Den var påtaglig och fortplantade sig ner genom alla sfärer som omslöt planeten. Gick som en susning bland träden. Krusade vattenytor och fick dammet att virvla på gatorna. Fortsatte in i hans vardagsrum sedan och vidare in i medvetandet hos den man som satt i soffan och samtalade med den som han älskade. Störningen gjorde honom irriterad.

Det fanns en tid då han inte litade på sin förmåga att förnimma förändringar i sin närmiljö utan avfärdade dem som hjärnspöken och ett utslag av osäkerhet. Det var inte längre så. Visserligen så kunde han inte säkert veta vad som var på gång, men att något var i görningen rådde det inget tvivel om. Han sade inget dock utan avvaktade fortsättningen. Skärskådade hennes ansikte för att se om hennes minspel avslöjade om störningen i universum kom från henne eller om det var något annat. Det gick inte att avgöra.

Det var inget att göra åt saken, tids nog skulle allt uppenbaras och det var för övrigt omöjligt att avgöra om förändringen var av positiv eller negativ art. Oftast så var det något negativt tyvärr. Nåväl, han lät saken bero och konverserade sin älskade som han brukade och försökte dölja det han kände.

Och det blev förmiddag och morgonen var ett minne bara när han gick utefter kanalen i den lilla staden och han såg änder i det kalla vattnet och en smutsig svan som ett skepp med solkiga segel. Han satte sig ner på en bänk och han höll meddelandet från vibrationerna runt omkring sig vid liv genom att sluta ögonen och gå in i sig själv. I mörkret bakom ögonlocken såg han pulserande färgringar som varierade i kulörer från gult till grönt och i mitten en vit punkt som kom närmare och närmare. Det kändes som om han färdades i svindlande hastighet genom en tromb av färger.

När han öppnade ögonen igen så slöts cirkeln och han visste vad som störde honom. Ett leende på läpparna hade han nu och när han reste sig så visste han var han var och vart han var på väg. En ny kraft strömmade igenom honom och han gick fortare nu som om han gick på en karusell i motsatt riktning som den snurrade och världen runt omkring honom var som en spiral av intryck.

När han han kom hem så hade universum hunnit ifatt honom och de färdades nu i samma takt. Det var som att öppna en bok med ord som han tidigare inte kunna uttyda men som nu stod i klartext och han förvånades över att han inte sett det tidigare. Det var ju så uppenbart. Som att få ljus till ett rum som legat i mörker och han visste nu att hans hem var hans värld och att hans letande efter sanning och ärlighet varit som en strid mot väderkvarnar.

Han öppnade dörren och gick in till en tillvaro som nu låg närmare än förut och även om han hade en bit kvar att färdas så visste han i alla fall nu åt vilket håll han skulle gå.

Hon stod där hon alltid stått, vid hans sida. Men nu såg han henne istället framför sig som i ett skimmer och han förstod att hon förhäxat honom och att han nu inte längre kunde tänka på något annat än henne. Det var bra att det var på det sättet tänkte han. En förtrollning som denna hade han inget intresse av att bryta. Den här förändringen i universum hade han längtat efter och det var som att vara en pistolkula som trängde igenom allt i dess väg. Han var hård som sten och mjuk som en mossa och allt han ville var tillåtet och tillgängligt på en armslängds avstånd.

Han var förlorad i hennes ögon och det han drömt om var plötsligt verklighet och det fanns inte längre några gränser för hur långt han, de tillsammans, kunde nå. För i henne såg han ett hav utan horisont och nu stod han i fören på ett segelfartyg iförd sjömanskostym och han var i alla åldrar som fanns och han tog ut vilken kurs som helst för det spelade ingen roll. Alla riktningar var rätt och alla hamnar hans hem.

Alle man på däck! Tänkte han. Och det var så det förhöll sig. Han log och kisade mot solen. Lade in en pris snus och drog en djup suck av lättnad.

Gud är god, tänkte han.

God eftermiddag.

Han skar två tjocka skivor sirapslimpa och bredde på både smör och fjällbrynt messmör och tänkte, det här blir min bleka död. Jag kommer att bli så orimligt fet att de kommer att behöva riva ner en vägg för att få ut mig ur huset, precis som i den där filmen. Han tog en stor tugga och mumsade och njöt och hur kunde det vara så gott?

