En annan väg…

vägar

Den här morgonen, när vinden blåste snålt och regnet gjorde sitt bästa för att dränka honom, och när det var september. Så slog det honom att det som var hans liv och som hade varit så en lång tid troligen inte skulle komma att förändras nämnvärt i framtiden. Han tänkte på vad han tyckte om det och kom fram till att det inte hade så stor betydelse. Han var nöjd med hur han levde sitt liv och han hade ingen önskan om att det skulle bli annorlunda, men detta att tanken slagit honom var ändå något att fundera över.

Han stod stilla i regnet och det vräkte ner men han var klädd för väderleken och de tunga regndropparna smattrade på hans sydväst och slog så hårt mot hans hjässa att det nästan gjorde ont. Himlen var nu så mörk att det var som om det vore kväll och sikten över sjön som en klar och solig dag gjorde det möjligt att se den motsatta stranden var idag i stort sett obefintlig. Allt var grått och disigt. Han hörde ingenting annat än vind och regn och han tänkte på att han hade cirka trettio år kvar att leva och han tyckte det var lite.

Han började gå utmed strandkanten och regndropparna slog upp små kratrar i vattenytan som bomber hade gjort i Berlin och han var fascinerad av naturens krafter. Han var inte lika fascinerad av människor ondska och dumhet dock. Motvinden var svår och han var tvungen att gå framåtlutad för att ta sig åt det håll som han ville och tankarna snurrade i hans huvud.

Var han för gammal för förändringar? Var det därför han intalade sig själv att han var så tillfreds med vad han hade och var han befann sig idag? Var det kanske feghet som hindrade honom att slå in på nya vägar och om det var fallet så var det dags att repa mod tänkte han och stannade till och såg ut över den upprörda sjön. Det föreföll dock som om tillvaron inte hade några överraskningar på programmet för Albert och han hade inrättat sig i ledet och det var enligt hans bank bara tio år kvar att arbeta för att han skulle få ut en dräglig pension. Inga äventyr på lut således för den något till åren komna herren i regnkläder och sydväst och oavsett om det handlade om bristande mod eller inte så var det så att även om han kände ibland att han borde ta tag i sitt liv och göra något nytt. Så var sanningen den att han inte hade någon lust.

Regnet tilltog ännu mera och nådde nya höjder och Albert var tvungen att ta skydd under ett träd och stod sedan där en lång stund och lyckade mirakulöst nog få eld på en cigarett. Han rökte och han tyckte att det var gott och under mössans skärm glödde cigaretten bra och han tände omedelbart en ny på den gamlas glöd och rökte sedan på det sättet tills det låg fem fimpar vid han fötter och hans hals sved. Regnet började nu avta och han anträdde sin väg hemåt.

 


 

Dagen efter den extremt regniga dagen var en vacker solig dag och han tänkte att det var skönt att det var söndag. Han åt frukost och lyssnade på klassisk morgon i P2 och det var Mozart och han tyckte mycket om Mozart och han tänkte alltid på vilka genier de här tonsättarna var som kunde få ihop alla dessa instrument och stämmor till en samklang. Var de verkligen från den här planeten? Hade de inte kommit från världsrymden till jorden för att skapa musik? Utsända av någon högre makt för att så musikens grödor i steniga åkrar för att de sedermera skulle gro och ge människor andlig spis. Albert ansåg att mycket väl kunde förhålla sig på det viset. Samma sak gällde the Beatles tyckte han.

Han tänkte på sitt jobb och kände att han inte ville jobba mer. Det var inget större fel på det som han höll på med och det var till och med inspirerande då och då men det kändes som om han utvecklat en allergi mot arbete över huvud taget och det enda som hjälpte var ledighet.

En solig söndag tänkte han och reste sig upp från köksbordet. Dukade undan frukosten. Slog upp lite mera kaffe och tog det med sig ut på verandan. Albert satte sig ner i rottingstolen och rökte en cigarett.

Han kände sig arg

Albert var alltid mer eller mindre ilsken och det behövdes inte någon särskild anledning till att han skulle bli förbannad. Det var som en naturlig känsla för honom att vara argsint och han hämtade på något sätt energi ur sin upprördhet. Han var en påfrestande människa för sin omgivning och han sa alltid vad han tyckte och ingen kom undan med lögner eller halvkväden visa. Hans kollegor var rädda för honom och han tyckte i sin tur att de var idioter som inte begrep att lögner och svek var en snara som långsamt drogs åt ju mer du ljög och var svekfull. Albert hade egen erfarenhet av detta. Han hade dock lätt för att andas idag.

Luften var hög och det kändes som om den var syrerik och röken i hans lungor kändes därför en aning malplacerad där den virvlade omkring efter varje bloss men han hade rökt sedan han var femton år och satt på moppen nere vid badplatsen och drog sina första halsbloss och han hade inga planer på att sluta nu. Albert kisade mot solen och fimpade sin cigarett och gick tillbaka in i huset. Han ställde kaffekoppen i diskmaskinen och gick sedan ut i hallen och tog på sig sina kängor, sin fritidsjacka, en keps och fingervantar. Sist så hängde han på sig sin kikare och sedan gick han ut. Han låste dörren med bägge låsen och drog några djupa andetag och började gå.

Han var ensam och han hade varit ensam i hela sitt liv. Albert trivdes inte bland människor och på jobbet höll han sig för sig själv och han tackade alltid nej till sprit efter arbetet och när ursäkterna för att inte vara med på allmänna aktiviteter tröt så sa han helt enkelt som det var. Att det mer än väl räckte med den tid de träffades på arbetet och att han hade bättre saker för sig på sin fritid än att sitta på krogen och hälla i sig alkohol med samma människor som han arbetade med. Detta fick naturligtvis till följd att han utestängdes från en gemenskap som han egentligen aldrig varit en del av. Och den enda verkliga förändring som det innebar var att han inte längre blev tillfrågad när det gällde gemensamma sysselsättningar. Albert tyckte det var skönt.

Han stod nere vid sjön och det blåste en lätt bris som förde med sig dofter av höst och han rökte igen när hon kom fram och ställde sig bredvid honom. Albert såg på henne och uppskattade att hon var i fyrtioårsåldern. Hon hade gröna Fjällräven-byxor på sig, en hederlig gammal anorak, också den grön, och ett par grövre kängor på fötterna. Hon bar glasögon och hade en kikare på magen.

