När du står under stjärnorna, och det är mörkt, när hösten är här, och du till sist förstår varför vår galax heter vintergatan. När solen ensam har gått ner bakom träden och litenheten är påtaglig och allt är synkroniserat och du kan höra tickandet i universum från tiden som aldrig tar slut. Det är då du knackar på dörren till din faders hus och undrar om någon är hemma.

I vinden som letar sig fram genom trädtopparna, där är jag som barn och tonåring, i suset hör jag allt som jag sagt och ser det som jag ville göra, och den man som jag till slut växte upp till och som har en del kvar att lära sig står med blicken mot himlen och undrar, tvivlar, vill göra om men orkar inte.

Det finns ett vemod i att leva, en sorg, en eftertänksamhet och även om du har ett liv som är gott och du är tillfreds med så finns en sorgkant intill guldkanterna, moll i durskalorna och en dissonans i de för det otränade örat, till synes perfekta melodierna. Denna disharmoni kommer med åren, när du börjar se tillbaka, och den tid du har kvar är kortare än den du levat. Du tänker kanske, har jag använt min tid väl? Har jag gjort det som förväntades av mig? Har jag uppfyllt kraven? Men vad eller vem är det som sätter normerna frågar du dig. Och varför ska jag låta min uppfattning om hur jag levt mitt liv, styras av andras värderingar? Varför ska det vara så svårt att släppa taget om konvenansen? Mina värderingar borde ju vara allena rådande.

Men det är inte så, du går som en strykrädd hund i det sociala regelverkets ledband genom dina dagar på jorden. Och när du försöker ta dig loss, drabbas du inte bara av samhällets onda öga utan du slås även till marken av det dåliga samvete som är inhamrat i din hjärna som en stålspik, och som har funnits där sedan du var liten, inspikad av den osynliga hand som är tillvaron, det liv du tvingas att leva, handen som gungar vaggan så att säga, levnadsvaggan.

Även de som hävdar att de vandrar frihetsleden, som med beskäftiga kommentarer i skrift och tal föraktfullt uttalar sig om de vanliga, de som inrättat sig i leden, och med en fnysning avfärdar ett inrutat liv som om vore det något illaluktande, och med ett överlägset leende lägger ut texten om att de aldrig skulle kunna leva ett sådant liv. Även dessa till synes, enligt hur de uppfattar sig själva, sorglösa och schosfria människor, de finns överallt, är slavar under ett ok av outtalade krav. Och när de säger att de är fria, står över så att säga, är de ändå medvetna om att kraven finns, och att de låter sig påverkas av dem, för vad är det annars, som de hävdar att de gjort sig fria ifrån?

Den verkliga friheten, (finns den ens?) Är den där du utifrån ett opåverkat sinnelag tar dig an livet. Där varje steg är något nytt, varje tanke en revolution, varje synaps en explosion, en big bang i din hjärna, från vilka ett nytt universum skapas varje gång. Ett liv där du inte behöver göra dig fri från något, där varje dag är ett oskrivet blad, och där dagen innan raderats innan du låtit dig påverkas av den. Låter det snurrigt? Det är det också.

Men kom ihåg en sak alla ni som tror att ni är fria, det är ni inte. Friheten ligger inte i att avstå från något, oavsett om det är droger, alkohol, eller ett förhatligt, vanligt liv. Frihet är att ta sig an varje dag utifrån sina egna, opåverkade, tankar, inte att tänka att du är fri ifrån något och basera ditt liv på ett avståndstagande.

Jag inser ju förstås att det är omöjligt. Jag är inte galen, än, och den frihet som jag ibland längtar efter, den som jag kan känna doften av en kväll under stjärnorna, som får mina nerver att darra behagligt. Den friheten kommer först när jag vid slutet av vägen, står vid min faders hus och knackar på och undrar om någon är hemma.

God morgon.

”Berätta sanningen nu, erkänn, det kommer att kännas bättre efteråt.”

Det var så han sa och dum som jag var så öppnade jag mitt hjärta och lät allt forsa ur mig som vatten ur en brandslang i hopp om att släcka alla bränder som brann i min själ.