Utanför fönstret, under björkens snötyngda grenar hängde fågelmatsautomaterna på rad och nötväckor och grönfinkar och blåmesar slogs om maten ända tills dess att ekorren kom och förstörde partyt. Som en rödbrun raggare med rävsvans dök han upp från ingenstans och mesar och finkar flydde i panik. Han uppvisade akrobatiska talanger där han i en tass hängde och slängde i en gren och med resten av lemmarna rafsade åt sig så mycket frön och talg han kunde för att sedan med ett belåtet grin sätta sig på marken och frossa.

Mannen tittade på honom och flinade. Han är som jag tänkte han. Bryr sig bara om sig själv och egen vinning. Fåglarna skiter väl han i. Det viktigaste är att han får det han behöver. Han stirrade på ekorren som stirrade tillbaka. Den rödbruna släppte plötsligt vad han hade för händer, lyfte sin högra tass och gav honom fingret och fortsatte sedan att äta som om inget hänt.

Den förvånade mannen satt med öppen mun och visste inte om han skulle tro sina ögon. Hade verkligen ekorren gett honom långfingret? Hade ens ekorrar långfingrar? Jag måste ha inbillat mig tänkte han när han såg hur gnagaren flydde från grannens katt skräckslagen.

Och så blev det minus tjugo grader ute och solen gick ner och han tände en brasa i kaminen. Satte sig sedan ner i soffan och drack läsk och snusade hårt. Två snusar åt gången i tre omgångar och sedan var magen färdig för slakt. Han lade sig ner för att försöka sova en stund men det var som tusen nålar i hans hjärna. Nikotinet hade fått fäste och han kunde knappt stänga ögonlocken och den ena konstiga vågen efter den andra fick hans förstånd att glappa som en trasig kontakt. Underliga tankar passerade revy som var han med i en gammal svensk journalfilm och han hade grå vadmalsbyxor och keps och satt på en skrinda dragen av en häst.

Mannen gick ut i köket och bredde sig ännu en macka av sirapslimpa och messmör. När han ätit klart och druckit ett glas mjölk så klädde han på sig och gick ut på baksidan. Där satte han sig på sin stol under björken efter att ha knackat bort snö och is och det var kallt och han frös och det var rätt åt honom.

Trots kylan så tog han av sig handskarna och knäppte sina händer och bad hett och intensivt om att porten till det som fanns bakom kulisserna skulle visa sig och öppnas. När inget hände så satt han kvar för att visa att han menade allvar.

Han sov gott sedan utan piller.

God kväll.

”Du vill väl inte förstöra din hjärna”, sade hon.

Nej det ville jag ju inte. Inte mer än nödvändigt i alla fall.

”Så du menar att om jag fortsätter så här…?”

Hon suckade i luren. En suck som var öppen för tolkningar.

”Det är precis vad jag menar”, sade hon med en lätt ton av uppgivenhet i rösten. Som om hon sagt det tusen och en gång.

”Så vad ska jag göra då?”

”Den här vägen som du går på tar i vilket fall som helst slut här, det är vad jag anser i alla fall.” Hon lät snällare nu. ”Om du inte vill sitta som en lallande dåre om ett par år förstås.” Och jag hörde att hon log. ”Men det vore väl synd på så rara ärtor tycker jag. Håller du inte med?”

Och det gjorde jag förstås. Jag lade på luren och lutade mig tillbaka i min tågfåtölj och såg ut genom fönstret. Där ute var det vinter och kallt och på perrongen hade jag frusit och min haka hade varit stel som ett isblock. Den började tina nu och det droppade från mitt skägg och jag tänkte på min pappa och på kortet han skickat till mig. Han såg fräsch ut men åren syntes nu och det blir så påtagligt med förändringar när man inte ses så ofta. Jag önskade att han bodde närmare och jag visste att inom den närmaste tiden, och det var svårt att sia om hur länge det skulle dröja, så skulle jag få ett telefonsamtal som jag inte ville ha. Det var oundvikligt, för han var i rätt ålder så att säga. För hur det än är så är livet som ett simmande runt i en guldfiskskål för oss här på jorden. Och en vacker dag så hittas vi med buken upp gungande i vattenytan. Det var inte så mycket att göra åt den saken

