Långt därnere i de djupare regionerna där ljuset var sparsamt, där fukten dröp efter väggarna, där det ljus som fanns flämtade uppgivet och höll sig vid liv med hjälp av en sparsam mängd syre fanns osäkerhet och obeskrivlig fasa.

Ljuset bestod av facklor som satt i metallhållare inkilade i bergväggen och det sluttade neråt, en trång tunnel som det knappt gick att stå upprätt i. Brant neråt gick det och för att inte falla fanns en ledstång av rostigt järn även den fästad i den skrovliga väggen av sten. Lukten var unken och kom som pustar av dålig andedräkt nerifrån och det föreföll som om tunneln inte hade något slut. Ett vinande ljud kom oupphörligt och tjöt i öronen som tinnitus och det gjorde det svårt att ens höra vad du tänkte. Det var kallt, rått och ruggigt och kläderna klibbade på hans kropp som blöta yllefiltar och skorna, trots att de var av den rejäla typen, kändes som tvättsvampar på fötterna och det klafsade lätt när han sakta tog sig neråt i tunneln. Han höll sig hårt i järnräcket, kämpade emot skräcken han kände, bet ihop och fortsatte. Vinandet tilltog i styrka ju längre ner han kom men fukten avtog och det började bli varmare. Men han var kall av skräck och när det svaga mullrandet, som från en avlägsen åska, blandades med de höga tonerna som tjöt i hans öron så ville han vända om. Det gick dock inte. Han hade försökt tidigare men för varje tiotals meter han tog sig upp så förskjöts han femton tillbaka. Något höll honom kvar här nere. Vad visste han inte.

Om det var dag eller natt hade han för längesedan tappat greppet om. Det sved i hans ögon av trötthet och av något stickande i luften. Att sova var uteslutet, vid ett tilfälle försökte han genom att lägga sig tvärs över tunneln med fötterna mot ena tunnelväggen och ryggen emot andra sidan. Men när han slöt ögonen kröp det i kroppen på honom som om han hade maskar under huden och fruktansvärda syner torterade hans sinne och gjorde honom än mer skräckslagen än när han hade ögonen öppna. Så han fortsatte sin väg neråt. Det var hans öde, han förstod det nu och han visste att han var på väg mot vansinnets rand. Trots detta så fortsatte han, besatt av att ta reda på vad som fanns i slutet av tunneln.

Var han kom ifrån hade han sedan länge glömt och vad som existerat innan han hamnat i den här avskyvärda situationen var som raderat ur hans medvetande. Så allt han visste var att han var tvungen att gå vidare så han stålsatte sig, bet ihop ännu hårdare och tvingade sig själv att stappla vidare. Facklorna på väggen kom glesare nu och långa stunder så hasade han neråt i komplett mörker och ökade därför takten för att komma undan det svarta. Det var som att ha en svart säck över huvudet och han spärrade upp ögonen så mycket det gick för att kunna se, vilket resulterade i ännu mer sveda. Tårarna rann i floder ner över hans kinder.

När han var tvungen att stanna för att vila så tyckte han sig höra röster och ett hasande bakom sig. Som om någon följde hans väg. Först trodde han att han inbillade sig men höll andan och lyssnade och koncentrerade sig för att höra igenom oväsendet och till slut så blev han säker. Han började skaka i kroppen av rädsla och försökte i desperation skrika åt sin förmodade förföljare men hans röst dränktes nästan helt och hållet av mullret och vinandet, men hasandet slutade när han skrek trodde han. Så han fortsatte sitt vrålande tills han röst gav upp och allt som kom ur hans strupe var ett väsande. Han övervägde att vänta för att se vad som förföljde honom men skräcken när han svagt hörde hur det väsen som var bakom honom, för att det inte var något mänskligt var han övertygad om, kom närmare tvingade honom neråt.

