Han lyfte sin blick mot de framrusande molnen på himlen och böjde samtidigt, motvilligt, sitt sinne i ödmjukhet inför allt som han inte förstod. Det storslagna, oövervinnerliga, den evighet som han levt i så länge men inte uppfattat som något annat än det han kunde se med sina ögon. Han såg visserligen inte ännu klart hur allt hängde ihop, men han var i alla fall med på hur vindarna blåste och det var ett stort steg framåt för honom.

Mot en mörkblå himmel kunde han se hur husmassiven tornade upp sig som svarta monoliter och han kunde höra hur de vinande vindarna for runt byggnaderna i en hisnande fart och han gav sig själv fem minuter till, och sedan tio, och gick till slut in i den stämning han letat efter och det kändes en aning bättre efter att han gjort det. Han hade lärt sig att inte överarbeta sina impulser och att inte alltid basunera ut hur han kände sig. Det gjorde honom till en mer socialt anpassad man. Till en tickande, välvilligt inställd bomb som vilken dag som helst skulle brisera om han inte då och då tillät sig att muttra och svära för sig själv, eller åt andra.

På bussen bort från det som han redan saknade spelade busschauffören Village pepople, och han tänkte på att han inte var någon ung man längre. Han hade inte varit det på länge. Det var inte så att han saknade sin ungdom, han var klar med det och skulle helt enkelt inte orka att leva om sitt liv. Vad han däremot skulle vilja slippa var den alltmer åldrande kroppen. Den onda ryggen, de värkande fötterna, de knakande knäna och det eviga pissandet var något som han kunde klara sig utan. Han hade läst på Facebook hur någon gratulerat någon på födelsedagen och utryckt sig som så att ålder är bara en siffra. Helvete heller tänkte han. Det är bara ungdomar som skriver sådan skit, eller tragiska människor med ålderspanik morrade han. Ålder är ingen jävla siffra, det är ett tillstånd och det finns ingenting att göra åt det och han ansåg inte heller att det var nödvändigt. Men om du skulle tro reklamen på teve så är det absolut viktigaste i livet att se mycket yngre ut än vad du är.

När han klev av bussen så blev han omsprungen av stressande människor på väg mot ett tåg och han tänkte att varför springer ni? På den långa perrongen som han var tvungen att passera för att komma dit till var han var på väg så kände han de vinande vindarna igen. Han stannade. Såg på sina smutsiga skor. Suckade djupt och vände tillbaka.

Inte idag bestämde han sig för. Idag gör jag något annat och det kändes bra att göra så. Plötsligt så hade han vinden i ryggen istället och de tunga tankarna försvann och han tänkte på henne som han älskade och att hon skulle bli glad när han kom hem igen. Han hoppades det i alla fall.

Den unge konstnären i vit solkig målarrock börjar med svepande drag, bred pensel och svart färg för att understryka allvaret. Ett steg tillbaka sedan för att skärskåda. Nu framåt igen, inte vara rädd nu. Rött är bra, kärlekens och blodets färg, inte för mycket bara, inte för färgglatt, dova toner passar fint, röd nyans för att framhäva det svarta. En svart port mot det som inte syns, rött för att antyda vad som hänt bortom öppningen. Ond bråd död, sviken kärlek, ett rådslag bakom stängda dörrar, onda planer, vilka kommer ut genom porten? Han vet inte ännu, men han tycker sig höra slamret av vapen och barska röster och han ser honom nu, en soldat.

Han lyfter penseln och en ung man i rustning växer fram. Hans svärd är långt, släpar nästan i marken när han går, grova stövlar med slag och en hjälm som en gång var blank och skinande. En strykrädd hund gömmer sig i bakgrunden, dess skräckfyllda ögon i kontrast mot de visade tänderna och det djupa morrandet hörs tydligt i larmet. Fler människor närmar sig nu. Män och kvinnor, flest män dock och de är på väg, alla är på väg mot honom som håller i penseln. Det är en dramatisk situation. Konstnären är tvungen att ta en paus för att få kontroll på det som sker.

