Han visste, han var säker på sin sak och det spelade ingen roll hur oskulden bedyrades eller hur fast blicken var som såg på honom. Han visste att lögnen låg under ytan och att sanningen aldrig skulle yppas, det var han också övertygad om. Han var inte heller förvissad om att han ville veta. Ena sekunden så prisade han ärligheten och såg den som ett renande svärd som skulle rensa bort ohederlighetens ogräs och skänka plats åt ett friskt och spirande rättsinnigt gräs. Å andra sidan så vill han gömma sig i förnekandets burka och lura sig själv att inget hade hänt. Men han visste som sagt, och det åt honom som en mask inifrån.

Han kunde inte för sitt liv förstå dock hur det var möjligt att försöka hålla fast vid en lögn när det var så uppenbart att den som blivit utsatt visste om den. Alla tecken på skuld hade ställts ut som på en utställning. Reaktionerna hade varit precis så överdrivna som de blir när du blir ertappad med fingrarna i kakburken och hysteriska förklaringar och urskuldande maner blev istället för att vara något som skulle förklara att inget hade hänt, till klart lysande bevis på motsatsen.
Ilska hos den lögnaktiga likaså, och idiotförklarande av din person och ett anklagande pekfinger som gjorde dig till paranoid och sinnessjuk. Allt var bevis på lögn och förbannad dikt för honom och han hatade verkligen att bli utsatt för sådant. Det var som en förolämpning av hans intellekt och även hur svår och smärtsam sanningen än skulle bli, så föredrog han den framför patetiska bortförklaringar.

Det fanns mycket att förlora för den som begått oförrätten, det förstod han. Emellertid så fattade inte den skyldige hur mycket denne förlorade på att försöka föra honom bakom ljuset. Ett långsamt söndrande av en solid grund, droppe för droppe av lögner som till slut skulle få byggnaden att falla sönder som ett korthus blev ett sådant handlande till. Istället för att rakt och ärligt säga som det var, orsaka en skada i den östra paviljongen som ändå aldrig användes, reparera sedan och gå vidare.
Icke desto mindre så kändes det ändå försent nu. Osanningen hade blivit manifesterad genom otaliga försäkringar om oskuld och alla möjliga olika taktiska turer hade använts för att försöka få honom att tro på utsagan.

Allt från:
”Jag tycker så synd om dig som är så osäker på dig själv.”
Till:
”Du måste släppa det där nu, det förstör så mycket.”
Eller:
”Du är sjuk! Du måste söka vård!”

Det fanns en tid då han verkligen hade trott på alla dessa floskler och börjat tvivla på sig själv och sin egen övertygelse, men det var då det. För en tid sedan så var hela han ett gungfly av osäkerhet och tvivel och även om han innerst inne visste, så behövdes det inte mycket för att han skulle börja tvivla.

Idag var det annorlunda. Istället för att hamna i grubbel över om han hade rätt eller fel så stod han bredvid situationen nästan och såg på det hela med neutrala ögon och han såg allt som det var. Såg slingrande stigar och hur missdådaren trasslade in sig i motsägelser och såg alla byten av ståndpunkter och strategier och masken inom honom fortsatte envetet och målmedvetet sitt gnagande.

Han önskade sig ärlighet mest av allt.
Även om han ibland valde att gömma sig bland sina egna förnekelser om att det som hade hänt inte hade gjort det.
Varför ljuga? Ansåg han. Vad fanns det för mening med att försöka hålla ihop något med lögner? Ett svek är ett svek och antingen så erkänner du att du är skyldig och får ta konsekvenserna av ditt handlande och hoppas på det bästa. Eller också så kniper du käft och lämnar situationen outredd för att aldrig mer komma tillbaka.
Vad du inte gör är att fara med osanning för det var värre än allting annat tyckte han. Han kunde inte förstå varför någon som svikit och som genom detta så uppenbart inte hyste någon respekt för den som blivit sviken framhärdade. Att denne ville försöka rädda något som redan var förstört det gick inte ihop. Det måste ju från början ha funnits en möjlighet till att svek skulle kunna begås menade han. Allt var en motsägelse som han inte kunde få någon rätsida på.

Nej, det här gick inte. Han bankade pannan blodig bara genom detta grubblande. Bättre var att gå vidare och inse att det som du en gång trodde på och ansåg vara oförstörbart var precis lika bräckligt som allting annat i livet.

Således drog han åt snaran runt halsen, såg till att änden av repet satt ordentligt fast i den tjocka grenen och vinglade till lite grann på sockerlådan som han stod på. Fäste sedan blicken på horisonten och tog efter några djupa andetag utan tvekan det stora klivet ut i det okända.

”No worries mates! It´s all fiction.”