Så vacker, så oemotståndligt underbar och fri som få, och hon har luft under vingarna och seglar tyst genom nätterna som en skugga. Och tiden är ingen faktor för henne, hon är tidlös som en vind över den ryska tundran en isig vinterkväll. Hon håller blicken rakt fram och ser allt och hon behöver inte be om någonting för allt är henne givet. Och det hon säger är självklart som en källa i bergen och hon gnistrar som stjärnorna på himlen hon seglar i. Hennes sinne är lätt som en sidenklänning och kroppen hon bor i är ett tempel för dyrkan och häpnad och hennes skönhet är lika ofattbar som livet vi lever och vargarna ylar om nätterna till hennes ära. Hon har en säregen rytm i sina rörelser och hon svänger som en långsam blues söderifrån och hennes röst när hon sjunger är som en smekning över en solvarm kropp efter en dag på stranden. Lika svalkande som den är eggande. Lika het som den är mjuk. Hon är gräset som böljar som mjuka vågor över sommarängen, som de mäktiga vetefält som fyller horisonten med sina guldgula ax och det finns inget slut och ingen början. Likt havet som stillar sig efter år av stormar är hon, och lika spegelblank som ytan är hennes ögon och lika blåa som oskulden. Hon är både madonnan och skökan och den åtrå hon väcker kan både döda och förlösa och hennes kärlek är som ett ymnighetshorn. Lycklig den som får dricka därur. Hon vet hur du spelar spelet, för det är hon som satt upp reglerna och ger du dig in i leken så får du tåla den för det finns ingen återvändo. Hon är som tårarna du fäller för en kärlek som dog och även leendet av tillfredställelse och lugn efter ett oväder som bedarrat är hon. Som en vals över ett skimrande marmorgolv, det är hon, och om du har tur, även du. Som böljande tyg och svallande hår och du håller henne som du håller en tunn porslinsvas och om du tappar henne är allt förlorat och inget skulle längre ha någon betydelse. För att ha hennes kärlek är som att ha skydd när stormarna ryter, som att ha ett avtal med både Gud och djävulen, som att vara både trygg och rädd, som att våga darra som ett asplöv, och likväl som att kunna sluta ögonen och somna utan flimrande orosmoment, och att vakna i armarna på harmoni. Hon är som en mörk granskog i Dalarna i skymningen med den djupblå himlen som bakgrund, som en morkullas knorpande och knixande flykt över trädtopparna. Hon är en huldra och en ängel i en och samma kropp. Och jag är en man med en pojkes blick, och jag är här nu, och har inga planer på att gå någonstans.

Håll mig i handen älskling när vi går över vägen. Jag är förlorad utan dig.

Han kände sig förunderligt annorlunda, och det jämfört med hur det var för bara några månader sedan. Det var som om det som var viktigt för honom en gång inte längre var det. Och det handlade egentligen bara om småsaker, triviala handlingar, men som för honom hade betydelse, och var skönt att vara av med.

Det var ingen medveten kursändring, inget han bestämt sig för vid köksbordet vid frukosten, ingenting som hänt i hans liv som, medvetet, ledde till att han skulle genomgå en förvandling. Det skedde av sig självt upplevde han det som, och när han såg tillbaka på sitt beteende då, för som sagt en kort tid tillbaka, så var det som om det var någon annan han observerade, någon som han inte kände igen, och han förstod det inte. Och kände sig förvirrad.

Som det här med det där glaset till exempel. Han hade, vid varje tillfälle då han befann sig i affärer, oftast på seondhand dito, aktivt letat efter det perfekta glaset att dricka Coca Cola eller annan läsk ur. Och varför det var så viktigt gick inte att begripa. Det hade gått så långt att till och med hans barn, som då var tonåringar, och nu någonting annat, aktivt deltog i sökandet och till och med fann glädje däri, och gladdes, eller gjorde sken av att vara glada, med honom när funnit vad han sökte. Det var som att likt en korsriddare vara på jakt efter den heliga graal och han snokade runt bland glashyllorna som en detektiv och han visste precis när han hittat rätt. Det var tyngden som avgjorde, och formen, hur det kändes när han höll glaset i handen och allt detta letande, på gränsen till maniskt beteende, kändes absurt idag. Och han ville inte att det skulle ha varit på det sättet. Andra liknande beteenden, det fanns många, som till synes inte var så mycket att reflektera över, men som när han såg på dem idag, var onödiga och för honom oroväckande och som inte stod i relation till den han var nu. Att han ibland hade problem med just sin identitet valde han att bortse ifrån för det mesta.

