”Jag begriper inte det här”, sade han. ”Hur jag än vrider och vänder och försöker, så kan jag fanimig inte hitta någon mening med att fortsätta med den här skiten.”

Hon såg ledset på honom.

”Nej, ja, men det har ingenting med dig att göra egentligen. Jag har bara så svårt att förstå vad som förmår människor att gå vidare, hur de kan tycka att det de gör är så betydelsefullt att det ger dem energi att fortsätta framåt.” Han suckade. ”Jag struntar i det vanliga livet. Att arbeta känns meningslöst, jag gör det bara för att jag måste och finner verkligen ingen mening med det jag gör och ondgör mig över dem som finner en sådan med sitt småaktiga förvärvsarbete trots att jag är i samma situation själv. Jag bryr mig inte ett spår om nyheter eller om Greta och Donald eller om andra som det skrivs om hela tiden i upprört tillstånd.”

”På riktigt?” Sade hon och såg tvivlande på honom.

”Javisst, jag orkar inte bry mig om miljöförstöring eller rasism eller krig i mellanöstern eller svältande harmynta barn längre. Jag har fått nog.” Han såg arg ut. ”Bara en sådan sak som att gå till jobbet varje dag suger musten ur mig, och att sedan de jag jobbar åt anser att jag ska engagera mig i företagets väl eller ve, när jag knappt orkar med mig själv, får mig att bli galen.”

”Det verkar jobbigt det där”, sade hon sarkastiskt.

”Det kan du fethaja att det är. Jag är så jävla trött på att behöva lyssna på människor på bussen och på tunnelbanan som talar om sina jobb, sina relationer och sina åsikter som om det vore det viktigaste i världen. Och alla idiotiska inlägg på Facebook och bilder på glas med sprit i och jag bryr mig inte om vem som har dött och vem som saknar vem. Det är mig fullständigt likgiltigt.” Det osade ur öronen på honom när han talade. ”Varför kan inte folk bara leva sina egna liv och hålla käften och inse att det finns högre värden, större saker att lägga sin energi på än petitesser.”

”Du menar petitesser som miljöförstöring, svält och krig?” Sade hon och skrattade.

”Den här världen går åt helvete i alla fall oavsett vad vi gör idag, och anledningen till att den gör det är att människan fokuserat på fel saker från början. Egen vinning, rädsla för förändring och allt som är annorlunda, kortsiktigt tänkande, profithunger och en tro på det materiella istället för att fokusera på andlighet och djupare värden i tillvaron. Det är anledningarna till att vi idag står på gränsen till undergång. Och jag orkar inte lyssna på idiotiska ledare, rasister och andra, som mer eller mindre beter sig som pajaser längre, ej heller på unga aktivister som verkligen tror på att det går att göra något.”

”Du tänker på Greta?”

”Ja Greta, men förstå mig rätt nu. Jag är full av beundran över hennes engagemang och jag tror att även om hon säger att hon förlitar sig på vetenskapen, så har hon egentligen ett uppdrag från någon högre makt. Det är bara det att det är hundra år försent. Någon måste ha sovit, och missat väckarklockan.”

”Men du menar ändå att vi ska vara tysta, be, och hoppas på det bästa? Det verkar inte så genomtänkt tycker jag.”

”Vi måste be, gå inåt, sluta dyrka Mammon, inse att det vi håller på med här på jorden inte leder någon vart och att det inte har någon betydelse hur mycket pengar du tjänar eller hur duktig du tycker att du är eller hur stora insatser du gör för att rädda miljön. Ingenting förutom böner och andlig trovärdighet hjälper. Och vi ska inte hoppas på det bästa utan på det sämsta. Vi ska sluta att fokusera på oss själva, sluta tro på att någon politiker verkligen menar vad de säger. Inse att ingen kan göra något åt det vi ser idag. Det enda vi kan göra är att hålla käften, mumla innerliga böner och försöka hitta den gömda porten.”

”Den gömda porten?”

”Ja just det, den väl gömda dörren som du bara kan hitta och komma in igenom om du är mentalt förberedd.”

”Porten till stjärnorna.”

”Ja om du vill, en port till stjärnor du inte trodde existerade. En resa till en tillvaro bortom den här materiella skiten vi lever i. En existens utan de värderingar som vi nu låter oss bli styrda av.” Han fick något drömmande i blicken. ”En väg till insikt om hur det verkligen hänger ihop.”

”Jag är inte så säker på att jag förstår vad du menar.”

Han skrattade.

”Nej vem fan gör det. Jag begriper knappt själv vad jag pratar om. Det är mer en känsla jag har som att famla i mörkret, som en blind, med en önskan att kunna se.”

”Så det här livet du lever nu, hur ser du på det?”

”Ser?” Skrattade han. ”Jag är ju som en blind sa jag ju. Nej, livet som det är idag liknar ingenting tycker jag. Jag går mest och väntar på någonting annat.”

”Vadå?”

”Ja som jag sa, en öppning, en väg värd att gå, något som får mig att se tillvaron an med tillförsikt.”

