När han gick på stadens gator som en helt vanlig man så väckte han ändå en viss uppståndelse. Det var inte så mycket det att han såg ut på något särskilt sätt – inte deformerad eller vanskapt – utan det som hördes från honom var vad som fick folk att rycka till av förskräckelse.
Det kom från magen, ett dovt mullrande, ett morrande som från en ursinnig hund. Nej, förresten, en varg förstås, ingen hund, ett brummande som lät som om det kom från en varg som var jävligt förbannad. Människor han mötte tog ett steg åt sidan och stirrade i marken eller såg åt ett annat håll och ökade på stegen för att kunna passera så snabbt som möjligt.

”Jag är världens argaste man”, tänkte han och glodde rakt framför sig oseende. Ett tunnelseende av ilska, en autostrada av rent och skärt ursinne gick han på och han trivdes bra med det. Han var förbannad på allt, och med rätta tyckte han.
”Idioter!” Mumlade han halvhögt och hoppades att någon skulle höra honom och reagera så att han fick spänna ögonen i denne och slå till med mental kraft på det att den som vågat opponera sig mot hans förolämpning genast lade ner vapnen.
Han flinade för sig själv där han gick.
Ilskan hade varit hans följeslagare så länge han kunde minnas. När han var yngre så gick han under epitetet ”en arg ung man” och han fann en viss tillfredsställelse i detta. Det gjorde honom lite speciell inte bara för honom själv utan även för de unga kvinnor som fanns i hans närmiljö. De gillade en elak fan hade han upptäckt, och även om han innerst inne hade en vänligare själ så gjorde han sitt bästa för att förtränga den delen av sin personlighet. Dels för att skydda sig själv, och dels för att det var lättare att leva som tuff i en hård värld.

När han efter sin promenad på stadens gator i ilskans tecken kom hem till sin lägenhet bryggde han sig en kopp te och tog den med sig ut på balkongen. Han satte sig ner i den gamla rottingstolen som han köpt på loppis för ett par år sedan. Den knarrade och knirkade men var bekväm. Tekoppen med texten ”Today is not your day, and tomorrow doesn´t look good either” som han fått av en kollega på jobbet ställde han på det vitmålade träbordet. Sommarvinden lekte i trädtopparna och fiskmåsar seglade på uppvindar och utstötte sitt karakteristiska läte och världen andades juni och det var varmt.
När teet var urdrucket så lutade han sig tillbaka och slöt sina ögon. Solen låg på direkt in på hans balkong och efter bara en kort stund var han var tvungen att ta av sig på överkroppen. Solglasögonen hade han i väskan som stod bredvid honom och han tog dem på sig. Han såg ner på sin mage som bullade sig en aning och kände sig inte helt nöjd med anblicken av detta deglandskap. Fast å andra sidan så hade det varit värre, nu var det acceptabelt och han var framförallt inte längre tjock.
”Det finns för mycket idioter i världen”, tänkte han. ”Och det värsta är att de själva inte inser hur förbannat dumma i huvudet de är.” Han skrockade för sig själv. Det kändes bra att tänka så tyckte han, det pyste en aning ur säkerhetsventilen och trycket sänktes.

