Han tänkte så när han stod på perrongen i den lilla staden sent en natt i juni och det sista tåget hade gått. Jag har fortfarande tid på mig.

Och sommarnatten var ljum och det var ljust och han hade just lagt sin kärlek åt sidan och han visste inte längre vad han längtade efter. Men att det fanns sand i timglaset var han övertygad om. Hur mycket visste han inte men det spelade mindre roll. Han hade sagt det han ville säga och han var den han var nu och han kände sig trots allt som hänt någorlunda tillfreds med tillvaron och han försökte tränga undan onda tankar.

Vinden friskade i nu och doften av hägg var bedövande och en koltrast satt på ett tak någonstans och lät sin toner rulla över nejden som kulor på skolgården rullat en gång i tiden. Vad barnen gjorde på skolgården nu för tiden visste han inte. Men kulspelande var nog inte ett alternativ.

Han började gå mot stationshuset och stannade framför friserasalongen som låg inhyst i samma byggnad. Beundrade vackra män och kvinnor i utomjordiska frisyrer och han förflyttades till en annan tid då han själv hade en frisyr som följde modet och han var då en ung man som inte visste vem han var.

Känslan han haft när han kom ut på gatan den gången i sin nya frisyr liknade den han känt när han åkte till fotbollsträningen i jeans och T-shirt för att hans föräldrar inte hade råd med klubbens träningsoverall. Som någon som ville vara med, passa in, men som inte kunde eller visste hur du gjorde.

Han tänkte ofta på sin uppväxt, på modellplanen han byggt och hängt i taket och hur han fantiserat om att vara en stridspilot under andra världskriget och han kunde ännu känna hur det luktade i hans pojkrum. Se tapeternas mönster och hur han krävde att bli så hårt omstoppad av sin far eller mor när han skulle sova så att han knappt kunde röra sig under täcket. Vad var det för ett befängt beteende? Han kunde inte förstå detta idag och varför var inte hans föräldrar oroliga över hans tvångsmässiga krav vid sänggåendet? Eller var de det? Det var något han inte visste men de hade inte gjort något åt det. De lät honom bara hållas, som om han var ett hopplöst fall.

Och när han ändå var tillbaka i tiden för längesedan så tänkte han på alla de klistermärken från bensinstationer som han, storebrodern, samlat och förvarade i ett låst skrin på sitt skrivbord och hur hans lillebror av någon anledning när han var ensam hemma, hittat nyckeln, tagit dem och klistrat upp dem på lådorna på skrivbordet och hur förtvivlad han varit och hur arg han varit på sin bror för vad han gjort.

Att det i handlingen kunde ha funnits kärlek och en önskan att göra det fint för sin storebror slog honom aldrig. Utan för honom handlade det om ren och skär illvilja från lillebror och han förvånades över hur lite förståelse han fått från sin mor och sin far för sin upprördhet.

Var han den konstige sonen som vars utbrott borde negligeras? En särling? Lite eljest? Var det så de uppfattade honom? Kanske att så var fallet. Ju mer han tänkte på det desto mer sannolikt föreföll det att det var på det sättet. Sonen som inte var som andra.

Be en bön om att det blir bättre, om inte, so be it.

Var det så de resonerade? Kanske. Han lämnade sin barndoms rum och gick vidare.Han tyckte med ens om att gå här i den lilla staden när människor sov, och kajorna, en del av dem. Andra upphov sitt karakteristiska läte lite då och då och det metalliska lätet studsade mot husväggar och det påminde honom om någonting. Ljudet slog an en ton i hans resonanslåda men han kunde inte få den att stämma. Den klingade orent och var i utkanten av hans minneskapacitet så han släppte det förlorade minnet på trottoaren och gick vidare.

Ner mot det lilla centrum som fanns och kråkor och kajor och måsar festade på rester slängda i papperskorgar för det var natten mot söndag morgon och rester av hamburgare från gatuköket och chips hade slängts däri. Utanför apoteket stannade han till och tände en cigarett. Gick vidare ner till ICA och satte sig ner på en bänk utanför och rökte klart. Fimpade och lade sig ner på den gröna, kommunala träsoffan och blev med ens väldigt trött. Han gäspade och slöt sina ögon och somnade.

