Varför blir jag irriterad över att lyssna på andra människors tillgjorda jävla idiotsamtal? Det är väl upp till dem om de vill sitta och spela teater och vräka ur sig floskler som inte betyder någonting utan bara är störande ljud i en värld som borde respekteras mer än för att fyllas med skitprat utan mening. Men jag blir så arg och jag kan inte hjälpa det.

”Trots att det inte är så mycket snö så lyser det upp och det är skönt att promenera då. Annars tycker jag inte att det är så trevligt att gå när det är mörkt och olustigt”.

Säger den här damen, som säkert är i min ålder, med lätt Göteborgsdialekt och hon säger det efter att ha bläddrat en stund i handboken som beskriver hur du för meningslösa konversationer utan hjärtlighet och ärliga uppsåt. Hon är så tillgjord och så fylld av tillförsikt över att vara den perfekta konversatören och har hela tiden det där förbannade småleendet över läpparna som gör mig galen och får mig att vilja banka något hårt i huvudet på henne och skrika,

”Prata normalt käring! Försök åtminstone! Eller är du så jävla fylld av tillgjorda manér att det är omöjligt för dig att få en enda ärligt menad fras över dina läppar! Känn på den här käringdjävel! Försök att konversera den här knölpåken om du kan!”

Okej, jag vet att jag framstår som mer eller mindre galen nu men sådana där människor gör mig fullständigt från mina sinnen och varför gör de som de gör? Jag förstår inte meningen med det. Lägga huvudet på sned och se förstående och allvarlig ut och är det bara jag som ser hur falsk hon och alla andra av samma skrot och korn är?

Jag ser och hör det hela tiden. Föräldrar som pratar om sina barn till exempel, och de har den där rösten. Lite lätt avmätt för att vi ska förstå hur genialiskt barnet ifråga är och samtidigt liksom i förbigående ska vi förstå att det är en självklarhet som knappt behöver nämnas. De talar om sina barn som en ägodel också, ”min Arvid” säger de och de ser dig aldrig i ögonen utan har blicken någonstans över din axel.

Aaaah! Banka, banka, banka, tills du slutar att göra dig till. Här har du! Och här!

Suck! Varför kan inte människor leta i hjärtat innan de säger något och varför säger de saker om de bara talar för talandets skull.

Jag vet inte jag. Det kanske är jag som är överkänslig och det skulle ju kunna vara så att det är jag som behöver en påk i skallen. Men bara att skriva det får mig att bli upprörd.

För jag kommer aldrig att lära mig att småprata, kallprata, aldrig. Och det är väl det som är problemet och som gör att jag inte har några så kallade bekanta. Det är ingen som står ut med någon som jag. Som bara säger något när det finns något som jag anser vettigt att säga och övrig tid sitter tyst.

Jag skulle älska att leva i en värld där alla var genomärliga och bara sa saker som de menade. Där ingen pratade en massa skit utan höll käften istället för att bara låta munnen gå när inget av vikt fanns att yppa.

Tänk vilka underbara politiska debatter det skulle bli. Eller inte snarare, eftersom alla skulle sitta knäpptysta.

Godkväll.

Han såg ut genom bussfönstret. Det som bara för ett par dagar sedan liknat ett julkort av Jenny Nyström, såg nu ut som en soptipp. Smutsig snö utefter svarta, våta vägbanor som slukade allt ljus och ett lätt regn i luften som ett fuktigt draperi, tog bort all känsla av att det snart skulle vara jul. Flickan till vänster om honom såg ledsen ut. Hennes blonda hår var som gjort för en luciakrona eller glitter men hennes ögon var vemodiga och halvslutna och hon såg ut att önska sig någon annanstans. Liksom han. Det här var inte roligt. På hans önskelista hade stått ”mycket snö och kallt” men det verkade komma på obestånd. Termometern hade visat plus ett när han lämnade sitt hem och fåglarna i buskaget utanför på parkeringen trodde det var vår och kvittrade som besatta. Han önskade att det fanns något sätt att förklara för dem att de kunde spara sina strupar. Men varför då egentligen? Istället så borde han anamma känslan och se positivt på eländet. Han lät sina ögon svepa över landskapet och insåg att det skulle komma att bli svårt.