”Hej!” Sade hon.

”Hej!” Svarade han.

”Bjuder du på en cigarett eller?”

Albert tittade på henne och tyckte om vad han såg och leendet hon hade var vackert och lyste upp hennes ansikte.

”Javisst!” Sade han och letade i fickan och hittade sitt paket med Marlboro. Han öppnade locket och sträckte fram paketet mot henne. Hon tog av sig sin ena fingerhandske av skinn och nappade försiktigt åt sig en cigg och satte den i munnen. Han tände den åt henne och de stod tysta och rökte bredvid varandra.

”Jag har egentligen slutat”, sade hon.

”Varför då?”

Hon skrattade till.

”Vad sa du?” sade hon sedan

”Varför har du slutat?”

Hon skrattade igen.

”Jo jag hörde frågan”, flinade hon. ”Men är inte det ganska uppenbart varför någon slutar röka.”

”Inte för mig.”

”KOL, lungcancer, har du hört talas om det?”

”Det gäller inte mig.”

”Nähä!”  sade hon märkbart irriterad.

Han såg på henne ingående och tänkte att han skulle berätta för henne hur det förhöll sig. Han tog ett djupt andetag och så sade han,

”Jag kommer aldrig att bli sjuk. Jag har inte varit sjuk en enda gång i mitt liv.”

Nu skrattade hon lätt hysteriskt. Samlade sig sedan och fimpade sin cigarett.

”Menar du allvar?”

Han nickade.

”Jag tror dig inte.”

Och det var verkligen så. Albert hade aldrig varit sjuk, inte ens förkyld, och så var det även när han var barn. Inga barnsjukdomar hade bitit på honom trots att hans föräldrar utsatt honom för alla smitthärdar som funnits i grannskapet och de läkare som de sökt hade inga förklaringar till hans onaturligt starka immunförsvar. I skolan så fick han vara hemma ibland trots att han inte var sjuk för att han skulle framstå som normal, vilket han naturligtvis inte var. Albert var ett under av friskhet. Som en gnistrande stjärna på hälsans natthimmel lyste han upp i sjukdomsmörkret och han gick likt en sundhetens fyrbåk genom sitt liv.

Inget bet på honom. Inte ens droger eller alkohol hade någon nämnvärd effekt på honom. Visst, han blev både hög och berusad men det släppte snabbt och han hade aldrig varit bakfull och trots att han försökt så hade han inte lyckats med att utveckla något beroende. Han rökte för att han tyckte att det var gott och han hade hållit upp ibland bara för att kontrollera om det skulle uppstå något sug under avhållsamheten. Men inget hände. Han glömde bara bort att röka helt enkelt och när han sedan som av en händelse hittade ett paket i någon ficka eller i en väska så började han igen. Albert hade testat både marijuana och hasch och amfetamin och under en kortare period även kokain och allt hade haft eftersträvad effekt på honom under en mycket kort sund. Men inget beroende uppstod. Han hade funderingar på att prova heroin då han hade förstått att det var en av de mer potenta och beroendeframkallande droger som fanns. Det enda som hittills hade hindrat honom från att prova var problemet var att få tag i det vita pulvret och det faktum att han hade en aversion mot att sätta en nål i armen. Nu för tiden så fanns ju visserligen både rökheroin och crack på menyn och även om han trodde att resultatet skulle bli detsamma som med de andra formerna av stimulantia så ville han prova.

”Vad är det du inte tror på?” Han fimpade även han och tände genast en ny. Albert höll fram paketet mot henne men hon avböjde.

”Nämen, aldrig varit sjuk, alla har väl varit sjuka någon gång?”

”inte jag.”

”Inte ens förkyld?”

”Inte ens det.”

Hon skakade misstroende på huvudet.

”Hur ska jag kunna tro på det?”

Han såg sig omkring och svarade inte först. Gjorde sig beredd att gå men sa innan han gick,

”Ingen annan gör det heller så varför skulle du vara något undantag.”

Hon tog honom i armen och hindrade honom från att lämna henne.

”Vilken är din hemlighet?” frågade hon.

Han log och såg på henne.

”Ingen hemlighet finns, det är som det är bara.”

”Det finns ingen möjlighet att jag kan tro på vad du säger.”

”Gör som du vill, jag bryr mig inte.” Han tog bort hennes hand från sin arm. ”Jag tänker gå nu.”

”Jag heter Doris”, sade hon. ”Vad heter du?”

Han sade vad han hette och började gå därifrån.

”Kan vi ses igen?” ropade hon efter honom.

Albert stannade och vände sig om.

”Jag går här ofta.”

”Då ses vi”, sade hon och log och vinkade.

 


 

Det fanns verkligen ingen hemlighet. Han var född till att motstå all världens bakterier och virus och hans kropp kunde helt enkelt inte skadas av vad han än stoppade i sig. Han blev en enstöring på grund av detta. Han var i andra människors ögon onormal och omöjlig att umgås med. Än mindre ha någon slags relation med och de korta förhållanden han haft hade tagit slut på grund av att han var så motståndskraftig mot all form av yttre påverkan. Ingen stod ut med någon som var som han var.

För att ett förhållande ska kunna fungera så måste det finnas svagheter hos båda inblandade hade han lärt sig. Och en kropp som aldrig var sjuk och som var opåverkbar av droger och särskilt då den mest populära drogen alkohol blev också stark mentalt och därigenom omöjlig att leva med.

Han var egensinnig och envis och oerhört säker på sig själv och de som försökt leva med honom ansåg att han var mer eller mindre mentalt störd, så även hans kollegor.

Han var som sagt ensam och det som gjorde att han trivdes med att vara det var att han ansåg att de flesta andra människor var idioter. Få män och kvinnor och barn med för den sakens skull uppfyllde hans högt ställda krav på hur du skulle bete dig för att han skulle stå ut med dem. Han ansåg sig besitta en osviklig förmåga för att kunna avgöra vem som var en idiot och vem som inte var det. Det räckte med att han mötte någon på gatan för att han skulle kunna bestämma det tyckte han. Det var något med deras uppsyn, sättet de såg på honom eller på världen, eller hur de gick som visade på vad de var för slags människor. Rösten var en annan faktor. Hur de talade, intonationen, och hur högt de pratade. Idioter var oftast gaphalsar. Det var som om de försökte maskera sin dumhet genom att nästan skrika när de vill göra sig hörda.

