Det är en regel som jag har anammat de sista åren. Att ta hand om det som har störst betydelse för tillfället i första hand och bortse från sådant som bara stör det fokus som jag måste ha. Det fungerar alldeles utmärkt när jag väl kommer ihåg att göra så. Dock, eftersom jag är en människa med ett rörligt intellekt – kalla det koncentrationssvårigheter om ni vill – så irrar jag ibland omkring som en blind höna och vet varken ut eller in.

”Var lade jag hammaren nu då? Gud! Jag tror att jag blir tokig på mig själv!” Morrar jag där jag går omkring i hemmet och försöker få någonting gjort. ”Och spikarna, vart har de tagit vägen nu då? Jag borde avlivas älskling!” Skriker jag upprört och stirrar vilt omkring mig.

Det är tur att jag har en fru med ett upphöjt lugn.

”Älskling!” Säger hon och lägger huvudet på sned. ”Ta det lugnt nu, jag hjälper dig leta.” Och så hittar hon det jag söker och ler mot mig och klappar mig på kinden.
Det har blivit värre med åren det här att jag lägger saker omkring mig utan att tänka på var. Är det inte glasögonen som är på vift så är det skruvmejslar och mobiltelefoner och förståndet, det förlägger jag så ofta jag hinner. Suck! Det kan inte vara lätt att leva med en man som snurrar som en dansande Dervisch det mesta av tiden.
Men, om jag tar det lugnt, tar det viktigaste först, försöker vara så ödmjuk som det är möjligt för mig att vara så går det riktigt bra. Det gäller att hålla fokuseringen på topp bara annars så går det inte så bra för en vilsen man i ett kaotiskt – efter eget huvud skapat – universum.

För övrigt så skulle jag verkligen vilja bli av med den här svårdefinierade känslan av att inte vara tillfreds som jag går och bär på mest hela tiden. Det är som att ha en fuktig ylletröja på sig oavsett vilken väderlek eller sinnesstämning som råder.
Det är visserligen mycket bättre nu än för några år sedan. Fastän på den tiden så var det ju bara att skruva korken av flaskan eller pumpa några gånger på boxen så försvann allting ut genom den alkoholbaserade säkerhetsventilen. Nu för tiden så har jag tack och lov blivit nödsakad att hitta andra verktyg att jobba med och jag är glad att kunna säga att jag har mycket svårt att tänka mig att någonting skulle kunna få mig att ta den enkla vägen igen.
Det är bara andar som ska bo i flaskor.
Varför känner jag mig otillfredsställd då? Jag kan inte svara på det tyvärr. Jag vet att i realiteten så är jag avundsvärd. Min hjärna säger till mig att jag är en lyckligt lottad man med en familj som uppskattar mig trots min otillräcklighet. Icke desto mindre så bär jag ett ok av frustration och jag kan stå och se på mig själv i spegeln som vardagsrumsfönstret blir från vår uteplats och fråga mig själv varför jag inte kan vara nöjd.
Sedan tänker jag att jag är det. Att känslan jag har är ett hjärnspöke och så vänder jag mig mot skyn. Ber några mystiska ramsor, tänder en rasande eld och dansar runt den tills jag uppnår någon sorts inre frid. Efter det så går jag och lägger mig bredvid min mjuka hustru. Klappar lite på henne tills hon vänder sig bort och efter det så kan jag somna.
Vaknar igen efter en timme, stirrar i taket en stund och funderar på varför jag vaknat och blir på det klara med att det beror på cigaretterna som jag petar i mig innan sängdags varje kväll. Tänker att jag bör sluta med det, inser att jag inte har någon lust och efter det beslutet så kan jag somna om igen.

Det är mycket som finns att fundera över om det är vad du vill. Än det ena och än det andra kan du analysera och försöka bena ut och få ordning på. För gemene man är det säkert inte nödvändigt att vara så lyhörd för känslor som finns i kroppen som det är för mig – eller varför inte förresten? Världen vore en bättre plats att bo på om alla tog sig en rejäl funderare på hur vi behandlar våra medmänniskor. Hur ödmjuka vi är i realiteten. Hur egoistiska vi är. Och hur onödigt elaka vi kan vara för att skydda oss själva från obehagliga sanningar. Jag har icke desto mindre de senaste åren – om jag får säga det själv utan att verka förmäten – tagit stora kliv mot att bli en bättre människa. Några särskilt utmätta steg i rätt riktning för att vara lite mera exakt och jag upprepar dessa om och om igen. De leder mig framåt istället för att som förr gå runt i en djävulens cirkel utan vare sig hopp eller ens i närheten av att vara tillfreds med tillvaron.