När han vaknade var det morgon och han frös och han reste sig upp och rörde sig hastigt fram och tillbaka framför mataffären. Gjorde några gymnastiska rörelser och efter en stund så återvände kroppsvärmen.

Människorna i det lilla samhället hade ännu inte vaknat och när han tittade på sin klocka, som han för övrigt fått av sin far på sin fyrtioårsdag och som fortfarande fungerade klanderfritt, så såg han att den var fem. Tåget hem skulle gå klockan sju och han var hungrig.

ICA skulle inte öppna ännu på några timmar och han kände att det skulle bli en svår morgon. Magen knorrade och det föreföll som han hade ett stort hål mitt i kroppen och han var svag och skulle helst ha velat lägga sig ner igen en stund på bänken. Men nej, han fick sova på tåget tänkte han och började gå mot tågstationen.

Solen varm varm nu och han satt i den på en bänk på perrongen och njöt och han tänkte på gårdagen och vart den tagit vägen.Han borde ha förstått hur det skulle gå och han hade gjort val som inte var helt genomtänkta och han hade sett något i situationen som inte fanns. Han hade letat efter dörrar som inte existerade och försökt hitta meningar i det som sades för att försöka hålla sig kvar i en känsla som han så gärna ville ha. Men till slut så gav han upp och lämnade allt.

Gick som en vålnad gata upp och ner. Plockade en ros och höll den under näsan och mumlade hemmagjorda böner om frid och ro. Och han hade just då hett önskat sig vansinnets lugnande smekningar över sin kind.

Utanför kyrkan, senare på kvällen, i utkanten av den lilla staden hade han suttit på en gräsplätt och kisat med trötta ögon upp mot korset i tornet och ville se hur himlens portar öppnade sig så att han kunde komma på fötter igen.

Han var djupt religiös när det passade hans syften och vid dessa tillfällen var han övertygad om att Gud fanns och han ville trycka in så mycket salighet i sin hjärna som det bara gick men nu, mitt under en sådan sin gudstro, kom han ihåg sin konfirmation och den där anskrämliga, vita polotröjan som han blev tvingad att klämma in sin överviktiga kropp i.

Och fotografierna som togs som han avskydde och ville slänga men som stod inramade i bokhyllan i vardagsrummet för alla att se.

Han mådde illa.

Plötsligt så hade han förlorat känslan för Gud och Jesus och den var nu ersatt av ångesten han känt då. Han reste sig och kved när minnena av den dagen kramade hans hjärta och han gick fort därifrån.Resten av kvällen hade seglats under förvirrade segel och efter en varierande kurs och han var ömsom vuxen och ömsom det barn som han inte begrep sig på och tonårsåren orkade han knappt tänka på och när han till slut anlöpte hamnen vid tågstationen och insåg att han missat sista tåget så hade han slappnat av och tänkt som så att det fortfarande fanns tid.

När tåget kom in så var han varm och trött och när han satte sig ner på en fönsterplats och tittade ut och såg att tåget gick så kändes det bra. Han lämnade inte bara stationen utan även en del av sitt liv tyckte han. Skinnjackan som han bar var för varm och han tog den av sig och hängde den på en krok. Lutade sig sedan tillbaka och slöt sina ögon och han kände lukten av skinnet från jackan och han flöt efter en stund som på en flotte i sömnens breda flod. Han var på väg hem, och hem var tryggt och säkert, och han skulle aldrig ha lämnat det.

Utan rigida regler och förutfattade meningar om hur saker och ting bör vara gav han sig en möjlighet. En anledning rentav till att avvika från gängse manér och därigenom ge sig ut på tunn is, okända hedar och outforskade hav.

