Förtjusande död…

döden

Jag har känt dödens andedräkt som en het vind i min nacke. Så nära och så alldeles intill att den blev till en del av mig. Till något som jag inte kunde vara utan och jag frossade i dödsångest och kunde aldrig få nog.

Någonstans så visste jag väl att det inte var på riktigt. Att jag nog inte skulle dö trots allt och att det som jag trodde var den onämnbara sjukdomen nog inte var det när allt kom omkring och den vissheten, tror jag,  var det som fick mig att våga njuta av skräcken. Det var verkligen så. Jag njöt av det faktum att jag kunde vara allvarligt sjuk. Varför vet jag inte och så här i efterhand så undrar jag om jag inte är riktigt klok. Antagligen, tänker jag. Dock, vid ett par tillfällen, så raserades mina dolda murar och jag såg döden i vitögat. Det var en obehaglig upplevelse.

Emellertid så fick närheten till slutet mig att inse att min egen död inte var så viktig utan att det mer handlade om hur världen utan mig skulle se ut. Inte så att jag tror att jag på något sätt är oumbärlig och att ingenting skulle kunna fungera utan mig. Nej, det handlade mer om den sorg som mitt frånfälle  troligtvis skulle orsaka mina barn och min fru. Samt de praktiska problem som skulle uppstå i händelse av min död. Jag var således inte rädd. Inte heller förtvivlad över att min tid på jorden skulle vara över. Upprördhet var den känsla som var mest påtaglig för mig, och att det var orättvist. Jag som var en sådan fin människa och som verkligen hade gjort allt för att allas problem skulle försvinna. Skulle verkligen jag straffas på det här sättet och i med detta min familj? Fanns det verkligen inte andra som mer förtjänade att försvinna från den här världen än jag?

Naturligtvis var det så ansåg jag.

Så jag svor och levde rövare och krävde ett återkallande av det som drabbat mig och min ilska gav mig styrka och mod. Jag ifrågasatte verkligen beslutet som fattats visavi mig och satte ner foten beslutsamt i gräsmattan på min baksida. Himlarna darrade av skräck och som ett brev på posten kom så bekräftelsen på att jag var, inte frisk, men inte sjuk i alla fall.
Närheten till döden gav mig även en insikt om hur jag var, hur jag behandlade mina medmänniskor, och jag insåg att det fanns en hel del tillkortakommanden som borde rättas till. Framförallt förhållandet till min blivande femtonåring.

Hård.

Jag kom fram till att jag var onödigt hård mot honom och inte tillät honom att prova sina motvallsvingar i tillräcklig utsträckning. Inte så att jag på något sätt var elak. Han är mitt allt här på jorden, men min strävan efter obändig lydnad utan diskussioner, begrep jag med ens var helt absurd. Så jag släppte på tyglarna och fick mig till livs mer kärlek och respekt än någonsin tidigare.

Döden, eller rädslan för den, är ibland förtjusande.

Det skulle inte förvåna mig om jag när jag nu är relativt förvissad om att jag inte kommer att lämna detta jordelivet så snart som trodde. Knall och fall faller till marken död i morgon. Det må vara hänt i så fall och det är inte så mycket att göra åt sådant. Vi ska alla en gång gå därhän och jag har bara en önskan och det är att jag slipper lida. Återigen, det handlar inte så mycket om mitt personliga lidande utan om hur mina nära och kära ska påverkas där jag ligger och våndas. Om jag nu gör det. Så en snabb och plötslig död är att föredra om jag får välja. Ge mig bara tillräckligt med tid så att jag hinner säga adjö på ett bra sätt. Samt lite Dentastix för att hålla ordning på tänderna.

För övrigt så är det riktigt bra just nu. Någon som jag känner väl, en rotlös rackare, har hittat kärleken och sitter på en ö och är lycklig. Det är honom väl unt för det har nog inte varit så jävla roligt för honom de sista åren. Jag hoppas att det blir bättre nu och att han drunknar i hennes ögon istället för i en flaska vin. Det är så mycket hälsosammare.

Våren är på gång och min tubkikare skriker åt mig varje morgon att den vill ut i naturen. Min handdito stämmer in i klagosången och jag går till jobbet och gör dem besvikna varje morgon. Jag var på väg ut till fåglarna en morgon här om sistens och vaknar och tittar ut och ser att det snöar, i slutet på mars, du kan ju bli galen för mindre. Nåväl, snart så kommer värmen och flyttfåglarna och jag kommer att stå på ett berg och hälsa dem välkomna. Jag minns när jag tänker på det hur jag alltid välkomnade våren med vin och brass i Vita Bergsparken. Det var på den tiden då jag trodde att jag var Jack Råstedt. Det var en turbulent tid för att uttrycka sig med små bokstäver. Den hade väl sina ljuspunkter och vissa saker kommer jag ihåg med glädje medan andra händelser är behängda med ångestkransar och banderoller på vilka det står Hur kunde du vara så in i helvete dum.