Doris var ingen idiot. Han visste det redan när han räckte fram cigarettpaketet mot henne. Sättet hon tog cigaretten på, det var svårt att förklara, men det var något i själva rörelsen och hur hon höll huvudet när hon nappade till sig rökverket. Albert tänkte en stund på henne och mådde bra när han gjorde så. Han ville träffa henne igen kände han.

Och en vecka senare så mötte han henne igen på samma ställe som förra gången och om det var en tillfällighet eller inte kunde han inte avgöra men de här gången hade hon egna cigaretter. Hon stod och tittade ut över sjön och solen satt lågt och det låg ett svanpar en bit ut i vattnet och Doris rökte frenetiskt.

”Vackra fåglar”, sade hon när han kom fram och ställde sig bredvid henne. Hon pekade.

”Sångsvan”, sade han. ”Mindre sångsvan till och med.”

”Va?”

”Ja, gul näbb ger sångsvan. Mycket svart i kombination med det gula då är det mindre sångsvan”, sade han och räckte över kikaren han tittat i. ”Titta själv så får du se.”

När hon tittaklart så visade han henne skillnaden i sin fågelbok och hon verkade uppriktigt intresserad.

”Är du en sådan där ortilog?” Frågade hon och räckte tillbaka boken

”Ornitolog”, skrattade han. ”Det heter ornitolog. Och nej, jag brukar säga att jag är fågelskådare. Det låter mindre pretentiöst.”

”Men det är väl samma sak?”

”Visserligen, men jag är ingen jävla ornitolog i alla fall. Jag tittar på fåglar, och så är det bra med det”, sade han irriterat.

”Varför blir du så arg?”

”Jag är alltid arg.”

”Aldrig sjuk men alltid arg?”

”Precis.”

Hon log.

”Vilken fin kikare förresten”, sade hon och bytte samtalsämne.

”Javisst är den bra. Funkar jättefint även om du har glasögon på dig.”

”Ha! Det tänkte jag inte ens på”, sade hon och fingrade på sina brillor.

”Var är din kikare då? Du hade ju en förra gången vi sågs.”

”Hemma, jag brukar inte ha den med. Jag är ju ingen ortilog som du”, flinade hon.

”Du har börjat röka igen?”

”Ja inspirerad av dig. Jag tänkte att om inte du blir sjuk så blir inte jag det heller.”

”Varför tror du det?”

”Jag vet inte, vill väl bara röka antar jag.”

”KOL, lungcancer?”

”Vi ska alla en gång dö.”

”Inte jag.”

”Så du ska inte dö heller.” Hon skrattade. ”Jag vet inte vad jag ska tro om dig Albert. Antingen så är du helgalen och jag borde väl antagligen springa för mitt liv härifrån. Eller också så är du någon form av Gudom som jag borde tillbe. Vilket är det?”

”Jag är en Gud.”

”Misstänkte det.” Hon bugade sig. ”Ska vi gå en promenad min mästare?”

”Gärna det.”

 


 

De fortsatte att ta promenader tillsammans och Albert upptäckte nya sidor hos henne varje gång de sågs och de började gå arm i arm och Albert tyckte om det och den aversion han alltid kände visavi människor kom aldrig igång riktigt med henne. Doris och Albert började äta lunch tillsammans på helgerna och efter en tid även middagar. De kom bra överens och de kunde tala med varandra och Albert respekterade hennes åsikter och hon var ingen idiot. Han var säker på det nu och hon verkade stå ut med hans ilska som fanns där hela tiden och som riktades mot vad som helst som kom i hans väg. Dock aldrig mot henne vilket förvånade honom.

Hon var frånskild sedan ett år tillbaka och de hade setts i sex månader nu så separationen var relativt ny när de träffades och hennes sår var fortfarande öppna kunde han märka och han gjorde sitt bästa för att läka dem och det gjorde han med goda middagar och gott vin. Hon tyckte om vin och det gjorde Albert också och hon blev nästan alltid berusad när de drack tillsammans men inte Albert. Och som alltid så blev detta till ett problem.

”Varför blir aldrig du berusad?” Frågade hon en kväll i februari när de ätit middag och satt framför braskaminen och drack upp det sista av vinet.

”Jag blir det”, sade han. ” En liten stund.”

”Hur länge då, fem minuter eller?”

”Tio kanske.”

”Och sedan blir du nykter igen?”

”Ja.”

”Men hur går det till, jag fattar inte. Du dricker ju mer än jag och det märks aldrig på dig.” Hon suckade. ”Varför dricker du ens?”

”För att jag vill bli full.”

”Och det har alltid varit på det sättet?”

Han nickade.

”Men jag tycker om att se dig på kanelen”, sade han.

Doris gjorde en min.

”Jag vet inte om det är en komplimang eller er förolämpning men det får mig att känna mig som en apa i en bur.” Hon reste sig upp, något ostadig, och gick ut i hallen. ”Det är dags för mig att gå hem tror jag.”

Albert sade inte emot då han kände igen händelseförloppet och han ville verkligen inte ha något gräl,

”Ses vi i morgon?” frågade hon försiktigt när Albert hjälpte henne på med vinterkappan. ”Apan är sugen på att göra nya konster för dig förstår du.” Hon lutade sig fram och plutade med läpparna för att få en puss. ”Kyss apan nu och var så snäll.”

Han kysste henne lätt och gav henne en kram.

”Vill du att jag går med dig en bit?” Frågade han.

”Ja gör det är du gullig.”

Och då gjorde han det.