Som ett oskrivet blad, likt ett blankt usb minne eller en raderad hårddisk stod han som ett tomt kärl redo att fyllas. En oslipad diamant, en guldklimp som ännu inte hittats, han var som en val på djupet, i mörkret, och den här gången skulle han inte låta sig luras.

När han såg sig omkring fanns inget nytt. Allt var gjort förut och det som sades eller skrevs hade för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Livscoacher med Hitlerlugg stod på scener runt om i världen och orerade om självklarheter som om det de sa vore något banbrytande, just upptäckt, nobelprisvärdigt, när det i själva verket bara var kvalificerat skitsnack och han kunde inte begripa varför inte alla såg och hörde detta. Musiken som hördes i populärmusikgenren var variationer och upprepning av väl beprövade koncept och framfördes som original och okunniga ungdomar höjde skräpet till skyarna. Det fanns få undantag ansåg han, just nu kunde han inte komma på något.

Han kände sig som ett gitarrsolo av Andy Summers. Fritt, atnonalt och vilt som en katt på ett klaviatur. Ett spelande utan gränser och för det otränade örat konstigt och till och med plågsamt men med en osviklig precision och en känsla som gick att ta på.

Det var så han ville vara. En fri ande utan band som följde vindens växlingar och utan att ta intryck av andra människors vilja med honom. Han skulle vilja ge sig ut på en pilgrimsfärd iförd munkkåpa och sandaler beväpnad med endast sanningen. Predika något nytt och obefläckat som en gång Bob Dylan gjorde i Greenwich Village utan att plagiera eller upprepa. Som ett levande ljus i ett medialt mörker långt från sociala medier och skrämmande mental inaktivitet. Som en klar och klangfull röst i ett i övrigt till synes drogpåverkat mummel.

Pånyttfödd ville han vara, som en aktör på en scen där alla hade lärt sig sin roll utom han. Ta in allt på nytt, omvärdera men utan att analysera. Suga i sig det som var värt att veta och använda det utifrån helt andra bevekelsegrunder. Ha ett hjärta som slog i baktakt och dansa fram i livet på eget bevåg med en hand fri och väldigt nära havet utan skam och utan anledningar att be om ursäkt.

Han ville vara som toner som levde sitt eget liv, som flög som svalor under en sommarhimmel, som skapade något nytt från grunden. Som komponerade en melodi som gav mening åt tillvaron och han ville andas friskt syre och tänka tankar som ingen tänkt förut.

Han ville vara som ett gitarrsolo av Andy Summers.

Godnatt.

Jag var bruten, körd, nedsliten som däcken på en gammal amazon. Mitt hjärta låg krossat som spegelskärvor på golvet och jag visste vad det innebar och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Regnet vräkte ner utanför och regndropparna på rutan var som tusen tårar mellan det som varit och det som var nu. Alla mina mardrömmar hade förverkligats och det var som att leva i skräck för mitt eget undermedvetna.

Nere i dalen ett par kilometer från där jag bodde rann den mörka ån där jag fiskat som ung och en gång så fanns det öring där. Men nu var vattnet långt ifrån så klart som det en gång var. Det liknade mer en lervälling vissa dagar och så gott som ingen fiskade där längre. Jag brukade ändå sitta där om kvällarna och prata med mina röster och försöka glömma bort att det som var så vackert på natten inte var det på dagen.

Men idag satt jag i mitt vardagsrum och stirrade ut på ett oväder som, vad det verkade, hade stängt solen ute för evigt. Inga öppningar i molntäcket för förstulna solstrålar att leta sig igenom. Bara ett kompakt, grått täcke som nästan tycktes nudda marken och så regnet. Ett hårt regn som i vinden låg vågrätt och hade jag varit ute så hade jag velat gå in igen.

Jag tänkte på natten som gått, med sin sömnbrist, med sitt stirrande i taket och slumrandet med drömsekevenser. Samma dröm, jag hade drömt samma dröm igen som så många gånger förut om den där lägenheten som jag hade men inte bodde i permanent. Men när jag väl var där så kändes det som hemma och jag visste ju, när jag vaknade, att den inte existerade i verkligheten, åtminstone inte i den här tillvaron. Levde jag på två ställen samtidigt? Fanns jag i en parallellvärld? Höll jag på att förlora mitt förstånd?