Bussen skumpade fram och hans knän slog oupphörligt emot sätet framför honom och det gjorde ont. Han var inte särskilt stor eller lång och han kunde inte begripa varför det måste vara så förbannat trångt på bussarna. Var det dvärgar som designat dem, eller småväxta som de ville bli benämnda? ”Snövit och de sju småväxta”, log han. För trångt var det i vilket fall som helst.

Mannen bredvid honom verkade ha ätit kebab till frukost. Han luktade. Ingen behaglig lukt klockan åtta på morgonen men den här unge mannen verkade inte ha sovit mycket under den natt som gått och det gick att ana en pikant doft av gammal fylla blandad med röd och vit sås och rå lök. Mannen på bussen kände sig illamående.

När han till slut äntligen kunde kliva av så stod han vid busshållsplatsen och djupandades en stund. Kebabdimmorna lättade och en frisk doft av diesel från bussarna blandat med cigarettrök från rökande resenärer fyllde hans lungor och den medelålders mannen mådde genast bättre.

På det stora tåget senare som pustade fram över vidderna slog julångesten till. Han tänkte på sin mor som var död sedan länge och han tänkte på sin far som bodde alldeles för långt bort tyckte han och på sin bror som bland hundar och katter framlevde sina dagar på en ö någonstans. Mannen suckade och tänkte på hur roligt det skulle ha varit att kunna samla sin stora familj till ett enda stort julfirande. Att kunna förena sin största son och hans flickvän och barnbarnet som alla bodde i en annan del av Europa med mellansönerna som nu levde nära intill men ändå var långt borta vad det verkade och med fadern och brodern och hans blivande hustru och småpojkarna och hans fru.

Alla tillsammans i ett Bergmanskt julspektakel.

Men det var väl så för alla och envar log han för sig själv. Och det lönade sig dåligt att tänka och längta efter något som aldrig skulle komma att ske fortsatte han sitt funderande.

Nåväl, det fanns ju telefoner och videosamtal och livet består ju av förändringar och julen är ju bara några dagar bland alla andra ljög han för sig själv.

Han klev av i den lilla staden i mellansverige där han skulle jobba den här dagen. Det började snöa och mannen kände där han stod på perrongen att kärleken ändå var stor och att alla var tillsammans i själen på något sätt.

Familjen fanns ju alltid i hjärtat och det bär du i ditt bröst sade han till sig själv och skakade av sig den olustkänsla han haft och började istället så smått ana en julstämning därute någonstans. Snön vräkte ner nu och bildade en vit krona på hans ryssmössa. Han tyckte sig höra bjällror där han gick och han nynnade på en julsång.

Det skulle nog bli en bra jul trots allt.

God Jul.

Det finns en stad i Uppland där allting hänger på håret. Ingenstans i någon del av Sverige som jag besökt är antalet frisörer lika högt som i den här lilla staden. I Enköping som staden heter är frisyrer av stor vikt. Välklippta män och kvinnor drar omkring i horder från den ena frisörsalongen till den andra. Det klipps och putsas och slingas och permanentas och frisyrer jämförs och ingen har ostyrigt hår. Det står en air av läggningsvätska, vax och hårspray över Enköpings torg och ozonskiktet är flortunt här och alla är solbrända. Salongerna har fashionabla namn som om vore vi i modekvarteren någonstans på franska rivieran och skäggen på unga män och äldre är så välputsade och har så skarpa linjer att de ser ut som vandrande tuschteckningar. Ingen vind är tillräckligt stark här i Enköping för att kunna rufsa till en frisyr.

I den här förhållandevis lilla staden med inte så många innevånare finns salonger och frisörer i så stort antal att de utan att blinka skulle kunna täcka behovet av hårrelaterade problem i till exempel hela norrland. Och ändå, i fönstren, bland bilder på vackra människor i osannolikt komplicerade hårkreationer så finns skyltar som säger ”frisörer sökes.”

Jag är häpen och jag tänker att det är tur att jag har mössa på mig. De välfriserade blänger misstänksamt på mig när de går förbi och när jag tänkte att jag var tvungen att bli klippt och stylad för att passa in här och jag till slut vågade mig in på en frisörsalong lite i utkanten av staden för att beställa en tid. Så log frisören, en ung man med en så stor våg i håret att tsunamivarning hade utfärdats, lite överseende mot mig samt berättade att jag skulle kunna få en tid om en månad. Jag kände mig som en lufs där jag stod med min ryssmössa i handen och skrapade blygt med foten. Så jag tackade för besväret och gömde min en gång i tiden snaggade hjässa i kaninfodralet och smet ut därfrån. Jag hörde hånskratten ända ut på gatan.

