Skönhetsdeal…

ångest

”Vi gör ett deal du och jag”, viskade rösten. ”Som det är idag så är ju du rätt fet och ful och ingen flicka ser åt dig annat än för att tycka att du är för tjock.” Han som lyssnade suckade, men rösten fortsatte envetet sitt hemlighetsfulla viskande. Det var lite spännande nästan och han – lyssnaren – kände sig på något sätt som utvald. ”Vill du verkligen ha det på det här sättet i framtiden?” Roger, som han som var idel öra hette, skakade på huvudet och kände sig lite ledsen. Han visste ju om sin roll och situation. Hade levt med den sedan han var liten och hade mer eller mindre vant sig vid att bli kallad för tjockis men aldrig accepterat epitetet. Han led av att se ut som han gjorde och det blev bara värre ju äldre han blev. Idag var han sexton år och skulle börja gymnasiet till hösten så han hade sommaren på sig att göra något åt saken. ”Är du redo? Det kommer att bli jobbigt men jag vet att du kommer att klara det Roger”, viskade rösten tätt intill hans öra och Roger kunde känna fukten i den varma andedräkten som var så nära.

Den här morgonen, den första dagen på sommarlovet, stod Roger framför spegeln i hallen utanför det inre badrummet i lägenheten där han bodde med sina föräldrar. Han stod naken och stirrade på – i hans ögon – en sorglig uppenbarelse. Tårar fyllde hans ögon när hans händer greppade den degiga magen och skakade den upp och ner. Hela han dallrade som en geléklump och när han tittade ner så kunde han inte se sin egen snopp utan att börja sig fram.
”Det här kommer aldrig att gå”, sade han med låg röst. ”Jag kommer att få vara fet i hela mitt liv.”
”Nej då Roger, misströsta inte. Det här kommer att gå bra.” Rösten var tillbaka igen. ”Vi ska gå ner på stan idag du och jag, och shoppa lite.”
”Handla vadå?”
”Ja, lite böcker och lite mat. Mager mat som passar en tjockis som du.” Den nu något elaka rösten skrockade hest.
”Kalla mig inte det är du snäll.”
”Vadå, menar du tjockis? Men det är ju det du är Roger och det är därför jag är här. För att hjälpa dig din lilla knubbis. Snart så kommer flickorna att stå i kö, det lovar jag dig.”
Roger tittade sig i spegeln igen och tårarna rann nerför kinderna på honom.
”Om du kan det”, snyftade han. ”Så kommer jag att vara dig evigt tacksam.”
”Det räknar jag med”, sade rösten sataniskt.