Jag var ensam, ensam för evigt. En ensamhet som bottnade i förvivlan och svikna förtroenden och en saknad utan motstycke. Och det var som om att ha hungriga vargar i bröstet som slet mitt hjärta och min själ i bitar under ett dovt, skrämmande morrande som lät som det kom från långt ner i deras magar. Och det fanns ingen pardon hos bestarna, allt var besinnigslös hunger och lust att döda.

Jag reste mig och gick ut i regnet medan det ännu fanns något kvar av mig. Styrde stegen ner i dalen och tog mig till min plats under den stora björken där jag brukade sitta och jag försjönk i självömkan och under min högljudda konversation med mina röster så slutade det plötsligt att regna. Ån flöt nu stilla igen efter stormen och den fanns där för mig som den gjort i så många år och jag var trots allt glad att jag flyttat tillbaka hit där jag bodde en gång då när livet var uthärdligt. Även om tillvaron här, när allt kom omkring, inte blev riktigt som jag hade förväntat mig den.

All den där ilskan som jag bar på vid den tiden då jag ännu inte flyttat flöt fortfarande som saltsyra i mina ådror och meningslösheten i tillvaron grinade mig ännu i ansiktet när jag såg på mig själv i spegeln och jag var sviken, besviken och jag hade alltjämt ingen riktig tro på livet.

Men gråt inte tänkte jag. Vad du än gör så gråt inte.

Att flytta hem till min barndoms domäner hade då vid det tillfället kännts som en bra idé. Lämna det som gått mig emot bakom mig och se framtiden an från där jag hade mina rötter verkade som en bra lösning på mina problem. Men att fly hjälpte inte och det insåg jag snabbt. Jag var alltjämt fjättrad i min själ, låg i en evig sträckbänk och den tortyr som jag utsatte mig själv för var förstås ett mentalt gissel men hemtrakterna var ändå en bättre plats än där jag varit förut, att lida på.

Skymningen kom så sakta in över de låga bergen och ljuset som nu hade lyckats att leta sig ner till jorden var som spjut från en himmel med framtiden för sig och de perforerade molntäcket och satte sig i marken som nålar i en nåldyna. En fisk vakade sörplande i det grumliga vattnet och jag tänkte att det var mört eller löja men jag mindes de vackra, prickiga öringar som jag fiskat med fluga här för en lång tid sedan och hoppet tändes. Kanske att jag skulle plocka fram flugspöet igen och göra ett försök? Jag bestämde mig för det. Jag gick hem och lagade middag, åt den, och efter det var dagen i stort sett slut. Jag såg på teve en stund och och lade mig sedan för att försöka sova. Det gick inte så bra.

Nästa dag sken solen från en klarblå himmel och bara en och annan molntuss seglade omkring på det blå himlahavet. Jag hade ätit frukost och stod nu i förrådet och rotade efter fiskeutrustning. Spöet var lätt att hitta, det låg på en ställning under taket, men det var värre med rullen och flugorna. Varmt var det också, och dammigt, men till slut så hittade jag fiskeväskan och i den låg vad jag behövde. I stövlar och mina gamla fiskebyxor, som otroligt nog fortfarande passade fast det var tio år sedan minst jag använde dem, och i min fiskeväst och den gamla hatten från samma tidsepok gick jag ner mot ån. En sånglärka lyftes uppåt och neråt som om någon i skyarna höll den i ett snöre och den sjöng om glädje och om oemotståndlig lust och plötsligt så kändes allt lite lättare.

