Mönstret på tyget som hängde för sovrumsfönstret påminde honom om när han var sjuk. När han var liten och låg på sjukhus. Hur rädd han kände sig, och hur stor sängen verkade och rummet. Han hade varit så övergiven då och han bad sjuksköterskan att stoppa om honom så hårt hon kunde så att han knappt kunde röra sig när han skulle sova. För att han skulle känna sig trygg.

Han låg stilla och tittade på hur de tunna gardinerna rörde sig i vinden från det glipande fönstret och han hörde fåglarna. Kände doften från rosorna som växte precis utanför och han mindes när han kom hem från lasarettet. Hur hans pappa bar honom upp för trapporna och katten som låg vid hans fötter och sov samt hur hans far utan att fråga varför stoppade om honom så att han låg stadigt när han bad om det.

Klockan på nattduksbordet visade åtta på morgonen men han kunde inte somna om. Tankar snurrade i hans huvud, runt, runt som i ett svart hål.
Det var sommar ute och han kunde höra hur humlor och bin och getingar samlade pollen från blommorna i trädgården. Fönstret svängde sakta fram och tillbaka utan att gnissla och den blekblå färgen på gardintyget gick ton i ton med den tidiga morgonens himmel och han fraktades tillbaka till den lilla sommarstugan där hans farmor och farfar bodde om somrarna. Han såg för sin inre syn hur han och hans syster smög sig barfota ut tidigt för att plocka jordgubbar direkt från landet. Hur de sedan satt i hammocken och åt av sitt stöldgods och hur gigantiska hallonen i hallonhäcken var. Getingarna var stora som trollsländor den sommaren och om du blev stucken så blev du sjuk.
Hans farfar bryggde vin i uthuset och var där ofta och doften ur hans mun när han kom därifrån och ville kramas skulle han aldrig glömma.

Han reste sig upp ur sängen och gick fram och öppnade fönstret på vid gavel. Såg ut i trädgården. Beundrade häggen som bara för ett par dagar sedan exploderat och nu var som en vit kaskad alldeles intill grusgången. Doften var förförande och han drog in den genom näsborrarna och han blev nästan yr så stark var upplevelsen.
I köket stod allt kvar från kvällen innan, smutsiga tallrikar, tomma, smutsiga glas och matrester i karotter stod på träbordet och på klinkergolvet låg katten och plirade. Den lade sig på rygg och ville bli kliad på magen. Sömnigt böjde han sig ner och gjorde den till viljes och tänkte på hur skönt det var att inte vara bakrusig.
Han gick ut på tomten i bara kalsongerna och lyssnade till fågelsången. Trädgårdssångaren pratade på i buskarna och svarthättan med sin liknande men något långsammare sång satt en bit bort och försökte lugna ner tempot. Högt uppe mot den blå himlen seglade fiskmåsar och solen värmde hans ansikte trots att det var relativt tidigt på morgonen.
Jag måste ha kaffe tänkte han och gick tillbaka in i huset och malde kaffebönor och tillagade sig en kopp cappucino, bredde sig en hård macka med västerbottenost som han älskade och gick tillbaka ut och slog sig ner vid trädgårdsmöbeln och njöt. När kaffet var urdrucket och smörgåsen uppäten och han kände sig mätt och tillfreds gick han bort till brevlådan och hämtade tidningen. Var tvungen att gå in igen för att hämta sina läsglasögon, återvände sedan till sin stol. Fällde innan han satte sig ner upp parasollet och slog sig sedan ner och läste en lång bra artikel om Laleh. Om hennes flykt från Iran, om hennes far som drunknat och lillebror som dött i en hjärtsjukdom och hennes avlidna mor och om hennes kontakt med sina känslor och förmåga att förmedla dem via sin musik och sina texter. Han älskade Laleh och han grät alltid när han hörde henne sjunga och om det fanns änglar på jorden så var hon en av dem ansåg han.
Kvällen innan hade varit trevlig. Han hade bjudit på vin trots att han inte drack själv och diskussionens vågor hade gått höga och ämnena hade varierat. Allt från musik till politik och livets mening och hans och middagsgästernas nuvarande livssituation hade avhandlats och det hade varit angenämt trots att hans syster hade blivit full och gråtit över att hennes man lämnat henne. Hatet mot honom tog överhanden och till slut så var han tvungen att ta henne på en liten promenad för att hon skulle få en chans att nyktra till lite och lugna ner sig.
Han förstod henne men försökte så gott han kunde få henne att förstå att ältandet inte ledde till något annat än djupare avgrunder och större sorg.
Han berättade om hur han själv kände efter det att hans fru dött och hur han sökte tröst i flaskan. Hur han satt på botten av buteljen och hamrade sina nävar blodiga mot glaset och hur han till slut lyckades klättra ur sitt fängelse och hur mycket bättre allt hade blivit efter att han slutat dricka.