Efter att ha somnat till en halvtimme i solen så vaknade han med ett ryck och såg in i de svarta ögonen på en fiskmås som satt på hans balkongräcke bara en halvmeter ifrån honom.
”Dra åt helvete måsdjävel!” Skrek mannen förskräckt och viftade med armarna för att få fågeln att flyga iväg.
Inget hände, ingen reaktion överhuvudtaget hos den vita fågeln med de grå vingarna kunde ses. Den flyttade sig bara ett par decimeter och fortsatte sitt stirrande. Den ilskne mannen lugnade sig en aning när den värsta rädslan släppt. Drog på sig sin tvärrandiga T-shirt i vitt och blått och rotade i sin väska efter cigaretterna. Tände en när han hittat tändaren och lutade sig tillbaka i stolen igen och blängde tillbaka på den orädda fågeln.
”Vad fan vill du?” Frågade han hotfullt och drog ett djupt bloss på cigaretten och blåste röken åt måsen till. Den svarade inte men flyttade sig en aning för att undvika nikotinmolnet. ”Du var mig en oförskräckt fan!” Skrattade han och böjde sig fram mot räcket så att han ansikte bara var ungefär trettio centimeter ifrån fågelns näbb. ”Är du inte rädd för mig, världens argaste man? Det borde du vara ditt eländiga flygfä”, sade han och grinade elakt.
”Du är nog den som är mest rädd av oss två skulle jag tro”, sade den vita fågeln.
Mannen i den blåvitrandiga t-shirten kastade sig av ren och skär skräck tillbaka i stolen så att den nästan välte. Med vitt och av till vansinne gränsande uppspärrade ögon drog han djupt efter andan. Kippade som en fisk på torra land efter luft och hjärtat hoppade i bröstet på honom som likt en kanin på crack.
”Nu är du inte så kaxig va?” Sade måsen och lade huvudet på sned. ”Världens argaste man sade du, nu liknar du mer världens räddaste man skulle jag vilja säga.” Fågeln flaxade lite med vingarna för att få bort cigarettröken. ”Du är förbannad säger du. Vet du inte att ilska och sorg går hand i hand och att kläderna de bär är vävda av rädsla”, sade fågeln förnumstigt.
Mannen satt med vidöppen mun och kunde inte tro sina ögon och öron.
”Nu har det verkligen slagit runt”, tänkte han. ”Det här är bara inte sant, det här händer inte.” Han slog sina händer för sina ögon och satt så en stund och hoppades att allt var en otäck dröm. Icke desto mindre, när han tog bort sina skakande händer så satt måsjäveln kvar, och det såg ut som den flinade.
”Jag är kvar som du ser”, sade fiskmåsen. Och rösten lät inte som en människas. Det var svårt att beskriva hur. Ja, som en fågel som pratar förstås men det var omöjligt att förstå på vilket sätt. Rösten hade en metallisk klang, lite raspig, men fullt hörbar och förståelig var den trots allt.
”Du kan prata?” Frågade mannen när han fått tillbaka målföret.
”Du också tydligen”, sa måsen försmädligt.
”Men, jag fattar inte, håller jag på att bli galen eller? En fiskmås som kan prata, det här är ju inte sant. Skämtar du eller? Frågade han och vände sig mot himlen till någon himmelsk kraft som han då och då trodde på.
”Och vem pratar du med då, Gud eller? Tror du på Gud? Jag tror att jag skrattar ihjäl mig.” Måsen höll sina vingar runt sin mage och hela fågelkroppen skakade av skratt. ”Du tror på Gud, någon som du aldrig sett eller hört, men du vägrar tro på att jag kan prata fast jag sitter rakt framför dig och håller låda? Du är ju sanslös!”
”Du var väl en elak fan,” sade mannen osäkert  och till sin egen förtret så lät han för att vara honom lite mesig.
”Är jag elak?” Fnös fågeln föraktfullt. ”Du satt ju nyss själv här och sa att det var du som var världens argaste man. Tror du att sättet som du beter dig på uppfattas som snällt av någon? Att dina vänner – om du har några – och kollegor uppfattar dig som en vänlig och ödmjuk man? Det tror inte jag. Vem är det som skämtar här om jag får fråga?