Det var varmt nu och kläderna på hans kropp började torka en aning och istället för att frysa började han svettas. Facklorna hade helt upphört att komma nu och mörkret var totalt, men långt där nere, det lutade brantare nu och han var tvungen att klamra sig fast vid ledstången för att inte falla, kunde han ana ett ljus. Och vad som helst var bättre än att befinna sig i detta här fasans mörker så han ökade tempot ytterligare, så mycket som det var möjligt, och gled nu snabbare nerför. Bergväggarna var nu nästan helt släta och han höll sig fast med all kraft han kunde uppbåda för att inte falla handlöst. Det stickande som fanns i luften hade tilltagit och han började få svårt att andas.

Plötsligt tog marken slut och han var en hårsmån från att falla ner. Det som räddade honom var att ledstången tog slut och att han stod på en smal klippavsats som inte längre lutade neråt. Han lade sig försiktigt ner och kikade över kanten och det glödde där nere som från lava trodde han och vinandet var nu också konstigt nog en kall luftström som svepte uppåt och mullrandet fick hans trumhinnor att vibrera och han kunde inte hindra sig själv från att skratta. Ett vansinnesskratt var det och om han hade kunnat höra sig själv så hade han blivit ännu räddare än vad han var och han började som en vetvilling att dunka sitt huvud mot den glatta klippavsatsen för att åtrvinna sitt förstånd och när smärtan och blodet som rann från hans sargade panna nådde hans medvetande så lugnade han sig och lade sig på rygg och tog djupa andetag, som på grund av den fräna lukten framkallade en hosta som höll på att kväva honom.

När lungorna återfann sin normala rytm och han med lätta andetag fick i sig något av den lilla mängd syre som trots allt fanns i luften, hörde han hasandet bakom sig igen, närmare nu än förut. I panik började han famla utefter kanten på klippan för att hitta en väg neråt igen och hittade till sin lycka något som förföll vara en stege av något slag. Skräcken hade nu tagit överhanden och i ren självbevarelsedrift svängde han benen över kanten och fick fotfäste och började klättra neråt så snabbt han kunde. Han stannade efter stund och lyssnade och ljudet han hörde från klippavsatsen där nyss befunnit sig isade blodet i hans ådror. Det var ingenting han hört förut, nästan obeskrivligt, som om ett djur i svår smärta och dödsånget eller frustration upphävde sitt sista tjut, och det tjöt i hans öron och hade han kunnat så skulle han hållt för sina öron med händerna men de knep ju hårt om stegen och han ruskade på skallen för att stänga ute det fruktansvärd vrålet och fortsatte att klättra neråt. Till sin förtvivlan så kunde han känna hur det som var däruppe också hade upptäckt stegpinnarna och började ta sig neråt efter honom.

Han stängde ute allt annat nu och koncentrerade sig på att klättra och efter vad han uppfattade så kom det lavaliknande glödandet närmare. Det var så svårt att i mörkret bestämma avstånd men när han tittade neråt så var han säker på att han närmade sig. Det böljade, som ett hav av glöd där nere, men det var inte överdrivet varmt. Inte som att klättra ner i en vulkan tänkte han. Allt var som overkligt och obegripligt och hans händer sved och blödde säkert ymningt för stegpinnarna var av järn och kändes rostiga och skrovliga men han brydde sig föga. Allt som existerade var för honom att komma neråt så snabbt som det bara gick. Bort från det hemska som förföjde honom men också neråt, till slutet, eller vad det var. Till botten och döden trodde han. Men han var inte lika rädd längre. Det fanns ju bara en väg att gå. Tillbaka var uteslutet.

Till slut så var han vid slutet av stegen och han befann sig nu cirka en halvmeter ovanför den svagt glimmande, orangea massan. Det fanns inga fler stegpinnar så allt som återstod var att sänka sig ner i det som böljade under honom. Han tvekade men hörde återigen hur hans förföljare närmade sig. Släppte taget med fötterna och med bara armarna tog han sig neråt och när halva kroppen var nere i den obegripliga skimrande underjordiska sjön, fick man väl kalla den, så släppte han taget och lät sig sjunka ner.