Han sitter stilla och ser på vad han åstadkommit och det känns som om han på något sätt är en del av tavlan som håller på att växa fram. Inte bara det att han är den som håller i penseln utan att han finns där bland figurerna på duken. Han syns inte klart, du kan bara förnimma honom bland skuggorna under träden, eller står han innanför porten?

Han antar att han på något sätt målat in sig själv i motivet utan att ha menat det. Som om någon annan hållit i penseln när han inte såg på. Han reser sig igen, tar upp sitt verktyg och går åter till verket. En kvinna växer fram. Yppig barm och breda höfter men med ögon som lågor och de är riktade mot, ja vem? Inte mot någon verkar det som. Jo, vänta där kommer han från vänster. En galant herre med kläder från en annan del av världen, kanske den kungliga. Det förfaller underligt att han skulle vara här bland soldater och andra människor av uppenbart lägre stånd än det han tillhör. Men det är som det är och han flackar med blicken som om han letar efter någon. Kvinnan med de svällande brösten ser honom i vilket fall som helst, och om hon haft några ömmare känslor för den här mannen tidigare så är det inte så längre. Han borde aldrig ha kommit hit tänker konstnären. Varför är han här? Han låter penseln arbeta en stund, koncentrerar sig på skuggor och dagrar men kan inte släppa tanken på vad som fört honom hit. Är han här för att han ångrat en oförrätt och vill ställa allt till rätta igen? Det finns inga tecken till det dock. Jo vänta, han håller något gömt under rocken, är det inte? Jo, det är en penningpung. Att jag inte såg det först tänker konstnären och slår upp ett stort glas vin till sig. Han ler för sig själv och är relativt säker på att det kommer att krävas mer än lite silver för att få den kvinnan på rätt köl igen. Han hoppas att det ska sluta väl dock, att kärleken skall vinna och han ser att kvinnan småler och att hon hoppas. Men det finns osäkerhet och rädsla i hennes kroppshållning och han, konstnären försöker ge henne mod men vet inte om han kommer att lyckas.

Han känner sig trött nu när vinet är slut och lägger sig därför ner på sin spartanska säng av trä med en löst stoppad halmmadrass för att sova en stund.

Han drömmer om en måne som hänger över en mörk skog och han hör en varg yla och i vinden som är ljum känner han doften av kriget. Vilket krig? Tänker han. Men det är inte viktigt i drömmen så han bryr sig inte om det.

När han vaknar så fryser han och solen har knappt letat sig upp över hustaken i staden där han bor. Dis och dimma så här tidigt är det och han är hungrig och dricker vin för att döva den rivande känslan i magen. Han ser på sin tavla.

Kvinnans lågande blick har falnat en aning nu tycker han och de har fått syn på varandra. Hon och den unge gentlemannen har kopplat samman sina blickar med ett osynligt band. På en trappa som han inte minns att han målat sitter och står trashankar och barn med sorgsen blick och hungern står skriven med svarta tuschstreck under deras unga ögon och vår unge konstnär undrar vad som hänt. Vem har målat det här? Var har ljuset som han försökte skapa tagit vägen? Har han själv under sina feberliknande drömmar åstadkommit detta? Eller har tavlan ett eget liv? Målar den sig själv? Har den fått ett eget medvetande? Vill konstverket något annat än vad han ämnar med det? Eller är det hans undermedvetna som håller penseln? Han vet inte men han är ännu, trots mörkret som kommer, nöjd med resultatet.

Dagen blir lång. Han målar inte så mycket. Går mest omkring i rummet framför sitt stafli, sneglar då och då på bilden och det förfaller som om den förändras hela tiden. Likt en film som spelas upp fast oerhört långsamt och han är fascinerad av skeendet. Med jämna mellanrum bättrar han på med lite färg här och där men det är mer för att upprätthålla känslan av att det är han som målar. Fastän även om nu motivet ändrar sig självt så är det hans tankar som styr, han förstår det nu och vid slutet av dagen i stearinljusens sken så vet han att han är klar och han ställer sig framför målningen och studerar den.

Det är en bra tavla. Den bästa han målat men mörkare än han menat från början och ju mer han stirrar på den desto mer blir den del av rummet. Han sätter sig ner i sin slitna fåtölj rakt framför konstverket och dricker mer vin och äter upp det sista torra brödet han tänkt spara och så somnar han igen.