”Och det gör du inte med mig?”

Han såg på henne och tänkte att det gjorde han ju, att om det inte varit för henne så hade han gett upp för längesedan.

”Det är du som har nyckeln”, log han.

”Till din port?”

Han nickade.

Det regnade den här dagen, ett tunt regn, som ett dis snarare, och det gjorde allting fuktigt. Han satt i sitt tält och tittade under lugg på henne som höll på att ta av sig kläderna, vilket inte var någon lätt uppgift i det trånga tvåmanstältet, och han tyckte om vad han såg.

Hon log mot honom när hon såg att han tittade för hon visste att han tyckte att hon var vacker. Och hon blev vacker i hans ögon. Hon hade aldrig känt sig så åtråvärd som hon gjorde med honom och hon hade börjat tycka om sig själv. Inte bara hur hon såg ut utan hur hon var som människa. Han tog fram det bästa ur henne för att han sa som det var, och att hon numera också gjorde det, och hon kände att det var så här som hon var menad att vara.

”Du är vacker”, sade han.

Hon såg honom i ansiktet, i sin nakenhet, och tänkte säga att hon tyckte att var snäll. Men hon visste vad han skulle säga då så hon sa bara,

”Tack.”

Det fanns en klang i henne tyckte han som sjöng och levde med henne. Likt en kyrkklockas genomträngande ljud som ekade över nejden och kallade till bön. En renhet, utan spruckna bitoner och du kunde höra hur mässingens molekyler vibrerade samstämmigt vid varje slag av kläppan. En vibration av kärlek och omtanke.

”Vänta!” Sade han. ”Ta inte på dig än jag vill titta på dig.

Hon satt stilla och gjorde som han sa. Hans ögon var som smekningar och hon kände hur en tyngd föll i henne, och han såg det och han kröp till henne, och hans händer var sedan där hon ville att de skulle vara, och sommarnatten där i tältet vid den lilla sjön där de skulle fiska i morgon blev varm och het och hon var som en flod, som alltid, och när det var över så somnade hon.

Han låg länge på rygg bredvid henne och lyssnade på det tilltagande regnets hamrande på regnskyddet som han monterat utanpå tältduken. Han lade sig sedan ner intill sin fru, lade täcket över dem båda och och han andades i hennes takt. Till slut så somnade även han.

Han drömde om den där hunden igen,den som med hängande och slängande tunga sprang vid havets strand med vattnet sprutande om tassarna. Han satte sig upp och undrade vad drömmen betydde, om den nu hade någon speciell mening, och han tänkte att det kanske hade med frihet att göra. Att han var fri eller att han ville bli det. För det mesta så ansåg han att han var just det men även en fri fågel kan ibland känna sig instängd, när himlen inte räcker till tänkte han och såg på sin sovande hustru.

”Du är i alla fall det friaste jag känner”, viskade han och kröp sedan ut ur tältet. Han gick naken ned till sjön, hade en handuk i handen och det var en aning kyligt i luften för klockan var bara åtta, men det kändes att det skulle bli varmare för solen var redan där den skulle vara. Vattnet var kallt men uppfriskande och han simmade ett tag. Han var en duktig simmare och han kände sig hemma i vattnet, hade alltid gjort det, ända sedan han var liten, och han mindes badet de cyklade till och Tjolle, som var den enda som vågade dyka från femman. Han log när han tänkte på det, på vilken status han hade haft Tjolle tack vare detta dykande. Att även han själv senare också dök från femmetersplatån hade mindre betydelse. Tjolle var först och som alla pionjärer hyllades han, rättvist.

Han klev upp ur vattnet och torkade sig, kröp sedan in i tältet igen och kysste sin fru tills hon vaknade. Hon slog armarna kring honom där han stod på knä och drog ner honom till sig.

”Du har badat”, viskade hon. ”Det vill jag också göra.”

”Gör det”, sade han och kysste hennes ena bröstvårta. ”Jag fixar frukosten.”

I en gungande rytm av tillfredställelse och glädje åt de frukost och att kaffe bryggt med hjälp av primuskök och vatten från en plastdunk är godare än någonting annat i kaffeväg fick de uppleva tillsammans med korpar som seglade över skogsbrynet. Och morgonen var smäktande och vattnet låg spegelblankt och det var näst intill en overklig upplevelse och när han såg hennes fuktiga, hasselnötsfärgade hår hänga ner över hennes ögon och upptäckte att hon tittade på honom och att hon inte såg någon annan så kände han sig tillfreds, på gränsen till lycklig, men lycka var en känsla han passade sig för.

De fiskade sedan, och deras fluglinor ritade behagliga bågar i luften och flugorna landade graciöst som balettdansörer på ett glänsande golv och flöt högt och lätt och slukades glupskt av hungriga fiskar. De flesta fick gå tillbaka men de sparade en var som de senare tillredde till lunch.

