Det är inte så lätt det, att låta bli. Jag gör inget annat tycker jag än att älta det som varit och det som jag gjorde förr och det leder mig ju inte framåt direkt. ”Acceptera det du inte kan förändra”, står det i visan. Visst, ingen skulle vara gladare än jag om det var så enkelt men det är ju inte det tyvärr. Acceptera att du var en idiot betyder det ju om du ska hårddra devisen. Och jag vet att det var det jag var men jag vill inte att det ska ha varit på det sättet. Jag har så svårt att acceptera att jag för mig själv kunde rättfärdiga det jag gjorde och sa och jag vill krypa ur skinnet och gömma mig bakom all världens skämskuddar när jag tänker på allt vansinnigt som jag lyckats åstadkomma. Allt som var mitt förra liv står så diametralt emot den jag är idag och samtidigt som jag vill radera, deleta, allt som har varit så vill jag på något sätt inte det.

Jag vill istället försöka förstå hur jag kunde låta det bära iväg på det sätt som jag gjorde. Hur kunde jag stå i fören på ett skepp med helvetets flagg och medvetet svinga den destruktiva sabeln ovanför mitt huvud  med ett vansinningt flin klistrat över mitt blossiga ansikte. Vad var det som fick mig att släppa sans och vett och gång på gång segla skeppet över kanten på världen utan att fatta vad jag höll på med? Det vill jag förstå en gång för alla, och mitt ältande hjälper tror jag.

Min fru tycker att jag överdriver och att det som hände inte var så farligt och att det finns de som varit mycket värre ute och längre bort än vad jag var. Och visst, så kan det vara. Fastän det handlar i grund och botten om vad du har för grundläggande moraliska värderingar säger jag då. Så som det var för mig, när det hände, och efteråt, så visste jag att det inte var rätt och riktigt det jag höll på med. Och ändå så fortsatte jag och däri ligger mysteriet och orsaken till min vånda idag.

Jag kan ibland avundas dem som inte har mina plågsamma, moraliska bevekelsegrunder. Eller de som har förmågan, alternativt är korkade nog, att fötränga synder och förfall.

Det är konsekvenserna det handlar om. Inte så mycket vad som hände under Stockholms himlar under de här åren, utan följderna det fick för människor runt omkring mig. Att jag inte insåg det får mig att krympa ihop och implodera och önska att det aldrig hänt. Men återigen, du lär dig av dina misstag. Åtminstone så gjorde jag det, och det kan väl framhållas till mitt försvar när jag skall rannsakas och dömas av evigheten.

Godmorgon.