Gräsmattan var stor som en savann och de låg där utspridda vind för våg. Män och kvinnor huller om buller mer eller mindre nakna och solen kom och gick men molnen var snälla och ulliga och bulliga.

Under ett parasoll satt ett muntert sällskap och jag tror minsann att det inmundigades spirituosa. Gin och tonic om mitt minne inte sviker mig. Ett brokigt gäng var det.

En var lång som en flaggstång, propert klädd i gabardinbyxa, vit skjorta och en rutig slipover. Han slängde sig med fina fraser och vårdat språk och han citerade Nietzsche och svängde sitt glas i vida gester och jag tror minsann att han tillhörde advokatskrået.

Den andra var av en enklare valör men han gjorde tappra försök att vara som sin långe vän och det var tydligt att han beundrade honom mycket. Han skrattade högt och ljudligt åt hans munterheter och han röjde villigt väg för sin fine vän att gå på när så behövdes. Han gav ett räddhågset intryck och var någon på vars bekostnad det var tillåtet att göra sig rolig. Han log och slängde med sitt lockiga, långa hår och ryckte på sina axlar åt plumpa skämt och fyllde på sin väns glas och skrattade med honom åt sig själv och åt andra och för varje dag som gick så blev han mindre. En dag, om han fortsatte så här, så skulle han bli så liten att han försvann. Poff! Som en rökpuff, likt en träffad lerduva.

Och så fanns där en figur som var rund som en boll och han låg tillbakalutad i en solstol med slutna ögon och med en vit solhatt på sin tunnhåriga hjässa. Hans fanns där bara, likt en institution, ett konstverk som skulle symbolisera liknöjdhet i sin yttersta form och hans glas var alltid fullt och han rörde sig endast för att få mera gin i glaset eller för att tända en cigarett. När han blev tilltalad så nickade han bara, alternativt ruskade nekande på huvudet och sedan så var det bra med det. Ingen begärde eller förväntade sig något annat.

Han var Orre. Och det var allt han behövde vara.

Orre kunde inte flyga. Inte heller kunde han strutta runt i yster dans om våren. Han var som han var och att han fanns var viktigt på något sätt. Varför minns jag inte men han var som en möbel i ett rum utan vilket rummet var som omöblerat. Orre var tryggheten och lugnet, den varma rymattan på det kalla stengolvet. Han var den mjuka övergången från kallt till varmt och vice versa. Han var behövd av både långa advokater och skönlockiga, charmiga lismare och det var som det skulle vara. Och det hade varit så en lång, lång tid.

I en bassäng, stor som ett fyrkantigt hav försiggick simtävlingar och just dessa var den officiella anledningen till att våra ystra kamrater var på plats. Om det var ett verkligt intresse av den sortens idrottsutövande eller om de använde tävlingarna som en ursäkt för att få festa förtäljer inte historien. Sannolikheten är dock stor för att det senare alternativet var det som var närmast sanningen.

Understundom lämnade delar av det pokulerande sällskapet bordet under parasollet för att under högljutt hejande försöka bära fram någon simmare de hade särskild anknytning till. Det framgick aldrig dock hur de kände vederbörande, men det kan också vara så att mitt minne sviker mig. De var engagerade i vilket fall som helst så mycket minns jag, och de var knutna till samma stad som jag och den simklubb jag tillhörde var.

Orre blev kvar i sin stol under hejaramsandet och det var nog lika bra det. Han lyfte sin hand då och då och vinkade i takt med hejaropen med ryggen mot bassängen. Han såg måsar i skyn och han läppjade på sin drink och var han befann sig mentalt visste bara han. Orre var där han ville vara så mycket var säkert, och ingen hade något intresse av att ändra på den saken. Och dagen gick.

Simtävlingar kan vara utddragna tillställningar. Många är de ungdomar som ska simma och åldersgrupperna är lika många som de olika grenarna och om det är så att du bedriver dagen under ett parasoll och dricker en väldig massa alkohol så kan det hända att du blir lite trött fram emot eftermiddagen. Så låt oss titta in till de ystra tre och kolla vad de har för sig.

Där ligger advokaten och sover i sin solstol och han har en solhatt över ansiktet. Hans långa ben letar efter en bekväm ställning men tycks inte hitta någon för han växlar ställning mest hela tiden och sömnen förefaller en aning orolig.

Den skönlockige lyssnar på musik. Hans högra fot stampar takten och han rockar på så mycket det går och är någon annanstans just nu. Han har solglasögon på sig. Han är chauffören och är därför nykter.

Men var är Orre?

Hans solstol gapar tom och hans glas ligger omkullvält i gräset och citronskivan ser lite angådd ut, som om han tuggat på den. Ingenstans syns hans runda lekamen och det verkar som han bara har en flip flop på sig för den vänstra ligger kvar.

Nu vaknar advokaten, sätter sig upp och klipper med ögonen. Det första han ser är Orres tomma stol så han petar på den långhårige och påpekar detta faktum.

”Var är Orre?” Säger han och gnuggar sig i ögonen.

Den skönlockige tar av sig freestylelurarna, slutar rocka, och reser sig upp och spanar av området med handen i pannan.

”Jag ser honom inte.”

”Är tävlingarna slut?” Frågar adokaten.

”Nej jag tror inte det.”

”Helt otroligt, hur fan orkar ungarna”, suckar advokaten. ”Men kom igen nu rockarn, nu hittar vi Orre.”

Efter en timmes noggrant letande så gav de upp

Orre var försvunnen. Ingenstans fanns han. Hade han lämnat jordelivet? Fick han vingar och lättade? Fann han sin Orrkvinna i skogen och gav de sig av vinge vid vinge? Byggde de sig ett bo under en gran, fick tre ägg, och levde lyckliga i alla sina dagar? Eller hade han helt enkelt gått vilse i livets labyrint?

Advokaten och rockarn började bli oroliga nu. Simtävlingarna var på väg att ta slut och föräldrar och simmare plockade ihop sina grejer och sekretariatet utropade dagens sista tävling.

”Nej nu jävlar!” Sade advokaten och stegade fram till funktionärsbordet. Bad om ursäkt. Greppade tag i mikrofonen, vred upp volymen på max och ropade med myndig stämma och det ekade över nejden.

”ORRE TILL BILEN!”

Och ännu en gång

”ORRE TILL BILEN!

Sedan lade han tillbaka mikrofonen. Klappade funktionären på axeln. Tackade publiken och gick därifrån.

De två, den långe och den korte, satt sedan tillsammans på den tomma läktaren och väntade. Fiskmåsar struttade omkring och åt på kvarglömda bananer och smörgåsrester och lät som fiskmåsar låter på sommaren. De två vännerna sade inte mycket.

Han kom till slut, vinglande, som en vårvind med en flipp flopp över axeln. Med solhatten på svaj och med blicken i det blå gled han som en svävare över gräsmattan rakt fram till advokaten och rockarn och de förenades i en gruppkram.

”För helvete Orre!” Sade rockarn. ”Du skrämde livet ur mig.”

Orre nickade och såg glad ut

”Jävla Orre!” Sade advokaten. ”Kan vi åka hem nu rockarn? Jag är trött på det här.”

”Jag är hungrig.” Sade Orre

Rockarn och advokaten tittade på varandra och skrattade.

”Jävla Orre!” Sade de i kör

Sedan satte de sig i bilen och for hemåt och solen gick nästan ner till slut och Orre och advokaten somnade åt var sitt håll i baksätet. Rockarn spelade Bruce Springsteen och sjöng med i låtarna och drömde om ett liv i USA.

Godafton.

Ur askan av det förkolnade klev någon annan. Han reste sig och gick ut i världen som ett nyfött barn och ville se hur den såg ut innan filtren lades på.