Det kändes inte ett dugg bättre efteråt och det enda som släcktes var mitt hopp, och det sa jag till honom. Han log och sa,

”Det kommer det att göra.”

”Vilket då?”

”Bättre, det kommer att kännas bättre.”

”Det här känns som en ond dröm.”

Han skrattade och lovade mig en blå himmel, blåare än någonting jag tidigare sett, och en sol så varm så att den skulle räcka en evighet.

”Jag känner mig blind.”

Han sa att det var jag inte, och det är ingen dröm heller tillade han.

”Jag kan knappt gå.”

”Det kan du visst det.”

Jag hade ingenting mer att säga om det och såg på mannen som satt mitt emot mig. Han såg ut som om han var mätt, fullproppad, inte ett veck fanns i hans ansikte, slät som en sommarbulle och han hade ett ansiktsuttryck som om han nyss vunnit en stor summa pengar. Hans uniform satt tätt, den var som sydd på hans kropp, som om någon hällt ner honom i den, som om den var gjord av ett elastiskt material som gav efter för vilken kropp den än innehöll.

”Kan jag gå nu?” Frågade jag.

Han ruskade på huvudet och skruvade samtidigt på sin lekamen så att hans stol som han satt på gnällde som plågad.

”Varför?”

Han sträckte sig efter något slags formulär, fäste det på en bräda med en fjäder och räckte över det till mig med en penna.

”Jag måste ha det skriftligt.”

”Vilket då?”

Han flinade och lutade sig tillbaka och drog handen genom det tunna håret.

”Ditt erkännande förstås?”

”Kommer det att kännas bättre då?”

Han suckade djupt och såg på mig med sina djupt liggande, ljusblå ögon.

”Definitivt, det lovar jag. Så sätt igång och skriv nu grabben så att vi kommer hem någon gång.”

God eftermiddag.

Det finns så många, ett oräkneligt antal, fler än det borde finnas rum för på den här platsen där vi bor. De är inpå mig, de är överallt och de har så mycket åsikter och de ser inte, de hör inte och de står inte ut med att andra mår bra och de har funnits jämt och de rättfärdigar sitt eget genom att nedvärdera andras, och de förstår inte. Har inte förmågan att se det andra ser, eller är det så att de inte vill se? Att de trampar på andra för att få sin egen näsa över vattenytan och inte ens är medvetna om att de gör det? Att de måste för att stå ut med sig själva?

Så är det säkert och jag kan i mina bästa stunder tycka synd om dem och till och med försöka förstå hur de tänker, men för det mesta så fylls jag av ilska och förakt, och är inte bättre än de då inser jag, utan stannar upp och försöker rannsaka mig själv och vara sann och ärlig, men hur det än är, så kommer jag alltid fram till samma slutsats.

Att de är puckon, och att jag inte är det.

God morgon.

Han hade alltid, nej inte alltid, men en väldigt lång tid, känt att något doldes för honom, var gömt bakom en förlåt som han inte fick titta bakom, som ett barn som vet att julklapparna finns bakom den låsta dörren, och som vet var nyckeln finns men inte kan komma åt den. Det oupptäckta fanns i en förnimmelse, en känsla, en vibration i fibrerna i hans muskler, en tyst viskning från någon i hans öra när han sov, eller när han var riktigt trött. Han kunde förnimma den i musiken, bortom det som var uppenbart, det som var lätt att ta in och som var för alla, invävt i detta, som en hemlighet, avsedd för dem som förstod. Ibland trodde han att han inbillade sig allting, att det var något som han ville känna, höra, för att stå ut och därför gav sig ut på strövtåg i en oupptäckt värld. Som en sjuk som fått höra talas om en medicin som skulle kunna hjälpa honom att bli frisk, men som var osäker på om den fanns på riktigt eller om det bara var ett rykte, men som ändå ägnade sitt liv åt att leta. Han drogs med tvivel således, men grundkänslan var ändå den, att bortom det som var uppenbart för alla och envar, och som tolkades fritt av var och en på sitt eget sätt förstås, existerade en annan värld, en tillvaro fri från allt det som störde honom i den han nu befann sig.