De äter mycket pizza i Enköping också. Pizza är den huvudsakliga födan här och det har aldrig hänt att ett hårstrå har hittats på någon pizza bland ost, skinka, kebab eller oxfilé med bärne. Det finns plakat utanför alla de etthundra pizzerior som finns i Enköping som stolt basunerar ut att, ”ett hårstrå på din pizza är lika med gratis mat i ett år.” Det har aldrig hänt.

Fascinerande.

God afton.

Vi slåss för vår existens varje dag och den ena dagen efter den andra går och det är som att stå vid en järnväg och se tågen passera och det går så fort att inga detaljer kan uppfattas. Du glömmer bort dig själv, du har glömt vart du var på väg och du har glömt allt som du en gång tyckte var så viktigt och det har gått så långt att det inte längre har någon betydelse.

Men det är ok. Det är ingen panik för du har hittat några regnbågar i ditt liv och även om inte alla krukor vid dess slut innehöll guld. Så fanns där alltid något av värde och du lärde dig något varje gång, även om du inte exakt kommer ihåg vad.

Det är tid för eftertanke nu. Dags att göra bokslut sägs det men hur ska det gå till när du inte vet varför du står där du står riktigt? Och vad har det för betydelse och vad är det för mening med att rannsaka sig själv egentligen? Det finns ändå inget du kan göra åt vad du gjort en gång för länge, länge sedan.

Kommer du ihåg vart du är på väg då och är det viktigt? Det är nog så eller hur, att det har en viss betydelse vart du ställer kosan så här dags i ditt liv? Eller ska du låta dina fötter bestämma vilken väg du ska ta? Kanske slå tärning vid vägkors och låta ödet avgöra om du skall gå till höger eller vänster eller fortsätta rakt fram. Någonting som är viktigt hur du än gör tror jag, är att att inte rusa fram som en skenande bulldozer och krossa allt i din väg. Hur du än gör så ta det lugnt, se dig för när du korsar ditt spår och håll ditt huvud högt och se rakt fram. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar att komma fram dit du är ämnad. Du har tid att vänta och förr eller senare så kommer du att veta när du är framme. Så fortsätt att gå bara, i din egen takt. Spring inte.

Du kommer aldrig att glömma vem du är dock. Vem som gömmer sig under alla lager och längst in vid kärnan förbi alla årsringarna. Hur mycket möda du än lagt på att försöka dölja ditt original så flagnar till slut all överflödig färg och du står naken inför dig själv och det är nu det börjar. Om du vill. Det är upp till dig om du vill skala av dig och fortsätta framåt som Gud skapade dig eller om du hellre behåller förklädnaden. Det viktiga, anser jag, är att du är medveten om vem du egentligen är. Resten spelar mindre roll.

God afton.

Du tog mig hem. Visade mitt rätta jag vägen till var jag ska vara och lät mig stanna där. Dagarna då jag var vilsen är sedan länge över nu. Jag behöver inte falla mer, inte vingla omkring utan mål eller mening. Behöver bara en snitslad bana som jag kan följa och mina ivriga ögon spanar frenetiskt efter banden som leder min väg. Tala till mig som du brukar, det gör mig lugn och behaglig till mods. Det finns något i din röst som jag behöver och jag följer dig vart du än går och jag litar på att du går åt rätt håll. Även om jag vet att du ibland är lika vilsen som jag.

Vi klarade det. Ingen trodde att vi skulle det men vi stod starka tillsammans och när jag ser tillbaka på hur människor behandlade oss den första, sköra tiden så känner jag stor harm. Idioter, de var idioter fyllda av konventioner och avundsjuka över att vi vågade och jag fick kraft någonstans ifrån och jag har aldrig ångrat de beslut som jag fattade och du var så stark. Din tro på vad vi hade är grunden till det vi har idag och även om jag hade problem i början så stod du fast vid min sida och för det är jag så tacksam idag. Jag har äntligen lärt mig att acceptera det jag inte kan förrändra och det var nödvändigt för vår resa åt rätt håll.