Det var varmt och behagligt och det var som om han absorberades av vätskan. Han flöt sakta, fördes av svaga strömmar bort från stege och vedervärdig rädsla och det sista han såg och hörde var hur det som förföljt honom, och det var som en stor svart skugga knappt förnimbar i det svaga ljuset, ustötte det där hemska vrålet igen och det föreföll som om, vad det nu var, inte kunde följa honom ner i vad han befann sig i. All skräck försvann där han låg och flöt på rygg. Vinandet och mullret hade upphört och han kände en befrielse och en frid och han var ett med de svagt böljande dyningarna. Han kände inte längre sin kropp, all smärta och kväljande ångest var borta och det var som om han blev en del av en ny existens, en annorlunda och högre medvetenhet. Uppgick likt i en kraft och han tänkte att om det här var döden så var det något att längta efter. Inget att vara rädd för.

Det sista han tänkte på innan det som hade varit han försvann, upplöstes och förenades med ett nytt medvetande var att han var tacksam. Han kände en stor tacksamhet för att han förunnats den här känslan. Och även om han inte kunde komma ihåg vem och vad han hade varit innan han hamnade i den mörka gången som lett honom hit så förstod han att det varit nödvändigt. Att det som han tidigare varit bara var en prövotid och att han nu var framme vid slutstationen. Sedan upphörde hans tankar och tystnad och stillhet rådde. Det orangea havet var spegelblankt och allvetande och allt var som det skulle. Ingen skräck, ingen oro och rädsla fanns längre. Allt var en stor pulserande kraft, ett universellt hjärta som slog sin eviga slag.

Det skulle aldrig stanna.

Godafton.

Han stod stilla. Andningen kom stötvis och det lät som om han sprungit men det hade han inte. Det var för övrigt längesedan han kunde springa och så var det. Ingenting att göra åt detta och han hade accepterat att det var på det sättet. Han stod kvar orörlig och försökte hitta sin vanliga andningsrytm och han gjorde sitt bästa. Försökte slappna av, hade armarna ut efter sidorna och hakan något lyft för att få fri passage ner i lungorna. Den äldre mannen försökte visualisera hur han andades djupt och fritt, som när han var ung, och lätt kunde simma femtio meter under vattnet utan att det bekom honom nämnvärt. När hans lungor var stora som Domuskassar och hjärtat slog långsamt och eftertänksamt i hans bröst. Han tänkte på det och ett sting av saknad for genom hans kropp men han började långsamt få syre igen. Promenaden han var ute på, hans dagliga runt kvarteret, brukade gå lättare än så här och det var först på senare tid som andnöden hade satt in och han oroade sig för det, som för en läckande kran, tänkte på det dagligen, hoppades att det inte skulle bli värre, och du vande dig tänkte han, som att du till slut inte längre hör droppandet förrän det blir till en fors och dränker allt i sin väg. Men han tänkte då inte gå till någon jävla läkare. Bara titeln läkare gjorde honom förbannad. Så förmätet på något sätt, att ge sig ut för att vara någon som läker, som en shaman i vit rock. Det enda de gjorde var att skriva ut mediciner som hade fler biverkningar än botande substans ansåg han. Du blev sjukare av mediciner än av att inte ta dem.

Han började gå igen, långsamt, och så sakteliga började hans lungor arbeta någorlunda funktionellt igen tills han kunde öka på tempot så att det såg normalt ut när han gick. Inte som någon som höll på att dö vilken sekund som helst. Det var viktigt för honom, att allt såg ut som vanligt, att han smälte in. Inte som när han var en ung man och satte en ära i att vara annorlunda. När du var äldre så var annorlunda konstigt, sjukt, drabbad av en sjukdom, slagen av en stroke eller liknande. Svårt att andas var en sak, att gå sakta som om varje steg vore det sista var en helt annan. Det var ett skit att bli gammal tänkte han.

