Månad: februari 2015

En tripp om natten…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

räls

Jag tog en tripp inatt, tillbaka i tiden och tillbaka till känslor som jag inte visste att jag haft ens och det var mer än en dröm. Det var som en spelfilm med mig i huvudrollen och alla detaljerna och alla namnen och till och med adressen där hon bodde stod i manus.

Jag drömde emellertid visade det sig, och vaknade förundrad. Satte mig upp i sängen och gnuggade mina torra ögon, lite för hårt för det sved illa när jag var klar. Reste mig upp och tittade tillbaka på min fru för att liksom kontrollera att det verkligen var hon som låg där och inte den kvinna som jag umgåtts med för några sekunder sedan. Drog en suck av lättnad när jag såg att det verkligen var min hustru och gick sedan på toaletten.

Det var omöjligt att somna om så jag satte på mig jackan och gick ut och slog mig ner på en kall plastpall under stjärnorna och försökte ta mig tillbaka till verkligheten.
Var kom hon ifrån? Och varför var allt så kristallklart och hennes namn, hur kunde jag komma ihåg det och hennes adress i Norge dit jag for och alla andra detaljer? Det var ju så många år sedan och jag trodde att jag hade glömt hur hon såg ut, men inte då. Hon stod framför mig inatt och det var som om det var igår och hennes korta blonda page fladdrade återigen i vinden på stranden i Nice där vi satt och drack vin.

Jag rökte den ena cigaretten i nattkylan efter den andra och alla minnena dansade framför mina ögon och jag var som i ett gränsland till dröm och verklighet och förvåning – var känslan jag hade.

Vad jag skulle till Norge och göra sedan efter att jag kommit hem från tågluffningen – på vilken jag träffat henne – är idag svårt att förstå. Icke desto mindre så fick jag låna pappas bil och satte mig bakom ratten med hennes telefonnummer och adress nedskrivna på en lapp som jag tejpade upp på instrumentpanelen och körde i ett sträck till Oslo och det var som det alltid är.
Magin var försvunnen och jag var blyg och tafatt och hon var reserverad men artig och allt var en pina och hon blev full och somnade på tunnelbanan hem efter en natt på byn och vi sade farväl efter ett par dagar och sågs aldrig mer.

Men hon kom på besök inatt som sagt. Först som ung och brunbränd på franska Rivieran och sedan som i en – vad hände sedan – version där jag fick träffa henne som vuxen – mycket underlig situation – där hon var artist och turnerade över hela Norge. Jag såg en av hennes konserter och gick fram och pratade med henne efteråt och hennes syster var med och hon var förbannad för att jag aldrig hörde av mig igen efter den där gången jag kom på besök och jag hade förstört hennes systers liv, sade hon.

Har jag det? Kan det vara så att drömmen inatt var en uppsträckning från paralleller i en annan dimension och att det verkligen var så att jag ödelade hennes liv när jag aldrig tog kontakt igen? Jag har svårt för att tro det visserligen men varför var allt så tydligt och varför är jag fortfarande – i skrivande stund – lite omtöcknad efter vad jag upplevde natten till idag?

När jag satte mig framför datorn i morse så tänkte jag att jag skulle söka efter henne på Facebook, men jag vågade inte. För vad skulle komma att hända om hon verkligen dök upp där på skärmen och hur skulle jag komma att reagera och vad skulle min hustru säga?
Nu är hon inte den svartsjuka typen direkt och hon vet hur knäpp jag är och var mina drömmar kan föra mig så det skulle nog inte vara något större problem, eller hur U?
Inte desto mindre så är jag glad att jag lät bli och jag minns nu – just nu faktiskt – att jag har en kartong ute i förrådet där det finns brev som jag skrev till henne och om jag inte har helt fel, några fotografier också. De får nog stanna där i sin låda tror jag.

Det verkar som om jag lever om mitt liv om nätterna och jag törs knappt tänka på vart jag skall fara inatt när sömnen kommit.
Jag har knackat på en port tydligen. Inte hårt och uppfordrande och inte för löst och mesigt utan en bestämd och ärligt menad knackning till det som finns innanför dörren att det är dags att öppna nu och släppa in mig så att jag röja upp i synapstrasslet och få någon ordning och reda på transaktionerna i minnesbanken.
Helt utan egen förskyllan sker detta skulle jag vilja säga. Det är inte så att jag aktivt föresatt mig att resa tillbaka i tiden och uppleva allt en andra gång. Nej, det sker automatiskt och är lite för omtumlande och påverkar mig lite för negativt för att det hela ska vara enbart positivt så att säga.

Fastän jag löser antagligen biljett till nostalgitåget i afton också. Slänger upp min ryggsäck på den nötta bagagehyllan och ger mig ut på en ny resa till det förflutna. Står i kupéfönstret och låter vinden leka med mina lockar och ser ut på ett landskap som hör min ungdom till och förundras över hur jag kan minnas alla detaljer och namn och hur och varför känslorna jag har i drömmen är så verkliga?