”Jag kan väl inte hjälpa att alla runt omkring mig beter sig som idioter. De får väl skärpa till sig då, så att de slipper vara dårar”, sade mannen som svalt det mesiga plötsligt – repat mod – och börjat bli förbannad på den beskäftige fågelsatan som satt där med näbben i vädret och satte sig till doms över honom.
”Du tycker verkligen det!” Nästan skrek fågeln ” Att alla utom du är imbecilla. Jag har väl aldrig hört något mer förmätet i hela mitt liv.” Måsen skakade uppgivet på sitt huvud. ”Hur blev du sådan? När började du tycka så illa om människor, kan du svara på det?” Fågeln spände det ena ögat i honom.
”Vadå? Jag tycker inte illa om folk”, försvarade han sig. ”Och varför jag sitter här och diskuterar med en mås det kan du verkligen fråga dig?” Mannen himlade med ögonen men fortsatte. ”Fast jag har ingenting emot människor i gemen, varför tror du det? Jag tycker bara att det är så förbannat synd att de ska vara så fast i sina roller, så fullklistrade med adresslappar och etiketter och riktningsvisare att de glömt vart de var på väg från början och därför i brist på en egen uppfattning beter sig som idioter.” Han tände en ny cigarett precis efter att han fimpat den första. Fågeln viftade med vingarna och flyttade sig i sidled en bit.
”Du borde sluta röka”, sade måsen.
”Skit i det du”, sa mannen. ”Hur kan du veta så mycket om mig förresten, måsjävel?” Sade han och flinade.
”Ja det kan du ju fundera på om du vill.”
”Är du en hemlig agent utsänd från någon typ av jävla underrättelsetjänst för måsar eller liknande?” Han skrattade högt. ”Det vore ju en syn för gudar. Ett gäng hemliga fåglar med viktig uppsyn med a mission from God eller liknande.” Hans mage guppade av skratt. ”Har ni överrockar och slokhattar också?”
Måsen väste åt honom, ja faktiskt, väste som en orm.
”Du är bara ett hjärnspöke”, sade mannen och tittade ut över nejden. ”Du finns inte så uppenbarligen så har jag blivit galen och borde spärras in.” Han skrockade. ”Det är antagligen där jag hör hemma, på ett dårhus, och vet du vad?” Han vände sig trots allt mot den vita fågeln igen. ”Min uppfattning är att det är där de verkliga genierna sitter. De som inte står ut med att leva tillsammans med de vanliga idioter som befolkar den här planeten och därför låses in av dårar som inte orkar med att höra sanningen om sin egen idioti.”
”Du är verkligen bortom all hjälp”, suckade måsen.
”Jag behöver ingen hjälp. Jag är ett geni omgiven av ointelligenta puckon.” Han flinade. ”Så oavsett om du är verklig eller inte”, fortsatte han. ”Så kan du ta och lätta nu annars ska jag ta mig fan vrida nacken av dig.” Han reste sig upp hotfullt.
Måsen satt där den satt.
”Gör ingenting du kommer att ångra nu”, viskade fiskmåsen. ”Jag kan hjälpa dig, jag lovar!” Och nu lät fågeln rädd.
”Flyg härifrån eller dö!” Morrade den stora elaka vargen.
Den vackra vita måsen med sina gråaktiga vingar tittade medlidsamt på honom. Bredde sedan hastigt ut sina vingar och gav sig ut i sommarkvällen buren av en sommarbris och koltrastarna sjöng och det susade i den stora björken nere på marken vars grenar nästan nådde upp till hans balkong.
”Det kommer att gå illa för dig!” Ropade måsen det sista han gjorde innan han flög bort utom syn och hörhåll. ”Du kommer att kvävas av din egen ilska.
Mannen i den blåvitrandiga T-shirten stod länge och såg efter flygfäet.
”Det är möjligt”, viskade han. ”Fastän det är mitt problem och inte någon annans.” Han höjde stilla och belevat sitt högra långfinger i luften. ”Så du kan hålla truten måsjävel!”
Sedan gick han in i lägenheten och slog sig ner i sin fåtölj och satte på teven och blev serverad de senaste vansinnigheterna som begåtts av av sinnessjuka individer i övriga världen från rapportredaktionen.
”Jag säger som Thåström,” tänkte han och suckade djupt. ”Det är bara jag som är normal. Alla andra är idioter.”