 


 

Han låg i sin säng på morgonen och tänkte på kvällen innan och han hörde sången som han hört så många gånger tidigare. Varför blir det alltid på samma sätt tänkte han? Vad var det som gjorde det så svårt för människor att acceptera att alkohol inte påverkade honom? Var det tvunget att vara full för att umgås med fulla? Ja, konstaterade han. Det var omöjligt att prata med en man eller kvinna som var berusad om du själv var nykter. Även om du själv inte hade några problem med att acceptera berusningen hos den du talade med så hade den fulle stora dito med att din yrsel inte var som hans eller hennes och tiden stod stilla och ingen förstod den andre och till slut så tog det slut. Det paradoxala med det hela var ju att han ville vara på samma nivå som de där andra och under korta sekvenser så var han där. I det omtöcknade tillstånd som alkohol gav och som var så eftersträvansvärt. Men aldrig tillräckligt länge för att några band skulle knytas, för att några förtroenden skulle utbytas, för att den gemenskap som vin och öl och annan alkohol gav skulle uppstå.

Han gick ut i köket naken. På diskbänken stod glasen kvar från gårdagskvällen. Han slog ut det som var kvar i hans glas och ställde in båda i diskmaskinen. Satte igång kaffebryggaren och gick in i duschen. Albert lät de heta vattenstrålarna studsa mot han hud och det var skönt och han slöt sina ögon och lät det vara som det var en lång stund. Han rakade sig sedan och smorde in sin hud i ansiktet men någon livgivande salva och han såg sig i spegeln och försökte sig på ett leende som mer blev till en grimas. Albert suddade bort bilden i spegeln och ersatte den med en ny som han var mer nöjd med och lämnade sedan badrummet. Han klädde sig och lade sig i soffan framför teven och tittade på något som han inte kunde avgöra vad det var för hans tankar levde ett annat liv och det fanns inte rum för något annat än hans egna funderingar i hans huvud. Och han mindes den där konserten han varit på när det kändes som om han blev ett med musiken bandet spelade och det var som om hans hjärna gjorde revolt mot allt annat än den upplevelsen som han hade just då. Han ville dit igen men han kände att det inte skulle komma att hända för det hade blivit som ett hål i honom där den känslan hade suttit och det hade varit där sedan dess. Det fanns inga enkla svar nu och frågorna som han ställde förstod han knappt själv och det var så svårt ibland och det kändes ofta nu för tiden att allt var försent

Han tänkte på Doris och han såg dem tillsammans och han höll hennes hand alldeles för löst och han tappade taget. Albert satte sig upp i soffan och han längtade efter ömhet och tröst plötsligt och det var så längesedan han höll om en kvinna på det sättet som du håller i kvinnor och han ville så hemskt gärna göra det igen. Kallsvett bröt fram i pannan på honom och han mådde illa och han såg sig själv i ensamhetens öken och han var en flykting i det här kalla landet och hade varit det så länge nu.

Han reste sig och gick ut i köket och tog fram sin whiskyflaska ur skafferiet och han slog ett dricksglas fullt och drack ur det i tre svep och gick tillbaka till soffan i vardagsrummet. Han satte sig tungt ner och väntade.

Från bakhuvudet kom ruset som en tsunamivåg och välte honom över ända och han famlade med händerna efter någon form av grepp men han tumlade omkring som i vattenmassor och han släppte taget och njöt av ruset som han visste skulle bli kort och inte som han ville ha det. Det var över snart och det som var kvar var svedan i magen efter spriten och som alltid kände han sig övergiven. Han stod ensam kvar som i de sista minuterna av ett liv och klockan i köket tickade sina tick och tack och det var som det var när han bodde hemma plötsligt.

Han stod på verandan med en av sina eviga cigaretter när han såg henne komma uppför grusgången. Hon gick långsamt och det såg ut som om hon tvekade och han gick henne till mötes för att ta bort tveksamheten och utan att säga något så tog han henne i handen. De gick tillsammans till hans sovrum och han var inte rädd men lite desperat. Han klädde av henne och hon lät honom göra det och de älskade försiktigt och det var varmt och innerligt och ingen av dem sade ett ord under akten.

”Jag vill inte vara rädd”, sade hon.

”Du behöver inte vara det heller”.

Hon såg på honom.

”Är du aldrig rädd?”

”Bara hela tiden”, log han.

”Nä, men på riktigt, är du aldrig rädd för någonting?”

”Jag var det förr men inte så mycket nu, idag.” Han smekte hennes kind försiktigt. ”Men det behöver inte betyda att allt är som det ska. Det finns annat än rädsla som styr.”

”Vad?”

”Oförmåga, att inte kunna det du vill klara av till exempel.”

”Mer då?”

”Inte fan vet jag! Lägg av nu!” fräste han och vände henne ryggen. ”Förlåt”, sade han sedan och vände sig tillbaka igen och höll om henne. ”Förlåt Doris, men jag vet inte allting.”

”Du blir så arg.”

Albert sade ingenting mer utan reste sig upp ur sängen och ställde sig naken vid sovrumsfönstret. Det var kallt ute. Hans lem krympte i draget från det otäta fönstret och han frös och det var som om vintern tagit sig in i hans sovgemak. Så han återvände till sängen och kröp intill Doris och hennes bröst var varma när han höll om dem med sin ena hand och han pressade sig mot henne bakifrån och blev långsamt varm igen. De somnade så tillsammans och han kände sig trygg precis innan han gjorde det och det var bra.

 


 

Det blev mars och våren kom och Doris och Albert var nu ett par och det gick riktigt bra att vara det. De åkte samma buss till staden och sina jobb och de höll varandras händer och de väntade på att dagen skulle ta slut och de såg till att hamna på samma buss hem. Även om det innebar att någon av dem fick vänta.

”Albert”, sade Doris på bussen hem en fredagskväll,

”Ja.”

”Vet du en sak?”

”Nej.”

Och hon hade vant sig vid att han var som han var med sin korta, kärva svar och hans eviga irritation och hon hade lärt sig att tyda tecknen, på gott och ont.

”Jag har inte varit sjuk en endaste dag sedan jag träffade dig.”

Han tittade på henne och log.

”Så nu tror du att du har blivit som jag?”

Hon skrattade till.

”Hoppas kan du väl alltid.” Hon lutade sitt huvud mot hans axel och slöt sina ögon. ”Jag tycker så mycket om dig Albert.”

”Bra.”

Hon flinade där hon satt och ruskade lätt på huvudet.

”Vad?” Frågade han.

”Du är rolig du.”

”Ja, ja, jag tycker jättemycket om dig också”, sade han och pussade henne på håret. ”Du doftar gott också.”

”Tack så mycket.”