Han upplevde sig själv som en rysk trädocka, en sådan med flera skal, och han kom närmare och närmare kärnan av sig själv för varje dag som gick. Allt ovidkommande skalades av, alla tvångsmässiga beteendemönster sorterades undan under rubriken idiotier och kasserades och han såg på sina medmänniskor på ett annat sätt också. Han kunde tydligt se deras skal och det var lätt för honom att avgöra hur långt de kommit i sin utveckling tyckte han. Hur stor vikt de lade vid petitesser var en avgörande faktor, kanske den största, och han kunde grimasera som vid illamående när han var tvungen att genomlida konstlade konversationer, i dagligt tal skitprat, och han ville helst vara en Tusse Batong, polisen i Pelle Svanslös, och kliva fram och banka, fast på ett vänligt sätt, vett i de som hölls med sådant prat. Han såg sig själv som en ordningsman, i uniform och skärmmössa, som med rak rygg och stenhård blick vandrade genom livet och som hade som enda uppgift att hålla ordning på sina medmänniskor. Han log vid tanken. Mjau, tänkte han och hytte med näven.

Han var således annorlunda idag och även om han upplevt sig själv som normal, och det annorlunda beteende som var han då, och som vid den tiden inte känts anmärkningsvärt, och underligt nog inte upprört honom, så häpnade han över att han varit så som han var, och han ville inte tro att han betett sig på det viset och uppfört sig, ja han tvekade inte att använda ordet, konstigt. Han gjorde dock sitt bästa för att försöka glömma det han han inte kunde förändra och fokuserade istället på att han gjorde precis det, förändrades.

I vilket fall som helst så hade han en ren känsla dessa dagar, en tvättad upplevelse, likt att han varit smutsig och nu renat sig själv, tallbarrsdoft och mysk, som att precis ha klivit ur duschen, hela tiden. Han var fjärran från den, som han ansåg, smutsiga tiden då han var styrd av outgrundliga, onda, krafter som fick honom att utföra de mest avskyvärda handlingar. Som till exempel att, med flåsig andedräkt på kvällen gå runt hela huset och kolla alla kranar inte bara en gång, utan minst tre. Känna på alla lås ytterligt nogsamt samt kolla så att barnen inte, av någon obskyr anledning, slutat att andas. Han hade lyckats att arbeta bort allt detta, och var nöjd. Han bäddade dock fortfarande omsorgsfullt åt sin teddybjörn innan han själv gick och lade sig. Såg till att den hade stöd för nacken och en filt över sig. Ett utryck för någon uppdämd drift han hade att ösa ömhet över någon som inte brydde sig ett spår antog han. En kärlekshandling utan krav att få något tillbaka, vilket annars ofta komplicerade hans kärleksyttringar. Var det så de som köpte kärlek för pengar tänkte? Han visste inte, men tänkte att det kunde vara på det sättet. Nallen klarade sig nog utan hans omsorger skrockade han för sig själv, och bestämde sig för att lägga ner även detta beteende, även om det skulle komma att bli svårt.

Våldsamt lycklig och befriad, som en gnu på savannen som undkommit de elaka lejonens jakt på honom, var hans upplevelse där han befann sig nu, och när han såg sig omkring i det spartanskt möblerade rummet och lyssnade på mumlet ifrån sina vänner i vita rockar som satt i soffor och fåtöljer utspridda efter väggarna, och när han såg solen genom de gallerförsedda fönstren så drog han en djup suck av lättnad. Han tog gladeligen emot den lilla koppen av plast med piller i som den söta sjuksystern räckte fram till honom och med en knyck med handleden som påminde honom om hur det var en gång, svalde han alla på en gång och sköljde ner med ett glas vatten, också serverat av systern som han glömt namnet på. Hon log, och han log tillbaka och lutade sig tillbaka i sacosäcken och lät sig förflyttas till en annan värld.

Han kände sig verkligen förändrad.