Solen hade gått upp för några timmar sedan och spred nu sitt milda ljus över landskapet. Det hade regnat i två dagar och doften när jorden värmdes upp var berusande. Det luktade vår fastän det var höst och han stod på gräsmattan framför sitt hus och njöt. Vinden var ljum och smekte hans kropp och hade rufsat hans hår om det inte varit snaggat.

Han var naken. Han höll en kaffekopp i handen.

Den nakne hade precis klivit ur duschen efter sitt träningspass i skogen och han eftersvettades. Han hade ett lugn i kroppen som bara fanns där efter fysisk ansträngning och stora mängder kaffe och han tänkte att det är nog så här, som jag känner mig nu, som de flesta människor mår hela tiden. Den medelålders mannen var annars som en armerad bomb och det krävdes inte mycket för att den skulle brisera. Humöret var hans akilleshäl och han skulle ge mycket för att slippa bli så förbannad som han allt som oftast var. Antagligen var det därför som han levde ensam tänkte han.

”Det är ingen som står ut med en grinig gubbe som jag”, muttrade han för sig själv och drack av sitt kaffe.

Han såg ner på sina fötter och det var ingen mage i vägen. Det hade det varit en gång i tiden och han mindes de åren som svåra. Att aldrig kunna se sig själv i spegeln och tycka om vad du såg. Att försöka hitta en vinkel som gjorde att du inte såg allt för jävlig ut. Att stå på vågen på ett visst sätt för att nålen inte skulle skena iväg åt fel håll. Han hade avskytt det och till slut gjort något åt det. Han led numera av att se andra överviktiga människor för han visste hur det kändes och han blev ledsen för deras skull.

Han gick in igen och klädde på sig. Valde ett par lediga kakishorts och en snygg T-shirt i en mörkblå färg med vita sjöjungfrur på. I hallen satte han på sig sandaler i skinn med stötdämpande kuddar för hälen och sedan tog han cykeln ner till Lidl för att införskaffa lunch. Utanför dörren satt tiggaren som vanligt och vår man morrade inombords och svor och önskade att den stackaren kunde hålla käften. Jag är inte din jävla ”amigo” tänkte han och gick förbi utan att se på den i lump klädda kvinnan. Som vanligt fick han dåligt samvete för att han reagerade som han gjorde och kunde inte förklara varför riktigt. Uppenbarligen så var det synd om henne. Ingen normalt funtad människa skulle ju sätta sig utanför en port till ett snabbköp och be om pengar och mat om du inte behövde, eller hur? Nej, så var det naturligtvis. Och varför blir du så arg då frågade han sig själv? Han suckade och såg ett rasistspöke i fönstret när han gick in så när han kom ut med den mat han köpt så lade han en tjugokronorssedel i hennes lilla korg. Han lovade sig själv att alltid ge en litens slant i fortsättningen men visste att det inte skulle bli så. Det var ju så sällan du bar på kontanter nu för tiden, ursäktade han sig själv.

Han låste upp sin cykel och lade matvarorna i korgen som satt vid sidan av bakhjulet. rullade tvåhjulingen så att trampan kom i rätt läge och satt upp. Det här var mannens sista dag i livet, men det hade han inte en aning om där han cyklade med solen i ansiktet. Han mådde bra. Han var hungrig och det flöt en strid ström av liv genom hans ådror.

Hans granne låg på knä och rensade bort tistlar ur rabatten. Det var en kvinna i hans ålder trodde han, kanske något äldre. Hon var läkare. Mannen med Lidl-påsen parkerade sin cykel, gick tillbaka till henne och stannade en stund och småpratade om katter, vädret och semester som varit och som skulle komma igen. Sedan gick han in och lagade lunch. Efter att han ätit satte han sig framför datorn en stund och spelade. Han älskade dataspel och speciellt så kallade RPG spel. Roll Playing Games, hade han lärt sig att det betydde. Han blev som ett barn när han spelade och tiden flög iväg, skuttade som en hare på ängen nedanför hans hus, och utan att han märkte det så hade mitt på dagen blivit eftermiddag.

Han hade spelat i fyra timmar.

Han låg i soffan när han vaknade. Slog upp ögonen och stirrade upp i taket totalt förvirrad och utan den minsta aning om var han befann sig. Soffkudden han låg på luktade illa och han förstod att han hade kräkts. Inte mycket, men han kände mot kinden att den blå sidenkudden var blöt och det förklarade för honom att det troligen förhöll sig på det sättet och han kände igen stanken av spyor. Han försökte sätta sig upp men hela rummet dansade runt honom i en vansinnig dans bara av att tänka tanken så han avstod och låg stilla och försökte samla tankarna. Långsamt och försiktigt kom minnet tillbaka. Det kröp över vardagsrumsgolvet som en slemmig snigel, kom fram till soffan och tog sig sedan mödosamt uppför tyget och upp på hans bröst och lyckades till slut pressa sig in i hans öra. Det sista han mindes var att han slutat spela dataspel för att han blev för trött i skallen. Att han gått till soffan och lagt sig ner för att vila en stund. Sedan var det svart.

Han mådde illa.

Huvudet värkte också och även om han låg ner så kändes yrseln. Han började bli rädd nu och slöt sina ögon och försökte ligga stilla och somna om i hopp om att vakna besvärsfri. Det var inte mycket annat han kunde göra. Han kunde nämligen inte röra sig.

Att sova gick inte.

Han hade tusen nålar i skallen och i skinnet och han kunde omöjligt slappna av och förstod att han var tvungen att få hjälp. Altandörren stod öppen, han mindes det nu och när han sakta vred på huvudet så såg han att minnet inte svek honom. Grannen, tänkte han, jag kan ropa på grannen.

Han kom inte ihåg vad hon hette.

”Grannen! Grannen!” Ropade han men hans röst var inte mer än en viskning och suset i björklöven i björken intill huset dränkte allt. Det satt en vansinnig skata i trädet också som grusade allt hopp om att läkargrannen skulle höra honom och han började gråta. Tårarna rann nerför hans kinder och han hulkade lätt för han förstod nu. Hans tid var inne och han fick inte ens spela schack med Bengt Ekerot för att försöka skjuta upp det oundvikliga. Mitt i all panik och skräck över att han skulle dö så blev han arg.

Det var ju nu allt skulle tydliggöras tänkte han. På den yttersta dagen så var det ju meningen att förklaringen skulle spikas upp på väggen i form av ett handskrivet dokument undertecknat av Gud. Var det inte så överenskommelsen löd? Ett dokument där varje handling du utfört under dina dagar på planeten jorden skulle härledas, granskas under lupp, och du skulle äntligen få en  förklaring till varför du levat. Det var inte meningen att du skulle dö så här. Ensam och övergiven, illamående och rädd och gråtande, ovetande, fortfarande.

”Var är förklaringen?” Skrek han, eller viskade snarare. ”Var är klargörandet för helvete?” väste han och han grät nu hejdlöst.

Han kände döden komma krypande från fötterna och uppför hans ben. Hur hans kropp gradvis dog. Hur livet försvann ur hans begreppsvärld. Döden var vid midjan nu och tycktes stanna där en stund. Som om den ville ge honom lite tid till eftertanke och han försökte hejda sin skenande andning. Mannen i soffan fick för några minuter en strimma av hopp, som om han trots allt fått ett parti schack med liemannen och att han gjort ett bra drag som tvingade döden till eftertanke.

”Löparen till C 6.” Den kåpklädde lyfte sin hand och flyttade pjäsen.

Han såg slutet komma nu. Kände hädanfärden närmare sitt hjärta och han slutade gråta. Mörkret sänkte sig sakta som för Marie Curie i den där filmen med Spencer Tracy om hennes liv, och som han grät när han såg den filmen som barn. Fastän ingen tid för tårar nu tänkte han. Tid istället för rannsakning och försoning, räkenskapens tid är här log han trots allt och han skyndade sig igenom sina synder som en kanin på flykt undan räven, och han hann. När dödens kalla hand kramade hans hjärta och fick det att stanna så var han förlåten. Åtminstone så hoppades han det.

