Månad: september 2020

Komplikationer

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Varför måste det vara så komplicerat, tänkte han. Jag vill att det ska vara enkelt. Han suckade och försökte dra djupt efter andan. Det gick inte, det var som ett stopp i lungorna som hindrade honom från att fylla dem med luft och han kände en lätt panik.

Han satt på bussen som de flesta morgnar och hans tankar gick som vanligt runt, runt som hjulen på fordonet han satt i. Han kunde känna lukten av diesel, parfym av både herr och damsnitt, svett och gammal alkohol. Allt vittnade om liv och död och meningslöshet och han såg dessa människor, dessa jävla stackars människor som var som han var och om vilka han inte visste någonting och allting. Och han ville inte vara här och det sved lätt i hans mage när han tänkte på det liv som han levde.

Det hade inte alltid varit så här. En gång i tiden var hans liv okomplicerat och han hade varit tillfreds. Inte lycklig eller olycklig, tillfreds, och han hade varit nöjd med att det var på det sättet. Han hade levt sina dagar i någon form av acceptans av att det var som det var och att det inte var så mycket att göra åt saken och han såg fram emot ledigheter och räknade timmar och dagar och han gav sig in i meningslösa diskussioner som då, på den tiden, tycktes ha betydelse och han såg sig själv i sitt självförtroende som en man som räknades men han hade bara varit en idiot insåg han idag. Men han längtade trots detta faktum och mot sin vilja, tillbaka till den tid då han hörde till de viljelösa fårens skala. De som gick från fålla till fålla och följde maten och var nöjda med de små allmosor som gavs och den bedövning som tillhandahölls av staten i form av produkter från systembolaget. Idag var det inte så. Istället så sökte han något som han trodde fanns mellan raderna, något som var dolt för vanliga människor som han naturligtvis inte räknade sig själv till, som en kod, en matematisk formel som om han kunde lösa den skulle verifiera att det fanns ett svar på de frågor som han ställde.

Allt var som sagt mer komlicerat idag. Det var inte mycket som gjorde honom exalterad. Han kände sig som en gnu som ville bryta sig ur hjorden, bort från det invanda och förlegade och han stod stilla och tyst om nätterna och önskade sig ut bland stjärnorna som glimmade över hans sänkta huvud, men även om han skulle våga ta språnget så behövde han skyddet som gemenskapen gav trots att han inte förstod meningen med detta eviga vandrande över savannen. Det var svårt att vara nöjd och vattnet i vattenhålen smakade inte bra, men han drack för att det var nödvändigt för att hålla sig vid liv och han åt av gräset och han var rädd för lejonen och föraktade sig själv för det och han ville vara modig och ge sig ut bland det vilda för att hitta sin egen väg men stod kvar, tätt tryckt emot de andra djuren och han andades samma andetag som de och kände sig trygg. Han ville inte att det skulle vara så. Han ville vara en rebell.

Men han satt istället på bussen varje morgon och gjorde sina timmar på arbetet och kom hem sedan till det invanda och han försökte så gott han kunde att hitta guldkorn i tillvaron och han undrade när lusten till livet, det som han befann sig i, börjat ebba ut. Han mindes inte. Han förstod inte heller varför han kände som han gjorde. Det fanns egentligen ingen anledning till de här känslorna. Allt var i stort sett bra och han hade människor runt omkring sig som brydde sig om honom och han älskade dem tillbaka men han bad om tillförsikt och förståelse och svar utan att ställa rätt frågor. Han avskydde sig själv för att han var som han hade blivit och gjorde sitt bästa för att hålla eländet tillbaka och hoppades på att han skulle hitta krukan med guld vid regnbågens slut. Han var säker på att det skulle ske. Det vara bara att bita ihop och att ta raska promenader. Det hjälpte mot de mest vedervärdiga åkommor hade han alltid sagt föraktfullt till de som gnällde, och nu var han där själv.

En gnällspik, det var det han var insåg han plötsligt.

Visst, han sökte efter andra värderingar än gemene man, så var det, men att för den skull gräva ner sig som han gjorde ledde ingen vart. Det var patetiskt.

Så när han klev av bussen och började gå mot sin arbetsplats så bestämde han sig för att byta fil, och hjälpte inte det så fick han väl helt enkelt ta att uppsöka Dr tall i den stora mörka skogen. Han hade gott renommé, kunde sitt jobb, ingen hade klagat hittills. Han flinade och tänkte på sin fru. Det gjorde honom glad. Det kändes bättre nu och solen tittade fram och det skulle bli en vacker höstdag.

Godmorgon.