Roger tog sin cykel och cyklade den korta biten ner till city i den lilla staden där han bodde och gick raka vägen till bokhandeln. Han vågade inte fråga expediten var böckerna om bantning stod så det tog sin lilla tid innan han hittade rätt hylla. Det var inte lätt att välja och han skulle väl egentligen behöva lite råd från någon som kunde sådana här saker. Han svettades lätt efter cykelturen trots att det bara varit nerför hela vägen så han torkade sig i pannan med tröjärmen och våndades.
”Behöver du hjälp?” Roger vände sig om och där stod en söt, blond tjej i hans egen ålder, kanske något år äldre. Det var svårt att veta med tjejer tyckte Roger. Hon hade de blåaste ögon han någonsin sett och han började svettas ännu mer.
”Eh, jag vet inte riktigt”, sade han generat. Men så bestämde han sig för att vara ärlig. Han såg henne i ögonen och tog ett djupt andetag. ”Jag behöver gå ner i vikt som du ser”, sade han och hjärtat hamrade som en stångjärnshammare i bröstet på honom. ”Jag är ute efter en bok som kan hjälpa mig med det snabbt.” Flickan log snällt och inte alls vare sig medlidsamt eller överlägset. Hon såg helt enkelt vänlig ut.
”Då vet jag precis vad du behöver”, sade hon. ”Jag har använt den själv och den fungerade jättebra. Jag har också varit lite rund förstår du. Hon plockade ner en bok från bokhyllan och räckte den över till honom.
Ner i vikt kvickt”, läste han högt. ”Ja, det var ju passande”, sa han och log blygt.
”Det är en metod som kallas flygvärdinnedieten”, sade hon. ”Men om du inte gillar ägg så sak vi nog välja något annat. Men den är verkligen jättebra för det finns en meny för varje dag i en månad och om du kör den i sommar så kommer du att vara smal som en tråd när skolan börjar.” Hon lade sin hand på hans arm och log igen. ”Jag heter Lina förresten”, sade hon och lade huvudet på sned. ”Det vore kul att få se dig igen efter sommaren.”
”Den var ju inte så dyr heller”, sade han snabbt och visste inte riktigt hur han skulle tolka hennes sista uttalande. ”Jag tar den då.”
”Kul, då kan du följa med mig till kassan här.”
Han betalade och gick ut från affären. Precis när han kommit ut genom dörren så hörde han hur hon ropade efter honom:
”Lycka till!”
Han vände sig om och vinkade och log med hela ansiktet och kände sig för första gången på länge, riktigt glad.
”Du ser, det börjar redan”, sade rösten när Roger satt på cykeln och stånkade i uppförsbacken med matkassarna hängande på styret på väg hem. Torskrom på burk, han kände sig spyfärdig vid bara tanken, och ost och ägg i stora lass och grönsaker förstås. Sista backen kvar nu bara, han skulle bli tvungen att duscha för svetten dröp om honom.
”Vad menar du?”
”Flickan i affären förstås, hon kommer att stå först i kön i höst.”
”Så det är bara utseende det handlar om då”, sade han och parkerade cykeln i det gamla rostiga cykelstället. ”Den Roger som finns innanför det här fettlagret – min så kallade personlighet – har ingenting med det hela att göra förstås?”
”Såklart inte, vad trodde du?”
”Ungefär det trodde jag. Eller vet snarare.” Han lyfte ner kassarna från styret och började gå mot ingången till huset. Den idiotiske grannpojken – en riktig tack-och-bock-idiot – öppnade dörren för honom.
”Nämen så trevligt, har du handlat Roger?” Frågade dåren högtravande, fjorton år gammal.
När Roger och hans föräldrar flyttade in i lägenheten för cirka ett år sedan så kom den här mycket konstige killen och ringde på och önskade dem välkomna. Sedan klev han helt enkelt på och gick in och struttade omkring och drog ut lådorna i köket och mumlade halvhögt för sig själv:
”Hmm, nu ska vi se vad mamman har här då!”
Roger och hans mor stod häpna och stirrade på den konstige uppenbarelse som med ett hysteriskt flin över läpparna nogsamt gick igenom innehållet i skåp och lådor. Ända tills Rogers pedantiske mor fick nog och gick fram och tog honom i armen och ledde honom till dörren och sade:
”Adjö med dig min lille vän. Nu kan du gå och rota i lådorna hos någon annan.” Sedan slängde hon igen dörren, vände sig till Roger och knackade sig själv på tinningen. Hon sade ingenting mera utan gick ut på balkongen och ställde sig och rökte hysteriskt för att lugna ner sig.
”Ja, just det Arvid”, sade Roger med ett förbindligt leende. ”Vill du titta i påsen?” Och även om Arvid uppfattade den ironi som dröp om uttalandet så kunde han inte motstå sina impulser. Utan han tog helt enkelt den av Roger framsträckta påsen och satte sig ner på marken och gick noga igenom vad som blivit inhandlat.
”Jaha ja, torskrom, låter gott det! Och ägg och ost och grönsaker har du också köpt ser jag, och torsk.” Han såg besviken ut och stirrade på Roger. ”Jag gillar inte fisk!” Sade han och räckte tillbaka påsen. ”Varför har du köpt fisk?”
Roger skrattade och klappade Arvid på axeln.
”Jag vet inte Arvid, men jag lovar att jag inte ska göra om det.”
”Det låter höra sig”, sade Arvid åttiofem och spatserade ut i världen.
Roger stod en lång stund och såg efter pojken.

På sitt rum sedan, efter att han ställt in alla matvarorna i kylen, spelade han sin nya Alice Cooper skiva. Billion dollar babies hette den. Han spelade den på sin hopfällbara grammofon med högtalare i locket och det lät sådär. Roger hade önskat sig en en egen stereo i födelsedagspresent men fått det här missfostret istället. Besvikelsen hade varit stor och han hade haft svårt att dölja den.
Han bläddrade i sin bok medan Alice sjöng om allt från tandläkarbesök till mobbade nice guys.
Det verkade inte vara särskilt svåra recept till maträtterna så han trodde nog att han skulle klara det själv utan hjälp från sin mor. Köket var hennes revir dock, och att någon annan skulle laga mat på hennes spis sågs inte med blida ögon.
”Ni stökar bara till.” Var hennes standarduttalande och med disktrasan i hand for hon omkring och torkade och torkade som en vettvilling, och i hennes ögon så blev det aldrig rent. Roger insåg att det nog var så att det borde städas i mammans huvud istället för i lägenheten. Vid något tillfälle så hade han sagt det till henne. Vilket var ett misstag då det renderade i gråt och ett självömkande en masse, och till slut så kände sig Roger tvingad att be om ursäkt för att få ett slut på teatern. Det bar honom emot, men efter att hans pappa bett honom att göra det – för husfridens skull – som han uttryckte det, så gjorde han honom till viljes.

