Den där grinden som aldrig gick att stänga, som alltid stod på glänt och gräset därinnanför växte ostyrigt åt alla håll och äppelträden likaså. Den behövde målas, och staketet som hörde till behövde också färg. Det var inte mycket av den vita kulören kvar och det som fanns hängde i sjok på vissa ställen och det spökade i det stora vita kråkslottet inne på tomten – som nästan var helt gömt av träd och buskage – sades det.

Spökhuset, vi kallade det så och det bodde ingen där. Åtminstone så trodde vi det och därför var det fritt fram att klättra i träden och leka ”sparka burk” på tomten tyckte vi. Fönstren på huset var igenbommade och och rostiga hänglås accentuerade detta faktum men icke desto mindre så viskades det om att att någon, eller något hade setts därinne. En gammal dam förstås, eller en äldre herre, klädda i svart som sig bör hade observerats i huset. Hur nu det var möjligt med stängda fönsterluckor undrar jag idag? Men det var sant, alla visste det och det var med stor spänning och lite rädsla som vi hängde där.

Det finns andra grindar som inte heller går att stänga och de svänger fram och tillbaka i vinden och gnisslar olyckligt. Flera försök har gjorts att laga låsanordningarna men inget har lyckats och nu för tiden så är det ett accepterat faktum av mig – och troligtvis för andra med – att de ska vara öppna helt enkelt. Det finns säkert en anledning till att vissa öppningar i särskilda staket inte är menade att hållas stängda. En osynlig kraft i universum håller dem oreglade och på vid gavel för att inget ska glömmas eller negligeras. Det förflutna skall tydligen beaktas och bearbetas in i det oändliga på det att vi skall bli bättre människor, men fan trot!
Vore det inte bättre att låta oss stackare som bor på den här planeten gömma oss i en förlåtande rosa dimma, gå vilse i glömskan, utplåna allt obehagligt som rider dig som en Succubus om nätterna och likt lyckliga zombies bara se det goda an? Ibland tycker jag det, och vid andra tillfällen så känns glömska som ett nederlag, en flykt från det liv som du levt, det onda med det goda ungefär, som en besk medicin du måste ta för att bli frisk. Dock så är det smärtsamt att minnas och jag vrider mig som en mask på en metkrok när vissa minnesbilder dyker upp och jag stönar för mig själv och tar upp min portabla skämskudde som jag alltid har med mig och gömmer skamset mitt ansikte däri. Emellertid så hjälper det att våndas, och som jag förklarade för L häromkvällen när han grät för att han drömt en mardröm och mycket berättigat ifrågasatte sådana drömmar, så rensas hjärnan. Saneras som ett förgiftat markstycke eller som en oljebesudlad havsstrand och med lite tur så slipper du i alla fall den tvivelaktiga minnesgåvan eller nattmara som du just utsatts för.
”Vad bra pappa”, sade L och såg genast mycket gladare ut ”Då ska jag drömma många mardrömmar imorgon.” Och det är ju också ett sätt att se på saken.

Det är också det här med moral som vi måste tala om. Jag har alltid ansett att jag besitter en hel del av den varan både vad det gäller förhållanden, förbindelser av alla de slag, och droger.
Just det, droger, att droga med moral har alltid varit en av mina främsta grenar och en där jag för det mesta har haft spjutspetsposition.
Vad innebär detta då? Frågar du dig kanske och ser skeptisk ut. Droger är väl droger och vad kan det finnas för sedelära i att ta sinnesförändrande medel? Säkert ingen om du är en så kallad normal människa, men för oss som ansett att stimulantia hört till livets nödtorft och att du måste – för att kunna klara dig i livet – kunna hitta någons slags andlig styrka för att kunna förhålla dig till tillvaron visavi berusningsmedel utan att gå vilse så är det av yttersta vikt med etik.
I mitt fall så handlade det om att veta när det var dags att sluta. Att kunna hitta den fina linje som skiljer den perfekta berusningsnivån och därigenom trippa som en bergsget på smala klippor utan att en endaste gång tappa fotfästet och trilla ner från att bete sig som ett svin och orsaka konsekvenser för både dig själv och andra. Många års träning gjorde mig till en mästare i den sporten och få var de tillfällen då jag trampade snett och föll handlöst till marken. Icke desto mindre, när jag gjorde detta, så lärde jag mig något av misstaget och tog det med mig till nästa tillfälle av moraliskt drogande.