Vid kanten av den trögflytande ån som idag inte var fullt så smutsig som den brukade vara upptäckte jag att flugfisketakterna satt i och jag landade en torrfluga mjukt och vackert som en fjäril som satte sig på en blomma på vattenytan. Jag satt stilla och stirrade på den och plötsligt så öppnade sig en liten fiskmun och det skapades en virvel som flugan sögs ner i. I triumf och med bankande pulsar höjde jag spöet och krokade, en braxen, och hjärtat gick ner i varv igen. Jag vevade in den fula fisken som hade tjocka läppar som nästan såg mänskliga ut. Efter ett visst bestyr lyckades jag få loss kroken ur dess mun och släppte sedan tillbaka den i ån. Fisken låg i vattenytan en stund och kikade på mig med sitt ena öga som om den ifrågasatte varför jag fångat den överhuvudtaget. Och det hade den ju rätt till, att undra över. Sedan plaskade den till och försvann i djupet.

Jag reste mig upp och följde ån motströms tills jag kom till den gamla träbron som korsade den strömma delen av ån. Gick över på andra sidan och tog mig ut till ensamma ön som vi kallade den när jag var grabb. Därifrån kunde du nå både höljor och pooler med flugan och med lite tur och skicklighet skulle jag kanske kunna landa en öring eller två.

Det var en underbar morgon. Och det som hänt för många år sedan och som jag fortfarande bar med mig och skulle komma att göra så för resten av mitt liv, kändes mindre tungt idag. Jag hade bott där jag nu bodde i flera år och min ensamhet var ännu min favoritklädsel. Den hade blivit en del av den jag var och tanken på att det skulle förhålla sig på något annat sätt var näst intill absurd. Men idag så kändes det bra som sagt och jag lät fluglinan svepa i vackra bågar genom luften och ännu en fluga landade graciöst precis där jag tänkt mig att den skulle landa och den slukades direkt.

Den här gången var det rätt fisk och efter en kort kamp så lyfte jag en öring på gott och väl ett kilo ur det nu relativt klara vattnet. Dess färger skimrade i solen och jag var nu femton år igen och min blå moped stod olåst uppe vid det fallfärdiga kvarnhuset och då som nu så önskade jag att jag haft någon att visa den fina fisken för.

Jag fiskade för mig själv när jag var ung. Det var så bara och jag mindes inte riktigt varför. Och jag fågelskådade även på egen hand och ibland med min far När jag tänkte efter så hade jag nog varit ensam i hela mitt liv. Jag var ensam med min bror, med mina föräldrar och jag var ensam med hon som senare födde mina barn och jag var även ensam med dem.

Jag satte mig ner och rensade fisken och kastade inkråmet till trutar och mås och de slogs och skrek och det var som det var i världen tänkte jag. Tände sedan en cigarett och satte den i mungipan och började fiska igen och en timme senare låg tre rensade öringar i min box och jag gick tillbaka till min moped och reste tillbaka i tiden fyrtiofem år och när jag kom fram så lyssnade jag på Alice Coopers billion dollar babies på min röda, ihopfällbara grammofon med högtalare i locket. Och någon viskade,

”Vad du än gör så gråt inte. Gråt inte för Guds skull.”

Det gick inte att undvika henne. Hon var som en lysande diod i ett övrigt mörker och ingen kunde låta bli att titta på denna skimrande ikon över allt som var omöjligt.

Hon var i tjugofemårsåldern och hon satt på platsen avsedd för rörelsehindrade och hakan bar hon kaxigt högt och hon såg på andra som från ovan. Hon hade ett småleende över de fylliga läpparna och hon barä små, runda glasögon. Men det som drog blickarna till henne som vore hon en magnet var det kors som hon bar. En svart tatuering i form av just ett kors i pannan med den lodräta delen från hårfästet ända ner till näsryggen och den vågräta hela vägen ut till där ögonbrynen slutade. Den unga damen var ett monument över all världens synder och bedrövelser och hon bar dem med den äran.

Hennes ben var de längsta du sett och de försvann upp under en kort, svart kjol som kröp upp osedligt högt när hon satt ner. Hon gjorde inga försök att dra ner den. En skinnjacka hängde öppen och löst draperad över hennes smala axlar. Även den var svart. Under jackan skymtade en vit t-shirt som en kontrast emot det svarta. Hennes hår var blont dock och pageklippt och hennes ögon de blåaste någon sett. Om det inte hade varit för korset i pannan så hade hon varit en skönhet.