Vi reser fortfarande men idag är det mer en nöjestripp och allt verkar gå vår väg. Gudarna ler mot oss och vi har fått vår plats i solen och alla olyckskorpar må brinna i helvetet.

De här morgnarna när vi vaknar och när vi ler mot varandra och det är som om vårt hus, vårt enkla hus, vore ett palats så inser jag hur lyckligt lottade vi är. Vi är de överlevande från när det stora skeppet gick i kvav och vi räddade allt som vi behövde för att ta oss i land och bygga vår första hydda. Och allt idag är baserat på vår vilja att leva vidare tillsammans och att vi inte gav upp är ett mirakel. Det finns en ton i vårt förhållande, en melodi som stammar ur sanning och ärlighet, och även om jag inser att både du och jag har skelett i våra garderober, så räcker den melodin för mig idag. Jag nynnar på den varje morgon och kväll.

Jag var nära avgrunden en kort tid och det var inte långt ifrån att jag föll men jag hade så mycket sinnesnärvaro att jag hakade fast mina änterhakar i en fast grund och tog mig tillbaka. Stor kraft och en obändig viljestyrka var mina bundsförvanter och jag står upp nu. Tänker inte falla igen.

Men nu faller snön och jag hoppas att vi och våra barn får en vit jul och snöflingarna virvlar nu som stjärnor utanför mitt tågfönster och jag rusar fram över uppsalaslätten i en silverpil, och jag kommer upp och jag kommer ner men jag kommer aldrig att landa igen och stå stilla. Jag rör mig ständigt framåt, tar ibland visserligen ett steg tillbaka men bara för att vinna mark eller ändra min omloppsbana. Jag är en satellit högt upp i det blå. Jag ser allting i andra färger idag. Jag är förvirrad och lycklig och ingenting kan stoppa mig.

Godmorgon.

Ju äldre jag blir desto mer minns jag av hur det var och jag vet att jag inte ska gräva ner mig i det som varit, men jag kan inte låta bli.

Det blir så påtagligt så här på ålderns höst vad du borde gjort annorlunda och jag önskar i många fall att jag vetat vad jag vet idag. Kunnat vad jag kan idag och haft det mod jag har i skrivande stund. Mycket skulle ha varit annorlunda och många skulle ha mått bättre om jag inte varit, ja jag tvekar inte att säga det, så harig.

Idag begriper jag inte vad jag var så rädd för. Jag försöker att hitta några ursäkter men det finns inga. Jag borde ha låtit svärdet tala och fått huvuden att falla. Istället så backade jag och lät dårarna vinna. Nåväl, i slutändan så får du väl ändå säga att det mesta föll väl ut och då, var då, och som det är idag får jag leva med. Även om det svider ibland att tänka på eländet.

Jag är i alla fall inte ensam idag.

Det är bra. Det är en nödvändighet för mig att inte vara på egen hand. Visserligen så kan jag uppskatta att vara för mig själv ibland bland fåglar och fiskar men det beror bara på att jag har ett alternativ. Att vara påtvingad ensamhet skulle få mig att tappa orienteringen och jag skulle bli som en ensam Gnu på savannen utan sin skyddande flock och jag skulle bli ett lätt byte för de onda lejonen.

Fastän du kan vara ensam i en flock också, om din väg går åt ett annat håll än den stig dina flockkamrater tänkt sig. Om du finner dig föst in på en väg du inte vill gå och inte hittar ut ur den kollektiva riktningen. Då är det lätt att känna sig ensam bland tusenden. Jag vet inte vad som är värst. Att vara tvingad till att leva mol allena eller att vara ensam tillsammans med någon.

Igår är så påtagligt för mig idag. Jag har dock inte på något sätt förlorat kontakten med presens eller futurum men imperfekt får en allt större betydelse i mitt liv och även om jag har väntat i hela mitt liv på att få vara den jag är idag så finns det som varit förr nära inpå mig, på både ont och gott. Jag kommer antagligen att bli som min farmor som på slutet, innan hon löste enkel biljett till de vilsna hederna i glömskans land, orerade oupphörligen utan att lyssna på någon annan om hur det var i Surahammar när hon var flicka. Rabblade kilometerlånga dikter hon skrivit om hur det var förr utan att en enda gång titta i sitt handskrivna manuskript och hennes ögon var långt ifrån där hon befann sig, och farmor slutade sina dagar i ingen mans land.