Det sista han såg av detta livet var hans katt som hoppade upp på hans bröst, jamade och lade huvudet på sned. Som om den undrade vad han höll på med. Han hade gärna velat klappa den en sista gång.

”Schack och matt”, sade den svartklädde.

 

 

Han klev på tåget. Vinkade till sin fru och sina barn. Gick in och lyfte upp sin resväska på bagagehyllan och drog ner fönstret och fortsatte sitt avsked till sin familj genom att luta sig ut och kasta slängkyssar, bedyra att han älskade dem, kasta fler slängpussar och när tåget äntligen satte sig i rörelse så satt han sig ner och pustade ut. Han avskydde avsked. Alla dessa känsloyttringar som efter ett tag kändes konstlade och som ett tvång.

Han tittade på sätet mitt emot sig. Smutsigt tänkte han, och slitet. Mannen reste sig upp och såg på där han suttit och fann att det var rent men lika slitet. Han reste sig upp och gick till toaletten där han fuktade några pappershanddukar som han tog med sig tillbaka till kupén.
Förbannade ungdomar tänkte han när han skrubbade sätet rent. Sitta med fötterna uppe på dynorna. Det är ingen ordning på de jävlarna nu för tiden, tänkte han. Annat var det på min tid. Den irriterade mannen gick tillbaka med de smutsiga handdukarna och slängde dem. Tog några torra och gick tillbaka och torkade torrt så gott det gick. Sedan satte han sig ner och ur sin axelväska tog han upp sin bok och ur bröstfickan på skjortan sina läsglasögon. Lutade sig sedan tillbaka i hörnet invid fönstret och började läsa. Skenornas dunkande var rogivande men som vanligt när han försökte läsa så blev han sömning. Boken fick återvända till väskan och han satte sig tillrätta så bekvämt som det var möjligt, slöt sina ögon och somnade.

När han vaknade så var han inte längre ensam i kupén.
Fan också! Tänkte han och lade armarna demonstrativt i kors över bröstet och glodde ut genom fönstret. Han hade hoppats på att få ha tågkupén för sig själv.
Det platta landskapet rusade förbi, oändliga åkrar med havre och vete och gula rapsfält i en kakafoni av färger och han njöt av att åka tåg. Det hade han alltid gjort. När hans reskamrater i hans ungdom på de tågluffningar de gjorde led av de långa resorna så förstod han aldrig vad de menade. Ju längre de skulle resa desto bättre tyckte han att det var.
Han slutade beundra landskapet i Skåne och sneglade istället mot sin påtvingade kupékamrat som satt och läste en tidning. Det var en kvinna i fyrtioårsåldern uppskattade han hennes ålder till. Klädd i en vit sommarklänning med kort ärm och som när hon satt med benen i kors gled upp på hennes lår och visade långa slanka, brunbrända ben. Hon var brunett och håret var klippt i en axellång page och det var uppenbart att hon visste om att hon såg bra ut. Du kunde se det på sättet hon satt. Rak i ryggen och med något lyft haka som visade att hon ville utstråla självsäkerhet. Ögonen var blå och naglarna på hennes händer var välskötta och målade i en röd nyans. Hennes näsa var lite för stor för att hon skulle vara helt nöjd trodde han men han tyckte att det gjorde henne vackrare än om den varit enligt skönhetsidealet. Hennes mun såg ut att ha ett lätt småleende med läppar som var fylliga utan att för den skulle vara stora med en överläpp vars båge strävade uppåt och du kunde se en bit av framtänderna fast hennes mun var stängd. Hon hade målat dem i samma färg som naglarna.
Han tänkte på sin fru.
Det var alltid så. Varje gång han såg en vacker kvinna så vandrade hans tankar till hustrun. Han log för sig själv när han tänkte på hur mycket han höll av henne och hur attraherad han var av henne. Det fanns ingen kvinna som ens kom i närheten av hur han uppfattade sin maka. Inget skulle kunna få honom att svika henne.
Kvinnan mitt emot honom tittade upp, mötte hans blick och log.
”Sovit gott?” Frågade hon och lade ifrån sig boken. Det var uppenbart att hon gjorde sig redo för att samtala en stund. Han avskydde kallprat.
Han nickade bara och log, men när hon inte uppfattade signalerna han sände ut så var han tvungen att säga:
”Jag somnar alltid på tåg, speciellt när jag försöker läsa.”
”Det är dunkandet”, sade hon och skiftade ben. ”Dunkandet från skenorna.”
”Kanske det”, sade han. ”Men jag somnar när jag läser hemma också. Det har nog att göra med att jag är så oerhört gammal och att mina läsglasögon är för dåliga.” Han skrattade och plockade upp dem från sin skjortficka. ”Clas Ohlsson, tio kronor, det är nog dags för mig att besöka en optiker tror jag. I alla fall om jag ska kunna läsa mer än fem sidor utan att somna.” Han stoppade tillbaka glasögonen i fickan.
”Jag har kontaktlinser.” Hon böjde sig framåt och spärrade upp ögonen för att han skulle kunna se dem. ”Det kanske skulle kunna vara något för dig.”
”Nja, jag är lite känslig för att peta mig i ögonen och jag ser ju bra för övrigt. Ett par ordentliga läsglasögon räcker nog för mig. Det är bara det att jag aldrig kommer iväg, fullt upp hela tiden, jag reser ju så mycket också i mitt arbete”, sade han och log igen.
Hon nickade och rotade i sin väska och tog upp ett glasögonfodral.
”Jag har glasögon också, fast jag använder dem aldrig.” Hon plockade upp dem ur fodralet och satte dem på näsan. ”Visst är de fula?” Skrattade hon och gjorde en grimas.
Han såg på henne och tänkte att hon var vacker i glasögon också. Han sade till henne att han tyckte att hon passade bra i dem. Hon tog dem av sig och lade tillbaka dem i asken.
”Jag är ingen glasögontjej”, sade hon.
Du är ingen tjej heller tänkte han.
”Jag har funderat på att operera mig.” Hon gnuggade sig i ögonen. ”Du vet en sådan där laseroperation.”
Han nickade.
”Fungerar det inte med linser eller?”
”Jag blir så torr i ögonen hela tiden.”
Han tystnade och såg ut genom fönstret igen och tänkte på hur världsliga problem tycktes uppta en så stor del av människors vardag. Frisyrer, kläder, skor, slät hud och smink i alla möjliga former och för att inte tala om alla dessa små regler som folk älskade att krydda sin vardag med både hemma och på arbetet.
Du måste göra si eller så och alla ska göra på samma sätt annars fungerar det inte och du skulle bara våga att bryta mot lagarna som gäller här, var det dekret som hängde som mörka moln över i stort sett alla arbetsplatser ansåg han. Han avskydde det. Ville göra på sitt eget sätt och det var väl därför som han ansågs obekväm och att han var någon som inte passade in. Samarbetssvårigheter, hade hans chef sagt att han hade på det sista utvecklingssamtalet på det arbete som han haft senast. Han hade skrattat rakt ut, rest sig upp, klappat honom på axeln och sagt att han tyckte synd om honom som var tvungen att leva i en sådan snäv och trångsynt värld. Sedan hade han gått sin väg och inte kommit tillbaka.
Detta hände för fem år sedan och sedan dess hade han varit resande.

Resande i livet kallade han sitt arbete för, om det nu kunde kallas för arbete.