Såsom en pilgrim i redan delvis kända landskap känner jag mig. Jag har min ränsel på mig och min förhoppning är att den skall bli lättare efter varje resa.
Det är ett äventyr det här, en strapats för en man på ålderns höst men det är inte helt oangenämt att se tillbaka på sitt liv med ett klart sinne och mycket öppna ögon och förhoppningsvis så skall jag kunna fokusera mer på framtiden genom dessa – trots allt – oönskade retroperspektiv.
Jag önskar mig själv en trevlig resa när jag nu går och lägger mig. Tåget står på perrongen och allt jag behöver göra är att sluta ögonen, stänga dörrarna och bege mig ut på en ny expedition tillbaka till dessa till viss del glömda minnestundror.
God natt…

Mellan raderna…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

otydlig

Det finns något mellan raderna, jag är övertygad om det. Något som inte är utkristalliserat ännu, en bakomliggande kontur som väntar på att få kliva fram i rampljuset så fort förhållandena är de rätta.

Det kanske är sanningen som lurar i bakgrunden, som väntar som en skugga och kikar fram bakom förljugenheten och väntar på sin chans för att kunna avslöja vem du verkligen är, vad vet jag? För inte är det väl så att du är ärlig käre vän, inte visar du väl världen hur du egentligen tänker?
Nej, jag tänkte väl det, för det gör nästan ingen idag. I stort sett alla gömmer sig bakom egentillverkade fasader av antingen hårda eller mjuka material och alla gör sitt bästa för att hålla färgen torr och uppdaterad.
Ytterst få människor vågar säga som det är idag och jag frågar mig om det var annorlunda förr?
Hur var det till exempel för bonddrängar och pigor som möttes på logen på lördagskvällen efter en hård vecka på fälten eller i ladugården? Körde drängarna också med filtrerade hälsningsfraser och stadiga handslag och stirrande blickar för att dölja en bakomliggande osäkerhet? Var pigorna koketta och tillgängliga men ändå hårda och tillknäppta för att inte verka slampiga?
Säkert var det så – inte lika utstuderat som det är idag – men det var med största säkerhet ingen större skillnad för det verkar farligt att vara helt ärlig, om jag ska vara ärlig.
”Ärligt talat”, säger folk. Varför säger de så? Det de tänker säga efter den inledningsfrasen har absolut ingenting med sanningsenlighet att göra utan snarare det motsatta.
”Ärligt talat, jag tänker ljuga dig full nu. Är det ok eller?”
”Javisst”, svarar du kanhända. ”Det gör ingenting för jag i min tur tänker svara dig så oärligt som det bara går och sedan kan vi gå hand i hand in i lögnens förlovade land efter att vi lovat varandra evig trohet inför Gud och hela församlingen.”

Det är så det fungerar. Ingen är fullständigt ärlig, alla skyddar sig på något sätt och det innebär i sin tur att ingen där ute längre vet hur du egentligen tänker innerst inne och du i din tur har inte den blekaste aning om vem du lever ditt liv tillsammans med exempelvis. Eller vad din arbetskamrat är för en typ och inte ens barn är ärliga nu för tiden. Det är för mig skrämmande, detta att barn så lättvindigt drar en lögn. Där finns det en tydlig skillnad mellan förr och nu i alla fall som jag ser det.
Jag vågade aldrig ljuga för mina föräldrar och om jag gjorde det så stod det skrivet över hela mitt ansikte att den här pojken ljuger. Och sedan så började jag gråta och bad om förlåtelse och fick den förstås.

Det finns en anledning – ja inte bara en naturligtvis, men en påtaglig – till att jag tar upp det här med ärlighet och varför det har blivit så uppenbart för mig hur viktigt det är. Det finns nämligen människor som jag känner som är fullständigt ärliga. De har inget skäl att ljuga längre och det är så befriande att få träffa dem och samtala med dem och vara säker på att ingen far med osanning att jag blir rent lycklig. Och lika upplyft som jag känner mig efter att ha träffat dessa genomärliga män och kvinnor, lika nedtryckt i skoskaften blir jag när jag kliver ut i den otydliga värld jag till vardags lever i igen.
Icke desto mindre så säger jag till mig själv när jag och mina kamrater setts och jag går hem genom natten att det finns hopp Staffan, det finns hopp.

Men för att återgå till det jag inledde med och titta på vad jag egentligen menar. Jag är övertygad om att det verkligen finns något okänt under ytan. Någonting som väntar på sin tur men som inte direkt lurar där kanske, utan mer bidar sin tid för att när du är redo, vända blad och ta dig vidare. Det finns inget farligt i detta – trots att de flesta tror det – när förlåten faller och visar ditt verkliga jag.
Det är inget du styr över själv heller, det är min övertygelse. En dag så har du nått den nivå som krävs då din chimär som du hela tiden trott varit du sammansmälter med den skugglika företeelse som alltid gjort dina konturer otydliga och du plötsligt framstår som knivskarp. Inte bara du för övrigt, utan även omgivningen går från en otydlig analog vision till en krispig – nästan plågsamt tydlig – bild i HD-format.

Jag väntar på den dagen som ett barn väntar på jultomten. Den morgonen då universum visar sig från sin rätta sida och det visar sig, att det inte finns något universum.

”Ärligt talat Staffan, vad menar du egentligen. Jag fattar ingenting!”