Men det kom en tid, och den kom snabbt, då jag sade farväl till den sedliga hållning jag haft och klev in i den trestegsraket som tog mig ut till de yttersta delarna av ett obskyrt universum. Då jag satt vid spakar som inte längre var kopplade till rodren och färdades längre och längre bort och stjärnorna i rymden gnistrade som isbitar i ett glas runt omkring mig så länge jag var berusad. Och så länge som jag drack det krispiga, vita vinet eller det kroppsfulländade röda så fortsatte resan mot det okända för den något hålögde piloten. Den disciplin jag haft försvann in i ett svart hål under expeditionen och det som drev mitt skepp framåt var vinet och det fanns alltid i tankarna och var mycket viktigare än någonsin tidigare och jag ville inte sluta resa.
Men jag mötte något därute i mörkret till slut, kalla det en monolit som i Stanley Kubricks berömda film, eller kalla det något annat, men i vilket fall som helst så tog resan slut den dagen och jag vände raketen och lyckades mirakulöst nog ta mig tillbaka till rätt galax igen innan skadorna blivit för stora. Det handlade om en resa som varade i cirka två år, för lite mer än två år sedan.
När jag ser tillbaka – vågar kika in i den vildvuxna trädgården bakom den halvöppna grinden – så förstår jag inte riktigt vad som hände. Jag ser mig i spegeln idag och jag föraktar den jag blev och många är de timmar som jag har ägnat åt att försöka förstå hur jag kunde ge mig ut på en sådan – så här i backspegeln – destruktiv utflykt. Och vad det var som jag tyckte var så underbart.

Jaha, är jag kanske för öppenhjärtig nu för er smak, ni som läser det jag skriver? Fylls ni av hånfull överlägsenhet och tycker att det är ett tecken på själslig svaghet att inte kunna hantera alkohol på ett vettigt sätt? Det gör jag också ibland, tro inget annat, men jag vet också att det bara är ett fingersnäpp från toppen till botten och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle drabba mig.

Icke förty idag, trots att jag vurmade för detta drickande som jag gjorde och som många jag känner fortfarande gör, så har jag fått en annan inställning till det hela och jag inser vilket – i mitt tycke – sjukt förknippande med allting alkohol har. Fotboll, ishockey, rockkonserter, goda middagar, tjejträffar, herrklubbsmöten, alla dessa företeelser och många andra därtill har en koppling till öl, vin eller sprit och det handlar i mångt och mycket om att berusa sig. Mer eller mindre, allt efter eget tycke och smak, bara du dricker, det är det viktigaste.
Fastän hävdar du detta så kommer ett orerande från omgivningen om hur gott det är, eller hur den ena smaken ”gifter sig” med den andra, eller hur fruktigt det eller det där ölet är och i min nuvarande värld så är allt sådant kvalificerat skitprat. Alkoholen behövs inte, du behöver inte berusa dig, och även om du är fullt och fast övertygad om att det är smaken på till exempel vinet du är ute efter så lurar du dig själv. Det är den verkan det välsmakande – jordiga med inslag av hjortron och hallon och ek – röda vinet har det handlar om anser jag.
Gör ett tankeexperiment för dig själv om du inte tror mig. Tänk dig att du har två glas med rödvin vid din goda biff med lök eller något annat du tycker om, de smakar exakt likadant, och då menar jag på pricken. Dock, det ena innehåller alkohol, det andra inte, vilket väljer du?
Det fanns en sticker på sjuttiotalet tror jag att det var som föreningen Narconon lanserade. ”Tänd på livet istället” stod det i många bakrutor på bilar på den tiden och är det någon tatuering jag skulle kunna tänka mig så är det en sådan, i pannan!

Jag ser idag ingen som helst anledning till att alkohol ska finnas överhuvudtaget.

Fylls ni av arrogans nu? Jag vet, det skulle jag också gjort förr och ansett att skribenten – precis som du gör nu – bara är någonting som du aldrig kommer att bli och att det skrivna bara är något en svag människa skriver.