Eller var det ett fåfängt hopp? En önskan om, att han en dag eller en annan skulle bli överraskad, stå inför något nytt och kippa efter andan likt en sprattlande fisk på botten av en båt? Att förlåten till slut skulle dras undan, som en ridå på teatern, och att den pjäs som skulle spelas upp enbart var för honom, var det bara inbillning? Han hoppades att det inte var så, att det inte var spöken i hans hjärna och medvetande som fick honom att känna som han gjorde. I trädens lövverk kunde han höra, tidiga morgnar, under sina promenader i parken, hur det tisslades och tasslades om underbara ting och färgerna som växlade som i ett kaleidoskop i solglittret mellan bladen i träden var för honom tecken i skyn och han kunde stå i timtal och låta sig berusas av naturens skådespel, och han ville se. Han ville ha koden, nycklarna, till livet bakom kulisserna.

Bland de andra, som tillsammans med honom vandrade i det vackra grönområdet där det fanns små pittoreska, konstgjorda sjöar med orangea karpar i som simmade tyst och majestätiskt fram och åter i det grumliga vattnet. Hos dessa kvinnor män som likt vålnader från en svunnen tid som gick där han gick kunde han han inte se något av det som han tyckte att träden och blommorna och den viskande vinden förmedlade till honom. Nej, de människorna var som gjorda av papier mache med målade, konstgjorda, ansiktsuttryck som antingen återspeglade glädje, sorg, eller någon annan lättförståelig känsloyttring. Ingenstans hos dessa, som han ansåg, livlösa personer var det möjligt för honom att se en levande och utforskande själ. De var som robotar, och det de sa, i deras konversation med varandra, fanns ingenting som var värt att ta fasta på och han sökte sig därför till tystnaden, gav sig i kast med den, och endast där, i stillheten, var det möjligt för honom att finna frid. Han ville upptäcka rofylldheten, tränga in i den, ta den på sig som ett klädesplagg, för han var övertygad om att det var vägen in igenom den osynliga vägg som dolde det han ville uppnå.

Han hade känslor som han idag inte förstod, men som för honom tidigare, då han inte var, som han ansåg att han var nu, upplyst, var fullständigt klara och lättförståeliga och hur han kunde tro att det var så enkelt var svårt för honom att förstå. Det var inte så att han komplicerade tillvaron tyckte han. Det handlade mer om att söka förstå, och när du väl började nysta i tankar så var det omöjligt att sluta och ju mer du nystade desto trassligare blev det och han gick vilse, hittade tråden igen, och fortsatte sitt sökande.

Han satt nu på en parkbänk invid en av dammarna och studerade de loja karparna som då och då med ett sörplande ljud sög i sig något osynligt från vattenytan. Det lät som när hans gamla farmor sörplade kaffe från fat och han tänkte på henne, på hennes lukt, hennes vänliga ansikte som alltid ville honom väl och på hur mycket han hade tyckt om henne. Hon var borta sedan många år och på slutet hade hon levat i sin egen värld och inte längre känt igen sin egen son, hans far. Han mindes när hon spelade på det gamla ostämda pianot och sjöng. Hennes skönt korpulenta kropp med en rumpa som täckte hela pianostolen, som en klänningsbeprydd mjuk massa som vällde över kanten, den vaggade i takt med hennes musik och hennes runda mjuka fingrar som dansade fram över tangenterna som små goda korvar, och han kunde inte förklara känslorna han hade då, en varm kärlek till en kvinna som var mor till hans dagars upphov och den fanns i hela lägenheten där hon bodde. Bodde i den guldfärgade pendylklockan på väggen, fanns för evigt inbäddad i den knöliga dubbelsängen och den stod skriven i travarna av veckotidningar som han låg i bädden och läste. Han kom ihåg lukten, skulle aldrig glömma den.