Det verkar som om jag aldrig riktigt kommer att kunna acceptera att jag var så korkad. Att jag var en sådan ansvarslös slyngel, och då bör man komma ihåg att jag var över trettio år gammal. Ena dagen var min roll en arbetstyngd familjefar. Andra dagen så spelade jag karaktären av sorglös bohem med gitarr på magen och en sång på mina läppar. Visserligen så var jag en sopa på gitarr men jag skrev bra tyckte jag och om jag inte hade slösat så mycket tid på attityd och drömmar så kanske att jag hade lyckats skriva något som var beständigt och värt något. Detta istället för att stoppa ner en massa halvfärdiga utkast i en byrålåda och öppna en flaska vin till och sätta på en LP-skiva och fortsätta drömmerierna.

Hur som helst så är den tiden över nu och jag kommer nog inte att dö än på ett tag hoppas jag. Detta säger jag trots att döden lockade mig en aning men du får inte vara självisk. Även om jag, när den dagen kommer, tycker att det ska bli spännande att ta steget över till den andra sidan och att jag inte är rädd så får jag vänta ett slag. Jag trivs alldeles förträffligt med att leva och det förefaller som de jag lever tillsammans med tycker att det är okej att jag finns vid deras sida så jag avvaktar.

Tids nog får jag veta vad som döljer sig bakom den sista ridån.

Nu kommer våren och sedan sommaren och sedan hoppas jag som alltid på en återförening av Oasis…

Vi hörs.

Stora känslor…

Det fanns inte plats, utrymmet var inte tillräckligt för den glöd som han kände. Det var som om han var en sprickfärdig ballong och han gjorde sitt allra yttersta för att hitta ett sätt att kanalisera sina känslor utan att tappa dem.

Fönstret i sovrummet var öppet och de vita gardinerna svängde förföriskt i vinden och fick honom att tänka på dans. Han låg på rygg i sin säng naken. Solen låg som ett täcke över hans kropp och värmde skönt. Det dunkade i hans hjärta. Blodet flöt i hans ådror och han låg med öppna ögon och njöt. Bredvid låg en kvinna. Hon sov.

Han kände en stor tacksamhet mot detta ogripbara något som gett honom vad han nu hade. Tidigare i livet så hade fokus legat på det som han inte hade eller på det som han inte gjort så bra och allt som han faktiskt hade lyckats med fick stå tillbaka för ångest över missgärningar och idiotier. Det fanns en stor kraft därute. Det var han övertygad om. Vad det var hade han ingen aning om men varje dag så kände han att den existerade och han förde ett samtal med något varje kväll. Stod med knäppta händer och ansiktet vänt mot natthimlen och framförde sina böner och önskningar om allt mellan himmel och jord. Han hade även fått vad han hade frågat efter. Inte allt förstås, men mycket av det som han hade bett om hade införlivats. Inte omedelbart, men till slut, utan att han märkte det knappt så förändrades saker och ting och han upplevde samma förvåning varje gång.

Han vände sitt ansikte mot den sovande kvinnan. Hans mirakel, hans anledning att leva vidare låg där och sov den oskyldigas sömn. Oskyldig och oskyldig förresten, vem var det i dagens samhälle? Han var det i alla fall inte och för övrigt så hade han lärt sig att inte längre döma andra. Det hade varit hans huvudskaliga uppgift i livet förr, att förebrå och ställa till svars och även om han själv inte var Guds bästa barn så drog han sig inte för att sätta sig till doms över andra. Han var helt enkelt en idiot förr om åren. Det var han emellertid fortfarande. Dock en bättre idiot, en mindre påtaglig dåre var han skulle du kunna säga.

Det ryckte till i hennes kropp och han smekte henne över håret för att lugna. Under duntäcktet så visste han att hon var lika naken som han och han fick aldrig nog av se på henne. Han kunde ligga och titta på henne när hon klädde sig på morgnarna när hon trodde att han sov. Som en spion under sitt täcke låg han och förundrades över hur vacker hon var och skickade en tacksamhetens tanke ut i universum för att han hade fått ynnesten att träffa henne. Han reste sig försiktigt ur sängen för att inte väcka henne och gick som Gud skapat honom fram till fönstret och såg ut på sommaren. Så lite hon visste tänkte han, och så mycket. Mer än honom ibland men oförklarligt naiv och på gränsen till befängd då och då tyckte han. Fastän antagligen så hade det med att göra att hon hade ett enklare sätt att se på livet än vad han hade. Allting behövde kanske inte skärskådas och analyseras in i minsta detalj jämt och ständigt funderade han vidare. Happy go lucky var något som han aldrig hade lärt sig riktigt. Inte utan att vara full i alla fall och så var det.