Sorgen, hade han sagt, försvinner aldrig. Du bär den som en mörk skugga inom dig dag ut och dag in och den förmörkar ditt sinne hade han berättat men att han nu för tiden kunde se ljuset igen. Hon hade kramat honom hårt och bedyrat sin kärlek till honom. Han hade smekt henne över håret som han alltid hade gjort när de var små när hon var ledsen och när han gjorde henne uppmärksam på näktergalen som sjöng i björkdungen nedanför hans hus så hade hon vänt sitt ansikte emot honom och kysst honom på munnen.
Han älskade sin syster och hennes förtvivlan var hans och han tänkte göra allt som stod i hans makt för att hon inte skulle hamna i samma situation som han gjort.
Hennes bästa väninna och hennes man som var de andra gästerna hade också stöttat henne och kvällen hade avslutats med kaffe och det blev ingen avec denna aftonen. När han stod ut på gården och vinkade av dem, väninnan körde trots två glas rödvin tidigare på kvällen, så kände han sig glad över att hon hade så goda vänner. I köket sedan så slog han ut vinet som blivit kvar och även den lilla flaskan med konjak som han köpt kvällen till ära. Inte för att han var rädd att han skulle trilla dit igen, men han kände sig inte bekväm när alkohol fanns i huset.

Han mindes sin mor och hur han när han var liten och sedermera som tonåring och som ung man skämts över henne när hon blev berusad. Hur hennes hjärna på något sätt kopplades ur och hur hon blev en annan människa. Förvandlades till någon som han inte kände igen och han svor då högtidligt en ed att han aldrig skulle bli som hon och han var så arg. Så heligt förbannad och han skällde på henne och på sin far som inte verkade fatta hur illa däran hon var, eller sedermera blev snarare.
Idag så förstod han vilket helvete hon hade haft och han ångrade sitt beteende och tänkte ständigt på om han kunde gjort något annorlunda för att hon inte skulle slutat sina dagar berusad i ett badkar.

Han lade tidningen ifrån sig och gick in och satt på datorn och startade Spotify. Höjde volymen till en hög nivå. Klädde sig i shorts och T-shirt gick ut igen och lyssnade på sin spellista med Lalehsånger medan han påtade i trädgården.

Medan han låg på knä i trädgårdslandet och rensade ogräs så kom han ihåg hur han och hans far hade gjort samma sak på den lilla kolonilotten som de hade en bit utanför den lilla stad som han bott i som barn och ungdom. Hur hans pappa satte en ära i att lyckas med de växter som planterade och hur de satt vid det skrangliga träbordet utanför det lilla röda huset. Hur hans pappa drack kaffe och han och hans syster sörplade hemgjord jordgubbssaft. Det hade varit lyckliga dagar som han mindes dem i alla fall.
Han log när han tänkte på den grå folkvagnsbubbla som de hade haft och hur han och systern fick sitta på kofångaren därbak medan deras far körde omkring på de smala grusvägarna i området.
Abborrarna de metade upp i den lilla tjärnen som låg inte långt ifrån kolonilotten tillagade hans far i folie i vedugnen. Alltid pappa tänkte han. Var befann sig hans mor vid den här tiden i hans liv egentligen?
Han slutade rensa och tänkte efter. Emellertid så var det enda han kunde komma ihåg hur hon låg på en solstol i en sextiotalsbikini med stora solglasögon och solade. Hans pappa hade älskat henne, det mindes han. För hon var vacker och liknade, sade många, en ung Ingrid Bergman.
Solstrålarna letade sig ner igenom grenverket i äppelträdet som växte mitt i trädgårdslandet. Han hade tillverkat en ring av trä vid foten av trädet och en spång som ledde dit för att du skulle kunna plocka äpplena. En stege stod alltid lutad mot trädstammen.
Han hade glömt vilken sort det var och för honom var det inte viktigt. Vad som spelade någon roll var att de var goda, och de var de. Röda som rubiner och söta som socker och nästan lika stora som honungsmeloner hängde de och tyngde ner grenarna så att han hade varit tvungen att sätta upp stöttor, och de smakade himmelskt. Hans fru hade älskat dem.