En grind på glänt…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

grind

Den där grinden som aldrig gick att stänga, som alltid stod på glänt och gräset därinnanför växte ostyrigt åt alla håll och äppelträden likaså. Den behövde målas, och staketet som hörde till behövde också färg. Det var inte mycket av den vita kulören kvar och det som fanns hängde i sjok på vissa ställen och det spökade i det stora vita kråkslottet inne på tomten – som nästan var helt gömt av träd och buskage – sades det.

Spökhuset, vi kallade det så och det bodde ingen där. Åtminstone så trodde vi det och därför var det fritt fram att klättra i träden och leka ”sparka burk” på tomten tyckte vi. Fönstren på huset var igenbommade och och rostiga hänglås accentuerade detta faktum men icke desto mindre så viskades det om att att någon, eller något hade setts därinne. En gammal dam förstås, eller en äldre herre, klädda i svart som sig bör hade observerats i huset. Hur nu det var möjligt med stängda fönsterluckor undrar jag idag? Men det var sant, alla visste det och det var med stor spänning och lite rädsla som vi hängde där.

Det finns andra grindar som inte heller går att stänga och de svänger fram och tillbaka i vinden och gnisslar olyckligt. Flera försök har gjorts att laga låsanordningarna men inget har lyckats och nu för tiden så är det ett accepterat faktum av mig – och troligtvis för andra med – att de ska vara öppna helt enkelt. Det finns säkert en anledning till att vissa öppningar i särskilda staket inte är menade att hållas stängda. En osynlig kraft i universum håller dem oreglade och på vid gavel för att inget ska glömmas eller negligeras. Det förflutna skall tydligen beaktas och bearbetas in i det oändliga på det att vi skall bli bättre människor, men fan trot!
Vore det inte bättre att låta oss stackare som bor på den här planeten gömma oss i en förlåtande rosa dimma, gå vilse i glömskan, utplåna allt obehagligt som rider dig som en Succubus om nätterna och likt lyckliga zombies bara se det goda an? Ibland tycker jag det, och vid andra tillfällen så känns glömska som ett nederlag, en flykt från det liv som du levt, det onda med det goda ungefär, som en besk medicin du måste ta för att bli frisk. Dock så är det smärtsamt att minnas och jag vrider mig som en mask på en metkrok när vissa minnesbilder dyker upp och jag stönar för mig själv och tar upp min portabla skämskudde som jag alltid har med mig och gömmer skamset mitt ansikte däri. Emellertid så hjälper det att våndas, och som jag förklarade för L häromkvällen när han grät för att han drömt en mardröm och mycket berättigat ifrågasatte sådana drömmar, så rensas hjärnan. Saneras som ett förgiftat markstycke eller som en oljebesudlad havsstrand och med lite tur så slipper du i alla fall den tvivelaktiga minnesgåvan eller nattmara som du just utsatts för.
”Vad bra pappa”, sade L och såg genast mycket gladare ut ”Då ska jag drömma många mardrömmar imorgon.” Och det är ju också ett sätt att se på saken.

Det är också det här med moral som vi måste tala om. Jag har alltid ansett att jag besitter en hel del av den varan både vad det gäller förhållanden, förbindelser av alla de slag, och droger.
Just det, droger, att droga med moral har alltid varit en av mina främsta grenar och en där jag för det mesta har haft spjutspetsposition.
Vad innebär detta då? Frågar du dig kanske och ser skeptisk ut. Droger är väl droger och vad kan det finnas för sedelära i att ta sinnesförändrande medel? Säkert ingen om du är en så kallad normal människa, men för oss som ansett att stimulantia hört till livets nödtorft och att du måste – för att kunna klara dig i livet – kunna hitta någons slags andlig styrka för att kunna förhålla dig till tillvaron visavi berusningsmedel utan att gå vilse så är det av yttersta vikt med etik.
I mitt fall så handlade det om att veta när det var dags att sluta. Att kunna hitta den fina linje som skiljer den perfekta berusningsnivån och därigenom trippa som en bergsget på smala klippor utan att en endaste gång tappa fotfästet och trilla ner från att bete sig som ett svin och orsaka konsekvenser för både dig själv och andra. Många års träning gjorde mig till en mästare i den sporten och få var de tillfällen då jag trampade snett och föll handlöst till marken. Icke desto mindre, när jag gjorde detta, så lärde jag mig något av misstaget och tog det med mig till nästa tillfälle av moraliskt drogande.