Han tittade upp på sin reskamrat som nu hade tagit upp tidningen igen. Utvärderade henne som han gjorde med alla män och kvinnor som han träffade.
Han ansåg sig själv vara oerhört perceptiv och han kunde känna på vibrationerna i luften vilken typ av människa han hade framför sig. Det gick att ta på, som ett tunt tyg som frasade lätt runt kroppen på alla och envar som han mötte tyckte han. Osäkerhet, övermod, rädsla, trygghet, allt stod att avläsa i det tunna, dallrande skimmer som omgav allt levande. Det gällde bara att ha ögon för det och han såg sig själv som någon slag healer som kunde förmedla goda vibrationer.
Hon sänkte tidningen och såg honom frågande i ögonen.
”Vad tittar du på? Frågade hon med ett småleende.
Han log tillbaka
”Jag vet inte än”, sade han.
Hon skrattade till.
”Vad menar du?”
Han satte sig tillbaka med ryggen mot ryggstödet och slöt sina ögon och försökte känna in vad hon utstrålade för typ av känslor. Oro, var det första han kunde förnimma, blandat med en viss osäkerhet som hon med alla medel försökte dölja, men också en trygghet någonstans. Det föreföll som hon stod på en grund som var relativt stadig men som kunde vackla vid ostadig väderlek.
Frånskild, tänkte han. Hon är frånskild.
Han öppnade ögonen och såg henne sitta med ett frågande uttryck i ansiktet.
”Du har nyligen skiljt dig, eller hur?” Frågade han.
Hennes frågande uttryck förbyttes till ett förvånat. Det var som om någon drog en grå sky över hennes ansikte och hon drog efter andan.
”Hur visste du det?” Frågade hon.
Han gjorde en magisk gest med händerna och mumlade en trollformel.
”Magic”, sade han.
”Nej sluta, berätta hur du visste det, det här är ju läskigt.” Hon såg emellertid inte så rädd ut, snarare nyfiken.
Han tittade på henne ingående, som om han valde mellan att berätta som det var eller inte, vilket han gjorde också. Han bestämde sig för sanningen.
”Det är faktiskt något som skulle kunna liknas vid trolleri”, sade han och berättade sedan en lång stund om sin förmåga.
När han var klar satt hon tyst en stund och såg honom i ögonen. Han kunde inte se några spår av tvivel eller andra tecken på tvehågsenhet utan hon verkade mest fascinerad.
”Du skojar inte va?” Frågade hon sedan. ”Det är inte något trick det här utan du menar verkligen vad du säger, att du kan känna av sinnesstämningar hos människor, jag menar vad som hänt dem och så, som att läsa tankar va?” Hon såg helt lycklig ut. ”Det är ju fantastiskt, hur länge har du kunnat det här?”
”I hela mitt liv tror jag, men det är först på senare år som jag har lärt mig att förstå vad det är jag kan, och att det faktiskt går att försörja sig på sådana här saker.”
”Men varför gör du det?”
”Jag är en resande i livet skulle du kunna säga. Jag reser land och rike kring och hjälper människor i nöd. Ja det låter ju förbannat förmätet förstås, jag inser det, men det är vad jag gör.” Han gjorde någons slags urskuldande min trodde han. ”För det mesta så handlar det om män och kvinnor som har det jobbigt men som aldrig någonsin skulle erkänna det.” Fortsatte han. ”Fastän också sådana som öppet erkänner sin smärta och sina problem men jag föredrar att hjälpa de som lider i tysthet. Det ger mig någon slags tillfredställelse att se dem komma på fötter utan att de riktigt förstod hur det gick till. Det bästa med det hela är att de sedan tror att de gjorde det själva. Det stärker dem.”
Den vackra kvinnan med de blå ögonen skakade sakta på sitt huvud som om hon inte trodde sina öron.
”Hur kan du leva på något sådant?” Frågade hon tvivlande.
Han satt tyst en lång stund och stirrade ut genom fönstret. Tåget hade stannat vid en station och det klev på nya människor och andra klev av. Barn skrattade och föräldrar förmanade och det muttrades och människor stönade och bar på bagage. En barnfamilj stannade utanför mannens och kvinnans kupé och gjorde sig beredda att gå in.
Plötsligt kastade sig kvinnan därinne fram och kysste mannen hett och passionerat. Pappan utanför log menande emot mamman och släppte handtaget och nickade att de skulle gå framåt, vilket de gjorde.

”Vad gör du!?” Skrek mannen och puttade henne ifrån sig. ”Har du blivit galen?”
”Men såg du inte, de var ju på väg att gå in här!”
”Än sen då”, sade han men var egentligen glad över att de inte hade gjort det.
”Förlåt mig, men jag måste få veta hur du kan försörja dig på den här talangen du har och du skulle aldrig ha berättat om vi inte hade varit själva härinne, eller hur?”
Han ryckte på axlarna och torkade sig om munnen.
”Men inga fler kyssar.”
”Jag lovar ingenting”, sade hon och skrattade. ”Jo jag lovar”, sade hon när hon såg hans min. Hon böjde sig framåt ”Berätta nu.”
”Ärligt talat”, sade han och lutade sig tillbaka. ”Jag vet inte hur det går till.”
”Vad menar du?”
”Du måste lova att inte berätta det här för någon och jag kan inte för mitt liv förstå att jag sitter här och säger det här till en vilt främmande människa”, sade han och slog ut med händerna. ”Varför gör jag det?” Sade han och stirrade på henne.
”Jag vet inte”, sade hon och såg troskyldig ut med himlande ögon.
Han suckade och knäppte händerna i sitt knä. Sedan höjde han sin blick och såg henne stint i ögonen.
”Jag har en annan förmåga också förstår du.” Hon nickade och såg skrämd ut. ”Jag kan göra människor illa också om jag vill,” ljög han.
Hon backade bort ifrån honom och såg ännu räddare ut.
”Vill du fortfarande höra hur det går till? Är du säker på att du kan hålla tyst om det här?” Sade han och lutade sig framåt.
Hon nickade sakta.
”Jag lovar, jag ska inte säga någonting till någon, men berätta nu snälla. Jag måste få veta.”
”Som sagt, jag vet inte, vare sig varför jag gör det eller var min betalning kommer från, men varje gång som jag lyckats få någon på fötter, och det är som ett kvitto på att jag verkligen har hjälpt någon, så hamnar en summa pengar på mitt konto och det syns inte på kontoutdraget var de kommer ifrån.”
”Det verkar ju jättekonstigt, vem betalar ut detta?”
Han skakade på huvudet. Av någon anledning så kunde han inte förmå sig till att berätta att det han gjorde var som ett inre tvång. Att det kändes som om han var styrd av något. Att han hade en känsla av att vara utvald. Han ville inte att hon skulle tycka att han var störd på något sätt eller att han ansåg sig vara någon slags frälsare.
Var pengarna kom ifrån? Ja han hade ju sina teorier, men inget han kunde förklara med ord.

Han såg på henne och sträckte fram handen.
”Ta min hand”, uppmanande han henne.
Hon tvekade.
”Ta min hand nu bara, det är inte farligt.”
Hon gjorde så och de satt länge och höll varandras händer och när han till slut släppte så behövde han inte säga mer. Hon förstod trodde han, och på något underligt vis så öppnades även hans ögon och allt framstod mer begripligt nu. Som om någon lättat på en döljande slöja, öppnat en dörr som varit stängd. En oförklarlig trygghet omslöt honom och när han tittade på kvinnan mitt emot sig så kändes det som om han känt henne i hela sitt liv. Det skimrade om henne och det frasade i det för andra osynliga tyg som vibrerade runt den vackra damen.

Han lutade sig mot ryggstödet plötsligt väldigt sömning och slöt sina ögon.