Han tittade på klockan och såg att den hade blivit elva redan så han slutade rensa ogräs, gick in köket och hämtade en plastskål och gick sedan till hallonhäcken och plockade den full med bär som var de största i grannskapet. Han sockrade dem sedan och ställde in dem i kylskåpet. Skalade potatis och lade dem i en kastrull och fyllde på vatten och salt och placerade den på plattan och satte den på nivå sex. Ur kylskåpet tog han sedan fram två tjocka isterband som han sedan när potatisen blivit mer klar skulle steka på svag värme. Det var dags för en tidig lunch.

Jag är en del av allt tänkte han där han stod i altandörren och rökte. Låt mig få leva några år till, det är min önskan. Jag har gjort mig förtjänt av det tycker jag för jag är snäll mot barn och djur. Jag älskar min katt och jag sörjer min fru för hon var det bästa som hänt mig och jag var egentligen aldrig värd henne. Låt mig hitta ett sätt att på något förmedla alla saker som jag inte sa till henne och förlåt mig för mina synder om jag begått några.

Min syster är ledsen nu och jag tröstar och älskar henne och jag kommer alltid att finnas till för min lillasyster och jag ska skydda henne det lovar jag. Jag hoppas att hon lär sig att leva med sin sorg och inse att även om hon inte fick några barn så finns det änglar på jorden.
Mina drömmar gick i kras och jag stod länge bland skärvorna och skar mig halvt fördärvad men jag lär mig sakta hur jag kan skapa nya visioner och låt mig leva tillfreds idag i alla fall.
För i morgon är en annan dag.

I äppelträdet landade en koltrast och upphov sin stämma bara några meter ifrån honom och han tog det som ett svar på sina böner. Han satte sig ner på gräsmattan och fimpade sin cigarett i den upp och nervända blomkruka som han använde som askkopp. Han hörde i köket hur vattnet till potatisen hade kokat upp och hur det fräste när vattnet träffade kokplattan. han reste sig upp och gick in och sänkte värmen och gick tillbaka.

Det är så grönt och vackert tänkte han och koltrasten sjunger underbart och jag lever och jag andas och även om jag inte kan vara lycklig så är jag förnöjd.
Jag saknar visserligen min fru svårt och jag har ett sår i min själ som aldrig läker men jorden är en underbar plats och jag är glad som får leva här.
I några år till hoppas jag.

Han reste sig upp och gick in i köket och tog fram stekpannan och ställde den på en av plattorna på svag värme. Lade i smör och väntade på att järnet skulle bli tillräckligt varmt.
Och Laleh sjöng om ”vårens första dag.”

”Im Dr Jekyll I tell you! I´m Dr Jekyll, don´t you understand? I´m Dr Jekyll!”

Jag har en Mr. Hyde inombords och han pockar på uppmärksamhet allt som oftast nu för tiden. Han syns i mina ögon och han hatar allt som existerar. Han är ond. Han visar ingen nåd och han vill helst av allt slå ihjäl och förinta och orsaka skada och han njuter av det till och med.