Hon tyckte att hon var för smart för att tala med Gud ansåg hon. Han log där han stod och såg ut på gräsmattan där det stod en Koltrast och lade huvudet på sned. För honom var det obegripligt hur du kunde missa att allt hängde ihop. Att livet var som en väv av osynliga trådar och att alla handlingar påverkade allting i ett universum som han för övrigt var osäker på om det verkligen existerade. Fjärilseffekten fanns det en film som hette. Något åt det hållet låg hans verklighetsuppfattning. Bortsett dock ifrån att han hade dubier om huruvida vår verklighet verkligen såg ut som  vi uppfattade den. Han undvek att tala öppet om sådana saker. Det föll inte alltid i så god jord och han tappade i trovärdighet när han lade ut texten om att  vårt universum var en chimär baserad på vår förmåga att ta in information. Det fanns inget nu och då var hans uppfattning och att tro att det du gjort tidigare i livet inte hade något med att göra med det liv du levde idag var rent ut sagt korkat ansåg han. Att det sedan var en nödvändighet att försöka acceptera dumheter du eller andra företagit sig var en annan sak. Det behövdes för att kunna gå vidare.

Han gick tillbaka till sängen. Satte sig på hennes kant och smekte sin fru över hennes stjärt och rygg ovanpå tyget. Han fylldes av stora känslor och han mindes hur svårt det hade varit för bara några år sedan. Hur han tillät mörker att ta över ljus och hur han istället för att plantera för framtiden rev upp det han hade sått och han förlorade ständigt kontrollen. Det var helt annorlunda idag och även hon hade gått framåt tack och lov och idag så red de på en våg som han hoppades aldrig skulle lägga sig och dö. Han lät sin hand försvinna in under täcket och glida över hennes nakna hud. Hon stönade och som han uppfattade det ganska nöjt och hon särade på sina ben en aning och han fortsatte sin upptäcktsfärd.

I hennes mage spirade en del av honom själv nu och om några år från idag så skulle de fortfarande vara lika lyckliga. Så stod det i stjärnorna och det fanns ingen anledning att tvivla på det tänkte han där han låg och höll om henne varm och svettig. Han log in i hennes hår och det doftade sommar och kärlek och han viskade hemliga saker i henne öra och klockan i vardagsrummet slog elva på förmiddagen. Ute på gräsmattan satt en katt och smorde kråset med en gulsparv. Det blåste en varm vind över nejden och en gulsångare satt i dungen nedanför deras hus och lät sina overkliga toner studsa mellan trädstammar och lövverk.

I lekparken en bit bort från var de bodde lekte barn och deras lyckliga skratt gjorde bilden hel. Grannen klippte gräset och hon i det andra huset bredvid älskade sin pojkvän och de två gick tillsammans hand i hand nere på cykelvägen och hennes klänning var kort som sommaren.

Allting är fullkomligt nu tänkte han och stirrade upp i taket. En odefinierbar melodi klingade i hans huvud och han var någon annanstans och han var här och där och han höll hennes hand hårt och han viskade tyst mest för sig själv.

”Släpp aldrig taget, lova det?”

Svaret fanns hos svalorna som svirrade högt upp i sommarhimlen. I värmen som sommaren gav och i svalkan ifrån kvällsbrisen när dagen var slut.

Han suckade och försökte glömma allt som var ont och hårt obehagligt. Han lyckades faktiskt och stängde den förbannade dörren om det som han inte ville se och höra. Det kändes bra. Även om han visste att den snart skulle öppnas igen.

Hon lade sig över honom och kysste honom på munnen.

”Jag lovar”, sade hon sedan.

 

 

 

 

 

Sälj din själ för vad som helst.

groda

Det var mörkt. Han såg ingenting framför sig och han trevade sig fram efter väggarna för att försöka hitta en dörr, en öppning, eller något liknande som kunde ta honom  därifrån. Han visste mycket väl var han var och hur han hamnat där  och varför. Det var inte det som var problemet och han var inte rädd. Till slut så gav han upp och satte sig ner och väntade. På vad visste han inte, men han väntade icke desto mindre.

Gruset knastrade som hårt bröd där han gick. Grusgången fram till det stora, vita huset verkade oändligt lång och väskorna han bar på var tunga som bly.
Ingen biltrafik hade det stått på en skylt nere vid vägen och Taxin hade varit tvungen att släppa av honom där så han fick vackert gå hela vägen. Han stannade och pustade ut. Tänkte tända en cigarett men han såg ingenstans där han skulle kunna kasta fimpen och att slänga den i det vita gruset var otänkbart. Det var säkert dödsstraff på det tänkte han. Bosse satte sig ner på den ena väskan och såg ut över de vidsträckta åkrarna. En tornfalk ryttlade och såg ut att hänga som i ett snöre över vetefältet, eller var det råg, han mindes inte skillnaden, och plötsligt var det som om ett vakuum uppstod för fågeln föll som en sten rakt ner i grödan. Kom upp några sekunder senare med en mus i klorna. Bosse gillade fåglar. Eftermiddagssolen hängde som en blodsprängd apelsin över havet och långt borta på andra sidan fältet hördes en tupp gala.