Tåget saktade in igen och stannade vid en ny station och han ryckte till och vaknade av att någon höll honom på axeln.
Kvinnan med det bruna håret och de blå ögonen stod framför honom och hade gjort sig beredd att gå av.
”Det var trevligt att äntligen få träffa dig och få klart för mig att du tar hand om den gåva du fått på det sätt som den var ämnad för”, sade hon och log och hennes ögon glittrade som en skogstjärn om sommaren.
Han skrattade till.
”Jag förstår nu varför jag var så ivrig att berätta allt för dig”, sade han. Han reste sig upp och slog armarna om henne. ”Förlåt att jag hotade dig”, flinade han skuldmedvetet. ”Jag kan inte skada någon, men det vet du förstås?”
”Det vet jag förstås”, sade hon och pussade honom på kinden. ”Ta hand om dig nu min resande i livet. Vi ses igen.
”Jag antar det”, sa han och log.

När tåget började gå igen så lutade han sig ut genom fönstret för att vinka men han såg henne ingenstans. Han tänkte att det var skönt för han gillade inte avsked. Alla dessa känsloyttringar som efter ett tag kändes konstlade och till slut blev till ett tvång.
Han satte sig ner och tog fram sin bok och började läsa. Efter fem sidor så lade han den ifrån sig och somnade.

En blek jävla sol klättrade över världskanten och lyste för ett ögonblick upp tillvaron. Tio minuter senare höjde sig bitterheten över oförmåga och orättvisor och skymde därigenom allt ljus och det blev mörkt den tredje dagen och alla andra dagar också för den delen.

”Det får inte vara såhär”, tänkte han och reste sig ur soffan och gick in på toaletten. Hans flickvän hade gått till jobbet för en halvtimme sedan utan ett ord och han förstod henne.
Därinne stod han länge och glodde på sig själv i badrumsspegeln. Han tyckte synd om sig själv. Med all rätt också ansåg han.
”Det är väl själva fan också att när jag äntligen lyckats baxa det som jag trodde var värt att baxa ända fram till målet och allt tycktes som om det skulle ordna sig. När jag trodde att alla inblandade äntligen förstått vad allting egentligen handlar om och inte längre satte sig på tvären. Då går allt åt helvete.” Han hade lust att slå till sig själv i spegeln så glas skulle yra och blod flyta, men han behärskade sig. Istället så borstade han tänderna. Han rakade sig och satte på sig rakvatten. Applicerade deodorant under armhålorna av samma märke som sin ”after shave”, och till sist en ”eau de toilette” av samma doftfamilj.
”Jag stinker som en parfymfabrik”, tänkte han.

På bussen på väg till jobbet satt han med sin huva på jackan över sitt huvud och lyssnade på deppig musik och han vältrade sig som en gris gör i gyttja i självömkan. Tårarna lurade i ögonlockskanterna och han hade inte långt till gråten.
”Hej!”
Han tittade upp. Där stod hans idiot till kollega och flinade dumt.
”Du ser ut som om du sålt smöret och tappat pengarna”, sade han. Arbetskamraten trängde sig ned bredvid honom på sätet.
Den desillusionerade såg sin kollega i ögonen och pekade på sina lurar. Han gjorde ingen ansats att ta av dem. Tänkte att om den idioten tror att jag inte hör vad han säger så slutar han kanske prata. Vad den påflugne yrkesbrodern istället gjorde var att luta sig fram och börja dra i lurarna för att få dem av.
”Vad i helvete håller du på med?” fräste den vemodige och slog undan hans händer.
Hans jobbarkompis såg chockad ut och tappade ansiktet.
Nu var den sorgsne ju tvungen att haka av sig sina hörlurar och be om ursäkt.
”Förlåt, men lurarna är lite känsliga” mumlade han. ”De tål inte så mycket stryk tyvärr. Vad var det du ville?”
”lyssnar du på en bok eller musik?”
”Musik.”
Mannen med lurarna nu runt halsen sa inget mer. Han vände sig istället rakt fram och såg ut genom förarfönstret. När bussen stannade vid nästa hållplats så reste han sig, satte på sig sina hörlurar igen, och gjorde sig beredd att gå av.
”Ska du inte jobba idag? Frågade kollegan, och det var då han bestämde sig.
”Nej, jag tror jag skiter i det faktiskt”, sade han och flinade. ”Jag har annat för mig.”
Hans kamrat från arbetet stirrade på honom med öppen mun.
”Vi ses när vi råkas”, sade den nu plötsligt bra mycket gladare mannen och gick av bussen. Han stod och såg efter den när den åkte vidare. Vände sitt ansikte mot den gråmulna himlen, såg sedan på sina fötter, och började gå. Vart visste han inte riktigt. Han bara gick och nu kändes den deppiga musiken plötsligt väldigt malplacerad så han bytte till Bach och lät sig svepas iväg av den gamle mästarens tredje pianokonsert som var som en studsande hare på en sommaräng och snart, tänkte han, kommer den. Våren.

När solen letade sig igenom molntäcket så satt han på en parkbänk och längtade efter sina cigaretter. Det här var tredje dagen utan hans Marlboro och det var svårt. Mycket svårare än vad han hade trott att det skulle bli då han egentligen inte rökte så mycket tyckte han. Max fem cigaretter om dagen och då på kvällstid precis innan han skulle gå och lägga sig. Vilket fick till följd att han visserligen somnade omtöcknad av nikotinet och alla annan skit som cigaretter innehåller, men också att han vaknade efter exakt en timma och då var det stört omöjligt att somna om.
Telefonen ringde och han såg att det var jobbet. Han svarade inte. Tryckte helt enkelt bort samtalet och stoppade in en snus. Det var inte samma sak. Snuset gjorde att han höll sig lugn och inte blev så förbannad men inte var det som att dra ner den underbara röken i lungorna.
Han suckade och funderade på det som hänt på morgonen. Försökte sluta med det, lyckades dåligt, så mannen reste sig upp och började gå igen.
”Varför är det så”, tänkte han. ”Att ett enda förfluget ord kan rasera hela min värld. Vad är det för fel på mig egentligen?” Han stampade i backen och tog upp telefonen för att ringa till sin flickvän. Ångrade sig och stoppade tillbaka luren i väskan. Han hade inte mer än gjort det förrän den ringde och det var jobbet igen. Den här gången svarade han.
”Nej, jag kommer inte idag.”
”Nej, jag är inte sjuk”, svarade han på frågan som hans chef ställde.
”Jag vet inte”, svarade han på nästa fråga. ”Jag hör av mig senare”, avbröt han honom mitt i en upprörd mening och avslutade samtalet.
Han stod stilla och andades tungt. Musiken som satte igång igen fyllde hans själ och det kändes som om han klev in i en annan värld plötsligt. En värld utan trivialiteter och tarvligheter och måsten och han undrade vad som flugit i honom men det kändes bra. Han var som ett kärl som plötsligt fylldes med en livgivande vätska och han log.
Han gick hem.
Väl där så tog han av sig alla sina kläder och stod framför spegeln i sovrummet och betraktade sig själv. Han såg inte så illa ut tyckte han. Lite osunt fläsk på magen men på det stora hela så tyckte han om vad han såg. Han gick naken genom sovrummet till badrummet och klev in i duschen. Under de varma strålarna som tvingade ut kylan ur hans kropp blev han säll.
När han klätt på sig igen, fritidskläder denna gång, så satte han sig ner vid frukostbordet. Värmde på det sista kaffet och skrev ett sms till sin flickvän där han försökte förklara sig. Trasslade som vanligt in sig i konstruerade formuleringar och han kände sig som en fluga i ett spindelnät men han skickade iväg meddelandet och hoppades att hon skulle förstå.
Han ringde till sitt jobb och sade upp sig.
På SJ:s hemsida bokade han en enkel tågbiljett till Köpenhamn på ett tåg som skulle gå om tre timmar. Packade en resväska med det allra nödvändigaste och gav sig av. Flickvännen svarade på hans telefonmeddelande när han satt på bussen på väg mot centralen och förstod ingenting skrev hon.
”Inte jag heller”, skrev han som svar. Sedan stängde han av telefonen.