Jag har ett sjå att hålla honom tillbaka. Det kräver stor koncentration och kontemplation men jag lyckas för det mesta och vad som syns på utsidan är Dr. Jekylls väna anlete men på insidan råder kaos och Hyde´s förvridna grin är vad jag ser i min spegelbild.
Jag skulle ljuga som sagt om jag sa att det bara var en plåga. Jag kan finna en tillfredställelse i att vara förbannad och elak och jag har vid tillfällen deklarerat att jag ser min harm som en säkerhetsventil, att det är något bra, och så är det. Ni vet vad en säkerhetsventil är eller hur? En sådan som öppnas om trycket i till exempel en ångmaskin blir för högt för att den inte ska explodera. Det är så jag ser det, att jag skulle gå upp i atomer om jag inte fick släppa ut min vrede med jämna mellanrum. Om sedan indignationen är berättigad eller inte har inte så stor betydelse för mig. Hyde tar ingen notis om sådana petitesser. Han hatar friskt och river med sin storslägga på mindre än fem minuter ner allt som den stackaren Jekyll med stor möda och noggrannhet byggt upp.

Emellertid, jag har godhet i grunden. Jag står på en plattform av välvilja och ”till alla människor ett gott behag” och mina barn och min fru och andra som känner mig har lärt sig att acceptera att jag uppför mig som en idiot då och då. Jag uppfattas tyvärr allt för ofta av de som inte känner mig så väl som elak och vresig och fylld av aversion mot allt och alla och mina omdömen visavi mina medmänniskor tyder på att jag anser mig vara förmer än dem. Som en jävla Karlsson i Hemsöborna struttar jag omkring med käppen i hand och ser på världen lite grand från ovan. Mitt högmod är min krona och jag bär den med illa dold stolthet och jag vet att ödmjukhet är en dygd och att jag borde tona ner min attityd en aning och jag försöker som sagt och lägger ner stor möda på att hålla Hyde på mattan.

Jag är snäll dock. Jag blir förvånad när inte alla inser det. Mitt hjärta är stort som en luftballong och flyger lika högt för det mesta och det finns stor kärlek däri. Icke desto mindre, det är lätt att bli sårad när målet är så stort och det är inte bara Amors pilar som träffar min blodpump så jag antar att anledningen till att Hyde existerar är att han är ett skydd mot idioter som inte begriper att jag vill även dem väl.

Jag är ett tveeggat svärd. Jag är Twoface i Batman som väljer som jag vill mellan rätt och fel och även om jag inte förlitar mig på slumpen och använder mig av ett mynt för att välja väg så är jag impulsstyrd. Full fart framåt så länge som det är intressant och sedan när elden falnat så rycker jag på axlarna och går vidare mot nästa mål. Fastän det är mer komplicerat än så. Det vore ju gott och väl om jag kunde lämna allt och inte ägna mer tid och tanke åt det som varit. Så är det inte dock utan våndan över att jag inte slutförde det jag påbörjat är i paritet med lusten till det nya – för tillfället – mer intressanta och jag har insett på äldre dagar att det är  bättre att göra klart. Även om det är fruktansvärt tråkigt.
Leda och lust i en dubbelbottnad förening således, som moll och dur, som surt och salt lever dessa båda tillstånd tillsammans och jag och Hyde dansar fram till tonerna av en vals triste  och vi är en sorglustig syn tillsammans.
Icke desto mindre så lever jag ett lyckligt liv. Eller nej, korrigering, jag lever ett liv där jag är tillfreds. För i min värld är strävan efter lycka lika med som om du vore olycklig där du för tillfället befinner dig. Jag vill bara andas harmoni, lugn och ro och värme och slippa sträva efter något hela tiden.