Det regnade. Vräkte ner fullkomligt och Bosse Bengtsson satt i sin lägenhet i en småstad och stirrade ut genom fönstret. Han drack te. Egentligen så tyckte han inte om den drycken men det var något med att just dricka te som han gillade. När han var ung så samlades vännerna hos varandra för att tömma den ena kannan efter den andra och det fanns status i vilka sorter du hade hemma. Kaffe kom aldrig till tals i pojk och flickrummen. Kaffe drack du på kafé, så var det bara. Så nu satt han här och drack te för sig själv trettio år senare och han mindes fortfarande hur svettig han blev av den varma drycken och ingenting hade förändrats tänkte han och torkade sig i pannan med skjortärmen. Bosse suckade djupt när han såg hur regnet strilade ner utefter fönsterrutan och över taken hängde svarta moln som på tork och de rörde sig sakta i en frisk vind som for över torget och som fick skräpet som låg där att snurra runt i en yster dans. Den gamla kyrkan på kullen, i kanten av torget slog sina tveksamma fem slag och han kände sig hungrig. Han reste sig upp och gick ut i hallen och hämtade sin mobiltelefon som han alltid lade på det lilla bordet där och slog numret ner till den lokala pizzerian och beställde en Quattro Stagioni. Den skulle vara klar inom tio minuter sa de, men vis av tidigare beställningar så visste han att det tog åtminstone en kvart, oftast tjugo minuter,  så han tog det lugnt. Avslutade sitt te samt diskade ur koppen. Gick återigen ut hallen och drog på sig sina skor och tog på sin jacka. Öppnade ytterdörren stängde och låste den samt tog trapporna ner till bottenvåningen. Utanför porten så tog han till vänster och efter fem minuters promenad så stod han framför Pizzeria Lyon. Han klev in, fick sin pizza, betalade och skyndade sedan på stegen hem för att den inte skulle bli kall.

När han ätit så kom tröttheten som vanligt. Det var som om någon drog en tjock strumpa av sammet över huvudet på honom och han kunde helt enkelt inte hålla ögonen öppna utan stapplade iväg till soffan och lade sig ner. Satte på teven för att få lite sällskap men drog ner ljudet så att han knappt hörde vad som sades. Det var som att ligga i ett rum fullt av människor utan att någon tog någon notis om honom tyckte han och han gillade den känslan av någon anledning. Som om att han sov och kunde tjyvlyssna på vad andra sade i hemlighet. Som en spion i sitt eget vardagsrum var han. Efter fem minuter sov Bosse den ljuvliga pizzasömnen.

Han vaknade av pianomusik och han låg kvar i soffan med slutna ögon och försökte komma på vem som skrivit musiken. Han bestämde sig för att det var Beethoven. Bosse lyssnade en stund men somnade om igen och vaknade och upptäckte att tevekonserten var slut och istället ersatts av någon amerikansk polisserie i vilken tuffa män och kvinnor viskade hela tiden samt kisade med ögonen som om de befann sig i för stark sol. Han tittade på klockan och såg att det var läsdags. Bosse stängde av teven och gick in i sitt sovrum och hängde av sig sina kläder och gick naken in i badrummet och gjorde sina kvällsbestyr. Gick tillbaka in i sovrummet och innan han tog på sig sin pyjamas så ställde han sig framför spegeln i profil och vägde sin penis i handen. För liten tänkte han och vände sig bort och hämtade pyjamasen ur garderoben och satte den på sig. Han lade sig ner i sängen och tog fram sin bok ur nattduksbordet och började läsa. När klockan var tolv lade han den ifrån sig. Tog sedan tre sömntabletter, den rekommenderade dosen var en, och svalde dem utan vatten. Den tjocka pannkaka som var drömlös sömn lades över honom efter cirka tjugo minuter och allt blev stilla i tvårumslägenheten invid ett torg i en liten småstad i Mellansverige.