Det räcker nu…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Gränsen är tydligen nådd. Det finns få saker som driver mig längre. Allt det världsliga som jag tyckte var viktigt har mer eller mindre förlorat sitt värde och jag förvandlas pö om pö till en stugsittare utan mål eller mening. Det mesta känns som en rät linje utan vare sig toppar eller dalar och jag glider fram på lugnt vatten och störs inte av några känslostormar. Jag mår inte dåligt, det är inte det, jag är bara komfortabelt bedövad och tar det mesta med ro och tycker att de upprörda, de som gestikulerar och talar med yvig stämma, de som tar sig själva på fullaste allvar, de som glömt bort ordet ödmjukhet, är som tragiska clowner på en manege i en kringresande cirkus. Jag befinner mig i livets kuvös skulle du kunna säga, avskärmad från livets larm och brustna hjärtans parad. Till viss del förnöjd men även lätt förtvivlad över att mina tidigare blottlagda, hyperkänsliga nerver nu är inbäddade i ett skyddande myelinlager. Avskärmad, skyddad och loj går jag långsamt och eftertänksamt framåt.

Icke desto mindre så kan jag sakna det där pirret i maggropen som jag hade inför till exempel en fisketur, en bra film, en exkursion ut i naturen för att fågelskåda. Min förväntan menar jag, som ett barns på julafton, den är försvunnen. Jag går genom livet och tar in det som händer, men utan att uppröras därav.

Nej det var en lögn. Jag kan bli galen på idiotisk tevereklam och på det det där de så kallade tevepersonligheterna vräker ur sig med någon slags påtvingad självsäkerhet utan botten, och jag irriteras av den vikt som läggs vid petitesser och jag är arg, och ibland elak men mindre nu än förr.

Jag var världens argaste man en gång i tiden och behövde, trodde jag, min ilska för att orka leva. Idag suckar jag uppgivet för det mesta och låter dårarna hållas. Jag har nog med mitt tycker jag, men jag jag längtar tillbaka, ibland, till det där bubblet jag hade i kroppen en gång.

Men jag vet inte jag.

Det kanske är bättre så här. Att förlika sig med att det inte blir roligare, inse att det där jagandet efter sensationer, att aldrig vara nöjd med det jag hade utan att alltid tro att det kunde bli lite bättre om jag bara ansträngde mig lite till, läs öppna ytterligare en flaska, bara var destruktivt.

Det är således lugnt och skönt för det mesta men lite för mycket håglöshet för att jag ska vara tillfredsställd.

Lite förtröstan skulle inte sitta i vägen, en tro på bättre dagar, en övertygelse om att livet är värt att leva även fast jag inte är ung längre. Men det är ju det, naturligtvis är det så. Jag behöver bara landa i den här nya känslan, men det kommer väl, förhoppningsvis.

Godafton.

Hitta sin plats…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Ja det är väl det som är tricket. Att hitta sitt rum i universum där du är en oumbärlig del av det kosmiska kretsloppet, en pol i en pool av känslor där din motpol håller ordning på begreppen och leder dig i en universell styrdans på ett dansgolv utan slut. Det är få som lyckas, om någon, och de som känner sig säkra på att vara den perfekta möbeln i det perfekta rummet lider antagagligen av en svår form av självbedrägeri, eller av religiös fanatism. För hur du kan vara nöjd med var du befinner dig i den här kaotiska världen är en gåta, och om du trots allt är det så har du mycket att lära, om du vill. Men de flesta förefaller vara nöjda med att leva i den här matrixen som är istället för verkligheten, och jag säger inget om det. Ibland är den enkla vägen den enda vägen och om du inte vill må som jag så ta den för guds skull.

Jag önskar jag kunde.

Godmorgon.

Vad fan är det här?

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Ja jag menar, folk som gnäller över skitsaker och gör stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse, och dessutom hävdar att det har det visst, och du är en idiot som inte förstår det. Ok då är jag hellre en idiot, än åker med det tåget. Gnället smittar också, som en farsot, och människor som du trodde, i din enfald, stod över sådant står plötsligt med sträckt koppel och skäller som bara fan och det finns ingen hejd på hur jobbigt allting är i deras värld.

Så mycket harm i onödan, som inte leder till någonting annat än mer missämja och ilska och storm över ett öde landskap. Nej jag väljer att strunta i det, kragen upp, skygglapparna på och ner med huvudet sanden för att slippa se och höra eländet. Och visst det går över, det gör det, men det lämnar spår. Som fåror i en lerig åker och det värsta med dessa gnällspikar är att de aldrig inser att de faktiskt är fel ute och att all denna ilska var onödig om de bara hade tänkt ett steg längre.

Godkväll.

En övertygelse

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Det är vad jag behöver, tänkte han. En tro, inte ett hopp, ett hopp är fåfängt och något för klentrogna män utan råg i ryggen. Han flinade. Nej vad jag är i behov av är en övertygelse om att det faktiskt finns något som är värt att leva vidare för även när du börjar bli gammal. Elle vad då börjar bli? Du är gammal, inse det gubbe. Han såg sig själv i spegeln och det rådde ingen tvekan om att det var som han tänkte men han var ändå nöjd med att det var på det sättet. Han ville inte vara ung längre. Han hade varit det, och medelålders, och nu var han till åren kommen och han hade inga större problem med att acceptera att det var så. Men det var det här med att orka gå vidare med tillförsikt. Där fanns ett aber.