Och det var så det var för dem här och på alla platser de besökte. De var varandra och de behövde inga andra och i ögon från omgivningen föreföll de introverta och osociala och de hade inga problem med att bli sedda så. De var två av få som haft turen eller försynen att hitta varandra och som insett att de var skapta för att leva tillsammans och de gjorde just det. De levde, och de var livet, och de såg blygt under lugg på tillvaron och visste att vårda det de hade.

De satt tillsammans insvepta i en filt när kvällen kom och de såg på sländor som steg och föll och de lyssnade till storlommens vemodiga sång och månen var stor och gul och hängde som en ost i ett snöre över den täta granskogen på andra sidan sjön. Och de talade om Neil och Buzz och förundrades över deras resa och han sade,

”Det finns inget universum.”

Hon log och tände en cigarett och räckte den till honom. Han tog ett bloss och så skickade de den fram och tllbaka tills den var slut. Hon sade,

”Jag tror att du har rätt.”

De gick och lade sig sedan och när de sov så hörde de inte räven som kom och åt upp fiskrenset som de lagt i en grop. När den ätit klart så satte den sig ner vid strandkanten och såg även den på månen.

Vad räven tänkte visste bara han själv och det var så det var och skulle vara. En kattuggla ropade till den listige och ljudet färdades över det stilla vattnet och den rödklädda lyfte sin spetsiga nos mot den mörka himlen och log hemlighetsfullt.

I tältet sov hon och han tätt sammanslingrade och räven satt kvar nere vid vattnet och slickade sig om munnen. Reste sig sedan och drack av det kalla vattnet och fortsatte sin väg i natten.

Om några timmar skulle solen gå upp igen och allt skulle börja om.

I ett universum som inte existerade.

I den här stunden, vid det här tillfället, just nu där jag sitter och ser hur världen rusar förbi utanför mitt fönster, så hör jag hur getingarna surrar. Ni hör dem väl? Som en svag vibration, som en generalbas i tillvaron, som ett biljud, en bakgrundsmusik, som ett mässande av tibetanska munkar i en avlägsen kyrka någonstans i Himalaya, och den pågår ständigt, säg inte att ni inte hör de små flitiga randiga sakerna?

Det är klart att ni inte gör, jag vet ju det. Det känns bara så underligt, att vara så väl förtrogen med något att det blir som en del av dig själv, och få klart för sig att inte alla har det som jag. Jag saknar ett lugn, att vara tillfredställd, som att sitta under ett träd på en äng bland blommor och bin och getingar, som för omväxlings skull finns i verkligheten och inte i mitt huvud, med nollställt sinne och behagfull själ och bara känna att nu! Nu är det lugnt.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så tror jag att jag aldrig har haft den känslan. Den där du är nöjd med att leva, den där ditt liv är möblerat som i ett dockskåp och allt står på sin rätta plats, när mattfransarna är kammade och kuddarna i soffan ligger som de ska och sängen är bäddad med så sträckta lakan, täcke och överkast att ett mynt skulle studsa om du slängde det på den. Ett liv i fullständig harmoni, som en melodi spelad på en välstämd fiol eller cello. En mjuk klang som vaggar dig, gungar dig som i en båt på havet. En tillvaro där du är nöjd med vad du har, du önskar dig inget annat, och allt som skulle kunna vara störande ligger i en säck på botten av glömskans sjö, nedsänkt med stenar tillräckligt tunga för att hålla sorgerna kvar därnere för alltid. Du är således tillfreds, något som jag aldrig varit eller kommer att bli.

Det låter ju väldigt hopplöst och ödesmättat, jag inser det. Aldrig kommer att bli. Tyvärr så inser jag att det är sant och att jag troligen inte kommer att få känna det som andra människor känner. Det att kunna vara nöjd med sin lott i livet, att inte behöva sträva efter något annat varje dag, att slippa irritation över andras idiotier, att vandra på livets väg som en proppmätt zombie utan att uppröras av någonting. Att vara uppfylld av bara sig själv och de som står dig närmast, som lobotomerad. Att ha tunnelseende och korkskallementalitet, att säga självklarheter som vore det en universums sanning och med hög röst för att alla runt omkring dig ska höra hur intelligent du tycker att du är, när resultatet blir det motsatta för oss som har skallen full av surrande getingar.

Men, tänker ni kanske, är det något att sträva efter? Att vara en tillrättalagd dåre som är go och glad och bär förnumstighetens fana högt?

Ja, säger jag. För om du i hela ditt liv varit som en Jack Nicholson i filmen gökboet, ständigt omgiven av likriktat beteende, som en katt bland hermelinerna, då kan en lättare lobotomering som skulle ge dig frid och ro faktiskt, trots att det i filmen framställs som något fruktansvärt, vara befriande. Eller när du till slut längtar efter att få hitta en frökapsel under din säng och äntligen kunna gå ut på gatorna och vara som alla andra, utan att känna dig jagad som ett villebråd. Och att äntligen kunna få sova utan att behöva kämpa emot, fri från skräck för att bli upptagen i meningslösheten som du var så rädd för, och istället känna en befrielse att höra till de robotliknandes skara.