Det sägs att du ska leva i nuet. Att du ska fånga dagen och all den där gojan. Visst, inget fel med att leva här och nu men den du är idag blev du ju igår och att inte ta hänsyn till den tid som gått är som att bygga en pyramid från översta stenen anser jag. Lite vånda över dumheter du begått är bara nyttigt. För mycket är självdestruktivt

Jag står vid oförrätternas hav och blickar ut mot horisonten. Jag ser hur solen letar sig över kanten och mina synder är lättare att hantera i solljus. Överhuvudtaget så går det lättare att acceptera att jag inte alltid varit det geni som jag är idag. Dumhet och oförstånd hör ungdom och otillbörligt droganvändande till.

Jag pysslar inte med sådant längre. Vare sig ungdom eller något annat.

Godafton.

Koppla ur hjärnan, det är vad jag skulle vilja göra. Dra ur en sladd, stänga ner fabriken, skicka hem mina viskande demoner för några timmar så att jag äntligen kan få sova. Kroppen är avslappnad och ligger som ett stilla hav i sängen utan en krusning ens. Stillhet råder runt omkring mig men det pågår en febril aktivitet i hjärnkontoret. Dygnetruntarbetarna vill inte gå hem utan jobbar på som vanligt. Ingen rast här inte. Nej vi måste hålla ackorden, inte slappna av, inte lata oss. Här i helvetet finns ingen paus. Låt hjulen rulla kamrater, i dödens skugga får du vila, kanske.

Jag vill bara fly in i något slags vaacum där knappt några andetag finns. Där alla konturer suddas ut och alla tankar blir till luddiga moln utan skarpa kanter. Att segla iväg, kasta loss och ge mig ut på intighetens hav utan vare sig mål eller mening, en meningslös tillvaro utan rannsakande eller sorterande, bara för några timmar. Är det för mycket begärt?

Ett återhämtande tillstånd är vad jag behöver. Det känns som om jag går på reservbatterier nu och har gjort så en lång tid. Ungefär tio procents laddning kvar och laddningssladden verkar vara trasig. Eller är det själva batteriet som behöver bytas ut? Är det för många program igång samtidigt och hur stänger du ner dem i så fall?

Jag sover aldrig, kopplar bara ner på sparlåga och letar efter frid och ro. Går omkring som en tomte i grått skägg med lykta i hand. Spanar och spejar, lätt förvirrad och desorienterad och allt förfaller overkligt om nätterna och hon där bredvid får mig att tänka på sådant som du inte bör tänka på om du vill sova en stund. Jag försöker att meditera mig till nirvana men det fungerar inte. Kanske mantrat jag använder är fel för jag tappar tråden hela tiden och trasslar in mig i en härva av tankar som tar mig än från vardagens vedermödor via ungdomssynder, ett kort stopp vid ångestladdade händelser som jag helst vill glömma, för att till slut likt en Gagarin med syrebrist cirkla runt jorden med en gnällande Laika i knäet.

Tiden går i stöpet och jag frågar mig om jag någonsin kommer att bli fri, räddad, från sömnlöshet och grubblerier. Jag hoppas det för det här liknar kattskit om jag ska vara ärlig.

Godmorgon.

Den är odödlig. Jag vet det för jag finns i tiden. Som en sekund eller minut i en oöverskådlig eon av tid.

Jag är ett fragment av det som vi kallar universum. En molekyl i en kemisk förening av alla känslor som finns. En del av en anrättning som smakar som du vill att den ska smaka.

Jag är en man i en raket utan mål.

Min själ är min borg. Jag är som en val i ett hav med ett oändligt djup och jag svävar mellan hopp och förmodad förtvivlan och jag lever för en förvissning om att det någonstans finns en säkrare plats för oss kolosser som klampar fram i ett delikat landskap. Någonstans där vi kan sätta ner fötter och bopålar utan att förstöra och förgöra.