Vad gömde sig inuti huvudet på den här motsägelsefulla kvinnan? Vad tänkte hon på? Varför hade hon tatuerat sig i ansiktet? Var det ens en sådan? Det kanske bara var tusch. Hade hon vaknat på morgonen, duschat, stått naken framför helspegeln och beundrat sig själv? Suckat bedrövat sedan över att vara så förbannat vacker och bestämt sig för att den här dagen så skulle hon vara ful. Målat sig i ansiktet med svart läppstift och, ja så var det förstås, inte tusch, läppstift, och sedan klätt sig för dagen och bussen till vanliga livet.

Nej det stämde inte. Det fanns något annat här och om du såg in i hennes ögon så kunde du se hur ett oroligt hav svallade där inne. Skummande vågor och skräp och virke uppspolat på en öde strand och regn och stenhårda vindar som hennes knutna nävar. Nej, det fanns inget vanligt liv här och bussen krängde som ett skepp i nöd och hennes ögon smalnade som på en katt när hon tog spjärn med fötterna för att hålla balansen. Svettdroppar pärlade på hennes alabasterbleka panna och hon tog upp en näsduk ur jackfickan och torkade bort dem. Och således fick alla se att det inte var vare sig tusch eller läppstift utan bläck innanför huden.

Hon klev av bussen och hennes högklackade stövlar klickade mot asfalten när hon gick och det var något att titta på det, när hon gick. Hon var som en sensuell tromb som sög åt sig allt liv och uppmärksamhet från de stackars män som såg henne. Fruar och flickvänner mulnade som en ovädershimmel men över henne sken solen, oavbrutet, bländande, och det enda som störde bilden av perfektion var det svarta korset i hennes panna.

Den unga kvinnan undvek all uppmärksamhet. Såg inte, hörde inte, och allt för henne var det hon behövde och ingenting annat spelade någon roll. Vad hon tänkte skulle ingen annan få höra och hennes historia var osannolik. Hennes kors var hennes eget och när hon såg det så var det omöjligt att gömma sig och det var som om korset åt sig in i hennes medvetande och hon var syndernas förlåtelse, hoppades hon.

Vart hon var på väg hade hon förträngt och allt som hon hade var en vilja att ta sig framåt en dag i taget och att inte grubbla för mycket. Den här flickan hade tänkt för många tankar redan. Det fanns inte plats för några fler funderingar. Allt fanns i hennes tatuering. Till den hade hon förvisat allt som var ont och som hade gjort henne ont och hon var en själ som blivit över, vald sist, ratad.

Det hade inte alltid varit så. I en annan tid var hon populär och alla ville ha henne och hon gav av sig själv tills hon en dag inte hade något kvar att ge. När hon stod tom och tömd som en skramlande tunna på ett lastbilsflak så hade hon bestämt sig för att ta korset. Kanalisera sina egna och andras synder genom att pränta in dem där de var omöjliga att missa. Hon skulle bli en påminnelse, en signal, en kvinnlig kristusgestalt och hela världen var hennes Golgata. Hon var medveten om all falskhet, alla påklistrade manér och lismandet hon såg och hörde var som en kvävande rök som gjorde det svårt att andas så hon lämnade, klev in i en värld som bara hon förstod. Den omslöt henne som en mjuk hand, höll henne varligt och vaggade henne till ro och hon behövde inte längre våndas eller gräma sig eller förebrå. Hon var där hon var, där hon ville vara, och korset var en signal till evigheten som hon visste fanns i det som vi kallar universum. Ett meddelande om samförstånd, att hon visste och att hon förstod och att hon nästan litade på livet.

Runt omkring den vackra damen med sitt kors att bära blommade häggen och hon var omsluten av en air av vällust och behag. Gatans grus hade ännu inte blivit bortsopat i den här delen av staden och det krasade under hennes skor när hon planlöst strövade i vårens famn.

