Snart kommer våren.

Jag tror att det var min guru från förr, rockpoeten, som skrev att våren kommer i slutet på februari. Han hade alldeles rätt i det och än mer idag då vintern för det mesta lyser med sin frånvaro. Den här dagen, i slutet av januari då det för övrigt varit kallt med snö några fina dagar och jag och L var i pulkabacken och åkte för första gången i år, så droppar det från taken igen och en koltrast tog det som ett tecken på att det var dags att trilla några toner från ett tak. Det kändes fint men ändock en aning absurt.

Apropå rockpoeten förresten, jag tyckte verkligen om honom då, när jag var en yngre man. Tyckte att det han skrev och den musik han gjorde var utomordentligt bra och jag läste och lyssnade med någon slags andaktsfull vördnad. Men då jag har tagit ett steg till och det känns som om han står och stampar som en tjur i ett bås och är arg som fan utan att komma någon vart så har vi idag lämnat varandra. Han ger inte upp i alla fall, det får du ändå ge honom.

Och det fanns en tid då jag var Jack Råstedt med allt vad det innebar, en aning patetiskt jag vet, men ändå. Roligt hade jag och jag levde ut min dröm och det finns en del av det som jag skrev mellan vinflaskor och pipor som är riktigt bra. Någon författare blev jag aldrig dock, det saknades någon form av energi som han, min gamle hjälte fortfarande besitter och jag önskar att jag var mindre splittrad och kunde fokusera bättre istället för att vara som en gles hagelskur som skär himlen i bitar. En kanonkula med ett mål i sikte borde jag vara. En rak och tydlig linje och krasch och bom och en jävla smäll när jag träffar det jag siktat på, så önskar jag att mitt skrivande var. Som det är nu så blir det bara spridda skurar i en blogg som ett fåtal läser.

Mörkret försvinner när våren kommer. Inte bara från jorden utan även från sinnet och jag minns vårdagsjämningarna i den vita parken och vi var där oavsett väder och vi hade vin och andra sinnesförändrande medel till vårt förfogande. Vi var fria tyckte vi och livet var en lek och våren var en befrielse och allt skulle bli fantastiskt och vi hade högtflygande planer och gräset grodde under våra fötter och solen var vår bästa vän och håret var långt och växte för fred. Framtiden var ljus och ett vanligt liv, som det som jag lever idag, var för förlorare och vi skulle aldrig bli som dem som jobbade mellan nio till fem och som var som programmerade robotar utan förmåga att uppleva visioner om en tillvaro utan regler. Livet var vår villiga älskarinna som aldrig sade nej och vi bad inte om ursäkt för någonting utan gjorde som vi ville och allt var en underbar villervalla och vi älskade varandra och skickade flaskan och pipan emellan oss. Solen värmde våra unga kroppar vi hade allt vi behövde tyckte vi.

Jag ser tillbaka på det där nu och det var några härliga år, men som de flesta så gav vi upp och lät oss motvilligt glida in i samhällets regelverk och det är där jag är idag och trivs för all del riktigt bra med det. Men i själen så är jag fortfarande en fri ande och jag ler när jag tittar tillbaka på en lyckligt leende, ung man i trenchcoat och jag tycker nog att jag gav upp för lätt. Jag borde gett mina drömmar en bättre chans och skrivit åtminstone en bra bok av alla de litterära mästerverk som jag bar i mitt sinne.

Nåväl, det är väl inte försent än tänker jag. Men innerst inne så vet jag att det nog är så. Mitt skrivande då var för mig en förhoppning om en biljett till en tillvaro som skulle befria mig från vanligheten och hade nog inte så mycket att göra med att skänka världen läsupplevelser utöver det vanliga. Nej det var berömmelsen jag var ute efter. Ett liv i stråkastarljuset handlade det om och det är väl lite så fortfarande så om jag ska vara ärlig. Nu är det ju inte så mycket liv kvar för den här rebellen från för länge sedan och det har ingen avgörande betydelse längre huruvida jag blir berömd eller inte. Jag var ung då och ville vara i centrum, gå förbi köer och sitta i teve och radio och lägga ut texten. Vara svår och intellektuell och gå på röda mattan rakt in i den berömda evigheten. Jag ville vara en kändis helt enkelt. Det var viktigt för mig.

Nu är det väl inte så att jag har några större förhoppningar om att bli hyllad för mina litterära ansträngningar idag, men det är viktigt för den här bekräftelseknarkaren att bli läst och att någon i alla fall ibland säger att det är bra. Det är naturligtvis så att jag har ett behov av att uttrycka mig i skrift och förmedla via sociala medier vad som rör sig i mitt huvud och att jag inte skulle skriva om inte det drivet fanns. Men som sagt, det är roligt om någon läser det, och ibland ger ett positivt omdöme. Negativ kritik kan jag inte ta ens i små doser så den kan ni hoppa över 😀

Godafton.

Och våren är för övrigt på gång, ni kan lita på mig.

3 reaktioner på ”Snart kommer våren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s