Det känns idag som om vi är förvisade från paradiset men att vi vägrar gå härifrån. Vi sitter ner och vi sitter där vi sitter och vi hatar och älskar utan att riktigt förstå varför vi gör det. Vi minns, tror vi, bättre tider. Men inser inte att det är förvanskade visioner och att det egentligen aldrig varit annorlunda än så som det ser ut idag. Eller snarare att vägen hit var ofrånkomlig.

Jag kan då och då se något som jag uppfattar som sanningen men bara en kort sekund. Den fladdrar sedan bort som en fjäril i en storm och det var som den aldrig funnits. Men jag står trots detta kvar och stirrar utan att kunna fästa blicken. Som en vandrare utan mål, en själ fritt svävande. En man med vindarnas armar runt om mig och jag landar så mjukt och så lätt som ett dun från en gås.

Jag står vid vattnet nu och de frusna gräsänderna slåss om en bit bröd och det ligger fortfarande båtar förtöjda vid kajen. Det är kallt och det stiger ånga från vattenytan och julen närmar sig. Min själ känns lätt idag. Igår var den tyngre men jag har lärt mig att det är på det sättet och att jag inte behöver bry mig så mycket om hur jag mår och om jag på något sätt kan må bättre. Jag mår som jag mår tänker jag och så är det med det. En annan dag mår jag kanske bättre, eller inte.

Vattnet är grumligt här, brunt, som lervälling och det flyter därefter. Trögt och motvilligt och träden reflekteras i den bruna soppan och det är inte vackert. Men i det fula, det ohyggliga, det föga tilltalande så finns spår av skönhet. Du måste bara använda en annan typ av ögon. Att se det du behöver se och ignorera det andra. Min bror har ett sätt att se på människor som jag avundas honom.

”Hon är vacker i själen.”

Säger han alltid om flickan som alla andra tycker är ful. Det är en sak att säga, men en annan att mena, och ytterligare en att se det. Men jag tror att han gör det, både ser och menar, min mystiske bror.

Det finns ett starkt ljus i människors själar. Att se det är inte lätt. Det krävs ett tränat öga och det är lätt att missa i storstäders neonblänk och irrbloss. Jag försöker men misslyckas ofta och går vilse i ilska och rädsla och dömer utan att tänka efter.

Förvirring finns i min själ som i de flestas men jag har som mål att lösa mina band till oro och att bena ut det som gör mig vilsen och förskräckt. Jag är nu idag en man som jag borde varit för längesedan och jag är faktiskt vacker i själen och det syns, om du orkar titta.

God afton.

Allt som jag ville göra, alla mina drömmar och önskningar, alla leenden och alla tårar, alla besvikelser och lyckliga snurr i min hjärna, allt finns här, överallt. De försvinner aldrig. De är marken jag går på, luften jag andas och de pulserar i blodet hos mina barn och hos mig och henne som jag älskar. Överallt, och de är påtagliga och i bakgrunden och i alla hörn av mina rum och förändringar sker hela tiden och jag har stått så nära kanten ibland och svajat som ett träd i stormen. Jag har seglat som en papperssvala i vinden och överallt har jag varit och jag har fallit och rest mig upp.

Jag har hållit i livet och jag har sett det komma och gå och jag kommer att få göra det igen för det är så det är och det är så överallt. Jag är ett barn i en vuxen kropp ibland och jag har ett gammalt hjärta men det slår bra och jag kan fortfarande se årstiderna växla och jag kan ännu klättra upp i ett träd och sitta bland löven och njuta av utsikten. Överallt finns sanningar och lögner och kärleken lever överallt och och om du visste hur jag tänker ibland så skulle du tappa andan och dina kinder skulle bli rosa och du skulle vara ännu vackrare än du är nu. Om det går.

Jag är ursprunget och den som har gett liv. Jag är också den som tar och har tagit och några lever tack vare mig och mitt liv har jag inte bett om men fått ändå. Och så är det överallt. Hade jag valt att leva om jag fått välja? Och vad hade varit alternativet? En tanke blott, en vag vision om en form, en önskan om liv eller bara en kraftkälla i ett tomrum. Ett väntrum för de som skall leva, för de som skall väljas eller ratas. En tid som inte är, eller är överallt och mina fönster är öppna idag men det fanns en period då de var stängda och jag kunde inte höra vinden då. Det var tyst. Idag blåser det friskt och jag hör och ser allt som sker, överallt.

Godmorgon.