Tre dagar, det tog bara tre dagar och sedan var det slut. Det hann inte ens börja och all världens whisky kunde inte fylla det djupa hål som hade bildats. Och de mil som lades mellan honom och den sorgen spelade ingen roll. Den fanns med honom och alla inblandade för evigt och jag vet inte vad jag kunde ha gjort annorlunda. En hel del säkert, men inget skulle ha spelat någon roll. Slutstationen var nådd. Biljetten klippt och konfiskerad och en ny resa hade börjat. Och min far började sin och till en början var den nog något som liknade en champagnesupernova. Men den övergick senare till något annat. Till vad vet han, ingen annan.

Jag tror att han är en bluesman nu. Fast utan italienska skor och ingen vet var han bor.

På en flotte nu och floden är bred och flötet guppar stilla i vattenytan när flodångaren passerar och han gömmer sig under stråhatten. Ingen ser vad han tänker på och det är nästan vindstilla.

Nu går solen ned och han ligger i sin säng och stirrar i taket och jag gör likadant och jag ser en stjärnhimmel när jag sluter mina ögon. Jag hoppas att han också gör det.

Snön sprutar om hjulen och det går mot ljusare tider men idag känns allt mörkt och kallt och jag vet att det kommer att vara så här ett tag till. Livet finns här oavsett, och det är bara att ta det om du vill ha det. Jag tar det mesta som det kommer och ibland är jag någon annanstans och då kan jag inte ta någonting utan allt måste bearbetas och knådas som en bulldeg. Då är jag inte så rolig.

För det mesta är jag bra för dig dock och du är alltid bra för mig och den här snön kommer att försvinna och du kommer att vara som jag vill att du ska vara. Kläder är onödigt på dig.

Jag går på plogade vägar idag men det fanns en tid då jag pulsade fram i drivor av obskyra mål och jag vet att om du inte suttit på den där stolen, och om jag inte kommit in i rummet just då, så hade jag dött i en onödig död någonstans. Men jag var visserligen död redan innan vi möttes och visste inte om det bara. Livet fanns i det där rummet där du var. Och hur jag kunde vara så dum att jag accepterade det jag faktiskt kunde förändra är idag svårt att förstå.

Jag sträckte ut min hand och du tog den och när jag frågade om du var med på tåget så sa du att du var det och var kraften jag besatt då kom ifrån vet jag inte och hur min ängslan försvann är ett mirakel. Och utan motsvarighet är det jag kände då och känner idag och du vet det eller hur?

Jag är konstant hög nu och min kärlek är som ett tiovåningshus och jag sitter på taket och ser allt. Ingenting undgår mig och himlen är min vän och kompanjon och vinden rufsar mitt korta hår och mina kisande ögon vet vad som skall komma och det är som jag drömmer ibland. Det är som om någon sitter på min axel och viskar sanningar i mitt öra. Saker som jag vill höra och jag säger ja till allt och ”hjärna” det.

Och för övrigt, det blir nog bra pappa. Du kan känna dig nöjd. Jag har ingenting att klaga på. Du är jag och jag är du och du gjorde vad som fanns att göra och du har mitt hjärta för alltid.

God afton.

Han var så fylld av känslor och det var som om han var en vattentunna under ett stuprör en regnig dag. Han svämmade över av sinnesstämningar.

Så ensam ena sekunden och nästa livrädd för människor. Lycklig som en sånglärka ena dagen och lägre än ett lågvatten nästa. Soliga dagar för andra var regn för honom. För han ledde ett regnmoln i koppel som en tjuv bar en fotboja och han var precis så lycklig som han hade möjlighet att vara.

Olycklig var han inte, inte alls, men han var som en pappersdrake som svävade antingen högt eller lågt beroende på hur vindarna blåste och han ville slippa snöret som höll honom fast och han ville slippa sitt moln. Mest av allt ville han slippa regnmolnet.

