Jag ber allt som oftast. Det ger mig fri lejd genom nätter och dagar och jag slipper oroa mig så mycket. Jag ber till något som jag inte vet vad det är och jag skräder inte orden och är inte blyg. Jag ber om vad som helst som faller mig in. Inte vet jag om någon lyssnar, men det hjälper mig som sagt och det händer, det vete fan hur det går till förresten, att jag får vad jag ber om. 

Jag är inte troende, eller religiös som många fördrar att kalla det. Religion har ingenting med mina böner att göra och att jag vänder mina ögon mot den svarta natten och understundom böjer min nacke samt knäpper mina händer är ingenting annat än inlärt beteende. Sådant som du hålls med i kyrkan. Jag skulle lika gärna kunna dansa jänka när jag ber och det händer faktiskt att jag sänder en tanke ut i till stjärnorna när jag tränar.  För det mesta dock, så står jag på min gräsmatta med blicken mot skyn och knäppta händer. Det känns värdigare på något sätt, mer på riktigt.

Det är skönt att lasta av sig dagens bördor. Ge tyngden till någon som inte har något emot att bära den, som ler och nickar uppmuntrande, tar på sig den framsträckta ryggsäcken och rycker på axlarna för att få den att sitta rätt och sedan går vid min sida för att talas vid en stund. När jag sedan får tillbaka min rygga så känns den lättare, nästan som tom. En säck nu redo att fyllas med nya bekymmer och det finns mycket i mitt liv som går ner i den säcken. Med så många barn och nu även barnbarn så finns det gott om oro och ängslan som är tunga att bära själv och jag är nu tyvärr sådan att om det finns något att bekymra sig över, så står jag först i kön. Skulle det nu vara så att det inte föreligger några bekymmer så är jag istället snar skapa ett scenario där jag oroar mig över vad som skulle kunna hända. Det är bra att vara förberedd på eländet anser jag, och får väl därför skylla mig själv.

Ju äldre jag blir desto mer grämer jag mig över saker som jag gjort i mitt tidigare liv. Jag har inte längre förmågan att förtränga. Vilket i och för sig är bra tycker jag. Att stoppa undan leder ingen vart utan förorsakar bara än mer problem längre fram. Det är i alla fall min övertygelse. Trots detta så tycker jag ändå att grämelsen borde släppa någon gång. Att jag skulle slippa att gömma mitt ansikte i mina händer och grimasera när minnena kommer över mig. En av min vanligaste böner är att jag ska få sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Det verkar dock som om just den bönen inte når fram riktigt. Det är som om den studsar mot ett bollplank, som en av Björn Borgs tennisbollar mot den berömda garageporten, och jag är trött. Så in i helvete trött och jag glömmer saker från den ena sekunden till den andra. Någon i min närhet säger att jag är stressad, att jag arbetar för mycket, och det ligger säkert mycket i det, men det hjälper inte att vara ledig heller. Med tunga steg går jag till jobbet varje dag och en strof som kommer till mig allt oftare är den som Brian Wilson skrev, I just wasn´t made for theese times. Allt är för mycket för mig just nu. För mycket arbete framför allt, men också för mycket ledighet. Ety ledigheten gör bara att det blir än mer plågsamt att gå tillbaka till arbetet. För mycket grubblerier och jag analyserar och benar fisken som är mitt liv till det inte finns något kvar och jag försöker fylla min tillvaro med fysisk aktivitet och roliga saker att göra men det där förbannade regnmolnet hänger fortfarande kvar över mig.

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt och det finns så många som kommer med snusförnumstiga kommentarer och goda råd som egentligen bara går ut på att negligera problemet för mig, men främst för dem. Så att vi istället kan börja prata om någonting trevligare. Människor är fega över lag. Vill inte höra talas om sådant som är jobbigt och påfrestande. Vill prata om väder och vind och grillkvällar och vin och sprit och semesterplaner och jag kommer att tänka på den där sketchen med Janne Forsell och Kjell Alinge. Om han som ringer in till det mysiga, pysiga familjeprogrammet och vill prata om sina personliga problem istället för att svara på frågan om vad den köttätande växt som vid mässan i Hannover med hull och hår slukade den då ditresta gosskören hette.