Men hon var någon annanstans, inte här, inte i den här staden som så sakteliga vaknade från vinterns grepp. Inte bland leende människor i tunna kläder, långt ifrån välfyllda uteserveringar och rosévin och kalla öl var hon. Den unga kvinnan var på en bättre plats ansåg hon. Ett ställe där ingen kunde nå henne. En plats där mörkret inte kunde treva efter henne med sina långa, svarta fingrar. Hon var där hon ville vara och det hade tagit lång tid för henne att komma dit där hon var och det kors som hon bar i ansiktet var bara ett av många som tyngt hennes unga axlar.

I en park satte hon sig ner på en bänk av grönmålat trä. Det stod en hängbjörk intill där hon satt och en rörelse därifrån fångade hennes uppmärksamhet. En nötväcka klättrade upp och ner på stammen och dess långsmala grå kropp med den rödbruna magen och det svarta strecket genom ögat och den spetsiga näbben var vacker att se på och hon blev glad och hon drog en suck av lättnad var det nog. Om fåglar kunde ha svarta linjer i ansiktet och fortfarande vara vackra så kunde hon det också tänkte hon. För det var trots allt viktigt för henne att vara vacker även om hon visste att just hennes skönhet hade varit roten till det onda som drabbat henne. Den unga flickan tittade sig omkring och hon såg hoppande, ystra hundar som jagde runt efter bollar eller pinnar eller ingenting och hon såg glädje i deras tungor som hängde utanför deras munnar och hon log.

På den asfalterade gången som gick genom parken såg hon joggande män och kvinnor i tights som jagade den perfekta kroppen och när en kortklippt, mörkhårig flicka i blåsvarta åtsittande träningsbyxor ställde sig framför henne på gräsmattan och stretchade så pirrade det i kroppen på henne.

Av åtrå?

Hon visste inte riktigt men hon blev på något sätt tung i kroppen när hon såg den perfekt rundade bakdelen och de långa, vältränade benen.

Kvinnor var vackrare varelser än sina manliga motsvarigheter, det hade hon alltid tyckt men hon hade sökt sig till till män därför att det förväntades av henne att det skulle vara på det sättet. Män av alla åldrar hade i sin tur dragits till henne som flugor till sockerbit och hon hade låtit sig svepas med på vågen av bekräftelse som det innebar att bli uppvaktad men hon hade aldrig blivit riktigt berörd av en man. Knappt ens sexuellt upphetsad heller om hon skulle vara ärlig. Inte som hon kände nu när hon satt och tittade under lugg på ryggböjningar med raka ben. När hon lyfte blicken från det hon såg på så fick hon ögonkontakt med den kortklippta flickan och hon slog genast ner blicken och stirrade ner i asfalten.

Hon mer kände än såg hur tjejen i tightsen närmade sig bänken hon satt på. Och hennes andhämtning ökade när hon satte sig ner bredvid henne. Det nytillkomna sällskapet satt tyst en stund och hämtade andan efter joggingturen och stretchandet men sedan sade hon,

”Hej!”

”Hej”,svarade hon tyst.

”Jag heter Helena.”

”Maria.” Hon tittade upp och såg Helena i ansiktet och förväntade sig den vanliga reaktionen av återhållen skräck och medlidsamhet när korset i hennes ansikte blev synligt. Men allt hon såg var bruna, glittriga ögon och vita tänder i ett leende som fick hennes hjärta att stanna. Och hon dog en stund där på bänken.

När hon återuppstod så förstod hon att, ja vad hette hon nu? Javisst ja Helena, att hon hade sagt något för hon stirrade på henne som om hon förväntade sig ett svar.

”Vad? Frågade hon. ”Jag hörde inte.”

Helena skrattade till.

”Vill du följa med hem och duscha?”