Tyck vad ni vill säger jag, det står er fritt och om ni tycker att jag har fel så är det ok.
Jag är inte rädd längre, och jag skäms inte heller för att erkänna mina fel, bara en sådan gåva borde få vem som helst att sluta dricka.
För det är rädslan som styr, glöm inte det.

Jag står där varje kväll, under stjärnorna och talar för mig själv. Dryftar och stöter och blöter allt som dyker upp med den eviga rymden och jag ger mig inte förrän jag har fått svar.

Allt är som en stilla flytande flod numera och det som bryter stillheten är att då och då en ivrig liten fisk bryter vattenytan, och de små ringar som vaket skapar är så små att de inte förmår att bryta det stora lugnet. Det är bara en liten påminnelse om att tillvaron inte står stilla. Att det finns rörelse och liv runt omkring mig och att saker och ting rör sig framåt långsamt men mycket behagligt.
Som att gå intill en åker där vinden skapar böljor bland stråna och jag sträcker ut min hand och rör vid axen, och det sträva smeker ovansidan på min hand. Eller som att stå vid det stora havet och känna doften av andra sidan och önska sig dit.
Jag minns min lille son hur han satt på stranden i Skåne när vi var där i somras, ensam och med blicken ut över det grå havet, med händerna djupt nergrävda så att det såg ut som om han höll sig fast i den något fuktiga sanden för att inte svepas iväg. Hans grå munkjacka gick ton i ton med havsnyansen och jag ropade på honom men han satt tyst och svarade inte och det var inte förrän jag satte mig ner på huk intill som han blev varse att jag var där.
Då reste han sig upp, tog min hand och vi gick därifrån utan att han sa ett ord och det är där jag vill vara – som han är för det mesta.

Det råder harmoni således, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för det stora odjuret. Det som välver vattenytan olycksbådande och som får grödan i åkern att dela sig som om en ubåt färdades fram och stör de lugna dyningar som tidigare fanns. Den onämnbara fasa som om natten lurar under min säng och då och då stör min nattsömn. Jag kan höra hur det viskar och väser var jag än befinner mig och i vilken sinnesstämning jag än är. Och jag blir rädd ibland men har lärt mig att leva med mitt ovälkomna husdjur och det håller sig på avstånd numera. Vet sin plats så att säga men har en förmåga att smyga sig på mig när jag minst anar det. Som om det vill säga:
”Glöm inte bort mig min vän, försök inte ignorera mig, jag finns här vare sig du vill eller inte.”

”Jag vet det”, brukar jag sucka. ”Det är nästan omöjligt att komma undan dig, eller hur?” Hon brukar flina då – för det är oftast en hon, ibland en han, men för det mesta ett honkönat monster – och dra sig tillbaka för att bida sin tid.

Men under himlavalvet med alla sina tända ljus står en man om kvällarna med uppåtvända handflator och ber så stilla om nåd så ödmjukt han förmår, och han får svar, inte direkt, men lite senare och då på ett sätt som han inte förväntat sig.

Det är vackert så tycker jag, mycket mer än vad jag hoppades på och jag hörde ett föredrag en gång som galningen Jim Carey höll för en hel hoper med avgångsstudenter någonstans i USA om att det finns en makt i universum – inte Gud var han noga med att understryka – som du kan be om nästan vad som helst och du kommer att få det.
”Du kan be om en cykel”, sa han. ”Och du kommer att få det. Och kommer den inte direkt så betyder det bara att den här makten är upptagen med att effektuera mina beställningar.”
Det är mycket jag har bett om som inte levererats ännu men jag har förtröstan. Det kommer för eller senare och det gäller bara att ha ett öppet sinne för att känna igen budbäraren. En vacker dag så kommer paketet att levereras med pukor och trumpeter som ackompanjemang. Jag har redan gjort plats i min inre garderob för de nya gåvorna.

Jag är trött på mörkret nu och därför blir jag glad när den gamla klassiska solfilmen visas på teve igen och du kan få en klar uppfattning om att ljuset är på väg. Varje dag så läggs det en minut eller två till solsidans favör och skuggorna viker sig som underdåniga – förlorande – före detta härskare. Det ger mod och kraft till oss som älskar solen och förbannar vintern och med ljuset kommer lusten och min U blir vackrare för var dag som går och att hon älskar mig ännu är ett mirakel som är svårt att förklara.