Ha, ha, ha, så känner jag mig ibland.

Så jag håller masken. Flinar och ler och sätter upp ett oklanderligt ansikte för världen och står varje kväll med samma oro i kroppen och ber himlarna om nåd.

Jag får säga en sak dock, och det är att det bra mycket bättre nu för tiden än då jag försökte släcka orosbrasan i min själ med bensin.

Med det vill jag säga:

Jag är i alla fall nykter. Det är bra. Det är inte alla som är det tyvärr.

 

Så är det kanske. Ingen är nöjd. alla strävar efter något annat, något nytt, en annan situation än den de befinner sig i. Så även jag har jag märkt, trots att jag vid flera tillfällen med bestämdhet hävdat motsatsen.

Det är därför sprit finns anser jag, och droger, och andra substitut för vanligt liv för att så många av någon underlig anledning inte är tillfreds med den ordinära livslunken.

För vissa så är visserligen drogen motion, nyttig kost och överhuvudtaget en giftfri tillvaro och det är väl bra och sunt och bra och hälsosamt i normala doser. Andra dock, sätter sin tillit till religion och Gud eller andra övernaturliga väsen för att nå sina mål. Emellertid för många av oss andra, vanliga människor som inte orkar med att jogga, gå på gym, eller simma var och varannan dag eller gå i kyrkan eller på annat sätt tillbe gudar vi tror på. Där handlar det istället om att vi tar till vinet, spriten, de kalla ölen eller kanske till och med marijuana eller andra tyngre droger för att hitta det där lilla extra i livet, eller hur? Håller ni med?

Jag undrar bara varför? Vad är det för slags skapelse vi är som måste ha andra stimuli än det som naturen föresett oss med. Varför är ingen tillfredsställd med att bara vara mitt i livet, finnas till, existera? Stå på jorden och låta vindarna vina, solen skina, regnet strila och snön falla behagfullt en vinterdag, ska inte det räcka?

Eller att gifta sig till exempel, skaffa barn, ha ett trevligt arbete att gå till det borde väl för helvete var nog för att människan ska må bra. Visst, jag kan förstå att de som inte har ett jobb eller en tillvaro som av olika anledningar inte uppfyller normkraven tar till sprit och droger. Det är inte så konstigt. Osunt och dumt visserligen, men inte särskilt förvånande.

Vad jag dock har svårt för att förstå är varför så många av oss andra som till synes verkar ha det bra med våra familjer och vår livssituation måste häva i oss sprit och vin och öl för att stå ut. Vad är det som är så jobbigt i vardagen att vi måste koppla av med några glas vin, eller en whisky, eller några kalla pilsner på uteplatsen så fort vi kommer hem en fredag, eller vilken annan dag som helst förresten? Vad är det i den mänskliga hjärnan som gör att vi måste berusa oss?

Som jag till exempel. Jag gjorde likadant. Satt där med mina burkar eller glas och tyckte att livet inte var värt att leva om jag inte fick bli lite yr. Det var inte helg om inte kylskåpet var laddat med allehanda alkoholhaltiga drycker. Det var som om solen sken behagligare, vinden blev ljummare och regnet var inte längre nedslående utan uppfriskande när kroppen och skallen var bedövade. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan alkohol, inte ens när den inte var ett problem utan bara någonting som jag tyckte att jag behövde för att sätt guldkant på tillvaron. Jag pratade om hur gott det var med en kall öl. Hur ytterst välsmakande en rökig whisky kunde vara och hur just det här rödvinet var som en våt dröm tillsammans med maten du åt. Det kalla krispiga, vita vinet i det immiga kristallglaset, hur skulle jag kunna leva utan den dans som det bjöd upp smaklökarna till.