När han vaknar så vet han inte var han är. Det är ett liv och ett kiv runt omkring honom. Människor skriker, hundar skäller och barn gråter och det är en minst sagt upprörd stämning där han befinner sig. Soldater står på rad i något som ska föreställa givakt och framför dem står en officer och ger order och han ser arg och bestämd ut.

Konstnären reser sig upp och känner sig rädd. Drömmer han? Har han blivit tokig? Vart tog hans lugna atelje vägen? Han ser sig omkring. Han går nerför en trappa han känner igen och han hör inte hemma här, han är på besök. Ingen tar någon notis om honom, märker inte att han är där. Det finns oro här och han förstår var han är men han begriper inte. Det här var inte hans avsikt, han ville inte skapa kaos och uppror och krig men han står mitt i det nu och han vill tillbaka för att ändra. Tillbaka till sina penslar och färg och måla en tavla med harmonin som grundfärg. Han vill ta bort den mörka porten och göra den ljus, ställa den på glänt och låta de som har det svårt få ett hopp.

Men det är över, allt är försent. Döden bor här, och fattigdomen och den unge ädlingen är död. Huggen i ryggen för penningpungens skull och den kvinna han sökte står och stirrar på hans kropp. Glöden i hennes blick har slocknat och soldaterna marscherar över barn och trashankar som om de inte existerade och det finns inget ljus i bilden längre och den unge konstnären vet att det är hans skuld att kriget och ondskan regerar i hans bild.

Varför blev det så här tänker han? Jag hade ju goda avsikter, jag ville ju så väl så varför målade jag den här tavlan? Han går fram till där bilden börjar och bankar och slår och gestikulerar och försöker komma därifrån. Men kriget är här nu, och upproret och med det meningslösheten och gråten och uppgivenheten. Han vänder sig om igen och hans tårar rinner när han tvingas följa med upprorsmobben bort mot fasan. Han hör skotten och skriken och gnäggandet av hästar som dör och kanonerna mullrar som ett åskväder i stadens utkanter.

På ett torg lyckas han göra sig fri från folkmassan och han tar sig in i ett hus han känner igen, det är hans hus. Konstnärens hjärta fylls av hopp och han rusar uppför trapporna och in sin ateljé och han ser stafliet och går sakta fram till sin tavla och ser sin bild.

Han faller på knä i förtvivlan när han ser vad bilden föreställer.

Staden brinner, folket dör i förnedring och han ser sig själv ligga på marken badandes i blod. Gråten stockar sig halsen på honom och han reser sig upp försöker förstöra konstverket, skära det i bitar med sin kniv men varje snitt läker lika snabbt som han skär så han ger upp. Knäpper sina händer så knogarna vitnar och ber till en gud han egentligen inte tror på och stirrar på tavlan och hoppas att motivet skall ändras.

Men det är över. Han hör hur våldet närmar sig och plötsligt slås dörren till hans en gång så lugna ateljé upp på vid gavel och han stirrar in i en gevärspipa. Ett svart hål, en avgrund och en väg bort från smärta och sorg och han välkomnar den vägen och vänder sig mot sin baneman och sänker sitt huvud och ber om nåd och befrielse.

Skottet går av och ljudet av död ekar i hans rum. Ljuset släcks och det blir äntligen tyst och han ser ingenting längre. Mörkret har sänkt sig och det kommer att dröja länge innan det återkommer. Tavlan speglar vad som händer just nu och konstnären ligger på golvet och kan ingenting göra. Hans död är slutet och kanske en början på något nytt.