Det är bara att buga sig blygsamt – så gott nu det går för en drummel som jag – och hoppas att hon fortsätter att vara förblindad.

Nåväl, det finns mycket som ännu är ogjort och många livsöden som jag skulle önska vore annorlunda men det är svårt att råda över tingen och andra människor när du bara är en vanlig dödlig. Du kan bara göra ditt bästa och att verka i det tysta fungerar det också har jag upptäckt. Och ”Du var ensam när du kom, och du är ensam när du går”, som Jocke sjunger, även om det kanske inte var livscykeln han menade. Fastän det kanske det var, jag får ringa honom och fråga.

Sötsakerna står nu på bordet – det smaskas vilt och det är bäst jag hakar på om det ska bli något över till mig – och lördagskvällen har tagit sin början så nu avslutas sagan för den här gången, och i mitt fall i dessa dagar, så slutar den alltid lyckligt.

Håll hoppet vid liv.

Det här går inte längre, det går alldeles för snabbt och om inte hastigheten avtar snart nu så kommer den här resan att nå sin slutstation långt innan jag hade tänkt att den skulle göra det.

När jag var liten så var varje dag en mil lång och en vecka var som ett ljusår och ett år, ja, det gick inte ens att tänka sig en så lång tidsperiod.
När vintern kom till exempel så levde jag i den och såg inget slut och längtade inte vidare. Ety när månaden mars kom så var jag helt enkelt klar med den kalla årstiden och smög liksom obemärkt in i våren. Där vistades jag ibland fåglar och fjärilar och porlande bäckar och den här omisskännliga doften av hur jorden vaknar igen efter att ha varit djupfryst fanns i min näsa och den skulle vara där.
Så plötsligt så var det sommar. Jag märkte det när jag stod på badbryggan i mina badbyxor och solen glittrade i vattenytan och jag kisade ut mot det vita femmeters hopptornet som bara ”Kjolle” vågade dyka ifrån den översta avsatsen på. Fast han fick konkurrens sedan ett år när först min yngre bror, och sedan jag också tog steget ut i det okända och hoppade in i skaran bland de utvalda med huvudet före.
Varje år var som en evighet på den tiden. Du levde en dag i taget och behövde inte se längre framåt än så. Vilken frihet det måste ha varit och det utan att du visste om det. Reflekterade inte ens över att du ägde något som du senare i livet skulle komma att förlora och än mindre förstod du hur värdefull din ägodel var och hur mycket du skulle komma att sakna den.

När tog det slut? Frågar jag mig. Vid vilken tidpunkt i livet börjar du räkna timmar och dagar och lägger ihop dem till månader och år och när börjar morgondagen att vara viktigare än den tid som du lever i just nu. Jag vet inte riktigt, jag antar att det är olika för alla människor men att alla hamnar där till slut, det är då ett som är säkert.
Det tråkiga är att vi mycket tidigare nu för tiden – som jag ser det i alla fall – börjar påverka våra barn att tänka som vi gör. Vi låter inte våra barn att vara just barn längre och alldeles för tidigt så kommer kraven och de lägger sig som en stor, tung överrock över våra telningars slokande axlar och alldeles för snabbt så försvinner skidor och skare och fåglar och vårbäckar och grönskande sommarhagar utan slut ut ur deras liv och de står där som vi gör.
Står på rad i kö för att få sin beskärda del av det inrutade livet som jag på senare tid tyvärr konstaterat, går alldeles för fort. Fastän det kommer de inte att märka förrän det är försent. Och då kommer de att stå där som du och jag gör nu, och undra vad det var som hände, och vart alla år tog vägen.

