Hon var verkligen det. Han såg henne på bussen och tåget ibland, de dagar då han började tidigt, då solen ännu inte gått upp, då frukostbrödet, det nyttiga, låg i hans mage och sög åt sig all fukt och gjorde honom illamående. Då klev hon på och hon var som en uppenbarelse, en overklighet, en sådan där flicka som du ser på bild och tänker, nja hon finns inte på riktigt, hon är fotoshoppad, beskuren, förskönad och du undrar hur hon egentligen ser ut.

Men här står hon nu. Den perfekta flickan, med proportioner som det gyllene snittet och hennes blick lite förskrämd, som ett skyggt rådjur och hon håller huvudet högt och hon har ett hår som böljar när hon rör sig, parerar bussens rörelser, och hon står lite bredbent och hennes ben är så långa, hennes mage så platt, hennes bröst är så fylliga och hennes hals så lång och hon har den där överläppen. Den som är ett måste på vackra flickor på film, och som i de flesta fall är skapad, tillverkad, men här, på den perfekta flickan, ser den naturlig ut. Det enda som är konstgjort är läppglanset.

Han stod som alltid hänförd och försökte låta bli att stirra och han såg hennes småleende och deras blickar möttes då och då och han undrade vad hon tänkte på, hur hon såg honom, och han kände sig gammal, vilket han var, men han ville inte framstå som någon pervers äldre man, så han vände bort blicken.

Vad jobbade hon med tänkte han och varför måste en sådan varelse gå upp så tidigt och stå och trängas med oss vanliga dödliga på bussar och tunnelbanor? Var inte hennes plats i en stor säng med sidenlakan iklädd ett vackert nattlinne av samma material? Borde hon inte sova med håret som flagga över kudden, hennes lätta snusningar som från en katt på sin favoritkudde? Borde hon inte drömma om vackra ting och vakna sedan när hon hade lust och äta sin frukost i sängen, tillagad och serverad av en ödmjuk tjänare?

Vården tänkte han, hon jobbar inom sjukvården. Var hon läkare eller sjuksköterska? Inte läkare, han fick inte de vibrationerna, nej hon var den där snygga syrran med skärp i midjan på sin sjukhusrock. Hennes nästan osminkade ansikte talade för det och det att hon fortsatte sin resa till någonstans efter t-centralen, där han klev av. Södersjukhuset eller Hudddinge sjukhus trodde han. Han kände sig som en detektiv och han letade efter tecken på att han hade rätt, men fann inga sådana, icke desto mindre, han kände sig relativt säker på att han var på rätt spår.

Hon såg snäll ut. Inte högdragen och avvisande och alltid så snar till ett nej som så många andra vackra flickor hölls med. Det fanns ett vänligt drag över hennes uppenbarelse och en gång på tunnelbanan hade hon suttit med knäppta händer, slutna ögon, med ett par stora hörlurar över öronen och han fick intrycket av att hon mediterade. Det stod som en aura av frid och ro omkring henne den gången och tåget föreföll att skaka mindre på resan. Det liksom dansade en långsam wienervals över spåren och han kände sig ledsen när han var tvungen att kliva av vid sin destination.

På det stora tåget sedan lyssnade han på Mozarts andra violinkonsert med Ann Sophie Mutter som solist och han tänkte på den perfekta flickan igen och undrade om hon var lycklig. Han hoppades det.

Var inte alla perfekta flickor lyckliga förresten? De möttes alltid av leende ansikten, fick alltid den bästa servicen och det bästa bordet på restaurangen. De behövde aldrig vänta på sin drink i baren utan uppmärksammades genast av bartendern oavsett vilket kön drinktillhandahållaren tillhörde. De behövde aldrig vänta länge i någon kö till ett inneställe utan vinkades med detta eviga leende in genom porten och om de ville ha sex, så var det bara att välja och vraka bland alla dreglande aspiranter som stod på rad. De måste i sanning vara lyckliga tänkte han när han klev av tåget i det lilla samhället som bestod till största delen av antidepp och psykofarmaktuggande individer.

Han tänkte på sin egen perfekta flicka som han varje kväll kom hem till, och som i sin tur såg honom som sin perfekta man och han tänkte på att han var lycklig och han hoppades att hon också var det.

Men det var hon nog, för alla perfekta flickor var ju lyckliga.

Eller hur?