Fast å andra sidan…

Det är intressant också, och roande, att känna sig som Karlsson i Hemsöborna, att vara lite förmer, så att säga. Med boplats i eget rum och ha lerkrus runt halsen och en struttande gång som en stolt tupp på mammas gata. Med blodet brusande som en älv i dina ådror och varför inte? Varför inte allt på en gång? Vad finns det att vänta på? Jag har aldrig varit någon bra väntare och istället för att invänta ett svar så ställer jag en ny fråga och framstår som arrogant och dryg. Fast hellre det än menlös och seg, tycker jag ibland. Men det kan bli för mycket getingbo också och det är då jag längtar efter kirurgens gnistrande skalpell eller en kapsel under sängen.

För det mesta är det som det ska vara dock och jag har ingen aning om hur andra människor har det med hur de känner sig. Men min egen form av harmoni infinner sig ibland och även om det är så att den inte liknar din, eller någon annan vanlig man eller kvinnas uppfattning av lugn, så är det vad jag får nöja mig med.

Jag tror för övrigt att de där vanliga, de som går i varandras fotspår, har det rätt trist, även om de inte förstår det.

Jag tror att jag, vid närmare eftertanke, hoppar över lobotomeringen.

”Berätta din historia nu, använd din vanliga röst, inte den där tillgjorda stilen som du lägger dig till med när du är osäker. Berätta som du skriver, om du kan.”

”Ja, jag ska försöka”, sade han och ruskade på axlarna liksom för att komma igång. ”Låt mig bara fundera lite till, på hur jag ska lägga upp det, jag vet inte ens var berättelsen ska börja.”

”Det vet du visst det, sätt igång nu.”

Han suckade och harklade sig och började med låg röst tala.

”Det var en gång en en ung man, som inte var mer än en pojke, som befann sig i ett land där det var svårt att leva och där det var lättare att existera om du var död.

Så han hade varit det länge, död sedan födseln, död för sin omgivning, död i själen och död för sina egna värderingar och åsikter. Han var som en död grävling efter en väg i skogen, någon du passerar, konstaterar att den ligger där, och fortsätter förbi utan att låta det döda djuret bekomma dig nämnvärt.”

Han gjorde en paus och drack lite vatten.

”Döden hade blivit hans naturliga tillstånd, en mental död, som var menad att utplåna allt som hade några personliga drag, egna initiativ och självständigt beteende. Han var en död fisk som följde med strömmen, och det var precis vad han ville vara. Hans ögon var som djupa brunnar, oseende svarta hål som bara registrerade det mest basala, sådant som kunde hjälpa honom att smälta in. Det som var hans personlighet hade han gömt undan, grävt ner som skatt och raderat minnet av var den låg. Det som var han, utan att vara det, bar andras signum, det var hans sätt att leva, fast han var död. Allt detta berodde med allra största sannolikhet på en osäkerhet, en oförmåga att tro på sig själv, som bottnade i en uppväxt med ett alltför hårt regelverk där den frihet som hos barn skapar ryggrad och kurage varit obefintlig, och som istället hos vår numera döde vän skapat en vindflöjelmentalitet, likt den trägubbe som med hjälp av andras vindar vevar en slipsten utan mål eller mening.”

Han såg nu på sin åhörare och kamrat för att kunna utröna hur hans ord, och hans berättelse, påverkat denne. Men kunde inte, genom att studera ansiktsuttrycket, avgöra om lyssnaren tyckte om det han hörde eller inte. Han ville fråga, men avstod, och fortatte istället där han slutat.

”Döden för honom var ett behagligt tillstånd. Den gav honom en frihet som han inte hade som en levande varelse och även om han för andra eventuellt inte uppfattades som död, så var det just det han var. Han befann sig i ett tillstånd som var svårt att förklara. Hjärtat slog, han kunde känna det, men det var omgivningen som för honom var annorlunda än för andra misstänkte han. Det var som att röra sig i rök och hans medmänniskor var som skuggfigurer utan några tydliga konturer men han var osäker på, som sagt, hur han uppfattades. Var han också som en vålnad för andra? Uppfattades han lika otydligt? Med största sannolikhet så var det nog så tänkte han, för ingen tog någon notis om honom.

Redan i skolan, när han var i åttaårsåldern, hade han sin plats, sin bänk, men den kunde lika gärna ha varit tom, gapande som ett hål av ensamhet och ouppfyllda drömmar. Han satt där, eller gjorde han verkligen det? Han uppfattade sin verklighet som obskyr och när han ibland reste sig och lämnade klassrummet så reagerade ingen. Inte hans lärare, inte hans klasskamrater, han bytte plats i en intighet som enbart var hans men han gick till skolan varje dag, och inte bara för att hans föräldrar ville det utan för att han hade en övertygelse om att det skulle vara på det sättet. Han förstod inte varför han kände så riktigt. Det var som det var bara. Han var sig själv närmast.