”Varsågod.”

De gick av bussen när de var framme och koltrastarna avlöste varandra under deras promenad hem till honom och de lagade middag tillsammans och de drack vin och Doris ville inte ha mer än ett glas. Hon hade slutat med att vara berusad och inte för att hon inte tyckte om det utan för att hon inte ville att Albert skulle se henne full mera. Det var bra för henne och hon såg att Albert också tyckte det.

Hon rökte igen och det var hon glad för. Cigaretter var inte bara nikotin och beroende. De var som träden för en skog. De var någonting som höll dem ihop och de hade en samhörighet när de stod och rökte tillsammans som alla rökare har. Att stå tysta tillsammans och dra in och blåsa ut rök och aldrig behöva uppleva någon påfrestande tystnad som icke-rökare ofta fick dras med. Ingen påtvingad, krystad konversation behövde föras. Höja och sänka handen bara tills det var dags att fimpa. En gemenskap för brukare av tobak, exklusivt och mytomspunnet, och hon skulle aldrig sluta.

De såg på teve och de tittade på engelsk kriminalserie och det var långsamt och tyst och regnet var där hela tiden och det var spännande och i pauserna i dialogen fanns tid för egna tankar och spekulationer.

Under kvällspromenaden senare sa Albert,

”Var du olycklig förut?”

Doris tittade på honom och log och hon tyckte om hans rättframma sätt. Det slog hål på hennes försvar

”Ja det var jag väl. I alla fall de sista åren.”

”Var han elak?”

”Ja.”

Albert nickade och tände en cigarett.

”Det där är en sjukdom som män har”, sade han och drog ett djupt bloss.

”Att vara elaka?”

Han nickade igen och såg ut över sjön.

”Är du också elak?”

Han skrattade.

”Men Doris, jag är ju aldrig sjuk vet du väl.” Han lade armen om hennes axlar och det föreföll naturligt att göra det och det kändes så bra att det var på det sättet. ”Ja det är jag”, fortsatte han och blev allvarlig igen. ”Alla män är elaka mot kvinnor och jag har funderat mycket över varför det är på det sättet.”

”Har du kommit fram till något?”

”Vi är rädda tror jag.”

”Det är min åsikt också”, sade hon och såg på honom. Hon kände en beundran för den här mannen som hon aldrig känt för någon man förut. ”Men vad är ni rädda för? Vi vill er ju inget ont.”

”Det är just det”, sade han. ”Det är där problemet ligger.”

”Vad? Jag förstår inte.”

”Ja jag har som sagt funderat en hel del på det här fenomenet och jag är mer eller mindre övertygad om att det handlar om en självsäkerhet som ni kvinnor har men som vi män inte besitter.”

”Jag förstår”, sade Doris.

”Gör du?”

”Ja jag tror det i alla fall men berätta hur du tänker.”

Han betraktade henne och tänkte att han tyckte om att vara med den här kvinnan. Han kände sig som hennes jämlike.

”Jo ni kvinnor har en naturlig tro på er själva”, fortsatte han. ”Jag tror att ni föds med den.” Han drog det sista blosset på cigaretten och fimpade den. ”Män föds till en värld som kräver så mycket av dem att ingen orkar leva upp till kraven och vi blir därför till slut rädda och osäkra, många av oss i alla fall.” Han såg på henne och försökte utröna vad hon tänkte. Det gick inte.

”Och det går ju inte”, sade han och såg på sina fötter. ”En man kan inte vara osäker och därför så måste vi låtsas.”

Han gjorde en paus

”Fortsätt.”

”Vi måste spela ett spel i vilket vi är självsäkra, orädda, slagfärdiga och charmiga för att ni naturligt självsäkra kvinnor ska stå ut med oss och beundra oss. Det är vår övertygelse att det spelet måste spelas.” Han tände ännu en cigarett. ”Det är när vi upptäcker att våra påklistrade självsäkerhetsmanér står sig slätt gentemot ert medfödda mod som vi blir elaka och försöker sätta oss på er.” Han flinade. ”Ganska patetiskt när du tänker på det.

”Så ni känner er underlägsna?”

”En del av oss ja.”

”Det är ni också”, skrattade hon

”Eller inte”, sade han och log.

De kom verkligen bra överens och det var så som det skulle vara och han var förvånad över att det var på det sättet. Det hade aldrig känts så här förut och han mindes sitt självförakt och hur han knappt stod ut med sig själv och än mindre andra människor och det var så många år som det hade varit på det sättet. Men nu var våren här och Doris fanns här för honom och han mådde bättre än vad han gjort på mycket länge. Han tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne.

 


 

Det var maj och det satt en gulsångare i björken på tomten och han överträffade sig själv i varje strof och solen sken som en spotlight på honom där han satt i toppen. Albert var ensam för Doris hade rest till sin mamma i Dalarna. Hon hade varit borta i en vecka och det hade varit de ensammaste dagarna i Alberts liv. På jobbet gick det an men hemma var en ocean av ensamhet och klockan släpade sig fram och han gick och lade sig tidigt för att få tiden att gå. I sängen så låg han och tittade på sprickorna i taket och lyssnade på ljuden av mössen i väggarna och kunde ändå inte somna.

Hur blev det så här? Han kunde inte förstå det. Från att ha varit en stolt riddare i klanen för de ensamma och känt sig nöjd med det, så hade han blivit en ömhetstörstande och kärleksberoende luffare utan andra mål i livet än en kyss och en kram och en varm kropp att ligga intill om nätterna. Gulsångaren tog i så han blev blå och han upphörde att synas mot de sommarblåa skyarna men sången fanns kvar och den hängde som ett färgglatt draperi i björkens grenar och ikväll så skulle hon komma hem, hans Doris, och han kände sig obeskrivligt glad.

”Det var kallt innan du kom”, sade han när de stod tillsammans på tomten och lyssnade på näktergalen som tagit över efter att gulsångaren gått av sitt pass. ”Inte ens i min vildaste fantasi så såg jag det här komma. Det känns som om det är dig jag har väntat på i hela mitt liv och det är så skönt att jag hittat någon som behöver mig.”