Det finns en fågel i skyn som ser med min syn. Den svävar dock högt och landar aldrig. Rider på uppåtvindar och dess pepparkornsögon ögon ser ner på jorden och den våndas över allt elände som ses. Känner all ånger och all vresighet som bor här. Ser ondska och godhet i en förunderlig förening samt glädje och sorg i en sällsam vals där två takter går i dur och en i moll.
Själv, när jag går här på jorden så har jag inte samma överblick som min bevingade vän men jag ser ändå samma underbara skit. Och ibland är jag elak. Fan! Varför blir jag så ilsken och varför kan jag sällan hejda mig innan förflugna ord landar i ansiktet som en smetig paj på den som jag blir förbannad på.
Hå hå ja ja, det är inte så lätt alla gånger, men jag lever och har hälsan. Jag vaknar varje morgon och jag är glad och vi – mina barn och min fru och jag – äter frukost tillsammans och även om vi oftast inte ses på hela dagen när vi jobbar jag och min fru så står hon vid min sida. Jag vet det.
Och:
”Älskling! Jag står vid din sida också, glöm inte det.”

För så är det väl, att livet är en lång resa för alla som gör den? Oavsett hur mycket tid den tar i anspråk och hur lång sträcka du färdas så är själva upplevelsen av att leva en färd för livet. Skulle du kunna säga för att vara lite putslustig.

Jag insåg här i helgen att mitt liv börjar te sig långt nu när både stora och små söner finns i min närhet och att jag till och med ska få ett barnbarn. Jag vet inte riktigt varför, men jag trodde verkligen inte att det skulle bli mig förunnat att få bli farfar. Det känns makalöst och stort och omvälvande och det är vid sådana här tillfällen det känns som om det vore dags att putsa av sig resdammet en aning. Du bör ju vara fin när slutstationen och ditt mål närmar sig med rasande fart.

Att sitta vid ett middagsbord med vuxna söner och deras flickvänner, en prepubertal tolvåring och en åttaåring och sist men verkligen inte minst, min fru är att komma nära inpå livet.
Jag kom på mig själv med att tänka:
”Herregud, allt är mitt fel! Utan min inverkan så skulle ingen av de här människorna sitta vid mitt bord just nu.” Kallsvetten bröt nästan ut på min panna när det stod klart för mig och det kändes både smickrande och skrämmande på samma gång. Fastän något märkligt är det väl att jag tänkte att det var mitt fel, inte min förtjänst. Jag har ingen bra förklaring till varför men det kanske har att göra med att det inte är så lätt att leva alla gånger och att mitt liv inte varit någon dans på rosor.
Emellertid så verkar mina avkommor må bra och det går bra för dem. De har arbete, en käresta, och den äldste har som sagt framför sig att bli pappa. Hur min fru mår är inte alltid så lätt att veta, men hon säger att hon mår bra och då får jag väl lita på det helt enkelt.

Jag mår så väl som jag har möjlighet att må och är precis så lycklig som det är möjligt för mig att vara. Det låter kanske oerhört trist och deprimerande, men det är så det är för mig. Jag är nöjd så länge som jag inte är olycklig.
”I feel a little down today, and I ain´t got much to say.”
Så sjöng någon, och det speglar lite hur jag understundom mår. Det finns alltid ett litet vemod någonstans hur fint vi än har det i vår familj. Även när alla är samlade och jag ser frukten av mitt liv så kan jag inte känna att allt är gott. Utan jag ser alltid en sorgkant runt bilden och önskar att jag gjort saker och ting bara lite annorlunda.
”Om jag bara inte tagit den vägen, undvikit den stigen, inte sagt det jag sa den gången, så skulle allt vara så mycket bättre”, tänker jag. Någonstans så inser jag ju att det inte alls är på det sättet och att det förflutna inte betyder så mycket längre. Att tänka rationellt har dock aldrig varit min starka sida och kommer nog aldrig att bli det heller.