Men det kom en tid, och den kom snabbt, då jag sade farväl till den sedliga hållning jag haft och klev in i den trestegsraket som tog mig ut till de yttersta delarna av ett obskyrt universum. Då jag satt vid spakar som inte längre var kopplade till rodren och färdades längre och längre bort och stjärnorna i rymden gnistrade som isbitar i ett glas runt omkring mig så länge jag var berusad. Och så länge som jag drack det krispiga, vita vinet eller det kroppsfulländade röda så fortsatte resan mot det okända för den något hålögde piloten. Den disciplin jag haft försvann in i ett svart hål under expeditionen och det som drev mitt skepp framåt var vinet och det fanns alltid i tankarna och var mycket viktigare än någonsin tidigare och jag ville inte sluta resa.
Men jag mötte något därute i mörkret till slut, kalla det en monolit som i Stanley Kubricks berömda film, eller kalla det något annat, men i vilket fall som helst så tog resan slut den dagen och jag vände raketen och lyckades mirakulöst nog ta mig tillbaka till rätt galax igen innan skadorna blivit för stora. Det handlade om en resa som varade i cirka två år, för lite mer än två år sedan.
När jag ser tillbaka – vågar kika in i den vildvuxna trädgården bakom den halvöppna grinden – så förstår jag inte riktigt vad som hände. Jag ser mig i spegeln idag och jag föraktar den jag blev och många är de timmar som jag har ägnat åt att försöka förstå hur jag kunde ge mig ut på en sådan – så här i backspegeln – destruktiv utflykt. Och vad det var som jag tyckte var så underbart.

Jaha, är jag kanske för öppenhjärtig nu för er smak, ni som läser det jag skriver? Fylls ni av hånfull överlägsenhet och tycker att det är ett tecken på själslig svaghet att inte kunna hantera alkohol på ett vettigt sätt? Det gör jag också ibland, tro inget annat, men jag vet också att det bara är ett fingersnäpp från toppen till botten och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle drabba mig.

Icke förty idag, trots att jag vurmade för detta drickande som jag gjorde och som många jag känner fortfarande gör, så har jag fått en annan inställning till det hela och jag inser vilket – i mitt tycke – sjukt förknippande med allting alkohol har. Fotboll, ishockey, rockkonserter, goda middagar, tjejträffar, herrklubbsmöten, alla dessa företeelser och många andra därtill har en koppling till öl, vin eller sprit och det handlar i mångt och mycket om att berusa sig. Mer eller mindre, allt efter eget tycke och smak, bara du dricker, det är det viktigaste.
Fastän hävdar du detta så kommer ett orerande från omgivningen om hur gott det är, eller hur den ena smaken ”gifter sig” med den andra, eller hur fruktigt det eller det där ölet är och i min nuvarande värld så är allt sådant kvalificerat skitprat. Alkoholen behövs inte, du behöver inte berusa dig, och även om du är fullt och fast övertygad om att det är smaken på till exempel vinet du är ute efter så lurar du dig själv. Det är den verkan det välsmakande – jordiga med inslag av hjortron och hallon och ek – röda vinet har det handlar om anser jag.
Gör ett tankeexperiment för dig själv om du inte tror mig. Tänk dig att du har två glas med rödvin vid din goda biff med lök eller något annat du tycker om, de smakar exakt likadant, och då menar jag på pricken. Dock, det ena innehåller alkohol, det andra inte, vilket väljer du?
Det fanns en sticker på sjuttiotalet tror jag att det var som föreningen Narconon lanserade. ”Tänd på livet istället” stod det i många bakrutor på bilar på den tiden och är det någon tatuering jag skulle kunna tänka mig så är det en sådan, i pannan!

Jag ser idag ingen som helst anledning till att alkohol ska finnas överhuvudtaget.

Fylls ni av arrogans nu? Jag vet, det skulle jag också gjort förr och ansett att skribenten – precis som du gör nu – bara är någonting som du aldrig kommer att bli och att det skrivna bara är något en svag människa skriver.

Tyck vad ni vill säger jag, det står er fritt och om ni tycker att jag har fel så är det ok.
Jag är inte rädd längre, och jag skäms inte heller för att erkänna mina fel, bara en sådan gåva borde få vem som helst att sluta dricka.
För det är rädslan som styr, glöm inte det.

En björn i skogen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Det står en björn i skogen, han väntar på blåbär och solsken i blick. Han står där på vakt med huvudet högt och han snusar i luften och så stilla står han att vinden knappast vågar blåsa av rädsla för att störa honom.
Han har stått där i många dagar nu och nästan blivit som en institution för innevånarna bland de stora träden och buskarna och mossan och tjärnarna och bergsknallarna. Det finns en förtröstan i att han står där. Han utsrålar ett lugn och en tillförsikt och hans päls är blank som siden och hans nos är svart som ebenholst. Han är djurens vän, deras välvillige konung och utan den stora vaktande björnen skulle oreda och olust råda i skogen.
Det är så jag känner mig ibland när allt är på plats. Som en reslig, stark björn som lufsar runt och håller ordning på alla och envar. Morrar gör jag visserligen ibland och flätar till med min starka ram så porslin och klädhängare ryker och människor i min närhet flyr i vild panik och gömmer sig bakom soffor och stolar och vågar knappast titta fram, men de vet att det inte är så farligt. Jag är ju innerst inne en mors lilla Ollebjörn och egentligen helt ofarlig.
De älskar mig de där som jag bor ihop med, och det är välan en väldig tur det och inte nog med det. Jag älskar dem lika mycket tillbaka.
Likväl, jag är en lynnig nallebjörn som vaktar mitt hus och mina nära och kära och ve den sate som med ont i sinnet försöker närma sig mina gränser som jag nogsamt satt upp. Taggtråd, minor och snubbeltråd markerar mitt revir och björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo. Ja, ni kan fortsättningen på visan…
Eller också så är jag som ett luftskepp. Ett stort och tyst och majestätiskt luftskepp som seglar fram över himlarna och ser till så att inga objudna gäster kommer in över mitt luftrum. Det är något väldigt med zepperlinare för övrigt, de utstrålar en kraft, en obändig vilja och det faktum att det går så långsamt gör att hastigheten på den övriga världen känns så onödigt hastig och stressig. Ett skepp av luft, tanken är svindlande, ett fartyg av luft med vind i seglen, ja så ser det ut.
De – de förskräckta och oförlösta – står tysta och förvildade och häpnas över synen när det gigantiska luftskeppet går upp i vind och gör god fart över lufthavet. De finner frid och ro dock när skeppet ankrar på redden i den nedåtgående solen.
Lugn råder i himlen och Gud kan ta en paus.