När solen gick ner den här kvällen och kyrktorn och höghus och brospann visade sina svarta siluetter mot en djupblå bakgrundshimmel och vattnet i åar och fjärdar låg svart och spegelblankt och enstaka båtar ritade sina streck på vattenytan. När trutar och fiskmåsar ropade ut sin längtan efter nästa dag och förälskade par gick arm i arm utefter kajerna och dofter av grillat kött och fisk från restauranger steg upp mot himlarna som en aptitretare till Gud. När giraffliknande byggnadskranar hade gått till ro och den stora staden gjorde sig redo för nattens begivenheter som en sprinter i startblocken.

Då hade Marias skepp äntligen hittat sin hamn och efter många år på villande hav låg båten förtöjd med starka trossar och hon gungade följsamt med i de svaga efterdyningarna av en storm som nu äntligen tycktes ha bedarrat. Hon befann sig i ett hus byggt av kärlek nu och alla hennes frågor om varför som fortfarande hängde som dekorationer i ett stort träd någonstans i en skog som var tätare än svart rök från en fabrik i ruhrområdet var fortfarande obesvarade och skulle nog så förbli.

Helena låg bredvid henne i en säng och lät sitt pekfinger följa konturerna av hennes kors i ansiktet och hon viskade saker i Marias öra och det var som om hon blåste in liv i hennes medvetande med sin varma andedräkt och hennes heta, nakna hud värmde Marias och de var sömniga och skulle snart somna i varandras armar.

Maria vände sig på sidan och såg in i Helenas mörkbruna ögon och hon kände något hon aldrig ens varit i närheten av tidigare. Hon undrade hur det här hade gått till och det fanns både vemod och värme och rädsla och hon darrade lätt i hela kroppen som om hon frös och hon viskade så tyst att det nästan var omöjligt att höra vad hon sa.

”Törs jag tro på det här. Törs jag tro på det här. Törs jag verkligen tro på att det här är på riktigt?”

Helena lade sina armar omkring henne och höll henne hårt och begravde sin näsa i Marias blonda hårsvall.

”Jag ska hjälpa dig att bära ditt kors”, sade hon och fick munnen full av hår. Hon fnissade till. Rullade över Maria på rygg och lade sig ovanpå henne och pussade henne på de mjuka läpparna som hon känt överallt på sin kropp hela dagen sedan de kom hem till henne. ”Jag ska till och med skaffa mig ett eget och sedan ska vi korsa världen tillsammans”, sade hon och log. ”Vi kommer att bli korsen på kartan som markerar var skatten är nedgrävd.” Hon log. ”Jag är här nu och du är också här och i morgon när vi vaknar så kommer den gamla världen att vara ett minne blott om ens det.” Hon lade sig på rygg bredvid sin vackra nyfunna vän och höll hennes hand och stirrade i taket. ”Allt är som det ska vara Maria.” Hon drog en djup suck och låg sedan tyst en lång stund. ”Dela med dig av täcket nu”, sade hon tyst sedan och gäspade. För nu ska vi sova.”

Men Maria sov redan.

Och Helena kröp intill henne och lade täcket över dem båda och sedan somnade hon med.

I det stora körsbärsträdet nere på gården som stod i full blom satt en koltrast och sjöng trots den sena timmen. Den sjöng om liv och död och alltings ursprung och förgänglighet.

Och på ett träkors vid en enslig grav någonstans i det här landet stod skrivet att någon skulle vila i frid. Blommorna vid graven hade sedan länge vissnat och det var längesedan någon besökt den. Faktum var att nästan ingen mindes den här platsen längre. Inte Maria heller, och vid närmare eftertanke så var det nog bäst så. Den som låg i graven hade förtjänat att ligga där och frid var nog det sista den döde skulle vila i och när vinden friskade i och fick den gamla vasen av solkigt porslin att ramla och de torkade resterna av blommorna att spridas över marken så kom historien till ett slut äntligen. En dörr stängdes för att förhoppningsvis aldrig mer öppnas. Maria sov tryggt i någons famn med ett hopp i sitt hjärta och koltrasten slutade äntligen sjunga, för att två timmar senare, när en ny dag grydde, ta upp sin melodi igen.

Och livet fortsatte.