På en bar vid centralen tog han in en kopp kaffe. Fingrade på sitt cigarettpaket som han hade i fickan. Han hade det där för att han inte skulle vara utan. Trodde att om han visste att det fanns cigaretter så skulle han inte bli så panikslagen om suget blev för svårt, och det fungerade. Han släppte paketet och lade in en snus istället. Drack sitt kaffe sörplande och log mot servitrisen som log tillbaka och blinkade faktiskt åt honom. Det gjorde honom glad.

När tåget lämnade centralen så släppte allt med ett brak. Något slags budskap trumpetades ut av öronbedövande basuner och han tittade sig omkring men ingen annan av tågresenärerna verkade höra detta.
Han såg världen med ens som den var och insåg att universum bara var en chimär och världen omkring honom upplöstes i små beståndsdelar och det fanns ingenting som han inte kunde göra förstod han. Han hade utan vidare tagit steget in i en större uppenbarelse. Han förstod inte hur det hade gått till men att han hade varit på väg länge så mycket fattade han. Allt stod plötsligen förhållandevis klart för honom nu och han visste att det inte fanns någon väg tillbaka och han kände sig både rädd och nyfiken på samma gång. Han var som ett spädbarn som tog sina första steg och allt gick fort nu. Mannen höll sin mamma hårt i handen.

Han slöt sina ögon och kände trots allt det rytmiska dunkandet från skenorna. Den så sorgsne mannen var inte ledsen längre. Han var inte ens en man och han visste inte riktigt vad han var men han trodde att det snart skulle stå klart för honom. Den som för bara några timmar sedan varit en ångestladdad stackare lät sig nu lyftas ur en tillvaro som han aldrig varit riktigt nöjd med och lyckan över att våga, att ens kunna, sköljde över honom som en våg och när han såg ut genom det som förr var ett fönster bort mot en, förmodade han, nedåtgående sol så hörde han en melodi. Som en psalm ekade tonerna i hans inre och han visste att det var sant. Han hade alltid vetat det och han önskade bara att han hade insett detta för många år sedan.
Fast å andra sidan så var tid ett försumbart begrepp log han för sig själv. Vad var tid? Om inte bara fängsel som höll dig tillbaka och hindrade dig från att komma vidare.
Han tog fram sina nycklar och låste upp sina handbojor och släppte därigenom taget.
Han var Gud nu, och Gud var han och vad Gud var hade han ingen aning om men det spelade mindre roll nu.
Han tog ett djupt andetag, öppnade dörren och klev in.

 

Han låg på magen på stranden några meter ifrån vattenbrynet. Klockan var ungefär tio på förmiddagen och han var iklädd jeans, jeansjacka, en vit T-shirt och han hade basketdojor på fötterna. Han sov.

Ansiktet var till hälften begravt i sanden och om du gick nära så kunde du  se hur sandkornen vid hans ena näsborre liksom puffade upp vid varje andetag som från en liten gejser. Han hade en halmhatt på huvudet, och det var tur det, för solen i Cannes på sommaren är stark och obeveklig.
Det var många badgäster på badstranden. Allt ifrån slimmade, brunbrända vackra flickor till barnfamiljer och den evige blekfete tyske mannen i solstol med – trots den arla morgonstunden – en öl i handen. Det hade bildats en cirkel med en diameter på ungefär tjugo meter runt den sovande unge mannen och nyfikna barn dristade sig då och då fram till det halvt medvetslösa kollit och petade nyfiket på honom med spadar eller krattor av plast. Någon – en extra modig ungdjävel – tog hans hatt och satte den på sig och sprang iväg. Det var då han vaknade.

Det första han såg med sina rödsprängda ögon var havet och det han kände var huvudvärken. Ett dunkande i huvudet som om någon satt inuti hans skalle och slog med en slägga på kraniet inifrån. Han mådde illa. Det vände sig i magen och hans mun var torr som en sherry och han började krypa mot vattnet. Väl nere vid vågsvallet lade han sig precis så nära att de små vågorna slog upp över hans skalle och axlar och han passade på att andas när vattnet drog sig tillbaka. Han låg så säkert i en kvart tills han kände värken gå till reträtt och lusten att kräkas avta. Då reste han sig upp. Höll på att ramla omkull men fann balansen och såg sig – med rakbladstunna ögonspringor – runt omkring med vattnet rinnande från sitt långa våta hår och han såg ut som ett lik som sköljts upp på stranden och återuppstått.
Han började gå bort från playan, rakt igenom solande, stirrande människor som vek undan som havet för Moses och till slut så stod han på vägen som gick utmed hela den långa sandstranden. Palmerna vajade i den svaga vinden och han satte sig ner på en bänk och saknade sin hatt.

Det var kvällen innan – på tältplatsen – det hade börjat. Han och hans vänner hade inte hittat något hotellrum. Eller rum fanns det väl men inget som passade fattiga resenärers plånböcker så på en turistbyrå fick de tips om en campingplats inte mer än tjugo minuters bussfärd ifrån stadens hjärta. Tältet de hade med sig rymde alla tre om du inte hade klaustrofobi och inte hade något emot att ligga tätt intill en man några timmar. När tältet väl var monterat så satt de tillsammans utanför och delade på en flaska vin eller tre och åt skinka och baguetter och camembert och studerade den hord av tyskar som vällde ut ur två Volkswagenbussar som körde in på gräsmattan framför dem och de tre häpnade över den mängd öl som de nyanlända fraktade med sig.
Glada, trevliga tyska ungdomar med mycket hjärta visade det sig att det var och det dröjde inte länge förrän vännerna satt tillsammans med dessa gapiga men lyckliga människor och skrålade med i deras dryckesvisor och konverserade så gott de kunde på knagglig skoltyska. En smått galen stämning rådde. Allas ögon gnistrade som ädelstenar och kamratligheten mellan svenskar och tyskar och en och annan fransman var av nästan överjordisk natur. Kulmen på tillställningen nåddes när det tändes en eld mitt bland alla tälten och det sjöngs en sång komponerad av vår hjälte. En sång med refrängen: Wir sind alle kartoffeln , och alla dansade lyckligt med armarna om varandra runt den flammande elden.