Mitt hem är min borg är ett begrepp hugget i sten för mig idag och jag står som en Fänrik Stål och släpper ingen djävel över bron som inte vill oss – vi som bor här – väl. Var jag än befinner mig och hur trivsamt det än kan förefalla mig att vistas på annan ort så är det alltid hem jag längtar.

Nu ska vi emellertid på resa i sommar, långt bort och länge, och även om jag ser fram emot att gå på stranden och äta glass och sola mig och bada i ett varmt hav och äta goda middagar på kvällen med min fru och våra resekamrater, så skulle jag vara lika lycklig över att bara gå hemma och bygga på – kanske – min pyramid. Det förefaller kanske erbarmligt tråkigt och inskränkt detta, men jag anser att det inte är milen – de faktiska – som du tillryggalägger som är resan. Vad det handlar om är hur långt du kommer i tanken. Vart du kan färdas utan att ta ett steg är vad som är viktigt i min värld. Det spelar ingen roll tycker jag var du befinner dig, i vilken galax du bor, eller i vilken dimension du dväljs. Är du låst i ditt sinne så står du still skulle jag vilja säga, och gör det också.
Så är vi tillbaka vid vår vaktande björn i skogen. Han som står där på pass och ingjuter mod och puls i dina ådror, om du är räv eller hare eller rådjur eller kanske skogsmus eller något annat djur vill säga. Han som är skogens hjärta och får grenar att böjas i vinden och gräs att vaja på kullarna. Den som visar sorkarna var de skall gräva sina gångar och i vilket hål i trädet ugglan bör bygga sitt bo och hur högt svalorna får flyga om sommaren är han.
Han är jag som sagt, om jag får vara så förmäten. Alternativt, den som jag strävar efter att vara åtminstone. Ett rättesnöre för de vilsna skulle jag vilja bli beskriven som och även om snöret en gång i tiden var en snara som skulle strypt mig, så är det idag uträtat och pekar åt rätt håll.
Det är svårt att inte ta i för mycket bara. Vem tycker om någon som med bister min pekar med hela handen och styr och ställer så att allt blir kaos istället för det lugna och rofyllda som var avsikten. Nej, det gäller att träda marken på lätta fötter. Gå bland blåbärsriset utan att krossa bären så att säga.  Eller som jag sagt tidigare, se det vackra i rabatten utan att rensa bort ogräset.

”Han är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro.”

Låtsasliv…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

images (7)

”Fake it til you make it”.

Det sägs så, att om du har ett problem med att vara på ett visst sätt, att uppföra dig som du bör, att vara ödmjuk och snäll och omtänksam mot dina medmänniskor på det att de behandlar dig som du vill bli behandlad, så kan du låtsas.

Hur skeptisk du än ställer dig till detta så kan jag skriva under på att det fungerar. Att avstå från – sedan många år tillbaka – inlärda manér och spela upp en liten teaterpjäs varje gång du hamnar i en situation som kan rubriceras som påfrestande och som strider mot dina principer är ett väl beprövat sätt att undvika konflikter och mental stress.
Du ljuger helt enkelt, för dig själv och andra, men med goda uppsåt.

Det handlar om att lära sig kontrollera sig själv, att inte låta impulserna styra och att försöka sluta att vara rädd för din egen skugga. Genom att skapa en bild av dig själv som strider mot den gängse uppfattning som din omgivning har av dig, så kan du du även lyckas övertyga din störste fiende – dig själv – att du är en trevlig och hyvens grabb.
Den onde, osäkre stackare som skyddat sig själv genom aggressivt och i viss mån otrevligt uppförande förpassas till kulisserna med ett nytt manus i handen, och ut på scenen träder så småningom en aktör som vinner publikens gillande och som får ta emot stående ovationer när pjäsen är över.
Emellertid så har jag alltid ogillat hyckleri, men i det här fallet så har det vissa fördelar. Det är ju inte så att jag hymlar för att vinna personliga fördelar utan mer för att stå ut med mig själv och förhoppningsvis få min omgivning att göra detsamma.
Rädslan styr och kontrollerar dina handlingar, sorgen är dess kompanjon, och tillsammans skapar de en otrygg och arg människa som likt en hotad hund morrar och visar tänderna medans dreglet rinner ur mungiporna. Att dölja en sådan sanning genom falskspel kan knappast kritiseras anser jag. Ärlighet är en dygd, så är det visserligen, men det får ju finnas måtta på eländet. Genom att försöka vara ödmjuk istället för att slå någon på käften verbalt för att kamouflera sin skräck för att leva i verkligheten får väl dock vara en accepterad form av lögn tror vi förtappade, och om du försöker komma ihåg att alla människor som du anser är idioter troligtvis lider av samma åkomma som du själv så blir det lättare att balansera på den tunna tråd som livet är.