När du var ung så tänkte du aldrig sådana tankar. Livet i sig var nog och att det skulle ta slut en gång var som damm på rockärmen, lätt bortborstat med vrickning av handleden. Vid den här aktningsvärda åldern var det annorlunda, funderade han. Slutet närmade sig snabbt nu och det som varit självklart tidigare, som att springa eller hoppa, klättra upp på stegar och rensa takrännor till exempel var ytterligt ansträngande och i det senare fallet, förenat med direkt livsfara. För att inte tala om att älska, och då den fysiska delen av det konceptet, som var långt ifrån den självklara upplevelse du haft vid yngre år. Det krävdes planering nu för tiden, och mental övertygelse och även kemiska hjälpmedel då och då och det var väl bra visserligen, att det fanns kryckor för äldre män som fortfarande hade lusten i behåll men det kändes ändå påvert att det skulle behövas.

Och det var där längtan efter övertygelse kom in. Den där tron som skulle försätta berg och öppna portar och ge dig kraft och mod i barm att ta ytterligare steg. Att hålla livslusten levande, att undvika ångestgropar och att faktiskt, trots att han avskydde uttrycket, leva i nuet. Han ville förstå att slutet inte var slutet utan att det i själva verket bara var början på något nytt och han ville verkligen tro, och om det var något han bad om på kvällarna så var det just om att komma till tro om att det liv han levt inte bara var det som det varit, med allt vad det innebar. Utan att bakom de vanliga livskulisserna fanns något underbart, himlastormande, som en cirkus med djur och trapetskonstnärer och clowner. En ny värld, en helt ny tillvaro och en röst som i himlen äskade största möjliga tysssstnad.

Han suckade och mindes sin unga kollega som var troende och som hade som halmstrå att klänga sig fast vid, att det här livet bara var en prövning. Och att himmelriket stod runt hörnet. Hon kanske hade rätt men det var ändå en nedslående övertygelse att ha när du bara är tjugoåtta år ung.

Det får bli som det blir, tänkte han. Tids nog kommer det att uppenbaras och jag får väl ge mig till tåls trots att det känns surt. En tro som sagt, en övertygelse, inget jävla fåfängt hopp, är vad jag behöver. Ge mig det nu! Ska vi säga så då?

Godmorgon.

Återkalla

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Är det inte så, att vi borde återkallas? Det är uppenbarligen så att vi är behäftade med ett allvarligt fel som borde upptäckts innan vi släpptes ut på marknaden och att vi på grund av detta snarast borde gå tillbaka till fabriken för en omfattande omstrukturering. Eventuella utlägg skall naturligtvis krediteras ägarna och vi skall ersättas av en bättre och mer uppdaterad modell.

De skador som vi åsamkat vår omgivning kan naturligtvis aldrig helt och fullt repareras men det är av allra största vikt att vi försvinner från där vi befinner oss innan det är försent. Det finns ett litet hopp att det vi förstört kan återuppbyggas till en viss del men som det var en gång kan det aldrig bli igen och det är naturligtvis beklagligt men inte så mycket att göra åt i nuläget.

Hur vi överhuvudtaget, med alla de fel som vi har, tilläts att lämna verkstaden är obegripligt. En sådan produkt som är vi, idag, skulle skrotats redan på planeringsstadiet och upphovsmakarna skulle ha ställts i för rätta för att ha försökt få ut en sådan undermålig skapelse på vägarna. Vem som skall straffas för att det trots allt skett är oklart då ingen törs ta ansvar utan gömmer sig för domens lampa i skuggor där inget ljus kommer åt.

Det kan hända att det är de ökända, kriminella kycklingarna som ligger bakom dådet och summan trettinie spänn har nämnts i sammanhanget av någon anledning. Ingen vet riktigt varför dock. Utredningen fortsätter naturligtvis men experter som uttalat sig hyser inget hopp om att ställa de ansvariga till svars. Något som kallas ”Gud” har figurerat i diskussionerna men vad det skulle vara för något är höljt i dunkel.

Vi ställer vårt hopp till den heliga inkvisitionen, som tidigare varit oss till stor hjälp för att ta fram sanningar, visserligen med något tvivelaktiga metoder, men i det här fallet så är det resultat som eftersträvas så ändamålet får idag helga medlen.

Godmorgon.

Trött på att leva

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Nja inte på att leva riktigt, bara på att ha det liv som jag har där arbete tar upp åttio procent av den vakna tiden. Det är inte att leva som jag ser det, och ändå har jag gjort så i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv. Visserligen så har det inte alltid känts som det gör idag. Det fanns en tid då jag tyckte att jag gjorde nytta och att det som jag pysslade med var meningsfullt men idag så inser jag att gått i kommersialismens ledband och att jag borde varit klokare och gjort andra val de de jag gjorde. Jag är lurad helt enkelt, precis som alla andra är i min situation och det känns surt att inse det nu när livet snart är slut.

Jag skulle fan hellre ha velat vara en apa och kastat mig bland trädkronorna med himlen som mitt tak. Så känns det idag. Men i morgon så är situationen kanske annorlunda? Hoppas det.

God morgon…