Jag går, varje dag, och jag går bra tycker jag. Till bussen, till T-banan, tll jobbet och jag pinnar på i ett gott tempo anser jag nog. Försöker få mig lite vardagsträning i en för övrigt av måsten fullspäckad vardag. Nåväl, hur jag än beter mig, hur mycket jag än tar ut stegen, så kommer det alltid någon som går fortare. Som med en lätthet i steget passerar mig till synes helt utan ansträngning. Jag blir förstås frustrerad och tänker att det ska väl själva fan gå här och dra benen efter sig, så jag ökar på tempot, men måste ge upp efter något hundratal meter. Vad beror detta på tänker jag? Min uppfattning är ju att jag inte går långsamt. Tvärtom faktiskt, jag går fort, tycker jag. Men så är det uppenbarligen inte. Det förefaller som om jag släpar mig fram i jämförelse med de andra som går. Som om något hindrar mig, håller en stoppande, osynlig hand i min panna för att få mig att gå långsammare. Som om att gå i en motvind som bara är min. En högst personlig vindpust som går emot mig och viskar i mitt öra att jag ska ta det lugnt. Det är som att gå i uppförsbacke fast vägen är plan, eller  att lyssna på ett gitarrsolo där gitarristen aldrig hittar hem. Som att höra ett munspel i natten långt, långt borta och inte ha en aning var tonerna kommer ifrån.

Och jag gå och går och här kommer en kvinna i min ålder och hon ler när hon passerar på insidan och snön sprutar om fötterna på henne. För det är inte bara yngre människor än jag som går fortare. Alla gör det. Det är som min värld går långsammare än alla andras. Tiden tar god tid på sig för mig och till och med min klocka drar sig tillbaka och detta trots att jag bytte batteri igår.

Mitt hjärta kanske slår långsammare än andras, mitt blod flyter kanske trögt som i en flod som är bred. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men bra tror jag. Om min biologiska klocka går långsammare än atomuren och universums stjärnor så kommer jag kanske aldrig att dö.

Eller också så går jag som en gammal gubbe helt enkelt. Men nej, jag kommer att leva för evigt. Så är det bara.

Godkväll.

Som när solen går upp och raderar det oklara, dunkla som morgonen är. Så var det den dagen när jag fick sitta på min plats. Den som varit reserverad för mig sedan jag föddes och som sedan dess stått gapande tom. Jag kan ju inte säga att jag lagt ner någon större energi på att hitta den direkt under de här åren som jag har virrat omkring på jorden. Jag visste inte ens att den fanns om jag ska vara ärlig. Som en nektarberusad humla studsade jag omkring från den ena blomprakten till den andra och något letande efter en fast punkt i tillvaron var det aldrig tal om.

Fastän det var det nog om jag rannsakar mig själv en aning. Det orubricerade irrandet var nog ett sökande i sig även om jag inte förstod det själv och att det fanns en prioriterad plats för en desorienterad humla full av intryck och upplevelser gick aldrig upp för mig. I detta vimmel av människor som är livet gick jag omkring som i en sfär av aningslöshet och jag ägnade inte många tankar på framtid och på var jag skulle hamna när jag var klar med det jag höll på med. Jag hade visserligen kortsiktiga planer och var relativt målinriktad men på det hela taget, när jag ser på det så här i retroperspektiv, så visste jag inte vad jag skulle bli när jag blev stor.

Om jag nu ens ville bli det.

Det tar så lång tid ibland, innan du förstår, och jag levde ett liv som till det yttre nog var rätt och riktigt enligt alla levnadsregler som är skapade av samhället. Men jag var någon annastans. Och så här i efterhand så skulle jag önska att jag kunde varit mer närvarande. Jag trodde nog att jag var det och spelade min roll så gott som jag kunde och självbedrägeriet blev till slut till en livsnödvändighet och att andra visserligen också bedrog mig fick jag veta långt senare. Och det gjorde ju inte saken bättre direkt.

Det var där någonstans som jag tappade tråden och det svider fortfarande när jag tänker på det och på det faktum att om jag vetat så hade allt säkerligen sett annorlunda ut idag. Eller inte, det är svårt att veta sådant. Det är lätt att se tillbaka och utifrån de erfarenher du har idag tro att du skulle fattat andra beslut än de du tog.

Väck mig när imorgon är över var vad jag tänkte varje dag när jag vaknade. Det var inte lätt att inse att det du trott var kärlek och ärlighet bara var ett istället för och ett svek som jag aldrig kommit över riktigt. Men alla får sitt straff vad det lider och som sagt, jag har hittat min prioriterade plats.

Det finns de som inte gjort det.

Godmiddag.

 

 

Jag gillar julen. Både det kristna budskapet, även om det har något av en saga över sig och mer är en önskan om hur det skulle kunna vara, och allt annat som kommer med högtiden. Alla ljusen som glimmar i fönster och på gator och torg. Och så tycker jag om vad som händer med oss människor. Det är som om det tänds ljus i våra ögon också. Ett ljus som kommer inifrån och som vittnar om godhet. Ett tecken på att det finns hopp om en bättre värld.

Men så kommer de här galopperande idioterna som springer som om livet hängde på en skör tråd för att hinna med ett tåg fast nästa går om två minuter, och då kom julstämningen på obestånd en liten stund.

Men sådär, nu så är det lugnt igen, dårarna hann med sitt tåg och är säkert lyckligare människor nu… Själv så tog jag nästa och kan fortsätta med julorerandet.

Mörkret är en nödvändighet för att den rätta julkänslan ska infinna sig. Det går inte att att föreställa sig en jul utan att det är mörkt större delen av dygnet anser jag. Lucia till exempel, hur stämningsfullt skulle det vara om hon skred fram i vit skrud och med ljus i hår i gassande solsken och värme. Nej kallt och mörkt som i en säck och helst med rimfrostiga fönster och snö i drivor ska det vara. Och här kommer tomten i shorts och t-shirt en ljus och varm kväll och svettig är han också. Nej, ni hör ju själva. Mörkret behövs, om inte annat för att skingras.

Jag minns när jag var  barn, den här julstämningen som var så magisk. En ogripbar känsla i kroppen, ett förebådande, ett skimmer i själen, ett evigt tindrande av ljus i hjärtat och denna längtan efter julaftonen. Jag kommer även ihåg när känslan försvann. Hur förtvivlad jag var och jag grät i min mors famn över den förlorade julstämningen och hur jag till slut med fasa insåg att den aldrig skulle komma tillbaka. Jag var otröstlig.

Även som vuxen så har det kännts lite tomt utan julpirret du hade när du var barn. Men det fanns ju pirr på flaska som jag använde mig av på den tiden tyvärr.

När sedan barnen kom så återkom ju lite av barndomskänslan inför julen och idag så är den nästan helt återställd. Jag är som barn på nytt och Kalle Anka på teve har aldrig varit bättre. Jag tror att julen och jesus och de tre vise männen och stallet och herdarna och stjärnan i det blå är viktiga attribut för oss stackars vilsna själar på det här oroliga klotet oavsett hur mycket tro du lägger ner i konceptet. Det finns en trygghet i allt detta som vi, som firar jul på det här sättet, behöver tror jag.

Så vräk ner snö, sänk temperaturen till långt under noll och tänd alla upptänkliga ljus.

För nu så kommer julen, nu är julen här, lite grå och kulen men ändå så kär.