Jag skriver så kloka saker, tycker ni inte? Det är nästan så att jag kräks på mig själv i all min rättrådighet och om jag bara kunde leva som jag förkunnar så vore allt frid och fröjd väl?
Tyvärr så är det ju inte så alltid att jag är den jag borde vara. Nej, jag kommer att gå till jobbet idag och jag kommer att bli förbannad på idioter som ingenting begriper, och jag kommer återigen att tycka att jag är den enda som förstår hur det hänger ihop det här, och mitt högmod kommer att florera som det alltid har gjort. Fastän jag har i alla fall en insikt om hur jag är idag och varför, och det är mer än de dårar som jag måste träffa och försöka stå ut med varje dag har lyckats med…

Jag är en bättre människa idag visserligen, och även om mitt odjur i maggropen vänder sig och morrar så har jag lyckats skaffa mig medel att hålla det i schack och jag ler och försöker förstå och acceptera det jag inte kan förändra och till slut så försvinner kanske besten – tämjs – och kan gå i mitt ledband som en vanlig hund. Jag hyser en förhoppning om det.

För övrigt så är ”dagen som idag, ingen regnig dag, och det regnar inte på hår och jeans. Jag söker mig till landet intill sanningen där jag vet att du går och finns”, för att travestera vår svenske rockpoet från Västerås. Det är en väldig tur för mig att du finns min älskade U.
Jag skrev till min äldste son häromdagen att jag tyckte att han skulle sluta vara så hal och glida undan så fort som saker och ting blev jobbiga. Att han skulle ta en stor tugga av livet och äta bara. Han uppskattade inte den metaforen riktigt tror jag. Icke desto mindre så är han mitt kött och blod och som du känner dig själv, känner du andra. Jag tror att han vet det innerst inne och att han förstår vad jag menar. Han är en klok man, han där i Manchester, klokare än jag, nästan.

Fredagen den trettonde idag, och i morgon är det alla hjärtans dag. Ytterligheterna travas på varandra här i världen och när jag sitter här och skriver det här så minns jag hur min situation var för lite mer än två år sedan och att jag befann mig någonstans i yttre rymden i en outforskad del av universum med ett förstånd som hade en del i övrigt att önska. Jag är oerhört tacksam för att jag inte är på den planeten längre och jag har skrotat raketen som tog mig dit.
Min nya idé istället är att jag ska bygga en pyramid här på baksidan av vårt hus och i denna begrava och balsamera allt som var ont i det att framtidens olyckliga ska kunna hitta resterna av misären och förhoppningsvis lära sig något.
”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!”

När solen kom…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

solen

Den vräkte sig in genom vardagsrumsfönstret den här morgonen och satte eld på allting. Allt det som varit fuktigt och dystert och förlorat flammade upp och brann med hög och klar låga och katten som låg på mattan sträckte på sig och brummade av förnöjelse och vällust. Jag såg dammet som en stjärnhimmel, en galax, i rummet och det var inte längre vinter.

Jag minns när jag kom hit som en förväntansfull tjugoåring och spåren som ledde mig den här vägen skulle aldrig leda mig tillbaka var min övertygelse. I min favoritpark – som det senare kom att bli – stod jag under kastanjeträden med dess stearinljusliknande, uppåtväxande blommor och såg ut över hustaken och kyrktornen och de smala gränderna och jag kände lukten av en vaknande storstad och jag fylldes av eufori men även av en viss bävan inför det stora och oupptäckta landskap som låg framför mig.
Mitt hår var långt och min nuna fager – långt från det rynkiga russin som nu glor tillbaka på mig i spegeln – och solglasögonen som jag bar var av rätt märke och kunde ses på ett skivomslag nära dig.
”Livet börjar nu”, tänkte jag då och letade i fickorna efter snusdosan och stoppade sedan in en prilla.
”Det som var är över. Småstadslivet med hettande kinder av för mycket te med vänner i pojk och flickrum, bankande hjärtan av förälskelse och en blind tro på kärlekens kraft, allt sådant ligger bakom mig nu. Säkerhetslinorna är avmonterade och jag står i ett fritt fall med vinden i ansiktet och troskyldigheten ligger här framför mig  i gräset och skräpar.”
Redan första dagen i det nya landet så började jag att skissa på den bild som senare skulle bli jag och när skissen var klar tog jag fram oljefärger och penslar och skapade bilden av den man som skulle leva här. Borta var de rena och klara och enkla färgerna. De ersattes av smakfullt solkiga, dova och svårmodiga nyanser. Det öppna, ärliga leendet sordinerades och mitt spontana jag fick ge vika för en något avmätt attityd. Så lätt och hal och bara så blasé som en osäker pojk från landet kan vara.