”Fascinerande!” Utbrast han som lyssnade och slog hänfört ihop sina händer. ”Fortsätt, du berättar jättebra.”

”Jag vet inte om jag orkar mera just nu, det är en mentalt påfrestande historia att berätta”, sade han och drack ur det sista vattnet.

”Jag förstår det, men snälla, bara lite till”, bönföll honom åhöraren.

Berättaren såg på honom ingående för att utröna om han menade allvar eller om vännen drev med honom. Han bestämde sig för att han troligen var uppriktig, och fortsatte därför.

”I sena tonåren, i puberteten, som var en plågsam upplevelse för alla inblandade, inte minst för hans stackars föräldrar som nu såg resultatet av sina så kallade försök att uppfostra sin son, skedde något banbrytande. De fick uppleva en scenförändring av guds nåde. Den som de i sin okunnighet om barns sätt att vara upplevt som en okomplicerad,om än något tystlåten kille, blommade nu ut till ett regelrätt monster och de häpnade över vad de såg. Han var inte längre lätt att handskas med och om han varit död förut så var han inte det längre. Han blev, på bara några månader, medveten om sig själv och andra på ett nytt sätt, och från att inte ha levat för någon annan än sin egen uppenbarelse och funnit en omedveten tillfredställelse i detta, fann han sig själv nu påtagligt i centrum av en tillvaro som för honom var som ett åskväder. Han red, likt en småstadsTor, på blixtar som han lät fara fram över det lilla samhället och han svor och levde rövare och fann ett språk och ett sätt att uttrycka sig på som varit honom främmande tidigare och han spred skräck och beundran och han bad sina föräldrar högaktningsfullt att dra åt helvete. Han sov som en stock om nätterna och halva förmiddagarna. Han gick till skolan om han hade lust och struntade fullständigt i de mail och varningar som skickades till hans föräldrars e-postadresser, och det gick så långt att när han väl dök upp på lektioner så önskade lärarna att han skulle gå hem. Flickorna älskade honom dock, en ny fascinerande upplevelse som var svår att handskas med, och hos pojkarna hade fötts en hjältedyrkan blandad med skräck, vilken var lättare att förlika sig med. Det var en kaotisk tid för den unge mannen. Han kände sig förvirrad och osäker på sig själv samtidigt som det kokade i honom av ilska och självförtroende. Och även om han tyckte det var skönt att ha lämnat sin bubbla, sin dimmiga tillvaro, och njöt av sin nyfunna popularitet så såg han fortfarande i spegeln, vilken han ofta stod framför, en pojke med otydliga konturer och han förstod att det här bara var ett skede i hans liv, att fler scenförändringar skulle komma, och ibland längtade han tillbaka till sin anonyma tid. Den där han var ett väsen, den vandrande vålnaden och, det är ingen hund, det är en varg, väste han åt sin spegelbild och kisade med ögonen och försökte se hård ut.”

”Jag vill höra mer”, sade åhöraren när han såg hur berättaren började resa på sig. ”Du kan inte sluta nu.”

”Vad är det som får dig att tro att det finns mer att berätta då?” Sade han flinande och sträckte på sig.

”Sluta nu! Du fortsätter i morgon va, lova?”

Berättaren nickade, drog sig i skägget och lämnade rummet.

Natten och sömnen som kom först vid fyratiden på morgonen blev lång och full av obegripliga drömmar som trasslade in sig i varandra till ett nät som fjättrade honom i sängen så att han inte kunde röra sig. Han svettades ymnigt och hade svårt att andas och när han vaknade så var det som att befinna sig någon annanstans. Han kände inte igen möbleringen i sitt sovrum och ljuset som strålade in genom fönstret ritade vägar i dammet, men det kom från fel håll tyckte han. Det var som om världen blivit spegelvänd, och när han tittade ner mot sina fötter så föreföll sängen gigantisk och han blev rädd, och slöt sina ögon i ett försök att ställa allt till rätta igen, och somnade om. När han åter slog upp sina ögon så var det mörkt ute. Han såg på sin väckarklocka och insåg att han sovit i fjorton timmar. När han tände lampan på nattduksbordet så kunde han konstatera att rummet nu såg normalt ut igen. Det var så pass betryggande att han steg upp.

Han tänkte på när han var liten, och kom nu ihåg liknande situationer och kände sig som ett barn igen och han tänkte på sin pappa och på hur bilden han hade haft av honom då, så drastiskt förändrades när sonen växte upp och blev den man som han var idag. Han önskade ibland att han fått leva kvar i sin låtsasvärld. Verkligheten är ibland alltför verklig, och han tänkte på hur den äldre generationen aldrig hade vågat vara sig själva, utan klivit in i en roll vid en viss ålder som skräddarsytts just för honom eller henne och sedan stannat kvar i den kostymen resten av sitt liv. Med utstyrseln följde också en rädsla för konflikter, en panisk skräck för sådant som var obehagligt och han fick se sin pappa hoppa från tuva till tuva som om han befann sig på en myr, när han talade med honom om saker som fadern ansåg var besvärande. Sonen, han själv, fann detta mycket irriterande och svårt att handskas med.