Stegen var tunga och hälarna skrapade i det vita gruset när Bosse gick. Knäna var inte i toppform. Det gnisslade och knakade när han gick och han tog det försiktigt ety varje hastig rörelse åt fel håll orsakade smärta. Således inga förskjutningar i sidled utan raka fotisättningar som om han gick utefter en linje. Ryggen så rät som det var möjligt under den börda han bar och blicken rakt fram emot det hägrande slutmålet. Trappan av grå marmor som han stod nedanför när han äntligen var framme verkade ointaglig trots enbart tio steg och den grå porten av trä på toppen var som ett töcken utan skarpa konturer. Hans andetag var tunga, väskorna ännu tyngre och hans sinne var det tyngsta på de här breddgraderna och han orkade knappt trycka ner det stora järnhandtaget för att öppna dörren till huset. Porten gled upp långsamt på som det verkade tröga gångjärn och i receptionen stod en gammal man klädd i för stora jeans och en vit, stickad fiskartröja. Gammal och gammal förresten, han var väl cirka tio år äldre än Bosse men han såg äldre ut tyckte herr Bengtsson. Den äldre mannen stirrade på honom utan att säga något. Såg på hans väskor och skärskådade honom uppifrån och ner. Vinkade sedan med en uppfordrande armrörelse att han skulle komma fram.

Om ”Vännernas samfund”, läste Bosse  med stigande intresse vid frukosten. Huvudet kändes tungt dock och tankarna studsade ekande i hans hjärna efter de tre sömntabletterna kvällen innan och bokstäverna hoppade hit och dit. Det var en artikel i småstadskuriren som fångat hans intresse och han läste vad där stod om kväkare som de också kallades.  ”En enkel och avskalad troslära”, läste han. De ansåg att ”det fanns något av Gud i varje människa som likt en inre glöd kan leda dig in på den rätta vägen och du måste hitta din egen väg till Gud”, läste han vidare med bankande hjärta. ”Gudsupplevelsen är personlig och den bokstavstro på Guds ord som finns i bibeln förkastas av kväkare.” Ju mer Bosse läste desto mer övertygad blev han om att han alltid varit en sådan kväkarpersonlighet. ”Kvinnor och män har en jämställd position inom Vännernas samfund och man har en hög tolerans vad det gäller homo och bisexuella samt transpersoner. Vännernas samfund tillåter samkönade vigslar”, stod det vidare. Bosse lade ifrån sig tidningen och drack upp sitt kaffe. Hans hjärta hoppade i hans bröst som om han sprungit hårt och länge och äntligen kommit i mål. En uppenbarelse har vederfarits mig, flinade han.

I duschen löpte tankarna fritt och han funderade på om han skulle ta kontakt med detta ”Vännernas samfund.” Det kändes som en bra idé för tillfället. Visserligen så var han inte särskilt religiös till sin läggning och hade väl alltid tyckt att detta med religion och en dyrkan av en Gud i himlen eller Allah eller vad du ville inte hade något med honom att göra. Detta var dock något helt nytt för Bosse och deras devis ”upptäck tystnaden”, appellerade i allra högsta grad på honom samt att de ansåg att ”religionen finns i vardagen”, och just där och då, under de strilande varma duschstrålarna fattade han ett beslut.

Mannen i den stickade tröjan visade honom till hans rum och när han gått så lade sig Bosse ner på sängen och slöt sina ögon. Han orkade inte ens titta på utsikten från sin balkong så trött var han. Semester tänkte han, jag har semester i fyra veckor och jag tänker inte stressa en enda sekund. Bosse var nöjd med sitt val av boende. Ett vandrarhem i lantlig miljö i hjärtat av Skåne hade det stått i annonsen och det var precis vad det var. Bara ett par mil ifrån Lund nära en liten ort som hette Bjärred låg den slottsliknande byggnaden mitt på en åker men nära havet och lugn och ro var hedersord för de som drev verksamheten och det var nästan för tyst tänkte Bosse där han låg på sängen. Det enda som hördes var suset från vindarna i åkern och trutar och fiskmåsar i duett och så tuppen då förstås, som fortsatte sitt galande i sommarkvällen.

Bosse tog en promenad efter en sen middag på nåder och det var nästan mörkt ute nu. Han förundrades över att det var så stor skillnad på ljus på kvällarna härnere jämfört med hur det var där han kom ifrån. Sen juli på hans breddgrader betydde fortfarande ljusa kvällar, men härnere så blev det mörkt så fort klockan passerat nio om aftonen. Det var fortfarande varmt dock. Mörkt och varmt påminde honom om hans resor när han var ung. Dessa nätter i T-shirt och shorts på barer och restauranger och han mindes de nattliga nakenbaden och nätterna i sovsäck på stränderna och poliserna som väckte honom med gap och skrik och sparkar. Nere vid havet satte han sig ner på toppen av en gammal betongbunker från krigets dagar och såg ut över de mörka dyningarna. Bosse kunde höra ejdrarna en bit ut i vattnet men det var för mörkt för att kunna se dem. Strandskatorna ritade vita streck i kvällsmörkret när de kom tillräckligt nära och det karakteristiska lätet blev påtagligt i tystnaden. Det var vackert och han hamnade i en emotionell vilstol