Men idag när solen kom och hälsade på och jag har – så mycket som det är möjligt – skalat av lagren från det som jag trodde var jag en gång så är jag där jag befann mig innan tåget lämnade perrongen. Innanför avspärrningarna till den trygga hage som jag lämnade för så många år sedan är jag och idag kan jag tänka mig att flytta tillbaka. Åtminstone skaffa mig ett sommarboende där, mitt efterlängtade torp utan vare sig el eller vatten med mossbevuxet tegeltak och brunn på gården och en hammock i en berså där jag kan äta dillkött och kokt potatis skall så småningom bli mitt.

Emellertid trots sol och sköna drömmar om framtiden så har ju det här lilla problemet med min ilska blivit rätt påtagligt den sista tiden. Den otyglade vrede som väller inom mig som fett innanför en för trång dräkt av gummi är en plåga för mig. Hur jag än försöker hålla mig på platt nivå och slimmad i folksamlingar så tränger ilskan ut genom springor och håligheter i min fasad och den kommer oförhappandes, utan förvarning. Stilla och tyst kan jag stå i mörkret med min cigarett när jag känner hur den börjar expandera så smått men jag har mina mina verktyg nu för tiden att bearbeta det här med som tur är. Annat var det förr när jag exploderade som en gammal kvarglömd mina som flöt omkring till synes ofarlig i ett kav lugnt hav och tog tusentals oskyldiga med mig i döden. Det sägs att ilska bottnar i sorg och rädsla, och om det är sant så är det inte så konstigt att jag går omkring som en mänsklig bomb så mycket sorg som jag bär på och han har fel den där artisten, det är jag som är världens räddaste man.
Du tycker kanske att jag inte borde tycka så synd om mig själv när jag har det så bra som jag har det. Jag är ju som en orkidé i ett solbelyst köksfönster och jag blommar varje dag och växer så det knakar i i anden och jag behöver bara sträcka ut min hand så håller någon den och kärlek har jag i överflöd. Så vad är problemet då frågar du kanske? Ja, det är en fråga som jag ställer till mig själv varje kväll när jag äntligen lyckats släcka stubinen för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Sorg och saknad och rädsla, vilket härligt hopkok, och den soppa man får på sådana ingredienser är besk och näst intill oätlig men ändå så tvingas jag äta den var och varannan kväll och jag behöver inte ens be om den. Jag har en personlig kock som serverar den på silverbricka. Hans silverglänsande leende glittrar i natten där han står i sin livré och håller fram maträtten och om jag skulle försöka att inte äta av hans anrättning, så glimmar lien vid hans sida skarp och obeveklig och hans ögon smalnar och leendet slocknar.
Så jag äter vackert och tänker att nästa gång så ska jag vägra. Jag ska bygga upp en mur som ingen ilska kan tränga igenom och jag ska trycka upp den där vidriga soppan i ansiktet på servitören och hans lie ska jag använda för att skörda det som jag sår varje dag – för jag odlar verkligen ett nytt liv – och någon sa härom dagen att det är en sorg att sluta dricka. Jag håller inte med om det. Jo, den första tiden så var det som att säga farväl till en älskad bror men idag, just nu, så är det ingen sorg att jag inte dricker längre utan det är en klang och jubelföreställning som aldrig tar slut. Det är andra sorger jag bär på och rädslor men jag vet att jag vinner till slut. Det är oundvikligt.
Så ikväll mina vänner när soppan serveras så kommer jag bara att äta lite av den och förhandla en aning kanske med min liebeprydde vän om att få slippa det sista.
Han är inte oresonlig, hoppas jag.

En annan värld…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Jag lever i en annorlunda värld nu. Begreppen har ställts på ända en aning och det som tidigare i mitt liv känts hemvant men faktiskt väldigt otryggt så här i retroperspektiv, ter sig nu i och med den här nya ordningen både underbart, främmande och ovant och lite skrämmande. Flummigt är ordet jag skulle vilja använda och är det som bäst beskriver känslan jag har.

Som när jag till exempel tar mig en promenad om aftonen, när mörkret har lagt sig och det droppar från träd och buskage och en och annan hare sitter och mumsar på rester från fågelborden som står lite varstans i grannskapet. Då känns det som om jag är på besök, på resa, i trakter som jag visserligen varit i förut men för väldigt längesedan. En känsla av att vara hemma men ändå inte, som att ha klart för mig vart jag är på väg, men inte vara helt säker på åt vilket håll jag ska gå.
Det är som om livet tagit bladet från munnen och bestämt sig för att berätta sanningen för mig. Om att jag levat i en konstgjord värld, en chimär, som jag trott varit verkligheten och så benhårt hållit fast vid så hårt att knogarna vitnat.
Jag står stilla och låter det hända, känner en form av tillfredställelse blandat med en oro över framtiden och jag saknar ibland men oftast inte och i skuggorna i den lilla dungen på kullen mitt emot mitt hus hukar ett rådjur och spanar emot mig skyggt.
Jag börjar så smått förstå vad allt egentligen handlar om, att livet är stort och ogripbart.
Fastän jag djuplodar för mycket, inser det, och borde ta det lugnt istället. Låta allt ha sin gång, rida på vågen som jag bärs på och vara tacksam och ödmjuk som min arrogante svärfar alltid sa att han var när han uppvaktades på sina födelsedagar. Han var inte det, långt ifrån.