”Varför dyker han alltid upp!” Tänkte den unga kvinnan och vaggade sitt huvud i takt med den maktlöshet som hon kände. ”Varför ska det behöva vara på det här sättet? Jag vill inte ha honom här och ändå så kommer han och förstör allt som kunde varit så trevligt.” Hon såg på honom där han stod mitt i rummet och höll hov. Alltid festens medelpunkt, alltid så självklar och både kvinnor och män trängdes runt honom och hon visste hur det skulle sluta.

Första gången hon såg honom så stod hon bara och gapade. Helt betagen var hon av hans skönhet, hans vältalighet, hans smidiga sätt att alltid lyckas smälta in och nästla sig in i alla sällskap. Det pirrade i hela hennes kropp den gången och hon kände en åtrå hon inte känt någonsin tidigare. Mot sin vilja nästan så sökte hon sig närmare och närmare och fann sig till slut stå alldeles intill honom med hans ena arm över sina späda axlar. Hennes kropp pressade mot hans sida och hon blev alldeles knäsvag. Som en liten trogen hund följde hon hans väg sedan hela kvällen. Det fanns en trygghet i att hålla sig nära honom och hon gjorde allt för att hans uppmärksamhet gentemot henne skulle hålla i sig. Under middagen när hon fann sig sitta alldeles för långt ifrån honom kände hon sig ensam och övergiven och hon längtade tills dess att taffeln skulle brytas så att hon återigen skulle kunna smyga sig in under hans vingars beskydd. Hon lät sig förföras och berusas och det var som om hon seglade på ett moln. Visserligen så var hon tvungen att dela honom med andra men det spelade mindre roll, han räckte till för alla men det kändes ändå som om hon och han hade ett speciellt förhållande till varandra.
Och på den vägen var det.
Han lämnade henne alltid framåt natten och hon satt ofta otröstlig på en parksoffa och grät den övergivnas gråt och hon svor varje gång att hon aldrig mer skulle låta sig luras av fagert tal och löften om odödlighet och evig ungdom. När hon till slut – för vilken gång i ordningen visste hon inte – på evigt darriga ben lyckats ta sig hem och låg i sin säng och stirrade i taket så ensam, så rädd, och så osäker så fattade hon ett beslut en gång för alla.
Hon skulle hålla sig borta från den här killen.

Det var tyvärr lättare sagt än gjort för han var överallt. Han fanns på konserter, på konferenser, på middagar och privata fester och han var lika välkommen överallt. Det var som om det inte gick att göra någonting längre utan att den objudne gästen befann sig i centrum. När hon försökte att undvika honom så var det alltid någon som enträget skulle presentera honom för henne trots att de visste att hon och han setts förut och att hon inte hade några trevliga erfarenheter av den bekantskapen. När hon framhärdade och inte gav sig in i några diskussioner där han var med så sågs hon som otrevlig och tråkig och övriga gäster eller deltagare drog sig undan och hon kom att hålla sig för sig själv. Till slut så stod hon inte ut längre – det blev alltid så tyvärr -utan gav sig in i gemenskapen och lät sig svepas iväg av den objudne gästens charm. Det var visserligen trevligt när hon gav efter – för stunden – men det kom alltid surt efter och han svek henne alltid.

Hon insåg att det enda sättet att slippa undan hans pojkaktiga charm var att hålla sig hemma. Aldrig gå på några fester, undvika middagar och framförallt inte medverka på några företagsfester. Livet blev till en början väldigt enahanda och hon var ensammare än någonsin. Hennes bekanta slutade ringa då de visste att hon inte skulle vilja träffa dem då den evige gästen nästan alltid skulle vara med. Även om han ibland – när hon tog sig själv i kragen och träffade sina vänner – höll sig i bakgrunden så kunde du känna att han fanns i närheten och det talades alltid om honom bakom hennes rygg . Så hon höll sig som sagt hemmavid för det mesta och trivdes bra med det.

Icke desto mindre så stod hon nu här igen och såg hur han höll hov. Lade ut texten och skrattade högt och inbjudande och alla åt ur hans händer av allt som han bjöd på. Ögon glittrade och avspändheten och lyckan stod omslingrade som ett förälskat par vid sidan om honom. Glasen klirrade och de förstulna ögonkasten seglade genom rummet som dun från en ejder och allt var så vackert som det alltid var i den objudne gästen sällskap.
Emellertid, hon visste som sagt hur det skulle sluta, som det alltid slutade, och hon kunde känna hur han hela tiden tyst kallade på henne och hur hennes kära vänner ville att hon som en glatt skuttande kanin skulle hoppa upp i hans famn och låta sig svepas iväg på en bärande våg.
Hon höll sig dock på sin kant och när den ovälkomne – men på något sätt ,även av henne, alltid önskade – gästen gav henne sin sammetslena blick att lägga runt sin hals som en sjal. Så log hon helt sonika tillbaka, gav honom fingret och gick hem.

I sommarnatten kände hon sig fri när hon stod nere på gatan och såg upp mot lägenheten. Hon hörde de glada skratten som letade sig ut genom de öppna balkongdörrarna och när hon lyssnade till koltrastens jonglerande med sina toner så vände hon sitt ansikte mot skyn och sade tack. Till vad eller kanske vem visste hon inte riktigt – men hon sände en tacksamhetens tanke till något för att hon i framtiden skulle slippa den objudne gästen.
Det – om något – var hon var säker på.