Bosse kom att tänka på en film som han sett som handlade om en pojke som egentligen härstammade från en annan värld, en parallelldito till vår, vilkens innevånare hade observerat oss stackare under en lång tid och nu äntligen tog kontakt för att ledsaga oss till en bättre tillvaro utan krig och annat elände. Hur pojken hamnat i vår våldsamma tillvaro framgick inte dock. Som vanligt i alla filmer av den här typen så fanns det en myndighet som inte tyckte att vi människor skulle få ha det bra. Det var skadligt för oss att förstå, få insikt, att ta in andra värderingar än själviskhet, egennytta, misstänksamhet och ondska tyckte de styrande. Så låt oss bomba hela skiten samt spärra in de som sett och upplevt detta underbara för tid och evighet för att därigenom frälsa oss ifrån den så skadliga godheten och kärleken var militärens och regeringens koncept. Det värsta är tänkte Bosse. Att det är säkert så det skulle bli i verkligheten om en  sådan situation skulle uppstå. Han såg ut över det mörka havet.

Det måste finnas något annat än det vi har idag grubblade Bosse vidare när han drog in havsdofterna i sina näsborrar och lyssnade på det tilltagande bränningarna ute vid revet. När du satt så här tänkte han, så nära evigheten och världens ursprung så föreföll vardagens slit och vedermödor med arbete och annat så futtiga i sammanhanget. Det finns en port någonstans och jag måste hitta den funderade han. Jag säljer min själ för vad som helst för att få en ledtråd, en kod eller en nyckel suckade han och reste sig upp och började gå utefter strandkanten. Han gick så nära vattenbrynet att vattnet då och då sköljde upp över hans sandaler som han bar utan strumpor. Långbyxorna av bomull blev dock blöta men han brydde sig föga. Det var varmt och det var sommar och han upplevde tystnaden nu, som det stått i artikeln. Åtminstone så trodde han att det var det här de menade, de där kväkarna.

Han mindes henne i den beigea soffan, hennes försmädliga leende som var vassare än en kniv och som skar honom i bitar. Hur hon satt där och var ärlig som hon sa. För hans egen skull, och det var som om det var hans skuld att hon träffat en annan och Bosse ville bara därifrån. Hem till sin lägenhet och sin teveapparat och sina kalla öl och när han till slut samlat ihop alla bitar som var han. Som var Bosse. Så gick han och för varje meter som han lade mellan henne och sig själv så växte hans ilska över det svek hon utsatt honom för och han var vid flera tillfällen på väg tillbaka för att slå henne sönder och samman. Han behärskade sig dock och i det blåa ljuset framför sin älskade teve så tog han flyget till en annan sfär och ingen behövde bry sig om honom längre. Det skulle bara beröva honom tid tyckte han. Bosse var ensam nu. Han skulle så förbli.

När han kom hem från sin promenad så var klockan långt över elva på kvällen och han var tvungen att använda portklappen för att någon skulle släppa in honom. Baren hade stängt men som tur var så hade han en flaska whisky i en av väskorna. Resesprit brukade han kalla det. Du måste ha din resesprit med dig brukade han säga till sig själv när han packade. Inte glömma resespriten nu Bosse brukade han skrocka för sig själv. Inte för att han gjorde det någon gång, den risken var liten, men han var tvungen att säga det högt till sig själv. Varför visste han inte. Det var som ett inre tvång.

Resespriten och ett tandborstglas och han satt sedan ute på balkongen och han hade tagit med sig storstadskuriren upp på rummet och han läste annonserna och letade efter en notis som skulle berätta för honom om det var något kväkarmöte på gång. Bosse skulle bli kväkare nu. Han hade bestämt sig och var övertygad om att det här skulle innebära en enorm förändring visavi hur han hade levt sitt liv innan. Vännernas samfund var hans samfund, det stod klart för honom och han ångrade bara att han inte slagit in på den här linjen tidigare. Bosse var som vanligt vansinnigt positiv till allt nytt.

Det skulle bli ett möte i Lund läste han, i vänskapens hus, om bara ett par dagar. Han reste sig och gick in på rummet och hämtade sin laptop och sökte på Vännernas samfund – Kväkarna och fick sig till livs hur ett kväkarmöte gick till. Tystnaden och ett sökande efter det inre ljuset var det tongivande inslaget tydligen. En andakt i tystnad, läste han. Fantastiskt, tänkte han. Han slog upp ännu en whisky och försökte föreställa sig hur ett kväkarmöte gick till. Var det så att du bara satt tyst hela tiden? Det föreföll ju så enligt beskrivningen, att det ofta gick till på det sättet. Spontana yttringar kunde förekomma, en bön eller liknande men tystnaden var det väsentliga här vad det verkade. Det tilltalade Bosse mycket och han kunde knappt vänta. Han reste sig upp och såg ut över åkrarna, såg hur månen hängde över havet och speglade sitt blekgula ljus i vattenytan. Det var tyst. Bosse tände en cigarett och rökte njutningsfullt. Röken seglade upp mot himlarna och spriten låg varm och tung i hans mage och skänkte honom välbehag. Bosse kände sig avslappnad och lite sömning men han ville inte gå och lägga sig riktigt ännu. Han ville sitta här på balkongen och känna av sin inre frid. Se sina tankar projiceras på det svarta himlavalvet som en film i svartvitt och han ville lyssna på sina hjärtslag.