Ödmjukhet ja, vem fan är ödmjuk nu för tiden i dagens benhårda och resultatinriktade samhälle förresten? Inte många, det kan jag lova, och om du försöker vara det så tolkas det av omgivningen som ett svaghetstecken och du blir manglad och överkörd tills du ger upp din vördnadsfulla attityd och helt enkelt slår tillbaka.
Att vara respektfull står inte så högt i kurs idag. Nej, helst så ska du vara en skitstövel, dryg som få och med högdraget utseende ska du gå genom livet som en väderkvarn med skarpslipade vingar. Meja ner allt i din väg och aldrig någonsin se tillbaka på den förödelse du skapat utan ha blicken nitad rakt fram bara, helst med skygglappar på.
Jag ser sådant varje dag och jag blir inte arg längre utan bara beklämd. Finner det så tråkigt att människor måste trampa på varandra för att få näsan över vattenytan för att kunna andas. Ju högre du klättrar desto fler går under och till slut så sitter du högst upp på en hög av lik som en svart gam och du är säkert ensam. Och det är fan i mig rätt åt dig.

Emellertid så finns det frid i skogen och vid fler än ett tillfälle har jag önskat att jag vore en skogshuggare. Med motorsåg i handen och ryggsäck på ryggen med limpmackor med ost och kaffe i en röd plåttermos i och orange hjälm med hörselskydd på huvudet står jag i snö eller mossa. Ensam med naturen är jag och det är minst tjugo grader kallt eller också så är det varmt och så är det tyst – när du inte sågar.
Tystnaden är något som jag verkligen lider brist på och önskar att jag hade mer av. Visserligen så är det väl inte helt fritt från ljud i den stora skogen heller, speciellt inte om du är skogshuggare som sagt, men det finns ljud och så finns det ljud och vissa hör du knappt. Det inträffar när sorlet runt omkring dig harmonierar med var du befinner dig, som fågelsång och köldknäppar i trädstammar, ett knakande från en knäckt gren, ett prassel i gräset och porlandet från en bäck eller suset från en vind i trädtopparna. Det handlar om en samstämmighet av livstecken som ger själslig frid och som vaggar dig till sömns där du ligger på rygg med ett grässtrå i munnen likt en Tom Sawyer i tjugohundratalet.
Jag minns när jag och min far var ute och tittade på fåglar när jag var grabb. Allt han lärde mig om att låta naturen komma till dig istället för tvärtom bär jag med mig än idag. Det är något jag – i alla fall då och då -försöker förmedla till mina barn. Dock är det inte helt lätt att konkurrera med datorer och andra spelmaskiner och mina förslag om att gå ut i skogen för att till exempel plocka svamp kommer alltid till korta och våra sejourer i skog och mark blir alltid kortare än vad jag hade tänkt att de skulle bli.
Vi fiskar ibland i alla fall, och L har som jag skrivit om tidigare lärt sig att kasta med kastspö, och det är stort för honom, och för mig.
Vid Hosjöholmen i Falun fiskade jag som tonåring, bland slagghögar och bråte klättrade jag och försökte lura alltifrån gäddor till öring och jag tog min Push Dakota – min moped – dit alldeles för mig själv för jag var nog relativt ensam under de här åren när jag tänker efter. Inte plågsamt ensam, utan det var självvalt efter vad jag minns och timmarna gick när jag letade efter lovande höljor och bakvatten där jag kunde lägga min fluga eller drag. Jag kände vare sig hunger eller törst utan var uppfylld av jaktens nervdaller och jag lärde mig att laga till gädda på alla upptänkliga sätt. Rensa fisken var jag tvungen att göra på plats, annars fick min pedantiske mor spel.
Hon – min mamma – gick vilse senare i mitt liv och jag var så arg när hon dog. Men jag är inte det längre. Jag förstår idag det helvete hon hade och den dimma hon irrade runt i och jag önskar bara att någon – inte minst jag själv – hade förstått dilemmat bättre och försökt hjälpa henne.
Men om du hör mig mamma? Jag känner ingen bitterhet längre, jag saknar dig bara.

Min värld idag är för övrigt som en vågrät linje utan vare sig toppar eller dalar. Emellertid om du synar sträckan med ett förstoringsglas, kryper intill och in i livslinjen så kan du ser hur det rör sig inuti den till synes raka tråden. Det pulserar och vibrerar och gnistrar och sprakar och det är så det är. Jag har äntligen lärt mig att se de små nyanserna i ett skenbart stilla och vardagligt liv och att uppskatta vad som sker där. Till slut så har jag lämnat berg och dalbanan som jag älskade att åka i. Jag åker numera något som du närmast kan likna en barnkarusell, en sådan med bilar eller djur på och som i sakta mak går runt, runt utefter samma räls och jag upptäcker nya saker hela tiden, och jag är trollbunden.
Vi stannar där, du och jag älskling, vi behöver inget mer.