Så mycket idag handlar om framgång. Det finns framgångscoacher med frejdiga tips – som mina ögon inte är något annat än sunt bondförnuft och självklarheter men som serveras som om vore det något helt nytt – som ska få dig att vinna. De presenterar även så kallade nya tankebanor och till och med andningsövningar som ska få dig att nå triumfens höjder.
Varför är det så viktigt att vara framgångsrik frågar jag mig? Kan det inte räcka med att vara förnöjd? Måste du vinna hela tiden? Jag tycker inte det. Den här förbannade jakten på bekräftelse och segrar som till exempel idrottsstjärnor dras med, är det så sunt egentligen? Den lycka som de upplever när de vinner hur står den i jämförelse med den besvikelse de känner när de förlorar?
Och bredvid står en rådgivare med ett påklistrat leende och torkar dina tårar samtidigt som han eller hon berättar för dig hur du ska göra för att inte misslyckas nästa gång. Vore det jag så skulle jag be dem fara åt helvete men istället så betalas feta löner ut som tack för de floskler de vräker ur sig och som vilken normalbegåvad människa som helst skulle kunna tänka ut. Var kommer den här underdånigheten hos dem som så helt och fullt anammar coachens tips ifrån? Varför tycker de att de behöver dem? Det måste ju bottna i osäkerhet och dåligt självförtroende och dessa blodsugande så kallade vägledare är inte sena att utnyttja detta faktum.
Det är ofattbart!
Är det då värt mödan, slitet, förödmjukelsen av sig själv och andra för att få dessa ynka minuter av klimax frågar jag mig? Jag kan någonstans förstå hur de tänker för det fanns en tid då jag gjorde vad som helst för att få en kick. Visserligen så tävlade jag i en helt annan sport men jag bor inte i det huset längre och idag så ser jag med andra ögon på strävandet efter tillfredsställelse. Fastän uppenbarligen så är det av stor betydelse för de som håller på med idrott på toppnivå, och andra, de stackars jävlarna.

Det här fenomenet finns inte bara inom idrottsvärlden förstås. Framgångsjakten skördar offer i hela samhället och på varje segrare så går det säkert tio förlorare, (och det är ett helt eget antagande som inte är baserat på några som helst vetenskapliga undersökningar.)
”Vi måste vinna, vi måste bli bäst, vi måste öka vår vinst!” Basuneras ut från talarstolar på kick off träffar över hela Sverige och världen och nedanför står berusade anställda och vrålar ”jaaa!” Och sedan  börjar dansen och jakten och baren tar emot dina drinkbiljetter och någon är otrogen och någon blir för full och alla skiter fullständigt i högt ställda vinstmål när köttet börjar leva sitt eget liv och spriten och kättjan tar över.

Dock, för att vara anställd idag så måste du hoppa på det tåg som ska leda till toppen och om du inte gör det så anses du som illojal och det ifrågasätts om du överhuvudtaget bör jobba kvar inom företaget. Inrätta dig i ledet för fan och tro inte att du har några egna idéer om hur det hela ska skötas. Ta på dig uniformen och bli en robot och dina självständiga tankar finns noggrant beskrivna i anställningsmanualen. Läs den på fritiden bara, så att du inte tar upp viktig arbetstid. Att göra ett bra jobb idag är lika med att inkomsterna ökar och utgifterna minskar. Hur du mår och hur du upplever din arbetssituation är av mindre betydelse och vad det handlar om är inte att miljön ska anpassas efter dig utan tvärtom.

Det är när jag tänker på sådana här saker som Hyde tittar fram och hytter med sin silverbeklädda käpp och han vill slå och slå tills andningen upphör och hjärtat slutar att klappa och jag tror att han när kommunistiska tankar. Han är i alla fall långt åt vänster så mycket är klart. ”Revolution!” Vrålar han och hans ögon lågar och han går i spetsen i förstamajtåget och han bär en skylt som säger ”död åt kapitalismen!” Den stackars Jekyll som är mer högerorienterad får stå tillbaka då men när stormen lagt sig så återvänder han och gjuter olja på vågorna med sitt milda och lugna sätt. Tills Hyde vaknar till liv igen.

Muren har fallit, och byggts upp igen. Bara mer subtil och anpassad till dagens normer och ridån är inte lika iögonfallande som när den stod som ett monument för förtryck och omänskligt beteende. Emellertid, den finns där och den blir högre för var dag som går och det börjar bli dags att riva ner skiten igen nu.

”Im Dr Jekyll I tell you! I´m Dr Jekyll, don´t you understand? I´m Dr Jekyll!”