Soldaterna lämnar rummet och lämnar konstverket åt sitt öde och konstnären, en ung hungrig och förtvivlad man som ångrar vad han gjort sitter återigen i sin fåtölj och ser på sin målning. Det som är gjort är gjort tänker han och det går inte att förändra men kanske kan han acceptera sitt öde. Han reser sig och lyfter ner tavlan och ställer den i ett hörn och täcker den med en filt. Lyfter sedan upp en tom canvas och ser på den vita duken, suckar tungt och börjar om från början. Den här gången tänker han inte misslyckas. Han är fylld av tillförsikt och hopp och vet att han har ett styvt jobb framför sig men han räds inte och han målar med ljusa färger nu. Det skall bli en vacker tavla tänker han. En bild som visar hur livet kan te sig om mörker och misär hålls på avstånd. Ett liv värt att leva. En tillvaro utan ånger och nätter av sömnlöshet och vånda.

Han börjar med blått.

Godafton.

I hotellbaren fanns verkligheten. Ibland träpanel och glashyllor och snyggt uppsatta lampor och mahognyträ i bardisken och i hans tredje gin och tonic seglade den reella tillvaron för fulla segel och han var på väg bort. Han var så innerligt trött på det låtsasliv som han konfronterades med varje dag. Denna ytlighet som var smetad som en glasyr över det som egentligen var fult och oangenämt och han förstod inte hur människor tänkte. Hur stod de ut? Allt detta kallprat om jobb och familjeliv och allt annat som orerades oupphörligen och som i hans ögon bara var något som var istället för en verklig konversation.Varför är ni inte bara tysta? Tänkte han.

”Det pratas för mycket”, sade han till bartendern

”Inte du”, svarade hon. ”Du säger knappt ett knyst.”

”I spriten finns sanningen. I den här baren verkligheten och tystnad är en dygd”, sade han. Jag säger något när jag har något att säga.”

”Så du har det nu då?”

”Vadå?”

”Något att säga.”

”Egentligen inte, jag är väl bara full.”

Hon log och klappade honom på handen som han lagt på bardisken. I den andra höll han sin drink. Höger hand platt som en bläckfisk på torra land, i vänster höll han glaset krampaktigt.

”Ska jag dricka mer tycker du? Det känns som om jag är på väg någonstans.”

”Hur full är du då?”

”Ganska så, fast inte oregerlig.”

”Drick lite mer då”, sade hon. ”Vet du vart du ska förresten?”

”Inte egentligen, jag visste det en gång. Vart jag skulle och så, men på något sätt så tappade jag bort mig. De sista åren så har jag bara vinglat omkring som alla andra och jag har tröttnat på det.”

”Du pratar nu”, skrattade hon.

”Jag gör visst det. Har kanske något att säga.”

”Du pratar bra tycker jag.”

”Om du ger mig en drink till så kanske det blir ännu bättre.”

Hon ställde sig mitt emot honom och lade huvudet på sned och såg söt ut. Han förstod att hon visste det och undrade om hon tränat in den posen eller om det föll sig naturligt för vackra människor.

”Hur gammal är du egentligen?” Frågade hon rättframt.

”Jag fyllde sextio i våras.”

Hon nickade.

”Ska du inte säga att jag ser yngre ut, de brukar säga det?”

”Vilka då?”

”De där andra”, sade han och gjorde en svepande gest med handen.”

”Vill du att jag ska säga det så kan jag?”

”Ja det vill jag.”

Hon sade det och han såg att hon kanske inte ljög och det gjorde honom glad.”

”Hur blir det med drinken?”

Han fick den och kände att den var starkare än den förra. Det gjorde inget. Han tyckte om smaken av gin.

Det kom fler gäster till baren, ett ungt par och en medelålders man i kostym som beställde dyr whisky. Det unga paret drack vin och höll varandras händer. De såg kära och lyckliga ut.

När hon, bartendern, var klar med serverandet av whisky och vin kom hon fram till honom igen.

”Var den god?” Frågade hon.

”Den var starkare.”

”Jag vet, var den för stark?”

”Nejdå.”

”Vad bra, jag tänkte att du kanske ville ha den så.”

Han såg på henne och log och såg nog inte så söt ut som hon men han försökte.

”Jag var en idiot förr”, sade han tyst.

Hon sade ingenting men stod kvar framför honom.

”Många är idioter idag och har varit det förr även men det bekommer dem inte.” Han såg henne i ögonen. ”Jag däremot lider verkligen av att jag en gång var så som jag var och jag kan inte bli fri från obehaget av att ha varit sådan”, fortsatte han. ”Förstår du vad jag menar?”