Polisen kom oundvikligen till slut. Galna Gendarmer som viftade med pistoler och batonger och var upprörda röt franska glosor som betydde att elden skulle släckas – berättade de franska medlemmarna av danstruppen – annars skulle hemska saker hända. Vad? Det var lite oklart.
Dock så släcktes elden av både polis och festdeltagare och allt planade så småningom ut till en lugnare tillställning där ett tömmande av så många öl som möjligt blev till huvudsyftet.
Plötsligt avbröts det rofyllda berusningsförfarandet av en gäll röst.
”Det sitter en knarkare i tältet bredvid vårt!” Skrek en av de tre vännerna upprört när han kom springande från var deras tygbostad stod uppställd. ”Jag skulle gå in i vårt tält för att vila mig en stund men jag gick in i fel och där satt han och sköt upp. En stor svart djävel och han skrek på engelska att han skulle mörda mig!” Vännen var panikslagen och hans ögon var vitt uppspärrade och i det tilltagande mörkret hängde hans ansikte som en vit oval ovanför dem som satt ner. ”Vi måste härifrån, fort som fan! Vi åker in till stan kom igen nu!” Och i och med det så började han springa mot utgången av campingen och busshållplatsen.
Den unge mannen med hatt och hans andre vän kom – efter att ha förklarat för de förskräckta tyska kamraterna vad som hänt – till slut på fötter. Fick en varsin öl i handen som reskost och ytterligare en flaska till den förskräckte mordhotade och gjorde så småningom denne sällskap ute vid landsvägen där han stod och gömde sig bakom ett buskage.
På bussen in mot Cannes och efter att ha hällt i sig den stora tyska och starka ölen så släppte paniken en aning och den förskrämde började prata fort och lätt hysteriskt om hur gigantisk den där svarte fan hade varit.
”Och den där jävla sprutan, den var tamejfan lika stor som en sådan där silikonspruta där den satt i hans arm!” Han gestikulerade och gick an. ”Ni skulle ha sett hans ögon, det var inget annat än död i den blicken, jag lovar, och hans röst var som ett hotande lågtryck och jag blev så förbannat rädd alltså!”
Sådär gick han på och när bussen svängde in på centralen i Cannes så var all skräck som bortblåst så nu skulle det festas loss ordentligt tyckte han.
Vår unge man med halmhatten och hans kamrat hade inget emot detta och efter ett irrande från det ena stället till det andra utan att få komma in så var det till slut en dörrvakt som förbarmade sig över dem. Det var mörkt som i en potatissäck därinne och det var först när de suttit vid sitt bord en stund som de upptäckte att det inte var något vanligt utskänkningsställe. Det fanns män utklädda till kvinnor där.
”Men vafan, det är ju transvestiter alltså. Vad är det här för ställe, kom vi drar”, sade han utan hatt och utan mordhot hängande över sig.
”Nej vänta lite”, sade halmhatten. ”Det här kan ju bli roligt ju, vi måste få in lite öl bara.” Han reste sig upp och vinkade och visslade på en av de paranta företeelserna som stod i baren och hon kom till slut fram till deras bord med en min som visade vad hon tyckte om hans visslande.
”Je ne cést pas une chien monsieur”, sade hon spände ögonen i honom och någon slags byst spände ut en röd klänning när han som ville vara en hon lutade sig fram.
”Vad säger hon?” Han tittade på sina kamrater.
”Hon, om det nu är en hon, säger att hon inte är en hund ditt pucko. Fattar du ingenting! Du kan väl för fan inte vissla på servitörer i Frankrike, eller någon annan stans överhuvudtaget, du är ju dum i huvudet! Be om ursäkt nu.”
”Ska jag be om ursäkt, för vadå?”
”För att du är en idiot, gör det nu bara.”
”Vad heter förlåt på franska då?”
”Pardon.”
Den beskänkte med halmhatten reste sig upp och svängde sin huvudbonad chevalereskt som den värste musketör och sade:
”Pardon monsieur.”
Hans två vänner suckade och lade sig ner på bordet med händerna över huvudet och mumlade unisont:
”Åh gud!”
Ett visst palaver uppstod efter detta och det var med nöd och näppe som de fick stanna kvar på stället. De tre kamraterna lyckades till och med beställa öl.
Precis när hon, eller han, tagit upp beställningen och var på väg därifrån så reste sig den i halmhatt beprydde ynglingen upp och visslade, igen.
Den androgyna varelsen i den åtsittande röda klänningen frös till is och vände sig om med leende mun men med ögon som svarta hål
”Oui monsieur?”
”Vi vill ha mucho alcohol i biran. Mucho alcohol si vo plät”, sade han och trodde väl antagligen att han pratade franska.
Hon log mot honom och tog bort en lock från sitt hår ur sitt ansikte och sade:
”Bien sur monsieur, mucho alcohol, pas de probleme.”

Efter det var det mesta oklart. Han mindes – där han satt på bänken utan sin hatt – att de fått in sina öl och kanske druckit hälften var och att plötsligt en stor dimma sänkt sig över de tre musketörerna. Han kom ihåg att de på något sätt tagit sig ut från baren och att de hade haft svårt för att prata – tungan hade hängt som en tjock falukorv i munnen på honom och de andra – och att de som levande döda – efter att ha stått i en ring och stirrat oseende utan att bry sig om varandra – hade gått åt olika håll.
Hela natten hade han sedan vinglat omkring utan att veta var han befann sig. Gata upp och gata ner, ut på vägar utan att se sig för och han kunde svagt komma ihåg tjutande biltutor och bromsande däck och att någon pratat med honom men att han inte kunde förstå vad som sades.
Till slut i gryningen av en slump så hamnade han på den strand där de badat dagen innan, timmarna före det att bussen gick till campingplatsen och någonstans så kände han väl igen sig. För han stöp där, som klubbad, och han förstod nu att de blivit drogade och han undrade över hur det hade gått för hans vänner.

När han suttit i en timme och återhämtat sig en aning så började han gå upp mot busscentralen. Hans plan var att ta sig tillbaka till tältplatsen. Förvånande nog så hade han plånboken i behåll och det låg några franc kvar och han tänkte att det nog skulle räcka till biljetten.
Han satte sig ner på en mur och väntade på bussen. Det var som om han befann sig i en annan dimension, som om det var en osynlig vägg mellan honom och den övriga världen. Som om när han sträckte ut handen för att ta i något så omslöts den av gladpack. Likt ett omvänt ”Repulsion” där det var han som stod bakom väggen.
Till slut så kom bussen och han gjorde sig beredd att gå ombord. Emellertid så blev han kvar på muren – hann inte resa sig – för hans två vänner klev istället av och kom emot honom med lyckliga leenden och med hans packning emellan sig.
”Vart tog du vägen egentligen? Frågade den mordhotade efter lite tafatt kramande.
”Jag var helt säker på att du var död alltså”, sade den andre och tände en cigarett. ”Vill du ha?”
Han nickade och tog emot det utsträckta paketet och tände en.
”Nå´n jävel har snott min hatt”, sade han och drog ett djupt bloss och satte sig ner på muren igen. ”Jag måste ha en ny.”
Hans två kamrater tittade på varandra, skakade på huvudet och skrattade.
”Ok, vi går och köper en ny hatt till dig, din dåre”, sade den ene. ”Jag ska till och med betala den åt dig. En ny hatt? Ja mycket ska man höra. Vill du ha en öl förresten? Tyskarna skickade med några stycken.”
”Ja tack”, sade den numera hattlöse unge mannen. Tog emot ölen och öppnade den vant med cigarettändaren.

Based on a true story

Det går upp ena dagen och ner den andra tänkte han där han stod i kanten på en blivande rågåker och spanade ut över fältet. Han hade köpt en ny kikare och han kände sig som Stålmannen med dennes supersyn när han följde Tofsvipornas flykt över fälten. Det var en vacker vårmorgon och solen stod redan högt på himlen och det var varmt.

Han hade vaknat en måndagsmorgon för en tid sedan och känt sig lättare. Visserligen så hade han gått ner cirka tio kilo i vikt och var tack vare det mindre tung rent kroppsligt sett. Emellertid så var det här en annan typ av lättnad, en svävande känsla nästan och han hade skuttat ur sängen som en yster kanin och ställt sig framför spegeln i vardagsrummet och han kunde nästan se, fysiskt, hur lätt han var. Hans mungipor strävade uppåt och lyfte i den rörelsen hela hans ansikte och han såg yngre ut.
”En euforisk ansiktslyftning”, sade han till sig själv och gick in i duschen.
Det höll i sig hela dagen, och nästa dag, och dagen efter det och det bara fortsatte. Han gick ner ytterligare tre kilo i vikt av bara farten. Han dansade fram på dagarna och Tony Irving skulle ha utbrustit i lyriska beskrivningar på bruten svenska över hans fasta rumpa och sträckta vrister och häl-tå steg. Hållningen var heller inte att förglömma. När han gick till jobbet så fick han en känsla av att han blivit längre också, fått en rakare rygg och bredare axlar och flickor som han mötte, deras blickar kändes som lätta fjädrar över han ansikte och kropp, och han njöt.
I jobbet var det likadant. Det som för inte så länge sedan hade känts tungt och oöverstigligt och som att släpa runt på ett ton tegel var nu helt annorlunda. Hans arbetsuppgifter kändes inspirerande och han hade ett glatt leende på läpparna och hans kunder gick ifrån deras möten med en bra känsla och allt i hans sätt kändes naturligt. Ingenting var påklistrat. Han behövde inte längre spela teater för att stå ut och det var till och med så att han kom på sig själv med att längta till sitt arbete. Chefen kallade in honom på sitt kontor en dag och överöste honom med beröm och hintade honom om att om detta fortsatte så fanns det stora möjligheter att kunna avancera inom företaget.
På toppen av ett berg, det var där han stod och hans blick svepte över landskapet och allt han såg var frodiga fält och gröna skogar och vinden blåste från sydväst och kråkfötterna i hans ögonvrår gjorde hans utseende väderbitet och manligt och han var en Marlboroman.