Nej, jag sätter stopp nu. Det är inte nyårsafton imorgon och inget nytt år börjar på torsdag och jag tänker inte teckna några mentala kontrakt som jag omedvetet kommer att må dåligt av när jag utan att tänka på det bryter dem. Jag planerar inte, det får bli som det blir.
Jag går i barndom nu och tar fram mina Dinky toysbilar och sätter mig på mitt rum och leker. Jag ringer till min bror när jag är klar med det och sedan drar vi ut på ”myran” med våra luftgevär och jagar sork igen. Janne Lindqvist får hänga på han också och ”Lille” och ”Lofen”. Och om Percy är klar på toaletten så får han också följa med.
Vi ses vid Ballongtornet grabbar!
Och kolla! Där kommer Jensen och Kembe och Åke Nilsson också, det här blir kul

Gott nytt år folks…

Det är det här med läsandet och var det tog vägen.

Jag hade ju en sådan fin period där jag läste och begrundade och lät mig svepas iväg av författares visdom. Fascinerades av ordkonst och formuleringar och metaforer målade med Guds pensel och jag njöt. Kunde redan på jobbet se fram emot tills jag skulle få lägga mig ner i min säng, ta på mig mina nya fina läsglasögon och ge mig ut på upptäcktsfärd på den mystiska hed som en oläst bok kan vara. Och som jag somnade sedan. Likt en tryggt barn lade jag ner mitt huvud på kudden och inom tio minuter så sov jag. så är det inte idag tyvärr.

Kan inte för mitt liv förstå vad som hände. All min sinnesro försvann och ersattes av en rastlöshet som gör att jag inte längre kan läsa och jag tycker att det är så förtvivlat tråkigt. Visserligen så skriver jag själv istället och det ger mig en viss tillfredsställelse det kan jag inte förneka. Fastän jag saknar detta att kunna begrava mig själv i en bok. Emellertid så är det så att jag måste läsa så förbannat svår litteratur också ety annars blir jag bara förbannad och svär över torftigt språk och idiotiska formuleringar och tycker att det jag skriver är så mycket bättre. Och förvånar mig över att denne klåpare – som jag för tillfället försöker läsa – överhuvudtaget fått möjligheten att ge ut något så erbarmligt dåligt. Jag antar att just mina författarval kan vara en av anledningarna till att jag inte kommer mig för att öppna böckerna som jag liggandes på mitt nattduksbord. Säkert är det så.
Skröt gjorde jag också, om hur jag minsann skulle läsa ”På spaning efter den tid som flytt”, alla åtta volymerna. Jag kom bara till mitten av de första, sedan började jag själv författa – om jag törs kalla det så – inspirerad av herr Proust och på den vägen är det.
Jag kan inte ta mig tillbaka till den franska landsbygden igen. Sitter fast här framför min dator och skriver om mina problem och frustrationer istället och hoppas på att någon läser om eländet som jag beskriver.

Cigaretterna har också en hel del med att jag inte kommer mig för att ge mig hän åt litteraturen att göra. Det är ju så att för att jag ska komma till ro efter en dags arbete. För att kunna slappna av efter mitt skrivande – jag skriver noveller också, inte bara bloggar – så krävs det en fyra till fem cigaretter ute på gräsmattan i mörkret. Ja, jag vet, jag skryter igen. Jag skriver noveller också… Nåd! Låt oss slippa läsa det här självgoda dravlet, tänker ni säkert.

Icke desto mindre – om ni fortfarande är kvar framför er skärm – så när jag är klar med det här rökandet, har borstat tänderna, tvättat mig, släckt alla lampor, kollat alla låsen, tagit mina ögondroppar, så är jag trött. Och orkar helt enkelt inte läsa Marcels underbara prosa. Utan jag somnar – efter lite meditation icke att förglömma – och sover relativt gott ett par timmar. Sedan – när jag vaknat efter de här två timmarnas inledande nattsömn – ligger jag och funderar en stund på livet, min fru, mina barn, min ohängde bror och på min pappa eller något annat som far runt i min skalle. Efter det så brukar jag somna om och sova tills morgonen gryr.
Borde verkligen försöka komma igång med att läsa igen, jag känner det nu.
Okej, jag lovar. Imorgon så kommer jag Marcel.

”Maka på dig tjockis så jag får plats.” ”Sådär ja, nu läser vi grabben”, få se nu. Men du! Vad fan menar du med det här egentligen, jag fattar ingenting? Vi läser det en gång till, okej? Måste du tala franska hela tiden förresten, kom ihåg att jag bara läst språket i fem år.

Jag ser verkligen fram emot imorgon kväll, tror jag.