 

Bosse var uppe tidigt dagen då han skulle på sitt möte. Han åt sin frukost långsamt och eftertänksamt och läste samtidigt morgontidningen. Kaffet var gott trots att det var Zoégas. Han gillade egentligen bara Löfbergs lila men den här sorten skulle gå bra ihop med det kalkrika vattnet i Skåne sades det. Det föreföll som om det ägde sin riktighet.

Efter avslutat morgonmål så gick han upp på sitt rum. Bokade en taxi på nätet till i god tid före andaktens början. Fick bokningen bekräftad per omgående och gick in i duschen. Efter avslutad tvagning rakade han sig, tog på sig deodorant och herrparfym av samma märke, klädde sig i fritidkläder, hängde sin kikare runt sin hals och gick på morgonpromenad.

Nere vid havet så slog han sig i slang med några tyska turister som hade en tubkikare. Förde en knackig konversation på skoltyska och tillsammans med de mustaschprydda germanerna så räknade Bosse in fyra olika arter snäppor och ett antal olika andarter samt en vinglig Duvhök på väg in över landet. Tyskarna var överlyckliga och dunkade honom i ryggen och kallade honom expert och bjöd på schnaps. Sådana här saker får mig att må bra tänkte Bosse när han lämnade dem för att gå vidare. Han kände sig som en sparv i en rågåker och han kvittrade nästan när han gick vägen fram. Han strosade planlöst och snubblade ibland till på stenar och rötter som låg i hans väg eftersom han hade blicken i det blå. Lukten av tång i hans näsa var för honom ett minne av en barndom som han saknade och som kändes väldigt avlägsen och han mindes sandslotten och krabborna och de små sandskäddor som de fångade och hade i dammar vid strandkanten. Kittlandet under foten när en sandskädda hamnade där var fortfarande påtaglig. M-L min kära syssling, tänkte han, hur vacker var du inte och mitt unga hjärta svällde var gång du talade till mig och log mot mig och ditt blonda hår i motljus nere vid vårt hav är för evigt inristat i mitt minne. Du var nog min första kärlek tänkte Bosse, och jag var bara tolv år om jag inte minns fel. Han satte sig ner på en sten några meter ifrån vattnet och tittade på vågorna som sakta och metodiskt gång efter annan fuktade sanden och han suckade och kände sig med ens så gammal och övergiven.

Tillbaka vid vandrarhemmet så gick han upp på sitt rum och bytte om till lunchen. Han valde ett par ljusa bomullsbyxor med rakbladsvassa pressveck med brunt skinnbälte till. Han klädde överkroppen en ljusblå skjorta och en linnekavaj. Vita ankelsockor på fötterna som placerades i ett par ljusbruna skinnskor bar upp kreationen och han kände sig som någonting ur filmen Gatsby när han gick nerför trapporna till matsalen. I baren efter maten unnade han sig en gin och tonic som han tog med sig ut på verandan och mitt i allt välmående så hade han tårar i ögonvrårna. Bosse kände sig både ledsen och glad och lite rädd men det vemod han kände var välkänt och hemtamt och han hade levt med det länge nu. Hade alltid huvudet i ett regnmoln även när solen sken och han letade fortfarande efter den saknade pusselbiten. Han hoppades att aftonens besök bland sin nya vänner kväkarna skulle kunna få honom att hitta ljuset i sitt hjärta igen. Han stannade i baren länge.

Klockan var fem i sju när han trädde in i lokalen. Taxiresan hit hade varit ett nöje. Chauffören var en godmodig skåning med rödblossande kinder som pratade oupphörligt och med en dialekt som Bosse hade vissa svårigheter att förstå. Han låtsades dock inte om detta utan nickade och log och när det föreföll fel så skakade han på huvudet och såg istället bekymrad ut men för det mesta så hade han ett nollställt ansikte. Han gav rikligt med dricks när han klev ur bilen och han brydde sig inte om den frågande min som droskföraren satte upp när han släppte honom vid den uppgivna adressen.