”Kanske, jag vet inte.”

”Det förstör mitt liv”, sade han.

”Men du är inte en idiot idag då antar jag.”

”Nej.”

”Det är väl bra ändå?”

Han suckade och tog en stor klunk av drinken.

”Men du förstår, det här ingenting som hände för ett par år sedan, det som jag grämer mig över. Vi pratar om för tjugo till trettio år sedan”, sade han och gjorde en grimas.

”Du har bra minne i alla fall.”

Han skrattade till.

”Det är ett förstadium till Alzheimers.”

”Vänta,” sade hon och gick för att severa det unga paret mer vin och den kostymklädde ville ha en öl och en whisky till. Sedan kom hon tillbaka till honom.

”Men varför plågar du dig själv så, det verkar ju jättedumt.”

”Tror du att jag gör det medvetet?” Han glodde på henne. ”Jag försöker verkligen att låta bli men det kommer över mig. En händelse, en kommentar, något jag ser på teve eller hör på radio är allt som behövs för att trigga obehagliga minnen.

”Jag vet inte inte om du gör det medvetet. Kanske, gör du det?”

”Jag vill inte glömma heller”, sade han och undvek frågan. ”Det vore för enkelt. Bara att kunna handskas med skiten utan att behöva treva efter skämskudden hela tiden vore eftersträvansvärt”, sade han tyst och stirrade ner i bardisken.

Hon skrattade okänsligt.

”Jag slutar om en timme och om du vill så kan jag vara din skämskudde ikväll.”

Han tittade upp för att se om hon skojade med honom. Tydligen så gjorde hon inte det.

”Har du ätit? Vi kan äta supé om du vill. Jag bjuder förstås.”

”Jag kommer med en kaffe till dig.”

Han nickade.

De gick till en restaurang som hon kände till och gillade. Och hon var hans skämskudde och tröst och han pratade länge och hon lyssnade och när han var klar så sa hon,

”Jag tycker om din röst.” Hon tog hans hand försiktigt. ”Du är orättvis mot dig själv”, sade hon. ”Och du är överkänslig, men jag tycker om det draget hos dig.” Hon log och klippte med ögonen och banden som hållit honom fast gick av och han kände sig plötsligt lite befriad, som om någon tagit hans hjärta i sin hand och höll det varsamt.

”Jag känner mig som en av de där änglarna i den där filmen Himmel över Berlin”, sade hon och log.

”De som bara lyssnar”, sade han. ”Fast jag kan se dig, så du är ingen ängel.”

”Är du säker på det?”

Han tittade på klockan och sedan ut genom fönstret och det var mörkt och kallt och det snöade.

”Jag ska gå hem och sova nu”, sade han. ”Jag reser i morgon.”

”Du tycker inte om människor, eller hur?”

”Jag tycker om dig.”

”Du borde lära dig det. Människor är i grund och botten snälla.”

”De flesta är vilsna, dumma får som bräker i flock.”

”Men inte du?”

”Jag var det.”

”Men inte nu?”

”Nej.”

Hon såg på honom och gjorde sin sötpose.

”Så du tänker inte fråga mig om jag vill föja med dig till vårt hotell?

”Vill du det?”

”Kanske.”

Han tänkte efter och övervägde men insåg följderna.

”Jag är för gammal för sådant”, sade han och kände sig plötsligt svårt sönmnig. ”Och du är för ung.”

”Jag kanske är din skyddsängel.”

Han skrattade till och smekte hennes hand som hon lagt på bordet. Sedan vinkade han på kyparen.

”En ängel du i alla fall”, sade han när han hade betalat och de stod ute på gatan. ”Tack för att du lyssnat på en gammal mans klagan.”

Hon sade ingenting, pussade honom bara på kinden och gick.

Han stod länge och så efter henne. Och snön föll och det var lite vackert i alla fall och snart skulle ljuset återvända.

Han började gå.