Sorgen kom över honom och han reste sig och började gå hemåt med huvudet sänkt, och duvorna på taket till kyrkan han passerade böjde på sina nackar i vördnad och omtanke, och när han lyfte blicken och såg på dem, så lättade alla samtidigt och han stannade. Lät sin blick följa det smäckra kyrktornet och spiran med den gyllene korset och hela omgivningen, och den lilla staden han bodde i, var beroende av den bilden. Det höga tornet, korset, högt över alla låga hus och de gränder som löpte emellan dem. Han kunde ligga i sin säng om kvällarna, på sommaren, och innan han somnade, precis innan solen gick ner, så färgades tornet rött som blod och det var när det hände som han kunde somna. Han sov oftast bra på sommaren. Men den här kvällen skulle bli lång. Han hade mycket att tänka på och han längtade efter den dagen då dörren till det han så hett eftertraktade skulle öppnas.

Det skulle inte dröja länge tänkte han när han stod på sin gata. Han kunde känna det i sommarens dofter och i ķlängväxterna som klättrade på hans hus och som ramade in hans fönster med sin frodiga grönska och han suckade och gick in. Kyrkklockorna ringde till kvällsbön, men han skulle inte gå till kyrkan ikväll. Han skulle ligga på sitt rum, i sin säng, och läsa en stund, äta en sen middag, och sedan sitta vid sitt fönster och låta kvällen bli till natt.

Det hade varit en bra dag.

Han mindes Berlin, ja inte så mycket själva staden, utan mer tågstationen. Han hade aldrig lämnat stationsområdet, hade bara köpt korv och öl, och sedan bytt tåg och rest mot Italien. Han hade dock velat gå på stadens så kallade Champs Elysee under de vackra lindarna som han läst om och sett bilder på. Uppleva hur solen strilade ner genom lövverket, stå under just den linden i ett regn av guld, den lind som var hans, som han visste fanns trots att han aldrig varit där. Han såg sig själv som en ung gentleman, välbärgad, nästan onödigt vacker, på slutet av sextonhundratalet, flanerandes ner emot Brandenburger tor bland vackra kvinnor i flor och stora hattar och blomsterarrangemang i håret. En aning högdragen förstås, von oben, så att säga och han putsade, mer som en gest, noggrant sin monokel och tände en cigarill. Den ljumma vårvinden rörde upp damm och han höll sin hand över näsan och log samtidigt åt en ung dam som passerade i en öppen hästdroska dragen av en vacker chaval med lemmar slanka som sulfider. Hon log tillbaka och slog sedan blygt ner blicken.

Han skrattade till och tänkte att han skulle passat in där, i kråsskjorta och skräddarsydd utstyrsel. Han var dock osäker på vad modet föreskrev vid den här tiden, sent sextonhundratal, då den berömda paradgatan uppfördes, men det spelade inte så stor roll, han tyckte att han hade någorlunda klart för sig hur män och kvinnor klädde sig vid den här tiden, och även om han hade fel så var det tillfredsställande att leka med fantasin. Han googlade trots allt och insåg att en adelsman från den tiden knappast skulle gjort bort sig på en scen som medlem av ett hårdrocksband på åttiotalet. Samma typ av långa, löst sittande rockar och rysch och pysch och allt du skulle ha behövt göra var att hänga på vår man från sextonhundratalet en elgitarr, så skulle succen varit ett faktum. Fast å andra sidan, en luta var inte så illa det heller, det fungerade ju för Bellman, även om det var hundra år senare.

Under en lind således, det är där han befinner sig tänker han, och han sitter på en bänk av trä och tittar på barn som leker tafatt och han ser den gamla damen i sin svarta utstyrsel som säljer konfekt som skulle kunna vara förgiftad med tanke på hur hon ser ut. Men hon är säkert vänlig och har egna barn som hon måste försörja och hennes man jobbar på någon fabrik och kommer hem smutsig och hungrig och förväntar sig mat på bordet. Barnen, det är kanske de som leker tafatt, är alltid hungriga och föräldrarnas liv består av detta, att få in pengar till mat och kläder och inget har förändrats tänker han.