Hå, hå, ja, ja, vilket kvalificerat skitprat det var, och är fortfarande.

Varje gång jag hör någon lägga ut texten om hur fantastiskt gott det är med en Gin och Tonic till exempel så småler jag och vet att det inte är smaken han eller hon är ute efter utan ruset. Oavsett hur många GT du dricker, om det är en halv eller en eller fem, så är min övertygelse att det i slutändan bara är yrseln du är ute efter. Stor eller liten yrsel? Det spelar ingen roll. Det handlar i alla fall definitivt inte om hur det smakar. Smaken är bara något du hävdar att du älskar för att få tillåtelse att ta dina hjärnceller på en liten svängom anser jag, och jag vet att det många därute nu som tycker att jag är en idiot och som med bestämdhet hävdar att jag har fel.

Ok då, vi gör ett litet experiment. Vi säger att vi kan blanda två GT som smakar exakt likadant. Det är omöjligt att skilja dem åt smakmässigt, och säg nu inte att det är omöjligt, vi ponerar helt enkelt att det ligger inom möjligheternas gräns, och så serveras de under samma premisser, fredag kväll till exempel. Med samma isbitar och samma höga glas och med samma citronskiva, varsågod! Vilken väljer du, den med alkohol eller den utan?

Svaret är ganska givet eller hur?

Hur som haver, jag struntar i det nu och frågar mig istället varför det är på det sättet. Varför är vi människor så benägna att berusa oss? Är det samhällets fel? Nja det stämmer ju inte för redan när vi gick omkring i djurhudar så sökte vi ju efter droger. Fann vi en växt som vi åt och som gav ett rus så blev den ett givet inslag i den tidens kostcirkel. Ta vikingar och deras mjöd som ett annat exempel på människors vurm för ruset.  Romare och vin hör ju ihop, det vet ju alla. Ryssar och vodka går ju hand i hand och vi svenskar har ju alltid gillat att dricka sprit. För att inte tala om våra grannar finnarna. Således, det finns tusentals exempel på hur viktiga droger har varit för människors så kallade utveckling. Inte minst inom musiken och det hävdas ju att musik upplevs starkare och djupare om du har en sinnesförändrande substans i kroppen. Hur det är med den saken låter jag vara osagt men även jag har suttit i dunkla rum med svarta glaskulor till ögon och skickat en pipa fram och tillbaka och viskat ”asflummigt” En Pink Floyd platta var ingen Pink Floyd platta utan lite puff i pipan så tyckte vi alla och många tycker så även idag.

Hur det nu än är. Människan förefaller helt enkelt klart och tydligt drogbenägen. Allt som kan berusa bör intagas och allt är bättre än att behöva leva i den eländiga verklighet som ett liv utan det där lilla extra tycks erbjuda och återigen, varför förhåller det sig på det sättet?

Borde det inte vara så att om vi kan uppnå en högre nivå i vårt medvetande med hjälp av droger. Är det inte då rimligt att tro att det läget finns slumrande i våra hjärnor och att det går att nå dit utan konstgjorda medel? Att våra fåfänga försöka att nå ett högre medvetande med hjälp av sprit eller hasch bara är ett uttryck för att vi inte är framme ännu? Att det som vi kallar för rus bara är något vi nosar på? Ett tillstånd som kommer att vara vårt naturliga när vi klättrat tillräckligt högt på utvecklingsstegen.

Min övertygelse är den att om alla sinnesförvirrande epitet, såsom droger, religion och aktiviteter som övergår i överdimensionerad form såsom maniskt tränande av alla former förbjöds eller snarare övergick till en djupare insikt om vad livet egentligen handlar om. Så skulle det som vi kallar vårt universum plötsligt framstå som något helt annat. Vad? Har inte en aning. Tids nog så får vi se.

Vi människor är en produkt som helt klart är i stort behov av en uppdatering och har varit så länge.

När kommer människan 2.0?