Doris tittade förvånat på Albert. De hade ätit middag och de hade älskat och hon hade förstått att han hade saknat henne, det var uppenbart, men han hade fram till nu varit sitt vanliga tystlåtna jag och det han nu sade till henne var så främmande och så långt ifrån den vanlige Albert att hon inte visste vad hon skulle säga.

”Tack”, sade hon bara och det lät helt idiotiskt förstås men det var allt hon fick fram.

”Varsågod”, sade han och log. ”Väl bekomme.”

Hon tog hans hand och kramade den hårt och hon kände att det här var någonting som hon inte tänkte låta försvinna och hon visste fortfarande inte vad hon skulle säga eller om hon skulle säga något över huvud taget.

”Jag har fortfarande inte varit sjuk”, sade hon till slut.

”Jag vet det.”

”Tror du att jag börjar bli som du?”

”Kanske, jag hoppas det.”

”Gör du?”

Och det gjorde han verkligen.

 


 

Juni kom och de var på semester tillsammans. Albert hade köpt en bil för att han tyckte att han behövde en. För att de behövde något att resa i och de var på turné genom Sverige och nu var de på Öland i Beijers hamn och de tältade. De tittade på fåglar och Doris hade köpt en ny kikare och de var uppe tidigt på morgnarna och gick och lade sig sent. De lagade mat på primuskök och de hade sett ovanliga fåglar och sommarkvällarna tillsammans vid eldstaden var något de båda uppskattade och Doris blev inte längre berusad. Hon hade försökt en kväll när vin var, som hon tyckte, något som behövdes och hon ville ha ett rus för att det kändes nödvändigt. När hon druckit nästan en hel flaska själv och inte blev påverkad så började hon förstå vad som var på väg att hända och det första hon upplevde var besvikelse. Så hon fortsatte att dricka i panik och när hon avslutat flaska nummer två och i s tort sett inte känt mer än lite yrsel i fem minuter så visste hon. Men hon visste inte vad hon skulle tycka om det.

När hon ställde ifrån sig glaset och det var tomt och inget fanns kvar i flaskan så tittade hon på Albert som satt mitt emot henne och rökte och han hade ett svårtolkat leende över läpparna och hon log också och hon skakade förvånat på huvudet och bad honom om en cigarett. De sade inget mer om det hela den kvällen och ute på stenpiren sedan så hörde de en hornuggla och en vattenrall och innan de somnade på natten så höll de varandras händer och hon visste att tiden var hennes och hans att göra med vad de ville.

På morgonen när de vaknade så satt det en duvhök på gräsmattan utanför tältet och åt på en koltrast. De låg bredvid varandra med huvudena i tältöppningen och tittade på måltiden och de hade ingen kamera utom den i telefonen och de visste att ljudet från den skulle skrämma fågeln och det ville de inte. Höken lättade till slut och det var något särskilt med rovfåglar tyckte de båda och de pratade om det länge.

Vid frukosten sade Doris,

”Är jag som du nu?”

”Det verkar så.”

Hur har det gått till?”

”Jag vet inte.”

Albert drack sitt kaffe och åt på sin smörgås och tänkte att det var konstigt men att verkligen föreföll som att det var på det sättet. Kaffet var gott och smörgåsen. Doris åt som vanligt sin yoghurt och drack sitt kaffe med mjölk och hon var så fin där hon satt med sitt morgonrufsiga hår och pliriga ögon och det var bra att hon var som han var nu tyckte han. Albert såg upp mot träden som silade solljuset ner över dem och han såg på skuggorna som dansade över tältduken och han kände sig kärleksfull och varm så han lutade sig fram och kysste henne lätt på munnen och hon log när han gjorde så.

”Så jag kommer inte att bli sjuk mer?”

”Nej inte om du är som jag.”

”Du sade ju att jag var det.”

”Jag sade att det verkar så och att det känns som att det är på det sättet.”

”Känns?”

”Ja.”

”Hur då känns?” Sade hon skeptiskt.

Han tittade på henne och tänkte att det var lite svårt att förklara.

”Det är som en vibration, eller vibrationer snarare, runt omkring dig”, sade han

”Jaha som energier då, kan du se dem också?”

Han såg på henne för att kontrollera att hon inte drev med honom men det verkade inte så.

”Ja ibland”, sade han.

”Nu?”

”Ja.”

”Häftigt!” utbrast hon. ”Jag har läst om sådant där men alltid tyckt att det var flummerier. Är det färger också, på det som du ser, som auror?”

”Inte alltid.”

”Hur är det nu?”

”Röd.”

”Så jag har en röd färg, det tycker jag om.”

”Röd är bra.”

Kärlek är enkelt tänkte han och studerade Doris. Kärlek är att ha någon som du kan lita på, som din kropp accepterar och tar in som en mjukgörande salva. Eller som en drog som får ditt hjärta att slå lugnt och eftertänksamt. Kärlek är att kunna vara dig själv och att bli älskad för den du är. Kärlek är att kunna se dig som du är därför att du är den du vill och var ämnad att vara tänkte han.

”Jag ser dig”, sade han. ”Jag ser dig därför att du inte har några skal.”

Hon tittade på honom och log.

”Skal?” Frågade hon.

”Ja du är ren och du är som den innersta figuren i de där ryska dockorna du vet, och jag trodde inte att det fanns sådana människor som du.”

Doris fick tårar i ögonen.

”Det är du som gjort mig till den som du ser”, sade hon till slut.

Och hon sade ingenting mer för hon kunde inte. Hon vill kunna säga någonting bra och något som han kunde komma ihåg om flera år när han såg tillbaka på den här tiden. Men det enda som kom från henne var mer tårar.

 


 

”Förr om åren ville jag alltid vara någon annan än den jag var och mitt huvudsakliga mål var att vara alla som kom i min väg till lags.” Hon lutade sig tillbaka i solstolen och slöt ögonen bakom sina solglasögon.

”Jaha”, sade Albert och väntade på en fortsättning som inte kom. ”Hur är det nu då?” Frågade han till slut.

”Det är inte så.”

”Nähä”, sade han och tänkte att, hon börjar verkligen bli som jag nu.