När han kom ner i vardagsrummet så satt hans vän och åhörare och tittade på teve. Han tittade upp när han klev in i rummet.

”Du har sovit?”

”Mmm.”

”Jag försökte väcka dig förut, men du var som en död ko där du låg”, skrattade hans vän. ”Vill du ha en kopp te?”

”Ja tack, det vore gott, mjölk och honung som vanligt”, sade han och log. ”Jag sätter mig i soffan då, och väntar, och låt det gå snabbt”, sade han och gjorde en grimas.

”Priset för servicen är att du fortsätter berättelsen”, skrattade hans kamrat.

Han svarade inte utan lutade sig tillbaka i soffan och strötittade på ett reprisavsnitt av morden i midsummer som han sett förut. Han tyckte om den serien med den mysige men ändå handfaste kommisarien. Han fick sitt te samtidigt som mord nummer tre begicks med en dynggrepe och han drack det långsamt och eftertänksamt, blev varm, nästan svettig och hungrig.

”Jag måste äta något”, sade han.

”Pizza?”

”Som musik för mina öron”, sade han. ”Sten, sax, påse?”

”Jag går”, sade hans ende vän.

När de ätit maten och slängt kartongerna och druckit mer te så satt de återigen i vardagsrummet.

”Jag kan fortsätta berätta nu om du vill”, sade den nu proppmätte berättaren. ”Om du fortfarande är intresserad?”

”Självklart, fortsätt nu.”

”Han skapade sig en ny värld att leva i”, fortsatte han. ”En tillvaro där han fick plats, fanns, var någon att räkna med, där hur han mådde var det enda som betydde något. Han tänkte ständigt på sin sinnesstämning och försökte hela tiden att förändra den oavsett om han mådde bra eller dåligt. Nöjd var han aldrig, det fanns ständigt något som oroade honom och han var rastlös. Kunde inte hitta någon tillfredsställelse i något som han företog sig och han avslutade inte det han påbörjat hur engagerad han än varit när han satte igång. Det dök alltid upp något nytt som var intressantare och i hans huvud surrade det som i en bikupa och han kunde inte sitta stilla mer än ett par minuter åt gången. Skolan, som nu hade blivit gymnasiet var ett avslutat kapitel sedan en tid tillbaka. Han var nästan aldrig hemma utom då han skulle äta eller sova. Han var som en varg utan flock. Drev omkring på gatorna, gick i affärer och stal det han behövde, till och med en dator, och han började skriva. Han hamrade ner sina tankar med en frenesi som gränsade till manisk och när han läste vad han skrivit så kändes det som om någon annan var författaren och han häpnade över sitt eget, som han ansåg, geni.”

Berättaren reste sig och gick på toletten. När han kom tillbaka så låg hans publik och sov i fåtöljen. Han tittade på klockan, såg att hon bara var närmare elva, gick fram till vardagsrumsfönstret och tittade ut över den lilla staden där han bodde. Han kände sig befriad, nästan svävande, en i fören på Titanic-känsla, när han från tolfte våningen såg de små gatorna som ringlade sig fram mellan höghus och låghus och villor och han ägde plötsligt ett lugn nu. Som att ha en varm sten i magen som spred harmoni i hela hans kropp. Han var inte trött, och bestämde sig för att gå en promenad ut i höstnatten, känna dofterna från multnande löv och fuktiga gräsmattor, känna efter vem han var, och vart han var på väg.

Nere på gatan, det var varmt fortfarande, tog han av sig sin jacka och slängde upp den över axeln, tänkte på att vara rak i ryggen, som att bära en kruka med vatten på huvudet, och gick planlöst gatan fram. Han tänkte på den tiden då när han var lycklig, sorglös, och struttade fram på lätta fötter. Det var inte på det sättet längre. Han släpade sig numera fram som en trött gnu över tillvarons savann och som alltid gick hans tankar, när han kände sig ensam, till henne med den perfekta överläppen och de blå ögonen. Han skulle alltid komma att sakna henne och han kunde fortfarande vakna ibland och känna värmen av hennes kropp i sängen, och doften, som alltid gjorde honom galen av åtrå. Han kände hur tårarna steg i hans ögon och han skulle gjort vad som helst för att få ha henne vid sin sida igen. Han satte sig ner under en björk på en parkbänk som stod där. Den hade varit grön en gång i tiden, men var nu sliten i färgen och var i stort behov av målning. Han satt där en stund med tårar som ritade spår på hans kind och plockade med färgflagorna. En katt kom fram och strök sig mot hans ben, jamade ljudligt och när han lyfte upp den så lade den sig tillrätta i hans knä och spann som en liten symaskin.

”Hej du lille kisse”, sade han och strök den över ryggen. ”Vad gör du här ute i den svarta natten? Var bor du någonstans?” Katten sade mjau, hoppade ner från knäplatsen och började gå gatan fram, stannade och vände sig om och såg på honom som att, följ med mig nu, jag har en plan. Så han reste sig och gick dit katten gick. Med jämna mellanrum så såg sig den orangea katten över axeln och han som följde tyckte sig skymta ett leende i mungipan på den.