Det är, bortsett från fattiga familjedramer, vackra damer som promenerar här och deras män är högdragna och hälsar på bekanta genom att lätt lyfta på hatten, eller att avmätt nicka, allt beroende på den status som den mötande besitter. Häst och vagn är vanligt, både öppna och stängda, och allén är aldrig folktom, inte ens på vintern.

Men nu var det nutid, och han var kvar i sina tankar i Berlin och han kom ihåg hur han stått på den balkong som löpte runt bangården på stationen där affärer låg tätt intill varandra och hur han öppnat en öl och satt tänderna i en korv då den, som han tyckte då, medelålders kvinnan, hon var väl runt trettiofem och ett halvt, knackade honom på axeln och frågade vart han var på väg. Han hade sagt det och hon sade att hon också skulle dit. Det var en underlig situation tyckte han då som tjugoåring med långt hår och osäkra ögon, men hon ville ha hans sällskap och då fick hon det, hela vägen till Italien.

Hon berättade för honom under tågresan om Berlin, där hon bodde, och om Unter den linden, och han önskade att han stannat där för hon beskrev allt med inlevelse och passion och hon ville visa honom Berlin när han kom dit nästa gång sade hon och smekte honom över kinden. Sedan hade hon kysst honom och han hade biljett till en sovvagn. Det hade inte hon. I florens sade de farväl och han fick hennes telefonnummer och han hade slarvat bort det redan innan nästa dag, men han tänkte på henne ibland, även idag.

Jag kanske kommer att träffa henne en dag tänkte han, under just den linden, den som är min och det kommer att vara vår och lindarna kommer att blomma och jag kommer att kyssa henne först den här gången, och hon kommer att hålla min arm när vi går mot triumfbågen vid Brandenburger tor.

Men han hade aldrig varit i Berlin, mer än på tågstationen.

I samma stund som vinden friskade i och krusade vattenytan på den lilla sjön där jag satt i min båt, så visste jag att det var slut. Det är över tänkte jag och lade ner mina vapen, höjde min blick mot skyn och bad tyst och stilla om nåd, likt en munk som lämnat det världsliga för att kliva in i det andliga och därigenom försöka hitta det som han saknat, och ringarna på vattnet från de vakande fiskarna syntes inte mer. Det fanns ett vemod här, och det var som om sommaren drog sin sista suck, och jag tänkte på henne som jag såg på tåget häromdagen, och som så gärna ville bli sedd, men föremålet för hennes ömma låga såg stelt rakt fram, och jag kunde känna hennes osynliga tårar, varma, mot min kind. På samma sätt så upplevde jag det som hur något togs ifrån mig och jag kände en saknad, som ett barn långt ifrån sina föräldrar, ensam vid ett fönster med blicken i det blå, och det hål som jag bär i min själ blev lite större och djupare. Jag rodde sakta hemåt och de mörka molnen blev fler och fler och de vällde in från horisonten som svart rök, skymde solen, gav en känsla av övergivenhet, och som en gammal dam som vid fönstret vattnar sina pelargoner och ser ut på sin omgivning med gamla ögon, upplevde jag hur tiden försvann och jag tänkte på den bitterhet som jag fått mig slängd i ansiktet för inte så länge sedan, och som jag inte förstod, fastän jag försökte.

I skogen, där det för inte så lång tid sedan rått febril aktivitet, var det nu tyst och du kunde känna fuktigheten i mossan, doften, som ur en källare, fast friskare på något vis och jag stod en lång stund för att analysera vad jag kände när det gick upp för mig att det som stack mig i mina näsborrar var hösten. För längesedan, när jag gick i skolan, var sommarledigheten en eon av tid, dagar som aldrig tog slut och allt var en euforisk känsla av frihet och när skolan väl började så var det inte med någon större ruelse du gick in genom portarna till kunskapens salar för återseendet av kamrater som du inte sett på hela sommaren var något glatt och Eva, när Eva kom så var hela jag en dallrande asp och jag kunde inte längre tala.