Han stod på toppen av ett berg och såg ut över sitt landskap. Där fanns sorger och bedrövelser och till synes oöverstigliga hinder, men även sol och glädje och lätta fötter barfota i sanden och han såg fåglar på höga vingar och med en blå himmel som tak. Där fanns trädgårdar med grusgångar och välrensade rabatter och vita bänkar som alabaster stod utställda för människor att sitta på. I buskagen smög mörkermän med dunkla blickar och de gömde sig för ljuset och han ville inte se dem. Men de fanns där och det var så det var och det skulle alltid komma att vara så.

Men han fann tröst, det gjorde han för det mesta. Tröst i att finnas till. Tröst i att vakna varje morgon med en lätt känsla i kroppen även fast den var tyngd av år. Tröst i att kunna lyfta blicken och se tiden an med tillförsikt.

Molnet hängde kvar dock och skulle komma att göra det resten av hans tid på jorden. Han visste inte när det seglat upp över hans huvud. Så vitt han förstod så hade det alltid varit där och det lämnade en fuktig aura kring hans själ som ibland var svår att leva med. Men han hade lärt sig, vant sig vid att han levde i en molnskugga och att det alltid fanns ett lätt regn i solskenet.

Det var vinter nu och han hade svårt att sova under den kalla årstiden. Han ville gärna vara som en björn och gå i ide. Försätta sig i dvala och vakna när våren kommit men det var inte så. Timmarna är långa på natten om du inte sover och tillvaron ter sig underlig i ett tillstånd som svävar mellan sömn och vakenhet och din hörsel blir bättre. Det lätta knäppandet i väggarna som inte stör en sovande, blir till pistolskott för den vakne. Mössens lätta tassande och knaprande låter som en bäver i färd med att fälla ett träd och vindens lätta viskande stämma bland trädgrenar blir för den sömnlöse till en orkan.

I den mörka morgonen kan du ana ljuset vid horisonten och i din ensamhet finns ändå samhörighet med det som sover och som kommer att vakna så småningom när tiden är inne.

Tiden är gisslet.

Tiden är det som gör att allt känns försent och som får dig att rusa även om du inte behöver det. Allt är timmar och minuter som fattas oss och hela tillvaron är begränsad av denna förbannade tid tänkte han och vände sitt huvud mot himlataket. Allt han såg var molnet och han kände regnet mot sin kind. Eller var det tårar över allt som han förlorat? En tyst gråt för de som inte längre fanns, för de som han aldrig hann träffa, för tid som han aldrig skulle komma att uppleva? Han visste inte men hans kind var våt och han torkade den med baksidan av sin hand.

Han var en härförare nu på sin häst på höjden av sin förmåga och plymerna på hans hjälm vajade i vinden. Han höjde sitt svärd och hans armé vällde ner över sluttningarna för att krossa allt motstånd och nu, i den här sekunden, stod all tid stilla och det var så det skulle vara. Hans moln skymde solen som vanligt men ljuset gjorde det guldkantat och döden var oundviklig den här dagen. Tiden var fångad av honom för att använda som han ville. I den här världen finns utan tvekan en säker plats, det handlar bara om att hitta den tänkte han och sprängde fram i galopp.

Slaget var vunnet. Han hade segrat och hans svärd var färgat av blod och guld och han andades tungt där han satt under sitt moln. Segerns sötma i hans mun och han slöt sina ögon och kände sig sömnig och lade sig ner i gräset. Han somnade och drömde att han dog. Att han föll från en avgrund och landade i sin säng bredvid någon som han tyckte mycket om. Han försökte väcka henne genom att puffa på henne men hans händer fortsatte rakt igenom hennes kropp. Han sprang till badrummet och såg sig själv i spegeln. Han var genomskinlig.

Han vaknade av att det regnade, inte bara från hans moln utan ifrån alla andra moln också och tillvaron var grå och blå och han ville förändra färgerna och han satt vid en flod nu och petade med en pinne i vattnet. Han kapslade in sig själv och minnet av striden och det mod han uppvisat och han visste att livet aldrig mer skulle bli sig likt.

Och där vid floden startade tiden igen. Nu på hans villkor. Han stod på god fot med sina känslor och han reste sig upp och började sin vandring hem. Han gick genom livets olika färger och landade i orange.

God afton.