Vid ett nedsläckt hus i slutet på gatan stannade katten. Den satt stilla tills han hunnit ikapp och gick sedan självsäkert och hemtamt in på grusgången och satte sig på förstutrappen och utbrast i ett ljudligt och uppfordrande jamande.

”Är det här du bor kissemiss? Är det ingen hemma hos dig?” Han stod villrådig och fck plötsligt en obehaglig känsla i kroppen. Något var inte som det skulle, som en skälvning i universum, ett knappt märkbart daller i nattluften och det blev plötsligt kallare tyckte han.

Han vände och gick med bultande hjärta därifrån. Han ryckte till när han kände hur katten strök sig mot hans ben igen.

”Men kattfan”, sade han. ”Följer du efter mig? Den såg på honom och log sitt konstiga leende ännu en gång och det såg ut som den blinkade åt honom. ”Vad vill du mig? Jag ska gå hem nu. Ge dig iväg! Han motade bort katten försiktigt med foten. Den tittade på honom med, som han uppfattade, sorgsna ögon, som om han svikit honom eller henne, han kunde förstås inte avgöra könet utan en mer ingående undersökning, som han inte ville utföra, och han struntade för övrigt i om katten var av hon eller hankön. Han ville bara bli av med den och gå hem och lägga sig. ”Ge dig iväg!” Sade han med hård röst. Katten väste åt honom och dess ansiktsuttryck förändrades, blev till en mask av ondska och skräck och den kröp ihop som om redo till språng. Mannen sprang därifrån, såg sig inte om, slet upp dörren till hyreshuset där han bodde efter att i desperation ha slagit fel kod tre gånger. I hissen flåsade han som en blåsbälg och han var tvungen att hålla sig i handtaget som i midjehöjd gick runt hissens väggar. Han stod i ett hörn och höll i sig på två ställen. Hjärtat bankade och svetten sprutade ur porerna på honom. När han väl kom in i lägenheten och låst dörren efter sig kunde han slappna av. Han satte sig i soffan och tryckte igång teven och stirrade på den kallt lysande skärmen utan att se vad som spelades. Hans vän vaknade.

”Vad har hänt?” Frågade han när han såg de stirrande ögonen som var en del av den desperata blicken. ”Men Gud! Berätta nu, du ser ut som ett lik.” Fortsatte vännen när han i soffan inte sade något.

”Rädslan låser dörren till mitt kungarike”, sade berättaren tyst. ”Hindrar mig från att komma in och jag är för evigt utelåst från mig själv.”

”Va?” Sade åhöraren.

”Ja, begriper du inte, det spelar ingen roll vilka nycklar du har om du inom dig bär på osäkerhet och skräck. Du kan under långa perioder må bra och tro att allt är väl men du är bara ett fingersnäpp ifrån avgrunden. När som helst kärgar låsen och du står i kylan igen utan möjlighet att komma in i värmen.”

Han berättade sedan om katten och huset och den plötsligt påtagliga ångesten som han inte kunde förklara. Hans vän såg på honom och ruskade på huvudet, lutade sig fram och lade sin hand på hans arm.

”Du borde inte gå ut själv om nätterna, inte än”, sade han och såg honom i ögonen.

”Jag är väl inget jävla barn heller”, fräste han otåligt.

”Ibland så är du det.”

Han tittade argt tillbaka men kände hur hans anletsdrag mjuknade efter en stund, lugnade ner sig som ett upprört vattendrag, blev slätt som en jäsande deg. Han log och sade,

”Jag kan fortsätta berättelsen nu om du vill, det är inte så mycket kvar, om du inte är för trött förstås?”

”Ja gör det, jag är inte så sömnig och dessutom så är det lördag i morgon och vi är lediga”, sade hans vän och log.

”Han skrev nätter och dagar nu, åt knappt, drack bara kaffe och rökte som en skorsten.” Började han. ”Hans kläder stank av gammal rök och hans ansiktshy började anta papyrusnyanser och det såg ut som om ett enda leende skulle få hela ansiktet att krackelera. Den risken var dock liten, leenden stod inte på menyn här, för det han skrev var tungt och blygrått och elakt. Föräldrarna fick veta vad han ansåg om dem, han fingrar hamrade ner allt som han tyckte sig komma ihåg och han vältrade sig vällustigt som ett svin i den dynga han vräkte ut över sina dagars upphov och han frossade i den självömkan som bara riktigt, som han själv upplevde sig vara, missförstådda individer kan upphäva. Han var utan skuld ansåg han, och i viss mån så var han välan det, men han undvek, medvetet eller omedvetet, att se den kärlek som trots allt funnits där.” Berättaren gjorde en paus.

”Jag vill ha ett glas vin”, sade han.

”Men, du dricker ju inte”, sade hans vän förvånat.

