är ju en absurd tanke, eller?

Det som stör mig dock är att det ska ta så lång tid att uppnå en mental status för att kunna fatta vilken idiot du varit en gång, Och att det, när du väl nått fram till det stadiet, finns så få dagar kvar för att kunna gör något åt saken. Det är den tanken som gör att jag är mer eller mindre är övertygad om att det finns en ny chans bakom det slutgiltiga hörnet. Att du som en uppdaterad version ska få möjlighet att dra nytta av de misstag du begått och det är kanske så det går till när världen går framåt och banbrytande idéer kläcks? Att de som anses som genier bara är uppgraderade, före detta idioter, som fått en ny chans på titeln.

Tyvärr så fortsatte ju en del att vara idioter även som uppdaterad version, fast med mer makt. Du behöver bara snegla västerut för att förstå vad jag menar.

God kväll!

Bohem.

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Det var vad jag ville vara. En sådan där skön person som brydde sig föga om regler och konventioner och måsten i livet. En man som iklädd sandaler och shorts och T-shirt tog sig an livet med en happy go lucky attityd, eller helt enkelt lade mig i livets famn och lät det göra vad det ville med mig. Och visst, jag gjorde mitt bästa och lyckades väl, åtminstone utåt, vara sorglös och lycklig där i min bandana och långt hår. Och mitt förakt för de som inte tänkte som jag, eller som jag ville tänka, motsvarades bara av min förnekelse av den rädsla som jag bar på.

Nåväl till slut så gav jag upp, lade mig på rygg med blottad strupe, klippte mig och skaffade mig ett jobb och sitter nu här på mitt konventionella arsele och har åsikter om de som fortfarande är som jag ville vara och jag ondgör mig över deras brist på självinsikt och tänker att ”vad vill de med sina liv egentligen”?

Tänk hur det kan vara ibland. Och hur hamnade jag i selen egentligen? Ville jag dit själv, längtade jag efter strama tyglar? Eller var det samhället som tvingade mig? Var det kanske jakten på status som drev på mig, eller en strävan efter bekräftelse på att jag kunde bli något annat än en man som tog dagen som den kom. Jag minns att det fanns ett karriärtänk där en gång i tiden. Var den tanken tog vägen har jag ingen aning om.

Hur som helst så står jag här idag med allt jag ville ha, familj, hus och bil och katt. Och jag får väl säga att jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Jag blev aldrig författare dock och om det är något jag ångrar så är det väl att jag aldrig hoppade på det tåget, gav skrivandet en riktig chans.

Men jag får kanske en ny möjlighet, i nästa liv, i nästa akt av den här evighetslånga pjäsen som går under namnet livet.

I vilket fall som helst så ska jag sluta med att säga att ni som fortfarande vågar och törs leva ert eget liv, ge inte upp. För någonstans så tänker jag att det kanske hade varit rätt väg för mig också, att kasta all skit jag trodde jag behövde över bord, för att sedan sätta mina segel och ge mig ut på det stora, stora havet och bara låta vinden leda min väg.

Men som sagt, i nästa akt mina vänner, då jävlar…

Vad är viktigt egentligen?

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Ok nu har jag suttit i fem minuter och inga bilder dyker upp, inga väl valda formuleringar dansar ringdans framför mina ögon, inga ämnen tilltalar min skrivarlust och jag sitter som ett fån och stirrar rakt framför mig.

Barnen då? Och miljön? Är inte det viktigt att skriva några väl valda ord om säger ni kanske? Och världssvälten?

Nä tänker jag. Andra skriver om det och tycker att det är jätteviktigt och att världen kommer att gå under och allt det där och att det för jävligt det vi gör mot våra barn och att alla borde ha mat för dagen och rent vatten. Men om det är så jävla viktigt så varför gör vi ingenting åt det då? Ingenting händer ju! Så hur betydelsefullt är det då?

Det faktum att vi här i den rika världen sitter på vår feta arslen och orerar om hur synd det är om de som lever i kåkstäder, och i krigets skugga och om kvinnor som förtrycks och våldtas och barn som tvingas till äktenskap fast de fortfarande är just barn, utan att göra något åt det mer än att skriva om skiten, visar ju, tycker jag, hur lite vi bryr oss.

För helvete! Hur mycket mat slänger vi inte? Och vi spolar äggen i fem minuter för att skalen ska släppa lätt när vi skalar dem. Det är ju absurt! Har ni sett vattnet som de är tvungna att dricka? Släppte skalen från äggen? Och visst är det synd om dem som måste leva under sådana vidriga förhållanden?

Hur vi kan leva med det som vi vet händer i den fattiga delen av världen, den krigshärjade delen, den del av vår värld där människor förtrycks av religiösa fanatiker, utan att göra något annat än, som sagt, skriva spaltmeter om det är ju otroligt och bevis på att vi skiter i det helt enkelt, eller hur? Och ja jag vet att det finns människor som gör något annat mer påtagligt än bara skriver, men för få tyvärr. Jag vet det.

Utan att ha några belägg för att siffrorna stämmer, men om vi skulle avstå från tio procent av vårt överflöd och ta och skicka det till där det behövs så skulle det inte finnas någon svält mera. Eller varför inte ta och byta plats helt enkelt?  Ta våra vita, feta magar ur våra välordnade lägenheter och hus och flytta in i en låda av korrugerad plåt och papp och låta en svältande familj med fem barn flytta in där vi bodde. Ersätta hela den svarta, svältande, och av sjukdomar drabbade befolkningen med vita, överviktiga, och enbart av välfärd drabbade människor. Då jävlar skulle det hända saker, det är jag övertygad om.

Ingen av oss som bor i den här rika delen av världen skulle acceptera de levnadsförhållanden som finns i den fattiga delen så varför tycker vi att de ska göra det och att det enda vi behöver göra är att skicka allmosor och skriva artiklar och oja oss över orättvisor?

Nej flytta dit för helvete och upplev själv hur det är att inte ha någonting att se fram emot annat än död och elände och misströstan. Eller också gör du som vanligt och går till röstlokalen och röstar på ett parti som vill begränsa invandringen och skicka tillbaka dem vi tagit emot för att vi istället ska hjälpa dem på plats.

Fy fan, jag tror jag spyr.

Jag flyttar i morgon.