Han satt stilla på en stol avklädd och naken framför en lätt falnande brasa. I glöden och bland lågorna fanns ro, oro och stillhet. Han var ensam och rummet var för stort för hemtrevnad och i fönstren såg han speglingar av elden och i rimfrosten glittrade det som av diamanter. Det var varmt och det var kallt ute och natten var tyst och stilla och han kände sig ensam. Kläderna som han burit låg slängda på golvet runt omkring honom och han tänkte att han skulle ta på sig dem snart, men inte ännu. Värmen från den öppna spisen hettade upp hans kropp och lemmen ryckte i hettan och han tänkte på henne, hon som lämnat honom för en stund sedan och han saknade och längtade och förstod inte varför hon gått.

Det skulle inte dröja länge innan hon kom tillbaka hade hon sagt men han hade vaga begrepp om tid och rum och visste därför inte säkert vad det betydde. Så hans ensamhet var således påtaglig och plågsam. Som alltid när hon gick. Han var vuxen, men kände sig som en liten pojke. Och det var som om han satt i ett hörn och såg på sig själv och ville gå fram och trösta. Stryka pojken över håret och viska i hans öra att allt skulle bli bra trots att han visste att det inte skulle bli så.

Hon gick alltid när han behövde henne som mest tyckte han och rummet som var fyllt när hon var där, var tomt och innehållslöst när hon inte var det. Ett glödande kol hoppade ur elden och ritade en orange båge i dunklet. Den dröjde sig kvar i rummet som en guldgul regnbåge och den glödande träbiten landade vid hans fot och han sparkade tillbaks den till skyddsplåten som låg framför den öppna spisen. Det brände till på hans stortå.

Han ville att rummet skulle förändras igen och att förändringen skulle hålla i sig. Inte bara vara temporär och vara beroende av vem som befann sig där. En grundkänsla, som en murad vägg, inte flyktig som tunna gardiner i ett fönster, en stadig känsla att luta sig mot, det var vad han var ute efter. Men rummet gjorde som det ville. Och månen utanför på den svarta himlen kastade ett ostblekt sken över den del av rummet som inte belystes av elden. Han reste sig upp och lade mer ved på brasan och satte sedan på sig kalsongerna. Efter det t-shirten och sist jeansen och då blev det för varmt att sitta på stolen där den stod, så han flyttade den längre bort. Nu var rummet annorlunda. Inte så mycket men lite och det var i alla fall en början. Det skulle dock krävas mer än ommöbleringar för att förändringen skulle bli bestående tänkte han.

Han upplevde nu rummet som en organism med egna tankar och han var tvungen, ansåg han, att få det att tänka annorlunda. Han reste sig och gick runt från hörn till hörn och försökte få en känsla av hur väggar och golv kommunicerade och på det tredje varvet så hade han en vag känsla av att vara nära något. Han stannade och golvet kändes som det sviktade och han var tvungen att hålla sig i väggen för stöd. Efter en stund stabiliserades tillvaron och han fortsatte att gå runt i rummet som vore han någon annanstans och fick till slut någon form av förvirrad uppenbarelse.

Han hämtade golvspegeln som stod i hans sovrum, han var osäker på varför, och ställde den i fyrtiofem graders vinkel framför eldstaden med spegelytan mot väggen utan fönster och plötsligt så brann hela väggen. Eldsflammor slickade den vitmålade ytan och det såg ut som om hela rummet stod i brand. Det kändes som om rummet talade till honom. Han spetsade öronen och stod likt en varg på en bergstopp i natten.

Någonstans ifrån hörde han mumlande röster, eller mer ett dovt vibrerande, som från något slags maskin från en undervåning som inte fanns. Han satte sig ner på stolen som nu stod mitt i rummet och han slöt sina ögon och försökte höra vad som sades. Det gick inte att uttyda och han öppnade ögonen igen och flammorna på väggen tycktes tillta trots att elden höll på att falna. Han var en del av rummet nu och han hade tappat begreppet om hur lång tid som hade gått sedan hon gick. Eller hade hon ens varit där? Allt var som ett töcken nu och han gick fram och lade mer ved på den eld som nu var en glöd med små eldstungor som slickade träbitarna. Den tog ny fart och han lade in en klabbe till, och ännu en och nu brann hela rummet. Det blekvita ljuset från månen kämpade ojämn kamp emot eldsljuset och rösterna, kom de från han huvud? Tilltog och han tyckte sig urskilja ord. Inga ord som han förstod men definitivt ett talande, på ett språk han inte kunde placera på någon karta och han började känna sig rädd. Rummet var nu i förändring. Om det var till det bättre var han osäker på. Det var i vilket fall som helst en förändring han inte hade väntat sig, men det var oviktigt för honom nu i det tillstånd han befann sig.