”Ikväll gör jag det.”

Vännen såg på honom med det där ansiktsutrycket som han så väl kände igen och som han tyckte om. En oro av tunna akvarellfärger över ett lätt småleende. De hade varit vänner länge nu tänkte berättaren, ända sedan han låg slagen till marken av svek och ofattbar okänslighet för många år sedan, då han var på flykt, som en fånge i randig dräkt med gläfsande hundar i bakhasorna och med spelande ficklampor mellan träden i skogen. Då han var som ett skyggt rådjur rädd för jägarens gevär. Då även hoppet var det sista som övergett honom och han stod som naken på ensamhetens fält och önskade sig inget mer av livet än den frid som döden eventuellt kunde skänka. Då fanns han där, hans vän, och för det var han honom evigt tacksam.

”Är du säker?”

Berättaren nickade.

”Bara ikväll jag lovar.”

Vännen reste sig och gick ut i köket och kom tillbaka med en flaska rödvin och två glas.

”Brothers in arms”, sade han och flinade. Ställde ner glasen försiktigt på bordet, öppnade flaskan och fyllde dem nästan fulla. Räckte över det ena och lyfte själv det andra. ”Skål min vän.”

”Skål.”

”Till slut så hade han, enligt word, en lunta på trehundra sidor som bestod av kris, ånger, självömkan, bråddjupa avgrunder och berg med toppar så höga att de var omöjliga att bestiga”, fortsatte han berättelsen. ”Det osade ångest om verket och han visste inte vad han skulle göra med det.”

Berättaren tog en klunk vin, lät det rulla runt i munnen som en våg över smaklökarna och han hade saknat smaken insåg han. Förstod dock i samma sekund som han tänkte tanken att det inte var hur det smakade som han längtat efter och han ställde ner glaset igen.

”Han läste igenom det han skrivit för tredje gången, korrigerade här och där, tog bort och lade till, och sparade till slut, och just då, när han tryckte på spara, kändes det som om han sparade sitt liv. Och det var då ett jävla liv tänkte han. Han såg sig själv i spegeln och från den stirrade tjugotvå år av meningslöst leverne, ansåg han, tillbaka på honom och han önskade för en sekund att han aldrig blivit född. Han stängde av sin stulna dator och gick ut. Han såg sina föräldrar sitta där de alltid satt, framför teven med varsitt glas med sprit i och han visste att han aldrig skulle sluta på samma sätt.

Förändringens vind började med att ynglingen med den vilda och ostyriga blicken, som en fågel vid ett fågelbord,ständigt vaksam och förskräckt, blick tog ett steg ut i en ny världsbild. Den gamla hade han ĺåst in i ett moln och där skulle den få stanna tänkte han. Det susade i hans öron och han såg ut som att han var på väg att kräkas, som om ett svårt magknip plågade honom, men i själva verket så mådde han bra. Det förvridna ansiktsutrycket var troligen ett uttryck för att han var på väg att vrida ur den sista droppen ångest ut sin kropp. Hans själ däremot gjorde krumsprång men hade svårt att handskas med de ovanliga känslor som nu bodde i hans kropp och hans gång såg en aning krystad ut på grund av detta. Han var blekare än någonsin, hans händer skakade när han tände ytterligare en cigarett. Han såg på sina nikotingula fingrar och tänkte på kineser, på att de egentligen inte var gula. Han skrattade till och fortsatte gatan fram. Utan mål och utan mening gick han och han hade svårt att kanalisera hur han mådde men någonstans så började en tanke att vakna, sträckte på sig som en katt framför en öppen spis. Tanken viskade i hans öra att det som han trott varit så viktigt, måendet, att varje sekund känna sig säker på vilken sinnestämning han befann sig i och sätta det i relation till hur han skulle kunna må, att sådana funderingar inte längre skulle få styra hans liv. Övertygelsen om att han alltid varit tvungen att rannsaka sig själv insåg han nu hade subsiderat den olust han för det mesta kände inför sig själv. Och även om han hade en lång väg kvar att gå, och att det förakt han kände för andra människors tankar och manér, och som borde försvinna, så insåg han att det skulle ta mycket kraft och tid i anspråk innan han kunde acceptera att de flesta faktiskt inte hade samma värderingar som han. Det fanns två vägar att gå nu sade han till sig själv. Antingen så gav han upp här och nu i en övertygelse som han var van vid, att alla människor var idioter förutom han, och då skulle han gå genom återstoden av sitt liv som en morrande hund. Eller också så skulle han inte göra det. Han valde det senare.”

Berättaren slutade tala och såg på sin vän.

”Är den slut nu?” Frågade vännen.

”Japp! Snipp snapp snut, nu är sagan slut.

”Lite rumphugget slut kanske, men bra.”

”Ja, ja, nu kollar vi på film och just det, tro det eller ej, du får välja.”

Vännen skrattade.

”Vilken ära.”

”Ingen romantisk smörja bara.”

Hans vän flinade och kastade en kudde på honom.