När han kom hem igen så bryggde han sig en kanna kaffe och drack det i favoritfåtöljen framför teven. Han tog sig en chokladbit också. Marabou mjölkchoklad, den enda choklad som var värd sitt namn tyckte han och det hade hans fru också tyckt. Han kände sig ledsen när han tänkte på henne, det gjorde han alltid, och han förstod att han aldrig riktigt skulle komma över att hon var borta. På något sätt så kändes det som om hon alltid fanns i hans närhet, att hon när som helst skulle ropa från köket att maten var klar, eller att hon ville att han skulle tända en eld i öppna spisen, men när det inte hände så kom sorgen igen och den hade aldrig lämnat honom riktigt, den var bara mer eller mindre påtaglig. Aldrig hade han kunnat föreställa sig hur ensam han kunde känna sig förrän hon var borta. Hon, som hade varit hans bästa vän, älskarinna och förtrogna, som han alltid var ärlig mot och som han litade på. Han hade aldrig kunnat lita på någon som han litade på henne. Hon hade varit hans trygghet och innan han träffat henne så hade han inte ens varit i närheten av känslan trygg. Och även om han inbillat sig att han haft en plats i någon slags trygghetens oas tidigare så förstod han efter att de mötts att det bara hade varit en hägring i en torr och karg öken. Tillsammans med henne var allt fulländat och att inte längre ha henne vid sin sida var som att vara en levande död. Han reste sig upp och vankade omkring i rummet. Gick till spegeln i hallen och såg på sitt fårade ansikte och suckade. Ibland såg han hur gammal han var medan han vid andra tillfällen tyckte han att han såg riktigt bra ut. Men oavsett hans utseende, och det hade faktiskt mindre betydelse, så visste kroppen hur gammal han var. Den var övertygad och ärlig och visade honom varje dag precis hur många år som han hade på nacken. En onödig ärlighet tyckte han och tänkte på sina knakande knän, sin värkande rygg och problemet han hade med att kissa. När hans fru levde så hade hon tvingat iväg honom till en läkare i alla fall för att kontrollera att han inte hade prostatacancer. Det hade varit en plågsam upplevelse, men resultatet var positivt, eller negativt, hur man nu valde att se det. Han hade således inte cancer, och hon hade varit glad för det, och han själv också förstås. Nu spelade det mindre roll.

Livet, tänkte han, var som en grapefrukt, både sött surt och beskt i olika faser av tillvaron. Han tyckte om grapefrukt av den anledningen. Frukten speglade hur det var att leva och varje gång som han åt av den så tänkte han på hur det hade varit när han var ung, när han var medelålders, och nu på när han var gammal. Om sanningen ska fram så var det inte hans metafor utan det var naturligtvis hans hustru, som var en insiktsfull person, förutom att hon var både vacker och sympatisk, och det var hon som hade lärt honom att äta grapefrukt. Innan hon presenterade hur hon tänkte när hon åt sin frukt till frukost, så hade han tyckt att den var omöjlig att äta, alldeles för besk och osmaklig. Men det var inte förrän hon förklarat hur hon tänkte, att smaken återspeglade den sinnesstämning du hade, som han förstod och kunde äta den. Nu för tiden så smakade den väldigt beskt och han förstod ju varför men den hade varit ett under av smakexplosioner när de åt den tillsammans. En halv grapefrukt varje morgon, det var hans regel. Ingen frukost utan och han hoppades varje gång som han satte tänderna i den att den skulle smaka som den gjorde en gång tillsammans med henne. Hittills hade han blivit besviken men hoppet levde kvar och han tänkte fortsätta traditionen så länge som han hade liv kvar på jorden att leva.

Han satt länge och tittade på teve den här kvällen. Vad han tittade på spelade ingen roll. Bara det fanns ljud och rörliga bilder så var han nöjd för han visste att om han satt där i soffan tills han nästan somnade så kunde han inbilla sig att hon låg därinne i sängkammaren och sov i sängen brevid hans när han gick och lade sig. Så hade det varit förr och han brukade ligga länge och lyssna på hennes andetag när han väl lagt sig. Det var den enda vaggsång han behövde då när hon levde.

På senare tid, under ett år eller så, hade han börjat att bädda med kuddar under hennes täcke för att få en illusion om att hon låg där och när han nu lade sig ner och slöt sina ögon så kunde han inbilla sig att han hörde hennes snusningar. Till slut så somnade han och han skulle vakna till ännu en dag och ännu en grapefrukt och den skulle smaka beskt och vedervärdigt och det skulle komma att vara så under resten av hans liv. Men det visste han inte.

Och det var väl lika bra det.