Och solen vräkte sig över dem där de satt i sina Ikeastolar och solade och de var kvar på Öland men hade lämnat Beijers hamn för lite normalare semesterliv på sandstrand och vid hav och det var varmt i vattnet och i solen. Det var mycket folk på stranden och barnen skrattade och skrek och bikiniflickorna exponerade sina unga kroppar för lika unga män i för stora badbyxor och Albert såg allt det där och kände sig moralisk och Luthersk och tänkte att han nog bara var avundsjuk.

”Var du sådär när du var ung?” Frågade han Doris.

”Hur då?”

”Sådär”, sade han och gjorde en gest åt de kråmande flickorna i bikini till. ”Sådär utmanande och sexuellt utstuderad?”

Doris tittade upp och såg kanske inte vad Albert såg men hon förstod vad han menade.

”Kanske inte fullt så uppenbar som de där flickorna men det hör väl till spelet gör det inte?”

”Jag gillar inte det spelet.”

Doris sade ingenting mer för hon kände att ämnet var som gungfly och hon anade något i periferin som hon inte kunde sätt fingret på vad det var.

”Vill du ha kaffe?” frågade hon istället.

I bilen på väg över bron in till fastlandet igen var stämningen god och de var på väg hem och de tyckte om att vara hemma och det var tur att båda var av samma åsikt. Doris tog en bild genom vindrutan och visade Albert som nickade och tyckte att bilden var bra för det var solnedgång och allt var guld och vackra färger och Doris kysste Albert på kinden.

Halvvägs hem stannade de vid ett motell och tog in där över natten och de åt middag i matsalen och satt sedan i baren och tittade på en fotbollsmatch som det röda laget vann. Och sedan kom det en pianist som spelade och sjöng och de beställde en varsin gin och tonic faktiskt för smakens skull och de drack den och åt jordnötter till.

De gick och lade sig sedan och de älskade stillsamt och eftertänksamt och det var på det sättet mellan dem. En mjuk men ändå passionerad samvaro och Albert var fascinerad av hur Doris var och han ville aldrig sluta med att få henne att känna som hon gjorde.

”Så, det räcker nu”, flämtade hon. ”Nu är det din tur.”

Och det var det.

 


 

Och så kom hösten och molnen och regnet och Albert blev dyster som han alltid blev när sommaren var slut och det enda som höll honom uppe var Doris och hennes odödliga, positiva inställning till honom och det som de hade.

Dysterheten släppte när september kom och luften var hög och löven vackra. De fiskade tillsammans och de hade köpt en båt och satt i regn och solsken och de fick stora fiskar och Albert som aldrig tyckt om gädda fick ändra åsikt för Doris kunde det som ingen annan dittills hade kunnat. Hon tillredde den vedervärdiga fisken så väl att han inte kunde sluta att äta.

Båten hade ruff och ibland sov de över på sjön och det var fint att sitta på akterdäck under stjärnorna när måsarna ropade sina kvällsrop och det slog i vassarna och vattnet kluckade mot båtens sidor och Doris sa,

”Nu önskar jag att jag kunde bli berusad.”

”Gör du?”

”Ja det här är ett sådan tillfälle då jag inte skulle ha något att bli lite yr”, sade hon förläget och skrattade till. ”Fast å andra sidan, när jag tänker efter, så är det skönt att det inte är på det sättet längre.”

”Men du önskar dig det fortfarande?”

”Ja”, sade hon och såg olycklig ut. ”Är det inte bra att känna så?”

”Det kommer att försvinna.”

”Så det är inte bra med andra ord?”

Albert svarade inte. Han drack av sitt te och tände en cigarett.

”Vill du ha?” Frågade han och räckte fram paketet.

Hon nickade och tog en och Albert tände den åt henne.

”Jag förstår vad du menar i alla fall”, sade han sedan.

”Så du längtar aldrig?”

”Det är klart jag gör, eller gjorde snarare. Jag längtar inte längre som förr, det har försvunnit.” Han tänkte efter en stund, rannsakade sig själv och kom fram till att det verkligen var på det sättet att han inte längre kände något sug efter att berusa sig. Och han visste varför.

”Det är tack vare dig”, sade han.

”Menar du det?”

Han nickade och drog ett bloss på sin cigarett.

”Men varför längtar jag då?”

Han tittade på henne med låtsat allvar.

”Du älskar mig helt enkelt inte tillräckligt mycket”, flinade han.

Hon måttade en högerkrok mot honom.

”Om du bara visste”, sade hon.

Under vintern förändrades mycket och de höll sig hemma hos Albert för det mesta och de svetsades samman och de behövde bara varandra och i braskaminens sken och bland de levande ljusen slog deras hjärtan i takt och de andades in säregenhet och den steg dem åt huvudena och de var inte längre de som de varit, och det var bra för det mesta.

 


 

Under året som följde klev Doris och Albert in i något slags högre medvetande och lämnade utan att vara medvetna om det själva den vanliga världen bakom sig. De blev till skuggfigurer och allt gick väldigt snabbt och Albert framstod plötsligt för sina arbetskamrater som mer eller mindre osynlig och när han till slut bestämde sig för att inte längre gå till sitt arbete eftersom ingen tog någon notis om honom. Så var det ingen som märkte att han inte längre var där. Det var som om han aldrig existerat och allt var mycket underligt

För Doris däremot så föreföll Albert bara bli klarare och klarare och hans konturer var så skarpa för henne att det var plågsamt att titta på honom. Hon kände sig hel bara i hans närhet och även hon var på väg att upplösas och förlora sin identitet i den ordinarie tillvaron och när likaså hon beslutade sig för att inte längre gå till sitt arbete så blev det som det hade blivit för Albert. Ingen tänkte längre på att hon inte var där och för henne var likaledes allt mycket besynnerligt.

Doris hade sedan en tid ingen egen lägenhet utan hon bodde hos Albert och när de satt tillsammans ute på tomten så kom djur och fåglar fram till dem utan att visa någon rädsla. Det var som om för djuren Albert och Doris inte var människor längre och därför inte utgjorde någon fara.

På promenader de tog och när människor som de var bekanta med kom i deras väg så existerade de inte om de inte ville det. De var som i en tillvaro som visserligen fanns men som ändå inte gjorde det. Som att finnas till fast på egna villkor. De var som spöken, fast på deltid.

”Finns vi eller finns vi inte?” frågade Doris Albert en dag.