Så han seglade vidare på sin framgångsvåg. Allt han tog sig för lyckades och det kändes som om han inte kunde förlora. Han var ett fotbollslag i toppform, en simmare med ett vattenläge högre än en gräsands, en höjdhoppare med ett lyft i kroppen som en gasell eller en segelbåt med gynnsamma vindar som likt en torped forsade fram genom vattenmassorna. Kort sagt, han var en vinnare, och tänkte så förbli.
Därför bjöd han ut den vackraste flickan på jobbet till att äta middag med honom, och hon tackade ja. Han hade inte väntat sig något annat. De manliga kollegorna stod med gapande munnar när han och hon arm i arm lämnade arbetsplatsen och hoppade in i en taxi och for till den stora staden. De åt på en erkänt bra restaurang, drack kaffe på en bistro efteråt och tog sedan en bil hem till hans lägenhet.
På morgonen väckte han henne med frukost på sängen och de enades om att det skulle vara en bra idé om de inte anlände till jobbet tillsammans. De kysstes ömt i hallen och innan hon gick så fick han hennes telefonnummer och lovade ringa på kvällen.

Han sänkte sin kikare – släppte Tofsviporna – och drog en djup suck. Så förgängligt allt kunde vara och hade han varit med om detta förut? Ja, många gånger, fler än han kunde minnas och varje gång det hände så stod han lika förvånad och kunde inte för sitt liv förstå varför och hur det kunde hända. Hur var det möjligt att hann ännu en gång hamnat i sin förhatliga grop? Var kom den ifrån? Vem grävde den och vad eller vem styrde hans steg till kanten och varför föll han i?
Allt hade ju gått så bra och visserligen så hade han haft i bakhuvudet vad som kunde hända. En viss erfarenhet hade ju mot hans vilja smugit sig in i hans medvetande, men han trodde verkligen att det var på riktigt och att det skulle hålla i sig den här gången med tanke på hur fint allt hade utvecklats.
Men inte då – Herr Alltkangååthelvete – knackade som vanligt på dörren en kväll och sedan var det som förgjort.
Den dystre herrn meddelade för det första att flickan som han väntade på hade fått förhinder och tyvärr inte kunde besöka honom denna afton. Det rörde sig om magsjuka sades det, och visserligen så kunde det vara med sanningen överensstämmande. Det vill säga om du inte var så hyperkänslig och perceptiv som vår hjälte var var, och om du inte vid förra träffen tyckt dig notera en viss återhållsamhet vad det gällde ömhetsbetygelser och fått dig serverat istället för dessert ett ”nej, jag ska nog åka hem till mig ikväll, jag känner mig lite trött.”
På tunnelbanan hem – han skippade taxin denna gången, det kändes inte så akut att komma hem snabbt plötsligt – så hade han fullt sjå med att övertyga sig själv om att han inte skulle dra så stora växlar på det inträffade. Han misslyckades.
Icke desto mindre så tackade han bringaren av dåliga nyheter så mycket och lade på luren efter att ha föreslagit en annan kväll och hon hade tackat ja. Han höll hoppet uppe men kunde börja ana den snitslade stigen som skulle leda honom till det hål i marken som han visste nu var färdiggrävt. Dock, han suddade ut den bilden och bryggde sig en kanna te istället och slog sig ner framför teven och såg filmen Top Hat med Fred Astaire och Ginger Rogers i huvudrollerna. Efter detta – i hans ögon – mästerverk till film i den genren så mådde han lite bättre och gick till sängs och sov relativt gott.

Dagen efter gick han till jobbet med tunga steg. Den sviktande gång som han lagt sig till med och som blivit en del av hans personlighet hade gett vika för ett släpande och ett hasande likt en Zombie ur den här teveserien walking dead som han sett vid något tillfälle. Hans moatjé – hon med magsjukan – stod leende vid receptionen när han klev in genom dörrarna. Det slocknade snabbt tyckte han sig se, smilet, när hon fick syn på honom och hon dröp iväg med ett besvärat ansiktsuttryck och med en gest som skulle få honom att förstå att hon hade mycket att göra som ackompanjemang till hennes sorti. Och han själv förstod i samma veva att han också skulle få en hel del att jobba med i framtiden.
Efter lunch så kallade hans chef på honom och lät meddela att den kund som han i stort sett redan hade tecknat en stor order till – allt som fattades var en namnteckning – hade backat ur och vänt sig till en konkurrent. Visserligen så lade chefen inte skulden på honom utan förbannade bara den svekfulle skitstöveln. Klappade sin adept på axeln och sa att ”nästa gång grabben, ror du det i hamn.” Fastän han visste att det inte skulle bli någon nästa gång. Porten hade öppnats nu och den här gången var det inte någon liten snitslad stig som han såg framför sig. Utan en upplyst autostrada med blinkande neonpilar som visade vägen till hans nu fullt funktionsdugliga ångestgrop, och han flyttade ner däri.
Det värsta var att han direkt kände sig så hemmastadd, som om han saknat eländet och han gick helt och fullt upp i att tycka synd om sig själv och fann en viss njutning i det hela. Som vanligt? Ja så var det varje gång. Det var påfrestande att slå in på vägen som ledde honom dit där han nu befann sig, men när han väl var där så fann han en pervers njutning i självömkan och sorg.

Han lyfte kikaren igen då en Sparvhök kom svepande över marken och med en van rörelse lyckade han fånga in den fascinerande fågeln i fokus direkt. Rovfåglar hade alltid hänfört honom, och framförallt ugglor och många var de vårkvällar då han suttit och härmat dessa nattliga, mystiska fenomen och fått svar.
Han mådde bättre nu igen. Den senaste veckan hade han lyckats få sin stege klar och till slut lyckat ta sig över kanten och upp ur gropen och nu stod han här och hade hopp om framtiden igen.

Han hade sagt upp sig från sitt jobb och fått gå direkt på hans egen begäran. Hans chef hade blivit en aning förvånad, men inte överdrivet så, önskat honom lycka till och lovat att ge honom goda referenser. Den unga dam som varit hans lilla älskling en kort tid hade inte hört av sig en enda gång under hans frånvaro. Vilket fick till följd att han skickade ett sms där han tackade för den tid som gått och att han han hoppades att hon var bättre i magen. Det var tre veckor sedan hon haft den påstådda sjukan och han skrattade för sig själv när han tryckt på sänd och sedan strök han ett streck över allt som varit hon och han. Likt Kungen, så vände han blad och gick vidare.

Nu stod han som sagt vid kanten av en blivande rågåker och hans kråkfötter kring ögonen var tillbaka. Han stapplade inte fram längre, studsade inte heller riktigt, men han var på väg mot nya mål och han siktade mot en ny sfär och han var inte ett dugg orolig för framtiden.
Det här var något han gått igenom många gånger tidigare och det kändes som om han började få grepp om vad han var för slags människa egentligen.
Vad var det tillståndet kallades, eller sjukdomen? Vilket namn gick hans beskaffenhet under? Vad var det han var?
Jo, nu mindes han.
Bipopulär var det ju, han var Bipopulär.