Icke desto mindre så är det underbart att få ett barnbarn och jag ber varje kväll om att allt ska gå som det ska och att den lille F ska vara frisk och välskapt när han kommer ut ur sin varma boning som L tillhandahåller. Synd är dock att de bor så långt borta L&J och det här farfars livet med barnvaktande och promenader med barnvagn kommer ju lite på obestånd.

Det blir ingen sommar i år.
Det är Rysslands fel, kylan där håller värmen borta och Putin sitter som en veritabel kung Bore på sin tron och viftar med sin frostnupna spira och håller Norden i schack och släpper inget jävla högtryck över bron. Den enda värme han utlovar är hettan från de missiler som han hotar sina grannar med om vi inte gör som han säger. Det är ett i mångt och mycket skrämmande scenario som utspelar sig och det viktiga i det här fallet anser jag, är att vi inte låter oss skrämmas av hot och vapenskrammel. Samt att vi inte heller går i den andra stormaktens ledband. Vår regering har en svår uppgift framför sig men tyvärr så har jag inget vidare förtroende för vår svetsare vid makten som tyvärr verkar stå på lerfötter, och jag är fortfarande förvissad om att Kartago bör förstöras.

En lång färd för vem som helst, det är så det är och jag avundas verkligen inte mina ungdomar som har hela sitt liv framför sig.
Om någon mystisk man i långrock och hatt kom fram till mig idag och erbjöd mig ett piller som skulle göra mig till en tjugoåring igen så att jag därigenom skulle få en chans att leva om mitt liv. En möjlighet att rätta de fel jag begått och korrigera de misstag som jag gjort så skulle jag tacka nej. Orken skulle helt enkelt inte finnas där och jag får istället ta de konsekvenser som mitt handlande har lett till och göra det bästa av den situation som jag har idag.

”Live well and prosper.”

Midsommarafton!
Det är kallt. Det blåser och regnet hänger i luften och den glädje och livslust som den här dagen brukar föra med sig döljer sig bakom en husknut. Står där som en folkskygg och tittar fram då och då men gömmer sig igen så fort risk för upptäckt föreligger.
Här kommer ett skepp i nöd! Med delvis söndertrasade segel och utmattad besättning på ett villande hav utan vare sig kompass eller sjökort och i en dimma tjockare än havregrynsvälling stävar det framåt.
Kaptenen har fått nog och orkar inte längre. Han har överlåtit befälet till förste styrman som står surrad vid rodret och den stackaren vet varken ut eller in.
Hur ska detta sluta?

Solens strålar tränger knappt igenom tjockan. Groggen är på upphällningen och humöret på matroser och andra ligger lägre än barometerns visare. Trötta ögon spanar dock oförtrutet ut över vågorna i ett sista försök att se någon ljusning eller land. Djupa fåror i deras ansikten vittnar om många års hårt slit ombord och deras kroppar värker och båtens knarrande trävirke skär som knivar i deras stackars öron.
”Vi längtar efter sol och värme och fast mark under våra fötter kapten!” Skriker deras trötta blickar men fartygschefen sitter gömd i sin kajuta och stirrar in i väggen och i hans huvud är det dött.
Sällan bankar någon längre på hans dörr för att få assistans. Och det stöd som en kapten behöver, den bekräftelse som är nödvändig för framåtskridande, är sedan länge slut. Han får antagligen skylla sig själv, men det är ändå tragiskt att se hur den en gång skinande kaptenen i sin klanderfria uniform sitter som en bruten man och drömmer om fornstora dagar.
Självömkan är en förnedrande drog och leder inte till något gott. Emellertid så bör ingen skugga falla över den stackars mannen för han har verkligen gjort sitt bästa anser han. Han har mött de krav som ställts på honom och stått rakryggad och beslutsam för att föra sitt skepp i hamn är hans övertygelse. Vad som gick fel är svårt att sätta fingret på och när verkligheten fick ge vika för självlurendrejeri och självmedlidande är ställt i skuggan. Skepparen behöver hjälp. Det finns ingen att få. Förste styrman är inte mogen sin uppgift och det är alldeles för sent att lägga ansvaret på någon som aldrig fått – eller ens haft viljan – att styra båten på egen hand och:
”Vi kommer att gå under.” Mumlas det bland mannarna. ”Kapten! Ta befälet igen vi vill inte dö!”
Den fårade mannen i sin slitna kaptensmössa vägrar att höra på det örat.
”Jag orkar inte längre viskar han.” Han lägger sitt huvud i sina händer och vaggar fram och åter. ”Jag behöver medverkan, jag klarar inte det här själv längre”, suckar han och reser sig upp och vandrar fram och tillbaka i sin kajuta och röken från hans pipa är lika tjock som dimman över havet.
”Det är slut nu!” Skriker han. ”Fattar ni inte det era landkrabbor!” Vrålar han med gråten i rösten när han återigen hör hur de dödsdömda sjömännen knackar på hans dörr. ”Dra åt helvete! Gör något själva för en gångs skull!” Han slår sin händer för öronen och blir som en av de tre aporna.