Sommaren förflöt i svältens tecken. Ost och ägg och fisk i alla möjliga varianter och hans mamma hade oväntat nog ställt sig väldigt positiv till att han både lagade maten själv och att han försökte gå ner i vikt.
Det fungerade! Efter en månad så hade han gått ner åtta kilo och hans kläder började sitta löst och slappt och när han ställde sig framför spegeln så mådde han inte längre dåligt av att se sig själv. visserligen så fanns det fortfarande en hel del fläsk runt midjan men du kunde börja se en antydan till midja och ansiktet såg inte längre ut som en fotboll.
”Du börjar se okej ut nu Roger”, sade rösten.
”Tycker du?” Roger vred och vände sig framför sin spegelbild och kände sig nöjd. ”Ja kanske att det börjar se lite bra ut ändå.” Han drog en T-shirt över huvudet som han köpt häromdagen och som satt lite tight men slet den av sig lika snabbt. Valkarna blev alltför tydliga – tyckte han – med tyg över eländet.
”Fan! Jag är fortfarande alldeles för fet”, morrade han. Han gick in på sitt rum och spelade en skiva på hög volym och även om det skrällde och egentligen lät för djävligt så rensade det ut de flesta av de onda safterna han bar på och han var hungrig, men ståndaktig. Således så gick han ut i köket och skar sig en tjock skiva ost och till det några skivor gurka och sedan så kändes det bättre.
Den senaste tiden så han han börjat fundera över det skönhetsideal som fanns i samhället. Varför var det så viktigt att vara smal för att bli accepterad? Han hade märkt det redan bland framförallt tjejerna i bekantskapskretsen men även bland pojkarna hur han plötsligt blivit intressant. Hur det han sade och de åsikter han framförde helt plötsligt beaktades i ny dager. Vad han – Roger – ville göra fick helt plötsligt betydelse och från att ha varit någon som fick hänga med bara, så var han nu en del av gemenskapen och han älskade det.
Emellertid så gjorde det honom förbannad också. Han var ju ändå samma Roger som innan och det borde ju inte spela någon roll huruvida han var fet eller inte tyckte han. Fastän det gjorde det och han märkte det mer och mer för varje kilo han tappade och hon som han älskade hade gett honom en kyss på sista festen. Hon som inte bevärdigat honom med en blick tidigare, stod nu och tittade på honom under lugg och hennes ögon var lika beslöjade som väl Lauren Bacall,s och så klev hon fram och kysste honom med öppen mun. Han blev chockad, och kom sig inte för att göra något. Stod bara stilla och lät henne kyssa honom.
”Varför gjorde du ingenting Roger?” Frågade rösten indignerat. ”Du hade ju världens chans och så står du bara där som ett fån och glor.”
”Ärligt talat, så blev jag sur!”
”Sur?”
”Ja, vad fan! Ska allting handla om utseende i den här världen. Jag är exakt samma människa som jag alltid varit och hon har vetat hur länge som helst vad jag känner för henne och så helt plötsligt, bara för att jag gått ner åtta kilo så tycker hon att nu ska jag kyssa Roger.” Det kokade i honom och han fick nästan svårt att tala. ”Jag ställer inte upp på det, fan heller!” Han lade sig ner på sängen och slöt sina ögon. ”Jag tänker sova en stund nu så jag skulle uppskatta om du ville vara tyst ett tag.”
”Du är dum i huvudet Roger. Du måste acceptera att det är på det här viset, viskade rösten. ”Vill du hellre vara tjock igen då?”
Roger satte sig upp och stirrade in i väggen.
”Nej, jag ska bli så jävla smal och så förbannat oemotståndlig och när människor som föraktat mig på grund av mitt utseende tidigare kommer fram och vill vara min vän eller eventuellt min flickvän. Så ska jag tala om för dem vilka hopplösa hycklare och opportunister de är och sedan ska jag be dem dra åt helvete.”
”Det tror jag inte på”, sade rösten misstroget.
”Inte jag heller”, sade Roger och suckade. ”Nu ska jag sova, så håll käften röstdjävel.
”Tjejen i affären då, hur ska du göra med henne?”
”Jag vet inte. Jag kanske går ner dit imorgon.”
”Och ber henne dra åt helvete?”
”Ja, eller hur?” Sade Roger och sedan somnade han.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s