Men nu i skogen med båten förtöjd med en rostig kedja och låst med ett hänglås vid en knotig tall vars grenar påminde mig om fingrarna på min morfar som varit snickare i hela sitt liv, så kändes tiden utmätt som med tumstock, noggrant noterad och bokförd för framtida bruk. Jag gjorde ett avsteg från stigen och gick nu på den mjuka mossan och jag ville ta av mig skorna, få kontakt med det gungande underlaget, känna hur växtligheten letade sig in mellan tårna, bli ett med marken men det var vått och obehagligt och mina skor blev blöta och jag var snart tillbaka på stigen igen. Molnen hade nu hopat sig och det var som om de nästan nuddade trädtopparna och snart så kände jag de första regndropparna träffa mitt ansikte. Jag stannade och lät det ske, och regnet kom och det forsade ner mellan träden och det som varit tyst var nu inte det längre. Och jag stod där och lät vätan ta mig, såg på vattnet som i strida strömmar rann utefter bladen och barren och hur det bildades floder på stigen och långt borta, som ett lågt muller ifrån underjorden, hördes åskan. Sedan sågs blixten som en spretig silvergren över den blåsvarta bakgrunden, en ny åskknall och marken skälvde, och det kändes som om jordskorpan skulle rämna. Jag stod stilla, rörde mig inte ur fläcken, och jag var en del av universum och såg och kände återtåget vara ett faktum.

Jag tog av mig på överkroppen, hud mot mark tänkte jag och lade mig på rygg mitt på stigen, slöt mina ögon, och vattnet rann utefter mina sidor, inramade mig, jag var en vågbrytare, jag grävde ner mina fingrar i jorden och höll mig fast, min jeansjacka och t-shirt låg som ett vått bylte på marken och jag öppnade mina ögon och såg upp mot himlen mellan regndropparna och jag låg där tills det slutade. Såg hur molntäcket delade sig och hur solens strålar letade sig ner mot jorden igen, och så kom regnbågen som en sprakande färgkaskad, och jag reste mig igen. Tog på mig jacka och tröja och gick fuktig och upprymd och jag var varm trots vätan, och det var över, och livet började om igen och skogens sal var stor och doften däri var upplyftande och vällustig och jag mindes skogarna från min barndom och kunde känna hur liten jag var då, och var fortfarande. Jag stannade och försökte hitta en väg att gå, den rätta vägen, den som skulle leda mig hem men allt var snårigt, stigen var smal och gick knappt att urskilja och jag ville se, men var blind för sanningen och fick nöja mig det som jag förmådde uppfatta, och jag var nöjd med det, för tillfället.

Till slut hade jag hittat rätt. Skogen låg bakom mig och husen vid sidan om vägen jag gick på ingav trygghet och jag ville vara trygg. En sådan trygghet du känner som barn, eller borde känna, ville jag ha men insåg att det var ett fåfängt hopp. När jag stängde dörren bakom mig och var hemma, hängde jag upp mina kläder i badrummet för att torka. Stod sedan i duschen länge och såg på barren från skogen som virvlade omkring i vattnet på kakelgolvet, runt, runt som i en karusell for de och jag kände mig en aning yrslig.

När natten kom och jag hade suttit ute på balkongen länge och stirrat ut över hustaken så hördes åskan fortfarande, men avlägset nu, som ett dovt mumlande, en konversation där det inte gick att uppfatta några ord, men en undermening var tydlig, som en underström som skulle dra ner mig om jag inte var på min vakt. Det var kyligt nu, hösten var påtaglig och sommaren drog sig tillbaka och så även jag. När jag somnat så drömde jag om hunden igen, den som sprang utefter en öde strand. Sanden sprutade om dess tassar och havet var kallt och ogästvänligt, men hunden såg lycklig ut.

När jag vaknade nästa dag var himlen blå med ulliga moln med konturer av svart och återtåget var fullbordat och accepterat. Livet gick vidare. Allt var som det skulle vara och jag kände mig tillfreds, vilket var tillräckligt.