I hans eget valda fängelse kryper väggarna inåt. Det luktar fukt och salt och gammal grogg och på väggen hänger hans uniform slarvigt på en galge. På fötterna bär han tjocka yllestrumpor som i alla fall något hjälper mot den råa kyla som finns i däcket.
Han går och lägger sig och knirkandet från båten vaggar honom till sömns och han drömmer om sommarängar och sol och vackra kvinnor och kallt skummande öl.

När han vaknar är allt som förändrat. Skeppet känns inte längre så tungt och djupt liggande och det är riktigt varmt och skönt i hans koj där han ligger och för första gången på länge så ser han solens strålar skicka sin pilar av ljus in igenom om hans kajutfönster. Han sätter sig upp i  den väl använda kojen och gnuggar sömnen ur ögonen. Hans kan höra hur mannarna pratar och skrattar glatt ute på däck så han reser sig upp och går ut.
Dimman har lättat. Molnen är skingrade och på den blå himlen hänger det glödande klotet och sänder ut sina livgivande strålar och från sydväst så kommer en svag men tilltagande bris som fyller de ännu hela seglen med vind. Matroserna tystnar när han i sina stövlar kliver ut ur sitt fängelse och de ser frågande på honom. Förste styrman vinkar försiktigt till sin kapten och han lyfter sin högra hand till svar. Kaptenen kisar mot solen och går med sturska steg upp emot rodret. Lossar repens som hållit den stackars mannen vid styranordningen så många timmar och ställer sig sedan själv där. Någonstans i hans inre karta läggs en kurs ut och han styr därefter och skriker sedan:
”Vad väntar ni på era gråsuggor? Äntra upp och försök få någon ordning på de där trasorna som ska föreställa segel så vi kommer hem någon gång!”
”Aj aj kapten”, svarar hans olycksbröder med leende ansikten och klänger likt apor upp i riggen. Båten får ett högre vattenläge och det skummar om stäven. Den småleende kaptenen drar ner sin skärmmössa djupare i pannan. Ställer sig bredbent med blicken mot horisonten och känner hur hjärtat slår målmedvetet.
”Det här var då en förbannad midsommar”, mumlar han och drar sig i skägget. ”Men nu är det över och vi gick inte under. Båten är äntligen på rätt kurs och vid alla huggormars avföda så tänker jag inte komma på avvägar igen.” Han skrockar för sig själv och ser på sin styrman som står till höger om honom och känner en värme som snuddar vid kärlek när han ser sin lojale vän i ögonen. ”Du gjorde ett bra jobb gamle gosse”, säger han och klappar honom på axeln.
”Tack kapten!Får det vara lite av den sista groggen?”
”Nej fy för den lede! Vi hålls väl inte med sådant eller hur?” Kaptenen gör en grimas av avsmak och hans styrman likaså. De skrattar sedan i samförstånd, tänder sina pipor och gör sig redo att föra båten i hamn.
”Glad midsommar Kapten!”
”Tack detsamma min gamle vän!”

Någonstans högt uppe bland skyarna nästan utom synhåll och definitivt utom skotthåll svävar en Albatross. Den är ett tecken på tillförsikt och tro och dess svarta ögon och vingar har samma målmedvetenhet och kurs som klipperskeppet nere på havet.