Han satt längst ut på stolen och höll hakan i sina händer och flyttade blicken från vänster till höger i ett jämnt tempo. Värmen var påtaglig och svettdroppar pärlade i hans panna och det rann rännilar ner över ryggen på honom. Han ville ta av sig sina kläder igen men rädslan fick honom att avstå. Det kändes säkrare att vara påklädd för något han inte hade kontroll över hade börjat ta över hans sinne och rumsuppfattning. Skuggor, människoliknade sådana, fast mindre och med krumma ryggar, som apor, men ändå inte, hade börjat röra sig utefter väggarna. De gick på rad med mindre än en halvmeter mellan sig och det föreföll som om de kom ur väggarna i en jämn ström.

Han vågade inte röra sig. Satt skräckslagen som fastfrusen och figurerna kom närmare och närmare. De skymde nu ljuset och han bet ihop sina tänder så hårt att det knakade och orden som han inte kunde förstå tog sig in i hans medvetande och blev till något som liknade en böneramsa. Det fanns en suggestiv rytm i mässandet och han visste att han befann sig på vansinnets rand.

Hela rummet var nu fyllt av dessa skugglika företeelser och de stod som packade sillar tätt, tätt intill varandra och när han försökte röra vid dem så upplöstes de som rök för att sedan snabbt återgå till sin ursprungliga form. Mässandet steg i styrka. Han blundade och höll för sina öron men inget hjälpte. Han befann sig nu mitt i skuggorna. Han stod upp och allt ljus var i det närmaste försvunnet och han började gå. Han följde en väg och han gick i en labyrint av skugglika väggar. Det var som att skjutas framåt av osynliga händer. Han vände sig om och det fanns inget där. Det fanns bara en väg att gå och han gick den och rädslan började långsamt avta och han hade vant sig vid det rytmiska ljudet nu och nynnade med i orden han inte förstod. Värmen var tryckande. Kläderna klibbade vid hans kropp och efter vad han tyckte, en eon av tid, så stod han vid slutet av vägen. Det fanns inte längre någonstans att gå. Han stod i en cylinder vars väggar bestod av svart rök. Han vände blicken uppåt och i slutet av tunneln såg han stjärnor. Han försökte hoppa för att på något sätt komma dit men han kom ingen vart.

Så länge som jag kan se ljus finns det hopp tänkte han och fokuserade på den glittrande stjärnhimlen och försökte på så vis att ta sig ur den skugglika tillvaro han befann sig i. Han var vansinnig nu, så var det, han insåg det när han kände hur han lyftes upp i den trånga cylindern som av osynliga trådar och han förlikade sig snabbt med de olika former av medvetanden som brottades i hans huvud och han gungade hit och dit som ett skepp i hård storm. Hans själ var sönderslitna segel som fladdrade i vinden och hans ansikte var en gummimask. Det var ingen mening med att kämpa emot. Bättre att flyta med för att slippa skräck och ångest beslöt han sig för.

Rummet är i alla fall förändrat nu tänkte han och flinade. Sedan skrattade han högt och han hörde ekot av det och det fanns ingen glädje i det skrattet. Det låg nära gråten snarare och han kände hur tårarna steg i hans ögon.

Och du och jag tänkte han. Vad hände med oss? Långt borta hörde han hur en dörr öppnades och stängdes och hur någon ropade hans namn. Men det var försent. Han var vanföreställningarnas mästare nu och han lät sig svepas iväg i det galna som nu var hans enda verklighet och han vinkade lojt. Mot vad visste han inte men det kändes på något sätt rätt att vinka. Som ett sista farväl innan portarna öppnades och stängdes bakom honom.

God afton.