”Jag vet inte” sade Albert. ”Allt är mycket mystiskt nu och jag förstår inte varför det här händer.”

”Är vi döda kanske? Det är måhända så här det är att vara död.?”

”Känner du dig död?

”Jag vet inte, jag har aldrig varit det.”

De log mot varandra och de var som spökskepp på väg mot en avlägsen horisont och seglen fladdrade i vinden och solen var på väg ner.

Och tiden gick och allt blev mer och mer obskyrt och naturvetenskapens lagar upphörde att gälla och de vandrade i ett universum som var något helt annat än det som de tidigare hade uppfattat, eller försökt uppfatta, och det var inte längre någon idé att försöka förstå vad det var som hände dem, eller varför. De följde med en ström, seglade på vibrationer som överensstämde med deras egna inre dito och de höll varandras händer och de hörde ihop, var som ett. Och de var förvirrade.

En morgon i maj vaknade Doris före Albert och satte sig upp i sängen. Hon gnuggade sig i ögonen och såg sig själv i spegeln på garderobsdörren och hon tyckte om vad hon såg. Hennes bröst var fasta trots hennes år och hennes mage platt och visserligen så fanns det lite rynkor i ögonvrårna men ingenting som störde henne. Hennes ben hade alltid varit långa och slanka och när hon sprang, och det gjorde hon ofta, så var de som fjädrar och hon studsade fram. Hon väckte Albert.

”Vart skall det här leda egentligen”, sade hon när han vaknat till. Hon såg på honom med intensiva ögon.

Albert gäspade och sträckte på sig i sängen.

”Jag tror att det leder till något bra”, sade han lojt.

”Men, det känns som om vi håller på att lämna något väsentligt, tycker du inte det?

”Jag vet inte riktigt”, sade han. ”Är det så väsentligt då? Det vi gör eller har gjort. Jag är inte så säker på det.”

”Jag känner mig lite rädd.”

”Det gör jag också.”

”Varför händer det här?” suckade hon. ”Äh! Jag orkar inte bry mig.” Hon ryckte på axlarna och log.

Albert såg på henne och han kände hur han på något sätt sögs in i hennes ögon och han var där hon var och kände hur hon kände det och han kunde känna hur hennes hjärta slog och han såg sig själv med hennes ögon samtidigt som han såg henne med sina. Det var en omtumlande upplevelse och han förstod att det var dags att lossa förtöjningarna för att ge sig ut på en resa, en resa med ogripbara mål och luddiga konturer på kartan.

”Jag vet inte varför det här händer, det som sker med oss, men jag vet att det inte är någon idé att kämpa emot”, sade han. Och han hörde sin egen röst på ett underligt sätt. Som om det var någon annan som sade det han sade.

”Ok”, sade Doris. ”Jag litar på dig.”

De började resan med en promenad ner till sjön och det kändes som ett avsked och de stod länge och såg ut över det spegelblanka vattnet och det var varmt i solen och de sade ingenting. De behövde knappast prata med varandra längre och de började gå hemåt igen.

När de kom tillbaka till huset var ingenting som det hade varit när de lämnade det. Det var som om väggarna på byggnaden var genomskinliga, som om hela byggnaden hade lättat från marken och svävade fritt och det som tidigare varit gräs och grus var nu knappt förnimbart och det var som om de gick på glas.

Under dem var ett bråddjup av svårfattliga mått och de kände att det som en gång varit ett hus, ett hem, en plats att bo på, nu var överflödigt.

Hela den värld som de levt i så länge var onödig nu och de höll varandras händer när allt runt omkring dem upplöstes och de var inte längre vad de en gång brukade vara. Vad de var gick inte att förstå och det var inte längre nödvändigt att göra det insåg de och de lät allting hända utan att fundera så mycket över det.

De såg på varandra och vad som varit anletsdrag som de känt igen var nu något annat. Det var mer en känsla, som en igenkännande dallring i luften tyckte Albert och han försökte tala om för Doris vad han såg och upplevde men hon var någon annanstans och där hon var där var också han och tal var överflödigt.

Det som varit tid och som gick att mäta var inte längre det och alla begrepp som varit så självklara fanns inte längre kvar och det var inget konstigt med det. Ingen rädsla förekom och de var, existerade, fast på ett annorlunda sätt och det var som Albert alltid hade misstänkt.

Det fanns inget universum.

 


 

Och Albert och Doris upphörde att finnas till i det kosmos som de funnits i tidigare. En port stängdes efter dem och det var som de aldrig hade trampat på jordens yta. Alla intryck de gjort på andra människor raderades och det var som om de varit en sten som kastats i vattnet och nu hade ringarna från plumset lagt sig och allt var stilla och tyst och den sinnevärld som varit deras en gång fortsatte att existera som om inget hade hänt.

Solen gick upp och den gick ner och vindarna fortsatte att blåsa och huset som Albert och Doris bott i stod tomt och övergivet och det satt en koltrast på staketet på verandan och den gula näbben var som av guld och den sjöng om saknad och förtröstan och dess vemodiga toner satte färg på våren och det fanns moll och det fanns dur i koltrastens sång och det var som det var och skulle vara och sommaren kom fort det här året.

Det skulle komma nya människor till huset och de skulle bo där Albert och Doris bott och kanske skulle de känna att något utöver det vanliga hade hänt här, eller också inte.  Och frågan var, hade det verkligen hänt? Fanns det några spår kvar av händelserna som skulle kunna verifiera att Doris och Albert verkligen hade existerat? Och spelade det någon roll? Skulle det hända igen? Hade det banats en väg för nya resenärer i evigheten?

Någon skulle så småningom komma att minnas fragment av Albert och av Doris och det skulle ställas frågor. Så var det. Så måste det bli och det skulle gå att hitta öppningen igen och fler skulle följa i deras fotspår och världen skulle till slut bli det som den var ämnad att vara. Det skulle ta tid bara, och tiden är ett abstrakt begrepp och något som finns och som vi skapat för att få någon ordning på det som vi tror på. Låt oss glömma tiden. Den är ett hinder för framåtskridande.

Om vi tar bort tidsbegreppet så kommer vi aldrig att bli sjuka, vi kommer aldrig att bli gamla och vi kommer aldrig att dö.

Det är så det är. Det är en annan väg att gå.