Det satt tolv människor runt ett runt bord i lokalen. Ljuset var dämpat. Fem kvinnor och sju män med blicken rakt fram mot det enda ljus som stod på bordet och brann med en livlig låga. Ingen sade något eller röjde med en min att Bosse var nykomling men på något sätt så kände han att alla visste och att de som satt där kände varandra väl. Han slog sig ner på en ledig stol. Dörren till lokalen stängdes och andakten började.

Efteråt så hälsades det och förfrågningar om hur han tyckte att det varit eftersom han var ny i församlingen ställdes. Bosse svarade artigt men korthugget för han ville därifrån så fort det bara gick. Han ville för sig själv smälta upplevelsen av det han varit med om så han manövrerade sig själv till dörren. Avböjde vänligt men bestämt kaffe och tårta och lämnade lokalen på oerhört lätta fötter.

Alla hans förväntningar hade överträffats tänkte han där han satt på en barstol och funderade över vad som hänt.

Det blev som skymning först mindes han, och sedan succesivt allt mörkare i rummet.  Han såg nästan ingenting framför sig tycktes det Bosse och det var som om han trevade sig fram efter en vägg för att försöka hitta en dörr, en öppning, eller något liknande som kunde ta honom ut från var han befann sig. Han visste emellertid hela tiden mycket väl var han var och hur han hamnat där och varför och han var definitivt inte rädd. Bara sökande efter något som han kunde känna var i närheten. Till slut så slutade han leta, resignerade, och lutade sig istället tillbaka i sin stol och väntade. På vad visste han inte, men han väntade icke desto mindre. Efter en stund, svårt att säga hur länge, så var det som om mörkrets täthet avtog och han kunde börja skönja konturer igen. Silhuetter av människor som utskurna i svart papp mot en ljusare bakgrund och han upplevde det som om de var förbundna med varandra av någon slags kraft, en ljusbåge som gick igenom dem, även honom, och han kände det som om han var drogad. Ingen sade något, alla var tysta men det var den mest öronbedövande tystnad han hört och ljuset på bordet brann hela tiden med en tyst klar låga. Han lät sina ögon vila på den orangea tungan och tillät sig själv sväva iväg i sin egen kropp och sinne och så plötsligt var det över. Vad som känts om tio minuter hade varat i över en och en halv timme förstod han när han tittade på sin klocka när alla började resa sig.

Jaha, tänkte han och log där han satt på en bar i centrala Lund. Då har man upplevt tystnaden då. Han vinkade på bartendern och beställde ytterligare en gin och tonic. Bosse tog det lugnt. Han ville inte bli berusad. Han satt stilla i den rustika baren och sippade på spriten och kände sig tillfreds. Mer så än han känt sig på många år.

I taxin tillbaka till vandrarhemmet så sade han ingenting trots att den kvinnliga chauffören försökte inleda en konversation. Han betalade och gav återigen rikligt med dricks. Den långa promenaden upp till huset upplevdes inte alls som ansträngande denna gången och när han klev in genom porten så var klockan strax efter tio på kvällen.

På sitt rum plockade Bosse fram resespriten och satte sig på balkongen igen. Det var svårt att förklara vad som hade hänt honom. Hade det hänt verkligen? Kanske att han somnade och drömde allting? Han hade ju trots allt druckit, inte mycket, men några drinkar hade han nog fått i sig och sedan var det ju anspänningen, förväntningarna. Så var det kanske? Han hade nickat till där i den där lugna miljön och fått sig en trevlig dröm till livs. Bosse suckade tungt. Han ville verkligen inte tro att det var på det sättet och innerst inne så hoppades han på att det han hade upplevt verkligen var en resa ner i själens tysta djup och att det inte var en simpel dröm. Han reste sig och gick ut på balkongen och såg upp mot stjärnorna.

Den enskilde är ensam med sin Gud och på samma gång innesluten i en mycket stark gemenskap. De andras andakt ger ett förnimbart plus åt den egna, lyfter och bär den, stärker och berikar den.

Hade han läst på nätet. Bosse grubblade en stund men bestämde sig sedan där han stod under den svarta sammetsnatten för att det inte varit inbillning det han känt. Det var verkligt och det lugn han kände inom sig var ett bevis på detta.

Det inre ljuset tänkte han. Hade han hittat det? Efter bara ett möte? Han log och tog en stor klunk med whisky. Var han på rätt väg? Bosse tände en cigarett och skickade iväg en röksignal ut i universum. Eller är det bara ett utslag av min egen vilja, min strävan efter något annat, min obevekliga och på gränsen till maniska optimism inför allt som är nytt? Han log. En sak är då säker sade han till sig själv. Jag är en kväkare nu, ingen tvekan om det. Han skrattade till.

”Jag är som en stor jävla groda som sitter mitt i evigheten och kväker”, sade han till mörkret. ”Och stjärnorna är mina flugor.”

Bosse sov gott den natten och drömde om hoppande grodor på en sommaräng.